Dagen har börjat ute på landet med en oerhört vacker syn - frost och klar himmel. Med timmarna av städning lade sig tjock dimma ute på landskapet och brasan tändes för att höja värmen.
Efter fin dukning och mycket städande börjar tjejerna ta sig in och det börjar bli dags att fixa sig.
Jag spenderar nyår med min närmsta flicka och med 12 andra främlingar. De blir spännande och just nu nervöst.
Det är nyår och jag har funderat så länge vad det innebär. Man brukar fira ett bra avslut och en ny början. Jag firar nog bara en ny början och hoppas att jag kan fira sluter av nästa år med glädje. Jag lär mig mer och mer varje dag och börjar inse vem jag är,vad som är mina styrkor och svagheter och slutligen.. Att jag alltid klarar mig. Så jag avslutar 2011 med många nya erfarenheter och med nya sidor inom mig själv. Dåliga tider finns för att de bra ska finnas till.
Hoppas 2011 varit något bra men att ni lärt er lika mycket som jag. Och jag hoppas att det nya år som kommer kan bidra med bara något som är bättre.
There are moments in life, more precious then others. Moments where gifts like shooting stars fall across your sky. Moments that are so rare, so beautiful and so powerful. These moments come so rarely .. and disappear as quickly as they came. What Is most fascinating Is that these moments never loose their power and affection. So no matter how sad you feel, knowing they have passed, makes you realise how blessed you are to even these moments at all. These precious moments are those moments where life becomes a little more valuable. In some ways they take parts of you with them and In some ways they give you a force within you you weren't aware of. Everything gives and everything takes. So no matter what It takes from me, I gladly accept them and welcome them, as they bring something new everytime. Stars, you are many, but shooting stars, you are fewer. So thank you for passing my heaven when I once a while look up. Thank you for giving me something so special.
Min dag började innan jag ens hunnit somna. En jobbdag, som jag inte haft på länge, tog min tid och jag välkomnades av hoppande hundar med viftande svansar. De första två timmarna gick jag långa rundor med de tjugo hundarna och trots kylan och blåsten gjorde hundarnas glädje min glädje lätt att finna. Min första hund for upp i min famn i ett försök att pussa mig. Slutligen böjde jag mig ned för en blöt tunga på kinden och tung kropp i min famn. Jag klappade den finna labradoren och sade godmorgon. Det som är lika fint varenda gång jag jobbar här är den närheten man får med alla hundarna. Även om det är ett jobb, så är det närgånget och glädjerikt. Likväl som naturen ger sin del. Den mörka morgonen övergår ofta till en fin soluppgång med olika mönster och färger på himlen. Denna gången var det även så. De blågråa molnen sprack upp i olika blåa nyanser innan solens småstrålar drog sig igenom. När solen stod som högst på himlen vaknade katterna till och välkomnade mig med en massa jamande. De första katterna jag mötte var två fina,fina katter som satt fint intill burens dörr som två duktiga hundar i väntan på att matte ska släppa ut dem. När jag närmade mig lade de ut vars en tass i väntan på att jag skulle lägga mina händer på deras. När jag gjorde det lade de sin andra tass över min hand, som ett tecken på att de sade hej. Slutligen låg de intill varandra och man kunde höra hur de spinner. Slutligen började de små busfröna busa och for runt i buren i en lek. När jag tog upp min kamera för att fånga deras lek stannade de bägge två upp och lade sig med sina huvuden intill varandas, som att de förstod vad jag höll på att göra och jag fångade en fin bild på de små filurerna. Jobbet gick fint och fort. Jag låg ju inte riktigt inne med taktiken som för något år sedan, men känslan var lika bra.
När förmiddagen kommit och jobbet var över försökte jag ta mig hem från landet. På vägen såg jag ängar fyllda av gäss som åt i förberedelse på avfärd. Naturen på landet är vackert. Ängarna i sig själva är alltid annorlunda och på somrarna är de fyllda av rådjur som gömmer sig i höggräset. Inget dåligt ställe att jobba på alls.
När vindens motvind tryckte mot både min jacka och cykel flög jag nästintill baklänges och jag fick istället gå med kämpande steg för att ta mig hem. Min känsel i händerna var tillslut väldigt liten och jag kände mina händer sticka när jag kom hem och lade mig under täcket. I ett försök att somna insåg jag att jag på något sätt var slutkörd men för pigg för att sova, så jag mös upp mig till en bra bok innan jag tog en varm och skön dusch.
Mörkret låg fortare än väntat utanför fönstret och när jag var redo tog jag mig en promenad till byn, handlade hem lite räkor och åt en ensam och mysig middag med tända ljus till lite komediprogram. Jag vet, ovanligt, men härligt.
Inte långt efter det knackade det på dörren och lilla Josefin gjorde mig sällskap i min ensamhet. Trots att vi tagit det lugnt har vi hunnit med väldigt mycket. Som vanligt har vi kollat klipp på internet, lyssnat på fantastisk musik och hamnat i både trans och känslomässiga vågor. Ändå har vi också hunnit med lite daimkrig och flummdanser. Eller ja.. Jag stod väl för flummdansen.
Nu är Josefin ute på en promenad med en vän och jag sitter kvar här, ensam i väntan på någonting litet. Natten är mörk och stjärnorna lyser starkt medan månen är halv och smal. Det är en fin vinterkväll, kylan är inte så påtagande och snön är pågrund av det inte så saknad den brukar vara.
Min inspiration till musik fick en starkare låga igår. En väldigt gammal vän, som jag växt upp med men som inte längre bor här knackade på dörren och överraskade med kina mat och ett vänligt ansikte. Trots månaderna som går emellan ligger vi alltid på samma nivå och har aldrig någonting speciellt att dela med oss av. Istället använder vi oss av vårt klassiska beteende, ser Simpsons.. Klinkar på gitarren.. och igår för första gången, efter att jag under flera dagar bara stirrat på pianot, fick han mig att röra vid det. River Flows in you rann felaktigt ur hans klinkande medan jag med lite övning fann min början på introt. När ett par timmar gått och vi hämtat upp Philip, sett den fantastiska New Years Eve som med vackra, värme hjärtande stunder påmint mig om livets mest skära och värdefulla ögonblick, fick jag en inspirationskick som inte lade sig. Allt det filmen fört över på mig,förde jag över på mina fingrar och plötsligt satt introt som en smack. När jag satt där med Adam föreställde jag mig hur jag gjorde samma sak med någon som delar samma musikaliska intresse som jag och insåg att jag i ära till det kommer att spendera mycket, mycket mer tid framför pianot.
Små men värdefulla saker tar sig in på vardagen och ibland håller jag det utanför och ibland drar jag bara in det. Men just igår och just idag, låter jag det komma så som det behöver.
Ett nytt år börjar snart. Och ett nytt år ska väl aldrig börja med känslan av att någonting är dåligt? Nej. Istället njuter jag av min passion och tilltalas av det som är vackert från person till person.
"Alla som ser det här och har någon.. Ta hand om varandra - Imorgon kan det vara försent att säga förlåt. Imorgon kan allt du har vara borta. Låt inte era löften till vara för intet."
Det märktes att London var bra för både mig och pappa. Vi hade en lätt aura som omgav oss och jag mådde bra, både kroppsligt och själsligt. Kroppen var lätt som en fjäder och njöt av doften, regnets fräscha känsla och solens få strålar, hotellets gammeldagskänsla tillsammans med den gamla trädoften. På något sätt är London så annorlunda från alla andra städer för att det inte försöker bli modernt. De få byggnader vi såg som var byggda med dagens moderna händer var som en tavla insatt på helt fel ställe. Så allt prat om New York, LA och Las Vegas bleknade nästan i jämförelse. Självklart är dessa städer städer jag kommer att besöka, kanske bosätta mig i. Men.. För någon anledning känns det mer som att de städerna är tidsmässiga städer medan London är ett ställe jag tänka mig att stanna i och föralltid infinna mig i. Det höll mig i sitt grepp i ögonblicket jag gick ut från Gatwick Airport och höll mig kvar i det ögonblicket vi tog tåget därifrån. Att jag lever i nuet är väldigt ovanligt, men där gjorde jag verkligen. Jag tänkte aldrig mig bort, utan jag tog vara på varend stund och minut.
När badets varma vatten kallnade reste jag mig och lade mig med blöt kropp under det varma täcket och sade till mig själv att jag bara skulle vila ögonen ett par minuter. Och det tog aldrig mer än 2 sekunder innan min kropp snappat upp min idé och somnade med den.
När vi vaknade upp var krafterna samlade och jag reste mig med en fortfarande fuktig kropp och blött hår. Därefter började jag leta upp kläder. Klänningar var inte ett riktigt val, man behöver inte överdriva. Jag ville ha något bekvämt men ändå känna mig lite fin. Ett par vita shorts, min svarta tröja med urringning i ryggen och en sjal över axlarna med ett par klackar skor i samma färg som sjalen - perfekt. Mitt finaste halsband åkte på också, bara för att ge känslan över att jag iallafall försökt. Det blev okej tillslut. Min pappas "Aww.. Louise".. Fick mig att känna mig extra fin och med röda kinder tog han en bild på sin nervösa dotter.
När vi kom ned vid dörren till hotellet mötte den vanliga, korta, tjocka mannen oss och frågade ivrigt om vart vi var påväg. När vi nämnde fantomen på operan pratade han snabbt om att det är den finaste teatern de har. Jag nickade ödmjukt. Ingen förvåning där inte..
Solen hade lagt sig bakom moln när vi gick ut efter en taxi, men regnets droppar föll åtminstone inte. När vi gick en bit för att leta efter en ledig taxi kom det fram en man med en väldigt gammal kamera och jublade om hur fina vi såg ut. Han tog sedan en bild och förklarade att han är en amatörfotograf som tar bilder på vanliga människor för att sedan skicka hem dem till oss. Vi tackade, men sade nej och gav honom sedan ett vänligt leende innan vi begav oss vidare. För ovanlighetens skull var det nästan svårt att få tag på en taxi. Vi började istället gå men efter mycket prat om att jag inte ville gå sönder mina skor redan innan jag kommit till teatern hög vi tag i en ledig taxi. En stor, mörk man med rastaflätor satt i framsätet. "Where to?" "Her majestys theater please" sade min pappa. Mannen svarade med en oerhört avancerad engelska "Her Majestys Theater." Jag skrattade lite för mig själv, han var den sortens person som pratade så pass avancerad brittiska att han inte uttalade vissa ord, så istället för "theater".. blev de "teate" på ett ungefär. Extra charmigt.
Återigen, att åka på Londons gator gör att man alltid ser någonting nytt. Denna gången for vi först förbi i smågator med mysiga, fyllda barer och kom slutligen ut på de stora vägarna.. Vi åkte förbi olika teatrar som ständigt drog min blick mot sig. "We will rock you.." Mamma Mia".."Les Miserable".. Jag ville se dem alla. Slutligen stannade taxin till på en parkeringsväg och yttrade "If you walk straight ahead and then to the right, you'll see the theater".. haha, återigen med avancerad brittiska. Vi gick ut på vägen och mötte det riktiga centrala London. Biografer, Comic-book stores, restauranger, teatrar, affärer och som vanligt - en helt galen trafik. Vi försökte ta oss in på vad såg ut som en riktigt galen restaurang.. där borden rör sig i cirklar så man får hämta upp när det åker förbi en. Yes - Planet Hollywood. Det såg ut att vara riktigt häftigt därinne och fanns olika avdelningar med kändisar och saker från olika filmer. Haha, pappa visste tydligt vilken restaurang det var men efter en låååång väntetid bestämde vi oss för att hitta någonting annat. När vi väl gått en stund gick vi in på Her Majestys theater. Överallt fanns det tecken på min fantom. Jag hade klumpen i halsen och kan fortfarande känna att man är så nervös att man är kräk färdig. Jag såg mig omkring på den guldiga teatern ,med den röda mattan och de olika mönsterna medan pappa hämtade biljetterna. Slutligen knuffade han till mig försöktigt och visade de rosa biljetterna. Osuch, nu var det nära. Hur skulle det bli när det var över? Det ville jag inte. Åh, varför ska detta ta slut? När vi gått ett par meter fick vi syn på en italiensk restaurang vid namn "Assaggetti" som hade en helt fantastisk pasta och en utsökt pizza åt min pappa. Det var en perfekt måltid för oss båda att ta innan det var dags. Det jag gillade mest var att restaurangen var så liten och vi satt precis intill gatan utanför, så vi kunde fortfarande se ut på den magnifika trafiken som man förväntar sig låta så ovanligt mycket, men som inte stör ett dugg. Precis som mannen som satt vid bordet bakom inte störde när han rökte sin cigarr. De vanliga problemen man lägger märke till hemma, är plötsligt inte problem när man är där, utan på något sätt en perfekt del av karisman. För ovanligthetens skull sade vi inte mycket under middagen. Jag tror att vi bägge två kände nerverna spöka inför detta, jag tror framför allt pappa kände det för min skull eftersom han såg hur mycket det påverkade mig.
Precis innan vi gick till teatern tog vi en sista promenad längs gatan innan det blev mörkt, åt en liten italiensk glass och begav oss sedan mot teatern där massvis med folk samlats utanför. Jag som varit så orolig inför klädsel inför Fantomen trodde att jag skulle tänka på hur alla såg ut, men istället var jag så upptagen med affischerna som lyste upp väggarna och biljetterna jag höll i min hand. Musiken spelades svagt i högtalarna inifrån och dörrarna var öppnade tillsammans med arbetande som stod i frack, fluga och svarta hattar - precis som förr. Jag hälsade på mannen i dörren och gick sedan in.
När vi kom in var det så mycket mindre än jag trodde. Jag förväntade mig en enorm teater som skulle rymma tusentals människor, men den var av tre våningar och rymde nog omkring femhundra människor. Vi hade perfekta platser, precis till vänster på andra våningen. Vi hade en helt fantastisk utsikt på både teatergolvet och orkestern. Rummen påväg in till själva teatern var så ståtliga. Det var verkligen gammeldags restauranger som passade in i temat. De stod lite här och var och sålde vin, champagne och olika paket. Jag kunde inte förmå mig att inte köpa med mig någonting. När jag fick syn på masken på väggen drog jag pappa i armen och kände mig som när jag var liten och bad om den perfekta leksaken.. "Pappa.. Masken.. " Jag behövde inte säga mer för att han skulle förstå. "Självklart ska du ha en sådan Louise.. Självklart". När jag närmade mig present-shopen såg jag mycket mer jag ville ha. Andrew Lloyds Webbers album, fantomens ros, masken, filmen med extra material och massvis med annat. Men jag sade inget. Masken var den perfekta symbolen för mig. När vi satt på våra platser informerades vi om att kameror inte var tillåtna. Jag suckade, givetvis. Jag visste att teatern skulle vara en sådan chock för mig att jag antagligen skulle blockera ut så mycket. Så allt jag ville var att memorera det i bilder. Men samtidigt slappnade jag av med tanken på att jag inte skulle behöva fokusera på kameran, utan min totala fokus skulle ligga på teatern.
När mina händer skakade förstod jag att jag verkligen var här. Jag såg mig omkring och kan inte förklara den känslan av band jag kände. Allting jag varit så nära - men så långt ifrån var plötsligt precis framför mig, i original teatern dessutom. Jag hade sådana enorma känslor i min kropp att jag fortfarande inte kan förklara vad det betyder för mig. När ljusen slocknade och orkestern började spela tog jag ett djupt andetag och kände tonerna ta sig försiktigt in i min kropp.
Det som hände inne på teatern har jag så svårt att sätta ord på. Det ögonblicket musiken för första gången började spelas brann det i mina ådror. Jag reste mig halvt upp från stolen och lyssnade på Raouls rysande röst. Plötsligt drogs kronan upp och fantomens musik spelades kraftfullt från orkestern. Tillsammans med vinden som kom från kronans kraft, tändes ljusen kring teatern och det svartvita övergick till färg. Varenda hår på min kropp stod nu rakt upp. Varenda detalj jag någonsin känt till fanns där. Varenda karaktär och ton. Min far hade så många gånger varnat mig för live-teatrar. " Det är verkligen inte som på film Louise".. och han hade så rätt. Det var verkligen inte som på film. Det var bättre.
Första gången fantomen tog sig in på scen, var när han släppte ned ridån.. Man fick inte se honom och man fick inte höra honom, men jag som hade en utmärkt koll på filmen jag sett över 2000 gånger visste precis vart han befann sig och när jag såg dit såg jag skymten av hans mask samtidigt som ridån föll ned och kastade en vindepust mot publiken. Utan att jag var beredd på det utgav jag ett stark ljud som inom mig skrek "Åh!" Och där föll min första tår.
När fantomens röst äntligen fann sig.. " Insolent boy, this slave of fashion basking in your glory!
Ignorant fool, this brave young suitor, sharing in my triumph!"..
Med den kraftfulla rösten reste jag mig, med samma pipljud som förut. Och såg på spegeln som bit för bit, visade hela teatern fantomen för första gången..
Detaljerna under teatern var fantastiska. Varenda rörelse och sak hade påverkan. Och första gången man väl får se honom, i spegeln.. är ett sådant rysande ögonblick. Det är gjort på ett sådant fantastiskt sätt att man kan känna hela teaterns andetag. När John Owen Jones tog sina första toner rann tårarna likt kristaller på mina kinder. Det fanns inte en ton som var fel. Det var inte en känsla som inte fanns i hans röst. Och det var inte en enda del av hans kropp som inte kände det han sjöng.
Teatern var för mig.. någonting av det mest kraftfulla jag varit med om. John Owen Jones sjöng rakt igenom mitt hjärta och tog ständigt med sig mina andetag. Att någon lyckades skaffa sådan smärta, sådan styrka och sådan sångröst på samma gång är för mig omöjligt. Flera gånger hörde jag hur han själv brast ihop i gråt av sin sångrösts smärta. Han fångade fantomen på alla sätt man skulle göra det.
De gångerna fantomen inte var med, gjorde resten av karaktärerna en fantastisk show. Primadonnan älskade jag något enormt då hon har mycket större charm än primadonnan i filmen, precis likt ägarna till the opera house, de charmerade varenda person i publiken och fick oss alltid ut i skratt. Musiken var lika vacker under varenda låt och inte en enda av dem var på något sätt dålig. Men för mig, var den som gjorde allt. Min fantom. Hans röst var så genomträngande smärtfull och så vacker och så kraftfull. Jag har aldrig sett någon framföra ett framträdande som hans. Och jag har aldrig känt någon musik så djupt in i min själ som jag kände då.
När han föll ned med statyn, ett par meter framför mig och sjöng.. "You alone can make my song take fly" satt jag återigen på tippen av mitt säte och kände hur hjärtat ville sträcka sig efter honom.
Teatern är något av det bästa jag upplevt, någonsin under hela mitt liv. Det var en sådan out of body experience att jag inte var medveten om någonting dagarna efter. Jag hade musiken med mig, utklädseln, rösterna och allt jag upplevt. Känslan var så oerhörd. Den fick mig att leva. Teatern kunde inte ha kommit mer lägligt. Jag kände att det var här jag hörde hemma. Och det jag förstår nu - nu efter. Är att jag inte vill sitta bland publiken, jag vill vara där, del av scenen, del av historien och del av teatern. Jag vill ha en plats, vilken jag än får.
När publiken stod i stående ovationer kom hela casten fram och bugade. Inte bara två gånger, utan tre gånger. Jublet var som mest högljutt när John, som fantomen, kom fram och bugade. Jag såg omkring på alla människor och undrade om någon kände som jag, men när pappa såg på mig sade han "Det finns nog ingen som älskar detta lika mycket som du". Och utan att vara självgod, kan jag säga med mitt hjärta i hand, att jag tror att han har rätt.
När vi kom ut kunde jag höra flera brittiska röster säga "Thank you, see you tomorrow!" "Thanks for a great show, see you tomorrow" och från sidan av teatern såg jag hur flera av skådespelarna flög ut genom dörren. Folk började samlas och jag hörde hur flera började yttra "Åh, Kate you were wonderful, how you doin darling?" Tack vare programmet vi köpte hade jag sett vilka som spelade vad. Och Kate var hon som spelade Christine, så jag ställde mig något sidan om och bakom tills hon var ledig, fick syn på mig och gick fram. Jag var fortfarande i sådant chocktillstånd att tårarna fortfarande rann, men jag kommer ihåg att jag fick ut "I have been waiting for ten years for this day.. To see the phantom live.. and you just gave me a performance I forever will be greatful for. You made It so much better then I ever could Imagine." Kate höll i min hand och tackade så innerligt. "This was your first live show?" "Yes.. My father showed me the phantom for the first time when I was 8, so now when I turned 18 he thought It was time for me." "Oh, how wonderful.. This is my last show." Sade hon och lade huvudet lite på sne, som för att visa att det var lite ledsamt. "Oh, really? Oh, then I can only say thank you for giving everything you had. I am so grateful" och sedan minns jag inte mer av vad vi sa, mer än att hon gav mig en kram och jag lät henne vara med sin familj. När John Owen Jones kom ut visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, men efter han skrivit massa autografer fick han syn på mig och jag som inte hade någonting att skriva på eller med, räckte fram min hand och sa "I would just like to thank you.. for giving me the performance of a lifetime. I have been waiting for this for ten years and you made the phantom better then I could ever Imagine. You sang straight through my heart." Han såg tacksamt på mig och jag kunde se att han såg hur mycket detta betydde för mig. Han kramade om mig och tackade så mycket, pratade lite till, knäppte en bild och sedan lät jag honom gå. Efter det var jag nöjd. Skakig vände jag mig mot pappa och sa "Okej. Det är okej, vi kan gå nu. Jag fick tacka dem och det var allt jag behövde."
Med fortfarande skakiga ben gick vi för att leta efter en bar. Vi sade nog ett par gånger att det var så bra. Jag har till och med för mig att pappa tillade att detta var bättre än han någonsin upplevt. Slutligen fann vi en liten bar och satte oss på höga pallar. Under tiden pappa beställde satt jag med huvudet i mina händer för att få kontroll över allting som hänt de senaste tre timmarna. Jag var i sådan kroppslig chock på ett fantastiskt sätt och jag kunde för första gången förstå vad det betyder med "en out of body experience." Detta var min första och enda gång jag skulle få uppleva någonting på detta sättet. Men jag kan lova att det inte är sista gången jag får uppleva den älskade, fantastiska fantomen på operan. När jag är fullt upptagen med mina egna tankar lyckas jag höra ett par röster bredvid mig.. "It was a great performance tonight.." "Oh, It was perfect. A great ending for Kate".. Jag såg upp för att se på människorna bredvid mig. Jag förstod naturligtvis att de pratade om precis samma sak som jag tänkte på. Jag kände inte igen flera av dem, men den lilla blonda söta flickan i mitten av bordet kände jag snabbt igen - Meg Giry, en av huvudkaraktärernas dotter. När pappa kom tillbaka viskade jag om att det var dem och han vände sig försiktigt om och undrade om jag var säker. Men även han kände igen den blonda lilla tösen. Efter vi smällt vår senaste upplevelse vände sig pappa till bordet bakom oss.. "Excuse me.. Hi.. I saw the phantom of the opera tonight and I just wanted to say It was amasing".. På två sekunder högg de tag i pappas ord och lös upp med glada ansikten. "Oh you were? Oh thank you so very,very much." "Yeah, I took my daughter.. She has been a fan of the opera since she was eight.." De försökte resa sig för att se mig tydligare så istället reste jag mig och tog dem alla i hand. "Hi.. Thank you.. You gave me the best performance in the world." De såg på mig allihopa, med sådan enorm tacksamhet och glädje att det värmde i hjärtat. "Oh..Thank you. We are so glad you liked It." En av dem yttrade dock .. "I only work In the closet so you dont need to thank me" Men jag ändrade direkt på hans misströstande ord. "Are you kiddin? The clothes and costumes have such a big part of the theater - what would they do without you controlling all of It?" Han log och reste sin öl i en skål till min kommentar. Efter att vi pratat lite till, kramade de allihopa min hand och vi satte oss vid vårt bord igen. Vi pratade om vilken fantastisk kväll vi fått uppleva. Jag kände verkligen vad min kropp levde på. Vilket oerhörd energi som överskickats till oss. När klockan närmade sig elva slogs klockan inne i den lilla baren och det var dags för sista rundan innan de stängde. Vi drack upp våra drinkar, gick ut på gatorna och möttes av Londons nattliv. Ungdomar jublade bakom oss och jag applåderade i takt till deras ramsor - det var tydligt att någon som var intresserad av sport hejade på sitt lag. Pappa gillade inte tanken på att jag skulle blanda mig med berusade fotbollshuliganer, men jag tyckte det var roligt. Slutligen gick vi förbi en man i rastaflätor som satt på plastspannor. När samlingen runtom honom tystnad tog han fram två trumpinnar och började spela på allting han hade framför sig. Flera visslade och jublade och jag skrattade åt den sortens gåvor det fanns i London. Möjligheterna tog aldrig slut. Jag har inte mött en enda människa i London som har sagt "Det är inte möjligt". Istället har taxichaufförer gett mig uppmuntrande kommentarer om hur jag pratar lika bra brittiska som de som bor här, taxichaufförer som sa till mig att det självklart finns stora möjligheter för jobb, bara om man har passionen för det. Det enda jag lärt mig av London är att om man vill, så kan man.
Kvällen närmade sig sitt slut och vi bestämde oss för att avsluta när allting var som bäst. När jag låg i sängen och såg upp i taket tänkte jag på det viktigaste jag har. På upplevelsen jag har. Jag kunde känna energin som rann omkring i min kropp, som någon sorts jedi-kraft. Hah, jag vet att det låter så löjligt, men jag kunde känna det. Min kropp var starkare, fysiskt och psykiskt. Och mitt hjärta hade större mål än någonsin.
Att vakna sista dagen var oerhört tungt. Jag kände direkt motviljan. Jag ville inte lämna detta. Jag ville inte lämna den känslan London medfört mig. Återigen var vi uppe tidigt, packade ihop våra saker och åt en tidig frukost. Vi hade fortfarande inte hunnit besöka Notting Hill såsom vi ville och eftersom timmarna var så få till vårt flyg bestämde vi oss för att hoppa över det. Istället åkte vi in till centrala London och gick in på en 80-tals butik pappa skulle hitta kläder i. Kläder till hans band. När vi kom dit kan jag åh lova.. Det var vintage. Det var billig. Det var så fult. Men ändå så fräckt. Pappa provade flera kläder som jag gapflabbade till, men som jag förstod att han gillade till sina spelningar. Och jag får väl erkänna att till en afrodiziac spelning är dem as fräcka.
Timmarna tillända spöregnade det i London. Vi gick igenom några småaffärer, en comic-boc affär där det fanns allting ifrån små leksaker till stora batmanfigurer längs väggarna. Star wars, V for vendetta och Batman var ovanligt stort. Till en början såg det ganska dött ut på caféerna men så fort regnet tog en paus flög möblerna ut och folket samlades. Men när vi slutligen satt i en taxi påväg till flygplatsen spöregnade det. Jag såg ut på Londons gator och lät mitt huvud fotografera allting så att jag skulle få föra med mig allt det jag lämnar kvar. Vi sade inte mycket. Pappa frågade mig om jag hade haft det bra och jag önskar att han kunde känna det jag kände. När vi väl kom på flyget så insåg jag att jag verkligen var påväg ifrån den staden som fångat mitt hjärta. När tårarna började rinna sade pappa "Men Louise. Jag har precis gett dig en resa till London, tror du att jag vill att du ska gråta då?" Jag försökte få honom att förstå hur tacksam jag var. Hur stor betydelse detta hade för mig. Hur stor skillnad detta föralltid skulle göra för mig. Det var bara så oerhört tungt att lämna den del av mig jag funnit den. De platserna jag funnit. Pappas röst ekade "Du kommer komma hit igen Louise".. Och ja, jag vet att han har rätt. Men jag önskar att jag kunde komma tillbaka innan jag behövde åka tillbaka. Nu kan ta det gå för lång tid innan jag väl är här igen.
London blev mitt. London blev en del av mig. Och ingenting kommer kunna ändra det. Oavsett hur livet ser ut kommer jag att bära den staden med mig, mina upplevelser och känslor. Och jag vet att jag minst en gång per år, kommer återvända till den dagen jag finner ett ställe som blir lika mycket hem som det.
Vi gick upp extra tidigt för att hinna med den sista dagens alla planer. Trots allting vi redan upplevt hade vi så mycket planerat. Madame Tussauds, Notting Hill.. Och resten av London.. Och sist men inte minst.. Det vi kom hit för. Fantomen på operan. Mitt hjärta bankade extra hårt vid enbart tanken på teatern. Det var vad jag längtat efter i tio år.. och jag kände redan av tanken vad det skulle betyda för mig. För att inte hamna i den långa kön till Madame Tussauds beställde vi biljetter via hotellet, åt en tidig frukost och var sedan påväg. När klockan bara är 9 på morgonen förväntar man sig att det ska vara någorlunda tomt. . Men oj, så fel vi hade.
När vi kom in i det stora rummet som var fyllt av kändisars vaxdockor var det som att komma in på en premiär av en film. Människorna var många och hysteriska. De puttades och kamerorna blixtrade överallt. Pappa och jag gick väl lite obekvämt åt sidan innan vi väl tog plats bland vaxdockorna. Ironiskt nog började rundturen precis vid någon som jag är väldigt bekant med. Robert Pattinsson.. Jag anade inte hur konstigt det skulle vara att se honom. Han var inte sig lik,de visste jag redan, men det var på något sätt så nära och främmande på samma gång att jag till och med övervägde att ignorera hans vaxdocka. Jag ville inte stå bredvid honom, jag ville inte se så ordinär ut. Men självklart, kunde jag inte bara gå förbi chansen. Det var obekvämt att ta bilder när ett tjugotal personer stod och titta på en, särskilt för mig som kände mig som var så kort bredvid alla kändisar. Vi fortsatte vår rundtur och såg många. Klassiker som Robert Downey Junior, George Clooney, Mr Brad Pitt, Johnny Depp, Robin Williams och självklart, min riktiga favorit - Leonardo Dicaprio, as well as John Travolta. Trots att det är vaxdockor är det så fräckt att vara så nära någonting främmande som varit del av ens liv under många år. Efter ett tag insåg man verkligen att det blev allt mer fyllt av folk. Vissa ställen var gropar av folk - t.ex. när man skulle ta foto med Johnny as Jack Sparrow. Då stod folk samlade i en härva och det tog tid att ta sig förbi. Därefter blev det lite mer luftfyllt. Kändisar som Beatles, Michael Jackson och Britney Spears dök upp. De höll ju sig i kategorier - artister, skådespelare, sportsmän, historiker, kungafamiljer osv. Madame Tussauds är myyyyycket större än man föreställer sig. Efter gå turen med alla vaxdockor åker man i en sorts tunnel och får se massvis med historiska saker innan man hamnar i en extra stor gift shop. Och jag hängde ju mig kvar i skräpet. Haha.. Min första oscar köptes därifrån. Jag tyckte det vore en fin souvenir att få med sig. När vi tagit oss ut och fått med oss bra med bilder, souvenirer och minnen kom vi ut på solfyllda gator. Oavsett om det är en turistattraktion tycker jag verkligen att det är någonting som är fräckt för en att gå på. Det för en närmare än man annars har tillfälle för, så varför inte?
Trots att molnen låg över solen då och då var det en varm och härlig dag. Trafiken i London är som vanligt i fullständig kaos och egentligen är det bästa man kan göra är att gå för att verkligen ta sig framåt. Vi bestämde oss för att ta oss till parlamentet medan vi hade tid för det. Vi hoppade ut framför "The westministers house" och gick framåt. Byggnaden var start övervakad av livvakter som var tungt beväpnade - något som verkade fascinera många turister, medan jag tyckte det var samma sak som att se en actionfilm på tv. Vi hamnade på Nelsons Column och tittade till på de ståtliga statyerna. Vi pratade om hur man byggt sådana makalösa statyer, de högsta och största jag varit med om. Det fanns mycket att se på och trots att trafiken höll sig nära gjorde faktiskt trafikens fordon en fulländande bild. Efter vi beundrat och fotograferat gick vi in i en souvenir butik och tittade runt. Jag köpte hem en stor mysig tjocktröja med "London England" tryckt på framsidan tillsammans med ett halsband med den brittiska flaggan. Det var inte förrän efter det, som jag fick syn på den. På Big Ben. Jag pekade "Pappa... Pappa, där".. Han vände sig åt mitt håll, såg den stora klockan och så började vår promenad dit.
När vi stod vid parlamentet lade jag märke till varenda detalj. Parlamentet och Big Ben är en byggnad jag sett i filmer sedan jag var liten. Den har alltid sett så majestätisk ut att jag undrat vad som gjort den så speciell. Vilka historier den berättar. När klockan slog prick kunde man höra Big Bens slag tre gånger om, även på långt avstånd. Att stå precis under klockan man sett vid så många tillfällen, var magnifikt. Jag kunde inte undgå att tänka på V for Vendetta när jag stod där på bron och beundrade den mäktiga byggnad som för någon anledning blivit så viktig för mig att få se. Och som jag sjävklart en dag ska ta mig in i. Jag såg att flera satt ute vid caféet inne i parlamentet, precis intill vattnet och njöt av dagssolen. Många var än så länge närmare än vad jag var, men det gjorde ingenting. Efter att vi tagit lite bilder gick vi vidare och möttes av någonting jag väldigt väl kände igen. Säckpipor. Jag sprang mot ljudet, över bilarna på bron och såg mannen som stannat upp flertal människor. Han spelade scottishmusic och hade på sig en kilt. Det var första gången jag hörde det i verklighet och ni kan tro att jag kände det in i mina ben. Musiken ven i mina ådror och jag kände mig hel. Jag kände mig så oerhört hel.
När vi gått över bron och stod vid "The eye"(Parishjulet) tog vi enbart en snabb titt innan vi sade nej till den tre timmar långa kön. Istället hoppar det fram en kille bakom mig som drar till mig i axeln och skriker "buuuuuh".. Jag skrattade högt och skämtar flörtsamt "Du är inte särskilt skrämmande." Han utmanade mig och svarade "Är du säker? Ta dig in här så får du väl se." Jag tittade på pappa som ryckte på axlarna och jag svarade med min blick som sa "Deal". Vi gick in i skräckhuset som inte var särskilt läskigt, men de arbetande var oerhört charmiga och vi hade roligt redan innan vi gick in. När vi väl började gå började det bli lite retligt skrämmande. Jag var dock på hugget och överraskade dem med mina moves - hahaha, tur ingen kom för nära.. Det var en rolig runda, dock ingen jag skulle göra igen. När vi tagit oss ut från spöktunneln och gått förbi den långa kön hamnade vi i en sorts mini park där det stod fullt med kopior av kändisar under de gröna träden. En av männen som föreställde Darth Wader hade en lapp där han skrev att detta var vad han arbetade med för att tjäna exta åt sin familj. Jag gick fram och lade en liten peng i hans sparbössa och ställde mig sedan bredvid honom. Han gav mig ett lasersvärd och skämtade gång på gång. Det värmde lite i hjärtat när en främling gjorde en så glad. Slutligen tackade jag så mycket och fortsatte på min väg. Det var fantastiska utklädnader. De har verkligen satsat på allting till fullo. Gång på gång mötte vi skämtsamma människor och fick uppleva så många skratt för så lite. Captain Jack Sparrow var en stark favorit. När jag hörde hans röst från avstånd var jag nästintill säker på att det var Johnny Depp själv som talade. Jag gick med långsamma steg och ett snett leende fram till honom och jag kunde inte undgå att leva mig in i karaktären. "Hello captain.." Han snappade snabbt upp på min röst och slutade leka med myntet bland sina händer innan han vände sig emot mig. "Well hello love".. Svarade han med samma sexistiska röst som Johnny har. Jag erkänner att jag fick en liten rysning längs ryggen. Denna mannen lyckades inte bara låta som Johnny, utan han lyckades se nästintill likadan ut och rörde sig på precis samma sätt. "May I have a picture.. Captain?" frågade jag när han med sina märkliga rörelser sträckte ut handen för att jag skulle ta plats. Sedan ställde jag mig och i samma ögonblick som vi knäpper bilden kommer en polisman med handbojorna i högsta hugg. Captain Jack skrattar och skämtar samtidigt som polisen sätter honom i handfängsel. (Förstå att detta var för skojsskull och inte på fullt allvar). Människorna omkring oss skrattade tillsammans med dem och jag tog en snabb bild innan jag väl gick vidare, med en oerhört bra känsla. Att vanliga människor kan göra så lite som blir så mycket. Jag kan bara tänka mig hur det blir för vartenda lilla barn som passerar dem. Och det tog inte slut där. Vid ett tillfälle dök Musse Pigg upp och jag.. blond som jag är... ropar "Hi Mr Pigg!" .... Och det var inte förrän pappa brast ut i asgarv som jag förstod att jag sagt fel. "Mickey mouse" är det engelska ordet för musse pigg.. och jag tänkte på svenska.. Så det blev svengelska. "Mr gris".. alltså.. Hahaha.. Jag skrattade tillsammans med pappa och skämdes djupt över mitt misstag, men log när Musse ändå vinkade till mig. Hhaah.. Åh, det var många charmiga stunder i parken. Man känner sig likt ett litet barn som upplever alla de klassiska stunderna och det glädjer mig, att jag kan vara i den här åldern och ändå uppleva det. Det är verkligen charmerande arbeten de gör för att tjäna lite extra - utklädnad för att göra folk glada. Min typ av människor det.
När vi fortsatt gå förbi den andra bron njöt vi av utsikten innan vi bestämde oss för att det var dags för en liten lunch. Vi fortsatte gå och gå och gick förbi några barer innan vi slutligen kom förbi the tower of London. Ett av världens mest välbevarade byggnader. Det är enormt och tar 3 timmar att gå igenom. Pappa och jag ville så gärna, men tiden rann ut så vi var tvungna att hoppa över.
Men vi klagade inte. Istället satte vi oss på ett litet café runt hörnet och njöt av en liten fika. Det var inte förrän vi slog oss ned som vi såg att vi hade "The London Bridge" precis bakom oss. Det var precis som parlamentet, en oerhört mäktig blick. Efter att man så många gånger sett det på tv, bilder och ja.. Hört om det , är det så fantastiskt att få se det. Så nära en. Det var inte förrän jag verkligen stod där och såg på bron, som jag insåg att detta var på riktigt. Vartenda steg var väldigt.. märkligt att ta. Det känns som att man hoppar in i en värld med Mary Poppins och vaknar igen efter att man har drömt. Så vackert var allting för mig. Och trots alla miljontals människor(9 miljoner bor i enbart London) så lyckades jag få tillfälle för frid hela tiden. London.. London,London... Åh.
The London Bridge är en stor symbol för många.. och jag kan säga att medan jag gick längs bron fanns symboler som tydde på vad som en gång bekämpats där. Blandannat rosornas kring, med York, samma man som ledde krig mot William Wallace. Det är sådana saker som gör att det är mäktigt att befinna sig på historiska platser.
När vi fortsatte gå längs gatorna springer man på konstnärer av olika slag. Denne var verkligen någonting jag inte sett förut och han både skrämde och imponerade på många av barnen som gick förbi. Mig försökte han charmera när han bad om en puss, men han fick en tröstkram i sitt misslyckade framträdande. Hahah.
Denne mannen imponerade dock på både mig och pappa. Vi stannade bägge två till när vi såg denne mannen sitta och spela, med en gitarr liggandes över sina ben. Vi stod en stund och lyssnade och fascinerades. Han dock.. Han märkte inte oss. Han var så inne i sin egen värld.. Vilket för mig var underbart.
Vi sökte efter grottorna som syntes på kartan, det var ett ställe vi hört om som skulle vara någorlunda bra. Ja, bättre än det var dock. Vi kom ned underjorden bara en bit bort och fann vanliga skräpaffärer och några få caféer som inte hade mycket att erbjuda. Så vi gick upp igen och såg oss omkring. Det var inte förrän vi gått en bit som jag började få ordentligt ont i magen. Vi satte oss ned på en bar som var nästintill tom. Återigen kände jag doften av gammal tobak, gammalt trä men lite mer värmekänsla. Det luktade mer utomlands än fuktighet. Kanske för att solen stod på. Tv-apparaterna som stod på utan ljud visade nyheter om ett rån någonstans i världen medan högtalarna spelade akustisk musik. Min mage krampade och mina nerver bet mig och jag förbarmade mig över att min kropp skulle reagera när jag väl har möjlighet för någonting som London. Pappa beställde vars en öl och cider åt oss och satte sig sedan bredvid mig för att påminna mig om att jag är nervös inför fantomen på operan. Visst ja.. Fantomen. Det knep extra bara av ordet. Pappa hade rätt. Jag var nervös på grund av vad som väntade. Det var likadant när jag skulle se New Moon första gången, jag hade magkramp hela dagen innan och kunde inte fokusera på någonting annat än smärtan i magen. För någon anledning betyder någonting som kan vara så.. vanligt för många, så mycket för mig. Vi satt en stund, lugnade ned våra värkande fötter och andades lite extra. Men när jag inte ens kunde få i mig en tredjedel av cidern sade jag åt pappa att jag behövde ta ett bad. Det här var inte alls bra. Inte alls, alls bra. Magen var det någonting ordentligt fel på, så pappa högg tag i en taxi och sedan var vi påväg till hotellet. Jag lade mig snabbt i hotellets varma bad och satte musik i mina öron. Andades med lugna andetag och lät det bli bättre.
När jag sitter härhemma i min nedsläckta lya och sjunger med hjärtat i brand så känner jag verkligen hur ont jag kan ha. Det är märkligt att man kan känna sig innerliga smärta med någonting som musik, men med vissa låtar lyckas jag trycka ut precis rätt ton och i det ögonblicket, känner jag ren och skär smärta. Tonen är tung, ren och på något sätt det bästa jag kan få ut. Ibland önskar jag att någon kunde få se det. Höra det. Och jag undrar om någon kan känna smärtan såsom jag själv gör det.
Gårdagen var någonting nytt. Jag försökte hålla mig.. tuff.. på något sätt. Av ren rädsla, försökte jag hålla uppe min vägg, men jag vet att det egentligen inte är lönt. Istället föll jag likt mina svagheter och lät det vara okej. Det kommer inte bli lätt. Men det kan gå. Det kommer gå. Hjärtat kommer göra ont ibland. Och det gör ingenting. Så länge det mår bra ibland.
Bara för att en konstnär tagit sig in i mitt liv, tänker jag ära denne genom att spendera dagen framför mitt piano och låta kroppens smärta föra sig ut i vackra toner för att lära sig, ibland gör det ont, men ibland tar man sig igenom det värsta för att uppleva det bästa. Thank you.
När man flyttat hemifrån måste man tyvärr avstå från saker man ibland velat göra. Titanic-utställningen var en grej jag sett fram emot länge. Att gå bland hytterna och se sakerna, att få uppleva det som på något sätt är så ovanligt och ändå viktigt. Det är märkligt att en films historia kan bli så viktig för mig. Precis som William Wallace historia är viktig för mig. Jag drömmer om att få ta mig till hans utställning en dag. Men när nästan 1000 kronor som man inte har går på enbart det.. är det ingenting jag kan utsätta mig för. Så jag tog ett beslut och avstår denna gång. Jag är säker på att jag sett det mesta redan, egentligen. Och att jag läst om nästintill allt. Det finns mer jag kan göra av dem pengarna.
Dagen har varit väldigt flitig. Jag har nog sovit i över 13 timmar i natt och jag förstår inte hur jag lyckas vända tillbaka på dygnet och sova så bra. Det är fantastiskt. Kanske är det det att pressen är borta. Inga läxor, ingen press från skolans stund. Oavsett har det varit bra för mig, så jag klagar inte. Bortsett från sovandet har jag tagit vara på dagen. Garderoben har ränsats från sommarkläder, kläder har vikts och hängts och smutsen har lagts i en påse. Disken har diskats, sängen bäddats, alla rum dammats, dammsugits och golv tvättats. Nu ser och luktar det gott och det känns äntligen mysigt igen.
Bortsett från det är magkrampen framme. Nerverna spökar genom min rädsla. Rädsla som jag inte kan avgöra än. Är den nödvändig eller kommer den visa mig fel?
Oavsett ska jag försöka lägga tankarna på annat håll, Harry Potter sätts strax på och sen får vi se vad kvällen erbjuder.
Att få vara ledig är underbart. Ni anar inte hur mycket ro det ger. Sista jullovet. Sedan kan jag börja leva.
Kvällen har varit som bäst som alltid med världens mest godhjärtade kille. Efter en mysig fika med mycket skratt åt något jag kallar transa och lite pussar på pannan avslutade vi med Sherlock Holmes som är lika bra som alltid. Trots att bion slutade med tårar(första gången för sherlock dock!!) så tröstade Lukas mig med att han hade rätt.. Hahah!
Nu kommer två barndomsvänner förbi på en kaffe och sedan avslutas kvällen med mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. . .
För några veckor sedan lade jag in en länk till er om en blogg till "skitungarna". En blogg som handlar om två kvinnor från Lund som tar hand om 13 hemlösa pojkar,som nu får tak över huvudet,mat,leksaker och kärlek. För mig spelar sådant en oerhörd roll och jag vill alltid göra vad som helst för att få göra skillnad. . Jag har sett hur glada de blir för en liten sak som en ny fotboll eller julpyntning. Så igår fick jag en julklapp av min helt fantastiska mor som hade skänkt ett leksakspaket i mitt namn. Ett leksakspaket innebär att det skänks ett paket med en fotboll och en nallebjörn till en pojke eller flicka i Kambodja. Och det var med tårar i ögonen jag läste det fina kortet där min mamma slutligen skrivit en personlig hälsning som syftar på att någon nu sparkar boll tack vare mig och att någon lägger sig med en nalle intill sig. Det tog många glädjetårar innan jag kunde ta mig vidare till nästa paket. Det krävs så oerhört lite för att göra så mycket. Och Julen handlar väl om just det..Att ge för att göra någon annan glad. Nu har jag .. tack vare min mor.. och ja, antagligen mig själv.. lyckats göra någon annan glad samtidigt som min mamma gjort mig glad. Och igårkväll lade jag mig med vetskapen om att jag gjort lille Bopha, 8 år .. lite gladare. Tack mamma,du gav något som värmde hjärtat.
Resten av paketerna var precis lika fina. Min pappa gav mig otroligt nog en iPhone 4s så äntligen kan jag lyssna på musik och samtidigt göra annat samtidigt. Mutlitasking var inte möjligt på min andra telefon.
En jättefin kofta fick jag från Maggan som var nere från Spanien och pengar från mormor och morfar och Håkan så att jag äntligen har möjlighet att både spara och leva. Jag funderar på om jag ska hålla inne på pengarna eller om jag ska åka med lite vänner till Göteborg eller om jag ska ta den dära spa-resan till Polen.. Vi får väl se.
Julen har verkligen varit bra. Jag hade mer tur i spel än någonsin igår och har fått så många fina julklappar och samtidigt fått tillfälle att ge så lite men ändå tillräckligt. Julmaten har varit svensk men så mysig. Det har känts så bra. Och det är med tacksamhet jag njuter av de sista juldagarna innan nyår kommer.
Idag ska jag njuta av ännu en mysig juldag på bio med världens bästa Lukas(som har min sista julklapp!hoho) och sedan ska vi avnjuta en middag innan han åker vidare för sina sista jobbdagar
Kvällen spenderar jag för mig själv,med gottigheter och Harry Potter maraton.
Julen är nästan fulländad. Det är bara en liten sak till som fattas. En liten sak som lämnat stort tomrum.
Hoppas er jul varit fin. Merry Christmas to you all
Till alla de mindre lyckligt lottade hoppas jag att julens tider är vänliga.. Och till alla de nära och kära omkring önskar jag värme,glädje och kärlek.
Och till alla er som ständigt är här.. Som läser,kommenterar och hjälper.. Vill jag bara tacka till tusen för att ni är ett sådant oerhört stöd. Jag vill tacka för att ni hållt mig igång alla stunder jag velat sluta. Till er önskar jag en fröjdefull jul.
Med solen som bevis på att det är en glädjefylld dag välkomnar jag julafton trots att jag inte alls känner julkänslan. Ingen snö har nått Höllviken än och istället känns det som att vi är påväg till någons födelsedag. Men med Kalle anka på Tvn och med julmatens doft borde det bli tydligare.
Gårkvällen blev oerhört lyckad.. Efter mysigt familjefirande kom vi till ett fullsmockat Shakespeare som efter en lång kö släppte in oss. Efter att vännerna bjudit och (supit) sprang jag på massvis av bekanta och hamnade tillslut i ett tårögt ögonblick då en gammal,kär vän och en gammal kärlek tog tag i min arm. Det var ingen tvekan om att vi bägge två kände samma sak när vi såg varandra och istället höll vi bara om varandra. Tills hans bror omfamnade mig. Och så fortsatte det. Känslan var fantastisk. Man känner sig verkligen glad. Att ödet lägger sig i har jag alltid trott på och nu gjorde det de igen.
Efter mycket skratt,flört,många kramar och lite shots stängde byns alla barer och fylldes av Höllvikens alla ungdomar. Bara Höllviken Centrum var en fest i sig självt.
En fest där jag inte fick en,två,tre eller fyra romantiska kyssar. Utan slutligen stod jag i havets alla människor och hörde mitt namn ropas ut så att alla såg oss innan han kysste mig medan droppar började ramla från himlen. Efter den absolut perfekta kyssen kunde vi släppa varandra .. Och jag gick hem med ett leende.
Lillejulafton var så lyckad. Och den har gett mig någonting nytt från det som alltid funnits framför mig.
Det är med trötta ögon jag går upp för att ta mig ett bad,raka mina ben och äta en god frukost. Framför mig har jag en lååååååååång shopping dag med min kära bästa vän Lukas och sedan ska jag till sjukhuset och därefter hem för att göra mig i ordning till lillejul..
Att det redan ät julafton känns för mig inte verkligt. Ja,julkänslan finns såklart men att det är dags för julmat och julklappar.. Vad fort de kom!
Jag hoppas de blir en bra dag..& en jäkligt bra kväll!
När det kommer till julklappar är det alltid lika svårt. Ska man skapa någonting personligt, köpa någonting allmänt eller ska man blanda någonting som är vardagligt och perosnligt?
När det gäller mina vänner har jag verkligen försökt tänka efter. Jag har svårt för att ge någonting som inte är personligt men jag vet att jag har så ont om pengar att jag inte kan lägga ned pengar på för mycket. Så istället har jag tänkt på ett mer personligt sätt - Vad brukar jag göra med den personen jag ska köpa till? Trots att det kanske inte är jättepersonligt är det någonting som talar mycket på att jag lägger ned energi och tid på vad vi brukar göra ihop.
Tips 1.Till den som gillar kaffe eller te.
Till den personen som alltid dricker te eller kaffe hemma hos dig kan du köpa en stor och mysig kopp som denne kan dricka ur. Köp en massa olika té eller kaffesmaker och fyll koppen med dessa. Köp sedan småsaker som ett presentkort på ett kafé eller en tesil. Beroende på koppens storlek kan du ju sedan fylla på med småsaker som julgodis för att ge julkänsla. Blandat blir dessa småsakerna mycket. Slå sedan in det i celofan, skriv ett fint kort och bind med en massa fina band. Slutligen ser det verkligen stilrent och uttänkt ut. (Någorlunda likt bilden ni ser här.)
Tips 2. Till den som älskar bio. Det finns en vän du alltid går på bio med eller som du alltid vet går på bio. Till denne kan du göra en idé väldigt lik den andra. Köp en stor popcorn hållare och fyll hälften med popcorn. Resten fyller du med biogodis och julgodis och längst upp sätter du ett fint handskrivet kort tillsammans med ett bio-kort eller biobiljetter. Slå in det i celofan och bind en massa fina band. Det är materiellt men samtidigt någonting du lägger ned tid på - samtidigt som det är användbart. Klockrent! Tips 3. Till bokläsaren. Det finns alltid någon i din närhet som tycker om att läsa. Om inte nån av dina föräldrar så en morförälder eller en pojkvän/flickvän. Då är böcker perfekt att köpa. Om du har svårt för att veta exakt vilken genre personen tycker om kan du försöka smyga in och se vilka böcker det lutar sig åt eller så går du bara till en bokaffär och ser på bästsäljarna och väljer den som är mest intressant för dig. Då kan man alltid ta nån av böckerna och spara kvittot och låta personen byta om denne inte är nöjd. Annars kan man alltid köpa ett presentkort så att personen kan få gå och köpa själv. En bok är lätt att slå in och kan göras i vanligt julklappspapper och inte just celofan. Celofan kan användas när man köper flertal böcker. Då kan man först slå in böckerna och knyta en band runtom dem för att sedan slå in dem i celofan. Celofan gör lite extra för att piffa upp känslan bara.
Tips 4. Till materialisten. Till den personen som man verkligen har svårt för att hitta någonting till kan man tänka materialistiskt. Till någon som sin mamma eller pappa kan man alltid hitta smycken eller accessoarer som är nödvändigt. Halsband och örhängen är lätt att hitta till jultiden precis som vissa klockor är satta på rabatt. Till lillebror eller pojkvännen kan man alltid hitta en fin tröja eller ett par kalsonger. Läderarmband eller ett par skor. Det är bara att se sig om i affärerna för att hitta någonting vanligt som går att slå in. Det är någonting du åtminstone vet att de kommer använda.
Tips 5.Till den ytliga. Killar som tjejer är faktiskt mer måna om sitt utseende än de erkänner. Alla använder sig av olika produkter och killar använder mer än man tror. Om du vet att din pojkvän eller bror ofta står framför spegeln eller fixar till sig lite extra är det perfekt med produkter för hans hud. Ansiktsmasker eller lugnande hudlotioner är superbra som julklapp tillsammans med en godluktande Axé eller en god parfym. Och killar, ni kan köpa precis samma sak till er flickvän.
Tips 6.Till den som flyttat hemifrån Om du är i den åldern jag är i nu då de flesta av dina vänner flyttar hemifrån så kan jag lova att det alltid finns någonting denne behöver. Jag som nyligen flyttat hemifrån kan lova att det finns hundratals saker som vi är utan emellanåt, saker som vi slår oss i pannan med och tänker "Amen Åh!" Så om du vet vad din vän saknar så skaffa en liten korg med småsaker som du fyller med hushållssaker. Om du inte riktigt har koll på vad denne behöver är ett presentkort på ikea alltid en julklapp som uppskattas!
Tips 7.Till den du vill ge någonting riktigt personligt Sen finns det den vännen du är extra nära, som du vill ge någonting extra. En julklapp jag själv har fått och som jag innerligt uppskattar .. och det är en minnesbok. En bok med fotografier och texter då du fyller i så många sidor du själv vill med uppmuntrande ord, minnen och fina stunder. Sedan lämnar du några sidor som denne sedan själv kan fylla på. Det är en perfekt julklapp för den vännen du känner extra bra och som du vill dela många minnen med.
Tips 8. En heldag. Om det finns en kär vän du känner att du inte bara vill ge någonting till så kan du skriva ett fint brev och förklara att du vill ta med denne en heldag på stan, bjuda på lunch och mysa bland affärer. Det finns ingenting mer värdefullt än tid från dig själv.
Tips 9. Krydda upp kärlekslivet Vill du göra någonting för att du och din partner ska lägga ned lite extra tid på varandra? Krydda upp sexlivet och de romantiska tiderna? Denna julklappen är perfekt för det. Flera av mina vänner äger detta spelet och jag har fått höra både roliga och sexistiska historier som gjort att partnerna lagt ned så mycket tid för varandra. Spelet går ut på att man under olika veckor drar ett kort och på kortet står det vad denne ska göra för sin partner. Det verkar hittills högst uppskattat. Spelet heter "52 weeks of Romance" och finns även på svenska.
Tips 10. En stjärna Sist och vad man hade kunnat anse vara minst, men för mig störst.. En stjärna.
Priset för att döpa en stjärna till vad du själv vill är inte så dyrt som man förväntar sig. Det är dock inga pengar jag har att slänga ut bara sådär, men 700 kronor. (Just nu finns det dock många erbjudanden runt omkring för 300 och andra priser, men det är det fasta priset jag sett än så länge). Det tycker jag det är värt för någon som är väldigt, väldigt speciell. En helt egen stjärna är någonting jag alltid drömt om att få. Stjärnorna talar för någonting väldigt, väldigt speciellt och jag tror det kan göra vem som helst väldigt, väldigt glad.. och jag tror framförallt att det får någon att känna sig väldigt uppskattad och viktig. Nu har ni sett 10 olika julklappstips och trots att det är sent ute för mig att egentligen skriva om, finns det vissa som fortfarande har några sista minuten julklappar kvar och då har ni kanske dessa till tips!
Oavsett hoppas jag ni är nöjda med vad som ligger under granen.. och att ni kommer bli nöjda när ni öppnar era egna på julafton:)
Efter att jag sent igårkväll fått besök av en aura som gör min värld bättre njöt jag av att avsluta kvällen med Josefin,tända ljus,julmusiken och lite nattafika. På något sätt lyckas vi göra varandra lyckliga på ett ovanligt sätt och samtidigt kan vi sitta ute bland de kalla stenarna,hand i hand och låtsas att fukten är det som blöter våra kinder. Slutligen låg vi trygga i varandras famn och lät sömnen ta överhand.
Morgonen började likadant, med musik,tända ljus och närhetens ljuva hand. Ibland känns det verkligen så oerhört varmt när man har en vän som bara med sin närhet lyckas göra så mycket mer. Men det är det som är det som är fantastiskt med henne. Hon gör allting så mycket mer kraftfullt.
Idag är kvällen återigen lugn. Jag spenderar kvällen bredvid min mamma,med en tänd liten julgran och olika komedier på tvn.
Jullovet har börjat och lär vara över innan jag hinner veta av. Trots allt är jag utmattad och sover hela nätter och inga dagar. Helt okej. Ikväll ska jag läsa lite till och sedan sova gott. Jag kan säga att detta är första gången jag längtar efter sängen för att jag vet att jag kommer få sova.
Ibland blir jag så oerhört trött. Jag har under de senaste två timmarna suttit och skrivit texter som inte bara en och inte bara två´.. Utan tre gånger bara försvunnit. Trots att jag var så få på ord rann det ur mig när jag väl börjat och nu har jag skrivit så pass många gånger att jag inte längre känner att orden behöver komma ut, men jag ska göra vad jag kan.
De senaste dagarna känns det som att jag pallrat på mig saker att skriva om. Att det funnits så mycket småsaker som skapat tankar inom mig, men sanningen är att det inte varit så. De dagarna har inte innehållit alls mycket. Jag har gått längs malmös ovanligt mysiga gator och njutit av de nya juldekorationerna och julmusiken som låter lite här och var. Intill de glittrande renarna och de gigantiska pingvinerna har isbanan varit fylld av barnfamiljer och skrattande barn som vinkat till mig när jag stått och sett på. Röda stugor står längs lite olika gator och säljer brända mandlar som doftar från långt avstånd tillsammans med lite amerikanska christmastreats och tända brasor att värma sig på. Jag har även gått i massvis med fullsmockade affärer och krigat om plats. Med musik i öronen var det mindre jobbigt i all julrysning. Istället tog jag mig tid till varenda julklapp jag höll i handen och satte oftast tillbaka den i hyllan i ren tveksamhet. Små och kreativa saker fick jag med mig hem, saker som mamma kan hjälpa mig att göra någonting av. Hon lyckas alltid få det mest vardagliga extra utomstående.
Annars har julgranens ljus mött mig under morgonen bortsett från idag när jag vaknade tidigt hos mamma, gjorde mig en ovanlig frukost med runda mackor och en kopp te och en bok. Biblioteken har varit så fyllda av folk under dagarna att jag inte tagit mig tid till att leta efter en bok. Istället har jag fått låna tre böcker av mamma. "Hur kunde hon?" är en bok jag lånade igår och som jag redan är halvvägs igenom. Boken handlar om en flicka som under fyra års ålder börjar bli utsatt för våldtäkter av en incestisk pedofilhärva. Hennes mamma, morfar, farmor och farfar och familjevänner utför brutala och omänskliga våldtäkter dagligen. Det är väl inte en christmas-spirit bok egentligen, men den är på något sätt ändå passande. Kanske för att man vill vända sådant här mörker till ljus. Boken är skrivet på ett sådant vardagligt sätt att man nästan förstår att det är vardagsrutin för denna lilla flicka. Mitt hat för sådant här brinner alltid starkt inom mig då jag vet att sådant här pågår runtomkring än idag. Och oftast är det så att både folk och samhälle blundar för det, därför tycker jag det är så bra att påminnas och kanske vakna. Jag rekommenderar den definitivt.
Dagen ska vara lugn och jag ska ta ett bad, läsa med lite tända ljus och bara mysa fram tills det är tvättdags och sedan ska jag bara njuta av en bra film och lägga mig tidigt. Det är märkligt men på något sätt har jag lyckats vända tillbaka dygnet och nu går jag upp i tid och lägger mig i tid. Och jag tror verkligen att jag kommer kunna njuta av fulla dagar under hela jullovet. Det känns bra än så länge. Allt känns bra. Ett par dagar till, sedan är julen fullt kommen och jag hoppas den medför någonting nytt. Och om inte det, så åtminstone nånting närt och kärt.
Hoppas ni får en fin dag. Njut av lovet mina vänner!
Oväntat knackade det igårkväll på dörren. Där stod två av mina kära vänner, överraskandes med en gigantisk julgran. Julgranen som jag så länge velat ha, som jag önskat mig i julklapp - och som jag inte haft råd med. Och bara sådär, gratis.. trollar de fram den mest magnifika gran jag någonsin sett. Jag tror inte ens mina föräldrar skaffade en sådan här gran till oss. Den är så maffig. Maffig och fin efter mycket jobb. . Men med julmusik i bakgrunden tog jag min tid och gjorde som min mamma sa - använde mig av vad jag hade. Och slutligen stod den där, vidgjord, magnifik och fin. Röd som jag alltid velat. Inte för mycket och inte för lite. Jag kan inte vara mer nöjd. Nu känns det verkligen. Det både doftar och känns som jul. Livet ger verkligen tillbaka. Jag har min första julgran!!!!
Tack kära Fredde och Emil, för den fantastiska granen. Tack mamma för all julpyntning och för alla gran-saker. Tack mormor, för foten, pengarna och alla kläder du fixar. Tack till er allihopa för att ni fulländar min jul! Ni är guldvärda!
Idag är dagen magisk. Josefin gav med sin blotta närvaro så mycket mer än hon är medveten om och genom en mysig morgon fylld av magisk musik njöt vi av att ha varandra nära. Annars är jag fylld av en säkerhet, på allting som funnits och på allting som är. Och självklart är jag fylld av den glädjen som finns över världen nu när de sista amerikanska soldaterna lämnat Irak. Äntligen är det över.
18 December.
Vilken magisk dag du är. Tänk då vad som har att komma..
Sofie&Fellan bekantar sig, med vin som huvudämnet! Mange&Sebbe fyller varandra Jag,Calle & Mg höll ett oerhört långt tal för lille Hampe(&mer än hälften handlade om vilken alkoholist Hampe är!;)
Hampe ger mig en tacksam kram(trots att mitt tal blev avbrutet och därför kortare än de andras:( ) Skratten blir högre och högre
Töserna myser ihop sig
&Folket kommer äntligen igång med dans när jag och Sofie sätter igång GREASE!
Sedan myser vi ihop oss litegrann..
& jag avslutar med en glädjesam bild på mig och mina fina töser!
When words are flowing out of you.. and there are days when words run dry..
And this time, someone dried the words out of me. Whenthoseclosest to youarethose whohurtyou the most, you doeverything you can toconvince yourself that theymean well. But when you feel your heart aching you realise what they did, they didn't do for the best of you. But for themself.
Crushed, without energy and pushed down I try to get through everyday, realising the one I love the most, might not love me as much. Hope you have a good week.
Morgnarna har de senaste dagarna varit vackra och färgfyllda. Idag är den likså. Trots att mörkret fortfarande har sin plats så har solens strålar tagit sig in och gjort en del av himlen rosa. Överallt ser jag grannhusen tända, med adventsljusstakar och stjärnor spridda. Det jag gillar mest är att jag kan se rakt över gatan och se tv apparaterna bläddra. Vuxna som barn sitter framför lucia och låter henne ge julkänsla.
Oavsett färger utanför, är huset just här .. tänt med lucialjus. Det är svagt men mysigt tillsammans med Lucias kör som omger mitt rum i ett eko av olika vackra tonarter. Göteborgs domkyrka ger en oerhört ren känsla. Jag ryser och ler. Ler av hur rent det är. Över hur vackert det är. Över hur bra det känns. Över hur nära det är.
Det är lucia, det är en vecka till jul. Det är juletid. Det är julefrid.
För mig som inte fick chansen att se den här på den vita duken.. Har jag fått en möjlighet större än alla andra! Tänk!!! I April kommer den tillbaka - i 3D! Oh!
När jag var väldigt, väldigt liten blev jag introducerad för krigets makter. Datorspel som Battle Field, Ghost Recon och Day of Defeat var spel som för mig blev vardagsmat. Jag var inte bara proffs på spelet, utan jag blev proffs på att lära mig. När verklighetens krig visade sig på tv-n brukade jag skrika "Mamma, titta! Det är en sniper!" och jag kan lova att jag inte var mer än 3-4 år. Oavsett hur hemskt det var, så var det en av de bättre tiderna av mitt liv. Det var första gången jag lärde mig prata engelska och samtidigt lärde jag mig historia och vapensort.
Efter ytterligare något år blev jag introducerad för krigsfilmer. We were soldiers var nog en av de första jag såg.. och man.. Den tog mig hårt. Jag kommer ihåg att jag under hela filmen satt med både mamma och pappa bredvid mig och under filmens gång var så ledsen, men att det inte var förrän i slutet av filmen som jag verkligen föll ihop. Med mammas alldeles förstora tofflor sprang jag ut från huset och igenom den lilla stigen i hopp om att få andas. Det var väl då jag började förstå att det var annorlunda på film än på datorn. Och förmodligen mer annorlunda i verkligheten. Ändå förstod jag att det inte var så annorlunda från det jag spelade. Jag förstod bara att om man dog i spelet så vaknade man, men att i verkligheten.. dog man.
We were soldiers, Black Hawk Down och Saving private Ryan blev de värsta filmerna för mig. De värsta någonsin. Det var inte en enda gång jag kunde se dem utan att på något sätt få riktigt ont, som en spasm i kroppen. We were soldiers har mång kraftfulla scener och trots att krigets scener är de värsta, är känslan av att knacka på sina grannars dörrar med ett brev som säger att ens man, bror och far är död ännu värre. Och den känslan tog kål på mig. Black Hawk Down har flertal scener som får mig att falla i hopplöst gråt, men en av de värsta jag varit med om var när en av helikopterna kraschat.. och det somaliska folket tar sig dit, river av de skadade soldaternas kläder, dödar dem och lyfter upp dem i en symbol av pris. Jag avskyr tanken på vad dem gör. Jag avskyr hur de beter sig som riktigt djur. Jag avskyr tanken på att de lyckades, utan en tanke på respekt. Jag avskyr tanken på vad de gjorde sen. Saving private Ryan tar dock priset. Anledningen till att jag inte ser filmen längre är för att det finns en scen som är värre än någon av de andra - då en tysk och en amerikan slåss med bara händer beroende på att ammunitionen är slut. Efter olika övertag får tysken övertaget och med en kniv i hand trycker han den igenom amerikanens bröst och hyschar "shhhhhh".. samtidigt står amerikanens kamrat i trappan, fullt med ammunition och knivar, stilla och förlamad av skräck och hör sin kamrat dö. Utan att göra ett jävla dugg. Hade han bara visat sig hade situationen förändrats. Varenda gång jag ser scenen skapas ett hat inom mig, en ilska som brinner och en spasm jag inte kan förklara. Jag känner hur elden av hatet tar över. Och det är antagligen för att jag vet.. att det är inte bara såhär på film. Sådant här har hänt. Sånt här händer. Usch. Jag gör allt jag kan för att inte se dessa filmerna och jag har inte gjort det på länge. Men dagar som dessa då black hawk down tar sig in på tvn måste jag titta, oavsett hur mycket tårarna flödar. Det är bra om att vi påminns om hur bra vi har det. Om hur många som har slagits för vår skull. Många anklagar amerikanarna för giriga, men oavsett politiska avsikter i längden, så krigar männen i länderna för sina bröders skull. Leave no man behind.
Semper Fi.
Jag är inne på amerikanska armeéns hemsidor varenda dag, för att få uppdateringar och känsla av huruvida dem har det. Tanken på att jag hade kunnat vara dotter till en pappa i krig.. eller fru till en man som strider.. Är en tanke som egentligen inte är så långt ifrån. Det är så för flera. Och att leva med den rädslan ska man inte behöva.
Bring them home. Bring our soldiers home. Idag vet jag vad krig är. Och jag är så tacksam över hur jag fått lära mig det. Jag hoppas att vi en dag får stopp på det.
Ibland önskar jag att du hade kunnat se vilken hjälte du är för mig.
Du går upp varje dag för att möta folk med ett leende och säga ”Man ska göra livet så bra som möjligt, då måste man tänka positivt.” och oavsett vilken situation vi varit i så har du tagit oss ur det genom att tänka positivt och givande.
Det finns så mycket jag beundrar hos dig. Ditt fina leende. Din generositet. Din kreativitet. Din godhet. Din mjukhet. Ditt sätt att ge uppskattning och kärlek. Ditt tappra sätt att aldrig ge upp.
Du har så oerhört många gåvor mamma. Det finns ingenting du inte kan göra och vore det inte för dig så hade jag aldrig haft så många bra små presenter till varenda födelsedag och jul jag varit på. Du kommer med de minsta idéerna och gör dem så stora, skapar någonting personligt och gör det lika vackert. Likadant med dessa juldekorationer som omger mitt rum nu. Du skapar så mycket av så lite och vet inte ens om hur fint du gör det. Jag är så oerhört tacksam för alla dessa småsaker du gör för mig. Småsaker du inte ens vet om.
Du slutar aldrig ge mamma. Jag vet inte hur många år det har gått sedan du verkligen gav någonting till dig själv, bara för att du alltid ger till oss – dina barn. Du ställer upp i vått och torrt, i sista minuten och i längden. Du ger oss allt du kan och ibland tycker du ändå inte att det är tillräckligt. Men jag kan lova dig mamma, det är mer än tillräckligt. Du ger oss redan för mycket. Vi hade aldrig klarat oss utan dig.
Du lyssnar på det som ibland inte alls är intressant för dig, bara för att det är intressant för mig. Du lyssnar på det som är jobbigt för mig, även om du inte har svar på det. Du följer saker som kanske inte är viktigt för dig, men som är viktigt för mig. Du gör inte bara detta för mig, utan jag vet att du gör det för nästintill alla omkring dig. För någon anledning är allt det viktiga för oss andra, lika viktigt för dig.
Du har en enorm styrka mamma. Och jag önskar du hade kunnat se hur jag beundrar dig för det.
Du är min sol Mamsi och du strålar så enormt gentemot alla de som finns omkring dig. Jag vet att krafterna är svaga ibland, men det hindrar inte dig från att ta dig igenom dagen. Du gör något av det istället. Jag är så stolt över dig.
Du har lärt mig så mycket mamsen och jag hoppas att jag har lika mycket att ge mina barn som du har gett mig. Och jag hoppas att jag kommer vara lika nära min dotter, som jag är nära dig.
Jag ville bara säga tack mamma.. Jag vet att jag inte gör det så ofta. Men tack för att du är den du är. Tack för att du är den bästa mamman man kan ha. Tack för att du alltid ger helhjärtat.
"Emma har lagt hela sitt liv åt sidan för att rädda & ta hand om 14 gatubarn i Uganda. Det började med att hon och hennes vän Therese praktiserade på en organistation där nere som arbetade med utsatta barn. De lyckades få ett gäng killar att lämna gatulivet bakom sig och komma och bo på organisationen. Tjejerna började samla in pengar för att hjälpa dessa barn, killarna började i skolan och tjejerna åkte hem till Sverige igen. De fick uppdateringar från ”director” (chefen på organisationen) om hur bra killarna hade det, om hur bra de gjorde ifrån sig i skolan m.m.
När Emma bestämde sig för att åka tillbaka dit märkte hon på en gång att något var fel. Det visade sig att pengarna inte alls gått till mat & kläder m.m. till killarna, utan de här barnen hade istället blivit både fysiskt och psykiskt misshandlade av ”director”. Torterade. Emma gjorde en anmälan och det hela slutade med, efter en tuff kamp, att hon drog igång en egen verksamhet. Snart ett år senare bor hon fortfarande med barnen och tar hand om dem. Hon har gett barnen en chans att få vara barn, gå i skolan, spela fotboll, mat & framför allt trygghet.
Förutom skolavgifter, skolmaterial, kläder & skor m.m. så hade pojkarna önskat sig en stor julfest med god mat & vänner. Det tycker jag att de förtjänar! Från ett tidigare liv där de var helt ensama små barn som sov på gatan, åt ur sopor & tog droger – till unga killar som går i skolan, leker, aldrig lägger sig utan mat i magen och det viktigaste av allt…..att de nu har människor som älskar dem." (Text av Kenzas.se)
Jag kunde inte undgå att känna hur det värmde i hjärtat när jag läste detta, gick in på bloggen och läste om deras lätta glädje. Såg pojkarnas glada ansikten. Med så lite får dem så mycket. Det är juletid och självklart förtjänar dessa pojkarna att få mat på bordet. Det spelar ingen roll om man skänker 50 kronor eller en hundralapp, för att oavsett blir summan gemensamt så pass stor att det gör en oerhörd skillnad. Emma har flertal gånger fått be sina läsare om småpengar för att kunna överleva och inte bara för sig själv, utan för pojkarna. Kan vi då, som har det såhär bra gå in och skänka en liten peng som kanske inte enbart ger dem julglädje utan ett fortsatt trygghet? Clearingnummer och alltihopa finns på bloggen häröver - snälla, gå in och skänk det minsta ni kan. Jag vet att många av oss inte har en lätt verklighet heller, men vi har så mycket att vara tacksamma över och om vi kan unna oss småsaker då och då, borde vi kunna unna dem en riktig jul. Vad säger ni?
Torsdagar är min lediga dag från skolan så nu när natten passerat och jag fortfarande inte somnat har jag satt mig med Dear John uppslagen. Man tycker att jag borde läst klart den vid det här tillfället, men jag väljer att läsa små kapitel bara för att dra ut på det - till skillnad från vad jag gör vanligtvis. Mina två små vovvar snarkar dock gott intill mig, även nu när jag tänt upp både lampor och ljus omkring oss.
Natten har varit mysig och lång. Jag älskar att jag är mer kreativ på nätterna. Jag har skrivit hur mycket som helst och sedan sett tre filmer. Hostage har jag inte sett sedan 2005 så den tog sig in på tv och fick mig lika spänd som första gången jag såg den. Transformers 3 följde därefter och får mig i samma trans som alltid. Ibland är jag glad att ingen är bredvid mig när jag ser film för jag lever mig in så pass mycket att folk nog förmodat att jag inte är normal. Men å andra sidan, hur roligt är det? Breaking dawn stod sist på listan och ger mig samma harmoniska känsla varenda gång. Nu spelas Dear John lågt i bakgrunden under tiden jag läser, bara för att skapa stämning. Hade jag kunnat .. så hade jag haft dessa nätterna oftare.. Nätterna som aldrig tar slut..
Klockan är snart sju och dem flesta är påväg till jobb och skola, medan jag fortfarande sitter med nattanda och kreativitet. Dagen är inte planerad, mer än att jag börjar med en morgonpromenad och en go frukost. Jag har bestämt mig för att bara göra saker som är bra för kroppen idag. Ta det lugnt och låta den ta igen vad den behöver. Det är tredje natten utan sömn men jag känner inte av det alls. Fullmånen må vara långt ifrån men nätterna är vackra och stjärnklara ändå.
Så godmorgon till er som tittar in nu. Njut av att mörkret gör morgonen lite mer tålig och lite mer mysig, med belysning och godare dofter. På något sätt är morgonteet och morgonkafeet lite godare under vintertid och jag vet inte varför. Hoppas ni kommer hem från jobb och ansvar innan mörkret lagt sig, annars hoppas jag ni hinner njuta av kvällens krafter.
Jag å andra sidan, säger varken godmorgon eller godnatt, utan något liknande god fortsättning.
"I've always loved full moons. Ever since I was a kid. I liked to think that they were an omen of sorts. I wanted to believe they always portended good things. Like if I was making a mistake, I would have the chance to start over." - Nicholas Sparks, Dear John.
Igår eftermiddag fick jag ett samtal jag så länge längtat och hoppats på. Ett samtal som skulle sätta hela mitt projekt i rullning. Och jag kan lova er.. Åh, det satte så mycket i rullning!
Jag har fått mig både en lokal till välgörenhetskonserten samt volontärer och medhjälpare som är så insatta i detta dagligen att de med välkomnande händer räckte ut en hand till mig och sa "Välkommen till gänget!" Mötet är planerat nästa vecka, då förslagen ska diskuteras tillsammans med valmöjligheterna. Efter det kommer intervjuerna sättas igång på riktigt. Tidningar, radiokanaler, planscher och reklamblad. Evenemang och alla möjliga sätt jag än kan finna för att sätta igång detta projekt. PA-anläggning, artister, musiker och volontärer ska ställas fram samt ett set-schema som jag förhoppningsvis kan få hjälp med. Frälsningsarmen har nu äntligen gett mig hjälp och en möjlighet jag under ett ögonblick trodde skulle vara omöjligt att få. Men nu är mitt välgörenhetsprojekt i gungning och jag kommer verkligen att kunna göra detta och ha hjälp från folk som brinner för det under tiden. Det känns som att jag verkligen funnit rätt folk, som tar mig på allvar och som verkligen förstår syftet. Och det känns underbart att jag hamnar på rätt spår. En glad nyhet för er därute, som vet hur stort detta är för mig samtidigt som för er. Jag hoppas att var och en av er kommer dit! Ta med er familj och vänner, pojkvänner och flickvänner! Fika och dylikt kommer finnas för att köpas billigt!
Efter denna fantastiska nyhet gick min dag upp tillsammans med den soliga dagen och jag satte på min stereo på högsta volym och dansade med varenda känsla i kroppen! För vem som än hade kollat hade dem nog fått sin största show och sitt största skrattanfall, men jag hade det i kroppen och jag både njöt och kände mig fri.
Passionen glödde genom kroppen, även när jag städat och dansat mig genom min lilla stuga och förberett för en räkmiddag. Slutligen dök vackra Josefin upp tillsammans med Danielle och tillsammans njöt vi av en underbar kväll med räkor, aioli och vitlöksbröd, lite pepparkakskrig och gottis. Med mycket skratt och konstiga skämt - och med min överskottsenergi kände jag att det var en riktigt bra kväll. Det var flera gånger det värmde om hjärtat. När kvällen tagit sig in lyckades jag på ett otroligt sätt somna en timme eller två och vaknar till en Josefin som sitter piggare än förut bredvid mig, skrattandes till en film. Slutligen låg vi vakna bägge två, pratade igenom saker och fnittrade oss igenom känslor. När Josefin slutligen somnade och min energi låg på topp hörde jag henne skratta i sömnen. Jag vände mig mot henne och såg att min lilla älva log. Mitt hjärta överflöddes av kärlek. Kärlek till min bästa vän. Jag beundrade henne under tiden hon sov, klappade hennes panna och log till hennes leende. Det var skönt att få se henne lycklig. Lycklig. Någonting vi båda två har så svårt för att vara. Men när vi väl är det, så är vi det med hela våra hjärtan. Jag påbörjade måndagen på det bästa sättet man kunde göra och avslutade den ännu bättre. Med min bästa vän vid min sida.
Tisdagen har varit någonting annat. Fylld av migrän och trötthet, men jag fick mig en stund med mamma, riktig middag och ett skönt bad och natten har varit så skön med sitt lugn, tända ljus och Carter Burwells musik. Lyckligtvis har jag fått mig en sladd till min stereo så att jag kan koppla in iphonen och nu ligger därför Carter Burwells vackra toner som live musik längs min lilla bunker. Tonerna är så lugnande och vackra att man själv känner sig så.
Så under tiden jag fortfarande har min möjlighet tänker jag ligga och njuta, med tända ljus och lite böcker. En tisdag som slutar nästintill lika bra som måndagen.
Jag sitter med en nervös mage och en ovanlig känsla i kroppen. Att träffa någon brukar för mig inte vara någonting jag blir nervös av. Särskilt inte någon som känner en bättre än många andra. Men att möta Alex har alltid varit nervöst för mig. Oavsett om vi har sprungit på varandra på stan eller verkligen träffat varandra så har kroppen vänt sig in och ut i det ögonblicket vi lagt ögonen på varandra. I nästintill åratal har jag gjort allt för att undvika att möta honom, hur elakt det än låter. Och trots att det egentligen inte finns någon bättre tanke än att få vara i hans närhet. Men där är någonting i min kropp som går ur balans när han är i min närhet. Mina tankar går ur fokus och kroppens nervositet är så tydlig att det enda jag känner är skakningarna i kroppen och det pumpande hjärtat. Men vid något tillfälle idag tog jag tillslut tjuren vid hornen och sa till mig själv att bara få det gjort. Det är egentligen inte alls smärtsamt att möta Alex. Vi är bäst ihop. Verkligen. Men Att träffas ensamma och få tillfälle för att ta igen allt vi missat under åren är så .. så ovanligt för oss.. och samtidigt som det är så spännande och är det ändå så oerhört nervöst. Trots att vi båda vet exakt var vi har varandra, hur viktiga vi är för varandra och hur självklart allting är för oss är det nånting som gör att en del av mig blir så nervös och tankställd som aldrig förut. Jag vet att det antagligen blir bättre än jag tror. Eller ja, det är det alltid. Jag måste bara lära min kropp att möta den där tjuren jag alltid varit rädd för. Och för att vara ärlig har jag alltid varit rädd för att jag inte är bra nog. Rädd för att han ska se mig och inte se samma tjej han såg för över sju år sedan. Trots att Alex alltid sett mig och bemött mig med samma starka vackra rörelser, med samma beundrande blick och samma vackra ord.. är där delen av mig som säger att jag inte förtjänar det. Well, jag vet att all denna rädslan är något jag egentligen inte behöver känna. Så jag samlar mig, skärper mig och njuter av att verkligen få en heldag med honom.
(Bilder från 2007. Och min favorit kille
är ju inte samma heller samma lilla kille som då)
Poh.. Haha, ja, där ser man.. Complete and real honesty.
Haha, min egen osäkerhet spelar spel med mig och jag vet att morgondagen egentligen är någonting att längta efter. Och imorgon kommer jag veta precis varför.
Min natt har ännu inte slutat och morgonen har bara börjat. När klockan slog fem fick jag nog av att sitta still. Med ett ryck reste jag mig fär att dra på mig mina mysbyxor, min jacka och en mössa och begav mig ut längs Höllvikens tomma gator. Ljusslingor lyser längs gatornas träd och fönstrena pyntas av adventsljusstakar. Julgranarna vid konsum står framme, redo för att säljas. Julen är på ingång och det enda jag skulle vilja byta ut är regnet mot snön. För att hörlurarna glömdes gjorde jag min egen musik, sjungandes för mig själv medan jag gick i snabb takt. Luften var fuktig och gatorna sken av regnets fall. Himlen var stjärnklar och nästintill molnfri. Det var inte förrän jag kom till havet som jag såg hur stjärnklart det verkligen var när dolda moln skildrade sig. Jag stannade upp, i förvåning och beundran.. Att något som stjärnor fortfarande fångar mig så kan jag inte förstå, men så kan jag stå.. Se och be. Be till vad som än fanns bakom stjärnorna.. Ett snabbt stjärnfall föll över himlen och jag - lika chockerad som alltid drog snabbt ihop mina händer i en snabb önskning. Min kropp hamnade i iver och rus. Mina steg ökade, liksom musiken jag skapat i huvudet. Vinden var hård och kall. En lastbil körde förbi, men bortsett från det var det tyst. Jag fortsatte gå tills håret blivit kastat omkring av vinden, jackan varm och kroppen nästintill svettig. När klockan slagit om sex hörde jag hur bilarna började vakna till i byn. Det var morgon. En ny dag. Och jag hade börjat den perfekt. Sista vägen hem sprang jag och avslutade med ett långt, djupt andetag. Känslan av att gå in och lägga sig i sängen var inte alls fel. Men jag visste ju att tiden var alldeles för knapp. Istället har morgonen påbörjats och jag har bestämt mig för att inte sova. Nu kokas teét, med lugn musik i bakgrunden tillsammans med Dear John redo att läsas. Dagen är späckad, med skola, äventyr på vellinge blomman, spruta och räkmiddag med Danielle. Nu känns det som att man verkligen är igång.
Och det känns som att jag börjat min dag riktigt bra. Måndag. Tänk att en måndag kan vara bra.
Om min önskan går i uppfyllelse, blir den ännu bättre. Jag håller tummarna. Gör ni det också?
(Varning.. Det är väldigt hårt, väldigt emotionellt och jobbigt för en medmänniska att se. Men framförallt är detta så extremt modigt) Jag kan säga att detta för mig, var så svårt att titta på. Då jag för det första varit han, för det andra bara kan titta. Jag sitter på andra sidan jordklotet och han har ingen aning om hur stor påverkan han har. Inte bara för mig, men folk omkring. Detta är en otrolig ung pojke, med en otrolig och unik styrka. Och han har ingen aning om hur många han är hjälte för. Nu åskar det rejält så jag måste stänga datorn.. Men tar er tid. Se detta. Det gör ont. Men det räddar många.
Det var inte förrän klockan blev 23, när jag ätit mig en god middag och myst länge i sängen som jag kände hur det kliade i kroppen. Statusarna på facebook blev allt fler och telefonsamtalen om att jag skulle göra folk sällskap blev bara fler och fler.. Slutligen drog jag på mig en klänning, gjorde mig snabbt i ordning och drog mig in mot storstan. Båten väntade tillsammans med min kusin och flertal vänner.. Men som det kan bli när man inte planerar så kan ett ställe bli fullt innan man kommer dit. Så blev det för oss. KB blev nästa stop, ett ställe jag gillar där musiken faktiskt är gamla klassiker som alla kan och som får alla att hoppa av iver. Killarna var lika respektlösa som alltid och det krävdes stränga blickar och knuffande händer för att de skulle fatta piken. En del av hur utekvällar är och det är helt okej. Trots att jag inte fick spendera hela kvällen med mina fantastiska vänner fick jag en utekväll med min gamla vän och kusin Matilda och trots lite vanlig drama fick vi åtminstone dansa av oss och skratta tillsammans med utspillda drinkar och bra musik. Kvällen fick ett glatt slut när fyra av mina favoritpojkar mötte mig utanför, gav interna skämt och slutligen gav mig trygg skjuts hem. Att göra saker och ting spontant är väldigt ovanligt för mig och trots allt tvekande var det skönt att komma ut och göra något ovanligt. Kvällen kanske inte var över bra, men åtminstone givande och jag älskade att få stå på dansgolvet och dansa som Cameron Diaz gör i "The Holiday" till Mr Brightside. Jag är givet nöjd med kvällen och lägger mig med en bra känsla till morgondagen.
Det är med mulet väder och gråa droppar som fredagen har tagit sig in. Storstaden är fyllt av folk som julshoppar och julpyntar. Överallt finns det glittriga granar och små tomtar som visar att julens tid är inne. Mormor och jag fyllde våra händer när vi gjorde klart för brunch hos Nonna, som var både gott och mysigt och slutade med en solning som nästintill direkt fick mig att slocka. När jag kom hem såg jag hur Höllvikens ungdomar förbereder sig för utgång, dans och alkohol medan jag själv tänt alla ljus omkring mig, bäddat ned mig i min nybäddade säng och dragit fram min nya favoritbok. Dagen är ung men redan nu känns den underbar. Pepparkakor med mögelost och marmelad står framdukat, redo att småätas om det skulle viljas. Vart jag hamnar vet jag inte än, men just nu känns det rent av underbart att ligga i sin ensamhet med en bra bok och total tystnad. Bara genom detta är det ren meditering.
Min helg börjar perfekt.. Frågan är hur den slutar.. Jag har en morgondag att längta efter..
Morgonen som varit blev lång, fylld av musik och långa tårar. Jag låg i tystheten och såg upp i taket, med låg musik av Joni Mitchell och låt tunga tårar dra sig längs kinderna och bak i nacken. För en gångs skull grät jag inte för att det fanns en anledning till det. Istället grät jag för att det var vad som behövdes och för varenda tår som rann kunde jag känna tyngden av den försvinna. Det är första gången på en väldigt lång tid jag gråtit och känt min själ rensas med det.
Så när mörkret övergått till mörkgrått ljus började dagen och jag fick mig en promenad längs strandens väg. Trots styrkan av vattnets vågor och den kalla vindens ven blev det en väldigt skön morgonpromenad och det bästa av allt var att komma tillbaka till det varma täcket och en varm kopp te.
Dagen har gått förbi och mörkret ligger återigen utanför fönstret medan den mysiga julbelysningen lyser från mitt lille rum. Jag har det bra, med böcker, musik och filmer och känner mig lugn och känslomedveten.
åste man tyvärr avstå från saker man ibland velat göra. Titanic-utställningen var en grej jag sett fram emot länge. Att gå bland hytterna och se sakerna, att få uppleva det som på något sätt är så ovanligt och ändå viktigt. Det är märkligt att en films historia kan bli så viktig för mig. Precis som William Wallace historia är viktig för mig. Jag drömmer om att få ta mig till hans utställning en dag. Men när nästan 1000 kronor som man inte har går på enbart det.. är det ingenting jag kan utsätta mig för. Så jag tog ett beslut och avstår denna gång. Jag är säker på att jag sett det mesta redan, egentligen. Och att jag läst om nästintill allt. Det finns mer jag kan göra av dem pengarna.
s, sängen bäddats, alla rum dammats, dammsugits och golv tvättats. Nu ser och luktar det gott och det känns äntligen mysigt igen. 
en som älskar bio. 
ge någonting riktigt personligt 
Idag är dagen magisk. Josefin gav med sin blotta närvaro så mycket mer än hon är medveten om och genom en mysig morgon fylld av magisk musik njöt vi av att ha varandra nära. Annars är jag fylld av en säkerhet, på allting som funnits och på allting som är. Och självklart är jag fylld av den glädjen som finns över världen nu när de sista amerikanska soldaterna lämnat Irak. Äntligen är det över. 
ukost. Jag har bestämt mig för att bara göra saker som är bra för kroppen idag. Ta det lugnt och låta den ta igen vad den behöver. Det är tredje natten utan sömn men jag känner inte av det alls. Fullmånen må vara långt ifrån men nätterna är vackra och stjärnklara ändå. 
e vara någonting jag blir nervös av. Särskilt inte någon som känner en bättre än många andra. Men att möta Alex har alltid varit nervöst för mig. Oavsett om vi har sprungit på varandra på stan eller verkligen träffat varandra så har kroppen vänt sig in och ut i det ögonblicket vi lagt ögonen på varandra. I nästintill åratal har jag gjort allt för att undvika att möta honom, hur elakt det än låter. Och trots att det egentligen inte finns någon bättre tanke än att få vara i hans närhet. Men där är någonting i min kropp som går ur balans när han är i min närhet. Mina tankar går ur fokus och kroppens nervositet är så tydlig att det enda jag känner är skakningarna i kroppen och det pumpande hjärtat. Men vid något tillfälle idag tog jag tillslut tjuren vid hornen och sa till mig själv att bara få det gjort. Det är egentligen inte alls smärtsamt att möta Alex. Vi ä
r bäst ihop. Verkligen. Men Att träffas ensamma och få tillfälle för att ta igen allt vi missat under åren är så .. så ovanligt för oss.. och samtidigt som det är så spännande och är det ändå så oerhört nervöst. Trots att vi båda vet exakt var vi har varandra, hur viktiga vi är för varandra och hur självklart allting är för oss är det nånting som gör att en del av mig blir så nervös och tankställd som aldrig förut. Jag vet att det antagligen blir bättre än jag tror. Eller ja, det är det alltid. Jag måste bara lära min kropp att möta den där tjuren jag alltid varit rädd för. Och för att vara ärlig har jag alltid varit rädd för att jag inte är bra nog. Rädd för att han ska se mig och inte se samma tjej han såg för över sju år sedan. Trots att Alex alltid sett mig och bemött mig med samma starka vackra rörelser, med samma beundrande blick och samma vackra ord.. är där delen av mig som säger att jag inte förtjänar det. Well, jag vet att all denna rädslan är något jag egentligen inte behöver känna. Så jag samlar mig, skärper mig och njuter av att verkligen få en heldag med honom. 
te förrän klockan blev 23, när jag ätit mig en god middag och myst länge i sängen som jag kände hur det kliade i kroppen. Statusarna på facebook blev allt fler och telefonsamtalen om att jag skulle göra folk sällskap blev bara fler och fler.. Slutligen drog jag på mig en klänning, gjorde mig snabbt i ordning och drog mig in mot storstan. Båten väntade tillsammans med min kusin och flertal vänner.. Men som det kan bli när man inte planerar så kan ett ställe bli fullt innan man kommer dit. Så blev det för oss. KB blev nästa stop, ett ställe jag gillar där musiken faktiskt är gamla klassiker som alla kan och som får alla att hoppa av iver. Killarna var lika respektlösa som alltid och det krävdes stränga blickar och knuffande händer för att de skulle fatta piken. En del av hur utekvällar är och det är helt okej. Trots att jag inte
fick spendera hela kvällen med mina fantastiska vänner fick jag en utekväll med min gamla vän och kusin Matilda och trots lite vanlig drama fick vi åtminstone dansa av oss och skratta tillsammans med utspillda drinkar och bra musik. Kvällen fick ett glatt slut när fyra av mina favoritpojkar mötte mig utanför, gav interna skämt och slutligen gav mig trygg skjuts hem. Att göra saker och ting spontant är väldigt ovanligt för mig och trots allt tvekande var det skönt att komma ut och göra något ovanligt. Kvällen kanske inte var över bra, men åtminstone givande och jag älskade att få stå på dansgolvet och dansa som Cameron Diaz gör i "The Holiday" till Mr Brightside. Jag är givet nöjd med kvällen och lägger mig med en bra känsla till morgondagen. 
