Missnorman

Min dag började innan jag ens hunnit somna. En jobbdag, som jag inte haft på länge, tog min tid och jag välkomnades av hoppande hundar med viftande svansar. De första två timmarna gick jag långa rundor med de tjugo hundarna och trots kylan och blåsten gjorde hundarnas glädje min glädje lätt att finna. Min första hund for upp i min famn i ett försök att pussa mig. Slutligen böjde jag mig ned för en blöt tunga på kinden och tung kropp i min famn. Jag klappade den finna labradoren och sade godmorgon. Det som är lika fint varenda gång jag jobbar här är den närheten man får med alla hundarna. Även om det är ett jobb, så är det närgånget och glädjerikt. Likväl som naturen ger sin del. Den mörka morgonen övergår ofta till en fin soluppgång med olika mönster och färger på himlen. Denna gången var det även så. De blågråa molnen sprack upp i olika blåa nyanser innan solens småstrålar drog sig igenom. När solen stod som högst på himlen vaknade katterna till och välkomnade mig med en massa jamande. De första katterna jag mötte var två fina,fina katter som satt fint intill burens dörr som två duktiga hundar i väntan på att matte ska släppa ut dem. När jag närmade mig lade de ut vars en tass i väntan på att jag skulle lägga mina händer på deras. När jag gjorde det lade de sin andra tass över min hand, som ett tecken på att de sade hej. Slutligen låg de intill varandra och man kunde höra hur de spinner. Slutligen började de små busfröna busa och for runt i buren i en lek. När jag tog upp min kamera för att fånga deras lek stannade de bägge två upp och lade sig med sina huvuden intill varandas, som att de förstod vad jag höll på att göra och jag fångade en fin bild på de små filurerna. Jobbet gick fint och fort. Jag låg ju inte riktigt inne med taktiken som för något år sedan, men känslan var lika bra.





När förmiddagen kommit och jobbet var över försökte jag ta mig hem från landet. På vägen såg jag ängar fyllda av gäss som åt i förberedelse på avfärd. Naturen på landet är vackert. Ängarna i sig själva är alltid annorlunda och på somrarna är de fyllda av rådjur som gömmer sig i höggräset. Inget dåligt ställe att jobba på alls.

När vindens motvind tryckte mot både min jacka och cykel flög jag nästintill baklänges och jag fick istället gå med kämpande steg för att ta mig hem. Min känsel i händerna var tillslut väldigt liten och jag kände mina händer sticka när jag kom hem och lade mig under täcket. I ett försök att somna insåg jag att jag på något sätt var slutkörd men för pigg för att sova, så jag mös upp mig till en bra bok innan jag tog en varm och skön dusch.

Mörkret låg fortare än väntat utanför fönstret och när jag var redo tog jag mig en promenad till byn, handlade hem lite räkor och åt en ensam och mysig middag med tända ljus till lite komediprogram. Jag vet, ovanligt, men härligt.

Inte långt efter det knackade det på dörren och lilla Josefin gjorde mig sällskap i min ensamhet. Trots att vi tagit det lugnt har vi hunnit med väldigt mycket. Som vanligt har vi kollat klipp på internet, lyssnat på fantastisk musik och hamnat i både trans och känslomässiga vågor. Ändå har vi också hunnit med lite daimkrig och flummdanser. Eller ja.. Jag stod väl för flummdansen.

Nu är Josefin ute på en promenad med en vän och jag sitter kvar här, ensam i väntan på någonting litet. Natten är mörk och stjärnorna lyser starkt medan månen är halv och smal. Det är en fin vinterkväll, kylan är inte så påtagande och snön är pågrund av det inte så saknad den brukar vara.

Min inspiration till musik fick en starkare låga igår. En väldigt gammal vän, som jag växt upp med men som inte längre bor här knackade på dörren och överraskade med kina mat och ett vänligt ansikte. Trots månaderna som går emellan ligger vi alltid på samma nivå och har aldrig någonting speciellt att dela med oss av. Istället använder vi oss av vårt klassiska beteende, ser Simpsons.. Klinkar på gitarren.. och igår för första gången, efter att jag under flera dagar bara stirrat på pianot, fick han mig att röra vid det. River Flows in you rann felaktigt ur hans klinkande medan jag med lite övning fann min början på introt. När ett par timmar gått och vi hämtat upp Philip, sett den fantastiska New Years Eve som med vackra, värme hjärtande stunder påmint mig om livets mest skära och värdefulla ögonblick, fick jag en inspirationskick som inte lade sig. Allt det filmen fört över på mig,förde jag över på mina fingrar och plötsligt satt introt som en smack. När jag satt där med Adam föreställde jag mig hur jag gjorde samma sak med någon som delar samma musikaliska intresse som jag och insåg att jag i ära till det kommer att spendera mycket, mycket mer tid framför pianot.



Små men värdefulla saker tar sig in på vardagen och ibland håller jag det utanför och ibland drar jag bara in det. Men just igår och just idag, låter jag det komma så som det behöver.

Ett nytt år börjar snart. Och ett nytt år ska väl aldrig börja med känslan av att någonting är dåligt?
Nej. Istället njuter jag av min passion och tilltalas av det som är vackert från person till person.



Nu kommer Josefin.

God natt.

Louise.