Det är fredag och känslan av att det är långhelg borde ligga lugnande i bröstkorgen. Doften av det nykokade kaffet sprids i lägenheten och diset i det gråa vädret utanför ger en lugnande hösteffekt. Jag tänder ljusen. Mysfaktorn. Den jag har efterlängtat och älskat så innerligt i alla mina år. Det som gör hösten till min favoritårstid. Den där det är okej att vara inomhus och läsa en bok utan stopp. Den där det är okej att ligga på soffan och se serier i timme efter timme utan dåligt samvete. Men istället är det tvärtom. Jag vaknar med andan i halsen och ligger ständigt med hjärtklappning i bröstet. Jag tittar på telefonen och letar efter något som ska ge mig en sorts av bevis på det som gjort mig orolig. Om kvällarna då jag försöker fokusera på händelserna på tvn spelar det konstant upp scenarios i huvudet som jag är inkapabel att stänga av. Missar inlevelsen jag brukar ha när jag hänger mig till en film eller story. Jag går igenom saker som måste göras, hinnas ikapp och saker som borde ha varit. Jag reflekterar över relationer, framtid och frågetecken. Även under mina mest intensiva pass på jobb märker hur jag huvudet på något eget distanserat vis har reflektioner som inte ens borde övervägas. Jag märker hur det känns som att huvudet får paus för en sekund när en gäst oväntat avbryter mina tankar och suger tillbaka mig till verkligheten. Jag känner det i ögonen. Hur den där känslan genomspirar de som möter min blick och hur den på olika dagar stängs av och på. Känslan är svår att sätta ord på. Det gör det extra svårt att svara på när ens vänner ställer den innerliga frågan "Hur mår du?" - för det är inte en konstant form av dåligt. Det har snarare varit en form av "Det har varit så mycket så länge och jag reder inte ut det" att det gör att det skapats en form av frånkoppling. Det är verkligen en form av frånvaro. En form av konstant ansträngning. Och den gör mig om möjligt, ännu mer stressad. Jag skakar på axlarna. Andas för en minut. Jobbar med mina tankar och försöker kontrollera saker som så oväntat kommer till ytan. Vissa dagar funkar det och på automatik lyckas jag göra vissa dagar riktigt bra. Vissa inte. Vissa dagar oroar jag mig för helt orimliga saker och hinner tänka i banor som aldrig slagit andra. Vissa dagar ligger det i halsgropen och med tårar som brinner innanför ögonlocken för att påtrycka allt jag borde känna. Mest i lägen där det såklart inte alls passar och det ökar snarare stressen jag så innerligt försöker att undvika. Känslan av att försöka bli av med något, utan att veta exakt vad det är är en svår nöt att knäcka. Det gör att man känner sig utmattad. Låg. Deprimerad. Trött. Det hjälper inte att man dessutom går om sina vänner en del. Jobbar olika. Missar saker. För mig som lider av en form av "fear of missing out".. blir det en innerlig stress för mig att inte få tid med de människor jag älskar. En form av rädsla i det inre som säger att man är en dålig vän. Att man glider ifrån sina vänner. Att man känner sig extra ensam. Inte ett ämne som är jättelätt att vidröra och förstå om man inte har upplevt en känsla av övergivnad. En plats som för mig alltid varit väldigt närvarande. En plats jag så många gånger bearbetat. Jag skulle vilja säga att det är en plats jag många gånger lyckats överkomma, men som jag alltid går tillbaka till. Jag gissar på att vissa saker i livet ska återupprepas för att mönsterna tillslut inte ska återkomma och jag gissar på att vissa saker bara finns för att det är så du ska få vara människa. Jag försöker planera mina dagar. Förbereda för morgondagen. Ställer in mitt humör på vad dagen ska vänta sig. Öppnar sinnet. Skriver ner tankar. Listor på saker jag inte ska glömma. Har musiken som ett verktyg för att sätta sinnesstämningen på de sätt jag kan. Jag gör mina måsten. Jag gör till och med en helhetsrenovering i mitt hem för att försöka få en balans där som jag inte kan finna i mig själv. Jag väntar mig på något sätt att det ska pinpointa en punkt på insidan som säger "Ah, där är det ju. Problemet. Nu löser vi det". Men hur många skruvar jag än skruvar i väggarna så skruvar det inte om någonting inombords.
Jag kan hitta det stundtals, i oväntade konversationer med främlingar och nära. I mannen jag hjälpte häromdagen som la sin hand på min axel och kallade mig för sin ängel och för ett litet ögonblick gav mig ett syfte. Jag kan känna det i glädjen under en konversation med främlingar från andra delar av världen. Jag kan känna det när jag skrattar så innerligt med mina vänner att det gör ont i kroppen. På de som helt omedvetet drar fram lystern jag känner att jag kan livnära mig på. Det kan vara saker jag saknar. Människor att inspireras av. Stunder så genuina att de känns in i bröstkorgen. Ögonblick då det inre glimrar av glädje och att det för ett ögonblick känns som att jag ska sväva av magi.
Nu är det istället ett mörker där jag letar efter ljuset. Där jag springer efter de älvstoft tingeling lämnar längs med vägen och jag greppar varje ögonblick jag kan livnära mig på.
Jag försöker komma ikapp.
Löven på marken, de tända ljusen och känslan av att göra ingenting.
