Kära vänner, av alla olika slag.
 
Jag önskar att jag med ord kunnat beskriva vart jag hamnat denna dag och jag önskar jag kunnat förklara denna otroliga resa som nu tar mig igenom allt det som är jag.
 
Jag har aldrig känt av min egen kropp som jag gör nu - jag har aldrig varit medveten om att jag faktiskt är jag och jag har aldrig heller upplevt en sådan livskraft, både i min energi och kropp.
 
Jag har aldrig lyckats få en sådan enorm kontakt med hela min själ och jag har aldrig lyckats lyfta ut allt det tunga som varit del av min värld.
 
Jag levde ett liv där jag ansåg att mörkret var min utväg. Genom att hålla mig känslig, deprissiv och ledsen skaffade jag nämligen vad jag ansåg vara en "betydelse" i livet och genom att lirka mig fram till människor, använde jag mig av ursäkten "Förlåt för att jag finns. Förlåt för att jag är del av dig. Och förlåt för att jag är den jag är för dig". Ursäkter som inte tillhör mig att ge. Ursäkter som inte borde blivit sagda.
 
Skillnaden är att jag nu vet, allt som framkallat alla ursäkter, allt det deprissiva och allt det som gjort att jag levt mitt liv på ett sätt som gjorde att jag inte fick uppleva lycka.
 
Ni ska nu få veta, att jag inte kan uppleva mycket annat.
 
Jag har fått uppleva en sådan värme, kärlek och glädje som föralltid gett mig allt det jag sökt efter. En värme som inte bara gett mig trygghet, utan som fått mig att förstå att jag förtjänar att vara. En kärlek som får mig att förstå att det är okej att vara älskad och att älska precis såsom jag är. En glädje som inte bara känns i ett leende, utan som ligger i kroppen och som då och då exploderar eller mjuknar.
 
Jag önskar att jag kunnat få er att förstå hur det inte finns någonting i mig som längre håller mig tillbaka. Jag är jag nu  - och allt jag gör gör jag med glädjen av att jag verkligen är jag. Jag är så satans stolt över mig själv. Och jag är så glad att jag är jag och att jag blivit den jag är. 
 
En sak jag också lärt mig , är alla insikter som bara sjunkit in som självklara böcker i en bokhylla. Jag har haft äkta "Aha-moments" och även brutala insikter som gjort att all den här ledsamheten plötsligt släppt mig.
 
Jag har varit så djupt försjunken med allt om den jag känt mig själv som, att jag slutligen lät mig bli den jag verkligen är.
 
 
Allt som varit ligger bakom mig, det är släppt och inte glömt - men allt som kommer är jag redo att möta, orädd för att hantera och jag har märkt, sett och känner att oavsett hur mycket tungt mitt liv är redo att komma med - är lyckan nu för stor för att försvinna.
 
Kan ni tänka er att jag inte bara säger detta, utan att jag känner detta? Jag är den lilla flickan som sprang runt naken i vardagsrummet för att få dansa.. Jag är den lilla divan högst uppe på soffan som sjunger till alla låtar.. Jag är prinsessan som vilar i pappas armar.. och jag är den fantastiska tjejen med den största möjligheten att charmera världen om jag vill det, kärlek att ge till folk omkring mig och framför allt - tiden och lugnet som ger mig möjligheten att leva livet som bara jag kan.
 
Jag älskar den jag är, jag älskar kraften i livet, jag absolut älskar allt det livet nu innehåller.
 
Nu tar jag nästa steg i livet.
 
Jag är redo.
 
Jag är påväg.
 
Kära vänner, jag har påbörjat en resa som jag tyvärr här inte kan dela med mig av, men en dag kanske jag delar med mig av det på ett annat sätt - har ni tur så trillar det ut en tjock bok på hyllorna;)  men det jag är här för att säga är.. Att det är dags för mig att ta farväl.
 
Och se det inte som sorgligt, det tycker inte jag det är . Jag är så jäkla glad över att jag fått tillfälle till att tala för så många av oss ungdomar - för shit, vad mycket negativitet vi har. Shit vad mycket lidande vi har.. Men vet ni? Nu när jag äntligen tagit mig vidare till nästa fas, så inser jag - att utanför allt det är vi så mycket mer.
 
Så se detta inte som ett jobbigt avslut som tvingats fram, utan inse att jag har funnit en lycka, en säkerhet i mig själv, kärlek till mig och livet jag har och inse att jag är redo för vad än det är som komma nu skall.
 
Inse att jag släpper min blogg genom att lämna all min förtvivlan här. Inse att jag släpper allt det som varit den nedtrycka jag här.. Och inse att jag släpper min blogg, genom att låta mig själv vara den fantastiska, underbara, kärleksfulla, lyckliga och framför allt - fria Louise.
 
Oh, life.. I am on my way!
 
Tack för alla tider, för alla jobbiga, aggressiva, tomma, mörka, slitna, förtvivlade och ledsamma minnen och tack för all kärlek, all inspiration, all upplyftning, för vänskapen och för alla de fantastiskt vackra minnena vi delat och tack för att ni följt resan på att hitta mig själv.
 
Jag trodde det aldrig ,   men det har jag nu . .    :)
 
Sov gott mina kära vänner.. och glöm inte "That when happiness and love becomes a part of peoples lives, It becomes better lives, so what If we'd give that to eachother? That would make the world a better place. So do what you can - give love to spread happiness."
 
 
Mitt liv må inte vara förändrat, men jag har förändrat mitt sätt att leva det.
 
 
(Känner att jag tar chansen till att fortsätta med alla dem inspirerande orden som följt mig genom dagarna.. Varsågoda, detta är det sista jag lämnar av mig. Tro på det. Känn det. Ta in det. Bli det bästa av den du är!)
 
Once you have started seeing the beauty of life,
ugliness starts disappearing.
If you start looking at life with joy,
sadness starts disappearing.
You cannot have heaven and hell together,
you can have only one.
It is your choice.
 
Relate with others, but relate with yourself also.
Love others, but love yourself also.
Go out! - the world is beautiful, adventurous;
it is a challenge, it enriches.
Go out fearlessly - there is nothing to lose,
there is everything to gain.
 
There is no higher power,only our own power which we can choose to be unaware of or accept as it is.
 
 
If people would listen to their hearts,they would find that the love you seek in others is actually the love you seek within yourself. ♥
 
"As long as you think that the cause of your problem is “out there”—as long as you think that anyone or anything is responsible for your suffering—the situation is hopeless. It means that you are forever in the role of victim, that you’re suffering in paradise. So stop making your life your suffering and make yourself your own paradise”
 
“Life is simple. Everything happens for you, not to you. Everything happens at exactly the right moment, neither too soon nor too late. You don't have to like it... it's just easier if you do.”
 
"Don't believe every thing you think.”
 
“Whatever it takes for you to find your freedom, that's what you've lived.”
 
Be thankful for what you have; you'll end up having more. If you concentrate on what you don't have, you will never, ever have enough.
 
Turn your wounds into wisdom.

 
Osho - No Problem
 
Jag säger det igen: Det finns inga problem.
Det är ett faktum, det finns inga problem i livet.
Om du vill ha dem, så visst, nöjet är ditt, njut av dem med all min välsignelse, men sanningen är att det finns inga problem.
Livet är inte ett problem alls, det är ett mysterium att leva och njuta.
Du skapar själv problem för att du är rädd för att njuta av livet, och du är rädd för att leva livet. Problem ger dig skydd mot livet, mot glädje, mot kärlek. Problem skyddar dig från att slappna av som du kan. 
Du kan säga till dig själv: ”Hur skulle jag kunna njuta av livet, jag som har så många problem? Hur skulle jag kunna njuta? Hur skulle jag kunna älska en man eller en kvinna? Jag har så många problem, hur skulle jag kunna dansa och sjunga? Det är omöjligt.”
Du kan hitta anledningar till att inte låta dig själv bli fri. Till att inte sjunga och inte dansa. Dina problem ger dig nämligen en ursäkt att låta bli. Men.. Om du verkligen ser på problemen så upptäcker du att de är fiktiva.
Och även om du upplever att du har problem, att de är verkliga, så är det okej. Varför säger jag att det är okej? Jo, för att .. I samma ögonblick som du känner att det är okej,så försvinner de. I den stund du säger till ett problem att det är okej,så slutar du ge det energi. Du har accepterat det.
I samma stund som du accepterar ett problem är det inte längre ett problem. Ett problem är ett problem bara så länge du gör motstånd mot det. Så länge du säger: ”Det borde inte vara så!” fast det är så.  ”Det borde inte vara så!” – och problemet fortsätter insistera. Och det är därför jag berättar för er, att när människor kommer till mig med sina stora problem, och jag säger att ”det är okej, det är jättebra, acceptera det!” Så säger jag det för att du ska älska och acceptera det själv.
Ofta blir svaret "Jag blir tokig av att höra dig gång på gång säga att det är okej… att det inte finns några problem! Bara så!Om du säger så igen skriker jag!”
Men .. Om du tittar på dig själv, så är väl sanningen att du har skrikit i hela ditt liv; att du har skrikit är inte själva poängen, utan poängen är att du har skrikit hela livet, du har inte gjort nåt annat tills nu. Ibland högt, ibland tyst, men du har skrikit.
Det är så jag ser på människorna; Vi är alla skrikande människor.
Deras hjärtan skriker, deras varelse skriker, men det hjälper inte. Du kan skrika, men det hjälper inte.
Försök förstå i stället för att skrika. Försök se vad jag säger. Vad jag säger är inte någon teori;
det är ett faktum. Och jag säger det för att jag har lärt mig det så. Om det är så att jag inte har några problem i livet, varför skulle det då inte vara så för dig? Anta utmaningen!
Istället för att tänka bort tanken du har fått lära dig så bli nyfiken. När någonting blir konstigt, så fråga dig själv "Varför tycker jag att det är så? Varför är det annorlunda? Varför vill inte jag vara annorlunda? Varför styr min tankegång mig?" och om någonting händer och du känner en känsla, så studera den. Studera känslan. Bli nyfiken. Ifrågasätt varför den är där och hur du kan uttrycka den. Var ärlig mot dig själv så blir du ärlig mot omgivningen.
Jag är en lika vanlig människa som du. Jag är inte extraordinär, jag har inga extraordinära, mirakulösa krafter. Jag är helt vanlig, precis som du. Enda skillnaden mellan dig och mig är att jag har sagt okej till mig själv, att jag är helt och hållet okej som jag är. Det är den enda skillnaden. Du försöker hela tiden göra om dig, förbättra dig, och det gör inte jag. Jag har accepterat att: ”Ofullständighet är så som livet är”.
Du försöker bli perfekt och jag har accepterat mina fel och mina brister. Det är den enda skillnaden.
Så, jag har inga problem; När du accepterar dina fel och brister, varifrån kan då problemen komma?
Vad som än händer, så säg att det är okej. Vad kan då vara problemet? När du accepterar begränsningar, varifrån kan problem då komma? Problem uppstår när du inte accepterar. Du kan inte acceptera dig som du är; därav problemen. Om du aldrig accepterar dig som du är, så problem kommer alltid att vara där. Kan du föreställa dig att du en dag kommer att acceptera dig själv, helt och hållet acceptera dig precis som du är? Om du kan föreställa dig det, varför gör du det inte nu? Varför vänta? Vem väntar du på? Vad väntar du på? Jag har
accepterat mig som jag är och i den stunden försvann alla problem. I den stunden försvann alla bekymmer. Inte för att jag blev perfekt, men jag började tycka om min fel och brister. Inte för att livet blev lättare, men för att jag lärde mig hur jag skulle leva det. Jag lät mig själv bli fri.
 
"Life Isn't about trying to be perfect, It's about loving your imperfections."
There are those moments, where you fail as a bloger. These are the moments when you get stuck, lose your inspiration or is to emotional to share it. There are those moments when writing seems impossible and there are moments when you wonder If you are the only one who understands what your writing really Is about.

As I write, I do not do It as a particular bloger. I write of things that makes life a little darker and a little more heavier. Maybe, as some people say, It's not a good thing, to dwell in so much darkness.

But to me, all my writing Is my inspiration.
To me, all that suffering - Isn't darkness.

This Is the one part of me that has been best part of me. This is the one part, that's made my life a little less heavy.

And I do know that some words go un-noticed and I do know, that some words forever stay in peoples hearts.

To know that, not as a bloger and not as a writer, but a person.. Is one of the most beautiful things life has given me.
In this way I am sure, in what I am doing and In this way.. I know, my blog as been the right way, my way - and the most personal way.

I am proud for everything I've given. I am proud of everything I've done. I am proud of representing myself as the real me, in every way I have.

And I am proud to show that a person, with the biggest and most honest smile, can be a person with the most hiddens secrets, most destructive feelings and a full heart.

To know, that a part of my heart Is poured out on this blog, and to know that this will be there for me when I need to go back, to understand and to remember - the bad parts as the best parts, Is the most important thing for me in the world.

And for all of you, I am deeply, profoundly and happily beholden to all you have shared with me. For me to see that some of you have been here, everyday, Is the one thing that has given strenght and wormth in my heart. One of the things that's makes this easier Is those people that my blog has given me, I hope you all know who you are.

Cause you are the ones inspiring me now.

With much love.

I'll see you soon then..

Louise.

 

Du som är min älskade mormor,fylld av kärlek och fylld av glädje,som alltid gör allt för världen omkring dig. Du som ställer upp alla timmar om dagen och som inte tvekar på att att finnas för dem omkring dig. Du som sitter med mig alla timmar om dygnet om det behövs.. Och du som älskar en trots alla humör och bekymmer.

Du är en ängel för världen och en kämpe för oss omkring dig.

Du är den största guldklimpen jag någonsin haft i min närhet.

Du är den sötaste mormorn och dina vackra Sidor är mer tydliga än någonsin.

Du är fantastisk för vem du än möter,rolig för alla som lär känna dig och du sprider en fantastisk och varm glädje vart du än kommer.

Med Dig blir dagen alltid lite bättre - lite charmigare och det lyckas alltid hända någonting lite roligare!

Du är min helt egna pantertant,i det senaste modet eller i leopardkläderna;) hahah!

Mormor,du har varit en äkta vän i hela mitt liv. Jag lovar dig att vara en så bra vän jag kan till dig och jag lovar dig att finnas för dig för varje år som du blir äldre. (och jag lovar att hälsa på på ålderdomshemmet;) hahah! Nej.. Min älskade mormor,dig kommer jag aldrig kunna leva utan!

Grattis på födelsedagen!

Jag älskar dig!

Jag tror att jag förväntar mig så mycket av min omgivning för att jag jämt och ständigt ger så mycket.. Jag förstår inte riktigt hur mycket jag ger förrän någon säger "Men Louise.. ta det lugnt.. " och samtidigt har jag dem människorna som säger "Men.. Om du har människor omkring dig som stoppar dig, då är det inte människor att ha alls.."
 
Lika förvirrad som alltid tror jag att allt handlar om att jag försöker fylla ett tomrum. Ett tomrum som jag aldrig riktigt kommer kunna fylla - för många olika anledningar, men jag tror .. att jag måste sluta försöka fylla det och istället hitta en annan del av mig som kan få mig att glittra.
 
När jag såg Benny Hult på X-factor idag, och hörde honom berätta hur han stod vid ett vägskäl - så såg jag i hans ögon, att det vägskälet stod för så oerhört mycket. Han var en fruktansvärt blyg, tyst, rädd och så sliten människa - med fruktansvärt ledsna ögon och antagligen med ett väldigt rivet hjärta, men som fortfarande levde på en gnutta av hopp - och efter att han sjungit, efter att han tagit in allting och efter att både publiken och juryn stod upp för denne, vanlige man, som kämpar likt så många av oss - så såg jag hur den dära ledsamheten i ögonen försvann och togs över av den gnutta av hopp han hållt kvar i. Han sken i rent hopp. Och det var något av det vackraste jag sett.
 
Rörd till tårar inser jag nu att det är det jag måste göra. Vända min smärta till hopp. Vända mitt destruktiva liv till ett kreativt liv .. och jag måste låta mig själv vara ledsen på ett sätt som gör att jag kan bli glad igen.
 
Det kommer troligen inte bli lätt  - det kommer antagligen finnas en del av mig som aldrig vill fortsätta framåt och det kommer finnas dagar då jag antagligen vill ge upp och bara lägga mitt hjärta på bordet för att skrika "jag orkar inte mer".. men jag vet, att den delen av mig själv aldrig kommer att få ta över. Genom allt jag fått uppleva, är allt resterande någonting jag klarar av att ta mig igenom. Och jag hoppas att jag i slutändan står med samma glimt i ögat som Benny och jag hoppas, att jag hamnar i det där vägskälet i tid - och att jag tar helt rätt beslut vid tiden.
 
Många säger att man borde se livet på den ljusa sidan, men vet ni vad? Som Jessie J sjunger.. "It's okey, not to be okay".. för vet ni vad? In the end you'll be even better.

Börjar morgonen efter en lång natt utan sömn med en lång promenad i värmen,då vovven springer ut och badar i vattnet och jag går lugnt och sansat genom stigen. Vädret är underbart och dagen har ett par självklara ärenden i förberedelse för det kommande.

Måndag.. Alltid lika bra va..?

Så vad är bättre att göra när livet är on the shit-break, än att se på en jävla massa gag reels, bloopers och annat skoj?
 
I'm just gonna get the popcorn and get in bed!
Gooood night!
 
 
 
 
 
 
Today Is one of those days when I cringe at every emotion in my body. My head has a thousand thoughts, my heart Is twisted and confused and me? I'm completely wornout.

Yes. Yesterday was one of the greatest days I've had in a long time. It was a nice, family dinner, with no stress or planning, with wonderful food at our favourite restaurant and great company.. but when time passed my family started to prepare to go home, while I started to notice that friends started to come along from all sorts of ways.. Eventually we we're a gang of 20 people at one table, and even though I had no money - I got a perfect evening, with drinks all around and shots thrown over my head. As a perfect party-night, It also ended with an insignificant kiss.





 
 
And today has been a good day, again - with no plans, with no hopes and just plain simple - my family has been by my side and we have been laughing and joking, eaten a wonderful dinner and enjoyed a wonderful night..


 
But now.. I'm home, my body Is panicking.. and every inch of my body Is scream "Be here. Please, I just want you to be here." But without a sign, I'm wondering.. Where are they? The true friends I used to have. The one person I was able to call, who'd come down here at an instant. The best friend who'll sleep beside me for days and the friend that would make my day better, by being a part of it.

I miss my truly, insainly wonderful best friend Josefin, who has seen every side of me - gotten a punch now and then, cried with me, laughed with me and feel asleep completely exhausted with me. This wonderful girlfriend who made me feel like I actually belong - like I was important. This wonderful, amazing girl who could look at me and see exactly what I'm feeling.. and this amazing girl who laugh at things in the same way I would.

You know, I miss It. I just really, really miss her. I miss who we used to be.

I miss.. writing in our book. Feeling so secure and so safe and so loved and just.. so understood. I just miss, really having my best friend beside me.

And yet, I am not able to tell her. For some reason, I just can't tell her the real truth of how I miss her. Of how I miss my best friend.

Isn't that wierd? .. Or Is the truth so hard, that we actually have drifted apart?
Or Is It just me, leting my insecurties get the best of me?
 
If It Is so.. I definetly have a lot to work on.

Med pappas släkt och våra norska kära familj! En underbar sommarkväll och fina människor omkring en. En bra kväll helt enkelt!

Jag har inte läst böckerna, jag har inte sett filmerna, jag har inte hängt med i intervjuerna och jag har inte följt dem senaste uppdateringarna på en väldigt,väldigt lång tid. Twilight världen slocknade ett tag - men bara sådär.. Tog det mig tillbaks igen och jag kan säga, att det tog fram en helt ny längtan, en helt ny exaltering och en helt ny passion för vad som varit så nära hjärtat.
 
Denna sista filmen är vårt Big Bang. Denna sista filmen är det som alla väntat på. Den är annorlunda. Och när jag ser tillbaka, vet jag ingenting kommer bli som den gången jag satte mig i biosalongen för första gången för att se Twilight.. Men jag kan se, hur detta är en film som tar oss förbi alla förväntningar och jag kan rakt igenom se, hur detta är filmen som Kristen väntat på att få göra. Hon är inte bara förberedd på sin nya roll, utan hon kickar ass. Jag tappade hakan och jublade så högt "N . o . W .a .Y". För på det här sättet, har vi inte sett någon i Twilightcasten förut.
 
Och jag kan inte vänta.
 
November.
Hurry.
 

Get More: 2012 VMA, Artists.MTV, Music

With great movies,even better books.. Magical moments. And à changed life.
This Saga gave more then I ever Would realise.

And here we are.. At the end. The last year. So tonight.. I'm preparering myself for the final chapter,the final movie,the final goodbye.

Every year.

Tiden går alltid lika fort och nu är vi här igen. Video music awards.

Ligger ni vakna mellan 02.30-05.30?
Skriv och häng med i årets twitter diskussion,chattdiskussion och alla nya trailers.

Jag är förberedd för en hel natt och längtar efter allt som kan komma.
Tills dess? Bourne legacy!

I have this friend. He's a great friend, who takes care of me everyday . And loves me, not only by saying it, but by showing it. His name Is Lukas.
 
A couple of years ago, I meet him for the first time while he was dating my cousin. I think It was around January, It was snow on the ground and It was all ready dark by seven o'clock. He parked his beige Volvo next to the bus stop, walks out, with cigarettes in his hands and he says.. "Oh, your talking about me? I all ready know I'm hot". And at the moment he says that sentece, I look at him and give him the eyebrown raiser.. "Who does he think he is?" Is my first thought and I had then and there, decided not to like him. Hah, but oh.. How I wrong I was..
 
As the weeks started to pass, I hanged out with my cousin and Lukas everyday. We did so much together and I soon realised that we had all grown an connection that made the three of us a superteam. We could go on roadtrips or we'd just lay in bed, watch a movie and we'll always have a good time. As Lukas went to my school, I was able to get a ride to and from school.. and with time,I realised, I was so easily comfortable with Lukas.  Our relationship grew strong and very quickly. Because of this,we had a relationship with no doubts. We started to talk everyday. We'd go for a walk, or we'd get a cigarett or we'd just talked on the phone for hours. Eventually we started to hang out on our own, haha.. The first time we were by ourselves, we were waiting for Matilda so we put on" Hipp Hipp" to keep ourselves cheery and funny - yet, we both feel asleep and we sleept so hard that we didn't wake up when Matilda called. We were both in such chock when we eventually woke up. And that day has actually been our special little memory, cause only we can have fun in that way.
 
Lukas Is the sort of guy who Is very soft and very gentle, he'll always make a joke of something serious, but also.. If something serious would happen, he'll be the sort of guy who sits by your side while It happens.
 
Eventually Lukas and I were so comfortable with eachother that.. It was like we've always known eachother. We have the exact same sence of humor, we have the exact same level of proximity and I think his gentle approach made our connection as strong as It has becomed.
 
Doing things with Lukas, I've realised, means everything to me. Regardless If It's going skiing or If It's going to the movies or just seeing him at a party, It just feels better. Sometimes, when he sits across the room, he'll see me, he'll smile and he'll send me a quick kiss - something that we'll make my whole evening worth it.
 
And like, just a couple of weeks ago, while I was watching Melissa Horn.. standing in the middle of 25000 people, It was the person, who held me, kissed me on the cheek and the forehead, that made that whole evening worth it.He was the one who made that concert special. And of course, It was my Lukas.
 
Lukas has becomed the sort of person, who comes from out of nowhere and makes you feel like you are worth a million pieces of gold. He'll give you everything he can, without asking anything in return.
 
This Is a guy, that does not hesitate on being there for you. He never cares, about showing you of - no matter what look like, no matter what you do and no matter what happens. He Is a real friend, to every friend he has. But to me, he is the one and only friend - who has become the most special, in the way a best friend can be.
 
I know that, the moment I get married - I hope he'll be the one who's my "maid of honour".. haha;) And I know.. that when I have kids, I'll really hope he'll accept the role as godfather. And I hope, that the day I win an oscar(oh yeah, we all know that day Is coming;) he'll sit by the table, so that he can be the first guy I hug and I hope.. that I will be by his side, for every journey he makes. For every big and small step. I hope, that I can be a part of his life from this day to the last.
 
Luke. You have been one of the best I've ever known. You've given me laughs as no one has. You have given me comfort, when I've been sad and you've given me safety no matter where we've been. But most of all, you have given me more love then I could ever expect.
 
I hope that I will be able to give you, as much as you've given me. I hope I will be able to make you laugh as much as you make me laugh. And I hope that I can make you feel as safe, as I am with you. But I really, really hope.. that I will be able, to give you so much love, as you have given me. You are a true best friend.
 
Thank you for being you. And thank you, for peing a part of my life.
 
L.
 
 










 
 
 
 
När jag var 14 år var det dags för gymnasiet. I slutet på 9an hade vi inte bara pressen om nationella prov, utan vi hade allmänna läxor som stressade, prov efter prov och som vanligt hade jag ett IG eller två som låg och lurade. Mitt på detta var även Danuta sjuk. Cancern tog hårt på henne och det sista samtalet vi hade var när hon ringde från sjukhussängen för att lära mig om matte. Haha, fantastiska Danuta.. Hon var en passionerad lärare, en mycket glad polskis.. och en fantastisk person. Hon gick bort bara två veckor efter skolavslutningen.
Med allt detta på axlarna ska även en 14årig leva ett liv - fyllt av hormoner, pojkar, sex, tjejkompisar, sprit och allt det där andra som tar sig in. Och mitt på allt detta - ska hon välja sin framtid. Sitt gymnasie. Linjen som avgör vart du arbetar. Linjen som avgör vart du hamnar i framtiden.
 
Sanningen är att jag var så okunnig om gymnasiet. Jag hade ingen koll på någon skola överhuvudtaget - men min kusin sa att Cyber va bra och man slutade tidigt - perfekt för mig som avskyr att gå i skolan.
 
Men när jag valde tänkte jag efter.. Inget NO-skit, som jag aldrig förstått mig på - tyvärr kommer jag aldrig att bli ett geni eller forskare någonstans.. Inte heller någonting inom ekonomi då jag aldrig funnit intresse bakom papper, pengar och allt det dära kontorsmaterialet. Ah men estet då? Jo, visst, det är en linje för mig som är lite annorlunda, musikalisk och som brinner för musik - men nja, estet är för nollor har jag fått höra - du tar dig ingenstans på de(eeh, hade jag tänkt efter idag så hade jag ju vetat att jag åtminstone kunnat ta mig vidare till teater.. men som sagt.. 14 .. okunnig).. så jag tänkte "men jag älskar ju att skriva.. och jag är faktiskt med i nördarnas bokklubb på sandeplan.. " jomen funkar inte de då? Media? Det är det närmsta jag kan komma skrivandet.
 
Jag kollade upp media och cybergymnasiet och var något imponerad över hur man lär sig alla sortens sätt att skriva, närmar sig både journalistik, fotografi och utvecklas inom författargrunden.
 
Så kom gymnasiet. Första året. Nervöst. Konstig klass. Konstiga lärare - Dem bytte 4 lärare på en termin. Kossan gick in i väggen. Benjamin flytta till Stockholm. Vår klass freakade ut - ingen brydde sig. Lyckligtvis gick vi bara grundämnen - svensk, engelska, datorkunskap. Inga svårare klasser.
 
Sen kom tvåan. Inriktning - jamen fan, ta hobbyn då. Fotografi, text.. lite sådär. Det var ett någorlunda kul år, hände lite mer, man utvecklades lite, kameran användes oftare, men man skaffade inga nya vänner - utan levde på dem 4 du lärt känna under första året.
 
Det var inte heller så att du gick och tänkte "jomen om jag utbildar mig inom fotografi så kan jag öppna egen studio sen".. för det finns ingen chans att man blir så professionell att man kan öppna eget. "nämen du kan läsa vidare".. jo, men vad händer om du under mitten av terminen tappar all fokus, all inspiration och all motivation. Du avskyr varje morgon. Du avskyr varje dag. Du är skoltrött. Du hatar det. Verkligen. Varenda gång du hoppar av bussen och ser skolbyggnaden känner du i benmärgen hur din kropp vrider och vänder sig och likt voldemort dyker det upp en mörk röst som säger åt dig att inte gå dit. Jag vet inte hur många gånger jag svurit över den jävla skolan. Så om man går igenom allt detta, vill man läsa vidare då?
 
Tiden går. Du börjar prata med lärare - ursäkt efter ursäkt, slutligen sitter du hos psykologen oh förklarar "jag pallar inte mer".. och plötsligt börjar alla fråga "vill du hoppa av? " och den största delen av mig ropar "JAAAA".. medan en liten jävla mussepigg röst säger "du kommer inte bli nånting".. då kommer pappas röst in och säger "men ett sabbatsår då? stick iväg, res, vad du vill".. tanken är frestande, men tanken på att få börja skolan ett år senare(alltså nu i augusti) och behöva ta studenten med 94or? NEJ! Ju snabbare jag kommer från skolan, desto bättre.
 
Man märker att man börjar skolka. Man är alldeles för skoltrött för att tänka på att det gör skillnad på ett jobb i framtiden. Man vill bara orka med dem 1,5 åren som är kvar.
 
Du går i skolan så mycket som du behöver,  och märker - dessa linjerna är inte alls vad du trodde. Du börjar fundera.. valde jag rätt? vad kan jag bli efter detta? vad vill du bli?
 
Hundra tankar. Hundra frågor. Inga svar.
 
 
Okej, men tredje året - det går snabbt, det säger ju alla. Åh och man kommer skaffa värsta minnena i skolan med den bästa klassen och bästa kamraterna. Pfft. Jag gick igenom sista åren genom att bli ignorerad av min "forna bästa vän".. min tjejkompis pappa dog, min tjejkompis mamma dog, min mormor blev inlagd på sjukhus, mina vänner började frysa ut mig och viktiga människor försvann ur mitt liv. Tredje året? Fuck det. Skolan var så oviktig för mig då det var så svårt för mig att vakna att jag önskade jag inte gjorde det. Att gå igenom så mycket på en gång och samtidigt behöva fokusera på studier - det fungerade inte för mig.
 
Jag började hoppa av från vissa klasser, eller ja en - som jag trodde skulle va den roligaste - psykologin. Vissa ämnen tappade jag bort mig i, vissa gjorde jag inte läxor i. Jag var komplett borttappad, förvirrad och tom. Jag hade ingen ork. Men så i slutet kom en slutspurt. Jag tog kontakt med alla lärare och till vissa sade jag "okej, det där struntar vi i.." medan jag i vissa ämnen fick chansen att ta igen det jag behövde för att åtminstone klara mig med ett G. Slutligen också några VGn och MVG:n. Och det bästa avslutet? Jag lyckades göra välgörenhetskonserten jag alltid drömt om att få göra. Jag gjorde skillnad. Och när jag ser tillbaka på det idag, och tänker på den tjejen som ringde runt till alla sorters sponsorer, när jag ringde runt till alla musiker, när jag kollade upp så många lokaler, när jag skrev och ringde runt till SÅ många radio, tv och tidningsstationer.. så ser jag den tjejen jag vet att jag vill vara - den inspirationen. Och jag vill se den gnistan i ögonen igen.
 
Nu är studenten tagen - dagen som ska vara den bästa i mitt liv, då jag aldrig behöver gå tillbaka till skolan. Sommaren är förbi, sommarjobbet över och det är nu som man på allvar ska göra det man i 19 år fått vänta på att bli.
 
Och vad fan är det?
 
Jag sitter här och tänker på allt jag kollar runt i - Au pair, jobb i london, reseledare, work i new york. Hundra drömmar och alla verkar så långt bort - plötsligt var det inte lika lätt som jag trodde - åldern ska vara högre, utbildningen något bättre, dem x-antal timmarna med barnen måste vara gjorda. Ni vet.. Man vill och man vill men världens krav är fan allt för höga. Be your dream? Ja men gör det möjligt för mig då.
 
Jag ser på min vän Mattias nu, som är välutbildad kock. Han har jobbat på så många fina restauranger och kan verkligen ALLT inom restaurang och hotell. Min bror har nu valt samma linje och tror att när han kommer ut är han garanterad jobb.. men så ringer mattias och säger.. "Det går inte bra inom denna businessen nu.. " och även han är som jag, runt och letar jobb. Han har delat ut 200 cvn och får inte svar.
 
Är det här den mänskliga drömmen efter studenten?
 
Fan alltså, när vi kommer ut färdigbildade ungdomar borde arbetsförmedlingen eller något jävla företag stå redo för att servera ut jobb till oss ungdomar som är fyllda av energi och längtan.
 
Istället är vi desperate, har ingen aning om vad vi vill bli och väldigt lite att välja mellan.
 
Fan, det var inte kul att bli vuxen. Det var inte kul alls.
This day, sorrow has taken It's torn on me. Today my heart Is screaming over and over again.. and I can hear every part of my body scream  "I dont want this.. please, please,please, please.. I really dont want this.." but another part of me, endures and knows.. and as soon as the broken parts has taken It's place.. There comes a moment where you walk down memory lane, and feel the biggest part of your heart, feels so proud.. so happy.. and so much love.
 
Through It all and the coming pain, I will forever remain and remember the greatest moments, the funniest moments, the best moments and I will forever remember each part.. as the biggest part of years happiness.
 
Det är en magisk känsla, att åka med rullor på fötterna genom Höllviken medan vinden tar tag i håret och musiken tar över. Allting blir mycket mer levande. Inte bara bilen som kör förbi, utan rådjuren ute på fältet, duvan som flyger precis ovanför huvudet på dig och svängen man gör i rundellen. Med händerna i luften har man den fulla kontrollen och den rensande känslan, när man för ögonblicket känner magin rinna igenom. Solen lyser lite starkare, vinden tar i lite hårdare och rullorna far framåt lite snabbare.
 
 
En tjej frågade mig häromagen, om någonting gör mig extra glad nu för tiden. Jag undrade så varför hon så tänkte, då jag själv känner mer än någonsin, att en bit av mig är i en större plåga än förut. Hon syftade på min träning, på mina blogginlägg och hur jag verkar ha en enorm energi när man möter mig ute. Jag funderade länge på hur jag skulle svara henne rätt. Jag ville att hon skulle förstå, att hur stor smärta jag än känner och hur mycket en del av mig mitt hjärta än piper, så måste jag på något sätt fortsätta framåt. Jag ville att hon skulle förstå att jag försöker göra en sjäslig resa, genom att inte blotta det inre som så många av er fått ta del av. Jag vet att min blogg inte är sig likadan och jag kan ärligt säga, att jag inte vet om den kommer att bli det.
 
Jag har skrivit här genom åren för att förmedla allt det en tjej som jag kan känna - känslor som så många av er, som sitter och läser här också kan känna. Ni om några vet också att jag lyckats finna ett fåtal främmande tjejer och killar, vars inre känt sig så förståndigt med mitt. Jag har själv fått en liten underbar tös vid namn Johanna, vars hjärta jag känner mig väldigt beskyddande över. Vi har också den allra senaste tjejen som tog kontakt, Alexandra(vars blogg ni finner här, http://lifeasalexandra.webblogg.se/ ). Alexandra var en tjej varavs existens jag inte kände till, förrän hon en dag bestämde sig för att skriva.. och idag får jag möjlighet att följa hennes blogg, inspireras och känna exakt den känslan jag känner när jag först började skriva.
 
Kanske det är så att jag är så starkt som tvungen, att hålla allt det jobbiga för mig själv. En del av mig hoppas så att jag lyckas förmedla detta på ett annat sätt - kanske i en ny låt, eller i en bok som kommer i framtiden.
 
Jag försöker att vara optimistisk. Jag delar med mig av dem höjdpunkter som finns och då jag lever med en optimistisk mor, så försöker hon också påminna mig om att även om jag har 5 jobbiga ögonblick under en dag, så kanske jag också har ett bra.. Då kanske jag borde dela med mig av vad som är bra och inte dåligt.
 
I sanningens namn, är det självklart roligt och dela med sig av vad som är bra - men ni är så få människor där ute, som faktiskt reagerar på något som är glatt, vardagligt och så.. vanligt? 
 
Det är när jag delar med mig av mina största smärtor, min innersta röst och mina största funderingar som folk plötsligt börjar tänka efter, känna igen sig .. Det är när jag har ett starkt inlägg som människor plötsligt imponeras, påminns och kanske till och med förstår. Och det är när jag är som mest förvirrad som människorna bakom datorerna börjar visa hur mycket omtanke de har.
 
Art never comes from happiness. True fact.
 
Jag saknar att kunna göra det också, dela med mig av det som inte är lycka.. och det är inte bara för er skull jag ska försöka hitta tillbaka till dem tillfällena då jag varsamt kan få fram det som kanske kan, tilltala några av er andra. Men för min egen skull, ska jag också försöka förmedla det jag känner på rätt sätt, så att jag kan få skriva det jag borde i bloggen - för alla vet, att denna bloggen varit, är och borde vara mitt bollplank.
 
Oavsett, så tack för att ni är här. Genom bra och dåliga dagar och genom förvirrade och självklara tider. Jag hoppas att ni fortfarande känner er tilltalade, av att komma tillbaka hit om dagarna. Jag tackar er för att ni iallafall påminner mig om vem jag är och vem ni lärt känna genom bloggen.
 
Det jag skriver ska vara äkta, inget annat.
Som Alexandra påminde mig idag.. så är det så att "jag är min egen trädgårdsmästare.." precis som jag till bloggen, är min egen ägare.
 
Stor kram!
Det är sista dagen i Nättraby. Vi har börjat packa, jag har städat undan och bäddat för sista kvällen. Morfar och jag påbörjar som vanligt dagen med en lång promenad, i det varma solskenet och pekar in i de olika trädgårdarna med de olika sorternas utsikter. Slutligen kommer vi till klipporna, där vi går och letar efter ormar. Här och var har kvällens oväder brutit lite grenar och vi förmodar att ovädret fått dem flesta djuren att hålla sig undan ett par timmar. Men här och var kvittrar fåglarna obekymrat. En kvinna hänger tvätten ute på sina linor och ser ut på sin vackra utsikt och påminner mig om någonting likt barnen i bullerbyn. Det är det jag älskar med Nättraby, det är inte mycket som är nytt - det är aldrig någon som stressar och det är en oerhört mysig stugkänsla vartenda gång man kommer hit.
 
Sista dagen gick fort, och efter en lång promenad, ett dopp i bryggan och lite städning åkte vi över till moster och Martin, där de hade besök av sina kära vänner Sandra och Andreas. Under en mysig solnedgång bestämde vi oss för att inte utmana getingarna genom att äta vår grillade mat inne. Men efter att kvällen gått blev det ändå så att mormor och jag utmanade myggorna och begav oss ned till bryggan för att ta bilder i solnedgångens vackra färger.
 
Nättraby, fina lilla byn! Det är det bästa stället att finna ett helt eget lugn på. Det är ett ställe jag rekommenderar för vem som än vill komma iväg.. :)
 






 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
Det finns ögonblick, en scen i en film kan säga mer än tusentals ord. Vissa av dessa scener talar så instinktivt till mitt hjärta och jag finner, att jag efter att ha sett denna film hundratals gånger.. fortfarande bli lika intensivt tilltalad.
 
Ibland behövs det inte ord.
Deras ansikten, ögon och musik.. gör att scenen säger allt.
 
Jag tror Braveheart, är den enda filmen i världen - vars nästintill varenda scen, är så vackert gjord att en del av mitt hjärta alltid brister. Några av dem scenerna.. delar jag med er idag.
 
Denna öppningsscenen är en av de mest kraftfulla scenerna som någonsin gjorts. Inte enbart blicken i hennes ögon, utan känslan när hon lägger sin hand på hans axel.. sättet vakten följer henne med blicken.. och känslan som omger dem som står runt omkring och vet, att ingenting kan göras egentligen. Men vad som får mig att brista, varenda gång jag ser denna film, är den stora förtvivlan som visas i hennes ansikte när hon viskar intill hans öra, klumpen han sväljer.. och hur allt detta på ett fåtal sekunder smälter samman till ett.
 
 
Nästa scen, är en scen som kan få vilket hjärta som helst att brista. Att hon för det första, kan vara så sanslöst vacker och vid en sådan ung ålder förmedla allt det hon förmedlar i sin blick. Den sorgen. Den medkänslan.
Återigen, är scenen ordlös - och säger ändå så mycket..
 &bara genom att se denna följande scen, kan ni förstå hur den talar sig samman med den förra scenen..
 
Denna scenen.. är den första scenen som inkluderar ett ordentligt samtal, ord.. och efter att så många scener fungerar utan att någonting sägs - måste man verkligen få en scen att fungera. Och jag vet inte hur Mel Gibson gör det, men han har en speciell kling i sitt sätt att tala och han tror inte bara på det han säger, men hans ögon säger mer än jag någonsin sett någon säga. Jag trodde inte man en blick som hans kunde ges, ännu mindre skådespelas, men min mage flygs av hundra fjärilar vartenda gång han ser henne in i ögonen och börjar tala franska.. och ännu bättre, är att trots att hon inte förstår.. säger hennes blick att hon förstår exakt, vad det är han vill berätta.
 
 Det finns ännu en scen, som inte finns att finna via internet. En scen där Murrons begravning sker.. och jag vet inte hur Mel Gibson återigen gör det, men han sväljer om sina ord, han andas utan att få luft, sätter sig på knä och bugar inför Murrons far, i väntan på att få hans förlåtelse. Utan ett ord, säger blicken från William allt när han sätter sig på knä och ber.. utan att verkligen be om det, så mer desperat än någon annan, om hans förlåtelse. Det är återigen en scen som varenda gång förvånar mig, då det på något sätt.. är mer kraftfull än så många andra.
 
Det jag dock förstår mig på när det gäller Mel Gibson, är hans galna sida. Jag har förstått att han är en komplett vilde, en galning och jag tror på hans galna blick i alla hans strider, i alla hans ord och jag tror definitivt på honom, under alla hans starka tal. Ingen annan hade kunnat förmedla rollen som William Wallace.. Inte så som Mel Gibson. So Mel, for this.. I thank you!
 
 
En av de bästa scenerna som NÅGONSIN gjorts, i filmens historia - är utan tvekan krigsscenen, där 300 män står nakna med sina framdelar mitt i vädret, kiltarna uppe och rumpan mot engelskmännen. Det är inte bara så snyggt gjort, det är inte bara så typiskt skottländskt/irländskt och det är inte bara så rätt för både den skottländska krigshistorien, utan det är så rätt för denna filmen och SÅ rätt humor. Detta kommer föralltid vara en av de bästa scenerna - i mina ögon - som gjorts och den kommer alltid sätta ett större leende på mina läppar! Vilka ideér dem haft till denna film.. Och vilket porträtt de lyckats framföra.
 
När vi ändå är inne på krigsscenerna, kan jag inte undvika självaste krigsscenen såklart. Det är pulserande. Intensivt. Detaljerat. Man är precis lika med i matchen som dem på krigsfältet. Hästarna, spjuten, folks ansikten,.. Det blir lika spännande för alla parterna och det blir en enorm stämning i det hela. Men det jag tycker är bäst av allt.. är hur dem inte gör kriget ovänligt. Det är istället brutalt, krångligt, livligt, fruktansvärt, blodigt och rent av omänskligt. Allt ifrån hästarnas stressade ljud, till svärdens klinga, till männens skrik, till dödsropen.. till de halvdöda kropparna som fortfarande rör sig. De förmedlar hur omänskligt krig verkligen ska vara. Krig är ingenting vackert och hur bra denna filmen än ska göra sig, så är det det bästa dem gör med det.
 
 
 Nu när vi äntligen tar oss in på humorn i filmen, måste jag ju dra upp den karaktären som är en av de mest minnesvärda i historien - Stephen, the crazy irishman. Braveheart innehåller så många karaktärer och alla sätter en sorts prägel på sig, men Stephen är av de få karaktärerna som sprider ljus med sin stroppighet. Jag har aldrig sätt någon spela knäpp på detta sättet.. och jag har aldrig älskat det som jag gör nu!
 
 
När vi är inne på olika karaktärer, så finns det vissa av dem som bara är med för ett ögonblick. Men ett ögonblick som får mig blir lika mycket värt vartenda gång. Detta klippet är så välklippt och gjort på ett sådant klockrent sätt att filmens storyline får en helt ny charm .. och samtidigt har William Wallace, gjort det igen.. Och Mel Gibson lyckas återigen finna en blick jag bara kan smälta för..
 
Williams dödsscen är en scen, jag självklart.. Måste nämna. Det är återigen en av de värsta scenerna, som visar en mänsklig william, full av rädsla som genomgår det värsta dödsstraffet som kan komma. Scenen är brutal, vidrig och återigen trodde jag inte att en sådan scen kunde göras. Men med Mel Gibson som skådespelare kan vad som helst göras - och man känner hur det är för honom att ligga på bordet, skäras upp och samtidigt bara andas. Vad jag också älskar med denna slutscenen.. är att man förväntar sig en ständig robin hood vändning och att hans vänner ska komma som den största räddningen - men plötsligt står dem där.. och tjuter.. "Nåd William.. Nåd".. och då vet man att det är påväg att vara över. Men scenen som fångar mig mest i denna stora scen, är det lilla ögonblicket kameran zoomar in sig på ett par stora barnögon, ett halvglatt leende och en pojkes vackra ansikte. Mitt i detta fruktansvärda står en pojkes ögon till vittne. Ännu en sak, som visar hur det förr.. var så omänskligt. Men det finns en anledning till att jag alltid velat tatuera in "Freedom" någonstans på kroppen.. och det är inte bara för att det är vad han i slutet, trots allt.. vrålar ut.. utan det är styrkan han haft i sig när han kämpat för den. Och vad mer kan ges till en människa än riktig frihet?
 
Det finns en annan scen, med William Wallace and Robert De Bruce, där Bruce sviker William. Han har stått med på andra sidan hela tiden och lurat William dag in och dag ut och ni vet.. Mel Gibson vet detta, han har skrivit manuset, han har regisserat filmen.. Han vet vad han ger sig in i.. och man tror att det ska göra att det ska bli svårare för honom att förmedla. Men jag hade så fel. Ingenting - kan slå blicken han ger Robert De Bruce, när han ser hans ansikte. Jag har aldrig sett någons ansikte vara så tydligt av svek och jag har aldrig sett någon så besviken.. som han ser ut där. Mel Gibson är en äkta skådespelare och vi kommer aldrig få se någonting liknande igen.
Scenen finns enbart i dålig kvalite, men vill du se den.. Spola vidare till 2:23.
 
Och sen kom vi hit. Den sista scenen. Det finns hundratals ögonblick i denna filmen, om inte tusentals som jag kan plocka ut punkter på. Men jag kan inte lägga upp alla såhär, en natt som denna och inte nu. Denna filmen innehåller så.. mycket vackert. Det är kraftfullt, realistiskt, dramatiskt, smärtsamt, vidrigt, skämtsamt, hoppfullt, fräckt, brutalt.. och allt annat samtidigt. Denna filmen lyckas dra med dig till alla sorters ämnen och den tar dig till alla stunder du behöver komma till. Det finns ingen som kan se denna filmen och säga.. "Den filmen är inget för mig".. för då förstår den sig inte på någonting som är äkta skådespeleri, äkta historia och äkta förmedling.
 
Och trots att jag önskar att jag fått se hela denna slutscenen, en hel full krigsscen, så slutar filmen på det bästa sättet. Varenda gång sitter jag med en vemodig och samtidigt god känsla i kroppen, ler åt slutet och låter värmen passera. Slutet kunde inte ha gjorts bättre. Då sorgen fortfarande är tydlig i hans kamraters ögon, hoppet förmedlas genom Robert De Bruce - som nu slåss för Wallace och de 300 män bakom honom. Och trots den enorma sorgen, är det starka hoppet tydligare när svärdet kastas. Och hoppet är det som överlever, i den vackraste synen när dessa männen forsar fältet. Denna slutscenen, är också .. en av de vackraste scenerna som gjort sig till på film.
 
Som ni förstår.. Är Braveheart en film med ögonblick som föralltid kommer påverka mig och många andra i världen.. och det är en av de bästa filmerna som gjort sig till, en av de viktigaste historierna som berättats och det är en film med några av de bästa skådespelarna. Braveheart has changed the world.. and If you cant do that, then at least.. change your own. Fight with your heart.
 
William Wallace. Braveheart.
 
Jag har sedan barnsben haft en stor förälskelse för skönheten och odjuret. När jag var liten var fil
mens soundtrack med mig och min familj överallt. I min bandspelare. I bilen. På ärenden. Det var och är föralltid min favoritfilm. Och jag kan med stolthet säga , att jag fortfarande kan vartenda låt, vartenda ord och vartenda mening. Jag visste nog redan som liten varför jag älskade denna filmen, men jag kan ju säga.. Att när jag idag ser på disney så lär jag mig så mycket mer.
 
Jag har inte bara blivit dragen till odjurets ensamhet, hans skildring och ilska, utan jag har blivit dragen till Belles magi i vardagen och hennes försök att hitta mer.. Men jag har också, mest av allt, känt mig som mest närvarande i det ögonblicket som kommer i slutet, då förvandlingen sker och han ser henne i ögonen. Det ögonblicket odjuret är hennes prins.  Trots att det gått 18 år ger det mig fortfarande lika mycket gåshud och det värmer fortfarande mitt inre.
 
Jag inser, också med detta.. Att odjuret har så mycket gemensamt med min fantom. Han lider. Han är ensam. Han är så arg. Inte bara på livet han levt, utan på människorna som funnits i det. Han är arg på allt det han utsatts för .. och hans ilska går över i galenskap.. tills han möter Christine. Hon som vänder hans ilska, till lidande kärlek. Lidande och förevigt äkta kärlek. Och likt Belle, ser jag hur Christine förförs av den som är en främling - och som genom hennes liv ger henne allt hon lärt. Hon ser honom aldrig, men hon hör honom, hon känner honom - hon lär sig.. av honom. Hon blir, på grund av honom.. den hon är. 
 
 
Likt min maskerade fantom och likt den maskerade prinsen i odjuret, har ännu en man i mask vunnit mitt hjärta. Min älskade V. Mannen som står emot så mycket och står för så mycket. Mannen som trodde sig leva för samma som både odjuret och fantomen, ren och skär ilska. Vengence. Tills den dagen han möter Evy och finner allt hat, allt lidande och all ilska övergå till kärlek.
 
Jag har sedan barnsben funnit mig själv, i dem som inte riktigt finns. Kanske för att jag själv funnit, att likt dessa maskerade män - likt dessa förvirrade figurer och likt dessa känslofyllda karaktärer, har jag aldrig funnit en plats bland dem som ska va. Så jag bygger upp allt annat. En plan. Ett måste. Överlevnad. Jag ger inte upp, för att det finns en enda sak som återkommer den dagen jag finner det, och likt dessa karaktärerna så finner dem det i dessa kvinnorna. Hope.
 
Hope to die, with love. Hope to let go of everything they've known. To live as they shall.
 
My masked men, within your hiding Is your suffering - forever, and only . True love.

Det är en underbar dag när en kär vän följer med dig på alla stans äventyr. Lyckligtvis unnade också hon sig ett eget kap,nämligen en snygg jacka från Zara medan jag plockade på mig en massa saker som gått förlorat!

Slutligen,som pricken över i:et tog vi oss till ett helt annat ställe och vad vi gjorde där behöver jag inte gå in på här.. ;)

And I Dont think I'll Ever understand you're actually not here.

My heart aches. My eyes are looking for you. And I Can still feel you.

I'll Never torget you. I'll Never forget our moments. I'll Never forget who you we're to me.

Jag som inte är mycket för komedi, trodde aldrig att jag skulle bli så förälskad i en film som jag blev i denna.

What to expect when your expecting är en film med de absolut mest klockrena skådespelarna - vars olika liv, hör ihop. Filmen påminner i sitt eget stuk om Love actually, men med sin egen story-line.

Rubriken talar för sig självt och självklart, handlar allt om hur det är att förvänta sig ett barn. Det som är så fantastiskt är att de lyckats få med vartenda orosmoment, vartenda skillnad, vartenda tanke och det är så fantastiskt roligt och se vad familjerna tar sig igenom - och hur varje familj står för hur någon har det.

Jag själv, som inte ens funnit kärlek i mitt liv, är så långt ifrån barntankar som möjligt och trots att jag vet att man kommer skapa ett band med sitt barn, så har jag varken längtan eller behov. Men när jag såg denna filmen idag, kände jag för första gången den magiska känslan av att gå igenom allt det man hatar - allt det som dödar kroppen och allt det, som händer i ögonblicket det föds. Känslan måste vara obeskrivlig. Och What to expect when your expecting sätter verkligen perspektiv på alla sorters känslor, alla sorts situationer och alla sorters personligheter. Och bäst av allt? Dem gör det för både män och kvinnor.

Detta är en av de bästa komedierna som kommit ut på länge. Det är även en av de mest hjärtvärmande och charmigaste historierna och det är helt rätt skådespelare att ha med för en film som den här. Det här är en film för varenda familj, par och vänner. Det är en film som kommer att underhålla hela vägen ut och samtidigt beröra dig till tårar vid några fåtal tillfällen.

Jag trodde det aldrig, men jag är så pass imponerad, att jag ger den här filmen 5/5.

Man.. Det är med den största sorgen jag får veta att en av de största legenderna .. fått lämna jorden.
 
Michael Clarke Duncan förändrade mitt liv, i sin roll i The Green Mile. Jag har aldrig känt mitt hjärta brista så hårt som det gjorde av hans framträdande, och samtidigt har jag aldrig känt så mycket kärlek. Han var så underskattad, inte bara som skådespelare - utan som person. Han fångar upp så små saker att uppskatta, utveckla och förmedla. Och bäst av allt? Han är just den personen man tror han är. Den största nallebjörnen.
 
Jag är så ledsen över att en människa som honom, fått lämna vår värld tidigare. En människa som honom behövs bland oss. Man kan bara tänka sig, vilken fantastisk värme han har spridit bland folk .. Bara titta på honom, hans leende sprider den största lyckan!
 
Michael, du fick min respekt i det ögonblicket jag såg dina ögon.. och du vann mitt hjärta när jag fick lära känna dig genom dina roller, dina intervjuer och den delen av livet du gav utåt! Jag hoppas att du fått komma vidare och att du vilar i ro.
 
Sov gott, vår stora nallebjörn.
 
 


 
 

Vilken dag! Jag har hunnit rulla igenom en dag i ren sommarvärme, gått igenom lite saker på banken,tränat i två hårda timmar på gymmet,cyklat genom byn och vinkat in till olika fönster. Jag har hunnit söka jobb på flertal olika ställen och slutligen städar salongen. Dagen flög iväg och det är inte förrän nu som jag kunnat sätta mig ned..

Men bra känna det. På något sätt har jag mer energi än förut.. Men efter att jag tappat upp ett bad lär det säkerligen slå min kropp om hur trött jag är.. Jag kan ju säga de.. Att mitt hår säger allt om hur jag slitit idag.. Hahah,fan ta dem som snodde min platttång..

I may not be good at fashion, but I am so good at what I like.
 
And these just happened to end up in my closet the other day...
 
(Från Gina Tricot!)
(Supercool western blus, som piffar upp till ett par as coola jeans och ett par boots!)
 
 
(Och en liten mer festlig blus, som går att piffa upp med ett par fräcka smycken och ett par snygga jeans. )
 


(&äntligen ,efter åratals väntan har jag äntligen fått mig en ny, svart, as cool skinnjacka.
well,vi vet alla att det är fejk då jag stödjer äkta skinn så lite som möjligt. &egentligen inte alls.
Asfräck jacka - det enda negativa är att den inte andas överhuvudtaget, så blir du lätt varm - leta vidare!)
(Så coola, så snygga och såå sköna strecthing jeans!)
 
Så sköna tröjor, att antingen ha på dig nu i Höst eller att ta på dig nu när det blir kallt på kvällskvisten. Det är äkta myströjor, som är så sköna och samtidigt så piffar skinndelen på slutet av armen upp. Definitivt tröjor jag uppmuntrar, då jag själv köpte hem två!(Finns i andra färger, jag köpte själv i grå och beige)
 
 
& bäst av allt, som pricken över i:et gick jag hem med ett par nya skor på fötterna.. Då plånboken skaver lite, får jag vänta lite med ytterligare ett par jeffrey campbell och nöja mig med något liknande. Men sköna är dem, snygga är dem och används? Det gör dem jämt och ständigt!
 
 

På andra sidan världen sitter killen som kan förändra mitt liv. Han skulle först bara vara borta ett halvår,så vi spenderade en hel dag för oss själva innan det var dags för honom att åka. Men månaderna gick. Han kom och åkte igen. Och efter att vi inte pratat på evigheter uppdaterar han mig på allt livet innebär och bara sådär.. Har han gjort mig till världens stoltaste flicka.

Han blev allting jag visste han kunde bli. Han har målen för allt han ska göra och han arbetar med verktygen han behöver för att ta sig dit han ska.
Han har växt,mognat och funnit.. Och inte bara ett liv,men sig själv.
Och bäst av allt.. Så är han lycklig.

Och på andra sidan av hans värld sitter jag,och ler och säger att jag är stolt.. Medan mitt hjärta säger "jag älskar dig".

Medan han säger "du är min ängel utan vingar"

Min bästa,helt egna Chuck Bass.

Så istället för att sitta hemma och deppa ned mig i fredagens händelser,blev jag igår morse kidnappad och medtagen på en resa som skulle ge oss en ordentlig roadtrip. En roadtrip som gav mig allt jag behöver!

Barndomsvännen Veronica och hennes vänner skulle inte bara ta med mig på en roadtrip som skulle bli en av de roligaste jag haft på hela sommarn,utan även en av dag fylld av mer skratt än på länge.

Göteborg var soligt när vi kom dit och vi chockerades av värmen som for mot oss när vi rullade ned fönsterna. Vi åkte i rundor innan vi väl kom rätt, gick igenom halva stan och kom slutligen fram till ett folkfyllt Liseberg.

Dagen var inte bara fylld av åk i karuseller,skratt och fikor. Utan vi skrattade ikapp, vi dansade i kön, sjöng i karuseller och rev sönder varandras axlar i spökhuset. Vi fnittrade som småbarn när vi körde radio-bilarna och vi klagade löjligt efter att vi blivit blöta i "Flo'ride" som Robert kallar den! Hahah!

Vi hade en heldag då vi inte bara underhöll varandra,utan förmodligen den största delen av Liseberg. Vi fick både småbarn att skratta,tonårstjejer fick sitt livs åktur och flera arbetande blev killarnas vänner.

Vi hade inte heller bara roligast på dagen,utan för första gången fick vi uppleva Liseberg och Göteborg på kvällen. I mörkret njöt vi av både den ena och andra karusellen,av den vackra utsikten vi såg när vi kom till toppen och vi kände att vi vunnit högsta vinsten när vi ropade "Gooooo kväll Göteboooorg!"

Och en högsta vinst skulle vi få.. På första försöket vann Harre ett choklad på chokladljudet!

Kvällen var kommen,dagen hade gått så snabbt. Liseberg var på kvällskvisten vackert upplyst, karusellerna kändes extra spännande och vi sprang i ett sista försök runt för att åka en sista karusell innan det var dags för stängning. Värmen var någonting likt semestervärme och vi mumlade alla någonting om att vi velat stanna kvar. Vi hade flertal timmars hemfärd framför oss. Men min energi var fortfarande framme, jag var glad och ivrig att fortsätta på nytt. . Hade jag kunnat så hade jag stannat. Men natten var kommen,hemfärden gick snabbt och det kändes faktiskt fantastiskt skönt och komma hem till sin egna säng.

Jag trodde inte det,men denna roadtripen var tydligen vad jag behövde. Den hindrade inte bara mig från att deppa ned mig, utan den gav mig precis den känslan man ska känna när man kommer iväg och alla de roligheterna man ska uppleva. Dem gav mig skratten man ska skratta och det blev en riktigt bra roadtrip!

Så tack för i helgen grabbar. &tack Veronica! Det är kul och återuppleva gamla tider igen!

'

and,maybe' Life becomes a little better, when you smile at It.