Missnorman

Så efter ett par jobbdagar var det dags att göra någonting roligt för mig själv, så istället för att tacka nej så sade jag JA till mina kära vänner som skulle till Danmark. En kväll och en halv natt i köpenhamn senare satt vi i malmö och väntade på bussen i 2,5 timme. Jag sov nästintill hela dagen men har därefter städat och varit på promenad i byn. Nu är jag hemma och det är dags för en jobbdag till imorgon och sen kommer en fin vän på besök.

Så jag tänker.. Imorgon uppdaterar jag om köpenhamn istället - det finns så mycket detaljer jag måste få med. Så kika in imorgon så ses vi då!

(Tack för att ni läser.. Det ger mig motivationen att skriva!)
Kram på er!

L.

När jag gick upp idag så gick jag upp med svidande ögon och en trött kropp. Vädret gjorde kroppen ännu segare, men tillslut kom jag fram till jobb och lät dagen passera. Jag följde timme efter timme på den stora klockan, man glades över att jag tjänade mer för varenda timme som passerade. När jag reste mig kände jag benen knipa i stark smärta - träningsverk. En sådan enorm träningsverk. Jag gick som en anka. Jag hade ont - på riktigt, men njöt, njöt av att träningen varit så bra. Något jag kommer hålla igång cirka varannan dag.

Idag kommer jag lägga mig tidigt, för jag är äntligen hemma hos mormor och morfar och jag ser just nu min sköna säng utbäddad bakom min. Den enda sängen jag alltid sover i. Åh, jag längtar efter att få lägga mig.

Dagen har gått bra. Vi har alla barnbarn varit härhemma och ätit middag, supermysigt. Och sedan har vi bara tagit det lugnt. Mormor och morfar sitter i vardagsrummet och ser american idol. och jag tänkte snart gå ut och göra dem sällskap. En jobbdag till imorgon, sedan fullföljs kvällen med ett äventyr i Danmark. Impulsivt och lite vågat. Jag hoppas på att det blir roligt. (Hoppas på att jag faktiskt åker)

Sov gott.

L.

Min dag idag har börjat med ett nytt mönster. Ett bra mönster. Jag vaknade tidigt och lät mig själv dra mig så länge jag behövde, med lite bra musik och ett svalt täcke. Efter det tog jag en lång promenad med hundarna. Solen sken, vilket jag egentligen inte kände för men tyckte samtidigt det passade för alla mina ärenden idag.

Jag började med att gå till biblioteket för att lämna en bok. När jag kom på att jag hade boken hos mamma cyklade jag istället dit och njöt av lite bra musik i öronen. Efter värmen tagit för mycket drog jag av mig skinnjackan och lät värmen omfamna mina bara armar. Vinden drog skönt i håret och jag insåg att det var vår första varma dag på en lång tid, inte för att jag skulle få tid att njuta av den direkt. Istället skulle jag byta mitt mönster och faktiskt få saker gjorda.

Istället kom jag hem till mamma och fann boken, men jag lade den på hyllan och bytte snabbt om. Adrenalinet kickade in och jag bestämde mig - det var dags för träning. Plånboken var fortfarande lite för tom för att jag skulle få råd till formtoppen kortet, så istället puttade jag undan fåtöljen och småsaker i vägen och satte igång träningsvideorna. Jag valde 35+50  pass. Det började bra, lätt och skönt men slutade med en skakig och svettig kropp. Att jag inte tränat på en lång tid märktes. Därför var det dags att ändra på.

Efter det långa träningspasset, en kalldusch, nyrakade ben och en insmörjd kropp tog jag på mig några fräscha kläder för att förbereda vad kvällen än hade att erbjuda. Lyckligtvis behövde jag inte vänta länge på planeringen. Ifrån ingenstans fick jag ett förvånande sms ifrån en väldigt gammal vän. Smset innehöll ett spontant intiativ av att vi borde träffas, ta igen gamla tider och äta lite gott på stranden. Jag kunde omöjligen säga nej. Så efter att vi packat ihop ett gäng filtar, lite ljus, kakor, chips, vin och pastasallad satte vi oss på en strand som fortfarande var varm. Det var lite awkward för en stund. Så länge sedan. Så mycket som hänt. Saker vi inte löst. Saker som låg i ett förflutet vi alla förstod att vi faktiskt imte behövde gräva vi. Vi drog fram våra filtar och allt vi fört med oss och pratade oavbrutet. Om nya saker, pojkar, tjejer, draman, förflutet. Det härliga med våra minnen var att vi hade nästintill enbart bra minnen.  Roliga saker, personliga saker. Saker vi kunde sakna, saker som bara vi visst om varandra, saker som bara vi gjorde och saker som fick oss att skratta högljutt. Stranden var fyllt av folk på lite annat håll. Många låg ned vid vattnet med flertal vänner och två små barn skvätte vatten en bit ifrån oss medan ett gäng ungdomar stod en liten bit ifrån oss och spelade kubb. Kvällen började gå in och med en vacker solnedgång blev det allt kallare. Vi tände ljus och åt de goda chokladbollarna Lotta bakat. Det gav mig en liten ledsen känsla att se på chokladbollarna, haha.. Märkligt tänker ni? Men chokladbollarna var vår grej. Lotta och jag gjorde allt tillsammans och på luncherna, till fredagskul, på sov överkvällarna, när vi var sugna på något.. så var det alltid chokladbollar som gjordes. Och vi lyckades alltid göra dem lika goda. Vi pratade om fler minnen, andra människor, nya och gamla problem, nya och gamla lösningar, nya förändringar. Nya människor. Spelade "Jag har aldrig" och svarade makalöst nog nej på det mesta. Mörkret låg alldeles för snabbt över oss och det blev allt kallare och kallare. Tillslut började vi packa ihop, samtidigt som vi inbillade oss saker. Hahah. Vi gick alla lika skakiga till cyklarna.  Det kändes sorgset över att tiden gått så fort, att vi hunnit med så mycket men att vi hade hunnit med så mycket mer. Kvällen var allt som supert. Det var något behövt. Något annorlunda. Något som passade mitt mönster. Något som behövdes för vår vänskap, som legat på is på hyllan och aldrig riktigt smält. En kväll med gamla vänner kan vara allt som behövs. Hur annorlunda man än är och hur mycket som än förändrats, så finner man sin plats av tryggheten av att man faktiskt känt varandra och att man till viss del verkligen önskar att vi fortfarande gjorde.  Fanny och jag har aldrig haft problem med att vi inte hörts av så ofta, med tanke på att sådant händer, vi bara vet att vi behöver ses oftare, det blir inte konstigt av det. Men Lotta och jag.. Vi var bästa vänner. Vi gjorde.. allt.. basiclly.. Vi var varenda dag. Hade så många övernattningar.. Och vi hittade alltid på olika saker, och även om det bara var saker som att spela spel eller sjunga karaoke.. så hade vi alltid roligt.. och faktiskt.. så njöt vi av varandras sällskap. Jag undrar ibland hur det hade varit om jag hade varit Linda, hennes nuvarande bästa vän, eftersom jag också brukade sitta där med Lotta. Jag ser deras statusar på facebook ibland och ser saker de gör ihop, och minns att vi gjorde det också. Eller när vi bara avslutade kvällar ihop, genom att tälta eller sova över. Jag undrar hur mycket vi hade haft att prata om idag, hur mycket vi hade pratat. Om vi alltid hade ringt varandra. Hur roligt vi hade haft. Hur mycket vi hade hittat på. Jag undrar hur olika och lika vi hade varit. Känns som att jag vill ta reda på det. Men ibland vet man inte om det är försent. Jag tror hon har undrat samma sak. Därför är jag glad att hon tog kontakt idag. Detta kan vara början på något fint. Kanske inte det vi hade då, men någonting nytt. Någonting bra.

Ibland har man ögonblick av magi, och jag tror att jag hade det idag. För jag mår bra.





































Jag är nu hemma och borde vara så trött. Istället fick jag ett städryck och hängde upp alla kläder, hällde över salt och peppar i karen(och hällde naturligtvis hälften utanför, haha, så golvet är fyllt av salt och pepparkorn! Mysigt att vakna till imorgon!). Flyttade på saker och ting så att det såg lite fint ut. Jag bäddade om flera gånger, tills det såg riktigt mysigt ut och plockade sedan undan de sista sakerna som låg i vägen. Dammsugning och sådant får vänta tills imorgon. Jag kan ju berätta att jag redan har träningsverk i benen. Och det är sååå skönt. Så skönt att det ger resultat snabbt, då fortsätter man.

Jag glömde förresten boken, men det finns ju en dag till. En dag till med jobb, ett annat mönster, att gå upp tidigt på ett lov. Det är bra. Behöver finna rytmen.

Och det finns en dag till, med kanske mer spontana grejer.

Jag vet att jag iallafall har haft en underbar dag. Och jag vet att både Fanny och Lotta gjorde dagen mer än bra. Jag vet att jag vill ha fler av dessa dagarna, för ärligt talat.. Nu känns de som bäst. Nu är sommarn bra.

Sov gott.

Vi hörs imorgon, som alltid.

Tack Fanny&Lotta. Jag är verkligen glad över detta. Jag hoppas det känns lika bra för er, som för mig. Stor kram till er.

Efter en lång jobbdag ligger jag äntligen hemma i min varma säng. Jag har redan hunnit med en powernapp på 45 minuter men hoppas ändå att jag kommer somna om och sova tillräckligt länge i natt för att vara utvilad imorgon.

Har varit en bra dag idag. Fint väder - inte för att jag sett något av det - Mormor skickade ett fint upplyftande kort och jag har tjänat lite pengar till London.. Göötttt...

Nu längtar jag efter att min telefon ska plinga så att jag kan få prata med min bästa vän och sedan somna gott till en väntande morgondag.. En morgondag som innebär något helt nytt, som ett formtoppen kort.. Hoho, here we gooo..

Sov gotttttt


LLLLLLLLLLLL

Bjuder på lite bilder från turning torso 2009, haha, ser inte klok ut. Ser ut som en riktig tant på bilden till vänster.. så länge sedan.. Saknar håret.. Kanske blir en färgning snart.. Är inte särskilt mycket sol ute ändå..

Vad säger ni?

Efter jag låst in mig några timmar på rummet med One Tree hill tog jag en iskall dusch och kände livets problem rinna av med de kalla dropparna. När jag var vidgjord och färdig gick jag ned till våra gäster och tog ett glas cider under skrattljuda diskussioner.

Kvällen blev bättre än jag trodde. Det blev god middag, riktigt härlig musik, många olika diskussioner och otroligt mycket skratt. Dessa gästerna medförde en oerhörd lättnad och glädje, vilket var väldigt passande. Ellen och Hanna sjöng och spelade gitarr. Jag kunde inte annat än och le åt dem, åt deras röster. Jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag kunnat göra det dem gör, sjunga sådär.. När som helst. Otroligt.

Kvällen blev riktigt bra. Vi tjejer satt den sista timmen runt datorn och kollade in våra olika bilder, bloggar och videor. Det var otroligt inspirerande. Att se dem. Fantastiskt vackra tjejer också. Underbara på många sätt.

Nu är kvällen slut och jag ska försöka sova, det är en dag imorgon också, min första dag med en heldag av jobb. Ska bli skönt och få ihop lite till London.

Så sov gott.
Och tack för idag.

Kvällen avslutar jag med några avsnitt av One Tree Hill, och ett samtal med världens bästa människa. Den vikigaste personen jag har. Personen som får mig att lägga mig med lugn i kroppen. Och vet ni vad? Jag känner mig rätt bra. Känns som att jag tagit rätt bra beslut. Som att jag är påväg till något nytt. Inspirerad till något mer. Tror jag ska finna mig några nya intressen. And you know what.. It's going to be okey.

L.

Bilderna är lite halvsuddiga idag, vilket passar bra. Mitt humör är lite halvsuddigt, jag är halvt här och halvt inte. Lite halvfint sådär.

Får istället njuta av tvn's sätt att bidra med det.


I'll see you later..

L.

"....It's been there to long, It's killin me slow".

Det är så konstigt att ena dagen vakna upp och ha världens bästa nyheter. Att vara förberedd på att dela med sig av gårdagens go'heter och en massa glada bilder och nöjen.. Och att andra dagen vakna upp och känna världens tyngd. Så pass tung att man inte ens orkar resa sig. Inte orkar gå ut. Sådan dag hade jag idag. Jag låg kvar och såg taket. Tänkte på hur kallt det var. Lyssnade på regnets knotter. Hörde fönstret slå lite försiktigt på grund av vinden. Timmarna lyckades gå förbi. Min hjälte kom slutligen och på andra sidan Sverige gjorde han mig sällskap i ensamheten som alltid så gärna får bli vår. Då gick det ganska bra. Då lyftes man upp igen, tills det var dags att säga hejdå. Efter det var det som att jag stod vid ett övergångsställe och såg lyset bli rött, trots att de andra färgerna inte ändrats än. Som att trafiken stod stilla. Jag tog på mig min ljusblåa skjorta och gjorde mig en macka, en macka som var svårare att äta än jag trodde, så jag gick upp igen. Lade mig. Började arbetet. Redigerade omkring hundra bilder. Fick ont i ryggen. Satte på musik. Huset var mörkt. Regnet öste ned. Jag var åtminstone ensam. Fortsatte jobba. 18.30.. 20.30.. och nu 23.19 och jag har precis blivit färdig. Visserligen har en ledsam vän tagit min tid i ett par timmar. Vi har diskuterat den hjälplösa situationen vi sitter i. Vi har slutat anklaga varandra. Slutat dra ned varandra. Försöker hjälpa. Sitter fast som en bil i sanden och jag vet att det bara är att gräva loss bilen, men det tar tid och är ett slitsamt arbete. Vi betyder mycket för varandra, vilket gör det ännu svårare för oss att hitta en lösning som passar oss båda. Inte för att det ska det egentligen. Ska gynna honom. Men varenda utväg verkar medföra något som inte är bra.

Jag vet. Jag sa att jag skulle sluta blanda mig, sluta bry mig. Men han blev för viktig. Och jag? Jag tror jag betyder mer än han vill erkänna. Så vi är här. För varann. Och nu är det han som ber om hjälp. Och jag.. I'm right here.

Så vad gör man?

Man tar första steget. Möter sina egna frågor. Möter sin egen rädsla. Sin egen ångest. Man förlåter sig själv för det som varit fel. Att be om ursäkt löser inte allt, men det är första steget. Det starkaste steget. Att se någon i ögonen och mena det.

Sen är det väl att utgå från det.

Jag är inte helt säker. Jag är lite förvirrad själv. Kommer ihåg smärtan. Så rädd över att man vad man än gör.. gör fel.

Suck, ja, jag är lika komplicerad som vanligt, är jag it?

Och jag skäms lite över att jag vågar klaga på min tillvaro. Över att man vågar må dåligt en dag som denna. När 92 personers liv har tagits igår. 92 liv. I en massaker. Har gråtit när jag läst deras bloggar, deras kämpande. Som i en film. Inte verkligt. Hur är det ens möjligt?  Och bomben.. Detta är så skrämmande. Att vakna upp till en sådan verklighet. Jag var förberedd på en fantastisk dag. Jag hade gjort vid mig ordentligt för första gången på flera veckor och kände mig ovanligt snygg. Musiken i hörlurarna var riktigt taggande. Kameran var laddad med nya batterier och jag hade ätit god mat. Så en timme innan jag ska gå har jag tid över, sätter mig i soffan, slår på tvn och möter en syn som får allt att gå i slowmotion. Jag ser den sprängda byggnaden. Jag hör folk prata men förstår inte. Jag ser bara "explosion i Norge" stående över tvn's kanter. Jag sätter mig upp rakt, tar ett djupt andetag och lägger handen över munnen. Lyssnar. Live-sändningen avbryts av att kvinnan som rapporterar får en skakande röst. - Sk..skyt....? Sedan förtydligar hon om att en skytt har tagit sig över på Utoya och börjat skjuta barn. I det ögonblicket kände jag en våg av terror. Nu började det om igen.. Rapporterna blev fler. Jag var illamående. Hur var sådant här möjligt?
De började läsa upp sms.. Ungdomar som ringt sina föräldrar och sagt "Om detta är det sista ni hör från mig så ska ni veta att jag älskar er". Bröt ihop inombords. För första gången på länge, kände jag mig rakt igenom mänsklig.

Timmarna gick. Familjen kom hem och vi satt alla framför tvn. Fler och fler döda. Barn. Flickor. Bästa vänner mördade framför varandra. Overkligt. Utklädd till polis. Man blev allt mer chockad för varenda inslag. Verkligheten påminde oss om att vi alla är ett enat slag. Presidenterna världen över drog ihop sig och frivilliga har ställt upp på alla världens kretser. Likväl som alla tände ett ljus idag klockan 22.

Att vara mänsklig är nog den grejen vi minns minst och borde uppskatta mest.
Det är vackert när vi är enade.


Min kväll fortsatte. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå att vara så glad under ett sådant tungt moln. Men det gick. Jag kände mig vacker, omedvetet och gick självsäkert in på Millennium och minglade, fotograferade och pratade. Tidsnog kom allt fler vänner, bandet började och drinkarna började. Kvällen blev allt roligare och roligare och vi slutade inte förrän det blev riktigt, riktigt stängt. Jobbet gick suveränt, människorna var toppen, drinkarna var goda, musiken var asball och känslan var bra. Vi lever i en fin by måste jag säga, med härligt folk som släpper loss när det behövs. Och vi lever med folk omkring oss som vi kanske borde visa mer uppskattning för än vi vanligtvis gör.
















Idag är jag mer stabil. Klockan 4 imorse gick jag ned och lade mig i ett varmt bad. Jag frös och hade ont i kroppen, kanske lite ont i hjärtat också. Så efter en varm omfamning, en rejäl tvättning och efter nyrakade ben ställde jag mig med ansiktsmask och fortsatte därefter med att noppa ögonbrynen - som jag dessutom hatar. Jag fortsatte med allt tills kroppen kändes helt ren och nyfuktig. Då smörjde jag in mig och lade mig sedan i den kalla sängen. Efter många om och med lyckades kroppen tillslut slappna av och jag föll i sömn.

Idag har jag haft ännu en dag med arbete, men det berättar jag om lite senare. Nu ska jag, pappa och lillebror avnjuta våfflor med marmelad och florsocker, precis som vi gjorde i Turkiet!

Kram på er!

Baserat på bilden förstår ni basiclly hur mina dagar ser ut. Eller hur min dag sett ut idag. Ett basic Fuck you to the world. I am me and I'll always manage. Typ.

Skrev ett långt inlägg innan. Ett långt dramatiskt inlägg som nu ligger på utkastet. Jag funderar på om jag ska lägga in det eller inte. Jag kan ju säga såhär. Om jag brukar vara dramatisk, så är jag långt över överdramatisk där.

Dagarna har varit tunga. Attacken i Norge gav nog ett extra tungt moln över mitt redan lite tyngre moln. Och därför blev det väl så.

Under nästintill hela kvällen har jag legat och pratat i telefon med en annan vän som verkar ha det lika tungt som jag. Den smärtan man plågas av i kärleken är den värsta. Jag förstår mig på den, men det betyder inte att det blir mindre jobbigt. Och att bara sitta på andra sidan utan att göra något.. Är alltid lika hopplöst och oförändrade. Men att stödja är väl det enda som tyvärr kan räcka till.

Jag orkar inte riktigt tänka mer för ikväll. Jag motsäger mig själv hela tiden, utan vilja till det. Jag bestämmer mig för en sak också händer en annan. Jag sa ju inga pojkar och inga kyssar - och jag höll på det, jag säger nej, jag var ointresserad av varenda jäkel igår.. Men i slutet av kvällen blev jag kysst. Inte för att det var något som skulle betyda något och inte för att den var långvarig, haha. Men jag sa det ändå och idag kommer jag se till att någon inte ens ska få kyssa mig, hur mycket de än försöker. Jag känner verkligen att jag är trött på det och en förändring kommer att ske. Jag är för snäll. Jag ska inte vara det längre. Jag ska stå på mig själv nu. Känna mer respekt för mig själv. Så idag motsade jag mig själv för sista gången. Jag ställde upp för en person jag inte borde ställa upp för, i tron på att den människan kommer ge mer än jag anar. Och jag ångrar inte det. Jag kanske är naiv, jag vet inte. Men han är den första som tagit sig innanför ramarna med ren ärlighet. Det måste betyda något? Jag är inte redo att ändra den situationen riktigt än, jag ska bara.. få den att hamna på rätt spår.

Nåja. Slutgrubblat. Kan inte sova. Ska upp snart. Så går ned och tar mig ett bad,lugnar nerverna och sätter på lite musik från fantomen på operan. Sedan packar jag mina väskor och sover någon timme innan jag åker till pappa och städar.

Kanske lägger in inlägget imorgon.

Låter kanske mindre dramatiskt då. Eller inte.

Jaja..


Sov gott.


L.

Oh, lovelovelove.



Det är ständigt omkring mig. Det är så vackert att se på. Jag såg det flertal gånger idag. Två unga par stod på konsum och valde ut ostar samtidigt som de lekte med varandras fingrar. Den ene pojken pussade sin flickväns hår och fick henne att le. Jag funderade lite på om de brydde sig om osten egentligen, eller om de var för upptagna med varandra. Jag log åt den vackra bilden. Åt hur man kan känna någon röra en och få hela kroppen att vibrera tillsammans med de flygande fjärilarna och hur man på ett ögonblick får hela livet att kännas som levande, bara av att möta sin kärleks blick.




Jag är mycket ung. Och jag ska uppleva mycket. Jag har haft kärlek som min enda mening genom hela mitt liv. Det bästa jag visste var när kärleken blev så pass stark att den gjorde ont, för att jag då visste att det var en människa jag skulle älska förevigt, oavsett vem som kom in i bilden. Och så trodde jag ju att det var med Linus, men idag har jag förstått att han var den som lät mig falla in i att det skulle vara så. Jag är 18 år och känner fortfarande samma känsla som jag inbillade mig långt före jag träffade Linus. Jag tror fortfarande på den oändliga kopplingen som gör att man älskar någon förevigt. Jag tror fortfarande på kärlekskraft. Och jag vet att jag förr eller senare kommer finna min riktiga kärlek, men jag börjar bli trött på tiden det tar.




Jag vet om att jag inte är den enda som blir utsatt av killarna som gärna använder sig av ens sårbarhet. Vi vet inte om det,kanske i vårt undermedvetna, men i början tror vi på vad de säger i sina blickar och känslan när de rör en. Vi analyserar de där småorden han säger. Vi gör oss förberedda på någonting vi kan ge allt till. Vi ler när vi vaknar åt smset som redan kommit och ler när vi somnar efter att han sagt godnatt. Vi blir involverade i någonting vi mer än gärna vill ha, men är så rädda att förlora. Och faktiskt.. Oftast, åtminstone för min del, när de sedan tagit allt man är redo att ge, är de redo att gå utanför den där dörren utan en känsla medan vi står med allt i en enda klump. Också börjar berg-o-dalbanan. Förvirringen. Rädslan. Oron. Tillsammans med fjärilarna. Glädjen. Glädjen över att få känna den där känslan vi längtar efter, glädjen över att känna att det är okej att släppa in någon igen. Också slänger någon dörren i huvudet på en, som man efter så lång tid öppnat.


Jag råkade återigen hamna i spelet. Jag var inte beredd på det. Jag var så generad, haha. Första gången vi möttes på riktigt. Jag gömde mig hela tiden i min tröja och fnittrade mer flickigt än jag gjort på åratal. Det var egentligen avslappnat, men vi var ändå så nervösa. Och det var det fram till den där första kyssen. Den som var oförberedd och fick hela min värld att snurra runt och runt trots att allt stod stilla. Min första kyss på... jag vet inte hur länge. Och det fortsatte, hans omfamning, leende, charm. Allt det där som sa att han var intresserad. Tills jag ställde ord mot ord, samma dag också faktiskt och fick svaret jag aldrig ville höra, men som jag var van vid "Jag vill inte tänka, jag vill inte behöva prata om detta." Efter det var jag väl ganska beredd på vad jag gav mig in på. Dörren höll jag stängd. Jag vägrade släppa in honom. Och det gick bra. Tills de där ögonblicken med betydelse blev fler och fler..  Pratstunderna blev fler.  Han bad mig öppna sig för honom. Han sa till och med "Kan du släppa in mig Louise?" och det skrämde mig mer än någonting annat. För jag visste inte hur. Tiden gick och han var fortfarande lika bra. Jag trodde mer på honom än vad han själv gjorde ibland. Jag kunde se på honom och känna hur jag började tro på någonting igen. Han blev allt mer vacker. Något hände. Problem skapades. Problem jag inte var involverade i, men som jag ändå var indragen i. De problematiska situationerna skapade något helt nytt. För första gången kände jag hur den där dörren slogs upp. Med tårar i hans ögon hade jag inte ens chans, jag kunde inte stänga av. Jag visste att jag inte alls var viktig för honom egentligen. Jag var någon han faktiskt hade.. haft när han varit för ledsen. Jag var någon han faktiskt utnyttjat, inte för att jag någonsin trodde han klarade av det. Jag visste nämligen att han försökte vara mer badboy än vad han är. Men jag visste att jag inte var något speciellt, för man vet om att man inte är mycket när man ser in i en killes ögon och ser att han älskar en annan. Det är hjärtslitande att komma in i en situation där man blir the other girl, när man själv bara vill finna den man kan bli the one för. Men det finns väl en anledning för allt som händer. Jag kan dock säga, att jag dragit mig ur den här situationen, well.. Nästintill helt. För trots att jag inte är mycket, så vet jag om att jag inte är ingenting. Så att hålla det till en vänskaplig situation är helt okej. För mig iallafall.

Mina vänner har länge försökt leda mig in på rätt väg. Steffie sade från början att jag skulle sluta prata med honom, att han skulle utnyttja mig, men jag trodde jag kände honom mer än vad hon gjorde. Flera av mina andra vänner sade åt mig att fortsätta, att bara låta impulsen ta sin gång för en gångs skull. Att jag skulle sluta tänka och försöka lita på ödets improvisation. Det var någonting nytt, att inte tänka. Det gör jag ju med allt. Analyserar.   Men med tanke på att det aldrig fungerat, tänkte jag att det kunde vara en bra sak, att göra något annorlunda. Men det slutade precis likadant.

Så vad gör man nu?

Jag har tänkt på det.
"What's next? What is your next move? How do you move on from your current situation? " har Julian precis frågat alla i One tree hill.. så jag tänkte att jag svarar på hans fråga.


















Jag slutar helt enkelt. Jag slutar tro på den här existensen av kärlek. Jag slutar blanda mig med killar. Jag kan låta det gå ett eller två eller tre år till. Jag slutar kyssas. Jag slutar ragga. Jag slutar låta mig bli charmad. Jag slutar leta nu. Finns han så finns han. Just nu verkar kärleken finnas runt omkring mig, för allt och alla. Alla mina vänner har funnit sin match, faktiskt, tro det eller ej. Alla tonåringar upplever sina heartbreaks(som de faktiskt njuter av). Alla upplever sin del av värmen. Men jag ligger i min ensamhet i mitt mörker.. Och är jag ensam? Sure. But not so lonely it kills me.

People always leave. That's nothing new. That's how you end up being strong on your own.

Och vet ni vad?
Jag kan se på kärleken utan och känna smärta.
Det är ett mycket större steg än förut.


Jag minns när jag och G satt för några månader sedan, på Espresso House. Vi hade fikat i några timmar när hans vän avbröt oss. Sedan sprang han ut och utan att jag visste varför, kunde jag inte släppa honom med blicken. Så jag följde honom de där två stegen upp för trappan, ut för dörren och fram till soffan där han slog upp armarna och tog emot flickan som kom rusandes mot honom. Hon hoppade in i hans famn och tog emot den hårda och kärleksfulla omfamning han gav henne. Jag såg hur de log, i leendena och i ögonen. Hur läpparna lätt möttes. Hur deras händer omfamnade varandras. De sade någonting, deras läppar rörde sig, men det enda jag såg var hur deras ögon sa "Äntligen är jag hos dig".
Jag kände den där kärleken ända in i benmärgen och ja, på ett sätt gör det ont. Att man inte har det, att man inte minns att man kände det så. Men samtidigt kan jag ändå se på det och tycka att det är det vackraste som finns och när jag får det... så kommer det inte finnas någonting som får mig att må bättre.
Jag kände att G observerade mig.
"Saknar du det?"frågade han med samma känsla som jag hade inom mig.
Jag halvlog. Svaret på denna var svår. Jag var inte säker på om jag haft det eller om jag längtade efter det.
"Yeah.."
Jag såg tillslut på honom.
"Inte du?"
"Jo".
Sedan försvann våra ord för ett tag.

Kärleken är så fruktansvärt komplicerad. Men jag anser att kärleken är så komplicerad för att den är så vacker. När man ser eller känner någonting som gör ont, så vet man att det gör ont för att det är viktigt och för att det föralltid kan påverka ditt liv. Det som gör ont, är det som fått dig att må bra. Så man ska väl aldrig ångra det som fått en att må bra? Det är väl talesättet? Så nej, jag ska inte ångra. Men jag ska lära. Jag ska aldrig mer utsätta mig för det som medvetet kommer göra ont.



Så jag tänker fortsätta. Med min mening. Med mina texter, mina bilder. Jag tänker fokusera mitt sista år på utbildningen och kanske lägga lite mer tid på träningen. Jag tänker fokusera på saker i mitt liv som är nödvändiga, även om de är materiella. Texterna räddar mitt liv och bilderna fångar ögonblick som förevigas på bild. Mitt liv kan ha en mening, även utan kärleken. Och det tänker jag skaffa.



Så för er som känner er som jag. Ta en titt på er själva. Tänk inte på vad ni behöver, utan vad ni kan göra av det ni har.

Sov gott.

L.

Rummet är mörkt bortsett från tvn som visar det första avsnittet av One Tree Hill. Jag har äntligen gjort mig förtjänt av min första box. Datorn lyser ju också, men bortsett från det är det kolsvart. Jag är hemkommen efter en mysig utekväll med vänner. Det blev en rätt bra kväll. Jag spenderade eftermiddagen med Steffie i stan och fick hem ett nytt plagg - äntligen tröjan jag letat efter - en vit t-shirt med rolling stones märket, det enda som var annorlunda var att färgerna på tungan var av storbritanniens flagga. Perfekt med tanke på London.. Åh.. och på tal om det..


Min 18årsdag var magisk. Underbar är kanske bättre. Glädjefylld. Kärleksfylld. Lite dramatisk, men fin. Den började tidigt, men städning, thaimat och en massa förberedning. Resning av ett söndrigt tält och hämtning av stolar och bord. Sedan gjorde mina bästa vänner mig sällskap. Min Josefin och My Brooke. De överraskade mig genom sitt gemensamma,tidiga besök och överraskade mig ännu mer när de hade råkat slå ihop sina presenter i samma låda och omslag, och ännu mer när de visade sig ha köpt samma skor - utan att ha talats vid, haha. Otroligt. Det händer bara dem. Deras positiva humör fick mig att må ännu bättre. Jag hade inte heller bara fina vänner, utan vädret sprack upp. Solen sken och värmen kom fram. Det visade sig att gudarna var på min sida, för första gången tror jag.

Vi åkte och fixade de sista ärendena. Hämtade maten - köpte duken, tårtan och allt det sista som behövdes för att göra de materiella sakerna till festen fulländade.

Dagen blev ett enda fuss och efter mycket stress tog mina bästa vänner över helt och lät mig göra mig i ordning i lugn och ro. Min klädsel blev inte som jag tänkt mig, men å andra sidan.. Det glömde jag bort under kvällen .

Gästerna börajde dyka upp som smått. Klockan 8 hade lite under hälften dykt upp och delat upp sig. Jag valde att servera maten ändå och fler poppade upp under tiden.   Efter några stelna stunder rykte fler och fler människor ihop sig. Tills jag ställde mig tillsammans med alla mina fina vänner och höll ett tack-tal. Jag var innerligt glad över att så många dykt upp, över att så många ville fira min efterlängtade dag med mig. Jag blev innerligt glad över och se vissa hålla om varandra, över axlarna eller om armarna. Jag var så glad över att de stod där och log tillsammans med mig.
En stor applåd utgavs och folk började oavbrutet prata och mingla.

Tårtan serverades och alla dessa 30 människorna stod gemensamt omkring mig och sjöng "vi gratulerar" i olika toner. Jag skrattade och applåderade samtidigt. Ljusen på tårtan var i lågor tillsammans med två fina "raketer". Sången var den bästa. Så många olika röster och baser men sådan känsla. Jag log omkring till mina vänner och applåderade länge efter de sjungit alla tre långa verser. Sedan blåste jag ut ljusen - men glömde att önska mig något, inte för att det behövdes vid det tillfället.

Jordgubbstårtan vräktes i på olika platser och fler och fler lät sig bekantas. Volymen blev högre. Alkoholen tog över, de tomma flaskorna blev allt fler och fler och soppåsen med de tomma burkarna började fyllas. Alla stod nu enade. Skrattade. Spelade kortspel. Dansade. Rökte. Sjöng. Pratade. Alla minglade och jag var ju ett enda glädjerus. Jag tog mig tid till dem flesta och sprang runt vad jag kunde. Hampus,jag, Gustav och Sofie hamnade tillslut i vardagsrummet där vi buggade och skrattade. Hampus tappade greppet flera gånger och vi slutade upp i en stor kram istället.

Tillslut kom min mamma och hennes pojkvän på besök. De attackerades i en ström av mina vänner. Alla ville hälsa och kramas. Efter många skratt och en öl städade mamma i det fruktansvärt stökiga köket och begav sig sedan hem.

Lukas kom tillslut, jag hoppade upp i hans famn och kramade honom länge. Så länge sedan jag sett honom, så långt han kört och nu var han äntligen här. Med sig hade han en arbetskollega, Marlene som var underbar och glädjespridande. Hon pratade med alla och förgyllade nog min brors kväll. Han fick sin present också. Han tittade bara på tröjan, log och kramade om mig - och då förstod jag att han tyckte om den. Min lille lukas. Världens finaste själ.

Det blev allt senare och senare. Mina vänner gav mig många underbara kommentarer och vissa lättade på hjärtat. Tårarna låg i halsen många gånger, men leendet var framme samtidigt. Vissa tog sina tillfällen till ursäkter, och gjorde en sorgsam situation vacker och betydelsefull. Vissa tog tillfällen till att ge mig bekräftelse på att jag faktiskt är älskad. Ni anar inte hur vackert det är för mig att känna.

Någon gång efter klockan ett kom pappa hem. Han svärmades om av mina vänners armar, famnar och händer. Röster och hälsningar. Önskefrågningar. Tillslut ställde han sig på terassen tillsammans med varenda människa från festen. Musiken stängdes av. Vi stod alla enade. Höll om varandra. Pappa började spela på gitarren, tog några igenkända låtar och där stod vi. Tillsammans och sjöng. En kör. Alla vänner. Olika själar. Tillsammans. För mig, var det ett magiskt ögonblick. Efter att så många frågat efter "My little girl" ställde han sig i mitten av folket och började sjunga. Gustav som hållt sig bakom mig tryckte mjukt fram mig med handen så att jag stod vid min pappas sida. Alla log. Vissa applåderade. Jag såg mig omkring och hörde alla mina vänner sjunga med i en tystton. Gustav blinkade och log. Så många såg på mig som att de var i ett av de vackraste ögonblicken de varit med om. Jag tog i ton med pappa - falskt och med förkyldning och hes röst, sjöng jag med pappa och såg alla le. Tillslut var låten slut och alla applåderade, ekon av visslingar var överallt tillsammans med njutande rop. Jag kramade om min pappa länge och tackade sedan mina vackra vänner. Gitarren började tas över av andra. Gustav var först på plats. Jag var chockad. Jag var i en sådan känslomässig chock att jag nästan hade panik för hans skull, men han tog sitt mod till sig och började spela. Han blev för nervös och lät adam ta över gitarren och sedan sjöng de tillsammans på "Knockin on heavens door". Jag log med en innerlig glädje. Att jag älskar Gustavs röst är någonting han har förstått, och att bara be honom sjunga för mig tycker jag är svårt. Jag vill aldrig be om det, men han hade valt att ge det till mig i födelsedagspresent. Men att han skulle göra det inför alla, trodde jag aldrig. Det var inte meningen heller.. Men han gjorde det.. Jag ville tacka honom, tusen gånger om för och få förklara vad det betydde. Istället gick jag fram och lade min hand på adams axel och tryckte Gustavs hand. Sedan mimade jag "tack". Folk visslade. Ropade uppmuntrande.I slutet drogs alla upp i tempo och applåderade högljutt. Jag kramade om dem bägge två innan.. Rätt som det var stod alla trettio människor och skrek "LOLLO SJUNG. LOLLO SJUNG". De triggade varandra. Jag sjönk snabbt och gesterade alla till att vara tysta. Att halsen höll på att ta kål på min röst var tydlig, så jag bad om förståelse eftersom jag var både hes och förkyld - inte för att rösten är bra annars heller... Men de gav sig inte. Adam började spela på en ton jag kände igen. Jag vände mig mot honom och log.. "I hate you". Han blinkade retsamt tillbaka. Jag började sjunga de första orden på "Dear mr president" men glömde snabbt bort texten. Jag drog upp Malin och sedan sjöng i ojämt i resten av låten. Folk skrattade, inklusive vi själva så vi avbröt och lät pappa ta över. Summer of 69 fick alla att hoppa upp och ned, applådera, dansa och sjunga. Det var ett hav av glädjerus. Det var ett ögonblick av sant nöje. Och musiken gjorde allt så mycket mer levande.

Efter ytterligare en timme med pappas gitarr och röst drog sig musiken tills sitt slut och folk började packa ihop. Lkite mer minglande. Fler timmar och sedan började de första gå.

Tjugo i fyra hade de sista gått och jag, josefin och Gustav gick med tunga steg mot sängarna. Huvudet dunkade, förkyldningen låg i ett grymt stadie och tröttheten tog över helt. Vi somnade inom ett par minuter. Jag kommer ihåg att jag somnade varmt och jag somnade självständigt. Jag kommer ihåg att jag somnade med ett leende på läpparna och med glädje i hjärtat. Jag hade fyllt 18 och faktiskt inte tänkt alls på det. Jag tänkte på att jag hade en fest med så många älskvärda människor, med hjärtan av guld och med spridande glädje. Jag tänkte på att jag hade så många omkring mig och att jag mådde så bra. Jag tänkte på att jag hade en underbar familj som spred kärlek till både mig och mina vänner. Jag tänkte på att detta nog var den bästa tiden i mitt liv. Jag kände att jag mådde bra.








































Bilderna säger en hel del.

Inte för att någonting av detta har med London att göra, mer än att trots att jag hade denna fantastiska festen och trots att jag mådde så bra och trots att jag har så underbara vänner och trots alla fina presenter - gigantiska buketter av rosor,  flaskor med vin, presentkort i affärer, foto-album, bilder, skojpresenter och en massa annat, så fanns det en sak som fick mig att känna mig lyckligare än jag varit på länge.

För det är såhär.

Jag har ett kall. Jag har en del av mig som måste bli helt, en del av mig som måste finna sig själv. Jag har platser som ropar och människor jag måste och ska möta. Och trots att jag har detta liv hemma.. och dessa människorna i det.. så har jag något mer som väntar.

London har varit en större del av det.

Sedan 7 år tillbaka har jag drömt om att få sitta på en teater för och se på fantomen på operan. Jag vet inte varför, men jag har alltid sett mig i London. Kanske för att det regnar så mycket. Kanske för att känslan är lite gammeldags. Kanske för att byggnaderna är så vackra. Kanske för att deras accent är så glädjande. Fantomen på operan har alltid varit min största längtan, i så många år. Jag har sett filmen över 500 gånger och då ljuger jag inte. Det var åratal sedan jag hade blocket med kryssen som stod för alla gånger jag sett den och det slutade jag ändå kryssa av - och filmen? Den ser jag om och om igen fortfarande.

Och trots denna stora festen med dessa fantastiska känslorna, så hade jag ett ögonblick dagen innan som fick mig att känna mig som hemma.

Vi hade släktkalas och hade ätit god middag och en god tårta. Vi satt på terassen. Regnet låg i luften och vi mös runt det avlånga bordet. Både pappa,catty, farmor, per och fastrarna med makar. Rätt som det är tar pappa upp ett tunt papper. Det är vikt, men när han räcker det mot mig ser jag bilden av en mask i pappret. Tårarna kom snabbt och jag lade ena handen på munnen medan jag tog emot pappret med den andra. "Jag vågar inte öppna" sade jag. Sedan hörde jag inte mer. Jag öppnade pappret och såg bilden av "the phantom of the opera" och den lille texten som sa.. "Grattis på födelsedagen min lilla Louise. Av mig får en en resa till London tillsammans med mig för och se fantomen på operan. Det finns ingen annan jag kan tänka mig att se den med!! Jag älskar dig".

Jag såg på pappret länge och grät nästintill hysteriskt eller så var det bara så det kändes inombords. Jag ville le och visa pappa min lycka, men det var alldeles för chockerande för att jag skulle klara av att säga någonting. Jag såg på pappret. Fortsatte stirra.

Tills jag hörde "Så.. var det kört" tillsammans med skratt. Då såg jag upp och såg att alla kvinnorna runt bordet grät med mig. Med glädje. Så det genomgick att jag var glad.

De bad mig läsa. Jag tog ett djupt andetag. "Jag måste samla mig". En halv sekund senare läste jag och fick både farmor och Emma att gråta lite ytterligare.

"Nämen gud så fantastiskt".. log de allihopa.

Jag skrattade och grät lite. Kramade pappa. Ville säga något. Hade inte ord.
Jag ska få komma hem. Jag ska få uppleva London. Jag ska få åka ensam med pappa. Och jag ska få se fantomen på operan. Ögonblicket var nästintill fulländat, bara M fattades. Men jag förstod äntligen att saker och ting som är så pass personliga och viktiga för mig, verkligen kommer få upplevas. Det kommer bli bra.

Nu har två dagar till passerat. Igår hade vi släktkalas för mammadelen - som jag älskar så mycket - men min kropp var inte vid medvetande. Jag kände mig som döende och hade knappt hunnit sova innan det var dags för att gå upp, sedan hade jag städat efter festen hela dagen och mådde sedan sämre än jag någonsin trodde jag skulle kunna. Jag hade en huvudvärk jag blev rädd av, en värkande kropp, en snorig näsa och tandvärk. Det regnade, vilket gjorde en ännu hängigare. Släktkalaset var så mysigt, men jag var för trött för att orka med någonting. Jag är så ledsen för det eftersom ni alltid ställer upp för mig. Tack snälla för fina presenter och för allt ni gör. Och tack för att ni kom! Men det blev för mycket den där tredje dagen..

Tillslut kunde jag åtminstone gå upp och lägga mig.. men vad hände?
Jag kunde inte somna.


Nu har jag spenderat en heldag i stan, en helkväll på pubarna i Höllviken och druckit goa drinkar. Skrivit av mig och hunnit bädda ned mig. Och idag .. idag ska jag sova.. och jag ska få göra det länge.

En ny dag imorgon.



God natt.

L.

Efter frukosten gick vi på planet. Det kändes som att tiden smet undan omedvetet. För mig och Danni i somras tog det flertal timmar innan vi ens kom på, nu hann vi knappt äta innan det var dags.

Efter en kort flygtur där jag tillslut hamnade bredvid ett par med ett gråtande barn hade alla lyckats sova utom jag. Jag försökte kommunicera med det danska paret och lekte med bebisen så fort den var gråtfärdig. Jag var den enda som inte suckade åt den gråtande bebisen åtminstone. Jag tyckte mer så fruktansvärt synd om föräldrarna som inte kan kontrollera någonting, som inte kan få tyst på barnet hur mycket de än försöker och jag kände hur jobbigt det var för dem med alla blickar, alla suckar och alla pustningar. De försökte och inget hände, förrän jag satte mig bredvid och gjorde gester och kittlade den lille saken. Det funkade super bra fram tills de sista 20 minuterna vi då skulle landa.




När vi väl kom fram började jag bli riktigt trött. Men vi var framme.  När jag tog första steget ut på trappan slogs jag av en värmebris så varm att jag var beredd på att svimma. Det var som värmen från en varm platta, kommande över hela kroppen. Jag hörde folk flåsa i samma förvåning som jag. Sedan stod vi i den gröna bussen som proppades full med folk innan den körde iväg. Den turkiska flygplatsen var kaotisk. De hade inte koll på bagaget alls och skyltarna ändrade sig hela tiden. Men vi fann efter mycket sökande våra väskor och sprang mot incheckningen. Jag älskar incheckningar och flygplatser, stämplandet och säkerheten så den gick vi igenom ett par gånger innan vi väl kom fram till Apollo och deras buss. Jag somnade så fort jag kommit tillrätta i bussen och efter en och en halv timme vaknade jag till igen. Hotellen var gigantiska och häpnadsväckande. Utsikten på varenda hotell var otrolig. Vi kom tillslut fram till vårt som var tre stora byggnader, vårt låg lite inbyggt, men var lika fint som de flesta.

Vi kom fram till tio i två, vilket var de sista minuterna till innan bufeén var slut så vi kastade upp sakerna på rummet och sprang ned för att få i oss mat. Sedan gick vi upp och bytte om och lade oss vid poolen.








Det var äckligt varmt. 32 grader varmt den dagen och varmare skulle det ju bli. Poolen var nästintill lika varm så den var knappt svalkande. Vi hade två vattenrutschikanor på vårt hotell som vi höll oss till den första dagen. Otroligt bra för alla barn måste jag säga..





























När klockan hunnit bli fem tog vi oss upp och gjorde oss i ordning och gick sedan ned till middagsbuffen. Den var otrolig. De hade gjort konstverk av frukterna, melonerna framför allt. De hade val av alla sorter. Det var bara att välja och vraka.





Vi barn bad direkt om rundor i Side. Vi ville till affärer och uträtta och se. Men värmen var nästintill för hög för att vi verkligen skulle kunna göra något. Men sent nog sade föräldrarna ja till en liten runda bland de närmaste små affärerna. Vi kollade runt bara för att förbereda oss på vad som fanns och begav oss sedan tillbaka för en drink vid hotellet. Min blev naturligtvis en pina colada, som tyvärr inte var alls god med tanke på att bartenderna inte har en aning om hur mycket sprit de häller i.



Haha, men för att fler dagar väntade lade vi oss i tid. Mikaela och jag köpte upp lite godis på rummet och satte oss på balkongen och pratade igenom livets gåtor. Samtidigt ljöd nattlivet en bit ifrån. Hotellen runt omkring lös vackert och de små kumköy bilarna tutade överallt.

Vi var utomlands och det märktes. Överallt var någonting nytt. Till och med doften.

Jag var nöjd och jag njöt.

Äventyr efter äventyr går dagarna i ända. Igår hamnade vi på Sallerupsdammen och mös med fiske. Inte för att någon annan fick fisk mer än jag;) wooohoo.. Ett underbart ställe att vistas på. Det var fruktansvärt vackert och jag muttrade flertal gånger åt att jag hade glömt min kamera. Men just för att ni ska få se nånting får ni ta det med mobilbilderna..

När jag hörde regnets knottrande mot mitt fönster kunde jag inte annat än och le. Det var halvljust i rummet, halsen gjorde ont och huvudvärken bankade men regnets knotter var så efterlängtat att jag kände mig superglad. Jag öppnade fönstret fullt upp så jag kunde få in den fuktiga känslan och lade mig återigen i sängen. Efter jag legat där ett tag sitter jag nu här och försöker rensa min facebook och bara ta det lugnt.

Jag har blivit lite sjuk, fått på mig en förkyldning bara för att jag fyller år på lördag. Det suger ju inte alls, eller hur?
Jag hoppas på att det brutit ut tillräckligt för att försvinna till morgondagen annars blir det läkarn imorgon!

Nu kommer min vovve och myser med mig så tror jag ska lägga mig och sätta på Transformers 3 eller något..

See ya latah, alligatah

Louise

Bjuder på några härliga bilder från regniga sommardagar.
- Regn, Jacuzzi, drinkar och mys hos Fredde.

För ett par dagar sedan kom min gamla kärlek hem till mig, Linus. Han,jag och Bea satt och drack vin och snackade lite. Och vanligtvis brukar han vara min symbol för kärlek, eftersom han var min första. Men nu var han bara Linus. Han står inte längre för det vi hade eller den han en gång var för mig. Han står inte längre för det han en gång varit. Och det är så märkligt. För jag kan sitta och läsa andras texter om kärlek, jag kan sitta och observera ett par på stan och jag kan läsa om det i böcker och jag kan falla tillbaka till exakt samma ställe jag varit på förut. Och det är både till det nykära, det underbara, det vackra och fantastiska.. samtidigt som det är det sorgsna, riktigt sårande och mörka djupet. Jag kan falla tillbaka till exakt samma känsla, men jag faller inte längre tillbaka till någon. Och det känns så obehagligt, läskigt, att falla mot ett mörker istället för att falla mot någon.

Kärleken har alltid varit det viktigaste jag haft i mitt liv. Alltid varit det jag trott på. Alltid varit min extra anledning för och leva. Men för att bli kär i någon annan måste man sluta vara kär i kärleken.

Vet inte riktigt vad meningen med detta inlägget var. Ibland babblar jag. Men jag hörde en låt, och föll på mindre än ett ögonblick tillbaka till samma ställe jag en gång stått, suttit, legat och levt på. Om man kan kalla det leva. Mitt döda jag. Men jag vet att jag älskar mitt döda jag, mitt kännande jag. Då jag är komplett medveten om jag vem jag är. Just nu, vet jag inte det.

De senaste dagarna har varit magiska. Sommarn har verkligen varit här, värmen är nära, pubarna är öppna och Höllviken svämmar av folk. Igår var nog den bästa dagen vi haft på länge.

Sommarlov var det enda man längtade efter som liten. Vi övade i månader på avslutningslåten.. "Sommarlov".. och när det var slut i slutet av juni så var det just det, sommarlov. Men denna gången var det inte alls så. Tvärtom har man inte ens tänkt på att det är sommarlov, eller räknat sina sista dagar i skolan. Det har inte varit ett speciellt avslut. Utan nu är det bara så att man börjar tänka på att man har några lediga dagar. Tiden går fort och man har fortfarande jobb och ansvar. Det är inte lika lätt eller lika förväntansfullt längre. Därför är jag glad över hur det kändes igår.. Då man först sov länge och sedan kunde små pula lite genom och städa rummet och fixa därnere och bara busa med hundarna. Jag njöt så pass mycket att jag hoppade omkring till musiken, sprang med känslan och fick mina hundar att skälla av min energi. De sprang med mig medan jag hoppade och sjöng i trädgården. När eftermiddagen var slut började man planera lite halvt.. Hm, halvmulet väder.. Ja, det är bioväder.. Perfekt.. Transformers 3 har premiär. Efter man skrivit ut det på facebook var planerna igång och klockan 9 möttes jag, Bea, Fredde, Emil, Matte och Vicki på Höllvikens biohus. Goa vänner. Glade Fredde som gör allting till ett nöje och galne Emil som alltid beundrar den mörka sidan(på ett ironiskt sätt) och trötte Bea som halvsov genom filme. Hahaa! Och jäklar vilken film.. Vi satt som på nålar. Vi skrattade, vi fightades(Nästan, jag ville ge den där kärringen en smäll) vi skrek, vi(jag) grät, vi hoppade till, vi blev arga och vi blev glada - vi kände nedgång.. och vi kände hopp. Hahaha, på ett ungefär.. Hur som helst var det en riktigt jävla bra film som jag starkt rekommenderar.