Missnorman

Datorn har fått firus, tar ett par timmar.. kanske dagar att reparera. Jag är tillbaka så fort som möjligt:)

Det känns verkligen som att det är fredag - och jag önskar det, det vore så skönt med helg!
Men istället har man ännu en dag för sig.. redo för en kort skoldag. Första lektionen är egentligen jätteonödig.. Vi ska se klart "Tristan and Isolde".. som jag har sett hundratals gånger.. men frånvaro kan jag inte få mer än jag har.. så det är bara att ta sig dit och inte tänka på att man hade kunnat ha sovmorgon, särskilt när man har håltimme efter den lektionen.. men då ska jag göra lite nytta och träffa min bästa morfar som lånar ut pengar till en halloweendress tills på lördag. Jag har världens bästa morföräldrar.. De tvekar aldrig på att ställa upp!
Så efter skolan blir det halloween-dress-sökning med Danni.. interesting. Jag funderar på två olika saker.. Tänker inte säga vad än.. Tror det lutar mer åt det ena, men vet inte hur jag kan göra vid de.. men ni får vänta och se tills på lördag!:)

Nu ska jag ta mig till bussen, so I'll talk to you lataah!

Byeebyee

Ligger nu i sängen, nyduschad och fräsch.. Min lille vovve står och bäddar bakom mig. Haha, knäppis.. Hon står verkligen och bäddar i mitt täcke, drar och går runt.. och nuuuu hittade hon äntligen en bekväm plats och borrade ned sig i täcket. Mysigt! Jag ska göra samma sak!

Det är min sista kväll ensam idag. Känns faktiskt väldigt bra. Dessa 18 dagarna har gått fort, men det känns ändå lagom. Skönt och få sällskap om dagarna och nätterna, då slappnar jag nog av lite mer. Och det ska ju bli skönt och få se min lilla mamma igen:)

Idag har varit en bättre dag. Jag sov ju ut, och under dagen kom Danni också har vi ätit middag och umgåtts, varit på promenad med vovvarna och sen har vi kollat kostymer hela kvällen.. Vi är bjudna på halloweenfest på lördag, så jäääklar.. Hela kvällen har vi förberett och kollat, dansat och sjungit.. Haha, galet.. men skönt! Lördag kommer bli en riktigt bra dag:)

Nu ska jag sova.. en lång dag imorgon!

Nattinatti

Spola fram till 1.10 så får ni en goooooooooooomorron:)


Sitter här och äter frukost, och håller tummarna för att det blir lite fint väder idag. Det har varit halvtkasst väder i natt. Lite mulet men lite stjärnor också.. Månen har börjat gå mot halvmåne.. Men sov gott gjorde jag åtminstone. Det tog ett tag innan jag väl somna, men de gick:)

Idag vet jag iiinte vad som väntar.. Antagligen ingenting..  Hör av mig under dagen:)

Pusspuss

Nu ligger jag med ångest i kroppen och kommer inte kunna sova. Det är väl märkligt?
Jag fick chansen till något ikväll, något jag velat dö länge och som jag har förberett mig själv för.. men.. jag gjorde inte som jag planerat det. Jag sa inte det jag ville säga. Jag satt där.. och sen följde jag inte min instinkt och gjorde precis det jag borde ha gjort..och nu ligger jag här med ångest och undrar om jag kommer få en chans till? Det kan dröja månader.. det kanske inte blir en chans till alls. Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att det är jävligt jobbigt. Varför gör man inte bara det man vill!?

Ett tips.. Gör det ni vill. Följ alltid era instinkter!
Skit i alla andra.. vafan, gör det för er själva.. Man förtjänar det då och då!

Jag kom upp ur sängen idag. Det tog lite tid, jag blev en halv timme sen men kom åtminstome upp i tid.. och skoldagen gick fort. Gjorde en onödig redovisning och var nervös och pillig, pratade för fort och glömde bort texten, men det kändes inte som att det märktes mestadels.. Får väl se.

Idag har jag tagit mig tid till och bara ta det lugnt. Jag gick direkt upp och la mig och försökte somna och få den energi som kroppen saknade, men min kropp ville inte. Jag vred och vände på mig, suckade och kände nästan mig så panikslagen att jag ville gråta. Haaha, vilket jävla nervvrak.. Men istället tog jag mig samman och gick ned och gjorde lite "ansiktsbehandlingar".. och kokade lite varmt vatten som jag lade huvudet över - tro mig, det är svårare än man tror. Det är så varmt att huvudet nästan kokar och man måste gå upp och andas eftersom värmen inte går ned i lungorna.. Och efter det blev det lite behandlingar jag hade på burk i skåpet. Så nu sitter jag och känner mig fräsch och ska snart ta en promenad med hundarna och sedan ska jag gå och handla. Kylskåpet börjar redan bli tomt..  Det är ganska konstigt, men genom att hålla saker i rutation.. Genom att göra humanitära saker som att handla, gå ut och gå med hundarna, att laga mat.. så håller jag fötterna på jorden lite grann. Varenda morgon vaknar jag och känner att jag måste göra massa saker. Jag känner direkt att jag måste finna något utöver det vanliga så fort jag vaknar, men kommer alltid fram till att jag inte vet hur. Och genom att hålla fokusen på saker som pengar, jobb, handel, vanlig kommunikation.. och genom att hålla mig igång så håller dem tankarna sig borta. På ett sätt, men på ett annat sätt så undrar jag över mina dagliga beslut. Huvudet är fullt av tankar, hur upptagen jag än är.. Och den senaste tiden har jag frågat mig precis samma sak som jag frågade mig själv för något år sedan.
- Varför försöker jag göra mig viktigare än jag är?

Jag försöker göra beslut, jag försöker bli del av folks liv.. Jag försöker göra saker och ting rätt , men oavsett hur jag gör.. så lämnar folk en tillslut. Jag har inte någon kvar.. och kanske det säger något om mig också. Ja.. Men ändå. Jag försöker göra det bästa för allt och alla, jag tar hänsyn till alla.. men jag får ingenting tillbaka. Folk lämnar bara mig. Alltid. Och kanske, det inte är världens undergång och kanske jag överlever. Men .. folk förstår inte frustationen. Folk förstår inte hur tanken sitter i kroppen och hur känslorna blir förvirrade och tillslut.. avstängda.

Så varför?
Varför kämpar jag för människor som inte kämpar tillbaka? Varför blir människor så himla viktiga för mig, när jag aldrig blir lika viktig för dem?

Tror inte det är många som har svar på det. Kanske mina föräldrar.
Får väl höra - din tid kommer, du kommer hitta rätt.. du kan inte tycka om andra förrän du tycker om dig själv. Det är inte ditt fel etc.. Men väntan är som vanligt.. förjävlig. Och jag kan inte vänta tills dessa tankarna försvinner. Och jag kan inte vänta på den dagen, då någon aldrig lämnar mig kommer.

Jag har suttit här ett par dagar i rad nu. Jag har tänkt på att skriva .. och jag har inte gjort det. Denna vita rutan är oerhört ångestframkallande.

Jag sitter och ser ut genom fönstret nu. Det är mörkt. Grannens lampa är det enda som lyser på gatan för tillfället.  Regnet duggar mot pappas bil.. Jag vet inte riktigt varför jag lägger märke till detaljer idag. Jag är egentligen jättetrött.. Varm och trött.. och håller på att bli förkyld. Tror jag iallafall. Jag är svullen på kinderna efter alla tårar.. Jag känner till och med det. Denna helgen har inte varit särskilt bra. Eller på ett sätt har den. I fredags stannade jag hemma från skolan. Jag mådde dåligt och var trött i hela kroppen.. men jag kunde inte somna om. Så jag låg bara i sängen och tittade ett par timmar och sedan gick jag upp och började göra klart tills pappa skulle komma hem. Också kom han.. och vi kom direkt inpå en dålig start. Efter två veckor utan varandra började vi ändå bråka.. och det tog kål på mig. Jag lade mig med tårarna rinnandes längs kinderna och kunde inte sluta. Pappa sa till mig flera gånger när han hade lagt sig, men jag kunde inte hindra det. Jag orkade inte längre. Jag var så trött på detta. Och nästa dag blev inte mycket bättre. Jag försökte hålla uppe ett bra humör och berättade lite vanlig info om veckorna som gått medan jag egentligen hade ont i ryggen och var jätteledsen.. och tillslut brast det. Jag kommer inte ihåg varför men han började bråka igen och dagen blev förstörd. Men det lyckades vändas till det bättre. Vi satte oss ned och jag fick ut alllt jag hade haft inom mig.. sorg jag hade ifrån skilsmässan som jag inte ens visste om. Sorg ifrån kommentarer och saker som jag kommer ihåg.. saker jag inte släppt. Och jag tror pappa såg både mig och min bror med nya ögon.. han förstod nog hur mycket smärta som legat i oss sedan dem skildes. Och sedan satt vi där och pratade ut. Och tillslut var vi färdiga. Jag slutade gråta. Pappa lyssnade och förstod. Och Johannes fick äntligen säga sitt. Och efter det fick vi en mysig lördagkväll. Vi åt mat.. hyrde filmer och gottis. Och det blev bra. Så när jag lade mig så kände jag mig lite.. lättare. Tyngden på axlarna hade lättat efter att jag äntligen fått lägga korten på bordet.

Nu är det söndag och idag har pappa rest igen. Jag har varit på bättre humör.. Lagat mat på egen hand och ska snart bara mysa i sängen till en bra film.. Imorgon är det skola.. och jag skulle lämnat in ett arbete jag inte är färdig med. Eftersom helgen varit som den varit så har mina tankar varit på ett helt annat håll.. så jag kunde bara inte. Jag försökte, men jag är så långt borta .. så jag kan inte finna inspirationen till detta. Hur.. förklarar man det för en lärare?

Usch, vad jag hatar livet ibland.. Realistiskt är världen bara skit!


Hoppas ni haft en bättre helg än mig.

Sov gott.

L.

Det är onsdag och äntligen lillelördag.. Vilket betyder att nästan halva veckan gått. Jag sitter och väntar på att näsets läkargrupp ska ringa upp.. har suttit i kö i typ 45 minuter snart och dem har inte ringt upp än.. Annars har jag varit uppe i tid. var uppe runt 5 och gick en promenad med vovvarna i spöregn, men måste säga att det var rätt skönt och börja morgonen med lite droppar i ansiktet.. Nu sitter jag i sängen med tusen tankar i huvudet..

Vet ni hur det är när man har en verklighet som är så fångande.. att man inte lyckas fokusera på annat? Det där är min situation. Jag har dessa episoderna som jag inte har råd att ha.. men .. jag har ändå dem. Stunderna, veckorna, episoderna då jag inte bryr mig om nånting.. Inte skolan, jobb, kläder, hälsa.. Jag bryr mig inte om att jag missar en lektion.. och jag bryr mig inte om jag inte kan göra någonting. Men så är det bara när jag har någonting i mitt liv som är kämpigt, extra hårt eller extra viktigt.. Och nu har jag någonting som får mig att le på morgnarna när jag vaknar, något som ger mig fjärilar i magen och något som får mig att lägga mig med en klump i magen på kvällarna..

Det är frustrerande. Det är sååå jobbigt.. Det är bara så.. Jag vet inte vad.

Gårdagen var mysig. Lille hjälpte mig laga kycklingfilé med tortellini och bearnaisesås och sallad. Gott och mysigt njöt vi och sedan drog vi oss in till vardagsrummet där vi grät till The Last Song.. och efter det var jag så pass trött att jag la mig direkt, men naturligtvis skulle jag inte få sova gott.. men det är nog första gången jag inte gjort det på en vecka måste jag erkänna.. but still..


Suck. Ska prova och ringa upp läkarna igen nu.. Kan inte sitta här hela dagen.


Xoxo..
Louise

Klockan är redan tre och ändå känns det som att dagen precis börjat. Jag har varit riktigt oinspirerad hela dagen, jag råkade även svära inför en lärare när mina känslor went out of control.. tur nog skrattade han bara.

Nu sitter jag och ser ut genom fönstret med en liten vovvsing krafsandes på benet.. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.. så jag tänker fortsätta med tvätten och sen bara ta en promenad..

Ikväll kommer det över lite folk för skräckfilmskväll:) boohoo..

well..

xoxo..

Det är måndag morgon och det är en ny vecka. Jag har gått en promenad med vovvarna, ätit frukost och har gaanska bråttom.. måste springa till bussen:)


Update kommer senare!

Nöjd?  Oh yeaah..

Jag lovade mer uppdatering än det blivit.. Men helgen har varit fullspäckad.

Efter läkarbesök på fredagsmorgonen gick jag en runda med vovvarna och började sedan städa. Hela dagen gick till städning.. men tids nog blev jag färdig och fick duscha och göra mig klar innan folket skulle komma. Och efter en god middag från Mille och efter lite förfest kom dem några i taget.. Peter, Acke och Matte först och efter en halvtimme kom Emil och Anden också. Kvällen gick fantastiskt bra. Vi satt i köket och spelade förfestspelet och drinking ludo och bara umgicks.. Det var härligt och höra hur trevligt alla hade, flera påpekae det flera gånger.. vilket fick mig att må bra resten av kvällen.  Men alldeles för fort tog det slut och folk åkte hem och vi gick och la oss. Danni och Peter i mitt rum och jag i pappas rum.. Dagen efter vaknade jag tidigt och fick släppa ut hundarna i trädgården men kastade mig snabbt i sängen igen och efter ytterligare någon timme gick jag upp för en promenad med vovvarna och när jag var tillbaka var jag så pigg att jag inte orkade lägga mig så jag började städa.. och då vaknade dem en efter en och sedan fick vi frukostsällskap utav ytterligare två vänner.. Men när Danni och jag är påväg mot konsum så ser vi Marnes och vi behövde bara se på varandra för att förstå.. också vände vi. Hot dogs, korv, pommes, hamburgare och två liter cola blev vår frukost. Hahah:)  Göttt!   När vi ätit och börjat ta det lugnt så började vissa dra sig hemåt medan jag, bea,j och danni lade oss i soffan för att se Remember Me.. Naturligtvis somnade allihopa förutom jag själv.. hahaaa:)  Och efter någon timme i soffan knackade det på dörren och in kom min favorit, min lilla josefin och vi började göra oss i ordning. Dem andra gick hem och jag gjorde vad jag behövde.. och det går nog inte riktigt och beskriva hur skönt det var och få va med Josefin, att få prata med henne och lyssna på henne och höra hennes råd.. och framför allt att se hennes styrka. Det bara är så. Hon är så bra..

Lördagen gick och innan vi visste ordet av det var det kväll igen och vi begav oss ut runt 8 för och handla mat.. och eftersom Josefin är så duktig kock fick det bli kycklingfilé med bearnaisesås och potatis:) Muuuums! Så vi tände ljus och mös till det. Efter många om och men valde vi en film som inte var alls lika bra som vi trodde, haha, men trevligt har vi haft åtminstone.


Nu är det söndag och solen lyser härligt utanför. Efter den goa frukosten blev det en lång promenad med mina vovvsingar längs stranden .. och bara doften av hav gav mig en härlig rysning längs ryggraden. Det är en söndag utan planering så jag ska bara tvätta och ta det lugnt , kanske mysa med en bra film ikväll .. vi får väl se:)

Tycker ni ska njuta.. Vädret är underbart!

Ojojoj, vilken dag!

Har spenderat 6 timmar på Ullared idag! Har huvudvärk och är helt slut så ska ta mig en dusch och sedan lägga mig!

Kommer antagligen massa mer imorgon!:)

Sweet dreams.

Missnorman.

Att vakna upp klockan tjugo över fem och bege sig rakt ut ifrån ett varmt täcke till en minus gradig promenad är inte den bästa starten på morgonen. Skakandes går jag ut morgon efter morgon och låter mina små vovvsingar få sina promenader. Samtidigt har jag märkt att det börjat ta på mina ben - en morgonpromenad är det bästa man kan ta egentligen. Stjärnorna lyser fortfarande klara över himlen så jag följer ofta deras spår medan jag går och njuter samtidigt av att det är så fuktigt i luften. Danni har sovit med mig de senaste dagarna. Rätt skönt och ha sällskap ändå. Vi har det såå mysigt och roligt att man bara njuter av varandra. Igår städade jag halva huset och bytte lakan och förberedde lite inför kvällen och när klockan började bli mycket gick vi till Millennium och hämtade mat. Haha, och bara ett par minuter på Millennium kan förgylla ens dag. Fruktansvärt goa människor! Och sen gör dem ju världens goaste vingar också!  När vi handlat lite smått och gått så gick vi hem och försökte bläddra mellan lite olika disneyklassiker - det är lite av min och Dannis grej, disneyfilmer. Disneyskämt.. Jag vet inte hur många replikeer vi kan ifrån olika filmer utantill! Hahha! Tillslut blev det Alvin och gänget och jaaaa.. vi blev ju kära på nytt! Hahah!
Goollliiiga små chipmunks!

Vi somnade tidigare än vi gjort dem andra dagarna - vilket var såååå skönt för jag sov! Jag fick sova en heeeel natt.. I för sig drömde Danni och vid ett tillfälle vaknade jag av att hon låg och petade mig på handen. Hhaha!

Alltså det är så svårt att beskriva vardagen.. För det låter så.. shallow.. ehm, typ.. ytligt. Att skriva om vardagen är nämligen inte något som jag.. brinner för.. Jag har inte inspiration i det. Så det blir mer som att jag skriver för att jag måste och då blir det mindre intressant för er. Men det går bättre nu nämligen. Vardagarna fortsätter och känns inte lika meningslösa. Jag kanske känner så eftersom jag bor ensam hemma och kan göra lite av vad jag vill när jag vill och ha mitt eget ansvar. Stressar inte. Njuter av mina vänner. Njuter av god mat. Och ja.. bara.. slappnar av.

Så dessa veckorna blir nog riktigt bra för mig ändå!



Men efter att ha sovit en hel natt så väckte klockan mig tjugo över fem. Det konstiga är att jag vaknat precis två minuter innan klockan både igår och i förrgår. Det är ändå rätt skönt för då hinner man dra sig och konstigt nog känns dem två minuterna som en evighet men när det väl ringer sen så önskar man att de kunde varat lite längre! Men istället för att dra mig och njuta av värmen gick jag upp och släppte ut hundarna i trädgården. Stjärnorna lös fortfarande på himlen och frosten glimtade i grästopparna. Jag rös. Men värre blev det. När jag öppnade dörren och slogs av den kalla luften gick jag gåshud över hela kroppen. Jag gick upp och la mig under täcket tills jag blev varm och tog sedan på mig jeansen och en tjocktröja. Min halduk låg i tvättmaskinen så den kunde jag bara glömma. Jag kopplade min två hundar och begav mig sedan ut. Ögonen klibbade ihop sig lite men efter ett par minuter började både kroppen och ögonen vakna. Jag drog in djupa andetag och njöt av fuktigheten. Jag kom hem i perfekt tid - himlen började ljusna.
Danni var vaken och nästan iordning gjord. Jag gjorde mig snabbt i ordning och gick sedan vidare. Skolan kändes lagom lång. Det var några ögonblick då Danni och jag utbytte blickar och log.. Haahah, interna grejer det där.. Och det är då skolan blir lite extra skojjig.. När jag mötte Danni och Julia vid busshållsplatsen ekade "waka waka" i mitt huvud och jag började längta efter fredagen!

Jaaa.. Fredagen ladies and gents, is gonna be great!

Nu sitter jag på terassen med min dator i knät och känner solen värma trots kylan. Jag ska ta mig en varm dusch och sätta på mig myskläder och sedan tvätta de sista sju högarna av tvätt.. och sedan väntar bakning&Dannibanni!

I'll be seeeing you lataaaah!

B.w ,

Louisenfisen!

Hela dagen har jag känt mig inspirerad!
Tankarna har gått i rundor, uttryck, detaljer, ljud.. och jag har känt mig riktigt inspirerad. Tills ett par minuter sedan, då någon hade lagt upp bilderna på killen som hängt sig själv live på fejjan.. och nu sitter jag och är så illamående som kan bli. Mitt goda humör har gått till chocktillstånd och jag mår verkligen riktigt illa.. Hur kan man?

Jag vet inte vad jag ska säga. Att sitta och prata om killar och min vardag efter att ha sett detta .. verkar urlöjligt. Men jag ska inte älta, jag kan inte sätta mig kvar i det.  Så kanske jag behöver skriva något annat? Ni vet, för att tankarna ska komma in på andra .. vägar?

När jag vaknade imorse var jag fortfarande lite omtumlad. Drömmen jag hade haft var så verklig. Det var nämligen morgon och jag satt i bussen påväg till skolan.. när bussen plötsligt välte i rondellen och efter smällar låg jag upp och ned med ett säte som höll fast mig i magen. . Men eftersom jag precis haft körtelfeber så gav sätets kraft en smäll.. och det sista jag minns är smärtan.. Som att någon dragit en glödhet kniv igenom min mage.. och sedan vaknar jag. Så jag reser mig upp och ruskar på huvudet. Vad var detta för dröm?
När jag sen satt på bussen och kom till rundellen så hamnade ena hjulet ute på gräset och bussen guppade till. Då andades jag in på riktigt. Hjärtat bankade hårt och jag såg upp i chocktillstånd tills bussen var på vägen igen. Det låter lite mer dramatiskt än det är, eftersom jag inbillade mig mer.. förståeligt kanske?

Men dagen vände till det bättre. Jag hade lite sovmorgon så jag sov ändå hyfsat länge och riktigt ordentligt. Skoldagen gick fort. Nikko, sophie och jag hade följe till huminatetens hus där vi fick se bilder på jämnlikhet av olika slag.. samt var det prat om kriget 1945. Och vi fick sitta i en av de svenska röda korset bussarna som körde igenom tyskland och räddade civilia.. Det var oerhört mäktigt, att sitta i bussarna.. skrämmande. Det var sådan tyngd. Jag kunde föreställa mig det mesta - de skadade människorna som legat i sängarna, skriken, spyorna.. Och när jag kom utanför och rörde med handen över bucklorna på bussen.. kunde jag föreställa mig skotten som studsat på dem under skottlossning.. Det var.. väldigt gripande. Framför allt eftersom jag själv har släktingar som varit i ett av lägren.. Men när jag gick ut därifrån kände jag inte mig nedtryckt, utan tvärtom upplyft.. eftersom vi hade fått höra om hjältarna  - de frivilliga - som hjälpt till under kriget.. dem tänker man inte ofta på. och sådana finns det många av. Civila hjältar.. i vardagen, dem syns inte ofta bara..

Dagen fortsatte med jobb. Det var inte särskilt mycket att göra så jag blev snabbt uttråkad och sedan bara slö och trött. På bussen somnade man halvt, men när mamma och jag väl kom in på Entré för att handla så vaknade man litegrann ..

Och här kommer det till en punkt då jag måste fråga er.. Hur stor är skillnaden på att känna sig beundrad och på
att känna sig naiv? Eller att vara naiv nästan..
För när jag går där på Entre och står i kassan med mamma så ser jag tre killar som går förbi. Den ena killen går med ett brett leende som fångar min uppmärksamhet. När han såg sig omkring fångade han min uppmärksammade blick och log ännu bredare. Jag visste att jag log uppmuntrande tillbaka, men inte för samma orsak som han gjorde.. Hans leende påminde om någon annans, ett leende jag inte sätt på månader..Det var precis sama leende som Jocke hade när han var riktigt glad. Han stannade till och log brett, hans vänner gjorde då samma sak.. Jag tog snabbt varorna och pressade ned dem i påsen, men mamma misstyckte naturligtvis.. Haha och högljutt sa hon" Men Louise! Hallå! Du tar sönder brödskivorna? Vad gör du?" och packade sedan om.
Jag såg att dem var påväg mot mig och började gå.  Killen med leendet höjde handen i en gestalt att han ville prata, men jag såg rakt fram och gick vidare. Vi sprang på bussen som kom precis framför oss.. haha, men inte var det det sista jag såg av dem.. för precis när jag sätter mig ned på bussen kommer dem utspringandes och ser sig förvirrat omkring tills den ena killen lägger handen på ryggen på den leende killen.. Jag kan nästan höra honom säga "Synd brushaan.." hahah!

Och meningen med hela detta nu.. Är att jag kommer ihåg när min pappa alltid påminde mig om att jag var naiv.. för så fort en kille sa att jag var söt - så var jag förälskad i honom. Så fort jag kände mig beundrad så beundrade jag killen tillbaka.. Är det så nu? Eller jag menar.. Stannade killen till pga det besvarade leendet eller beundrade han något i mitt utseende? Beundrade jag honom eftersom jag granskade honom?  Detta låter också mycket mer dramatiskt än det är.. men jag bara undrar.. Var går gränsen mellan att känna beundran och att känna sig naiv?


Nåväl.. Nu är jag hemma, efter att ha städat salongen.. och efter en promenad med hundarna.. och nu väntar lite goda kvällsmackor och en glas varmt oboy (behövs i denna kylan!) och sedan en bra film med Dannibanni!:)

Ska upp tidigt imorgon så jag får lägga mig tiiiidiiigt - men nu sover jag åtminstone i en ordentligt säng så jag kommer nog sova gott!:)

Edit: Vet ni vad som fick mig att le igen? !
Denna!!



Lämna gärna kommentarer!=)


xoxo.
L.N.

..höll jag på att säga. Men det var inte det exakta uttrycket jag sökte.

Haha, det jag menar är att jag sitter om dagarna och börjar skriva men känner att det inte riktigt är dags. Det har hänt lite saker - inte särskilt mycket. Jag såg en film som var väldigt upplyftande och jag vill göra den rättvis, men känner att jag inte kan göra det riktigt än.

Så jag väntar lite.. det kommer nämligen när det kommer.

Helgen har gått rätt fort. I fredags gick jag på bio. Lille och Bea hänvisades om att jag skulle gå ut med dem men jag var inte sugen, inte överhuvudtaget och när dem tillslut inte fann någonting att göra så följde dem med på bion.  Jag ska vara ärlig, jag har ingenting emot mina två goa vänner men dem är på en helt annan nivå. De förstår inte det jag ser i filmen och det jag lär mig av , utan de skrattar i de mest allvarliga situationerna.. och dem pratar under filmen och när jag sitter med tårar i ögonen så kommer dem hela tiden och säger "amen, inte gråta". Så därför min mamma har rätt när hon säger att jag gör som bäst när jag går på bio själv!

Lördagen var trevlig. Under dagen var det bara att ta det lugnt. Jag förberede mig hemma hos mamma ett par timmar i lugn och ro med musik i bakgrunden och åkte sedan hem till faster emma m familj och åt en god middag och hade en riktigt trevlig kväll med familj och pojkvänner!

Nu är det söndag och jag ska strax göra mig i ordning och sedan åka till Häckebergaskogen med pappa och hundarna. Bilder ska tas och en härlig söndagspromenad i den fuktiga lukten ska gås..

What else?
Oh.. jo.. jag ska packa.. och förbereda mig för tre ensam hemma veckor! Sköööönt!=)

Så lite mer uppdateringar kanske kommer.. de blir lite till och från ibland:)

Pusspuss

Neeeej, vet ni vad?

Jag tänker inte avsluta ännu en kväll på ett dåligt sätt.. så nu har jag lagt mig i mörkret med Eclipse i bakgrunden. Får mig alltid på ett upplyftande humör..

Och bara för det delar jag med mig av en bild på mina favoriter..

God natt!=)

Eftersom det var kanelbullens dag - och jag dessutom fick en skoluppgift angående ett recept - så passade det perfekt med bakning idag. Efter att Lille gått hem så åkte pappa och jag och handlade ingredienser, gick en rund med vovvarna och satte sedan igång..
Efter mycket funderingar och efter mycket tricks(eftersom vi inte hade något DL-mått) lyckades jag få fram rätt mått till allt jag behövde!

Men det är svårare än det ser ut.. Jag vet inte hur mycket mjöl jag lyckades få över hela min kropp på en enda bakning - det tog en evighet att få bort!  Haha! Jag må älska att laga mat och jag må älska att baka, men damn.. det är så mycket svårare än man tror. Så efter att ha slitit sedan klockan 6 blev jag äntligen färdig när klockan slog halv tio. Haha, wierd.. Men ja, det tar verkligen tid! Och smakar dem bra..? Det har jag ingen aning om. Magen var så full att jag inte orkade smaka idag - men dem ser goda ut.. Får hålla ut till morgondagen och se hur goa de kan ha blivit.. (Förhoppningsvis smakar de någorlunda bra åtminstone!)

Nu är jag helt färdig och ska upp om sex och en halv timme.. så med musik i hörlurarna ska jag somna riktigt ordentligt.. och hoppas på att imorgon kan bli en bättre dag.

God natt!:)

Jag måste göra er besvikna.. eller kanske inte. Hah, det var väl mer jag själv som gjorde mig själv besviken kanske.

Den här killen jag skrev om, som var så intressant häromkvällen... Var mindre intressant än jag trodde. Eller egentligen inte. Men jag sökte desperat i ett helt dygn efter någon som kanske var ute efter mycket mindre än jag själv. Jag ville verkligen inte ge mig så istället skrev jag till någon .. som överhuvudtaget inte var han. Jag antar att ödet har sina sätt.. och vad fick jag lära mig av detta? Jo.. Jag antar att jag fick en annan syn på mig själv.Jag insåg att uppmärksamheten jag äntligen fick har jag fått så lite av den senaste tiden att bara ett ögonkast från honom gjorde mig desperat.. Exalterad.. och helt.. knäpp. Det fick mig att förstå att jag antagligen varit ensam längre än jag förstått.. men också fick det mig att förstå.. att jag måste sluta leta. För kommer det.. så kommer det. Jag måste bara sluta tro på att det inte kommer göra det..

Jag antar att det inte är meningen att det ska vara lätt. Livet. Och framför allt inte kärleken. Kärleken är väl det man lider av mest. Så egentligen kanske jag lider nu för att stärkas senare.. Jag vet inte riktigt. Det är oerhört förvirrande.. Och samtidigt har man vänner som ber om råd.. Som öppnar upp sig om två killar de har att välja mellan och känslor de inte kan skilja på.. Jag ställer gärna upp, naturligtvis.. Men.. Hela det här.. att välja mellan två personer.. Det är som i lågstadiet - även om det inte är det. Men det är som att.. kärlek borde vara självklart, annars är det inte kärlek? Visst.. ?

Men sen går man och undrar - ska man vara ensam föralltid?
-Naturligtvis inte, svarar alla.. Du är så ung. Ditt liv har inte ens börjat.
Nej, det kanske det inte har.. Men har dem någon aning om vad ensamheten gör med ens liv när man lever med den varje dag? Kanske bara ytterligare ett år kan göra en galen.. Men det förstår väl inte dem.

Det är i dessa situationerna musiken är min ängel. Det är då musiken kan göra så att ingenting spelar roll.  Jag sätter ofta mig med hörlurarna i öronen och ser ut igenom fönstret och ser hur allting går i känslan med musiken som spelas. Jag tror vi har haft den känslan allihopa någon gång - musikstunder som har ändrat ögonblicket. Som när man går med en viss låt i öronen och känner ett höjt självförtroende och får en en helt annan gåstil.. Eller när man tränar och spelar en låt som peppar en till att komma igång.. eller som när man mår så riktigt jävla dåligt - men inte faller ihop förrän just den där låten kommer..
Musiken har en låt till allt.
Varje dag vaknar man upp till en låt som kan avgöra dagen. Dagens händelser eller dagens humör.. Eller så kan det avgöra precis vad som händer i det där lilla,lilla ögonblicket som ändrar någonting i längen.. eller bara.. arh, jag vet inte. Men det är verkligen så.. det finns en låt till allt.

Och idag har det räddat mig framförallt. Jag vaknade med så dålig känsla imorse men fick igång en låt som lyfte upp mina känslor och tillslut lyckades jag gå med ett leende på läpparna.. och vid tiden jag var framme vid skolan hade jag lyckats sätta på ett helt annat humör - vilket förvånade mig, men det varade inte länge. Efter första lektionen hade jag och Danni en fotografisk uppgift och Danni ville få fram en kraftfull bild.. så jag lät tårarna rinna. Det är oftast inte svårt för mig.. att gråta.. Att leverera på beställning kanke känns falskt, men det är inte falska tårar.. Alla tårar kommer ifrån en innebörd-  annars finns det inte en chans att de bränner igenom ögonen.. men när Danni frågade mig vad jag tänkte på så ville jag inte svara. Jag tänkte inte berätta, inte för någon, men jag kan säga att låten som spelades i mitt bakhuvud var grunden till tårarna .. eller en stärkelse. Och så har det fortsatt hela dagen. När jag gick med mina vänner, på bussen, när jag bakade, städade.. plockade undan.. Hela tiden. För musiken är helt ärligt den största delen av mitt liv som räddar mig varje dag - musiken är för mig. en väg ut. En frihet. För man lyckas alltid uttrycka sig för allting... Så kanske.. Kanske kan musiken rädda mig i åtminstone ett år till.

De senaste två veckorna har varit frustationsveckor. Jag har inte funnit inspiration i någonting och jag har tagit tag i fysiska saker - skolan framför allt.. För att inte behöva använda mig av mina tankar. Det har väl gått sådär. Jag har kunnat hålla mig distraherad, men jag har inte kommit ikapp lika mycket som jag hade velat. Jag har inte haft några gråtkvällar åtminstone, det måste vara ett framsteg?
Jag höll dock på att göra det. Förra fredagen var jag nära på att gå in i väggen när jag låg hemma med en godispåse i famnen men så fick jag nog.. Jag slängde påsen i marken och bestämde mig för att gå en runda.. Men istället kom pappa med det bästa förslaget - att köra en runda. Så vi satte oss i bilen och bara körde.. Vi sa inte mycket, utan vi lät oss bara färdas.. och det är det bästa jag vet. Så det räddade mig den kvällen. Lördagen blev nästan likadan, bara det att jag inte tyckte synd om mig själv, utan att pappa och jag fick tid för varandra. Vi åt middag och kollade klart på Dear John och sedan fick jag tid över till att träffa lite vänner.. och förvånansvärt nog lade jag mig tidigt. Det är väldigt ovanligt när det gäller mig, men det var väldigt skönt och bäst av allt? - Jag fick sova ut!

Den här veckan har legat på nästan samma nivå. Jag har varken varit superglad eller superledsen. Jag har fokuserat lika mycket på det negativa som på det positiva. Men efter två veckor som innesittande fick jag göra en liten förändring.. Så jag drog på min rosa klänning och ett par tights tillsammans med en massa smycken och drog mig ut. Bea och jag hade bara bestämt oss för att ta en drink.. men det positiva med att gå ut är att man aldrig vet vad som händer.. och när vi väl satt på Spanish Garden blev vi indragna till ett bord på tjugo personer - där en av våra vänner fyllde tjugotvå - så där satt vi och drag blev det! Innan klockan slagit tolv började folk ställa sig på bord och stolar men när det blev för mycket packade folk ihop och drog.. ! Vi gjorde detsamma några minuter i tolv.. och då bar det bara hemåt. Det var iskallt ute men tur nog körde en gammal vän förbi och såg mig i väntan på bussen så istället körde han hem mig - ibland har man verkligen tur!=)


Jag måste berätta om en kille jag lyckades träffa igår som jag inte riktigt lyckats få ut ur huvudet.
Jag stod i kön till toaletten när en kille ställde sig bakom mig. Men innan jag ens hann titta på honom startade han ett samtalsämne.
- Är detta den enda toaletten för alla här?
- Ja, log jag. Men där är tre killar på toan nu om du vill göra dem sällskap?
Han skrattade.
- Jag klarar mig nog, svarade han.
Han gav mig ett brett leende, ett härligt leende. Det var inte vidgjort, utan äkta.
Jag log tillbaka.
Han hade mörkt brunt hår, stylat och vidgjort. Han var bra mycket längre än mig eftersom jag verkligen fick se uppåt för att se hans ansikte - och ändå hade jag klackskor. Han hade en vit skjorta med en svart tunn väst över och grönblåa ögon.
- Så är detta det bästa stället att gå ut på i Höllviken? frågade han.
- Nej, svarade jag och lutade mig emot väggen. Millennium är det bästa stället men där är ju 28+ ikväll så där kommer ingen in.
- Aha, sade han och vände sig bort.
Det blev tyst en stund och jag hann börja pilla på mitt halsband innan han kom abrupt med en fråga.
- Så hur gammal är dudå?
- Va!? svarade jag förvånat.
- Hur gammal är du? log han.
- Är det den första frågan du har att ställa mig? svarade jag och kände hur jag började bli nervös.
(Varför,varför just den frågan? tänkte jag för mig själv)
- Nej, log han.
Jag såg på hans ansikte att han tyckte mitt passiva svar blev intressant och han skulle inte ge sig förrän han fick veta.
- Jag vill bara veta, log han.
- Jo, svarade jag och suckade. Men varför? Jag menar.. jag är mycket yngre än du tror.
- Aha, svarade han lite tyngre. Då är du tjugo.
Jag satte i halsen.
- Hahahaha!
Han såg förvånat på mig så jag förstod att han var allvarlig.
- Nej, log jag. Jag är mycket yngre än du tror. Du kan ju ta och berätta hur gammal du är istället.
Med tanke på hans kroppsbyggnad och längd - och med tanke på umgänget han var med ikväll gissade jag på att han var i tjugoårsåldern.
- Nej, log han. Jag säger hur gammal jag är när du sagt hur gammal du är.
- Men bra, log jag. Då får du aldrig veta.
Det blev tyst i en halv sekund.
- Hur gammal tror du jag är då? log han och såg lite malligare ut.
- 22 kanske, svarade jag lätt - med tanke på att han var med folk som firade en 22åringsfödelsedag..
- Haha, log han. Det har jag aldrig fått höra förut.
Jag sade ingenting.
- Jag är 18, log han.
- Va? svarade jag förvånat. Oj. Jaha.
Han log men sade ingenting så jag visste att han ville ha svar på sin fråga.
- Din syn på mig kommer ändras helt, svarade jag med en suck i rösten. Men jag är mycket yngre än du tror.
- Är du 17? log han.
- Ja, svarade jag och såg att ingenting i hans blick ändrades.
- Det är ju inte alls farligt! log han brett.
Jag skrattade och släppte armarna löst i luften.
- Tack gode gud att du inte var tjugotvå och gick din väg, log jag.
Han skrattade med mig när vi avbröts av att toadörren öppnades.
- Jag tar två sekunder, log jag och stängde dörren efter mig.
Jag såg mig i spegeln och rättade till klänningen och gick ut igen.
- Wow, sade han med ett leende när jag kom ut igen. Det tog verkligen två sekunder.
När jag kom tillbaka behövde Bea gå på toa så vi ställde oss i kön igen och när han mötte min blick när han kom ut log han stort. Jag halvsprang in med Bea på toa och bad henne skynda sig - jag ville inte att han skulle hinna gå innan jag fått kontakt med honom på något sätt. Men när vi kom ut igen och jag mötte folksamlingen så fanns inte hans ansikte nånstans bland dem så besviket satte jag mig ned igen. Jag visste ingenting om honom mer än att han var 18 och att han var ifrån trelleborg.. men .. å andra sidan kanske det skulle räcka?

När jag kom hem satte jag igång datorn och började leta.. och jodå, där var han. Jag tvekade länge på om jag skulle skicka ett mejl eller inte, men så tänkte jag.. "Varför inte?" och sedan skrev jag snabbt ett kort mejl och tryckte på "skicka" innan jag hann ångra mig.. Och nu .. får man sitta med ångest fram tills man förhoppningsvis får svar.

Det är redan söndag och helgen är över.. men idag ska jag iallafall underhålla mig med några goa vänner och åka och köpa skor. Jag är sämst på skor - skor är det jag hatar att köpa allra mest men jag behöver något par till så med lite goa råd ifrån två vänner tror jag bara det kan gå rätt! Efter det är det packning och flyttdags.. suger balle, men jag behöver bara hålla ut ett litet tag till .

Jag sitter här och försöker verkligen få orden att rinna ut.. och för att vara ärlig så har jag suttit såhär varje dag i snart en vecka..

Orden vill inte finna sig. Trots att så mycket har hänt vill inte orden krypa fram och jag har fått sitta och stirra på denna vita rutan i minst två timmar varje dag.. fram tills den stunden jag stängt ned datorn och lagt mig i sängen och kollat upp i taket.

Varför? Varför kan inte orden bara komma när jag vill det?

Jag vet inte riktigt var jag ska börja heller. Om jag ska dela med mig av saker som hänt eller.. om jag bara ska strunta i det och börja på ny kula.

Arh, det är så .. frustrerande. Man blir så arg på sig själv.