Musik har många faktorer i mitt liv. Min pappa är ju min största del, men då och då finns det tillfällen man gör något eget. Välgörenhetskonserten var ett av dem största tillfällena och det har verkligen satt igång ett rep av kontakter. Ständigt sker det nya saker, nya spelningar, lektioner och tillfällen. Det är oerhört mäktigt och se hur musik kan påverka en. Mina vänner vet framför allt hur musik påverkar mig. Så häromdagen överraskade Zackerias mig genom att ta med mig till St. Johannes kyrkan i Malmö för att möta en australiensisk musiker. Andy Joseph. Med en kör bakom sig blev det en mycket mäktig spelning på bra klassiker och jag fick en ny kontakt genom att ta ett tillfälle att tala med Andy. Jag märker att jag verkligen är komplett säker i musikvärlden. Jag vet vad som är ärligt och jag vet vad världen behöver höra. Jag antar att det är en av dem sakerna min far lärt mig..
Det jag älskar med att ha en far som är musiker är att man får åka till en massa olika ställen. Man får ständigt träffa nya och olika människor, befinna sig i olika atmosfärer och man får tillfälle att göra någonting mer av en helt vanlig dag. Det är inte många som uppskattar känslan av att sitta en pub och höra live musik. För mig, finns ingenting bättre. Det är så jag har växt upp. Det är så jag trivs bäst.
Det som gör hela den här grejen något mer.. spännande.. är känslan när "My little girl" spelas.. och allas ögon plötsligt vänds på mig. Vart jag än befinner mig verkar det finns någon i varje hörn som vet vem jag är. Och de ser alla på mig med samma blick - de ser på mig med någon sorts beundran.
En av dessa dagarna hade vi häromdagen, när flera av mina vänner förvånansvärt nog gjorde mig sällskap på Tre Lyktor i Trelleborg där pappa spelade live. Vi njöt av gott umgänge, lite poker på sidan om, en öl eller två, live musik och slutligen då.. En låt som många fokuserade på. Mina vänner stannade upp och log när de hörde låten pappa skrivit till mig. Flera av dem klappade mig på axeln och lade viss tyngd på visa meningar han sjöng. Flera främlingar följde mig med blicken när jag reste mig. Min faster och hennes man ser alltid lika stolta ut när de hör den. Och jag känner mig stolt, jag känner mig ärad. Det är en av de få sakerna som kan påminna mig om att min far älskar mig.
Och nu tar vi det här på turne. Pappas spelningar blir allt flera och de som än så länge bara sett mig i videor och på bilder kommer nu få tillfälle att träffa mig, samtidigt som de kommer få höra min pappa och hans nya låtar live. Jag kommer för första gången åka med min pappa genom Sverige och det ska bli en oerhört rolig upplevelse. En jag hoppas blir lika fantastisk för både honom och mig.
Jag hoppas, att de av er som inte sett honom live , kommer till någon av spelningarna. Det är alltid en lika stor upplevelse.
Datumen för spelningarna som kommer, har ni här nedanför;
Det känns oerhört .. mäktigt .. på något sätt att vara så involverad i denna världen. Jag är så väldigt stolt över att få vara del av den, dess budskap och kamp. Trots att jag inte själv är så musikalisk, så har jag en passion för musiken. Att få vara med och lära sig hur det går till har skapat ett större intresse för mig och jag känner på något sätt att jag aldrig skulle vilja leva utan det. Därför har tanken börjat dra sig till eventarrangör och manager.. Vi får se hur långt min blodade tand kan ta mig efter turnen.. Jag vet iallafall en sak och det är att jag vill att detta ska vara en del av vardagen. Trots att livet är normalt så ger allt detta så mycket mer till en helt vanlig dag..
Vi växer upp med kärleksfilmer som the Notebook,P.S. I love you och Dear John. Vi ser historier som får oss att tro på att den rätte finns. Historier där kärleken aldrig tar slut. Vi ser historier där kärleken varar förevigt. Vi ser filmer där folk spenderar livet ihop. Inte okomplicerat,men åtminstone fyllt av äkta,passionerad kärlek. Vi ser människor som Noah och Allie som efter allt.. Går bort tillsammans.
Vi ser på allt det som får oss att tro. Men vi säger ; Det är inte verkligt. Vi säger ; Det är på film.
Det vi missar är att det faktiskt är osagda legender. Folks öden. Det händer.
Det fanns två personer i mitt liv.. Två personer jag ärligt talat inte kände väl. Ylva hade under ett par år varit en arbetskollega och som många av de andra kollegorna blev hon en vän. Varenda gång någonting gick fel var Ylva där med en lösning. Varenda gång man behövde hjälp tog det inte lång tid förrän Ylva var där. Vi spenderade mycket tid ihop tillslut,då hon nästan alltid körde en till jobb och hem. Ylva var den sortens person som alltid ville hjälpa till. När jag var arg och svor var den hon som skrattade högt och kom med ett bättre uttryck och slutligen med en bra lösning. Ylva var den sortens person som alltid hade glädje som utväg.
Hennes partner,man och kärlek var precis samma person. Jag hade aldrig mött Tommy förut,men när jag bröt ryggen var han den första som kom hem till mig,med en gigantisk bukett blommor i alla färger. Under en stund satt han där,på kanten av min säng i vardagsrummet och pratade med mig. Han var precis lika glädjefylld som Ylva och ville verkligen väl. Under sommarn som gick kom Tommy vid olika tillfällen. Han körde mig till olika ställen och hämtade mig när jag var färdig. Han köpte mat när jag inte göra det själv och ställde upp flera gånger utan att jag bett om det.
Dessa två personer som på något sätt varit bekanta i mitt liv,blev istället betydelsefulla människor . Jag tänkte aldrig på Tommy och Ylva med sorg,utan med ren glädje. Det var det enda dem utstrålade och jag kände att dem levde ett liv tillsammans som alltid innebär äkta lycka. För familj,vänner och för sig själva. De har levt rätt och de har levt lyckligt.
Så när mamma berättade för för någon sommar sedan.. Att hon mött Ylva på sin dotters bröllop förväntade jag mig en lycklig bröllopshistoria. Men mammas ögon tårades och hon berättade att Tommy inte finns längre.
Det blev en oerhört stor chock. Tommy var inte ens gammal. Han hade väl nyss gått i pansion? Jag tog mammas hand och kände mig så oerhört ledsen. Döden är ett fysiskt grepp. Man lyckas fånga ledsamheten i det.
När mamma berättade att Ylva var där frågade jag ju om hur hon mådde och när jag fick hennes beskrivning kunde jag inte tro att det var samma person. Samma person som varit pigg,glad och alltid haft en glimt i ögat.. Var nu grå,svag och såg ut att vara mycket sjuk. Det var iallafall.. Vad vi antog.
Ett par dagar senare såg vi Ylvas dödsannons i tidningen.
Chocken för hennes död var precis lika stor.
Vi fick aldrig veta varför Ylva gick bort. Vi förstod att Tommy varit sjuk i cancer. Det värsta där är. Men för Ylva fick vi aldrig ett svar. Vi har diskuterat länge om att hon kanske också blev sjuk.. Men hur stor är chansen att båda två går bort i en sjukdom med dödlig utgång? Det enda svaret som är förståeligt för oss.. Är att sorgen kan ha blivit hennes död..
Vi har sett det på film. Vi har hört historierna. Men vi har aldrig trott på det. Det har aldrig varit oss så nära.
Men nu fick vi ett äkta bevis; kärleken blev deras bortgång och kärleken förde dem samman igen.
Det är en oerhört stor sorg för oss som är kvar. Men det är oerhörd stor glädje för dem. Att veta att dem är tillsammans,i frid och utan motgång gör det lättare för oss.
Nu kan de vaka tillsammans med glädje över deras barn,vänner och medmänniskor. Nu kan deras kärlek fortsätta vara evig.
Man kan bara be om denna gåvan. Man kan bara be om att kärleken är stark nog till att låta en gå bort ihop. Att ödet låten kärleken vara evig.
Man fäller några tårar varenda gång man tänker på Tommy och Ylva. Det är så många frågetecken för oss som är kvar. Det är så mycket känslor för oss som inte fick chansen att få ett svar. Men samtidigt är jag glad över att jag inte minns ett par som inte mådde bra.. Utan att jag minns ett par som var fyllda av glädje,värme och kärlek. Det är den största äran man kan ge dem.
Så tänk på partnern ni har,ta vara på varenda sekund, uppskatta varandra och ge all kärlek ni förmodar. Tänk på att spendera varje dag med den rätta. Och be om den största gåvan ; att få gåvan till Föralltid.
Mina kreativa dagar är det bästa jag har att komma till. Dagarna då jag är medveten om känslorna inom mig, medveten om orden som rinner ur mig och medveten om musiken som spelas i bakgrunden.
Varenda känsla i min kropp lyckas bli rätt, rätt av så lite. Allting omkring mig blir förståeligt och jag.. Jag lyckas skapa mer än jag gjort på länge.
Långa texter ligger framför mig, redo att utveckla sig. Texter som blir till kapitel. Kapitel som blir till böcker. Böcker som alla varit en del av mig.
Böcker som kanske världen en dag får se.
Men trots att allt detta är okej. Önskar jag att det fanns någon jag kunnat dela det med.
Det spelar ingen roll var jag befinner mig, hur eller när det gäller. Trots att det är få ord så vet jag att de är ifrån dig. Och från och med det ögonblicket fungerar ingenting för mig. Du har kompletta fokusen och allting som någonsin existerat kring dig kommer tillbaks till mig.
Det räcker för att påminna mig. Om det jag alltid visste.
Vad vore mitt liv utan dig? Oväderliga ögonblick, som bara existerar inom mig.
Det var en gammal vän till mig som en gång sa "Wow.. Ditt liv är verkligen som en tv-serie. Det händer hela tiden någonting och det verkar alltid komma in nya människor i bilden". .Jag har inte riktigt sett mitt liv på det sättet innan, men jag fick den känslan idag.
För första gången på länge har en komplett ny människa kommit in i mitt liv. Vi fann varandra väldigt snabbt och det var förvånande och känna att vi var så trygga med varandra, trots att vi inte känt varandra. Men tiden gick undan när vi väl träffades, ämne på ämne rabblades på ett naturligt sätt upp och omedvetet hade vi kommit väldigt nära. Det är inte så pass att vi kallar varandra bästa vänner eller att vi är naiva nog att tillge livet åt varandra, utan på ett naturligt sätt skrivs bara ett nytt kapitel i våra liv där vi har ett par gemensamma dagar. Ett par dagar med guldvärda stunder då vi gör så mycket genom så lite. Vi sitter och pratar och timme efter timme går alltid alldeles för fort. Det som känns som bäst med varandra är att vi på något sätt är så medvetna om varandra. Vi är medvetna om att vi är komplett olika, på nästan alla plan, men att vi tänker, känner och tycker likadant. Vi är medvetna om mycket som vi lyckas hålla genensamt och att finna någon som är så komplett olik en och så lik en är väldigt ovanligt.
Jag har träffat och känt väldigt många under mitt liv. Som liten var jag ständigt omringad av "kompisar" och vid en liten äldre ålder hade jag något vi kallade för "faddrar".. Mina faddrar var mina bästa vänner och jag mötte dem på samma ställe, varenda dag i flera år. Jag tog hem dem för att leka med dem och slutligen var dem mina vänner. Jag hade också semestervänner.. Alltså en tjej eller en kille jag mötte när vi var utomlands och samma dag som vi kom hem på hotellet sade jag att jag fått en ny bästa kompis.
Jag var väldigt naiv och hade inte svårt för att lita på folk.
På något sätt är det likt sig idag, men samtidigt är jag komplett medveten om vad jag gör.
Genom åren som gått har jag umgås med väldigt många olika människor. Allt ifrån populära, till nobodys, till lite mer töntiga, till knarkarna, till de kriminella, till de vanliga. Jag har alltid haft väldigt lätt för att anpassa mig till människor och genom att acceptera alla som de är har jag accepterats likaväl som jag tyckts om. Men jag har samtidigt haft en väldigt bra instinkt gällande olika människor. Människor vars utstrålning inte varit säker eller känts annorlunda. Jag har dock varit en väldigt duktig skådespelare. Jag har aldrig behandlat någon sämre än den andre, men jag har vetat vem jag ska hålla på en hands avstånd och vilka som kan få komma nära.
Jag har levt med människor som lurat till sig pengar av mig, människor som knarkat, jag har levt med langare och värre kriminella än så. Det tog mig tid innan jag förstod vad det innebar att bry sig och att vara medberoende. Men när jag väl förstod skillnaden tog jag steget ut ifrån att vara medbrottsling, till att visa att hjärtat var på rätt ställe.
Jag har trots att jag varit öppen, varit väldigt försiktig. Jag känner mig lätt obekväm i en situation och uppstod en kommentar som på något sätt kunnat vara tillämpad mot mig,gjorde jag allt för att försäkra mig om att jag skulle förbättra mig. Min osäkerhet var så pass låg att folk kunde se med blotta blicken att de kunde utnyttja mig. Men aldrig så pass långt att det faktiskt skulle skada mig.
Man växer ständigt genom alla sina erfarenheter och vad jag fick se och vad jag omgav mig med lärde mig mycket om livets spel, om naivitet och styrka och självständighet.
Vissa människor jag umgicks med utvecklades aldrig. Människor som är likadana än idag. Människor jag brydde mig högt om, men vars liv blev allt mer och mer.. Hur ska jag uttrycka detta rätt? Odisciplinerat. Människor som verkligen tappade sin stolthet och sig själva, människor jag så många gånger försökte hjälpa upp men som jag någonstans på vägen slutade hjälpa för att jag insåg - att denna personen inte vill ha min hjälp. Den trivs med att omgivningen ger uppmärksamhet och bekräftelse på det absolut värsta sättet.
Alla mina vänner har givetvis inte varit såhära. Jag har varit omgiven av mycket skit och det har varit så ständiga kapitel av drama som jag fortfarande kan blicka tillbaka till. Men det har också varit guldvärda stunder då vi legat 15 personer i en soffa och skrattat åt excorsisten. Det har varit guldvärda stunder då min bästa väns föräldrar spenderat dagar på att baka åt mig och våra vänner. Det har varit minnesvärda stunder med alla pojkar - då vi cyklade gemensamt omkring i Höllviken, enade, bara för att ha något att göra. Det har funnits hundratals tillfällen då vi badat nattabad eller haft långa nattasamtal.
Erik var en av mina närmsta vänner i en väldigt lång tid. Som grannar och bästa vänner spenderade vi flera dagar ihop och ibland njöt vi av att göra ingenting. En vänskap som var lätt och rolig. Det är en kille jag inte har en aning om idag. En kille vars namn jag aldrig hör eller ser. Det finns ingen speciell anledning. Det är sådant som händer - att man glider isär.
Skillnaden är, att så pass många har lämnat mig för en anledning att jag alltid anklagade mig själv. Men jag minns den dagen min pappa frågade honom och fick svaret "Det var ingenting som gick fel. Det var ingenting hon gjorde fel. Det är sådant som händer".
Flera av mina andra vänner gjorde tydliga val. Barndomsvänner jag delat mitt liv med i 8 år valde bort mig i det ögonblicket jag inte blev direkt omtyckt bland de viktigaste tjejerna. Vissa valde bort mig när en kille dumpade mig eller när ett nytt rykte hakade sig.
Vissa gånger var det bara så att jag blev bortvald för att personerna rent av inte tyckte om mig. Jag fick aldrig en anledning till varför, utan dem sa bara att dem kände så. Vissa kallar det avundsjuka. Jag vet inte vad jag kallar det, men jag vet att jag är glad för att sådana människor inte omger mig.
Vissa gånger var grupptrycket för mycket - om en person i gänget sa "prata inte med henne" så hakade andra på. Det bekymrade mig lika mycket då som det gör idag - jag tycker det är fruktansvärt att en persons ord ska avgöra andras.. Men det värsta är att människor tar andras ord istället för att ens höra mitt.
Men sen finns det dem som det gått fel med. För alla olika sorters anledningar. Både för att det är deras och mitt eget fel. Människor vars liv har påverkat mitt.
Sen har jag.. nog en eller två människor jag lärt känna som fortfarande finns kvar. De är inte direkta barndomsvänner, men från dem åren som gått har de än så länge inte lämnat mig.
Jag har känt många. Jag hade kunnat ramla upp flera hundra och jag har ändå minnen med var och en av dem. Jag har känt så många. Jag möter flera av dem varje dag. Ansikten jag umgåtts med. Ansikten som jag knappt idag pratar med. Och jag undrar.. Hur kan jag ha känt så många? Hur kan jag ha förlorat så många? Det är fel av mig och säga att det inte är mitt fel, för jag har alltid undrat. "Vad gör jag fel?" men bara för några dagar sedan fick jag ett sms med orden "Jag tycker bara inte att vi är vänner för vi har ingenting gemensamt. Vi har växt på olika håll, det gör väl ingenting?" och för en människa som känt mig, som varit del av mig.. Hur kan det bli så? Hur kan det inte göra någonting?
Hur många människor ska jag behöva möta innan boken blir full? Hur många människor kommer att lära känna mig med skapade kapitel som aldrig blir färdiga?
Jag känner att jag har känt så många, många som inte håller agg emot mig - men som inte heller skulle göra mig till en del av sig..
Varför? Hur?
Hade jag ändrat mitt förflutna? Nej. Hade jag velat ändra mitt sätt att vara? Nej. Men hade jag vetat att så många jag lärt känna inte längre skulle vara del av mitt liv idag, så hade jag inte släppt in dem från början.
För det känns som att - om man en gång lärt känna en person, kan man inte göra det igen?
Personen är borta - namnet finns kvar, samt minnena med all dess bagage.
Det är oerhört frustrerande att förlora människor. Det är lika frustrerande att möta nya människor. Det är oerhört frustrerande och känna hur var och en påbörjar ett kapitel och precis innan man kommit halvvägs så antingen slutar det eller så raderas det.
Jag har alltid varit så rädd för att möta nya människor. Det verkar konstigt för människor som tycker att jag har lätt för att öppna upp mig - lätt för att få människor bekväma omkring mig. Skillnaden är att jag vet vad det innebär att ge ifrån mig och att ge delar av mig. Jag har lärt mig av alla livserfarenheter. Och trots allt detta drama jag haft omkring och i mig, så har jag bättre delar i mig, starkare delar i mig och en enormt mycket större medvetenhet. Så jag sväljer min stolthet och hälsar på alla jag kan, alla jag ser och alla jag en gång sett och hoppas på att de kan hälsa tillbaka med samma trygga känsla inom sig.
För hur ska man annars kunna skriva en bok med oskrivna kapitlen?
Jag håller på att skriva ett nytt kapitel och som vanligt är det alltid bra i början, men jag väntar på dramatiken och jag väntar på lösningen. Jag väntar på avslutet som jag hoppas drar ut sig i längden.
Jag vill inte lära känna människor som en dag försvinner.
Jag brukar ju dra upp det mesta och jag tycker jag har pratat om det mesta. Men det kanske finns någonting just DU har i tanken som du känner att jag borde prata om. Det behöver inte handla just om mitt liv, utan den kan handla om att du vill ha någon annas syn och perspektiv på det hela!
Ge mig tips! Ös på.
VAD VILL DU ATT JAG SKA SKRIVA OM? Lämna anonymt eller med namn, det gör ni hur vill (Självklart blir det roligare med namn, men jag förstår om man inte alltid vill stå för vissa saker).
I hopp om att det finns en liten kommentar här och var återkommer jag imorgon och ger svar!
The Hunger Games har länge varit på allas läppar. Förväntningarna har blivit allt större och jag som länge höll mig utanför Hunger Games världen fann mig snart involverad och var snabbt imponerad av trailern som spelades i omgångar på tv skärmen. Någonstans hamnade jag i biostolen och jag kände mig ovanligt intresserad och inte just spänd. Jag kände något speciellt i känslan av vad som skulle komma och mycket väl - filmen skulle leverera allting jag någonsin sökt efter. Storyn , musiken, skådespeleriet, kostymerna, landskapet, kärlekshistorien, spänningen, stunderna och ögonblicken från boken som man kan föreställa sig - allt fanns där. Men trots allt detta lyckades jag inte ta mig hela vägen in. När man gick ut ifrån bion kände man en sorts saknad, någonting var inte helt klargjort. För en film som denna behövs mycket mer - den har allt man söker och därför behöver det göras mer. Men för den som inte tagit sig chansen att se så är det definitivt värt att ta sig tiden - genom det virriga filmandet och de små missarna lyckas man ändå få en smakbit av historien och när uppföljaren kommer så vet jag att jag vill ha mer. Filmen får 3/5.
Det var inte förrän ikväll som jag satte mig ned och tog mig tid för Thor. Med höga förväntingar har jag hört så många tala gott om filmen och om Chris Hemsworth som spelar huvudrollen. Jag har fått höra om krigsscener, action, kärlek och komedi. Jag ska väl säga att filmen har lite av varje. Men för en gammal guda - historia krävs det mycket för att imponera - åtminstone på mig. Gällande kostymfilmer vill jag gärna ha en realistisk känsla och att mixa ihop modern tid med guda tid kan bli svårt - och jag hade velat att dem gjort det snyggare. Filmen blir på vissa ställen en b-film då tekniken på sitt sätt är dåligt gjort. Det hade nästan kunnat vara en barnfilm till och med. Så det är ingen ny Robin Hood - men en kväll när man inte har någonting annat att se är det en bra film. För de som ska se The Avengers tycker jag dock ska ta sig tid för att se Thor. Den är i sina ställen charmiga och Chris Hemsworth är sannerligen vacker att både se och lyssna på, samtidigt som Natalie Portman ger sin vanliga oskyldiga, söta roll så har de onekligen kemi och skådespeleriet är ingenting att klaga på. Återigen blir det lite B aktigt, när hon accepterar hans guda kraft som att det vore ingenting. Det känns som att filmen har gjorts under ont om tid och med en låg budget. Jag hade gärna sett mycket mer för en sådan här stark story, men när man stängde av filmen kände man ändå en sorts "good-feeling". Filmen får 2/5
Trailer ser ni här:
Battleship
Battleship var en av dem filmerna jag inte förväntade mig någonting av men som jag såg fram emot mest. Att Rihanna skulle vara med var som en liten varningsflagga, men väl inne i storyn tyckte jag hon passade in på helt rätt sätt. Komedin var som gjord för att fånga en publik, det är genom den man visar i vilket spår filmen ligger i och man kan redan där avgöra om man kommer gilla filmen eller inte. Sekvenserna i filmen var så enormt bra gjorda. Att det är samma skapare som i Transformers var inte svårt att luska ut, men trots att det var spår av detta lyckades de skapa sekvenser som var helt nya och i vissa tillfällen ville man bara sätta sig upp och säga "WOW!" Ljudeffekterna var asfeta, teknologin är tagen till en helt ny nivå och samtidigt har man en oerhört bra "feel-good" känsla under hela filmen baserat på kärlekshistorien i både paren och soldaterna. Banden soldater emellan känns alltid äkta. Skådespelarna körde ett riktigt bra jobb och skillnaden mellan denna filmen och Transformers filmerna är att - det är mycket väl såhär det kunnat vara. Det är realistiskt på ett fiction-gjort sätt. Alexander Skarsgårds tjugo minuter var korta, men absolut sevärda medan huvudrollen Taylor Kitsch satte ett helt nytt märke hos mig och har ni inte följt honom innan - så gör det nu. Killen påbörjade sin karriär sovandes i en bil och nu.. Tja, se var han är nu! Filmen har ett par guldglimtar till och från, t.ex. med den benskadade karatären Mick som visar hur ett av de forna soldaternas liv mycket väl kan se ut. Filmen är snyggt gjord, musiken är så bra, skeppen ska vi inte snacka om - det finns bara ett ord för dem - Mäktiga. Skådespelarna är perfekta, effekterna är klockrena, historien är bra och sammanlagt blir det en riktigt bra Hollywood-movie. Så har ni inget för er - ta er tid, med både familj och partner och se den. Filmen får 5/5 Trailern ser ni här:
The Three Musketeers Som ett gammalt fan av kostymfilmer är jag ett gammalt fan till de tre musketörerna och trots att gammeldagsfilmerna har sin charm, har denna nya film också sin charm i sig. Bortsett från att effekterna idag är något likt mission impossible är historien detsamma i sig, bara något uppdaterat. Skådespeleriet från de nu (4) musketörerna är det som hela tiden håller filmen stadig. Väl medvetna om sina karaktärers drag charmerar de varenda jäkel på vita duken, särskilt den unge och väldigt "modiga" D'artagnan(Logan Lerman). Hans attityd ger nästan filmen en komisk klang och filmen lyfts upp på ett helt nytt sätt. Filmen har sina sega delar, men är annars en äventyrsfilm man lätt kan luta sig tillbaka med en söndagkväll. It's like they say - It comes to life, like never before. Filmen får 4/5. Trailern ser ni här;
Crazy Stupid Love Åh, Crazy Stupid Love.. Hur beskriver man denna? Detta är filmen med alla situationer som inte får hända- men som händer. Den är så realistisk att den träffar varenda punkt i folks liv på ett komiskt sätt som på ett sätt gör det så sorgligt - men samtidigt kan den inte göra det bättre. Filmen är den bästa komedin som gjorts på länge och tack vare historierna i denna filmen smälter allt samman på ett sätt man inte förväntar sig. Trailern avslöjar inte hälften av vad filmen innehåller och det kom så många tillfällen man förvånades över. Jag som inte är ett fan av komedi, fann mig komplett förälskad i denna filmen! Med skådespelare som Emma Stone, Ryan Gosling, Steve Carell och Kevin Bacon kan inte en film bli annat än bra. Detta är en film för den ensamma, det förälskade paret, den stora familjen och för det äldre paret. Det är definitivt en film jag rekommenderar! Filmen får 5/5 Trailern ser ni här:
Dear John Om ni fann er hypotinserade av historien om Allie och Noah i The Notebook är detta definitivt filmen för er. Dear John är en naturlig, äkta kärlekshistoria som är så fylld av lycka att det bara kan övergå till smärta. Paret blir inte bara varandras bästa vänner, utan varandras värld och när John tvingas åka bort med armen står de emot många prövningar som tillslut får sina konsekvenser. Smärtan tycks aldrig bli nog, men inte heller kärleken. Oavsett hur lång tid som går emellan och oavsett vad som händer - finns det ingen av dem som slutar älska varandra. Channing Tatum och Amanda Seyfried ger ett oslagbart skådespeleri som är så genomträngande att varenda person som ser filmen börjar tro på kärlek igen. Lasse Hallström har återigen lyckats skapa en film med ett budskap man inte kan ta emot. Detta är en av de bättre, mest naturliga och fantastika filmer jag någonsin sett. Filmen får 5/5 Trailern ser ni här:
Soul Surfer Soul Surfer är en sann historia om en tjej som drömmer om att bli proffssurfare. Hon har sedan hon var liten spenderat dagar i vattnet, på brädan, med familjen och med sina två föräldrar som själva varit proffssurfare. När hon spenderar en av de bättre dagarna i vattnet med sin bästa vän blir hon attackerad av en haj och armen blir avbiten. Filmen följer hennes väg tillbaka och hennes otroliga comeback. Inte en enda gång i filmen klagar hon på hur hon har det och inte en enda gång tillåter hon sig själv att ge upp. Filmen är oerhört inspirerande, det är nästan overkligt och se vilken styrka människor kan ha. Filmen får ett större upplyft tack vare skådespelare som Helen Hunt(Pay It Forward) och Dennis Quaid(The parenttrap). Filmen får en att tänka på att vardagen kan vara mer skrämmande än man anar, men människans livskraft är också starkare än man kan förutse. Filmen får 4/5 Trailern ser ni här:
The Blind Side The blind Side är en film baserad på en sann historia och det är en av de vackraste filmerna jag någonsin har sett, med ett komiskt inslag i sig men med en väldigt viktig historia. Big Mike är en pojke som inte haft en lätt uppväxt och som inte haft lyckan till att sitta och äta mat vid ett matbord, haft en säng eller kunnat köpa egna kläder. Quinton Aaron, som genom sin karaktär, inte säger mycket förmedlar så mycket genom de små sakerna han gör och hans sätt att prata med ögonen. Sandra Bullock har dock tagit sin skådespelarkarriär till en helt ny nivå och har tagit sig an sin karaktär på ett sätt vi aldrig sett förut. Hon är den sortens person som ingen säger emot och som som får vilken person som helst, att tro på sig själv. Hon tar in Big Mike och efter att ha börjat med småsteg blir Big Mike slutligen en del av familjen. Steg för steg blir allt större och slutligen får historien en större mening och filmen får en riktigt "feel good" känsla. Om man vill tro att ingenting är omöjligt och om man vill påminnas om vad som är viktigt i livet och samtidigt charmeras av Sandra Bullogs karaktär "Leigh Anne" är detta en film som du verkligen borde se. Du kommer både att skratta och gråta och charmeras och börja tro. Att ditt liv, kan bli bättre av att någon annans blir det. Filmen får 5/5 Trailern ser ni här;
Remember The Titans Remember the titans är ännu en film baserad på en sann historia och det är en av de historierna som förändrat världen på ett större sätt. Filmen är en klassiker och har setts av dem flesta, men för dem som inte sett den är det dags att ta sig an en historia som kommer förändra deras liv. Remember the titans handlar om de första två fotbollslagen av olika "raser" som mixas ihop. På den tiden var rasismen vanligt, svarta ansågs fortfarande vara mindre värda och gatornas krig mellan svarta och vita var som störst. När dessa två lagen blandas ihop har de inget annat val än och respektera varandra, men det dem inte inser.. är att när respekten kommer.. kommer så mycket mer. Dessa fotbollsspelarna blev varandras familj och de ändrade inte bara på sig själva, de påverkade inte bara spelet, utan de påverkade omvärlden. Detta är en av de bästa "feel good" filmerna där är. Detta är allmänbildning. Denna historien måste man känna. Både allmänt och i hjärtat. Och var och en av dessa gossarna, gör filmen sevärd. Filmen får 5/5 Trailern ser ni här:
Pay It Forward Pay It Forward är en väldigt speciell film. Det handlar om en liten pojke som får en skoluppgift om att påverka världen och han tar uppgiften större än många andra gör. Han bestämmer sig för att göra någonting bra för tre andra och när han gjort det, måste de tre personerna göra något för tre andra och då måste de då göra det för tre andra osv. Genom denna lilla pojkens förändringar eller påverkningar för dessa människorna, sprids hans budskap samtidigt som livet omkring honom börjar förändras. Relationer skapas, historier skrivs och liv förändras. Helen Hunt ger ett genuint skådespeleri tillsammans med Haley Joel Osment och Kevin Spacey lyckas med sin närvaro fullända historien och tar skådespeleriet till en starkare nivå. Om du vill känna mening för livet, om du vill veta hur du kan påverka livet, om du vill se en film som kommer få dig att må bättre och samtidigt få dig att känna dig fylld av tusen känslor så är det här filmen du borde se. Filmen är en klassiker, men det finns än idag folk som inte har sett den. Jag säger det bara en gång; Se den. Du kommer vilja se den om och om och om igen. För varenda gång talar den lika mycket till hjärtat. Filmen får 5/5 Trailern ser du här: http://www.youtube.com/watch?v=_pCtXRP1edo
Four Brothers Four Brothers är en action späckad film med fyra bröder som försöker ta reda på sanningen om sin mammas död. Genom hämnd i ren kärlek låter dem ingenting stoppa dem och genom filmen får vi följa dessa fyra brödernas väg till lösning. Dessa bröderna är inte enade genom blod, men för dem finns det ingenting viktigare än vad dem är för varandra - brödrar. Mark Wahlberg har en stark karaktär som man snabbt respekterar, tillsammans med Tyrese Gibson, Garett Hedlund och Andre Benjamin. De fyra tillsammans skapar en historia värd att se. Filmen har en tydan på komedi, är actionspäckad, oklanderligt skådespeleri och en suverän story. Filmen får 5/5 Trailern ser ni här: Accepted För alla dem som avskyr skolan - för alla dem som velat gå på en skola där de faktiskt lär sig, genom att avgöra vad de själva vill lära sig - är detta filmen för. Accepted handlar om killen som blivit nekad på alla håll och som genom att lura sina föräldrar omedvetet lyckas öppna en skola - en skola som fylls upp av hundratals elever. Gemensamt lyckas de skapa en skolbyggnad och de håller tillsammans i lektioner där de faktiskt lär sig - utan några måsten. Filmen är klockren komedi som syftar på det alla ungdomar känner. Det är ännu en av de feel good filmerna utan ett större syfte - en bra komedi för familj och vänner! Filmen får 5/5 Trailern ser ni här: The Help The help är ännu en film baserad på en sann historia och tar oss tillbaka till 60-talet. Emma Stone har rollen som en journalist som i hemlighet och helt anonymt skriver en bok om utslag från de svarta städerskorna på 60-talet. Historier som aldrig sagts högt och situationer som ingen sett skrivs i boken och konsekvenserna blir tydliga. Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer och Jessica Chaivstain ger filmen ständiga guldvärda ögonblick. Filmen är en väldigt inspirerande och rörande inslag med flera komiska inslag. Det är definitivt en film att se tillsammans med sin väninna eller sin mamma! Filmen får 5/5 Trailern ser ni här:
A little bit of heaven A little bit of heaven handlar om Marley vars liv går helt och hållet framåt. Karriären är hennes livsmål medan männen är vad hon njuter av, utan komplikationer och svårigheter. Tills det ögonblicket hon får beskedet om att hon har cancer. Trots hennes vanliga glädje börjar fler känslor komma till ytan och hon blir inte bara förälskad, utan hon måste möta livet cancer innebär. Detta är en komedi som fick mig att både skratta och gråta, sucka och le. Det är definitivt en film som kan tilltala var och en, då rädslan är något alla har men som alla måste komma över. Filmen får 5/5 Trailern ser ni här:
Under The Tuscan Sun När Frances liv står stilla efter att hennes relation gått i stupet, skickar hennes vänner henne på en bussturne i Tuscana i Italien. Dock slutade det inte med en resa, utan en flytt. Under en av rundturerna finner hon ett hus, eller snarare - ett rukel som hon bestämmer sig för att köpa och fixa. Under en somrig tid med både åska och regn får vi följa en tid för Frances att börja om, då hon lagar sin villa och samtidigt lagar sig själv. Och innan Frances hunnit önska sig allt hon någonsin önskat - har hon fått allting hon önskat sig - trots att det inte var som hon önskade sig det. Mm, klurigt va? Under the tuscan sun är en fantastisk historia om hur man börjar om och Diane Lane ger oss en karaktär som vi alla önskar att vi vore. Vill ni se en riktigt upplyftande film - se den! Filmen får 5/5 Trailern ser ni här;
My best friends wedding Okej, så vi har alla njutit av klassikerna - Notting Hill, Vad kvinnor vill ha och Pretty Woman.. Och vi har säkerligen njutit av denna filmen förut. My best friends wedding handlar om Julianne(Julia Roberts) som inte har en känsla för mode, kärlek eller pojkvän. Hon är fullt insatt på karriären, sina ofärgade kläder och självständighet. Fram till hennes bästa vän ska gifta sig. Plötsligt blir den enda i hennes liv, som på ett sätt varit mannen i hennes liv, inte längre hennes och i sina desperate försök att få honom att inse sin kärlek till henne - försöker hon få honom att inse att hans nya inte är en match bra alls. Självklart får alltihopa konsekvenser och historien staplar ut på ständiga konstiga situationer. Men filmen är en bra komedi, som någonstans ändå är fylld av samma smärta som kärlek alltid medför sig och i slutändan handlar dt om hur man offrar sig själv för den andres lycka. Det jag också gillar med denna filmen är att den inte heller har samma vanliga lyckliga slut, som många andra fairytales. Filmen har sina ljusglimtar, särskilt med Dermut Mulroney som med sitt vackra yttre charmerar varenda kvinna som ser filmen. Han har en oerhörd charm som går rakt igenom karaktären. Detta är en klassisk romantisk komedi som går att se med vem du än har i närheten. Filmen får 5/5 Trailern ser du här;
Nu har ni lite att titta på.. Trots att filmerna är några klassiker så är det faktiskt filmer man alltid kan se om igen! Det finns hundratals andra filmer självklart, men det börjar närma sig sömn så jag tycker det räcker där idag!
Hoppas ni känner er nöjda nu när ni fick lite förslag! Är det några andra ni vill att jag ska rekommendera så är det bara att lämna en liiiiten kommentar!
Vi hörs flickor&pojkar! Hoppas ni får lite bra movietime.
Jag brukar inte erkänna det, men idag är jag för trött för någonting annat. Idag är jag orolig. Orolig för skolan, för dess beyg, för de sista ämnena som jag känner tar alldeles för mycket och ändå så lite av min tid. Det är inte konstigt att man tröttnar, det känns komplett meningslöst. Vissa av de grejerna vi gör är så ofattbara och jag förstår inte hur det kan göras betyg på det. Och när vi dessutom börjar närma oss studenten blir jobberbjudandena allt flera och man säger helt ärligt - hellre ja, till jobb när man lever på ett knapert jävla studiebidrag på 1050 kr.. Men imorgon vill jag inte resa mig upp. Jag känner det redan nu. Jag vill inte lägga mig för att vakna och känna att jag måste gå dit igen. Jag vet. Alla säger det; Så lite tid kvar. Jag vet. Men det är denna tiden som är värst. Jag vill inte mer. Fan, jag har inte velat på länge. Och jag är säker på att även om jag försöker nu så kommer det gå åt helvete.
Idag har varit en av de bättre dagarna. Jag spenderade flertal timmar med Beafis på vår gamla skola, där vi pratade igenom den senaste tidens oklarheter. Jag ska inte säga att jag var förvånad över hur naturligt det kändes, men det kändes hjärtevärmande och veta hur normalt det kunde bli och hur äkta det kändes. Jag kunde gå därifrån och känna att det värmde i hjärtat och det är fåtal gånger hjärtat känner sig värmt nu för tiden. Jag kunde åtminstone fortsätta dagen med ett leende. Så tack Beatrice. Du vet att jag har saknat dig..
De som verkligen är ens vänner visar det och det är verkligen det mest värme hjärtande där är.
Timmarna har därefter gått förbi. Jag spenderade några timmar med min far som jag aldrig ser och trots att vi inte var ensamma var det mysigt att få vara med. Vi såg battleship - igen, så satans bra film att jag blir på g varenda gång jag ser den! Tänk om livet vore så spännande..
Annars är dagarna som de är. Fyllda av ansvar, läxor och allt som kommer med. Det är slutet på tiden och det gäller att hänga med och hur trött jag än är.. får jag inte lägga ned. Bah.
Nu ska jag inte klaga. Sommaren kommer snart till Höllviken, vintertiden är förbi och trots att det regnat ett par droppar idag har solen varit färgfylld tills den gick ned.
Jag har dessutom unnat mig lite mer. Inte bara med middag och bio, utan jag har beställt hem skor och klänningar! Hah, det satt inte fel!
Ibland behöver ni inte bara läsa om mitt livs dysterhet, utan jag ska självklart dela med mig av ljusa och normala stunder - som första gången jag försökte gå i dessa nya skorna, med 14 cm klack.. Jag knäade hela vägen. Hahah! Jag är så kass på att gå i höga skor, vilket är skitjobbigt då jag är så kort och så gärna vill va lite långt.. Men fan.. Det är inte lätt att gå i om man inte är modell. Så jag undrar, har ni några tips gällande det? Jag övar såklart - det blir bättre och det ska vara komplett suveränt till pappas releseparty!
Jag håller på att klicka hem lite mer, för första gången någonsin.. har någon fått mig intresserad av kläder och shopping. Så tack, Style By Tyra! Hos dig kommer jag beställa mer!
Jag är inte alls vettig mer, inte idag. Så istället bjuder jag på lite härliga klipp jag njutit av!
Den här videon har fått mig att skratta varje dag den här veckan! Den är inte mindre rolig vid något tillfälle!
&detta klippet, är så värt sin tid. Wow!
&detta klippet, har jag sett om och om igen.. sedan det ögonblicket jag såg det i filmen. Dermut Mulroy har komplett fått mig att falla & jag klarar knappt av att höra honom tala. Och i just detta klippet säger han så mycket med så lite. Detta är så många personers livshistoria. Ställ dig själv frågan; Hur många gånger låter du ögonblicket passera?
Ikväll har jag varit i min tryggaste zon. Arm i arm har jag gått med Lukas igenom Malmö stad. Vi har skrattat och pratat och Lukas har fått ännu en chans att göra mig lite mer allmänbildad.. Haha;) Slutligen slog vi oss ned på en något dyrare italiensk restaurang och njöt av god mat. Vi pratade drömmar och jag såg hur hans ögon tindrade mer än någonsin när han kom på att det han ville var att resa jorden runt. Jag kunde bara ge honom ett stolt leende och säga "Självklart.. Gör det. ". Jag lovade att vid något tillfälle möta honom på vägen.
Vi fortsatte kvällen med Battleship på bio och vi satt som vanligt och småsurrade under vissa delar av filmen. Ibland förutsåg vi repliker och skrattade i takt när vi hade helt rätt.
Battleship är definitivt en av de bättre filmerna jag sett på länge! Som ett stort fan av både Transformers,aliens,filmmusik och armen var det här en perfekt kombination! Självklart blev det mycket Hollywood men tillsammans med stundtals guldvärda ögonblick av humor, riktigt bra teknik och bra skådespeleri gick jag ut ifrån bion med en enormt nöjd känsla i kroppen. Och precis som Lukas sa.. Så lyckades denna på något annorlunda sätt bidra med en feel-good feeling!
Nu har vi precis sagt hejdå och Lukas har som vanligt avslutat kvällen med en puss i pannan ,som alltid får mig att känna mig lika värdefull.
Att spendera en dag tillsammans ger alltid lika mycket,oavsett hur mycket tid det går emellan.
Bästa Lukas. Du är något av det bästa som tillkommit mitt liv. Jag kommer alltid uppskatta dig för allt du gör,för den du är och jag kommer alltid att älska varenda sekund vi har tillsammans! Bästa vän. Tack för att du är den du är.
Häromdagen gick jag längs Malmös gator utan ett riktigt mål. Affär efter affär passerade mig och efter att jag på mina nya klackar vinglat igenom springorna fann jag en fast mark att gå på. Solen gjorde mig varm och slutligen tog jag av dunjackan som tyngt mina axlar. Överallt mötte jag olika ansikten. På andra sidan gatan såg jag en kvinna klädd i alla världens färger. Hon pratade med sig själv och jag kunde på detta avstånd avgöra att hon förmodligen inte var helt frisk. Samtidigt som jag observerade vad som pågick på andra sidan gatan krockade jag med en byggarbetare i limegul outfit, som snabbt såg ned på mig och gav mig en ursäkt innan han gick vidare. Jag fortsatte utan att bekymra mig och insåg plötsligt att jag nästan flöt med i musiken i mina öron. Varenda låt som spelades var på något sätt så glad och samtidigt så mjuk att kroppen lyckades smälta ihop med den. Jag flög över gatorna och fann mig memorera fler ansikten än jag medvetet lade märke till. Har ni tänkt på hur många människor ni ser på en dag? Har ni också tänkt på att varenda passerande lägger märke till dig? Den där personen i bussen som kör förbi hinner säkert se dig för en snabb sekund, medan killarna i sin pappas bil hinner stanna till för att vissla ett ögonblick medan du passerar vidare. Också de där människorna som står framför dig på ett övergångsställe - de hinner observera dig och läsa av dig innan det blivit grönt. Också dessa människorna du handlar av - du är bara ännu en kund, men de hinner se dig och de hinner memorera dig för nästa gång du kommer in behandlas du på något sätt lite mer bekant. Mina ögon hinner se tusen ting de inte fastnar för, men som i minnet bränt fast sig. Visst är de märkligt att vi kan minnas de mest oväsentliga sakerna och totalt tappa grepp om det viktigaste?
Jag tappade väl ett grepp om mig själv ett tag. Jag blev så osäker av att vara lämnad utanför av bekanta, att jag stängde av mig helt. Istället för att visa min oro, stängde jag in mig i rent skyddsförsvar. I rädsla av att bli sårad, lämnad och oälskad. Min rädsla har väl minskat på grund av erfarenheten av det, men känslorna är på något sätt desamma. Någonstans på den vägen ville jag kanske värna om de känslorna jag hade i mig själv att jag glömde att tänka på andras. Jag har inte uppfattat det så själv, då jag alltid sätter andra före. Men ibland trampar man fel. Man måste få lov och svajja till lite. Vägen kan inte vara rak och perfekt. Hinder skapas för att man ska ta sig antingen under, över eller förbi dem. Och jag tog mig väldigt lätt över dem. Men trots att du gått förbi dem, så får du lov och se tillbaka. Man lär sig av vad man gör fel så möter man ett hinder bemöter man inte det på samma sätt. Och jag känner nu.. Att oavsett så var detta inte ett stort problem. Detta var lösbart. Och för dem som verkligen bryr sig kommer att det att göra det. Beroende på det känner jag att jag kan lämna det bakom mig. Jag lämnar allt det svåra bakom och fortsätter på den vägen jag nu ett tag vandrat. Vägen som för första gången känns rätt.
Jag har börjat prova på saker jag aldrig trodde att jag skulle våga. Jag har anmält mig till det jag drömt om, och fasar inför resultatet men mitt hjärta har aldrig känt sig på så rätt plats. Mitt hjärta har inte visat sina känslor för någonting som det gör för detta. Att jag har tagit ett steg dit är för mig så stort och den dagen jag berättar för er om vad det är .. kommer vissa av er förstå hur stort detta är för mig.
Just nu är jag i en period av struktur. För första gången någonsin har jag en väska fylld av papper, böcker, penna och uppgifter. För första gången har jag kalendern fylld av uppgifter, möten, läxor, prov och allt som tillkommer. För första gången ligger mina läxor upplagt på bordet - i dagliga högar. Och samtidigt lever jag på att jobba, med ett jobb som jag iallafall mår bra av. En arbetsplats där jag har min mamma och min mormor och en arbetsplats där flera kollegor blivit vänner. Där musiken omger oss och där vi ständigt skämtar, pratar och stöttar. Denna arbetsplatsen har nog varit en av de ställena som stärkt mig mest. Så alla ni på gyllene snittet - Maria G, Maria, Eva, Sylvia, mormor, mamma och etc .. Tack för allt stöd ni ger, för att ni har sådant intresse för mitt liv och ör att ni bjuder på allt ifrån flingor till mat. Haha, ni är guldvärda! Dagarna går på grund av det här i ett. Jag hinner knappt vakna innan det är dags att lägga sig igen. Men samtidigt som jag är komplett slutkörd, har jag samtidigt en större drift än förut. Jag är lyckligare och säkrare i mig själv. Jag känner mig så balanserad och jag känner mig enskild och ändå komplett rätt. Jag har verkligen hållt ögonen öppna och låtit hjärtat tala.
Jag har fått jobb på Toppen i Höllviken och kommer under sommaren att vara extra insatt i delikatessen. Jag har även varit på möte på Malmo's language recruitment fair med Christopher och pratat med företag från London, Manchester och diverse ställen om arbetstillfällen. Många av dem bad om vårt cv - och skulle vara redo att ge oss jobb nästa vecka. Jobben var dock ingenting jag kände intresse av - men jag är öppen och redo för förslag men vet redan nu var jag börjar.
I allt detta kaos och i planering för framtiden, med två månader kvar till studenten söker jag ofta mig till min största dröm. De vackra byggnaderna, det glada, strukturerade, artistiska folket och den antika staden. Jag rymmer till min fantom och jag kan fortfarande stänga ögonen och minnas hur jag kände när applåderna ökade i takt och fantomen lutade sig fram. Jag kunde känna hur flera kapitel skrivits och hur jag nu fick ett avslut. Det var ett sådant out-of-body-experience-moment som jag föralltid kommer leva på. Det var verkligen mitt livs upplevelse. Eller åtminstone, mitt livs än så länge största upplevelse. Därav bär jag ständigt fantomen i öronen och jag vaknar till hans sång och somnar till hans röst. My phantom. My angel of music.
(Bilder av: Peter Jöback)
För många är det säkert otroligt att jag kan känna som jag gör, för en teater, en story och för musik. Och framförallt för en stad. Men vi har alla olika saker som talar till oss. För vissa går världen under om deras favoritlag inte vinner den sista matchen och för vissa är den största upplevelsen att stå på arenan och se sitt favoritlag närmare än någonsin. För vissa är en artist - såsom justin bieber - mer än så och istället en livsdel. För vissa är kläder det som skapar något inom en. Och för vissa, t.ex. min låtsaspappa, är det största att sitta och se på hästarna en viss tid. Haha, förstår ni? Allt ifrån det minsta till det största. Vi har alla mönster som passar var och en. Och detta är det enda som passar mig. För tillfället finns det ingenting som talar till mig som dess musik, dess story och dess karaktärer gör. Det är där mitt hjärta just nu ligger. Och jag känner, att jag måste ta mig närmare än någonsin.
Nu avslutar jag med att lämna vissa delar bakom mig. Jag är den jag är och ska inte ändra mig för att få folk att tycka om mig. Jag ska alltid tro på min styrka och på den jag vet att jag är. Jag ska våga tro på mina drömmar och mina beslut. Jag ska våga skapa en egen väg och jag ska våga göra mitt eget liv. Jag ska våga leva. Så med det ute bland er, säger jag samma sak till er. Skapa livet enbart ni kunnat tänka er. Och håll er bara bland dem som alltid kommer älska er.
Någonstans reser jag mig för att möta min trötta blick i spegeln. Mascaran har klibbat ihop mina ögonfransar under natten och det som avskalat sig ligger kvar som smuts. Någonstans fylls mina händer med kallt vatten och jag omsveper de vattenfyllda händerna längs kroppen. Ansiktet chockeras av kylan som något opassande sätt krockar med den varma kroppen och med små droppar fortsätter de rinna längs halsen för att långtsamt dra sig över midjan.. Slutligen går det en rysning längs min ryggrad och jag stänger mina ögon för att känna samma känsla jag så få gånger lyckas återställa. Känslan då jag för första gången fylldes av världens mest smärtsamma sång, då jag för första gången satt i fantomens värld. Totalt omsvept på ett sätt ingen skulle förstå.
Som vanligt är mina tankar på allt annat än håll än just det levande och nuvarande. Jag känner mig inte betydlig för dem omkring mig och trots att jag kanske rymmer, känner jag att jag behöver få starta om - jag vill kunna bli allt jag vill bli och sluta göra någon till besvikelse. Jag vill få göra det jag drömmer om, jag vill bli allt det jag vet att jag kan bli. Jag vill visa alla dem som sagt att jag aldrig kunnat. Jag vill fylla mitt hjärta med allt det som fattas.
Och jag är på ett eller annat sätt närmare än någonsin. Med arbetsförmedlingen satt jag ned för att diskutera alternativ och sätt att göra just det - påbörja ett nytt liv i London. Skaffa mig ett jobb. En billig lägenhet. Allt det där var möjligt - de gav mig förslaget att leta efter sökande att dela lägenhet med. Det skulle därigenom inte bli lika dyrt och lättare för båda att leva. Det fanns inte heller något annat sätt än att söka jobb på plats, så äventyret börjar någonstans där jag går omkring med ett cv i hand, villig och lycklig över min nya start - som kanske inte blir lätt alls. Men det kommer finna sig att bli så värt det.
Om London i längden inte skulle fungera gav de mig förslag som arbetande på Irland för ett företag(dock inte ett jobb som jag är intresserad av) eller så gav de mig en tanke som entertainer och reseledare. Då jag har hand om tre olika grupper - barngruppen, eftermiddagsgruppen och sedan kvällsentertainer. Såsom många vet ligger någon sorts musiktalang långt inne och trots att det är allt annat än perfekt kan det vara någonting som kan vara bra att påbörja på en scen för barnfamiljer och resenärer. Att vara reseledare är också någonting som är väldigt passande.. Så mina tankar är lite överallt, vad är det jag vill? Vad skulle jag kunna tänka mig att göra under en lång tid? Kanske jag om något år provar på båda..
Men just nu längtar mitt hjärta efter ett artistiskt liv i London, i en sliten lägenhet, efter regn och doften av gammeldagsträ. Jag vill uppleva magin längs dess gator och byggnader. Djur och färger. Jag vet att detta inte är allt som kommer till det. Det är lika stressigt som att leva här, om inte värre. Ekonomin har många brister, men man finner stärkelse inom sig själv och enligt en gammal vän finns det inget bättre äventyr än dem man finner i London. Och jag vet att jag kommer att få skriva många kapitel om mina.
Det är 30 minuter av ditt liv. Det är 10 minuter du ger blod. Det är 10 minuter du går igenom papper. Det är 10 minuter du fikar. Så lång tid tar det för dig att ge blod som räddar 300 människor per gång. Varje gång ger du omkring 4,5 dl av ditt blod. Det är omkring en tiondel av blodet i din kropp. Ditt blod delas upp i olika såkallade "kategorier" för olika "matcher" och vid olika t.ex. operationer kommer detta blodet att komma till användning. Kan ni tänka er? Så lite gör så mycket.
Vill ni veta mer kan ni gå in på hemsidan www.geblod.nu och få svar på allt ni undrar. Ni kan där också ta reda på var er mottagning finns.
Jag har äntligen blivit blodgivare. Jag har sedan jag blev 18 varit på plats 3 gånger och de två forna gångerna hade jag glömt mitt ID! Så ett tips!! Ha alltid med legitimation! Ett annat tips är att också boka tid så att du slipper åka hem igen!
Men nu är jag registrerad, blodprovad och redo för att ge blod 4 gånger om året. Det är väldigt lite att göra för att hjälpa så många! För mig finns det bara en sak att säga - gör det. Det är en halvtimme av ditt liv och kan rädda många år för någon annan.
Jag har kommit till den delen av mitt liv då jag lärt mig att inte sörja vad som är borta, utan glädjas åt vad som finns kvar. Det har hållt i ett tag och jag har känt mig stående och stark på två ben. Men det kommer dagar då detta inte håller. Då mina ben någorlunda viker sig. Då spöken omger en som en påminnelse av åren som skapat mig.
Mitt förflutna är mitt eget och jag skulle inte vilja ändra på någonting. Okej, nu ljuger jag, jag skulle väl det. Sannerligen vill varenda människa i världen ändra någonting om denne fick chansen till det. Trots att sakerna vi gör fel ofta är bagateller.. Ni vet, alla de där misstag en tonåring ska göra. Men vet ni vad? Samtidigt skulle jag inte göra någonting i världen för att byta ut vad jag lärt mig av det. Igår kväll satt jag med en vän vars tonårsår sprungit förbi beroende på att han varit inlåst med en enda människa. Ett förhållande ska självklart vara så, långt och kärleksfullt och man ska vara blind. Men det är när man väl öppnar ögonen och tar av sig handbojorna som man inser att livet är allt annat än det det varit därinne. Det är väldigt svårt att sätta sig in i en situation då åren sprungit förbi en, då erfarenheten är väldigt liten, ens självmedvethet är väldigt liten och ens självständighet är ännu mindre. Där är han och jag komplett olika. Mina ögon har ständigt varit vidöppna. Självklart finns tillfällen då ögonlocken faller ihop, det är då misstagen görs, men när jag öppnat dem igen och tagit mig igenom konsekvenserna har jag lyckats gå vidare med lika vidöppna ögon.
Det jag tycker är så sorgligt, är att när man ser tillbaka, ser man på det med ledsna ögon och med ett någorlunda brustet hjärta. Jag är för tillfället omgiven av spöken som på olika sätt påminner mig om allt det som mitt förflutna innebär. Genom texter, brev, bilder och annat hamnar jag i omgångar tillbaka i det förflutna. Det är oftast så otroligt roligt att se på, minnena att minnas. Men när man möter dessa människorna som skapat en del av ens liv, som är del av ens förflutna och som har format en till den man är.. och de går rakt förbi en utan att ens ge ett leende, börjar man undra var det gick fel.
Självklart gör vi alla mänskliga misstag. Självklart bråkar vi, unga och naiva. Självklart gör vi alla fel. Jag har inte varit oskyldig, jag gör mig ärlig till vad jag gjort fel - men skillnaden är att, när människor gör fel emot mig tar det inte lång tid innan jag löser det igen, då jag vill att vi ska kunna gå förbi varandra och höja på hatten - säga hej eller till och med prata. Istället verkar det som att konsekvensen av min välvilja ofta blir trampad på. Och flertal gånger går de mest betydelsefulla människorna förbi mig med ryggen rakt och i ren medvetenhet ignorerar de mig medan jag fortsätter se efter dem tills de försvinner ur sikte.
Är det så lågt vi har sjunkit? Har vi låtit bagateller avgöra vilka vi är och vilka vi ska vara för varandra? Har vi kommit till den delen av livet då vi valt att ignorera att vi varit del av varandras liv? Det är annorlunda om man själv valt att lägga av, om man gjort det klart för de människorna som varit involverade - att nu vill man inte mer. Men att gå fram och tillbaks och sätta människan i komplett förvirring är orättvist. Vissa saker säger sig själva, of cöurse. Men.. Om en människa varit en del av ditt liv i så många år, om en människa skapat så många minnen du aldrig kommer att glömma, om en människa givit dig erfarenhet och glädje och kärlek, förståelse och upplevelse.. Hur kan du då vända ryggen när en enda sak går fel? Är det ett sätt att straffa den som gjort fel? Eller är det i ärlighetens namn ett sätt att rymma från skulden du själv bär?
För om du vill straffa mig, gör du komplett fel. Genom att vända ryggen vet jag att jag gör rätt i att leva vidare. Men om du ser mig in i ögonen och säger "Du svek mig, du kanske inte uppfattar det men du kommer förstå det förr eller senare. Du är min vän och därför finns jag alltid här för dig. Men min tillit kommer inte vara dessamma för mig. De sakerna som hänt ger konsekvenser och det får du acceptera." Vet ni varför det straffar mer? För att det visar att en äkta vän finns. Att min uppfattning inte varit komplett korrekt och att jag måste visa förståelse för människan jag har framför mig. Istället ser jag hur det förflutna upprepar sig och hur flera av dem passerar en utan att bry sig ett dugg om hur det känns.
Detta är en del av anledningen till att jag blivit så självständig. Så pass självständig att jag allt mer och mer börjar stänga in mig själv, jag spenderar tid i hemmet och inte bland vänner. Jag håller mig utanför uppmärksamheten och intresset. Det är många, har jag märkt, som någorlunda glömt bort att jag finns. Det händer mycket runtomkring och jag hålls helt utanför det. Jag får uppmärksamma allt jag vill veta för mig själv. Det är okej, det är så mitt liv är. Ensamt och vad många anser trist. Men för mig har det varit lärorikt och trots att jag ofta är så ledsen att jag gråter hysteriskt, är det åtminstone påtagliga känslor. Det är det som gör mig till den jag är, det är den delen av mig själv som gör att jag kan resa mig när jag fallit igen. Det är det som gör att jag kan avgöra när och vem jag ger min tillit till.
Åhja, det är väldigt förvirrande och skrämmande att vara jag. Jag undrar om ni många gånger undrar vad det är jag pratar om och vad det verkligen är jag vill säga. Sanningen är att det är lätt att uttrycka, det låter bara så himla smörigt. Men sanningen är det här: Jag vill att alla ska ha det bra. Jag vill att vänskapen ska vara säker, trygg, stark och obräcklig. Jag vill att varenda person ska känna sig självsäker, trygg och lycklig. Jag vill att alla ska känna sig älskade. Jag vill inte vara en främling.
Se.. Smörigt. Men sant. Jag vill att varje dag ska kännas bra att gå igenom. Inte någorlunda jobbig, inte osäker eller ledsam. Jag vill att den ska vara bra. Och att begära det verkar vara otroligt svårt. Haha, även för mig.
Jag antar att man kommer till den delen av livet tillslut, då bagatellerna upphör. Då dessa små bråken inte blir avgörande. Och jag antar att det kommer ett tillfälle då man slutar leva på allt som gör en osäker och ledsen. Jag antar att det kommer en dag då vi alla växer upp som separata människor och jag hoppas att den kommer en dag då vi alla ändå kan involvera varandra.
Ja, mitt huvud är där det är just nu och som ni märker är det i en enda deg. Men samtidigt hoppas jag att syftet går igenom och att någon därute känner att livet är för kort för att spendera på dåliga ting, när man kan göra det så bra för varandra. Det finns en anledning till att någon blev din vän. Det är allt du behöver tänka på.
Jag läste nyss en så oerhört underbar och träffsäker krönika, hon har sagt det jag vill säga: (Tack Michaela!! jag håller med, skönt att få höra det från någon annan med)
KRÖNIKA: Michaela Forni om att vara trött på strävan efter perfektion.
Jag var ute på min numera regelbundna morgonpromenad vid 06.10 när jag blev plötsligt förbannad. Vad i helvete gör du ute på promenad sex på morgonen kanske ni tänker nu, men då ska jag berätta för er att det är ännu ett av mina påhitt för att bli den ultimata människan. Ett steg mot att bli den perfekta tjejen.
För den perfekta tjejen ska röra mycket på sig och få mycket frisk luft så att hon i sin tur får energi. Den perfekta tjejen ska tycka att det är superroligt att gå på gym och mer än gärna vilja, orka och hinna med det några gånger i veckan. Den perfekta tjejen ska inte bara ha ett jobb, hon ska ha en karriär och den ska gå spikrakt uppåt och pengarna ska ramla in. Den perfekta tjejen ska älska mat och äta helst väldigt mycket och ofta men samtidigt inte skaffa sig några kilon i övervikt. Den perfekta tjejen ska tycka om att läsa böcker, ha körkort, gilla hemmakvällar men samtidigt vara festlig (utan att festa för mycket), vara allmänbildad, skitrolig, ha sett de flesta relevanta filmer och kunna leverera citat på löpande band. Hon ska vara politiskt insatt, gilla sport, umgås mycket med sina vänner, hinna med att umgås med sin familj, vara duktig på att laga mat och ha självdistans. Den perfekta tjejen ska se perfekt ut, hur fan man nu gör det.
I min väg mot denna perfekta människa tog det plötsligt stopp. Vad är det jag håller på med? Jag orkar inte en sekund till av det här. Jag är inte perfekt. Jag kommer aldrig att bli perfekt. Kan inte bara jag och alla andra tycka om mig precis som jag är, med mina goda sidor och mina mindre goda egenskaper? Jag är inte en dålig människa för att jag inte följer med de andra tjejerna till gymmet efter jobbet eller för att jag tycker om att gå ut och festa när jag är ledig.
Jag får en sådan ångest när jag läser eller hör kommentarer om att det inte är bra att äta si och så, dåligt att festa x antal dagar i veckan, ohälsosamt att äta lite godis varje dag, hur viktigt det är att hinna med att träffa vänner för annars är man en dålig vän etc. Alla dem som säger att man är dålig om man inte är perfekt och kanske allra mest arg blir jag i slutändan på mig själv, som försöker leva upp till krav som jag tillsammans med samhället satt upp och som är omöjliga att leva upp till.
Förlåt mig men jag hatar verkligen gym. Och jag älskar kolhydrater. Jag tycker godis är jättegott. Jag har inte så fint hår. Min mage är rätt mjuk. Mina ben är inte milslånga. Jag har inte hunnit läsa nyheter på flera veckor och har ingen aning om vad som händer i världen just nu. Jag har inte sett en rad av alla de klassiska filmer man "måste ha sett". Jag gråter offentligt oftare än vad som kanske anses vara okej.
Jag hoppas att jag kommer sluta bli påverkad av den bransch jag jobbar i och det samhället jag lever i. Att jag, och alla ni andra som känner igen er, lär oss att sänka kraven på oss själva. Jag orkar inte vara trött på mig själv när jag inte lyckas med allt. Jag vill bara vara glad över mig själv för det jag har åstadkommit och den jag är.
Att kommaiväg till Småland var för mig helt perfekt. Trots att jag inte helt och hållet hade alla känslor på rätt plats, så kändes det helt rätt att åka iväg. Jag tror att jag för första gången någonsin förstod vad det innebar att slappna av. Jag har nog aldrig låtit mig själv vara i sådan tystnad och min mun har nog aldrig rört sig mindre. Men det var skönt. När huvudet gick i ett kunde jag på något sätt rensa bort det från vad som pågick beroende på lugnet runt omkring. Jag lät det bestå, men det bekymrade inte mig. För mig kunde det inte bli bättre än att bara få vila upp mig.
Någonstans i Smålands urskogar landade vi ute i ingenstans. Jakttorn stod i lite olika hörn och mitt sökande efter älgar blev allt ivrigare. Att få se en älg vore ju något av det fräckaste! När vi åkte förbi Älgparken blev min längtan allt starkare. Det är nog de största djuren jag befunnit mig vid. Men med den vackra naturen for vi bara vidare utan vilda djur i sikte. Nedhuggen skog tog sig i vår syn då och då, något mer sorgligt, men så fort den majestätiska skogen lade sig längs vägen igen åkte mina tankar till annat.
När vi väl kom fram till den lilla stugan kände vi oss snabbt som hemma. Stugan var så liten och så söt och muren runt omkring gjorde den på något sätt så mycket sötare.
Vi avnjöt några timmar med gott vin, en bra film och vissa av oss tog en snabb tupplur. Det var i dessa stunderna jag passade på att sätta mig i en av gungstolarna med en bra bok. En jag redan läst förut, men som gång på gång fick mig att kväva mina känslor. Tårarna rann brinnande innanför ögonlocken flera gånger, men jag andades tugnt bort det. Vissa tillfällen var jag så inlevd i min värld att tjejerna frågade efter min frånvaro. Vissa gånger kände jag mig nästan taskig, men för mig finns det inget mer värdefullt än att få sitta ned timme efter timme i komplett ro och läsa mig genom en bok. Att verkligen finna tid till att läsa är så sällsynt för mig nu för tiden, så jag kände hur varenda ögonblick jag fick gjorde mig allt mer hel. Jag var väldigt tacksam för det.
När kvällen tog sig till ända hade vi hunnit köpa oss en kortlek, lagat lite god tacos och myst under ljusens värme.
När natten äntligen tog vid, satt vi förberedda i vardagsrummet med våra gåvor i hand när Josefin plötsligt ropade att det var dags att gå upp. Vi gick försiktigt upp efter henne och tog i med full bravur när vi sjöng " vi gratulerar". I ren glädje sjöng hon med, skrattade och dansade medan vi jublade omkring. Slutligen låg mitt silverhalsband i hennes hand, med en liten ängel hållandes i ett hjärta, som symbol till henne. Jag har alltid sagt att hon haft en del av mitt hjärta med sig och det kommer hon alltid att ha. Jag har också sagt att hon är som min ängel - hon är det jag vill skydda från allt ont och sårbart. Hon är den som vakar över mig även i de situationerna jag inte ens känner till mig själv. För mig kunde detta bli en symbol hon kan bära med sig, en symbol hon kan ta upp när hon är gammal och rynkig(det är inte många år till! Hoho, hon är ju hela 19 nu;) .. och slutligen minnas mig och allt vi varit. Oavsett hur våra liv ser ut så kommer det påminna henne om vad hon är för mig.
Eftersom Ida redan gett sin present avslutade Lovisa kvällen som pricken över i et med en fin silverring, med en liten diamant som hon satte på hennes ringfinger. Hhaha, på ena knät blev de där förlovade och det påbörjade Josefins födelsedag på ett mycket bra sätt.
När tisdagsmorgonen tog sig in, hade jag åtminstone sovit mig genom natten. Jag hade varit så rädd över att jag var den som skulle ligga vaken ensam under natten, oavsett.. Jag brukar inte ha problem med att ligga vaken ensam, men i ett obekant hus kan det bli något mer obehagligt. Men jag sov. Som en stork:))
Solen lös utanför och vi satt snart i bara toppar och lät solens värme lägga sig. Hela 17 grader hade vi som varmast och det var bra underbart när lilla Skåne hade snöfall och regn.
Återigen passade jag på att ta mig in i litteraturens värld - Lovisa, Josefin och Ida, jag måste faktiskt be om ursäkt - jag kan inte ha varit en allt för rolig vän, men ni måste förstå, det var så nyttigt för mig. Jag behövde det. De timmarna är som ren terapi.
Vi satt där ett par timmar i rad, emellanåt njöt vi av att göra ingenting, vid något tillfälle åt vi en väldigt god lunch och vi något tillfälle busade josefin och lovisa runt. Det var verkligen första gången jag gjorde absolut ingenting och det kändes oerhört nyttigt. Att bara låta sig själv vara. Jag hade hört uttalandet innan, men jag hade inte riktigt förstått mig på det. Men det gör jag nu.. "Dolce far niente" - the sweetness of doing nothing.
Tänk på det. Vi spenderar så många dagar i jobb, måsten och stress. Varför inte bara sätta er ned och släppa världen runt omkring? Det spelar ingen roll om du gör det i en minut eller i en dag. Bara gör det. Ingenting. Det är det bästa du kan göra för dig själv.
När vinden tog sig till och dagen började bli lite sen, somnade vi till lite här och där. Ida och Lovisa talade över utöver mig och jag tog mig villigt in i min värld igen, precis efter jag stoppat om Josefin med en filt. När jag stod där, lutad över henne och beundrade min lilla tjej- min lille tingeling kände jag hur det högg till i hjärtat igen. Att denna lilla tjej skulle komma att betyda så mycket för mig skulle jag aldrig tro. Men jag älskar henne. Högre än vad många förstår.
När vi vaknat till lade jag ihop boken för första gången på länge och kände att jag kunde leva på de konversationerna och beskrivningarna jag fått ifrån boken och tog mig ut till köket. Där började vi duka, redo för Josefins födelsedagsmiddag. Lövbiff med potatis och sås, mums! Vi tände ljusen och tog fram grönsakerna. Det kändes oerhört mysigt att ha tjejerna runt omkring. Vid något tillfälle dök Lovisa upp bakom en och kramade om en och leendes kände jag att jag betydde något. Det är små men värdefulla ögonblick.
Efter vi ätit, spelat, skrattat och umgåtts kom Josefins tårta fram och efter att många av ljusen stått obalanserat tog de sig slutligen fast och josefin kunde säkert blåsa ut alla ljusen och önska sig något.
Kvällen blev lika lugn och mysig som den förra, vi satt med kortspel, sms-roulette och lite goa drinkar under kvällens gång. Det blev en hel del skratt och mycket charmiga stunder. Musiken omgav oss ständigt, vilket jag kan ha glömt att nämna. Men vad ni än gjorde och vart vi än befann oss var musiken ständigt med. Det är det enda som alltid fulländar. Det är verkligen som dem säger - Musik är vad känslor låter som.
Jag ska vara ärlig - i att njuta av ingenting förväntade jag mig att timmarna skulle gå fortare, men tiden gick långsamt förbi och innan det blivit midnatt var vi på något sätt trötta.
Vi lade oss med Dear John, Eat Pray Love och fler filmer på g. Ída snarkade innan filmen hunnit börja(Haha!) och de andra var inte långt ifrån. Jag å andra sidan låg vaken och spänd. I vetskap om att jag aldrig skulle somna såg jag film efter film och bad morgontimmarna komma. När jag väl somnat gjorde dem ju det och vi gick upp i samma tillfälle som jag väl fallit i sömn.
Vi åt en mysig frukost och gjorde lite av varje innan vi väl packade ihop. Det kändes faktiskt något sorgligt att åka härifrån. Att bara ha varit med varandra var så oerhört skönt och att verkligen få en paus från verkligheten och all dess innebörd var något nytt. Dolce far niente hade fått en helt ny innebörd för mig. Men slutligen åkte vi iväg, vinkades till den lilla stugan. Men vi åkte inte raka vägen hem. För att dra ut lite på hemvägen åkte vi förbi stuga nummer två och fascinerades av den vackra utsikten, där vi sa att vi gärna skulle spendera fler dagar.
Hemvägen blev musikfylld och rolig. Efter ett långt stopp på Mcdonalds någonstans i Örkelljnga lyckades en anställd få mitt telefonnummer efter att han bjudit på lite saker, flörtat litegranna och jag gick generat ut medan de andra garvade ögonen ur sig. När jag väl tog mig in igen stod hans homosexuella kollega redo att gå till attack.. Han höjde på ögonbrynen och sade flörtsamt "Jag hörde att det är någon som är kärlekssugen!" "Kärlek?" skämtade jag. "Vem har pratat om kärlek?". Killen var dock snabb på svar och skröt skämtsamt till." Det är lugnt, Markus är van vid femkanter!" .. Vi brast ut i skratt och efter att vi ett par minuter senare begett oss mot bilen plingade mobilen till och jodå, där väntade ett sms från Markus i Örkelljunga. Fortfarande generad började Ida prata om framtiden - hon kan köra mig halvvägs när det är dags för dejt! hahhah.
Episka stunder fick vi oss allt, en hel del skratt och en massa nya minnen. Jag fick glädjen av att omge mig med väldigt fina tjejer och att göra ingenting, och för mig kan det inte ha varit bättre.
Åhjo, just det.. Lite bättre blev det ju. Under en av dagarna ringde telefonen från ett okänt nummer och på andra sidan luren väntade ett jobberbjudande. Jadå! Jag fick ett av extra jobben jag ansökte om. Helt underbart! Från och med imorgon börjar jag lära mig vad som krävs.
Så som ni förstår ser det bra ut för mig. Studenten närmar sig och trots att skolan kunnat vara bättre, känner jag mig nöjd med vart jag är påväg och sannerligen vet jag att det kommer gå bra för mig. Jag vågar tro på det.
Men dessa dagarna har varit viktiga för mig. Att få hela mig lite, inte tala så mycket, njuta, mysa, läsa. Allt det där. "Dolce far niente"
9 years. 9 seasons. 9 years of heartache. Of fear. Of anger. Of pain. Of strenght. Of drama. Of happiness. Of hope. Of love. 9 years experience. 9 years. One Tree Hill.
När jag tänker tillbaka på första gången One Tree Hill sändes.. tänker jag tillbaka på när jag gick i lågstadiet. Adam, jag och ett gäng andra människor sprang ned för trappan på Stora Hammar och pratade om den stora premiären vi redan visste att vi skulle tycka om. One tree hill låg på allas läppar. Slutligen satt jag i Veronicas soffa, med kanal 5 påslagen, komplett förberedd.. och på en timme hade mitt liv förändrats. One Tree Hill blev därefter någonting som var och en av oss följde var vecka, flera månader, flera år i rad. Och nu .. är det över.
One Tree Hill ändrades självklart genom åren. De började som nästan som barn, ungdomar, så förlorade i sig själva - fyllda av svartsjuka, åtrå och smärta. Vi fick genomgå åratal av heart-breaks, cat-fights, tårar, dramatik, död, rädsla, ilska, smärta, åtrå, lögner och för varenda grej fann vi musik som tilltalade oss alla.
One Tree Hill gav oss inte bara allt det dramatiska, utan det gav oss också glädje, styrka, tro, hopp, erfarenhet, kärlek, lycka och stunder av värme.
One Tree Hill blev inte bara en tv-serie för flera av oss. Det blev en med oss. Vi blev en med dem.
Karaktärerna var som oss. Vi blev som dem. Musiken omgav oss, inte bara i serien, utan överallt - på festerna, på sommarn, i stugan ute på landet, i rummet. Musiken blev den vi alltid skulle känna igen.
Och någonstans på vägen, växte inte bara serien upp. Den utvecklade sig på något sätt samtidigt som vi och vi lyckades åka en färd gemensamt som blev så personlig för så många av oss. En resa som vi alltid kommer minnas. En resa som alltid kommer påverka våra liv.
Så tack One Tree Hill. Tack skådespelarna. Tack regissörerna. Tack manusskrivarna. Tack musikerna. Tack till alla tittarna. Tack till alla forum som delat mina tankar. Tack till alla vänner för alla års tittande. Tack för 9 år. Tack för att vi fick någonting vi aldrig kommer glömma.
There Is Only One Tree Hill .. and It will always be our home.
Jag märker att jag inte analyserar lika mycket längre. Förr var varenda steg, beslut och händelse avgörande för alla dagars framtida tankar. Nu verkar dagarna passera varandra utan att jag tvekar, känner eller tänker så mycket. På ett sätt känner jag mig så väldigt besviken på grund av det.. Kanske just för att mitt analyserande har varit den största delen av mig..Och plötsligt är den största delen av mig min styrka. Jag känner inte längre att jag är vilsen i min plats eller i mitt umgänge, att jag är på fel ställe eller har för lite möjligheter. Utan jag känner mig stolt över hur jag vågat agera, besluten jag tagit och motstånden jag har mött. Självklart har jag inte gjort allting rätt, det är det många som vet om, men jag känner mig på något sätt längre än förut. Jag känner mig inte rädd eller arg eller förtvivlad. Jag känner inte mig vilsen i det stora umgänget. Och trots att jag på självklar hand, för vissa saker känner en enorm saknad, känner jag inte att min plats är tom eller lämnad. Utan den verkar ersatt och det verkar inte som att många märkt att jag är lite längre borta.
Ibland är det svårare när det händer saker omkring som får den närmsta att hamna längre bort, då är det ibland ovilligt och omedvetet, men till någon viss del blir det plötsligt mer värt det och när man känner att oroligheterna blir alldeles för stora, tar kärleken över och plötsligt är man komplett säker på vem man är och på vilka vänner man älskar.
Och just nu ska jag iväg med den jag älskar mest. Med tjejen som har en egen tandborste hemma hos mig, en kudde som för mig blivit hennes, tjejen vars namn inkluderas när vi väljer ut en säng - just för att hon är den som ska sova där mest! Tjejen som gav mig en minnesbok i julklapp - som vi ständigt skriver i. Tjejen som efter många år fortfarande är den närmsta jag har, den som inte tvekar på att ställa upp oavsett vad det är, tjejen som efter årens komplikationer finns kvar. Hon är flickan jag delar tårar med, delar mina innersta hemligheter med, skrattar åt de knäppaste sakerna med och tjejen jag vill uppleva allt med. Tjejen jag gråter av att hålla i min famn - då jag är så rädd att jag en dag inte får göra just det, hålla om henne. Hon fyller 19 och vi ska fira hennes dag med att göra det vi och framför hon behöver mest - åka iväg. Med en stuga i Småland tänker vi fyra tjejer spendera så mycket tid vi kan ihop, fira josefinans dag, se på riktiga tjejfilmer, äta god mat och bara vara nära. För mig kan det inte bli mycket bättre. Så om ett par timmar sitter vi, Lovisa, Ida, Josefin och jag i bilen påväg bortåt.
Jag har packat två små väskor, med allt vi behöver och framför allt mina viktigaste böcker, filmer och kameror.
När ens verklighet inte ska omge en för ett ögonblick känns det för någon anledning lite bättre. Men jag säger bara såhär.. Att jag inte är nära - betyder inte att jag inte kommer vara här. Så håll koll, ni får kanske något litet då och då!
m tillkommer. För första gången ligger mina läxor upplagt på bordet - i dagliga högar. Och samtidigt lever jag på att jobba, med ett jobb som jag iallafall mår bra av. En arbetsplats där jag har min mamma och min mormor och en arbetsplats där flera kollegor blivit vänner. Där musiken omger oss och där vi ständigt skämtar, pratar och stöttar. Denna arbetsplatsen har nog 
g vill kunna bli allt jag vill bli och sluta göra någon till besvikelse. Jag vill få göra det jag drömmer om, jag vill bli allt det jag vet att jag kan bli. Jag vill visa alla dem som sagt att jag aldrig kunnat. Jag vill fylla mitt hjärta med allt det som fattas. 
ällsentertainer. Såsom många vet ligger någon sorts musiktalang långt inne och trots att det är allt annat än perfekt kan det vara någonting som kan vara bra att påbörja på en scen för barnfamiljer och resenärer. Att vara reseledare är också någonting som är väldigt passande.. Så mina tankar är lite överallt, vad är det jag vill? Vad skulle jag kunna tänka mig att göra under en lång tid? Kanske jag om något år provar på båda.. 
