Missnorman

När vi väl kom fram till den lilla stugan kände vi oss snabbt som hemma. Stugan var så liten och så söt och muren runt omkring gjorde den på något sätt så mycket sötare.

Vi avnjöt några timmar med gott vin, en bra film och vissa av oss tog en snabb tupplur. Det var i dessa stunderna jag passade på att sätta mig i en av gungstolarna med en bra bok. En jag redan läst förut, men som gång på gång fick mig att kväva mina känslor. Tårarna rann brinnande innanför ögonlocken flera gånger, men jag andades tugnt bort det. Vissa tillfällen var jag så inlevd i min värld att tjejerna frågade efter min frånvaro.  Vissa gånger kände jag mig nästan taskig, men för mig finns det inget mer värdefullt än att få sitta ned timme efter timme i komplett ro och läsa mig genom en bok. Att verkligen finna tid till att läsa är så sällsynt för mig nu för tiden, så jag kände hur varenda ögonblick jag fick gjorde mig allt mer hel. Jag var väldigt tacksam för det.



När kvällen tog sig till ända hade vi hunnit köpa oss en kortlek, lagat lite god tacos och myst under ljusens värme.





När natten äntligen tog vid, satt vi förberedda i vardagsrummet med våra gåvor i hand när Josefin plötsligt ropade att det var dags att gå upp. Vi gick försiktigt upp efter henne och tog i med full bravur när vi sjöng " vi gratulerar". I ren glädje sjöng hon med, skrattade och dansade medan vi jublade omkring. Slutligen låg mitt silverhalsband i hennes hand, med en liten ängel hållandes i ett hjärta, som symbol till henne. Jag har alltid sagt att hon haft en del av mitt hjärta med sig och det kommer hon alltid att ha. Jag har också sagt att hon är som min ängel - hon är det jag vill skydda från allt ont och sårbart. Hon är den som vakar över mig även i de situationerna jag inte ens känner till mig själv. För mig kunde detta bli en symbol hon kan bära med sig, en symbol hon kan ta upp när hon är gammal och rynkig(det är inte många år till! Hoho, hon är ju hela 19 nu;) .. och slutligen minnas mig och allt vi varit. Oavsett hur våra liv ser ut så kommer det påminna henne om vad hon är för mig.



Eftersom Ida redan gett sin present avslutade Lovisa kvällen som pricken över i et med en fin silverring, med en liten diamant som hon satte på hennes ringfinger. Hhaha, på ena knät blev de där förlovade och det påbörjade Josefins födelsedag på ett mycket bra sätt.

När tisdagsmorgonen tog sig in, hade jag åtminstone sovit mig genom natten. Jag hade varit så rädd över att jag var den som skulle ligga vaken ensam under natten, oavsett.. Jag brukar inte ha problem med att ligga vaken ensam, men i ett obekant hus kan det bli något mer obehagligt. Men jag sov. Som en stork:))

Solen lös utanför och vi satt snart i bara toppar och lät solens värme lägga sig. Hela 17 grader hade vi som varmast och det var bra underbart när lilla Skåne hade snöfall och regn.





Återigen passade jag på att ta mig in i litteraturens värld - Lovisa, Josefin och Ida, jag måste faktiskt be om ursäkt - jag kan inte ha varit en allt för rolig vän, men ni måste förstå, det var så nyttigt för mig. Jag behövde det. De timmarna är som ren terapi.



Vi satt där ett par timmar i rad, emellanåt njöt vi av att göra ingenting, vid något tillfälle åt vi en väldigt god lunch och vi något tillfälle busade josefin och lovisa runt. Det var verkligen första gången jag gjorde absolut ingenting och det kändes oerhört nyttigt. Att bara låta sig själv vara. Jag hade hört uttalandet innan, men jag hade inte riktigt förstått mig på det. Men det gör jag nu.. "Dolce far niente" - the sweetness of doing nothing.

Tänk på det. Vi spenderar så många dagar i jobb, måsten och stress. Varför inte bara sätta er ned och släppa världen runt omkring? Det spelar ingen roll om du gör det i en minut eller i en dag. Bara gör det. Ingenting. Det är det bästa du kan göra för dig själv.

När vinden tog sig till och dagen började bli lite sen, somnade vi till lite här och där. Ida och Lovisa talade över utöver mig och jag tog mig villigt in i min värld igen, precis efter jag stoppat om Josefin med en filt. När jag stod där, lutad över henne och beundrade min lilla tjej- min lille tingeling kände jag hur det högg till i hjärtat igen. Att denna lilla tjej skulle komma att betyda så mycket för mig skulle jag aldrig tro. Men jag älskar henne. Högre än vad många förstår.

När vi vaknat till lade jag ihop boken för första gången på länge och kände att jag kunde leva på de konversationerna och beskrivningarna jag fått ifrån boken och tog mig ut till köket. Där började vi duka, redo för Josefins födelsedagsmiddag. Lövbiff med potatis och sås, mums! Vi tände ljusen och tog fram grönsakerna. Det kändes oerhört mysigt att ha tjejerna runt omkring. Vid något tillfälle dök Lovisa upp bakom en och kramade om en och leendes kände jag att jag betydde något. Det är små men värdefulla ögonblick.



Efter vi ätit, spelat, skrattat och umgåtts kom Josefins tårta fram och efter att många av ljusen stått obalanserat tog de sig slutligen fast och josefin kunde säkert blåsa ut alla ljusen och önska sig något.



Kvällen blev lika lugn och mysig som den förra, vi satt med kortspel, sms-roulette och lite goa drinkar under kvällens gång. Det blev en hel del skratt och mycket charmiga stunder. Musiken omgav oss ständigt, vilket jag kan ha glömt att nämna. Men vad ni än gjorde och vart vi än befann oss var musiken ständigt med. Det är det enda som alltid fulländar. Det är verkligen som dem säger - Musik är vad känslor låter som.

Jag ska vara ärlig - i att njuta av ingenting förväntade jag mig att timmarna skulle gå fortare, men tiden gick långsamt förbi och innan det blivit midnatt var vi på något sätt trötta.


Vi lade oss med Dear John, Eat Pray Love och fler filmer på g. Ída snarkade innan filmen hunnit börja(Haha!) och de andra var inte långt ifrån. Jag å andra sidan låg vaken och spänd. I vetskap om att jag aldrig skulle somna såg jag film efter film och bad morgontimmarna komma. När jag väl somnat gjorde dem ju det och vi gick upp i samma tillfälle som jag väl fallit i sömn.

Vi åt en mysig frukost och gjorde lite av varje innan vi väl packade ihop. Det kändes faktiskt något sorgligt att åka härifrån. Att bara ha varit med varandra var så oerhört skönt och att verkligen få en paus från verkligheten och all dess innebörd var något nytt. Dolce far niente hade fått en helt ny innebörd för mig. Men slutligen åkte vi iväg, vinkades till den lilla stugan. Men vi åkte inte raka vägen hem. För att dra ut lite på hemvägen åkte vi förbi stuga nummer två och fascinerades av den vackra utsikten, där vi sa att vi gärna skulle spendera fler dagar.






Hemvägen blev musikfylld och rolig. Efter ett långt stopp på Mcdonalds någonstans i Örkelljnga lyckades en anställd få mitt telefonnummer efter att han bjudit på lite saker, flörtat litegranna och jag gick generat ut medan de andra garvade ögonen ur sig. När jag väl tog mig in igen stod hans homosexuella kollega redo att gå till attack.. Han höjde på ögonbrynen och sade flörtsamt "Jag hörde att det är någon som är kärlekssugen!" "Kärlek?" skämtade jag. "Vem har pratat om kärlek?". Killen var dock snabb på svar och skröt skämtsamt till." Det är lugnt, Markus är van vid femkanter!" .. Vi brast ut i skratt och efter att vi ett par minuter senare begett oss mot bilen plingade mobilen till och jodå, där väntade ett sms från Markus i Örkelljunga. Fortfarande generad började Ida prata om framtiden - hon kan köra mig halvvägs när det är dags för dejt! hahhah.

Episka stunder fick vi oss allt, en hel del skratt och en massa nya minnen. Jag fick glädjen av att omge mig med väldigt fina tjejer och att göra ingenting, och för mig kan det inte ha varit bättre.

Åhjo, just det.. Lite bättre blev det ju. Under en av dagarna ringde telefonen från ett okänt nummer och på andra sidan luren väntade ett jobberbjudande. Jadå! Jag fick ett av extra jobben jag ansökte om. Helt underbart! Från och med imorgon börjar jag lära mig vad som krävs.

Så som ni förstår ser det bra ut för mig. Studenten närmar sig och trots att skolan kunnat vara bättre, känner jag mig nöjd med vart jag är påväg och sannerligen vet jag att det kommer gå bra för mig. Jag vågar tro på det.

Men dessa dagarna har varit viktiga för mig. Att få hela mig lite, inte tala så mycket, njuta, mysa, läsa. Allt det där.

"Dolce far niente"

Ni borde prova på detsamma. Det är guldvärt.