Jag har haft många magiska nätter,med så oerhört mycket olika känslor. Det är som att natten är mitt tillfälle till att lyssna på mig själv. Well.. Det har gått en väldigt lång tid sedan jag verkligen gjorde det..
Men idag lade jag mig i mitt rum. Släckte alla ljus. Lade min telefon på mitt hjärta och spelade upp varenda speciell låt jag någonsin tagit del av på repeat. Jag stängde ögonen och lät mig tas tillbaka till gamla magiska ögonblick.
Jag kunde höra ljudet från knapparna från tangentbordet. Jag kunde se hur sida efter sida blev allt längre och jag kan komma ihåg varenda skapande minut. Det var tider då ingenting hindrade mig. Det har gått väldigt lång tid sedan orden rann ur mig såsom vattnet rinner i ett vattenfall..
Men Idag.. Har jag för första gången.. Satt mig med en penna i handen och fortsatt skriva på en historia jag aldrig trodde jag skulle känna vid igen.
Idag.. Väcktes jag till liv igen.
Idag .. Går jag tillbaka till det stället där någonting gick fel.
Jul,jul,jul.. Åh finns det någonting jag älskar mer än julen?
Ni vet.. Känslan man får när man plockar fram apelsinerna och slås av doften av nejlikor.. Eller när man går omkring i grannskapet och ser allas ljus,buskar och trädgårdar upplysta av ljusslingor.. Eller när julpyntet kommer fram och ditt rum får en helt ny sorts värme.. Ett helt nytt ljus och nästintill en helt ny doft.
Samtidigt som allt omkring dig värms upp,gör jag det själv också.. Jag myser av hur rent det känns,färgfyllt det är och hur det rent av .. Doftar jul. Hade jag kunnat så hade jag haft det såhär Året runt. Min favorittid på året.. Är när man vaknat första morgonen efter pyntningen och möts av en helt ny atmosfär.. Höjdpunkten på det blir sen den dagen man ser snö ut genom fönstret. Det är då jag springer ut genom dörren och skrattar som ett litet barn i snön.. Framåt kvällen kommer Zackerias och dem andra planera inför kvällens åk på ängdalakullen .. Snön får varenda unge att komma till ängdalakullen och njuta av snön tills dess att vi åkt slut på den.. Haha:)
Julen är något som för samman alla,på olika ställen. Mitt favorittillfälle är julmarknaden som tar rum nu på söndag - ni vet.. Då hela Höllviken är ute och dricker glögg,äter pannkakor och går med barnen till lastbilen där de ska få lämna sina teckningar till tomten och sedan dansa runt granen.. Ni vet.. Den där dagen då Höllvikens olika butiksägare tar fram de stora drillarna och grillar korv i kylan och slutligen brukar folk gå till Millennium för en skvätt whisky eller något annat gott.. Julen.. Då alla är ute.. Musiken når allas öron och framför allt,värmen sprider sig bland oss alla.
Jag älskar detta. Mitt lilla egna jag hör mest som hemma här och nu. Juletid. Jag ber dig,för med dig magi.
Tack mamma.. För mitt fina rum. Jag älskar dig!
&kära ni! Glöm inte att ett leende kan ge lycka till vem som helst,även om du inte vet om de. Så ta hand om varandra och tänk på vad ditt leende kan göra på en dag. (Råd från tomtemor&tomtefar)
Jag ligger här i min säng, med låg musik, tända ljus och fönsterlampan tänd. Många nätter ligger jag nu för tiden och ser ut genom fönstret och ser regnet.. eller månen.. eller de mörka molnen. Dessa olika årstider som jag sökt inspiration i. Dammat av kameran och beget mig ut i. Jag försökte hitta tillbaka till mönster som jag tyckte var jag.. Och hur mycket jag än velat titta tillbaka in här.. Hur mycket jag än velat skriva av mig av alla tankar och känslor.. Upplevelser och tillfällen.. så är det inte här dem hamnar.. och om dem gör .. Så är dem raderade i samma ögonblick som jag skrivit ut dem.
Det är mycket som förändras, i det stora hela. När man gör små förändringar blir deras påverkan större och kanske blir de större förändringarna mindre och därför lättare att ta sig igenom. Min blogg är en liten förändring som fått en stor påverkan. VIssa saknar, uppmuntrar mig att skriva och ber om en återkomst.. och vissa påpekar hur det jag skriver inte är bra att lämna ut. Oavsett åsikt så är deras intaganden olika. Vad jag skriver är det som för stunden tar sig ut i det mest sårbara och ja, öppna sätttet. Det är impulsivt. Men ni ska bara veta, hur det för mig är så kraftfullt och så behövt. Och trots att jag berättar mycket för er, så kan jag lova er att jag har en enorm spärr som bara öppnar sig på ett sätt - och den har aldrig någonsin öppnats på den här bloggen. Jag får alltid hålla tillbaka. Jag skriver inte för att släppa på dem svåra sakerna i mitt liv. Jag skriver för att det är vad som finns i fingrarna. Jag hinner ibland inte ens tänka, innan jag fullgjort en mening. Men jag skriver för att för det ögonblicket som jag börjat skriva, precis som just nu, finner en gammal inspiration. Jag har hunnit sätta mig upp på denna korta stund, sätta upp håret och jag sitter med ett leende jag mår bra av. Kanske har jag haft så svårt att acceptera att olycka och deprission och tendensen till att låsa in sig inte är den jag är längre. Min blogg var nämligen min deprimerade sidas plats. Helt plötsligt.. försöker jag göra det till något annat. Och det känns inte helt rätt, att omvandla den jag varit här, till den jag försöker bli nu.
Jag vill skriva för att människor ska se mer i sig själva. Om vi alla gjort det, så hade vi mått bättre tidigare.
Jag har gjort så många upplevelser. Jag har tagit steg som folk aldrig kommer att göra. Jag har fått stå mitt emot min egen spegelbild och jag har fått gå hela vägen in och möta den gömda själen för att kunna ta dem steget jag tagit idag.
Jag har accepterat min plats i denna världen och jag kan säga att jag ser mer än någonsin vem jag är bland alla er och jag ser vad jag har att ge den. Jag har insett hur mycket mer glädje jag har att ge. D
agligen småsnackar jag och busschauffören som kör runt Höllviken, tack vare det leendet vi gett varandra i ett x-antal år. Jag får jämt och ständigt mina kunder att skratta, delge sin vardag och jag får ofta kundernas barn att skratta lite högre. Jag ger och jag ger och jag ger. Jag älskar det. Jag älskar att göra någons dag bättre. Jag kan gå och le innerligt, tack vare vad man får tillbaka på så lite. Men detta är få ögonblick på en dag. Det kan finnas ännu fler ögonblick där mitt känsliga jag tvingas fram. Där jag aldrig riktigt får må bra. Och jag ser att det är i denna vägen som mitt lilla jag, inte riktigt får bli jag.
Men jag kommer ihåg.. väldigt visa ord från min ledare som sa.. "Du är en lycklig person Louise, du kan vara en glad och kärleksfull person,men det innebär inte att du inte får lov att vara känslig. Du är känslig. Du är känslig för allting du upplevt och allting du inte fått uppleva. Du har mycket kvar att få och du har sökt det i sådan lång tid att du trott att din känslighet varit det som måste ta över. Men du vet att det inte är så. För om du tittar på din lilla flickan. Den där flickan inom dig, så ser du vem du verkligen är. "
En mening som får mig att le varenda gång, och samtidigt stamplas dem där rörda tårarna i ögonen..
Och när jag föreställer mig nu.. Så ser jag den lilla flickan i grön klänning med en fläta längs luggen.. en flicka som dansade i pappas famn som liten, i sin allra tryggaste plats.. Men det jag ser allra mest är det stora leendet jag hade, redan som liten. Jag kan höra skrattet eka tydligt. Och någon sa till mig en gång, "att jag skulle fortsätta le.. För det vad jag är bäst på." En mening som inspirerar mig varje morgon och varje kväll. En mening som tilltalar den glada lilla flickan som finns inom mig. Och det är på tiden att jag vänder mig inåt, ser henne i ögonen.. och ler. Det är dags att göra sig själv glad.
Om du möter mig idag så möter du en orädd tjej med ett stort leende på läpparna. Jag kommer ge dig min hand och förmodligen min öppna famn - en möjlighet till att bli en del av min värld. Skillnaden förut har
varit att jag varit så pass givande att jag inte bara öppnat min famn utan tagit in för många, gett min tilllit och fått svek tillbaka. Idag vet jag hur jag ska vara försiktig och jag vet när du är min vän och jag vet när du kan räkna med att jag är din. Men jag vet inte hur jag ska göra för att låta mig bli älskad och likväl, vet jag inte riktigt längre hur jag älskar.
Jag antar att detta är ännu ett steg i min resa och ja,( för ovanlighetens skull;) är jag öppen här och nu. Svart på vitt. Många kallar det onyttigt. Många tycker inte om det. Men för att vara ärlig, så handlar det inte längre om vad du eller dem tycker. För en gångs skull så handlar det om vad jag behöver. Och jag har insett att jag har levt i ett grepp av människor som sagt till mig vad jag ska och inte ska göra. Jag gör inte det längre.
Jag har kommit till en insikt om att jag lever i vardagen jag lever, där allting går i en cirkel. Den här cirkeln.. som aldrig riktigt finner sitt slut, utan man går runt i den såsom man ska och många här finner utan problem en plats - med pojkvänner, förlovning, bebisar, lägenheter och sådant.. är deras mening med livet fulländat. En vardag jag många gånger önskat mig. Det fanns ingenting jag ville mer än att hitta någon att dela vardagen med..
Nu har jag väl insett att min vardag just nu, inte är menad att bli delad med någon. Den är inte menad att bli fulländad här.
Jag har varit förvirrad väldigt länge, över vem jag är,hur jag mått, vad jag ska göra och över var min plats ska vara. Jag har varit väldigt förvirrad då min röst blivit släckt av andra. Jag har alltid gått med på andras villkor, viljor och krav. Jag har gjort allt för deras bekvämliget och för att vara ärlig, för att få deras omtyck och bekräftelse.. Hur kan man inte göra det för dem man bryr sig om?
Well.. Har ni någonsin tänkt på vad som händer, när du inser att det inte är ditt fel, att dem begär det dem begär av dig? Dem begär samma sak för en anledning - nämligen, för att dem skyddar sig själva. Vilket är precis det man ska. Ta vara på sig själv, livet man skapar och dem man älskar. Så vad blev min vändning tror ni?
Oerhört mycket smärta först och främst. Det är inte en lätt väg för mig, att välja mig själv före och att sluta låta andras grepp ta sig över mig. Att låta deras ord sluta imprinta min vardag. Men jag gör det, just nu. Jag väljer mig själv och mitt liv före. Jag accepterar inte platsen dem vill sätta mig på i deras liv. Istället skapar jag platsen jag vill ge mig själv, om jag vill ha den.
Jag har accepterat att alla har funnit sina platser, jag accepterar att jag inte är någons första val eller viktigaste medmännska. Men med hela mitt hjärta kan jag säga, är anledningen till att jag fått söka så länge och ändå inte funnit är att min plats är inte här. Jag förmodar att min själ på ett och annat sätt alltid vetat det, då världen alltid fångat mig i ett järngrepp. Jag har alltid önskat och förundrat mig om det som är bortom Höllvikens håla.
Mitt liv i Höllviken har gått i otroligt många olika håll. Men oavsett i vilken riktning jag gått, så har jag hamnat i samma mönster och jag ser det tydligare än någonsin nu. Här kvävs jag. Suddas och kvävs. Och nu, när jag äntligen lärt mig att andas, tillåter jag inte det längre. Jag ska aldrig mer suddas ut och jag ska inte bara synas, utan jag ska bli ihågkommen. Jag ska lämna ett märke i denna värld, om det så är det sista jag gör. Och jag ska finna någon att älska, mer än mitt eget liv, som kan älska mig lika mycket som sitt eget. Att lära sig att älska sig själv och alla dem drömmar, instinkter och röster man har är det rätta sättet till att älska sig själv.
Min plats är inte här. Min plats är någonstans.. Där det är menat att jag ska kunna bli mitt fulla jag, med min fulla potential, med min enorma glädje, lycka, kärlek och styrka.. Tuffhet, charm och passion.. Ett ställe där jag inte längre kommer vara förvirrad, behöva vara rädd, vara säker på min sak, kunna skapa och börja upprätta min egen plats och mitt egna liv. Jag känner en längtan jag inte känt på länge. En enorm flamma som väntar på sin gnista.
Jag tror min tid blir kort här. Jag har trots allt en hel värld att uppleva.
