Missnorman

När jag vaknade i min säng igår sträckte jag ut mig extra länge. Mh, att vakna upp i sin egna säng var det skönaste man gjort på länge. Det är verkligen det bästa med att komma hem. Att sova i sin egen säng. Jag låg kvar där ett tag, klockan var inte mer än halv nio ändå. Jag såg mig omkring i mitt rum, inte för att det var fint, utan på röran. 4 stora väskor med packning och en större väska med materiella ting. Min one piece låg ihopkastad på golvet mitt i röran. Uh, det är väl bara att börja.. Men jag orkade inte riktigt. Istället lade jag mig på soffan med riktig frukost, en vanlig macka med smör och ost. Underbart. Ett glas mjölk. MM. Haha, att vanlig mat kunde vara så efterlängtat. Solen lös utanför och varmt var det eftersom alla skulle till stranden.. Men jag drog på mig min onepiece och höll mig inomhus. Sol var inte det jag kände för. Istället tog jag igen allt jag missat - alla tidningar, alla nyheter - vad har hänt medan man var borta? Alla facebook uppdateringar, bloggar och film trailers som släppts.. Också satte jag på tvn och såg på gamla tvprogram jag totalt glömt bort. Det var skönt, vardagliga rutiner. Samtidigt redigerade jag över 400 bilder och skrev 3 långa texter. När klockan hamna runt sex var jag klar med hälften, men lite middag behövdes. Det blev lite makaroner som mättade gott. Sedan fortsatte jag. Tidsnog såg jag på sakerna omkring mig och bestämde mig för att dela upp högarna av kläder. Allting skulle tvättas så jag tog ned det och lade det i högarna med tvätt.

Det ar dag nummer tva och kvallen har tagıt sıg hıt. Inte for att skıllnaden pa varmen ar hog. Haha, sıtter och skrattar at hur dumt det ser ut att skrıva med a:n och turkıska bokstaver. Menmen. Dagarna ar underbara. Kanner mıg ınte rıktıgt har. Njuter for mycket. Kanns so skont att ınte tanka po verklıgheten. Det ar verklıgen en helt annan sak har. Specıellt mıljomassıgt. Det forsta jag sog nar jag kom ın langs Turkıets vagar var forfallna byggnader, sma byggnader med halm tıll tak.. Smala hastar frıa langs akrarna.. Sondrıga bılar. Jag lade marke tıll allt - hur det egentlıgen sag fattıgt ut, men jag kunde ınte tycka ılla om det. Tvartom beundrade jag det. Det var sa genuınt. Pa nagot satt ar det en helt annan enkelhet. Det ar vackert att ha sa lıte. Inte for att de tycker att de har lıte. Flera ganger har vı kort forbı byggnader och mannıskor jag velat fotografera. Haromdagen satt 5 damer ute pa en trappa och pratade medan vı akte forbı. De hade so annorlunda klader att det sag ut som ett konstverk. Nasta gang jag gıck dıt forvantade jag mıg ınte dem dar, sa jag tog ınte med kameran, men dar satt dem och sag lıkadana ut som forut. Lıkval ar vıssa byggnader so skadade och sa forfallna, men star fortfarande. Symbolıserar sa mycket. Det ar marklıgt. Att man hıttar ınspıratıon ı sa lıte...

Hello Turkey!

När jag cyklade till min mamma idag så kände jag doften av fläder. Jag förstod att det fanns omkring mig såklart, men att jag inte tänkt på det. Det luktade sommar och jag insåg nu att jag faktiskt har sommarlov. Det känns megakonstigt. Känner inte mig färdig. Känner mig inte avslappnad. Skolan har inte varit alls lika.. spännande i år som under förra. Ingen längtan efter lov eller så, utan bara längtan efter att slut på skolan istället.

De senaste dagarna har varit superbra. Det visar sig att jag har ett omedvetet pms humör.. Och ja, jag känner av det men får inget stopp på det. Det är så hemskt och se hur det smittar av sig på människorna omkring mig när jag inte vill annat än och få folk att le. Kanske behöver den pausen jag får nu. Hoppas på att jag får rensa själen och att jag blivit starkare tills jag kommit hem.

Studenterna var helt okej i år. Den första studentdagen var sååååå stressad. Jag cyklade igenom hela Höllviken mellan 19.00-23.00 med en person på pakethållarn.. Ja, de var inte helt lätt.. Men det var ju värt det såklart. Vi fick grattat alla våra kära vänner.

Innan studenterna hade vi faktiskt som roligast. Hahah.. Hampus, MG, Sebbe och Calle gjorde mig och Josefin sällskap hos min mamma där vi drack vin och skrattade tills vi grät. Som vanligt. Alla gånger vi varit med dem har vi skrattat tills vi gråtit.. Bokstavligttalat..  Åh, jag längtar bara efter att va mer med dem! Haha! Efter att vi druckit ett x-antala koppar kaffe och ett x-antala boxar vin.. (Haha!) lämnade vi grabbarna på första studenten och cyklade därefter vidare till person till person tills vi tillslut hamnade hos Helen där vi festade med ett gäng goa vänner.

Jag låter bilderna tala för sig själva.. Haha


































Dagen efter var det min kusins tur och jag var ensam ifrån familjen att ta mig dit. Men det var roligt. Släkten var där tillsammans med gamla vänner . Och där var det livat.. Jag kan lova er en sak och det är att alla som var över 40 ägde sönder dansgolvet.. Haha! För mig var det hyfsat lugnt,  var hemma i tid och sov gott:)




Nu har dagarna fortsatt gå och skolan har väl varit sisådär. Jag har klarat mig i de flesta ämnena åtminstone. Känns helt okej ändå. Världen går inte under av ett IG så..

I torsdags blev det ingen shopping med pappa. Istället bytte jag om och hängde min kamera runt halsen och följde med på honom firmafest. Det var för MTG. Ni vet.. De som ansvarar för Rix FM, TV3 osv.. De lanserar en ny kanal och bjöd in alla sina kunder.. Jag bjöd in mig själv lite grann.. Men jag kan ju inte säga annat än att jag hade skitkul. Med lite rose till hands, pappas live musik och massssssa minglande människor blev det ett sant nöje! Nya kontakter gjordes och tillräckligt sent kom jag hem med ett leende på läpparna och kände mig supernöjd med dagen. Det är ju ett ställe jag definitivt kommer hålla mig till:) Och bara för det tänker jag göra reklam för mina nya vänner ju.. De flesta av er har ju Iphone så jag tycker ni ska ladda ned "Band it" appen. Den är gratis och har hur jäkla bra musik som helst. Jag brukar lyssna på vägen till skolan.. För er som gillar rock är det definitivt något ni ska ta er in på:)

'

'




Min sista dag i skolan innebar två korta timmar med kaffe och kaka. Därefter städade jag hela huset och förberedde för kvällen. Mina goa vänner kom över. Vi grillade och krängde en massa gott medan vi drack lite vin. Superhärligt. Natten blev lika härlig .. och lika rolig! Haha, den verkade ju aldrig ta slut.. Haha. Idag åt vi - helt färdiga - frukost och latade oss på terassen medan regnet började snudda vid marken. Då njöt jag, jag var den enda som var genompigg och älskade regnet.. Hihi, ja,då var det mysigt..







(Hahah, bilden på fille säger allting om nattens gång!)



Resten av dagen har jag stressat mig igenom. Huset har städats, kläder har vikts och plockats undan, väskan har packats om säkert 5 gånger och jag har kollat igenom alla saker om och om och om igen. Nu håller ipoden på att fyllas med låtar och filmer som jag kan ha under flygresan och nätterna jag ligger vaken.

Ja, som ni förstått ska jag iväg! Äntligen blir det semester!! Pappa och Catty tar med oss barn på resa till Turkiet! Äntligen något annat än Spanien.. Haha.. Det ska verkligen bli supermysigt. Vi kommer bo på ett femstjärnigt hotell och har all inclusive! Det kan ju inte bli bättre.. Det är precis vad vi behöver och framför allt jag. Min verklighet stannar här. Jag vet att man inte ska rymma, men ibland kan man behöva en paus. Och den tar jag nu. Om tiden stått stilla eller spinnat framåt när jag kommer hem får vi se. Jag hoppas iallafall att jag mår bättre. Vilket jag nästan är 100% säker på att jag kommer göra.

Nu är klockan halv två och jag har precis blivit färdig. Filippa ligger och vilar bredvid mig. Jag tror inte jag ska lägga mig innan det är dags. Jag klarar mig utan timmarna.

Ni får tyvärr nöja er med den här uppdateringen, för jag är såååå trött och orkar inte gå in på djupet idag. Men när jag kommer hem ska ni få bilder ifrån både stundenter och fester och framför allt .. från resan! Jag hoppas ni får det bra härhemma. Jag hoppas ni njuter av regnet, haha, jag kommer sakna det faktiskt. Och får ni fina dagar hoppas jag ni njuter av det också.



Bye.

L.

Sittin in my window, listening to the rain. My thoughts are loud and blurred and I cant seperate them... but I can feel them. And today they question everything. And that.. Is worse.

Just nu sitter jag i skolan med en bulle till hands och en go festis bredvid mig. Dagen har börjat väldigt bra. Jag gick ifrån ig-varning till VG i mediekunskap. Ni anar inte hur det var när mitt oroliga hjärta tog ett hjärteskutt och log åt att det omöjliga faktiskt hänt. Samtidigt fick jag MVG på en uppgift jag gjort färdigt förra veckan och lika förvånad blev jag där med tanke på att det bara var en uppsats.

Också tänker jag tillbaka till gårdagen. Ni vet hur folk säger att sommaren medför bättre tider? Jag som älskar julen har aldrig tyckt att det varit sant. Jag har alltid tyckt att man kan göra lika mycket roligt under alla årstider, bara att man måste vara lite extra öppen för det. Men igår kände jag för första gången att jag hade fel.

Samtal ringdes runt och det pratades om brännboll, fotboll och att bara chilla. Efter många klydderier möttes vi på Sandeplan. De flesta hade gått när jag, sofie, isabelle och michelle kom dit, men de äldsta vännerna stod kvar.. Adam, Philip och Jonas.. Så för gamla tider bestämde vi oss för att göra något "gammalt". Vi körde dunkgömme. Och jääääklar vad vi hade roligt.. Haha, det är fortfarande en stark adrenalinkick och man är så cp nervös samtidigt som man inte kan hålla sig för asgarv. Jag och Philip valde samma gömställe för en stund och plötsligt ser vi på varandra och börjar as garva. Jag låg på marken och han stod och bet sig i armen medan vi krystade undan flera skrattattacker. Ah, vi hade så roligt..      Flera gånger togs vi tillbaka till gamla tider och mindes saker vi brukade göra. "Lollo dunka klabbet".. "Position X".. och så mycket annat. Man kände saknaden. Så roligt vi hade när vi var små. Och så roligt vi fortfarande kan ha.

Vi lovade varandra en sak och det var ett föra ihop ett stort gäng i Höllviken en dag, ett gäng av gamla favoriter och köra massa gamla lekar. Jag kan inte sluta längta. Nu tror jag på att sommaren har en chans att bidra med varmare och roligare tider. Och det känns verkligen som att denna kan medföra så mycket nytt, så mycket annorlunda och så mycket glädjegivande. Det känns som att man börjar förstå vem ens vänner är, vem och vad man mår bra av.. och som att man börjar acceptera att det man sökt efter inte är det man behöver. Så det kanske är dags att sluta leta och börja njuta. Det jag har är kanske det jag alltid behövt.


Nu kommer en fin dag fortsätta, i mina höga favoritskor och en somrig klänning med solen på himlen och lite shopping med pappa.

Vi får se vad kvällen bidrar med. Jag kan bara hoppas på att den blir lika bra som igår.

(Bildkvaliten är sådär med tanke på att bilderna är tagna 2008 med mobilkameror.. haha)

När jag skulle lägga mig med ett värkande hjärta igår, så hade jag två varma hundar intill mig och en kall kudde vid huvudet. Precis när jag ska somna lägger jag handen under kudden och finner en lapp. Jag lyser snabbt med min telefon och hittar ett fint brev från min fina Malin, min Brooke. Och jag fick påminnas om just det jag behövde. Och innan kvällen var slut så log jag igen.

"Låt aldrig någon trycka ned dig. "
"Du är starkaste Louise"
"Om jag fick bestämma så ska jag aldrig förlora dig"


Det var några av de få saker hon skrev. Sedan skrev hon det finaste jag hört på länge, det finaste quotet som kommer från min egen favorit - Peyton.

"At this moment there are 6,470,818,671 people in the world.

Some are running scared...

Some are coming home..

Some tell lies to make it through the day..

Others are just not facing the truth..

Some are evil men, at war with good..

and some are good men in fight with evil.

Six billion people in the world. Six billion souls.

And sometimes, all you need is one.

And all I need is you: P.Sawyer. "


Det spelar ingen roll hur en karaktär må vara en karaktär, oexisterande, hon är så lik mig som man egentligen kan komma. Även för andra, ser de mig i Peyton. Malin också. Precis som jag alltid sett Brooke i Malin eftersom hon alltid är lika speedad, passionerad, intresserad av modé, så glad och ändå så .. dramatisk. Samtidigt är hon komplett lika galen som Brooke. Så för varandra har blivit B och P. Det är bara så det är. Så när jag får en sådan fin text.. som sagts så fint av Peyton själv så kan jag inte annat än och må bättre.

Tack Malin, tack så för att du finns.

Efter att musiken följt varenda steg jag tagit idag är jag äntligen hemkommen. Kroppen är helt färdig, jag har till och med fallit i sömn under tiden jag promenerat. Jag hoppades på att regnet skulle hålla i sig så att jag kunde få ta en tupplur och göra saker som behövdes, men istället verkar det som att jag får sova i solen och ta tag i ärendena senare.



More update later.

Min dag har ju som vanligt gått i vågor. Jag har både uppskattat och avskytt livet. Men i slutändan har jag fått en fantastisk kväll. Efter att jag både arbetat, gjort läxa och redigerat ett hundratal bilder samtidigt som jag tvättat åtta omgångar tvätt medan jag städat.. så kom mina två vänner. Malin och Malin. Det började med ett panikartat sammanbrott med min älskade Malin, då jag höjde armarna och lät tårarna bränna i halsen medan jag berättade om livets svårheter. Malin svarade ingenting och sa bara åt mig att släppa ut det. Det var ju det här jag behövde. Prata med någon. Slutligen var det över och jag började andas, lugnt och sansat.

När andra Malin gjort och sällskap och jag fått undanplockat i både köket och tvättstugan gick vi ut med hundarna. Jag var återigen nära ett återfall, men höll mig på en bättre nivå och såg istället på vägen vi gick på. 

När vi kom tillbaka hade Malin plockat undan lite extra småsaker i köket. Snälla, underbara Malin. Tvätthögarna försvann allt mer och mer. Vi småpratade. De skrattade och jag följde med halvhjärtat.

När pappa kom hem satte han sig i köket med oss. Han tog gitarren till hand och sjöng två lugna låtar för oss aukustiskt. Vi satt först och lyssnade till de mjuka tonerna. Under andra låten fick jag en varm omfamning av Malin medan tårarna föll försiktigt längs kinderna. Samtidigt fick jag en värmande hand från andra sidan bordet. Och där satt vi. I ett underbart ögonblick. Ett underbart och vackert ögonblick som jag själv saknat och behövt. Och det tack vare mina fina vänner.

Vänner.. Ja.. Egentligen.. Hur hade man klarat sig utan dem?
Jag antar att man inte gör det.

Men på grund av livet utanför dörren fick jag återigen ont i magen. Så nu lägger jag mig med magont. Inte konstigt att nerverna är huller om buller..


Tack Malin&Malin, för att ni är så fina. Och för att ni varit här idag. Ni betyder så mycket<3.

Ilskan från igårkväll har lagt sig. Jag känner mig istället komplett utmattad. Kroppen är helt slut, ögonen svider och orken är låg. Det kan bero på att jag runt klockan tre äntligen lyckades somna för första gången på två dagar. Jag hade bestämt mig för att gå upp tidigt egentligen och ta en promenad med min vän Malin, men min kropp lydde inte och istället har den jäst i sängen i den efterlängtade sömnen. Jag har varit så gott som onåbar. Men nu är jag vaken och känner värmen i rummet. Träningen får vänta tills ikväll. Jag tänker lägga mig ute i solen och sätta musiken i öronen, utan flödande tankar och jobbiga känslor. Jag tror det är därför jag blir så arg som jag blir. Eftersom kroppen inte orkar med att vara ledsen eller att tänka, att behöva känna efter i allt. Jag blir så trött av att vara trött. Allting blir tillsammans för mycket.

Så idag ska jag börja släppa det omkring mig. Det är bara sex dagar kvar och sedan kan jag släppa det helt och låta en annan verklighet fånga mig för ett tag.




Hoppas ni får en vacker måndag.

L.

Egentligen har jag fått lära mig att ilska inte är lönt att känna. Och att aggression inte kommer hjälpa. Allt detta stämmer. Men denna jävla ilskan brusar upp för ingen anledning och knockar ut varenda anledning till att inte känna den. Det är rätt, den hjälper inte. Det är rätt, den förvärrar bara. Men på något sätt vill jag det. För nu brinner det inom mig. Nu vill jag bara sätta mig någonstans med mina svartaste kläder och mina största smycken med ett cigg i handen med en svidande sprit. Jag vill rocka sönder mig själv så hårt att jag inte kommer ihåg varför.

Och på en sekund gick den där ilskan över i hopplöshet. Flera gånger i natt frågade jag mig själv hur jag hamnade här. Hur hamnade jag i den situationen. Hur blev jag den som blev så pass självständig att närhet inte ens är något jag kommer ihåg? Hur blev jag den som tar på mig allas smärta när jag så starkt, har en egen? Flera gånger frågade jag varför den där uppe som följer mig utsätter mig för ständiga nya smärtor. Varför ger du mig ännu en anledning att stänga av mig? Varför ger du mig nya smärtor? VARFÖR sätter du mig alltid här?

Har inte svar på nånting.
Just Fuck the world.
That's easier.

Jag klarar mig. Som alltid. Vi har varit här förut, visst? Så jag vet att jag kommer klara mig igenom detta också. Damn, jag kommer klara mig igenom allt. Men måste det vara så jobbigt?

Jäkla piss.

Ibland är bara livet piss. Ja, rakt av. Piss.

When life goes right, I'm gonna go left.

Motgångar. De är många dem. Men det är väl tack vare dem man lär sig.

Idag sitter jag ensam på mitt rum, nymöblerat. Ser väl okej ut. Orkar inte bry mig mer för idag. Tänker lägga mig och skriva mer än jag gjort på ett tag. Det kanske kommer upp lite bilder från gårdagen.. So come back again.

Hoppas ni har en trevlig och vacker lördag

L.

För snart tre år sedan var jag tillsammans med min första och hittills enda, riktiga pojkvän. Min Linus. Han var min första riktiga kärlek, min första riktiga pojkvän och det var mitt första riktiga förhållande. Vi hade det så bra. Första månaden var magisk. Vi sov intill varandra under två veckor i sträck efter att vi möts. Jag minns inte hur det kändes när han höll om mig, men jag minns hur det var att vakna intill honom när han pussade en i hela ansiktet och slutligen på munnen. Han hatade att pussas på morgonen, så jag minns hur förvånad jag vaar när jag vaknade vår första morgon och gav mig en lång morgonpuss. Jag minns också hur det var den magiska natten, vi första gången skulle älska och meteoren föll över himlen. Det var i det ögonblicket vi insåg att vi älskade varandra och det var vårt tecken på sammanhörighet. Han blev snabbt ett beroende, någon jag aldrig ville vara utan. Han var den som fick se varenda sida av mig och lära känna varenda hemlighet jag någonsin haft .. och hur svår en situation än blev så blev den plötsligt trygg så fort han tog min hand. Likväl fick jag lära känna saker hos honom som ingen någonsin fått och vi gav oss åt varandra. Plötsligt ändrades någonting. Tiden började gå utan att vi sågs. Han började ljuga, om vem han var med och var. När han väl erkände ansåg jag att det var för att han var osäker i sig själv och att de tillitproblemen var något vi skulle behöva jobba på. Jag skällde aldrig ut honom. Inte ens när han ljög om att han var med Josefin och sa att han var med Johan istället.. eller när han sa att han var sjuk på släktmiddagen och jag sen mötte honom med ett par polare i byn. Istället flög jag upp i hans famn och kysste honom, så glad över att få vara med honom. Jag tyckte inte jag skulle behöva skälla på honom, jag tyckte han skulle få förstå sina egna problem och att han skulle få inse att han kan lita på mig men att han måste lita på sig själv. Riktigt så blev det inte. Tiden fortsatte istället gå och slutligen satt vi på bänken i Höllviken. Dagen hade flugit förbi och min värld hade redan raserat. Jag var rädd för mörkret eftersom det var då jag visste att han skulle komma. Och jag visste vad som skulle hända när jag med gråt i halsen sa "Jag älskar dig" i luren och han svarade "Vi ses sen Louise"... Jag grät redan då. Jag minns att jag panikartat frågade varför han inte svarade med samma tre ord. Han sa att han inte visste. Sedan lade han på. Jag grät på utvecklingssamtalet, ohindrat och panikartat. Både mamma och pappa på vars en sida som stöd och läraren med en oförstående min. Också kom ögonblicket. Pappa körde mig och sa åt mig att det skulle bli bra. Jag trodde honom men kände ändå hur mitt hjärta skakade, sprickorna började ta sig och jag var så rädd att det skulle falla i bitar. Jag gick fram, pussade honom och satte mig bredvid honom. Vi satt i våra svarta, klumpiga jackor av samma märke och höll varandra i handen. Vi kom inte riktigt fram till någonting. Jag minns bara hur min blick var avstängd och så sårad. Jag minns hur han grät, mer än jag någonsin sett någon gråta och jag minns hur jag vände mig bort för att torka bort de få tårar som kom. Sedan tröstade jag honom. Jag satt där med honom i min famn och smekte hans hår och sa att det var okej. Han hade ingen rikigt förklaring ju. Han visste inte vad han ville, men det var inte detta. Han visste inte om han hade annat att ta tag i men han kunde bara inte. Han sa också det värsta man kan, att det kanske fanns tid för oss i framtiden.. Men vi var båda medvetna om att det bara var tröstord. Han sa att det skulle gå så lång tid innan han kom över mig och att han föralltid skulle bära med sig mitt namn och minnas vem jag var för honom. Jag kunde inte bli arg på honom, det är såhär det går till. Hur kan jag tvinga någon att stanna i något som han inte vill vara kvar i? Vi pratade, jag minns inte riktigt om vad.. Det enda jag minns är hans "Jag vet inte. Jag förstår det inte själv". Jag minns inte heller vad jag svarade. Jag mindes bara hur den jag älskade mest skulle försvinna, hur jag kände tomheten efter den som fyllt mitt liv så kraftigt och jag minns hur jag kände hur mycket av mig han tagit med sig. Efter ett par timmar reste vi oss och jag lutade mig framåt för en sista kyss. Han avvek. Jag såg förvånat på honom. "Snälla, en sista?" bad jag. Han backade. Tårarna började brinna.  "Jag älskar dig" yttrade jag. Han såg på mig med en blick som fick mig att förstå att han bad om ursäkt. Gick på bussen och åkte iväg.

Månaderna började gå. Mitt liv var fortfarande svart. Jag bröt ryggen och hamnade på sjukhus. När jag egentligen inte fick lov att ringa, tog jag mitt första ögonblick av ensamhet och ringde runt till alla. Jag slog allas nummer förutom hans. Jag hade det i huvudet. Jag har det fortarande. Och jag minns hur jag gick igenom siffrorna i huvudet medan jag såg på siffrorna på telefonen. Också bara gjorde jag det. Med all smärtstillande i kroppen ringde jag upp honom och berätta. Han sov. Jag pratade fort, nästintill drogat. Jag började skratta, men grät på andra sidan luren. Det hörde ju inte han, han trodde jag var så stenhög att jag skrattade medan jag berätta. Jag förklarade att jag nog skulle bli bra, men att det finns chans till att jag kan bli förlamad. Han var orolig, så tyst. Jag hörde inte ens hans andetag. Sedan ställde han ett par frågor och sedan lade jag på. Dagen efter förväntade jag mig honom med en blomma eller med två oroliga ögon. Jag hoppade till varenda gång dörren öppnades. Och varenda gång var det inte han. Jag kollade mobilen som plingade - men aldrig från honom. Jag förstod inte. Var han inte orolig?
Jag har nu, ett par år senare fått höra att han hade satt sig upp i chock den natten och gråtit av oro. Dagen efter hade han varit så frusterad i skolan att han hade misslyckats med flera skoluppgifter. Så jo, han var orolig. Varför visade han aldrig det?  Han förklarade för att det inte längre var vi. Han var inte längre en pojkvän och hade då inte rätten att visa sig på samma sätt i mitt liv. Han ville visa att det var på riktigt. Annars hade jag trott, att han var påväg tillbaka.

Då förstod jag. Detta har hänt. Det är verkligen över.

Det tomrummet var det värsta. Att inse.

Också började jag höra ryktena.. "Han ... han hånglade med din tjejkompis i trelleborg".. "Han har legat med Josefin sedan den dagen ni gjorde slut"... "Där är bilder på när dem pussas".. Jag fick höra allt mer och mer.
Det konstiga med det, var att jag kände inte att jag dog. Istället kände jag hur något började brinna i mig som inte förut. Jag ringde upp min tjejkompis, hon bekräftade, de hade hånglat. Vi började skrika. Hur kunde hon? Hur kunde han? Hur kunde han ens titta på någon efter mig? Hur vågade han hålla på med andra? Hon och jag bestämde oss för att mötas upp.. och i det ögonblicket jag såg henne kände jag ett hat brinna inom mig. Hon visste hur jag mådde, hon visste att vi varit tillsammans. Jag hade presenterat dem för varandra. Mitt hat blev starkare och vi rök ihop. Hon fick in ett litet slag medan jag fick ett grepp så att jag kunde knäa henne. Istället släppte jag. Sedan sprang jag gråtandes iväg och ringde upp Linus. Han hade redan fått höra om att vi hade slagits, om att jag hade skällt ut henne.. och då skäller han ut mig. Hur i helvete vågar jag skälla ut någon som hånglar med honom? Vi hade ju gjort slut. Han skällde och skällde. Tills han la på. Och där satt jag. I ett nedsläckt rum, ensam och utskälld. Jag föll ihop i en hopplöshet.

Ett par dagar senare ringde Linus upp. Han bad om ursäkt för att han skällde på mig. Han hade avbrutit all kontakt med den andra tjejen. Sedan sa han åt mig att jag måste sluta. Jag blev tyst i luren. Han förklarade att han gjorde slut för en anledning, att han gjorde det för att han skulle kunna göra sådant här utan att såra mig. Jag förklarade att det alltid skulle göra det, när han än hade gått vidare. Han sa att han förstod det och att det var helt okej. Men så sa han. "Louise... Jag gjorde inte detta för att såra dig, det vet du om" och jag visste att han talade sanning. "Inte hon heller".. fortsatte han med. Det visste jag det också. "Jag gör ingenting för att skada dig, men mitt liv går vidare. Ditt måste också det".  Än en gång hade han rätt. Självklart gjorde han inte det för att såra mig, han skulle inte göra någonting som medvetet skadar mig.. och hon.. Hon har ju ingen inbladning i detta egentligen, hon valde inte att bli inblandad i vår relation.. Inte egentligen.

Ett halvår senare möttes vi för första gången på Burger King. Vi satte oss ned. Känslorna var i en hetsig stämning. Jag var äcklad av honom. Jag hade fått höra att han hade åkt hem till Josefin och (ursäkta ordspråket) knullat henne samma kväll som han gjort slut med mig. Och sedan gjort det varenda dag efter det. Under hela sommaren. Under hela hösten. Jag var så äcklad. Medan jag låg hemma och brast sönder för att jag levde ett liv utan honom, så gjorde han så? Vilket svin. Jag förstod inte hur jag kunde älskat honom. En sådan jävla loser. Jag ställde massa frågor. Jag ifrågasatte allt vi någonsin haft. Hade de gjort något innan? Han hade ju trots allt ljugit om att han varit hos henne och istället sagt att han var hos Johan.. Han nekade. Han hade aldrig någonsin varit otrogen mot mig på något sätt under vårt förhållande. Det lovade han.  Så tog han upp ett brev. Jag öppnade det och såg hur han fått ett anonymt brev med klamydia varning. Jag log. Jag skrattade. Jag njöt. Jag gav honom ett djävulskt flabb och önskade innerligt att han hade fått det. Han hade bara legat med henne så han visste att det var från henne. Vi diskuterade det. Han berättade att de aldrig kysstes under sexet och att det inte var som vårt. Jag ville inte veta. Jag blev bara mer äcklad. Jag äcklades av hans ansikte och hans sätt att tilltala mig. Vi satt där inte länge. När vi väl gick därifrån var det så skönt att komma ifrån honom. FYFAN vad glad jag var över att jag slapp honom. Hans ansikte var bara som ett vidrigt spöke.

Tills nästintill ett år senare. Då vi möttes för sista gången. Han hämtade mig i sin bil och vi körde en runda. Vi var på en väldigt bra nivå. Det var lugnt och sansat. Vi pratade om livets gång, skolan och allt man kunde prata om. Och tillslut såg vi bara på varandra. Blickarna kände vi igen. Det var samma blick som vi gett varandra första gången vi möttes. Jag lade min hand över hans, på växelspaken. Han såg på den och smekte med sina fingrar över mina. Efter ett tyst tag sade han.." Detta känns så bra." Jag log. "Jag vet."

I det ögonblicket hände någonting med oss. Vi förstod bägge två att våra liv skulle fortsätta utan varandra. Vi accepterade bägge två att vi har älskat varandra. Vi har haft något som vi båda föralltid kommer minnas. Och någonting hände med mig. Jag insåg att jag älskade linus, att jag älskat linus och att jag älskar linus. Jag accepterade också att det som hände det hände.. och jag förlåter det. Jag insåg att jag visste vem Linus egentligen var. Jag kände ju Linus. Jag påminde mig själv om att, trots att dessa dumma grejerna hände och trots att det gjorde så jävla ont.. Så gjorde han inte det för att såra någon - för det är inte den han är. Det är den han är jag älskar. Och det var det jag insåg. Det var då jag lät honom gå.

Idag har jag ingen kontakt med Linus. Vi har hörts av någon enstaka gång per år. Han har det bra med en ny flickvän, sambo och har ett bra jobb och fin bil. Jag är glad för hans skull. Men personligen har jag inte längre någonting emotionellt relaterat till honom. Jag hoppas han får det bra. Också ska jag vårda de minnena jag har. Det gör ingenting:) Livet är bra ändå. Och det var det jag lärde mig slutligen. Det vi hade var äkta. Det vi hade tvivlar jag inte på. Jag kommer ihåg det och uppskattar det, men lever vidare utan det. För egentligen hörde vi inte ihop. Men det förstår man ju inte förrän senare.

Men det är det enda jag kan säga,är att oavsett hur en situation ser ut. Oavsett hur en relation går eller slutar så ska man aldrig ångra tiden som var. Att ha sådana här minnen är något av det finaste som finns. Kärleken är det svåraste vi någonsin kommer möta. Det är den största utmaningen vi någonsin kommer utsättas för. Det är meningen att det ska sätta spår och ärr. Det är meningen att det ska göra ont. För när vi finner den som är bandagen över alla våra sår, så kommer det vara värt smärtan.

Hoppas ni får en bra fredag. Jag tror jag kommer få en.

Fina studentbilder kommer under dagarna.


L.

När man vaknade till en sådan dag som jag vaknade till idag, så önskar jag att man bara hade fått somna om. Det är de dagarna då jag öppnar ögonen och vet att dagen är gråare. Vore det inte för alla måsten, allt tvång så hade jag legat kvar i sängen - vilket jag dessutom gjorde ett par timmar för att ta mig igenom dagen, så hade jag legat där under hela. Det är det jag längtar efter, när man inte längre har skolan, när man inte längre bor hemma. När jag bara är jag och slipper förklara mig. När jag kan vakna och somna om på den gråa dagen. Då jag kan låta mig själv känna och möta det jobbiga när jag själv vill. Nu , gör jag istället så som så många ungdomar, och det är att gå upp och sätta på sig det där dumma sminket med det dumma leendet och försöka göra dagen så pass okej att ingen frågar om något är fel. Men nästan allt var fel. Det var för varmt. Jag hade fel kläder. Jag försov mig. Jag hade beslutsångest. Och vet ni vad grejen är? Jo, det är ju det att jag inte brukar känna så. Jag brukar inte störa mig på sådana småsaker. Så sanningen är. Jag var ledsen. Himlen verkade följa mitt mönster - först regnade det, sedan duggade det, sedan blev det molnigt, sedan kom solen en stund, men molnade snabbt för sig. Sedan var solen framme en bra stund, precis som mitt leende var ett bra tag. Jag övningskörde med pappa, det gick så superbra. Det var underbart att känna pedalens fart under foten, händernas makt över ratten och vindens grep om håret. Det enda jag saknade var den eviga vägen med den högsta musiken. Musiken som gör mitt liv. Jag har den egentligen alltid, i bakhuvudet finns musiken med. Det gör livet vackrare. Mer inspirerat. Musiken gör så mycket. Sedan kom jag hem och precis som jag ska komma hem börjar det dugga - humöret börjar bli lägre, jag känner det tillsammans med vädret. Tillslut kom det, regnet och åskan. Det mullrade lite halvt, precis som mitt humör gjorde till och från. Jag var trött till och med, men nu är jag knappt.

Nu vill jag bara somna och vakna till en dag som ska vara bättre. Imorgon är det allas studenter. Jag kan knappt förstå det. Förra året planerades alla studenter så långt innan. Nu är det nästintill impulsivt. Men impuls är väl bra de också. Det kan bli bra. Jag hoppas det.

Jag har åtminstone Josefin hos mig, hela dagen och natten ut. Min bästa Josefin.

Hoppas ni får lika bra dag som jag.
Njut studenter.
Grattis:)


L.

Jag har lite problem med mina ord idag. Jag hittar dem inte riktigt. Jag har skrivit flera inlägg som jag sedan suddat ut. Nu var jag påväg att göra samma sak med detta men kände att orken inte var lång, så då är det likabra att fortsätta på detta.

Som ni förstått har mina dagar börjat bli lättare, bättre. Jag hade en inspiration inom mig häromdagen som jag inte känt av på länge. Jag önskar att känslan hållt i sig, men den har tyvärr försvagats lite. Jag kan åtminstone säga att jag mår bättre. Jag har börjat tycka om livet. Jag har börjat gå om dagarna och sett upp mot himlen och innerligt känt att livet kan vända till det bättre.

Men sedan kommer det där ögonblicket. Ni vet det där ögonblicket då allt nästan är för bra.. Mm, då nånting händer.. Då hände något. Något som satte inte bara mig, utan flera andra i smärtsam knipa. Inte på grund av mig. Inte fullt åtminstone. Men vi är på något sätt fullständiga främlingar som lyckats bli involverade. Och att utsätta någon för smärta är det värsta jag vet. Det gör så ont i mig när någon annan skadas att det överväldigar mig. Och så var det igår.. Jag tänkte för mycket på det. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Ni vet när paniken ligger nära och man känner sig så hjälplös man kan. Där var jag igår. Men jag behövde det, för efter det fick jag en vila i kroppen som gjorde att jag accepterade situationen. Och när någonting går fel, så är det bara så att det går fel. Gjort är gjort och kan inte tas tillbaka .. och för att vara ärlig.. Så skulle jag inte vilja ta tillbaka det. Jag kan inte ljuga och säga att jag ångrar någonting, men jag kan säga att jag är ledsen att det medförde någonting.. till det sämre.   

Jag har börjat må bra.. och det är så värdefullt för mig. Hur ofta kan man säga att man verkligen mår bra av livet?      Gjort är gjort och kan inte tas tillbaka. So let's enjoy the ride and make the best of it. Okej, riktigt så lätt är det inte egentligen.. Men där är en röst som för en gångs skull säger till mig att jag borde börja leva. Hela min själ har börjat ställa krav på mig.. Den har börjat säga att det är dags att sluta tänka på proceduren av att leva och istället börja göra det. Jag tänker inte längre låta min livsenergi rinna ur mig på grund av att jag ska tänka på alla andra. Det kan jag göra samtidigt. Jag har aldrig tänkt såhär. Själviskt. Det känns jättekonstigt, ovant, men för en gångs skull.. Inte fel. Man är sin egen lyckas smed, så det är då måste man väl börja smeda sitt liv.

Jag kan ju ta och tala om för er, att jag under hela mitt liv har skällt på mig själv under varenda ögonblick jag vågat känna lycka. Jag har skällt på mig själv då jag sagt till mig själv att det är okej att vara vacker. Jag har skällt på mig själv i det ögonblicket då jag sett den där killen och trott att jag var bra nog. Jag har under varenda tillfälle av min uppväxt sagt till mig själv att alla andra är för högt värda för att jag ska kunna vara värd något själv. Jag vet att ni sannerligen tycker att det är tramsigt.. Men för mig gör andra människor ens liv vackert och därför har jag tänkt så. Om alla andra är värda mer än sig själv så hamnar de alltid före. Och att sätta andra före sig själv är den vackraste egenskapen där är.  Det finns inte en människa jag inte skulle ställa upp för, inte en människa jag inte skulle kunna älska och det finns inte en människa jag skulle klaga på. Alla är olika och brister.. Vi har alla dem. Jag har börjat inse att brister är det som fulländar någon, inte försämrar någon. Så all denna smärta jag växt upp med.. har jag gjort till en del av mig. Min smärta, min överdramatisering är en del av mig. Jag vill inte bli av med den för någonting i världen. Det är den delen av mig som kommer förgylla mig under alla livets vackraste ögonblick. För när man upplevt smärta har man upplevt lycka. Man måste uppleva hat för att uppleva kärlek. Oavsett vad - så vinner alltid de bättre stunderna över de sämre. Så nu börjar jag säga tvärtom. Jag börjar stärka mig själv. Och jag har börjat tycka det är okej. Jag är inte perfekt, jag är väldigt långt ifrån. Men vad gör det? Mitt liv är inte perfekt, men vems vill va det? Jag har aldrig riktigt hört hemma någonstans eller med någon, men vad gör det? Det visar att det fortfarande finns en plats för mig därute. Jag måste börja tänka såhär, jag måste förstå att med livets brister kommer livets fördelar.

Jag har märkt att det fungerar. Jag vågar säga ifrån mer. Jag vågar ta skit från någon för att fånga upp det och krossa det i handen framför dem. Jag börjar inse att jag är svårare att trycka ned. Den känslan tycker jag inte om. Jag är så van vid att vara den som drar ned mig själv i djupet vid första ögonblick, men denna gången står jag i brunnen och ser ljuset och istället för att gå ned i mörkret som jag älskar drar jag mig uppåt. Det är så annorlunda och jag har ingen aning om vad som finns bakom ljuset.

Jag vågar träffa nya människor utan och göra dem till mina bästa vänner. Jag börjar ge mindre personligt av mig själv, vilket jag inte heller tycker om, för det betyder att jag inte ger lika mycket av mig själv som jag kan. Ännu mer ovanligt. Samtidigt är det nyttigt, då känner inte dem mig som sen lämnar mig. Men så kommer den andra tanken... Tänk om detta är någon som inte lämnar mig? Tänk om detta inte är någon som går, utan som står utanför dörren tills jag öppnat den. Jag vill springa, men ändå står jag där i fönstret och ser denne stå utanför. Vågar jag öppna?

Det är otroligt att livet kan ge så mycket att man blir rädd för det. Men att vara rädd för det kanske gör att man uppskattar det. Livet är en enda kokande gryta och det tilläggs ständigt nya ingredienser och det bränns och det gör ont. Man måste smaka sig fram tills man hittar den rätta smaken. Då blandas det. Sedan hälls det upp i skålen också placeras det på bordet för att svalna. Och det är väl mitt i den här blandningen jag är nu. Och vet ni vad?

Det är som min M säger; Jag har nog aldrig känt dig mer levande. Och han har rätt. Jag är mer levande än jag varit på länge. Jag lever! Jag lever och jag gör det så jävla bra.

Utan dig M, hade jag aldrig förstått vem jag verkligen är.
Du är det vackraste mitt liv någonsin kan få.








Nu börjar The Holiday så jag tänker bädda ned mig i den nybäddade sängen och låta mig själv sova gott i natt. Imorgon är det en ny dag med nya äventyr. Och dem.. är jag redo att möta.

Den första lovdagen var bättre än jag trodde. Efter den varma skoldagen tog jag bussen hem, med alla prov avklarade och en kort lunch med min vän Gustav. Väl hemma var jag alldeles för varm för att åka raka vägen hem, så jag vände på cykeln och satte fart mot stranden. När jag väl var framme tog jag ett par snabba steg över träbryggan innan jag kom fram och kände sanden mellan tårna. Jag log. Stranden var tom. Inte så konstigt med tanke på att klockan var runt fyra. Jag lade mina saker vid kanten och tog långsamt av mina kläder. Med ipoden i öronen kände jag adrenalinet öka. Situationen kändes nästan löjligt dramatisk. Det enda jag såg framför mig var havet och det enda jag kände var sanden på tårna och musikens brus i öronen. Sedan drog jag ur hörlurarna och sprang fram till vattnet. Jag väntade på köldchocken som aldrig kom. Istället fortsatte jag gå. Längre och längre ut. När jag kommit fram med vatten till midjan lade jag mig i en försiktig våg och kände vattnet omfamna mig. Medan vattnets krafter smekte min kropp, från ansiktet till tårna kände jag nästan en rysning av behag. Jag fortsatte simma, hålla mig under vatten och röra på armarna. Kroppen var lätt, tagen med armarna var oansträngande. Sedan kom jag upp och slogs av luften. Jag höll mig med vatten upp till axlarna. Det var varmare än jag förväntade mig. Sedan låg jag där och smekte vattnet med händerna och kände att det nästan var här jag hörde hemma.

När ett par kom gåendes längs stranden sprang jag snabbt upp för att sätta kläder över mina blöta underkläder och gick tillbaka mot cykeln. Det var fortfarande inte kallt.

Eftermiddagen fortsatte långsamt, med en värmande sol och en värmande dusch. Tjejerna började planera tidigt. Någonting hände. Nama. Bunkeflo. Malmö. Nama blev vårt val, fram tills vi står utanför och jag inte kommer in. Då tog vi andra valet. Bunkeflo. Allt försent var vi framme och Sofie och Danni åkte hem medan jag stannade kvar. En lång nattpromenad togs med Gustav. Mycket skratt och härliga stunder gjorde kvällen fulländad, tillsammans med de vackra stunder som förekom.

Stephanie hämtade upp mig, med skrikande människor både fram och bak. Jag stängde av och blundade, drömde mig bort och slutade lyssna. Skönt nog lyckades jag. Fram tills jag blev väckt och det var dags för nattamat på Lockarp. Sedan minns jag inte mer av kvällen, mer än att jag ligger i passagerarsätet och sover djupt medan det börjat ljusna.



Dagen därpå var lika vacker som den förra, bara att den var ensam och lugnande. Jag tog mig tiden till mig själv. Och jag somnade både tidigt och sov länge.

Fredagen blev bättre. Efter en dag av solning var kroppen lite brun. Smink var alltså onödigt, vilket jag inte kunde sluta njuta av. Timmarna passerade snabbt i solen och rätt som det var hade nästan hela dagen gått. Min gamla vän Hampus slog mig en signal, så mötte vi upp varandra och tog en cykelrunda till vår badhytt. Vårt ställe. Där vi varit sedan vi var små. Också satte vi våra solstolar uppe i hålan innan vi tog oss ned till havet. Det var mer folk denna gången, ännu fler som man kände. Fiskmåsar flög nära och ett isblått hav. Det kändes som sommar igen.  Hampus hoppade i före och tog sig ett snabbt dopp medan jag fotograferade. Sedan gjorde jag honom sällskap.. och jag som aldrig är en badkruka har aldrig haft så svårt för att doppa mig som jag hade denna gången. Havet gav mig en direkt köldchock och jag tog varenda steg med svårighet. Även när jag stod med vatten till midjan funderade jag på att gå tillbaka, men visste att jag skulle ångra mig.. så jag kastade mig osmidigt i vattnet innan jag halvsprang upp. Sedan var jag beredd på det igen, men bestämde mig för att vänta en stund. Sedan låg vi där, i vår håla, vid vår badhytt och pratade om alla våra minnen. Otroligt så mycket man egentligen är med om. Så mycket man borde uppskatta. Jag har egentligen världens finaste liv, med världens bästa föräldrar och världens bästa vänner. De är olika och de är många, men de är alla guldvärda.. och jag har föralltid minnen som kommer vara värda mer än någonting annat.

(texten fortsätter efter bilderna!)









När vi cyklat på olika håll bjöd Hampus hem mig på en hemmafest hos honom, med en massa barndomsvänner. Efter att tjejerna ställt in tvekade jag inte en sekund utan tog mig snabbt dit och gjorde ett stort gäng gamla vänner sällskap. Och vilken kväll jag hade. Jag dansade om och om igen, sjöng högt med i låtar och skrattade så att kroppen gjorde ont. Kramades med mina vänner och pratade minnen som bara vi förstår. Det var en av de bättre kvällar jag haft på en oerhört lång tid. Och det ska göras om, så många gånger om.

(texten fortsätter efter bilderna)














Nu är det lördag och det jag borde ha gjort är en massa skolarbeten. Men jag kollade igenom en halv sida och insåg att det inte fanns en chans till fokus. Så Christopher kom hit och gjorde mig sällskap. Efter en promenad tog vi en glass i solen och fortsatte sedan genom en stekstund hemma hos mig. Efter middag med familjen fixade vi en ny tv eftersom min smällde efter åskan. Sedan satte sig Christopher på bussen och jag tog cykeln mot ängdala kullen.





Mitt nya ställe. Mitt nya underbara ställe där jag låter tankarna flöda. Jag lade mig på det kalla gräset och satte på de lugna låtarna som bakgrundsmusik. Naturen var tyst denna gången. Det var knappt några kvittrande fåglar eller knäckande kvistar. Det högsta som hördes var ett par raketer och ett flygplan som flög förbi. Samtidigt insåg jag att tystnaden kanske var precis det jag behövde, för tankarna tog slut med det. Tårarna låg i halsen, brännande bakom ögonlocken och jag kände sorgen ända in i hjärtat. Något gjorde ont. Så fruktansvärt ont. Men tankarna kunde inte säga vad och hjärtat kunde inte säga vad.. Så istället.. blev det tyst. Det var inte förrän när myggorna började bita och solen hade gått ned som jag insåg att jag frös, så jag reste mig och gick klantigt nedför den höga backen.. och önskade att jag hade kunnat stanna hela natten.

When you look into someone's eyes.. and see how they suffer.. You wish you could make a bigger difference.

Jag tog de två säckarna fyllda med kläder på högerarmen och öppnade dörren. Utanför stod grannen Hampus, en liten pojke som jag antar är runt tre-fyra år. Han satt på sin blåacykel med stödhjul.
- Hej! sade han generat.
- Hej Hampus, log jag medan jag låste dörren.
- Kan du cykla? frågade han nyfiket.
Jag skrattade till.
- Ja, log jag. Du också?
- Ja, sade han och började trampa mot mig. Titta.
- Haha, bra! log jag.
- Vart ska du? frågade han lika nyfiket som på förra frågan.
Jag höjde på de två stora säckarna.
- Till tvättstugan.
- Ska jag följa dig? sade han.
Jag log och klappade hans vitblonda hår.
- Nej, det behövs inte. Cykla du vidare istället.
Utan ett ljud cyklade han vidare och in på deras parkering medan jag gick vidare.

Jag fortsatte tänka på Hampus, på hur liten man varit. Hur nyfiken jag själv var. Och hur vitblondt mitt hår var. Lilla, flickiga Louise. Det oerhört, fantastiskt glada barnet med de blommiga klänningarna och vidgjorda håret. Det är en tid jag inte ens minns. Jag undrar när det började ändras..

Ibland önskar jag att jag hade hittat tillbaka. Till bekymmerslösa, lyckliga,blommiga Louise. Jag har hört mina föräldrar prata om hur glad jag brukade vara. Hur jag och flickorna på gatan alltid var ute och lekte. Jag minns knappt senast jag hade ett sådant ärligt, lätt och glädjefyllt ögonblick.

Det blåa huset och den lilla lekplatsen började närma sig. En kvinna gick förbi med en hund och hälsade ointresserat hej. Jag svarade med ett leende.

När jag var precis utanför tvättstugan hör jag glädjerop - i form av en publik tillsammans med visselpipor och skratt. Det var inte nära, det hörde jag. Det måste vara från IP.. Fotbollsturnering antagligen. Förvånansvärt över att det drar sig så långt. Också mindes jag.. Där brukade jag också vara en gång i tiden. Med alla fräcka vänner brukade jag ju springa omkring och kolla på killarnas fotbollsturneringar. Jag jobbade till och med där en gång, med Lotta. Vi sålde korv. Lotta var mer blyg medan jag pratade konstant med kunderna. Bekymmerslös och glad. Social och omtyckt.

Vad hände?
Jag vet om att jag inte valde bort det. Men det var som att jag utsattes för mobbning just för att jag skulle få se att verkligheten kanske inte var så bekymmerslös som jag trodde. Eller för att jag skulle inse att det inte fanns så mycket att vara jättelycklig över. Jag är glad över att jag vaknade upp, det är jag.. Annars hade jag aldrig varit den jag är idag - och då hade jag aldrig mött dessa extraordinära människor som jag har mött och blivit del av. Men jag bara undrar hur jag kan ha gått ifrån att älska att vara ute med massor av folk, till att hellre sitta själv hemma med en bra film?

Jag lade i de två maskinerna med tvätt, hällde i tvättmedlet och gick ut igen. Tillbaka till huset där mitt rum väntar.