Missnorman

Min dag har ju som vanligt gått i vågor. Jag har både uppskattat och avskytt livet. Men i slutändan har jag fått en fantastisk kväll. Efter att jag både arbetat, gjort läxa och redigerat ett hundratal bilder samtidigt som jag tvättat åtta omgångar tvätt medan jag städat.. så kom mina två vänner. Malin och Malin. Det började med ett panikartat sammanbrott med min älskade Malin, då jag höjde armarna och lät tårarna bränna i halsen medan jag berättade om livets svårheter. Malin svarade ingenting och sa bara åt mig att släppa ut det. Det var ju det här jag behövde. Prata med någon. Slutligen var det över och jag började andas, lugnt och sansat.

När andra Malin gjort och sällskap och jag fått undanplockat i både köket och tvättstugan gick vi ut med hundarna. Jag var återigen nära ett återfall, men höll mig på en bättre nivå och såg istället på vägen vi gick på. 

När vi kom tillbaka hade Malin plockat undan lite extra småsaker i köket. Snälla, underbara Malin. Tvätthögarna försvann allt mer och mer. Vi småpratade. De skrattade och jag följde med halvhjärtat.

När pappa kom hem satte han sig i köket med oss. Han tog gitarren till hand och sjöng två lugna låtar för oss aukustiskt. Vi satt först och lyssnade till de mjuka tonerna. Under andra låten fick jag en varm omfamning av Malin medan tårarna föll försiktigt längs kinderna. Samtidigt fick jag en värmande hand från andra sidan bordet. Och där satt vi. I ett underbart ögonblick. Ett underbart och vackert ögonblick som jag själv saknat och behövt. Och det tack vare mina fina vänner.

Vänner.. Ja.. Egentligen.. Hur hade man klarat sig utan dem?
Jag antar att man inte gör det.

Men på grund av livet utanför dörren fick jag återigen ont i magen. Så nu lägger jag mig med magont. Inte konstigt att nerverna är huller om buller..


Tack Malin&Malin, för att ni är så fina. Och för att ni varit här idag. Ni betyder så mycket<3.