Missnorman

Jag går nedför det sista trappsteget med telefonen i hand. Den känns som en tegelsten och jag ser en stund på namnet innan jag sätter mig bekvämt, med en rak hållning och hakan högt innan jag trycker på "Ring". Det är en konstig känsla inombords - för trots att jag känner på mig att något är fel, så är jag trygg i min position i livet med honom.

Det tar inte mer än ett par signaler innan han svarar.

 

- "Heeej". Hans röst är varm men avvaktande. Han vet inte vilken sida av mig han ska vänta sig och det får mig att känna mig lite extra självsäker.

"Tjena" säger jag lite oseriöst.

Jag hör att han slappnar av.

"Läget?" frågar han lätt.

"Jodå.. " Svarar jag med en oväntad ton. "Det är bra. Jag är lite konfunderad bara".

"Jasså?" svarar han och han vet precis varför.

Jag minns inte exakt hur jag uttrycker mig, men då vi bägge två valt att lägga korten på bordet sedan dag ett håller jag inte tillbaka.
"Du förstår själv att du inte vill detta va? Din tystnad i sig säger sitt" svarar jag med en ordentlig lättnad inombords. Att säga det högt blev nog lika stor insikt för mig som för honom.

"- Asså.. Det .. Det här handlar inte alls om att jag inte vill. Det här är inte menat för att pusha bort dig på något sätt. Jag vill fortfarande träffa dig. Jag vill fortfarande prata dig. Jag tycker fortfarande att du är en av de vackraste, godaste och mest speciella människor jag någonsin träffat".

Något jag beundrat med honom är hans förmåga att uttrycka sig. Han är alltid oväntat snabb på att sätta ord på det han känner och trots att det kommer snabbt, spontant och oplanerat så är det uppriktiga i orden fortfarande där. Jag lyssnar på värmen i hans ord och hör honom måla upp färger framför mina ögon.

"Jag pratar med alla om din öppna dörr. Jag försöker få alla mina vänner att förstå att din dörr alltid är öppen och hur det känns att sitta där. Asså jag tänker så ofta på att bara.. åka ner där och ta med mina skor och komma ner och springa en runda vid havet. Att få andas. Louise. Jag kände mig så hemma när jag satt där. Det var helt ärligt en av de bästa dagarna jag har fått möjligheten att uppleva".

"Men...?"

"Men.. Ja..Jag vet inte. Jag antar att jag var tvungen att träffa dig för att inse att jag inte var redo"..

Jag inser i samma ögonblick som han säger det att jag redan visste detta.

Jag går tillbaka till känslan i hans ansikte i ett av våra första samtal över facetime.. när jag säger "Är du säker på detta? Är du säker på att du är redo att prova på detta? Behöver du inte leka av dig och prova på annat?"

Han stannade upp och log lite sådär barnsligt, med den där glittrande blicken i ögonen och sa

"Helt ärligt Louise.. Av det jag upplevt av dig redan.. Så vill jag ingenting annat än att ge detta en chans. Det jag känner för dig redan.. Det är något annat. Jag tycker verkligen att vi måste ge det en chans och jag tror att detta kommer bli så bra gumman. Lova mig en sak bara. Lova mig att oavsett vad som händer.. Så ser vi till att vara en del av varandas liv.".

Han lät säker. Och helt ärligt så visste jag att det skulle bli litegrann som att spela på casino - antingen vinner du fullpott ... eller så  går du därifrån lottlös.

Det som fick mig att tro på honom var faktumet att han var så lik mig. Att hans värderingar var precis som mina. Att hans humor var lika skadad. Att han kunde prata lika djupt som han kunde hålla det lätt. Att han har ett bagage han inte är rädd över att öppna upp sig om. Att han har förmågan att uttrycka sig på ett ytterst ovanligt sätt. Hans sätt att se på mänskligheten och le gentemot den. Hans goda avsikter- Att han fick mig att värdera om verkligheten på ett sätt där jag gjorde plats för honom i den. Men framför allt.. För att han är det närmsta till mig som jag kunnat komma och det kändes så familjärt som det bara kunde göra. Han hörde hemma här.

"- Jag visste det" viskar jag nästan till svar.

Han suckar.

Vi pratar vidare. Vi går igenom hur han gått till sina grannar och suttit på balkongen för att jämföra hur det är att sitta med mitt grannskap men sa att han inte kunde uppnå känslan. Han väljer sina ord med omsorg och han fortsätter hylla känslan av att han kunde sova hos mig, för han sover ingenting hemma. Han fyller i med att ifrågasätta hur han ibland vill välja bort sin egen verklighet för att passa in i min - medan jag tycker den ska kombineras. Vi går igenom för och nackdelar. Små och stora ögonblick. Saker han pratat med sin pappa om. Saker som händer med hans familj. Han informerar om att exet hört av sig och relationen han försöker bistå med till henne. I slutändan kommer vi tillbaka till oss. Till hur fort fram det har gått. För att vi båda kastat oss in helt hundra i det.

" - Jag skulle inte vilja att vi gör något annat annorlunda, säger han. För hade vi gjort det så hade vi inte varit helt oss själva och inte upplevt det på det sättet vi gjorde med varandra. Nu höll vi verkligen inte tillbaka".

Han pratar om det som om det vore sista gången vi sågs.

"- Fan ... Jag blir helt tårögd fan".

Vi båda tjocknar till i halsen och snyftar till.

"- Jag känner så mycket för dig redan." säger han.

"- Det är därför jag inte vill slänga bort detta .. Jag.. Jag tycker verkligen inte att vi ska.." hulkar jag ut.

"- Gå miste om detta.." fyller han i..

"- Nej. På vilket sätt det än är".

"- Du är antingen kärleken i mitt liv.. eller min bästa vän genom livet Louise".

Han säger det med en sådan innebörd och jag bryts och fylls av det samtidigt.

Jag ler och inser att jag är lika okej med det som han är. Oavsett om det är såhär det går till eller om vi skrattar genom livet som bästa vänner så hellre det än att vara helt utan det.

"- Jag vet".. ler jag mellan tårarna.

Vi avbryts av att hans pappa kommer in och konversationen behöver avbrytas. Vi babblar i mun på varandra och de känslosamma tårarna byts ut mot omtanke, säkerhet och värme.

"- Jag kommer gärna till dig nästa vecka.. och bara.. dricker vin..och snackar.. och andas.. Jag vill fortfarande detta.. Jag behöver bara.. bromsa det lite bara."

"- Det är helt okej, säger jag lite för lättsamt. Vi kan börja som vänner och se vart det tar oss. Vi börjar om helt enkelt".

Jag vet att det jag säger inte ens stämmer för mig själv i slutändan. Men jag har tendensen att utsätta mig själv för omständigheterna och ser hellre till att det löser sig på något sätt än ingenting alls.

" - Vi hörs i dagarna"

" - Glöm inte att du lovar att bjuda med mig på allt du vill ha med mig på. Du vet om att jag bara kan behöva en push för att komma ditåt".

"Jag lovar".

 

En vecka passerar och samtalet kommer aldrig. De resterande fem dagarna passerar också. Varje dag söker jag hans ansikte och undrar om nästa ringsignal ska vara hans. Inuti bröstet har känslorna av övergivnad börjat riva men jag trycker ner dem som att de vore eld i gyttja. Känslan av panik stiger och jag släcker återigen min egen gnista. Det finns ingen chans att han som är så god mot alla skulle vara annat mot mig. Att han som konstant tände hoppet inte skulle leva upp till det.

 

Tystnaden fortsätter tillsammans med dagarna. Hans facebook uppdateras. Instagram likaså. Han delar med sig av budskap som verkar gälla för alla andra än mig och jag sätter frågetecken i mitt eget huvud.

När min födelsedag anländer försöker jag att inte visuelisera upp för stora förhoppningar, men jag är övertygad om att världens meddelande väntar. Det är inte förrän när dagen nästan passerat som jag inser att inte ens då - så ger han mig annat än tystnad.

Jag ser mig i spegeln och försöker kommunicera med reflektionen jag har framför mig. Vad i hela fridens namn får en kille som han att behandla mig som att jag är totalt ovärdig, efter allt han sagt och delat? Vad får honom att lämna mig svarslös, övergiven och ofärdig?

Känslorna äter upp mig inifrån och jag känner dvalan ta över mig inifrån. Det är som en distinkt dimma som tar över och en hinna som sätter sig som ett lager för att skydda resten av ens inre från känslor. Jag kan inte längre se i klarhet. Omgivningen är dimmig, känslorna diffusa och mitt inre oklart. Mina vänner lyfter mitt liv, min vardag och alla andra dagar som väntar sig komma. De överraskar på min födelsedag - och mitt hjärta står stilla. Jag blir överraskad med hotell och middag och den ena vännen efter den andra dyker upp och vi har en helt enastående kväll att vänta. Jag inser att det förmodligen är en av de bästa jag får chansen att uppleva - och det känns som att jag stod bredvid för att observera. "Du var bara lite taggad och disträ" säger en av dem dagen efter.

"Lite" tänkte jag för mig själv. Jag är inte bara lite disträ. Jag är utmattad. Jag är totalt frånkopplad. Jag ser på livet framför mig och inser att jag inte är närvarande i så mycket jag annars hade älskat. Jag gav inte bara honom min tid, mitt hem och mitt inre - jag gav honom min utstrålning, mitt nuvarande och allt jag byggt upp för att vara.Och ju mer jag gjorde för att bli starkare - desto mer kom jag närmare till att kollapsa.

"- Det är inte ditt jobb att bära upp något som han tog sönder".

Matthew Hussey upprepar sin mening för säkert 30:e gången på ett par dagar. Varje morgon försöker jag övertyga mig själv om det jag redan vet och försöker lägga på lager inom mig.Jag inser att för att jag ska kunna börja bygga på detta - så måste jag ta tillbaka makten i det hela. Inte för att jag ens vet om jag kan. Att bli ghostad - utsatt och bortglömd av någon man gillat är inget som känns möjligt att återhämta värdet ifrån, men i ett tappert försök till att lyckas går jag snabbt in för att radera hans sociala medier. Jag raderar utan att tänka och försöker överväga om jag ska göra alla delar samtidigt eller ta en grej i taget - lite som ett plåster åt gången. Det var inte förrän ett par dagar senare - när jag insåg att han inte ens märkte min frånvaro - som jag insåg att jag skulle rivit av alla plåstrena samtidigt. Jag skickar ett sms som ett sista avslut för min egen ro's skull och önskar honom väl innan jag avslutar min sista kontakt med honom någonsin.

Långt inombords känner jag mig lugn. Varm. I balans.

Det tar inte lång tid förrän han raderat det sista han har av mig på sociala medier heller. Inte ens i det där smset fick jag ett svar. Inte ens i välmening. Jag halvlog för mig själv.Tänk vad sorgligt. Att killen som behandlar resten av världen med vänlighet och omtanke. Kärlek och godhet. Killlen som själv blivit sårad och utsatt.. Inte ens kunde önska mig detsamma. Tänk att han skulle utsätta mig  - "en av de godaste han vet" - på ett så ovärdigt och icke gott sätt.

Ja. Vilken förlust han skulle komma att göra. För väljer man bort mig såhär så är det något han i sig själv kommer ha svårare för att förlåta i slutändan.

Jag kommer i ärlighetens namn sakna honom. Jag kommer i ärlighetens namn alltid att undra hur mycket vi hade kunnat skratta. Hur mycket vi hade kunnat prata om. Hur mycket vi hade kunnat dela. Jag tror ärligt talat att han är en människa jag hade kunnat älska, gammal,grå och för jävlig.. Oavsett titel i livet. Och istället är det ännu en människa jag måste vara utan. Jag undrar vad anledningen är. Vad dessa konstanta läromästare är till för. Någonstans måste det vara slut på livets läxor. Jag fattar att man har mycket att lära, men .. Kan man åtminstone få en paus däremellan?

Jag hoppas du tar hand om dig och att du mår väl.. och att livet någonstans ger tillbaka för allt både du och jag försöker göra för att ge världen allt den förtjänar.