Kära ni.. Jag måste erkänna att det känns väldigt matt ibland.
Bloggen är borta, och jag har inte skrivit en enda text på vad som känns som evigheter. Kameran ligger nedpackad i en låda någonstans, dammig och orörd sedan en väldigt lång tid tillbaka. Den stora tavlan på mitt rum som var fylld av färger, bilder och vad jag trodde var viktigast, är nu tom. Musiken är mindre tillgänglig nu för tiden och Inspirationen.. den finns någonstans, men jag tycks ha gjort av med den.
Jag har påbörjat en resa som inte är helt enkel, för även om man går på en ny väg så är man fortfarande samma person, i samma kropp med samma liv. Men man måste välja hur man själv vill leva det. Jag lever med en annan röst inom mig själv, vilket förmodligen är det bästa som kan ha hänt mig.
Dagar när jag dras ned, tar jag mig uppåt tillsammans med Osho's lugnande ord, roande röst och inspirerande insikt. När styrkan fattas drar Byron Katie upp mig ur vattnet jag inte kan andas i och slutligen står jag på mina egna ben igen.
Att göra en förändring i livet är bra och det har fungerat på många sätt men jag trodde att genom att förändra livet var jag tvungen att lägga av med bloggen. Vad jag inte insåg var att jag kanske bara behövde ändra mitt sätt att skriva på den. För sanningen är att jag saknar det. Jag saknar det varje dag. När man väl tar sig hit, och ser att vissa av er fortfarande är här - kanske tar ni bara er hit för att läsa gammalt som finns kvar.. Kanske ni kommer hit för att se om det verkligen är så att jag lagt av.. eller kanske, om jag får vara så framfusig, så kommer ni tillbaka för att läsa igenom, känna igen er och finna inspiration och om inte annat så kanske ni hoppas att jag en dag, som nu, skrivit ett nytt inlägg - trots att jag sagt farväl. Kanske ni på något sätt ändå tar er tillbaka hit för alla diverse anledningar- likt jag, för att det inte är meningen att den ska bort, bara förändras såsom jag har. Kanske det är så att ni ska komma hit, värma mitt hjärta och visa att ni fortfarande är här,precis som bloggen.
Kanske det är så att det var en brist förut och en styrka nu. Kanske det fortfarande är både och. Oavsett så var jag tvungen att sitta här nu, och ta mig en timmes tid till att tillägna min egen saknad den här tiden, med min vita sida att skriva på.. med vetskap om att ni sitter på olika ställen och läser igenom detta. Varenda gång undrar jag vad som pågår i era huvuden när ni läser. Och varenda gång känner jag mig på något sätt lika rörd.
Jag kände oavsett, bara att jag måste, måste gå ta mig in hit. Måste få säga hej. Måste få sträcka ut en hand till er som fortfarande tittar in och visar ett omedvetet stöd för mig. Jag måste få skriva någonting här, då bloggen varit det enda jag haft. Det enda stället där jag verkligen skapar, även för de minsta sakerna. Jag kände bara att jag måste vara här, kanske inte alltid. Men nu. Bara nu.
Jag hoppas ni tar hand om er och att ni har det bra.
Med varmaste hälsningar.
Tack för att ni fortfarande är här.
Louise
