Missnorman

Mitt rum är upp och ned, grejerna ligger sprida över golvet medan kartongerna ligger öppnade. Händerna är prickiga av målarfärgen och mamma drar fram alla möjliga småsaker jag kan behöva.
Magen är spänd, så oerhört lycklig och exalterad. Fjärilarna i magen är så nervösa att de spänt ihop sig och gett mig magkramp tillsammans med en svår mensvärk. Förberedelserna är många. Längtan är enorm. Dagen jag längtat över är faktiskt kommen.. Det trodde jag aldrig..

Nu har ni ledtrådar nog till att förstå.. Förstå vilken liten överraskning som ligger runt hörnet.. Hihi..

Mer detaljer på söndag!! (lite andra uppdateringar får ni dock i veckan... och ikväll! Håll koll..)

.. You do anything to find the feeling.






När jag tog steget ut på Gatwick Airport tog jag ett djupt andetag i förväntan att känna en speciell, utländsk doft. Jag log ironiskt när jag bara kände doften av fukt och motor. Gatwick Airport var lite mer modern än jag förväntade mig. Det var människorna som fick mig att förstå att jag verkligen var här. En tonårspojke pratade med sin mamma med en tydlig brittiska som fick mig att göra ett glädjetjut. Inte bara för att det visade att vi verkligen var här - utan för att de var de första personerna jag mött som pratat riksengelska i verklighet. Haha.
Att ta sig in till centrala London med Gatwick Express var en perfekt lösning. Man fick tid till att sansa sig samtidigt som man kunde både se, lyssna och höra. London började forma sig utanför. Taken bildade sig och plötsligt låg byar utsträcka längs fönsterna. Fina, mysiga, höga hus låg tätt intill varandra, i sten, färgglada och med så små mellanrum att det såg ut som verkliga dockhus. Det var makalöst vackert att se på. Dessa dockhusbyarna. Jag log. Det började verkligen närma sig. Nu kände jag. Nu var det annorlunda. Tåget var fyllt med så pass mycket folk att vissa stod upp och ändå var det så tyst att man hade kunnat sova hur lätt som helst.  Tre ungdomar i min ålder var några röster jag snappade upp mig av. Den ene pojken var mörk med flätat hår och med en keps på huvudet som var snäppet för stor. Han bar även på en cd-spelare som jag blev oerhört sugen på att använda. Den andra killen var ljus och i något större modell. Han påminde om min vän Jonas klädmässigt, med en t-shirt som hade ett oseriöst märke till ett par chinos. Tjejen fick jag aldrig en syn på. Hon satt precis framför mig så enda gången vi fick en syn av varandra var när hon tog fram spegeln och utbytte mitt leende. Hon rykte lite obekvämt i sitt säte men fortsatte prata om sin dance-tour som jag blev oerhört fascinerad av. Att höra deras lätta röster var oerhört glädjande. Det lät glatt och uppmuntrande och jag tänkte på grund av det inte på hur tydligt det var att jag både lyssnade och observerade.







När vi kom fram till centrala London och Victoria Station visste vi inte riktigt vad vi gjorde. Jag mindes att pappa sökte efter något medan jag fascinerat såg ut på de blöta vägarna som fylldes av höga, röda bussar och små taxi bilar och vackra byggnader. Med tappad haka såg jag mig bara omkring och hamnade ofta på efterkälken. Jag sprang ikapp min pappa och hamnade framför informatörer och polismän - polismän med samma gammeldags hjälmar som syns i orginella Sherlock Holmes serien från 86. Jag sade aldrig något åt dem men log - log över känslan att jag verkligen var i London.






När vi tagit oss fram till Russel Hotell drog vi in våra trötta, blöta kroppar i hopp om att få komma in på vårt hotell - men vårt rum var ännu inte färdigt. Vi såg ut på det regniga vädret och insåg att det bara var att bege sig ut. Ovidgjorda och kroppsligt trötta efter två nätter utan sömn och en kort flygtur tog vi oss in på en liten park "Russel Square Guarden" utanför vårt hotell och hamnade på ett gömt litet italienskt fik. Mannen bakom baren tilltalade oss med "gentlemen" och "darling" med en stark brytning på italienska och stark brittiska. Maten värmde och vi njöt. Av värmen, av maten och av tanken på att vi verkligen var här. För oss var det nog för ett ögonblick så overkligt.





När vi äntligen fått lite energi hade vi ytterligare timmar att spendera innan rummet var färdigt och förberett för vår ankomst. Så vi fortsatte gå. Vi gick igenom den vackra parken och kom efter en liten bit fram till "The British Museum". Vi svängde efter många lovord in på det majestätiska museet och log tills vi kom fram till ingången som var så full av människor att det enda man såg en bit framåt var huvuden. Ett hav av strömmande huvuden. Vi kom slutligen in och fann efter många trappor ställen vi kunde gå på utan att trängas med människor. Det fanns så mycket att se - mumier, det antika grekland, antika gravar osv... Det var makalöst att se vad de lyckats spara och hur mycket de lyckats göra av de. Timmarna gick och efter många om och men övervägde vi att fortsätta men efter ytterligare trängsel kom vi äntligen ut på Londons gator..














Att gå på gatorna i London är som att gå tillbaka till en annan tidsera. Auran är annorlunda, bilarna är annorlunda, byggnaderna är majestätiska och trafiken är absolut kaotisk. Musiker fyller ens öron i olika hörn och artister av olika gåvor fångar ens uppmärksamhet vid alla gator. Dag som natt är London lika artistiskt och lika vackert. Det känns harmoniskt att stå vid ett rödljus i väntan på att det ska bli grönt, istället för att det trycker på tålamodet. Varenda byggnad var lika vacker som den andra och jag lärde mig genom en historisk åktur på Madame Tussaud att varenda byggnad blev byggt av sten efter den stora eldsvådan, vilket betyder att byggnaderna bara kan bli vackrare för varenda år som går. Men folket i London var nästan vackrare än sin stad. Vart man än gick längs gatorna möttes man av leenden och glada hälsningsfraser som "Hello miss, hello madame and hello my lady". Trots att vi var vanliga turister och ifrågasatte det regniga vädret och massorna av folket så bemöttes vi av glada miner och intresserade människor. Att sätta sig i en taxibil var som att skaffa sig ännu en bekant. Jag kan nästan tänka mig att flera finner vänner i sina taxichaufförer efter att ha bott i London efter en lång tid. Precis som på barerna. Varenda eftermiddag och kväll möttes främlingar, ungdomar, familjer och arbetskollegor på olika pubar runtom hela London för att påbörja vad som antagligen blir en sen kväll. Var vi än gick förbi och vart vi än körde var det ständigt fullsmockat utanför barerna. De stod alla med öl i handen och diskuterade högljutt om livets olika intressen. Det intressanta var att se hur olika människor var. Den första dagen vi hamnade på vår första bar satt familjer med barn inom de första borden, följt av två män som satt i väntan på sällskap, i följd av en äldre man som tilltalade oss med ett vänligt leende. Jag observerade den äldre mannen medan han satte sig ned med skakiga rörelser. Han log när han mötte min blick och frågade med raspig röst om han tagit min plats. Jag log och försäkrade honom att så inte var fallet. Vi satte oss på de höga stolarna bakom mannen och lade av våra saker. En man satt med ryggen emot mig, med en tidning med sporten uppslagen. En öl stod halvt uppdrucken vid sidan om tidningen. Mittemot honom satt ett äldre par upptagna med något som såg ut att vara en glädjerik konversation. Ungdomarna väsnades bakom dem, då fyra killar satt uppe vid baren och ett gäng tjejer satt vid ett långbord. De skrattade och log med flera fatöl på borden. Jag njöt och såg mig omkring. Klockan var inte mer än ett men baren var fullsmockad. Baren var gammeldags,  med mysiga ljus och med lampor som var satta på "dimma". Hade vi befunnit oss i Sverige hade barerna varit tomma och inte fyllda förrän långt inpå natten till helgerna. Det var underbart att se så mycket folk enade - en onsdag. Männen fick mer och mer sällskap. Efter jag observerat mannen framför mig i ytterligt en timme, hade han fortfarande tidningen uppe när en kvinna kom rusande in och kastade sig i hans famn. Ingen av dem sade någonting, de höll bara om varandra, tog ett starkare grepp och satt där med stängda ögon. Det värmde i kroppen på en. Att se just en sådan relation jag förstår mig på.

















När vi fått vår första öl var det äntligen dags för oss att få komma in på hotellet. Hotellet var i mina ögon lika majestätiskt som allt annat. Jag hade fått varningen om englands low-standard på hotell, men detta hotellet kändes en annan lyxigare redan när man kom in och de mottog ens väska, de vackra kvinnorna stod i lyxig och kvinnlig utstyrsel medan hotellet var lika gammeldags och vackert som allt annat. Jag drog in doften ifrån rummet och fann också doften från det ålderlig - gammelträ och lite fuktighet. Det gjorde mig ingenting, det gjorde faktiskt det hela bättre. Vi hann precis lägga ned väskan på golvet tillsammans med våra blöta kläder innan vi kastade oss i sängarna och drog på oss de sköna täckena. Det tog inte mig lång tid.. Jag hörde pappa sätta på tvn och blundade i två sekunder och föll sedan i en djup sömn ..



Jag ber verkligen om ursäkt för den sega uppdateringen. Det har tagit mig två timmar att ladda upp bilderna här idag och det har gjort det hela lite segare.. Hela den här proceduren har tagit på mig mer än ni förstår. Det har varit så betydelsefullt och så mycket på en gång att jag inte haft tid att smälta allt. Jag önskar att jag kunnat skriva till er ifrån London, för varenda sekund där hade jag en levande inspiration. Men så fort jag satte min fort här.. försvann det igen. Det känns så ledsamt att inte kunna ge er allt som jag vet finns. Jag hoppas detta räcker för er ändå.. och om inte det.. så fixar jag internet till nästa gång... Lite goa nyheter ligger runt hörnet så håll er uppdaterade så får ni veta mer om London, hemligheten också får ni massor av fler bilder.. Tack för att ni få som är här håller er kvar. Jag lovar att jag ska göra det värt det=) Stor kram till er!



(P.S) Det här är bara halva dag 1.. So To Be Continued..(D.S)

När jag vaknade imorse hade jag dagen späckade av planer. Jag bokade in en dag för en förändring för omkring en månad sedan och när jag vaknade imorse visste jag att det var rätt det.

Det var blåsigt och det var ljummet i luften, molnen rörde sig snabbt och vågorna slog smått mot strandkanten när jag satt mig på cykeln tidigt imorse. Alla andra satt i skolan för en ny termin medan jag var påväg till mitt steg för förändring. Jag kom fram till beautifin och drack både kaffe och vatten medan jag pratade i timtal med Sofies moster. Naglarna blev allt längre, finare och tjockare. Slutligen var de både färdiga, vackra och dekorerade. För första gången såg min hand ut som en riktig kvinnohand. Som ett litet bevis på att jag var lite mer kvinna, lite mer vuxen, drog jag mig in på bankerna och fixade alla ärendena jag hade kvar där att göra. När jag äntligen var färdig hamnade jag i frisörstolen och lät Petra börja fixa mitt hår... Mitt hår som bara blev mörkare och mörkare, mer stylat och med mer volym. Slutligen satt jag med flera mörka färger i det finklippta håret och njöt av de nya gnistorna jag hade i mina ögon. Jag älskade det. Jag kände mig som hemma i det. Och jag kände mig sexig i det. Detta var tecknet på att jag valt rätt. På att något som en frisyr eller en hårfärg kunde vara bevis på det. Detta var tecknet på att det var dags för förändringen. En annan liten förändring jag är väldigt glad över att dela med mig av är att jag gått ned i vikt.. Jag tänker inte berätta hur mycket eftersom det lär gå upp igen efter London - men.. Men! Detta är på allvar. Den första september flyttar jag under tre månaders tid hem till mamma. Och under de tre månaders tiden kommer jag att gå på GI-metoden som på bara en vecka gett resultat. Förändringen är här och jag är redo för den.

Efter alla dessa påbörjade förändringar ligger jag i sängen med en fruktansvärd resefeber. Jag är nervös. Det kittlar i magen. Jag är spänd och jag är pirrig. Jag är glad och jag är gråtfärdig. En resa jag så länge drömt efter är bara ett par timmar bort.. Och jag har aldrig längtat så mycket efter någonting.. Dessa dagarna vet jag inte hur det blir med bilder och uppdateringar, men jag vet att jag kommer göra allt jag kan för att få suring på hotellet och om inte det så ska jag kämpa för att få mobilblogga.. Så håll tummarna. Ni kanske får uppdateringar direkt från självaste Londoooon...


Goodbye Sweden .. Heelloo LONDON!
(Och förlåååt.. Jag har inte hunnit ta bilder på mitt nya hår eller mina nya naglar.. men jag lovar.. att efter denna resan kommer det att finnas flertal!)

Så i dimman av allt gammalt och otydligt, skapas mycket nytt tillsammans med nya människor. Det farliga med det nya är att man medför det som kom under gårdagen. Jag kan inte släppa taget om just de människor som lämnat mig, eller fel, jag kan släppa dem, men jag kan inte släppa det dem gjorde. People always leave är en text som blivit så personlig att jag till och med funderar på att tatuera in den någonstans, för även om den inte identifierar mig senare i livet, så har den under de jobbigaste tio åren av mitt liv gjort det och .. Det kommer vara en symbol för vad som händer senare i livet, så oavsett vad som händer, så kan jag se på den, tänka på vad jag gått igenom och veta att jag kan ta mig igenom det.

Men helt plötsligt.. för första gången i mitt liv.. verkar det som att någon motbevisar mig. Mig och just detta. Denne någon jag trodde att jag bara var rebound girl för började kämpa. Jag förväntade mig att han skulle lämna mig när han kommit på vad han ville, när han förstått att jag bara var reboundgirl.. Men vad hände? När jag stängt dörren jag öppnat för honom så drog han i handtaget och bad om att jag skulle släppa in honom. Jag såg förvånat ut genom kikhålet i dörren och undrade så länge vad han höll på med. Tills jag faktiskt erkände för mig, att han kämpar. Och han förklarade.. att om jag inte stänger ute honom, om jag slutar putta bort honom så kommer han att kämpa för mig, så kommer han inte att försvinna eller lämna mig. Aldrig är väl ingenting man kan lova ändå, men att höra någon säga det ändå och att se någon kämpa för första gången någonsin skrämmer mig mer än någonsin - och får mig samtidigt att känna mig bättre än någonsin. Detta är en förändring. Någonting väldigt annorlunda. Att inte bli lämnad. Att bli kämpad för. Och att betyda något för någon. Jag är så förvånad och jag är så rädd och han vet det, men han tänker visa mig att jag inte behöver vara rädd. Och när jag inte längre känner det, så kanske jag vågar ge mig själv till någon igen. Då kanske jag inte håller dem på avstånd längre. Then maybe.. People don't always leave. Maybe he'll be the first to stay behind. Det är skrämmande och det är annorlunda och jag har ingen aning om hur man möter det. Men jag vet att den här armlängdesavstånd håller på att tas ned, det kommer inte gå fort och det kommer bli lärorikt, men tillslut kanske jag sänker mina väggar. För er allihop.

Att vakna upp till ljudet av regn är det bästa jag vet. Jag låg i min varma säng och reste mig för att se ut och möta blöt mark och fuktig luft. Jag log. 

Varenda dag passerar. Planerna blir fler och fler. Jag håller mig både sysselsatt och tar ansvar. Jag kan inte riktigt svara på om jag håller mig sysselsatt för en anledning, eller om det är så att jag bara vill ta ansvar för saker som det behöver tas ansvar för. Jag har inte längre en liten pojke som håller om mig om nätterna och som pussar min panna gomorron när jag vaknar och jag har varit väldigt arg för det. Arg för att jag trodde mycket mer på honom och det han gav än jag borde. Han har inte riktigt varit medveten att jag varit arg på honom, för jag har inte visat det, så istället har jag varit det på omgivningen. Fram till nu. Jag vet hur det är att söka efter något och.. Han sökte efter tröst, förlåtelse och närhet. Jag kan väl inte anklaga honom för det, det var bara det att jag fick stå ut med smällarna. Nu, vet jag att jag också gav honom smällar beroende på vad jag sökte. Så livet går vidare. Jag vet att man går igenom detta som tonåring och att man går på nitar som dessa.. och jag vet att det ska såra för att det tillslut ska vara värt det med den man slutar upp med. Och efter att jag accepterat detta har jag plötsligt börjat förstå att jag har några bra dagar. Jag har till och med fått närhet utan och be om det och uppskattning när jag inte känt mig värd det. Och jag har varit lycklig, för första gången på länge. Och jag har känt mig vacker, även i de fulaste kläderna. Och jag har känt mig duktig. Så. Livet börjar ta in sig på bättre vägar.

Efter många månaders arbete fick jag äntligen se min bäste vän igen. Han jobbar på telenor och reser runt i Sverige så jag har inte sett honom på såå länge. Vi bestämde oss för att ta en heldag i stan så vid lunchtid tog vi bussen in - och hamnade naturligtvis fel och på helt fel ställe. Men det gjorde oss ingenting. Vi tog varsen hörlur i örat, lutade oss mot varandra och njöt av åkturen. Såg på åkrarna utanför och lade in fåtal ord då och då. Jag klappade hans hår lite, i hopp om att det skulle uppmuntra honom lite.. När vi väl bytat buss och kommit fram gick det bara ett par minuter innan vi tog en lunch. Amerikanarna bredvid oss klagade på Sverige så vi gjorde narr av vad dem sa, i tro att de inte förstod - fram tills det visade sig att en av dem var svensk. Hahaha. Efter mycket prat om kärleksbekymmer och hjärtbristningar reste vi oss och höll om varandra medan vi fortsatte gå runt på köpcentrat. När vi hamnade på MQ var det lätt att hitta fina plagg. Vi drog plagg efter plagg och kastade in Lukas i ett omklädningsrum. Efter mycket skratt, dans och många poser hade vi fyllt en kasse och fått Lukas upp i guldmedlem. Lukas såg på sina nya kläder och sa "Vet du.. att oftast när folk kommer ur ett förhållande, så använder de nya kläder som hjälp för att må bättre". Jag såg på honom med en bekymmersam min. Att komma ur ett förhållande är aldrig lätt. Det är smärtsamt och alltid något som ligger i bakhuvudet av varenda drag man gör. Jag förstod att Lukas kläder var hans sätt. Efter han sett mitt bekymmrade ansikte lade han armen om mig och gav mig en puss på pannan, som ett säkerhetsbevis på att jag inte skulle oroa mig. Dagen fortsatte och efter att vi gått i affär efter affär hittade vi ingenting till mig och började dra oss hemåt, men på vägen ut kom en liten bekant springandes. Lilla Matilda. Vi pratade en stund och följde sedan med ut, där även min mamma gjorde oss sällskap. Efter många om och men satt vi på bussen hem, i det varma vädret ville jag bara komma ur mina mörka kläder och mina varma kängor. Men hur obekväm jag än kände mig så fick min bäste vän mig som vanligt på bra humör och vi avslutade samtalet med "Att jag är söt idag ju!" Ibland älskar jag Lukas mer än han vet om. Då jag kan se som jävligast ut på så många sätt, som när jag kom hem från sjukhuset efter att ha opererat blindtarmen, eller som just den dagen vi var och shoppa och jag var svartklädd och flammig eller rentav osminkad och nyvaken, så påbörjar han alltid dagen med att påpeka hur fin jag är på olika sätt. Han är den som ser mig som den jag är och älskar mig så, och inte för någon jag kan vara. Och det.. är guldvärt.

När kvällen kom springandes hade jag hunnit duscha och byta om och kände mig både flickigare och finare, men inte mindre klumpig. Killarna hämtade upp mig och under solnedgångensgång åkte vi mot Malmö. Där gick vi omkring en stund innan filmen började, som var både grym och rolig. För comic-book fans är detta en perfekt film att se. Captain America var dock min typ av film, så jag gillade den rakt igenom. - Det är ingen film ni vill missa!

Efter så mycket skratt, popkorn-kastning och en bra film kom vi hem och klockan var tillräckligt mycket för att man skulle kunna sova. Så jag lade mig med en andra film på hand och lät efter ett antal timmar sömnen ta över..


Det är så svårt, att få en vän som är så nere att må bra. Men genom dagen kom han med ständiga kommentarer som "Ditt leende är så glädjande.."   "Ditt leende är så vackert" "Ditt leende smittar på vem som helst!" och jag märkte hur gärna han ville få mig att le när han flertal gånger syftade på att han fått mig att skratta. Jag såg återigen bekymrat på honom och  sa" Jag ler väl alltid när jag är med dig?" Då tänkte han väl efter lite grann och sade "Sant". Men om ni är i samma situation, om ni har en vän som är så långt nere efter att något jobbigt hänt så tänk på att le. Att le för någon annan, kan göra att man ler med någon annan. Ett leende är värt mer än man tror - använd er av det.

L.

Så.. Jag har verkligen tänkt blogga idag. Flera gånger har jag påbörjat skriva och flera gånger har jag blivit avbruten. Jag finner den här harmoniska känslan och får ut det som behövs, men kommer bara halvvägs innan jag fastnar för att någon stör. För att någon kommer med negativ energi eller för att någon smsar om sin dåliga dag och det är jättetaskigt, kanske, men när man är i trans av sitt skrivande så krävs det att inte bli störd för då händer det - man fastnar. Plötsligt försvinner känslan och det går inte längre att skriva det man ville skriva, inte med samma detaljer, inte med samma känsla, utan man bara stannar i vishet om att man inte kommer kunna fortsätta förrän om ett dygn eller så, beroende på att det tar sådan tid att hamna i ett sådant stadie.

Jag har börjat skriva om ljuset i mörkret, då vi meddelades om Prinsessans Victorias graviditet.. Som ett glädjerus världen över, efter detta mörka terrordåd. Men så läste jag om ett annat fall, ett fall som inte hjälps av samhället.. Då två barn blir utsatta för sexuella övergrepp, kidnappad av sin mamma som för dem till rosengård där den 11-åriga flickan blir svårt utsatt för fler sexuella övergrepp av tre män och därefter sätts barnen in på psykhem där de fortfarande inte får hjälp. Pappan anmäler och anmäler, men blir själv gripen(trots att barnen i förhör medget att mamman är den som utsatt dem för sexuella övergrepp alltid.. medan pappan försökt få bort dem från mamman, men mamman yttrar på att det är saker pappan lurat i barnen för att det är han själv som gör det), mamman besöker dem på psykhemmet och lyckas överföra fler sexuella tjänster på sina barn tillsammans med sin bror som suttit inne på psykhem och fastställts som pedofil. Nu är båda barnen saknade, pappan har blivit mordhotad och utsatt för flertala mordförsök och ingenting händer.. Mamman,samhället och polisen söker gemensamt efter barnen för att ge dem åter till mamman - barnens historia är inte hörd, men nu är den utskickad till flera hemsidor ifrån den äldsta sonens ord och till tidningar. Jag hoppas det är ett fall som får en hög röst, för detta är en av de få historier som pågår dagligen i vårt samhälle - och vad gör samhället åt de? Så mycket fel.

Det känns därför fel att skriva om hur mitt liv blivit lite bättre och hur fina dagar jag haft. Så istället tänker jag hålla tummarna för dessa två barnen och deras historia. Och sedan tänker jag vakna upp tidigt imorgonbitti och hoppas på att jag kan finna känslan som blir fin nog att skriva något upplyftande till er.

Sov gott. & glöm aldrig, om inte samhället och om inte polisen, så finns det alltid någon intill er ni kan prata med. Det finns ljus i mörkret. Och det finns inte bara dåliga människor. Rädda ert liv och andras. 

Jag vet att jag har gömt mig lite från bloggandet. Använt mig av ursäkter och trötthet för att inte blogga. Trots att jag själv inser att jag har så mycket att berätta om.. Jag har fortfarande Turkiet att berätta om, och ändå har jag en ny resa liggandes runt hörnet som jag kommer vilja detaljera.. Samtidigt som jag har två otroligt roliga rundor i Köpenhamn med fina bilder och samtidigt en massa fina stunder från mina senaste dagar. Det låter egoistiskt att säga, att jag vill dela med mig av mina bilder och saker om mig själv och just mitt vardagliga liv. Men jag har funnit en oerhört vacker inspiration i mycket småsaker som jag tidigare inte tänkt på och jag tänkte på, att om jag delar med mig av det.. Kanske det är någonting ni också börjar lägga märke till.

Ansvaret är större nu för tiden. Jag märker att jag börjar bete mig med lite vuxnare tankar, mer realistiska tankar inför framtiden och söker ständig information på internet kring olika saker samtidigt som jag utför viktiga ärenden.

Fina vänner har gett mig uppskattning, glädje och kärlek, vilket har varit något jag behöver.. och plötsligt har jag hamnat på samma gamla ställe. Jag börjar känna. Börjar våga ta åt och ge. Och det känns jättebra.

London ligger runt hörnet, samma dag som skolan börjar. Jag tror inte ni anar vad det betyder för mig. Adrenalinet är högt.. Jag vill bara ta flyget och landa i London .. Jag vill bara känna hur det känns att känna på marken i det artistiska landet.

Verkligheten är faktiskt återkommen och jag välkomnar den, men jag har nu bestämt mig för vad jag kommer fokusera på och innefatta mig med. Killar och kärlek kommer inte vara någonting som ligger i fokus. Det gör inte längre ont för mig, men jag är för rädd och osäker för att kunna finna någon som ska få nå mitt hjärta. Så det är något som jag lägger på hyllan, i hopp om att det kommer när jag söker det som minst. Samtidigt blir ansvaret för drömmar, jobb och studierna större. Så jag har fokus. Vi får se hur detta året blir. Jag har mycket att tänka på men mycket tid att ta vara på för det. Det jag tänker på mest.. är hur London kommer bli. Jag ve att det kommer göra mig lycklig.. och det andra, är att jag har en underbar och spännande höst att se fram emot.. tillsammans med min träning och med GI-metoden kommer det bli extra intressant också.. I hopp om bra resultat.. Men jag kan säga att jag igenom jobbiga och gnälliga stunder känner att detta kan bli ett bra år.. Och oavsett hur det går.. kommer ni självklart få hjälpa mig igenom det.

Vi hörs imorgon... (Jag kan avslöja att jag redigerat massa bilder som läggs upp med några härliga inlägg.. so.. Don't be a stranger.. så ska ni få någonting att se fram emot snart)

Sov gott. Bästa hälsningar

Louise

Morgonen är regnig men fin. Pappa och Catty är ute och gör ärenden medan min bror ligger och sover. Meditationsmusiken är på ifrån köket och når lugnt och mysigt ut till vardagsrummet, där jag sitter med nyblandad saft och datorn i högsta hugg med en bok väntandes bakom mig. Jag har lånat de första Harry Potterna och trots att svenskan är ovanligt dålig i denna boken, trots att det ska vara lättläst så är den läsbar och fortfarande intressant. Jag tror att översättningarna aldrig lyckas göra en bok rättvis så jag kanske får låna dem på engelska också. Mina två vovvar ligger bredvid mig. Mallou är ihopkrupen och tyst medan Tindra snarkar och sträcker på sig då och då. Jag tänkte göra en go lunch och sedan läsa i några timmar, kanske med ett glas vin lite senare, med tanke på att det idag är dags för konsert och en stor efterfest. Det är fredag och dagarna närmar sig sommarlovets slut. Trots att det inte är helt okej, känns det som att det kommer bli okej.

Hoppas ni får en fin regnig fredag.

Louise.

Så under en lång tid har jag haft svårt för att fastna för bloggare. Jag finner ofta att många inspireras av modebloggar och av folk som skriver om sina nya skor eller sin nya väska eller sin meningslösa vardag. Och jag ska väl inte säga jättemycket, jag skriver också om min vardag.. Men.. Som jag sade redan när jag startade denna bloggen så gjorde jag inte det för att skriva om min vardag, utan om mina innerliga känslor. Jag gjorde det för att rensa mig själv. Och jag kan säga, med all dramatik i världen, att jag har gjort det. Det går upp och ned och ibland är man jätteinspirerad och ibland är man inte inspirerad alls. Jag är ung och naiv och fortfarande tonåring till viss del, även om jag växt upp fortare än beräknat. Och det spelar ingen roll om ingen läser detta eller om flertal gör det.. Jag vet att det kanske finns just en människa som en dag hittar hit och finner just det den behöver - som min egen lilla flicka Johanna har gjort. Ibland när jag känner att bloggen är en dum anledning att skriva på, ett dumt sätt att dela med mig på. Men så tänker jag på henne. Den lilla flickan som modigt nog tog kontakt med mig och berättade hur det jag skrev fulländade henne, hjälpte henne och inspirerade henne. Denna lilla flickan som fått mig att fortsätta skriva, så många gånger om. All kärlek till dig Johanna. Du har hjälpt mig också, det ska du veta.<3

Och med tanke på hur jag har varit den senaste tiden. Mått. Känt. Skrivit. Så tror jag att ni har märkt att jag inte är på samma anda längre.. Det är inte längre "Så le åt busschauffören idag.. Ni kanske gör hans eller hennes dag bra.." utan istället är det.. "Jag är så arg på livet att jag hade blängt surt på varenda människa som gått förbi".. Alltså inte riktigt en del av vem jag egentligen är.

Att vara deprimerad är helt okej. Att vara besviken och arg.. och ledsen.. Att inte vara okej är verkligen helt okej. Men straffa inte omvärlden för det. Och för att vara ärlig så har jag väl gjort det. Och jag tror definitvt att jag kommer göra det fler gånger, för grejen är.. De få gångerna jag verkligen är arg är de få gångerna jag vågar ha skinn på näsan. Men alla som känner mig, vet också om att det är något jag verkligen bara försöker med för att jag inte bryr mig.. and guess what.. bryr mig gör jag, bryr mig har jag alltid gjort och bryr mig kommer jag alltid göra. Så.. När jag har accepterat det kanske mitt ilskna jag försvinner, men just nu.. Är det ilskan som gör att ingen kan trampa på mig - och folk gör det ändå, vilket gör ilskan starkare och starkare. Och jag gillar inte att vara arg. Jag vill inte vara arg. Jag vill vara lycklig. Jag vill verkligen göra varenda dag minnesvärd, och hur många dagar blir det om ilskan tar över?

Well, detta hade jag inte riktigt tänkt på om inte det vore för en person.. Någon jag inte känner och någon som jag av ren slump fann. Någon som jag verkligen tagit mig tid till att läsa. Och någon, som förvånat nog inspirerat mig.. och påmint mig om vem jag varit, vem jag kan vara och vem jag innerligt är. För mig, är det guldvärt. Och vet ni vad som är ännu bättre? Som gör det hela mer värdefullt? Att finna någon som skriver om en större mening. Och det är vad hon gör. Så för första gången har jag en blogg jag kommer följa. Hah, låter ironiskt kanske. Men hon beskriver saker och har bilder som säger mer än tusen ord. Hon gör det för mig som jag vill göra för andra. Så, om ni känner som jag så kan ni alltid ta en titt och se om ni förstår er på henne såsom jag gör:)

http://kawaii87.blogg.se/

Annars kan ni fortsätta med era modebloggar och köpa hem alla era snygga plagg.. Hihi.. Det är okej det också. Vi är alla olika.

Sov gott.
L.

Så till skillnad från många dagar har jag haft en bra dag. Jag vaknade hyfsat sent, trots att jag ställt alarm. Och började dagen med en lunch med mina fina vänner, Bea och Josefin. Efter mycket prat och skratt och en god sallad tog vi oss till café fördärvet. Ett mysigt litet fik, som jag önskar att man hade kunnat bygga ut och sätta en scen på så hade vem som helst kommit. Kakorna var suveräna och kaffet underbart. Så egentligen, vad är bättre än en scen där man kan ha live-musik? Där skrattade mina vänner åt mitt förslag. Det är väl helt okej, jag lever i min filmvärld. Antar att det blir något av det under senare tid. När solen sprack fram åkte vi hem till Bea för och sitta på hennes terass, snacka lite mer och sedan begav vi oss hem för att planera något för kvällen. Inte för att det blev mycket. Efter många om och men tänkte vi åka till Fältartisterna, men påvägen dit lade sig världens största moln över himlen med de extrema blixtarna och när Bea såg det var det bara att åka hem. Det passade mig rätt bra. Jag åt räkcrisp och städade huset. Vek mer kläder och tvättade tre nya högar. Gick en runda med hundarna och sitter nu här. Det blåser, något enormt ute och jag hör småsaker slå mot fönstrena då och då. Dock var det skönt att gå i t-shirt, så kallt är det ju inte. Jag råkade även klippa sönder min nya tröja, så den tänker jag sy men sedan låta armarna va.. Fräckt när det är lite rock'nroll trash ibland. Hur som helst. Min dag har varit ännu bättre för en anledning. London. Resan är bokad. Wiiiee.. Upproret må vara sin sak, men till den 23 Augusti hoppas jag innerligt att det lagt sig, för just nu, just nu är det bara helt.. en helt underbar tanke på att få komma till London - ett London som inte får vara förstört. Så jag vågar inte tro någonting, resan kanske ställs in om det blir värre.. Men just nu är vårt flyg, hotell och biljett till fantomen på operan bokat. Det är bokat! ÅH! Förstår ni?
En av mina drömmar har åtminstone gått i uppfyllelse. Så nej, livet är inte dåligt. Inte mitt liv. Men jag behöver sådant här - någonting som får mig att vara jag. Någonting som får mig att älska det jag har. Något som påminner mig om varför jag är här. Och det tror jag denna resan kommer göra.







Pappa och jag har våra olikheter då och då och många bråk har tänjt på våra gränser. Jag känner själv hur mitt hjärta har stängt av sig många gånger. Vi har båda svikit varandra och haft så tuffa tillfällen. Men sedan kommer stunder som dessa, då vi gör någonting vi förstår oss på. Eller stunder som igår, då han fann mig just under det tillfället jag bröt ihop i gråt, och han var den som tryckte och tryckte för att jag skulle släppa honom innanför murarna. Där är han den som också förstår det jag själv inte förstår mig på. Vi har våra olikheter, men vi har samma själ. Så att få göra en liten weekend ihop till London, tror jag kommer göra mycket. Hoppas jag kommer göra mycket. Framför allt för mig. Jag hoppas det återigen tänder gnistan, både i mina ögon och i mitt hjärta.







One tree hill ska strax sättas på. Jag är på säsong fyra och kan inte sluta titta. Jag har försökt distrahera mig med andra nya filmer, men finner att Peyton Sawyer, Lucas Scott, Haley James Scott och Nathan Scott har fångat mig lite. Även Jimmy edwards. Så många olika karaktärer, en verklighet som inte finns. En tv-serie som kommit sig betyda så mycket för många, inklusive mig såklart. Och.. Det är åtminstone en del av min verklighet..

some times people put up walls, not to keep people away.
but to see who cares enough to get inside of them.

Ibland är Höllviken en by att älska ändå. Se nedanför, så förstår ni varför.

True independence means control,
Of what we find surrounds our life,
Deciding what is real and whole,
Finding solutions to our strife.

True independence comes with age
And knowing what our limits are,
The passing years help make us sage,
Not reaching for a falling star,

But realizing what is there
To help us to achieve alone,
And taking time to learn and care,
Though capable all on our own.

True independence flies the banner,

We make decisions in a manner,
That helps us with our own succeeding.

But, losing your reason for the journey... . That's even worse.


And today I know It's worse. I have not only lost myself, but the way I was on.. and the reason to why.

Det är så skrämmande och höra att man inte är som man var förut, hur någon undrar vad som hänt med en.. eller läser igenom att allt inte står rätt till..och när dem väl frågar, så vill de ha ett svar.. Ett svar som jag inte kan ge,eftersom jag inte förstår. Ett svar till just varför jag inte mår som förut, till varför jag är så negativ, till varför mitt lyse håller på att släckas..

Jag vill så gärna ha en positiv syn på världen. Jag vill så gärna veta vem jag är, hela den innerliga delen av mig själv så att jag kan påbörja mitt ytterliga äventyr. Det var någon som skrev till mig häromdagen "Jag är glad att du tar steget, men jag tror inte att du kommer kunna följa vägen förrän du funnit dig själv helt".. och skrämmande nog så träffade det en öm punkt jag inte visste att jag hade.

Jag är egentligen levnadsrik. Jag har en hel frisk familj, goda vänner som finns när någonting händer, närhet och kärlek om det behövs och mat på bordet. Jag bor tryggt och fint. Jag är så tacksam för allt jag har.. Men när jag känner efter, så känns det inte som mitt. Det känns inte som att någonting av detta här är en del av vem jag är och kanske .. det är fel att rymma från allt.. och tro att man hittar det på ett annat ställe.. Men jag tror, att jag har varit färdig i Höllviken så länge, att jag har varit redo att ta mig vidare så pass länge att den här väntetiden blåser på ljuset jag håller uppe. Jag känner det själv, min låga blir allt svagare. Min livsglädje är knappt där. Jag tycker inte om att jag lever. Och det är det värsta jag har att säga. Det är det som gör så ont i mig själv. För så vill man inte känna. Men hur jag än försöker och hur mycket magi jag än har i livet ibland, så verkar det som att jag tillverkar det för ögonblicket.. för sen sitter jag där igen och får höra hur folk säger åt mig att jag måste rycka upp mig, att jag ser förjävlig ut och att jag inte verkar glad. Jag tänker inte ens på det. Jag bara är. Försöker ta mig igenom varenda dag. Försöker tro på att det kommer. Försöker hålla ut. Jag väntar, jag väntar ju. Jag har ju väntat så länge. Och jag väntar, jag tänker vänta och jag tänker kämpa, men förstår ni hur det är att känna att krafterna rinner ur en eftersom någon verkligen försöker släcka ut ljuset? Ibland orkar man inte kämpa emot. Och med tanke på vilket år som väntar.. Så vet jag inte om jag kommer kunna hålla det tänt. Men jag försöker, jag vill försöka. Jag kommer aldrig ge upp, det är inte det. Men det vore skönt.. att för ett ögonblick av sitt liv, inte behöva kämpa.

So.. I'm not actually mad. I'm not actually.. being a wreck. I'm just sort of dramatising. Cause I want to feel. It has comed to my sences that I feel nothing. That I just.. I'm just sort of.. stuck.. between wanting to feel and feeling. I'm sort of just letting everything be. And everything is just.. not okey. But sometimes.. It's okey, to not be okey.

Ironin. "Vad innehåller ditt liv? Vem blir du till folk?"

"Jo, jag gör mig omedvetet till tjejen som alltid bara blir en vän. Och jag gör mig till tjejen som helt enkelt inte behöver existera, eller jo, men bara så att denne personen är den enda som vet det. Jag är någon som tydligen är den viktigaste som finns, men aldrig så pass viktig att personen skulle låta någon annan veta av mig"..

Det låter som ett ganska bra liv va? Att veta att man är så pass lite för någon att den inte vill att man ska synas? Ändå får man höra att man är något av det viktigaste.
Vad ligger i denna dubbelmoralen? Är det så att jag har en lapp på min panna som säger "Jag är din, men jag är det osynligt"? Har jag bett om att vara den andra tjejen? Har jag bett om att bli viktig för dig, som du för mig, när det inte verkar som att den där betydelsen är värd någonting.

Så tråkigt. Börjar bli trött på att anpassa mig. Jag gör det för deras bästa, självklart. Men vad är det för typer egentligen? Hur är det meningen att jag ska känna? Stå ut som alltid, i ren välvilja eller rent av bara.. låta mig själv vara egoistisk?

Nej, jag vet ju varför. Sådär egoistisk kan jag inte va.    Tar nog tillbaka det där igen.  Glöm det jag sa.

Jag har både "mina dokument" uppe tillsammans med ett word-dokument som innehåller över 200 osorterade texter. Samtidigt är bloggen på i bakgrunden, med både gamla inlägg och med den här rutan, ja, den jag skriver i nu alltså.. Jag tänkte ta mig tiden till att rensa alla dessa osorterade texterna, så att jag kan få struktur på allt. Så att jag kan skicka  dem vidare om de behövs. Jag tänkte spara alla de senaste hundra texterna från bloggen, just för att jag ska minnas dem när jag är äldre. Jag tänkte rensa alla mina bilder.. och lägga in vissa på facebook. Jag tänkte en massa jag. Jag tänkte att jag hade tiden. Men ögonlockarna är tunna och kroppen är helt färdig. Jag längtar efter den lilla godispåsen som gör mig sällskap inatt tillsammans med one tree hill. Jag längtar efter att inte behöva. Och jag som har behövt så mycket den senaste tiden va? Varit ett jäkla vrak? Plötsligt behövs det inte längre.

Och egentligen, varför intresserar det här er? Om ni frågar er själva, så gör det inte det. Jag tror vi följer andras öden för att slippa se på våra egna.

Madrassen ska tas fram och one tree hill väntar. Sömnen behöver jag också, så jag säger godnatt och hoppas resten av er har en morgondag ni allt mer kan längta till..

L.

Efter en lång dag med städning, jobb och en korv med mamma städade jag upp det sista i huset och har efter många om och men slutat upp i mitt rum, efter en kall dusch med ben&jerrys, coca-cola, smörade popcorn och chips tillsammans med min egna B-Davis. Säsong 4 av One Tree Hill är påslagen på tvn tillsammans med ett par tända ljus. Vi har huset för oss själva och har vår egen sleep-over. Precis som vad jag behöver.Underbar kväll.

Hoppas ni njuter av den, som vi kommer att göra.

L.