Missnorman

Så under en lång tid har jag haft svårt för att fastna för bloggare. Jag finner ofta att många inspireras av modebloggar och av folk som skriver om sina nya skor eller sin nya väska eller sin meningslösa vardag. Och jag ska väl inte säga jättemycket, jag skriver också om min vardag.. Men.. Som jag sade redan när jag startade denna bloggen så gjorde jag inte det för att skriva om min vardag, utan om mina innerliga känslor. Jag gjorde det för att rensa mig själv. Och jag kan säga, med all dramatik i världen, att jag har gjort det. Det går upp och ned och ibland är man jätteinspirerad och ibland är man inte inspirerad alls. Jag är ung och naiv och fortfarande tonåring till viss del, även om jag växt upp fortare än beräknat. Och det spelar ingen roll om ingen läser detta eller om flertal gör det.. Jag vet att det kanske finns just en människa som en dag hittar hit och finner just det den behöver - som min egen lilla flicka Johanna har gjort. Ibland när jag känner att bloggen är en dum anledning att skriva på, ett dumt sätt att dela med mig på. Men så tänker jag på henne. Den lilla flickan som modigt nog tog kontakt med mig och berättade hur det jag skrev fulländade henne, hjälpte henne och inspirerade henne. Denna lilla flickan som fått mig att fortsätta skriva, så många gånger om. All kärlek till dig Johanna. Du har hjälpt mig också, det ska du veta.<3

Och med tanke på hur jag har varit den senaste tiden. Mått. Känt. Skrivit. Så tror jag att ni har märkt att jag inte är på samma anda längre.. Det är inte längre "Så le åt busschauffören idag.. Ni kanske gör hans eller hennes dag bra.." utan istället är det.. "Jag är så arg på livet att jag hade blängt surt på varenda människa som gått förbi".. Alltså inte riktigt en del av vem jag egentligen är.

Att vara deprimerad är helt okej. Att vara besviken och arg.. och ledsen.. Att inte vara okej är verkligen helt okej. Men straffa inte omvärlden för det. Och för att vara ärlig så har jag väl gjort det. Och jag tror definitvt att jag kommer göra det fler gånger, för grejen är.. De få gångerna jag verkligen är arg är de få gångerna jag vågar ha skinn på näsan. Men alla som känner mig, vet också om att det är något jag verkligen bara försöker med för att jag inte bryr mig.. and guess what.. bryr mig gör jag, bryr mig har jag alltid gjort och bryr mig kommer jag alltid göra. Så.. När jag har accepterat det kanske mitt ilskna jag försvinner, men just nu.. Är det ilskan som gör att ingen kan trampa på mig - och folk gör det ändå, vilket gör ilskan starkare och starkare. Och jag gillar inte att vara arg. Jag vill inte vara arg. Jag vill vara lycklig. Jag vill verkligen göra varenda dag minnesvärd, och hur många dagar blir det om ilskan tar över?

Well, detta hade jag inte riktigt tänkt på om inte det vore för en person.. Någon jag inte känner och någon som jag av ren slump fann. Någon som jag verkligen tagit mig tid till att läsa. Och någon, som förvånat nog inspirerat mig.. och påmint mig om vem jag varit, vem jag kan vara och vem jag innerligt är. För mig, är det guldvärt. Och vet ni vad som är ännu bättre? Som gör det hela mer värdefullt? Att finna någon som skriver om en större mening. Och det är vad hon gör. Så för första gången har jag en blogg jag kommer följa. Hah, låter ironiskt kanske. Men hon beskriver saker och har bilder som säger mer än tusen ord. Hon gör det för mig som jag vill göra för andra. Så, om ni känner som jag så kan ni alltid ta en titt och se om ni förstår er på henne såsom jag gör:)

http://kawaii87.blogg.se/

Annars kan ni fortsätta med era modebloggar och köpa hem alla era snygga plagg.. Hihi.. Det är okej det också. Vi är alla olika.

Sov gott.
L.