Angela observerade sin dotter. Hon satt tyst i soffan och lät sina små händer omfamna den lilla buketten vilda blommor hon nyss plockat. Hennes blick är fortfarande glittrande oskyldig och Angela finner en viss tacksamhet åt barns ovetande. Då Richard varit stationerad utomlands under större delarna av Sophies liv hade hon inte vanan av att ha honom hemma och Angela visste att det både skulle hjälpa och stjälpa i olika scenarion. Det skulle inte bli några facetime samtal, inga presenter och inga pappa-dagar. Angela och hennes mor försökte tala med Sophie på hennes sätt och få henne att förstå att pappa kommit till himlen där han skulle vara med farfar och andra barn och vuxna – med dem vi inte kan vara med. Även om Sophie inte skulle komma att förstå helt vad det innebär så var atmosfären i huset något att ta på och något hon omedvetet skulle ta med sig. Angela gjorde allt hon kunde för att hålla en normalitet för barnens skull – en normalitet som på många sätt hjälpte henne själv att komma upp om dagarna.
Andrew och Danny hanterade det på andra sätt. Danny var i en djup svacka och är ständigt ledsen medan Andrew totalt stängt av. Angela väntar bara på hans sammanbrott. Vissa dagar vill hon nästan provocera fram det men vet att hon samtidigt fattas verktygen till det.
Angela såg ut genom fönstret för att blinka bort de tårar som återigen var på väg fram. Den här hopplösheten hade hon aldrig känt av förut. Sorgsenhet och ledsamhet var inte längre tillräcklig. Inte heller ilskan eller chocken. Det var nästan som att hopplöshet och acceptans tagit sig samman. Att se sina barn växa upp utan sin far. Hur skulle hon kunna läka platsen som nu lämnats i deras hjärtan och framöver sitt?
Deras innan så höst skadade gräsmatta var nu i nyanser av en sommaräng - fylld av blommor i olika färger, flaggor och tända ljus. Angela såg ett äldre par komma gåendes längs med vägen med ytterligare en bukett. Hon iakttog försiktigt deras gester. Mannen höll i kvinnans arm medan hon försiktigt lutade sig mot marken och lade ned en bukett röda tulpaner. Kvinnan såg upp mot fönstret. Angela hann inte avvika innan deras blickar möttes. Kvinnan nickade åt hennes håll och Angela såg vänligheten i hennes ögon. Ögonblicket varade ett ögonblick längre innan hennes man ryckte försiktigt i hennes arm och de fortsatte sin vandring.
Tystnaden var fullständig. Angelas blick hade fastnat på paret som försvunnit ur hennes syn för länge sen. Händerna skakade, ögonen brann och hon visste att hon när som helst skulle falla i gråt. Hon kände kroppen vika sig, klumpen i halsen framträda och rädslan i attacken framhäva sig. Precis innan gråten kom fram kände hon en liten hand på sitt ben. Sophie stod vid hennes vänstra ben och höll försiktigt om det med sin ena arm. Det var detta som inte fick hända. Angela tog ett djupt andetag och stängde sina ögon. Det var en sak hon hade lovat sig själv och sina barn den dagen Richard dog.
"Mina barn skall aldrig behöva trösta mig."
Med den tanken satte sig Angela på knä och såg på Sophie med ett svagt leende på läpparna. Rösten var ännu för svag för att tala så hon drog in doften från Sophies vilda blommor och log försiktigt. Sophie svarade med en oförstådd blick.
- Vill du hämta dina bröder? suckade Angela fram.
Sophie nickade och sprang iväg med buketten i sin ena hand.
Angela vankade av och an i köket. Hur hade hon förberett sig på detta? Kan man förberedda sig för det?
Danny, Antwon och Sophie avbröt hennes tankar när de observerade henne i dörröppningen. De såg på henne med stora ögon och hon observerade sina tre mirakel och kände stoltheten. Man kan inte förbereda för detta. Men det kommer gå. Det måste det.
Angela sprang fram till sina tre barn och höll om dem.
Det var dags.
Klockorna ringde när hon tog sina första steg innanför kyrkportarna och Angela häpnar till. Längs med väggarna är varenda ljus i hela kyrkan tänt och längs med raderna sitter röda rosor fästa med små flaggor och sorgband på. Andrew tar Angela i handen och hon känner dem båda ta ett par andetag. Trots den enorma storleken på kyrkan kändes det varmt, tryggt och kärleksfullt. Den vita kistan var omsvept av den gyllene flaggan och ovanpå låg ett makabert vitt, stort hjärta gjort av ett dussintal vita rosor skickad från byns enda florist – Mrs Hopkins. Framför kistan stod det stora porträttet på Richard i full uniform och bredvid fanns dynan med medaljer och hans mössa hängd på hans vapen. Det var en viss lättnad som lyftes från hennes axlar att det militära erbjudit sig att anordna begravningen å familjens vägnar. Med vissa önskemål gav Angela sitt samtycke.
Runt om kistan ligger en oändlighet av buketter och bud. Angela känner värmen inombords över uppslutningen som visar hur många själar Richard under sin tid lyckats beröra. Tårarna rinner längs med hennes kinder och hon klappar mjukt sina barn i håret innan de långsamt går fram. Längs med bänkraderna ligger programmet med Richards ansikte på framsidan tillsammans med en brosch med band i ära för Richards insats för alla att sätta över hjärtat. Till vänster om dem på yttersta raden sitter sex mycket välbekanta ansikten. De är klädda i fulla uniformer och med sorgband på armarna. De reser sig alla upp och lyfter på hatten innan de med mjuka ögon ser åt vårt håll. Hela Richards truppförband. Hon känner hur hennes haka börjar skaka när hon ser dem var och en.
- Tack.. För att ni är här, säger Angela med gråten i halsen. Jag hade aldrig klarat det utan er.
- Det är våran ära, svarar Mccormick ödmjukt.
- Det är perfekt, säger hon och ser sig omkring.
- Låt oss veta om det är något mer vi kan göra för er Angela, säger Major Jake och sträcker ut sin arm mot hennes axel. Vad ni än behöver.
- Tack Jake, ler Angela rörd av omtanken.
Alla sex tar på sina huvudbonader, ser på barnen och reser sina händer i givakt.
Både Danny och Andrew sträcker på ryggen, trycker ihop benen och lyfter höger handen mot pannan i salut. Sophie ser på dem innan hon går fram till en av männen och sträcker fram sin plockade lilla bukett och Jake frågar efter en kram när han tar emot dem. Sophie lutar sig glatt mot hans axel medan resten av oss står med tårar i ögonen.
När gästerna börjar anlända fylls de första raderna av män i olika uniformer, soldater och officerare. De går var och en fram och gör honnör innan de med raka rörelser går och sätter sig. Richards dedikation av service hade fått även de mest oväntade ansiktena att visa sig och det mest förvånande av alla var när General James McConville anlände och fick resterande rader att resa sig upp. När han kom fram till vår sida stod han med fast blick och gav sina kondoleanser åt oss alla. Angelas far stod bakom henne och lade stärkande sin hand på hennes axel. Angela höll krampaktigt i Sophies och Dannys händer i ett tappert försök att hålla ihop för sina barns skull. Statsråd, majorer, vänner och familj fortsatte fylla raderna tills kyrkklockorna slutat ringa. Nästan alla var på plats förutom Richards kusin Steve som bosatt sig på andra sidan jordklotet. Richards närmaste vän och marskalk Stanley satt ett par rader längre bak. Hans familj var inte med honom vilket förvånade henne. Hon kunde se tårarna som rann längs med hans kinder. Denne store man hon under alla år lärt känna som det skämtsamma stenblocket satt nu ensam medan hans hjärta brast. Hon ville tvinga fram sig själv för att hålla om sin mans bästa vän. Trösta honom och berätta om de stunder hon observerat deras relation så att han aldrig skulle behöva undra om han var en tillräcklig vän. Deras äventyr var det som höll Richard vid liv ett litet tag längre och som gjorde hans annars så påfrestande vardag lite mer bekymmerslös. När hon observerat människorna hon kände igen började hon urskilja bekanta och bybor som tagit platser bland bänkarna. Richards doktor - Mr Clifford - satt på femte raden med sin fru i hand. Hon nickade och såg hans tomma blick falla till golvet. Det fina med att bo i en liten by är uppslutningen bakom vid händelser som dessa. Efter att ha växt upp i denna byn hade inte en själ hade gått oberörd.
Längst bak i kyrkan ser Angela en man i svart kostym. Hon fastnar på hans ansikte men inser att hon inte kan placera honom. Han har mörkt kortklippt hår, ser nyrakad ut och hans ögonbryn ger honom en mycket besvärad blick. Han sitter rak i ryggen med knäppta händer. Angela urskilde känslor som gnistrade i hans väldigt gröna ögon. Och mitt i den bestämda minen han höll fann Angela honom på något sätt mjuk. Hon funderade länge. Hon hade mött alla de arbetande för kyrkan under förberedelserna för begravningen och han var inte en av dem. Hon fortsatte observera honom i hopp om någon form av igenkänning men fann inget bekant minne.
Begravningen sker på något vis automatiskt. Det militära har en policy de efterhåller och trots att allt är så hedersamt och vördande som möjligt är det samtidigt i en takt som nästan känns robot-driven. Det som bryter av är stunderna av tal som hedrar minnet av Richard som vän, militär och far. Det är hjärtligt, fyllt av minnen som får folk att skratta och tårarna att rinna. En av männen från Richards patron håller ett mäktigt tal om en av deras räder och målar upp bilder om hur Richard blev vän med bybor i Afghanistan, hur han läste god natt sagor för barn på plats och målade upp en sagovärld i en värld annars fylld av krig. En annan berättade hur han i enbart kalsonger en natt räddade livet på två av sina kamrater. Richards mamma höll ett rörande tal om hur hon alltid haft svårt för hans yrkesval men alltid varit så stolt över honom som människa. Varenda ord var fyllt av kärlek till mannen hon uppfostrat. Hon avslutade med att se åt vårt håll och säga hur tacksam hon var över att jag hjälpt honom föra vidare en del av honom i våra barn. Det var inte förrän det var Angelas tur som luften kändes extra tung. Man kunde höra en nål falla och Angela fick sansa sig lite extra. Hon såg ut över havet av människor och hennes hjärta blir överöst av känslor. Varenda ansikte var där för kärleken till mannen hon levt med och nu skulle leva utan. Hon såg sorgen som reflekterades i deras ögon och kände hur varje blick lämnade intryck i henne. Det var inte förrän hon mötte blicken på mannen i svart som hon tog ett djupt andetag och började tala.
Precis som Richard alltid sa.. Så har jag svårt för att hålla det kort. Att hålla saker inom ramarna och inte lägga hjärtat på bordet var aldrig riktigt vår grej.
Hon hör lätta skratt ifrån delar av publiken.
Men jag skulle aldrig vilja ha oss annorlunda. Precis som i sitt yrkesval.. Så tvekade aldrig Richard på vad han ville göra. Varken när det kom till oss eller till honom själv. Richard var från första ögonblicket så säker på sitt liv i militären att inget annat skulle kunna passa hans vardag. Hans sätt att behöva betyda, komma till användning och förmåga att arbeta var det som gjorde hans kunskap så bred, hans lärande så viktigt och hans fokus så klart. Men han var också det enda i min vardag som gjorde mitt liv klart. Han gav mig fokus när jag såg suddigt. Han gav mig säkerhet när jag fumla. Han gav mig perspektiv när jag gick vilse. Ric.. Han kunde röra min hand i ett rum fyllt av människor och få mig att känna som att vi var dem enda personerna på plats. Han fick saker i min vardag att bli väsentliga på sätt jag aldrig tidigare varit med om. Ric må ha varit var den mest utmanade, envisaste jäveln men herregud vad rätt han alltid var på det. Jag lät honom givetvis inte alltid veta det, men.. Han hade mer rätt än fel. Richard gav mig ett liv jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. När vi gick in i detta.. Så visste jag redan vilket liv han hade valt att leva och trots att jag försökte förneka det så drog Richard in mig i sitt magnetfält. Jag visste att jag skulle få ångra mig om jag inte tog min enda chans till att få leva ett liv med honom – oavsett hur det skulle utspela sig. Det var för sant för att stå emot. För mig blev det episkt – det där förhållandet man nästan drömmer om – Disney sagan och visst .. Trots att verkligheten är någon helt annan så är det så han fick mig att känna. Han gav mig den overkliga verkligheten av att konstant känna mig älskad. Vi pratade ofta om att denna dagen skulle kunna komma och tack vare det hade vi förmågan till att inte lämna saker osagt. Vi sa, kände och gjorde. Vi skapade, älskade och levde. Han gav mig möjligheten och motivationen till ett liv jag aldrig annars hade fått möjligheten att känna till. Jag är honom förevigt tacksam för det.
Hon ser åt hans fotografi på kistan.
Tack älskling för att du fick mig att skratta samtidigt som du tog mig på djupaste allvar. Jag har älskat varje sekund av livet med dig och jag kommer i resten av mitt liv vara tacksam för vad du gett mig och för vem du har gjort mig till. Tack för våra barn, för de människor du introducerat i mitt liv och för det drömhus du fått att kännas som ett hem. Min värld kommer vara vackrare för att du tog del av den. Jag är så stolt över dig Ric och jag ser så fram emot att få möta dig sen.
Snyftningarna sprids genom raderna och Angela ser hur Andrews ansikte är begravt i hans händer medan Danny ligger tryckt mot sin farmors famn – alla med högljudda tårar. När en av officerarna börjar läsa ur bibeln och honnörs låten “Taps” börjar spelas av orkestern i bakgrunden går rad efter rad fram för att lägga blommor på kistan. När Danny lagt den sista rosen på kistan står församlingen upp i en tyst minut. Orgelns toner fyllde kyrkan och Angela lutar sig över kistan och lägger sina läppar mot den. Hon står där och andas ett par andetag innan hon tar sina tre barn i sina händer och för dem långsamt åt sidan. Framför dem lyfts blommorna försiktigt av och i en nästan koreograferad rörelse viks flaggan i en ceremoniellvikning och passerar varje medlem av Richards trupp innan den lämnas över i Angelas händer. Precis när kyrkan blir helt tyst ställer sig truppförbandet intill kistan tillsammans med Richards bror Wyatt, hans far Kyle och hans vän Stanley. I ett gemensamt svep lyfter de kistan och går med raka ben och rörelser ut i en känslofylld kyrka.
Angela hör Dannys och Antwons högljudda gråt och ber hennes mamma ta Sophie så att hon kan ta hand om sina pojkar. De tar ett första steg efter kistan. Hon känner hur varje steg är som att gå på lava. Hennes kropp brinner och hennes sinnen börjar bli dunkla.
- Vänta..
Innan Angela hinner säga mer viker sig hennes ben och hon faller rätt in i någons famn.
Hon behöver luft, säger en mansröst hon inte känner igen. Ta med dem andra vidare så tar jag hand om henne.
Hon känner hur någon lyfter henne och kroppstyngden trycker ned henne mot den betryggande bröstkorgen. Doften av trä och citron når hennes näsborrar och hon tar ett djupt andetag.
Bra, säger mansrösten. Precis så ska du andas.
En sval hand smeker hennes kind och nedför hennes nacke och hon ryser. Precis då sätts hon ner och ligger halvt kvar i knät på någon som satt sig ned på ett trappsteg. Hon öppnar svagt ögonen.
Mannen i svart.
- Ursäkta mig, lade hon förvirrat fram.
När hon såg upp i främlingens ögon stirrade hans stora ögon in i hennes. Sårbarheten hon lagt märke till var starkare nu och hans ögonbryn rynkade sig i en orolig min. Det fanns mer än oro i hans blick. Hon kunde läsa tusen känslor i ögonen som talade men inte tyda orden som fulländade historien. Han såg matt ut - som att han inte sovit ordentligt på en lång tid. Hans hy var grå och skör. Hon ville nästan röra vid hans kind just för att se om han var lika skör som han såg ut. Han log ett gömt leende och började försiktigt flacka med blicken.
Angela påminde sig själv om att tala. De verkade tänka samma tanke för i samma ögonblick som hon ska börja tala rörde han på läpparna.
- Hur.. hann han påbörja.
- Ursäkta, men.. hann Angela säga.
De log bägge två.
- Jag är ledsen, fortsatte Angela.
Du har ingenting att be om ursäkt för, svarar han och smeker försiktigt hennes kind.
Angela lyssnade till ljudet av sitt hjärta och kände paniken i slagen som fortsatte öka. Hon tog ett djupare andetag och såg in i ögonen på främlingen som satt framför henne. Han verkade se känslorna i hennes ögon för han tar emot henne på nytt när hon faller ihop. Hennes kropp sviker henne och tårarna rinner för första gången längs med hennes kinder. Under gråten ekade onaturliga ljud in i hans skjorta under de ögonblicken som gråten blev som värst. Hon tappade andan och försökte gång på gång finna ett sätt att resa sig upp men kunde inte. Hon kände hur kroppens alla spänningar släppt och hur matt hon var och lät sin egen kropp falla tillsammans med de känslor som fallit på plats inombords. Alla känslor som hållits inne de senaste dagarna och som hållits undan för barnens skull och som inte framkommit även när hon behövt det kom äntligen till ytan.
När tårarna inte längre rann låg Angela lutad i trygghet mot mannen i svart. Hon mötte blicken på mannen som fortfarande var en främling vars famn ändå mottagit henne. Denna söndriga själ som han nu blivit en del av. Hon log åt hans ståtliga ansikte.
- Det känns som att jag känner dig, viskade hon svagt.
Han såg på henne med ett mer spänt ansikte men höll henne i lika stadigt grepp.
- Men gud vad konstigt sagt, fortsatte hon hulka ur sig. Herregud, här kan jag inte sitta. I din famn dessutom.. Nej men herregud vad knäppt. Nej men se på din skjorta..
Angela började dra sina händer över fläckarna på hans skjorta och han avbröt henne genom att ta ett grepp om hennes handleder och föra dem till hennes sida för att sedan varsamt smeka sin tumme över hennes kind.
- Det här behöver du aldrig be om ursäkt för, svarade mannen lugnande. Du får stanna här så länge du vill och behöver. När man är i sorg.. är man aldrig helt resonlig och idag är du helt och hållet resonlig.
Angela mötte hans blick och hon kunde inte förstå hur men glöden tändes i henne när hon såg på honom och hon kände sig något starkare. Han pekade åt någonting bakom henne. Hon följde det han pekade på och såg att skjutningspartiet tagit sin plats bredvid kistan.
- Jag.. hulkade Angela fram.
Hon tog ytterligare ett andetag och sansade sig innan hon tilltalade mannen på nytt.
Detta är inte likt mig, sade hon med bestämd ton.
Han svarade inte henne.
- Jag .. Jag vet inte vad som händer längre, skrattade hon försiktigt. Jag gråter i en främlings armar. Du måste tycka.. Hon tappade nu orken av ord och kunde inte tro sina öron när hon erkände för sig själv att det verkligen var vad hon gjorde.
- Jag vet inte riktigt vad som händer, fyllde hon i när hon fasansfullt kom på närvaron av sina barn.
Men gud, mina barn.. Såg dem? Är dem..?
Mannen i svart stoppar henne och pekar mot folksamlingen.
De är okej, svarar han. En av dina söner blev lite skärrad men dina föräldrar tar hand om dem.
Mannen såg in i hennes ögon med en blick som inte visade sorgsenhet, utan stolthet. Det såg nästan ut som att hans ögon log mitt i denna sorgsenheten.
- Situationen du är i kommer aldrig vara lätt, rispade han fram. Men lättare. Och du är redan på så god väg. Glöm inte bort att du också är människa. Någon måste ta hand om dig.
Hon tog mannens hand och skakade varmt om den.
Tack för.. Det här. För din vänlighet.
När du än behöver det ma’am, svarar han och nickar med ett mjukt leende.
Hon vänder tveksamt bort från mannen i svart utan att kunna återge den tacksamhet hon kände för hans omtanke. Hon känner hans blick i nacken när hon går mot graven och flocken av människor i väntan. När hon står med sin familj vänder hon tillbaka blicken åt mannen i svart och ser att han är som bortblåst.
Hennes mamma möter henne och omfamnar henne.
Är du okej? Vem var det där? Sa hennes mamma fundersamt.
Angela ser återigen åt hans riktning.
Om jag bara hade haft någon aning..
Andrew och Danny hanterade det på andra sätt. Danny var i en djup svacka och är ständigt ledsen medan Andrew totalt stängt av. Angela väntar bara på hans sammanbrott. Vissa dagar vill hon nästan provocera fram det men vet att hon samtidigt fattas verktygen till det.
Angela såg ut genom fönstret för att blinka bort de tårar som återigen var på väg fram. Den här hopplösheten hade hon aldrig känt av förut. Sorgsenhet och ledsamhet var inte längre tillräcklig. Inte heller ilskan eller chocken. Det var nästan som att hopplöshet och acceptans tagit sig samman. Att se sina barn växa upp utan sin far. Hur skulle hon kunna läka platsen som nu lämnats i deras hjärtan och framöver sitt?
Deras innan så höst skadade gräsmatta var nu i nyanser av en sommaräng - fylld av blommor i olika färger, flaggor och tända ljus. Angela såg ett äldre par komma gåendes längs med vägen med ytterligare en bukett. Hon iakttog försiktigt deras gester. Mannen höll i kvinnans arm medan hon försiktigt lutade sig mot marken och lade ned en bukett röda tulpaner. Kvinnan såg upp mot fönstret. Angela hann inte avvika innan deras blickar möttes. Kvinnan nickade åt hennes håll och Angela såg vänligheten i hennes ögon. Ögonblicket varade ett ögonblick längre innan hennes man ryckte försiktigt i hennes arm och de fortsatte sin vandring.
Tystnaden var fullständig. Angelas blick hade fastnat på paret som försvunnit ur hennes syn för länge sen. Händerna skakade, ögonen brann och hon visste att hon när som helst skulle falla i gråt. Hon kände kroppen vika sig, klumpen i halsen framträda och rädslan i attacken framhäva sig. Precis innan gråten kom fram kände hon en liten hand på sitt ben. Sophie stod vid hennes vänstra ben och höll försiktigt om det med sin ena arm. Det var detta som inte fick hända. Angela tog ett djupt andetag och stängde sina ögon. Det var en sak hon hade lovat sig själv och sina barn den dagen Richard dog.
"Mina barn skall aldrig behöva trösta mig."
Med den tanken satte sig Angela på knä och såg på Sophie med ett svagt leende på läpparna. Rösten var ännu för svag för att tala så hon drog in doften från Sophies vilda blommor och log försiktigt. Sophie svarade med en oförstådd blick.
- Vill du hämta dina bröder? suckade Angela fram.
Sophie nickade och sprang iväg med buketten i sin ena hand.
Angela vankade av och an i köket. Hur hade hon förberett sig på detta? Kan man förberedda sig för det?
Danny, Antwon och Sophie avbröt hennes tankar när de observerade henne i dörröppningen. De såg på henne med stora ögon och hon observerade sina tre mirakel och kände stoltheten. Man kan inte förbereda för detta. Men det kommer gå. Det måste det.
Angela sprang fram till sina tre barn och höll om dem.
Det var dags.
Klockorna ringde när hon tog sina första steg innanför kyrkportarna och Angela häpnar till. Längs med väggarna är varenda ljus i hela kyrkan tänt och längs med raderna sitter röda rosor fästa med små flaggor och sorgband på. Andrew tar Angela i handen och hon känner dem båda ta ett par andetag. Trots den enorma storleken på kyrkan kändes det varmt, tryggt och kärleksfullt. Den vita kistan var omsvept av den gyllene flaggan och ovanpå låg ett makabert vitt, stort hjärta gjort av ett dussintal vita rosor skickad från byns enda florist – Mrs Hopkins. Framför kistan stod det stora porträttet på Richard i full uniform och bredvid fanns dynan med medaljer och hans mössa hängd på hans vapen. Det var en viss lättnad som lyftes från hennes axlar att det militära erbjudit sig att anordna begravningen å familjens vägnar. Med vissa önskemål gav Angela sitt samtycke.
Runt om kistan ligger en oändlighet av buketter och bud. Angela känner värmen inombords över uppslutningen som visar hur många själar Richard under sin tid lyckats beröra. Tårarna rinner längs med hennes kinder och hon klappar mjukt sina barn i håret innan de långsamt går fram. Längs med bänkraderna ligger programmet med Richards ansikte på framsidan tillsammans med en brosch med band i ära för Richards insats för alla att sätta över hjärtat. Till vänster om dem på yttersta raden sitter sex mycket välbekanta ansikten. De är klädda i fulla uniformer och med sorgband på armarna. De reser sig alla upp och lyfter på hatten innan de med mjuka ögon ser åt vårt håll. Hela Richards truppförband. Hon känner hur hennes haka börjar skaka när hon ser dem var och en.
- Tack.. För att ni är här, säger Angela med gråten i halsen. Jag hade aldrig klarat det utan er.
- Det är våran ära, svarar Mccormick ödmjukt.
- Det är perfekt, säger hon och ser sig omkring.
- Låt oss veta om det är något mer vi kan göra för er Angela, säger Major Jake och sträcker ut sin arm mot hennes axel. Vad ni än behöver.
- Tack Jake, ler Angela rörd av omtanken.
Alla sex tar på sina huvudbonader, ser på barnen och reser sina händer i givakt.
Både Danny och Andrew sträcker på ryggen, trycker ihop benen och lyfter höger handen mot pannan i salut. Sophie ser på dem innan hon går fram till en av männen och sträcker fram sin plockade lilla bukett och Jake frågar efter en kram när han tar emot dem. Sophie lutar sig glatt mot hans axel medan resten av oss står med tårar i ögonen.
När gästerna börjar anlända fylls de första raderna av män i olika uniformer, soldater och officerare. De går var och en fram och gör honnör innan de med raka rörelser går och sätter sig. Richards dedikation av service hade fått även de mest oväntade ansiktena att visa sig och det mest förvånande av alla var när General James McConville anlände och fick resterande rader att resa sig upp. När han kom fram till vår sida stod han med fast blick och gav sina kondoleanser åt oss alla. Angelas far stod bakom henne och lade stärkande sin hand på hennes axel. Angela höll krampaktigt i Sophies och Dannys händer i ett tappert försök att hålla ihop för sina barns skull. Statsråd, majorer, vänner och familj fortsatte fylla raderna tills kyrkklockorna slutat ringa. Nästan alla var på plats förutom Richards kusin Steve som bosatt sig på andra sidan jordklotet. Richards närmaste vän och marskalk Stanley satt ett par rader längre bak. Hans familj var inte med honom vilket förvånade henne. Hon kunde se tårarna som rann längs med hans kinder. Denne store man hon under alla år lärt känna som det skämtsamma stenblocket satt nu ensam medan hans hjärta brast. Hon ville tvinga fram sig själv för att hålla om sin mans bästa vän. Trösta honom och berätta om de stunder hon observerat deras relation så att han aldrig skulle behöva undra om han var en tillräcklig vän. Deras äventyr var det som höll Richard vid liv ett litet tag längre och som gjorde hans annars så påfrestande vardag lite mer bekymmerslös. När hon observerat människorna hon kände igen började hon urskilja bekanta och bybor som tagit platser bland bänkarna. Richards doktor - Mr Clifford - satt på femte raden med sin fru i hand. Hon nickade och såg hans tomma blick falla till golvet. Det fina med att bo i en liten by är uppslutningen bakom vid händelser som dessa. Efter att ha växt upp i denna byn hade inte en själ hade gått oberörd.
Längst bak i kyrkan ser Angela en man i svart kostym. Hon fastnar på hans ansikte men inser att hon inte kan placera honom. Han har mörkt kortklippt hår, ser nyrakad ut och hans ögonbryn ger honom en mycket besvärad blick. Han sitter rak i ryggen med knäppta händer. Angela urskilde känslor som gnistrade i hans väldigt gröna ögon. Och mitt i den bestämda minen han höll fann Angela honom på något sätt mjuk. Hon funderade länge. Hon hade mött alla de arbetande för kyrkan under förberedelserna för begravningen och han var inte en av dem. Hon fortsatte observera honom i hopp om någon form av igenkänning men fann inget bekant minne.
Begravningen sker på något vis automatiskt. Det militära har en policy de efterhåller och trots att allt är så hedersamt och vördande som möjligt är det samtidigt i en takt som nästan känns robot-driven. Det som bryter av är stunderna av tal som hedrar minnet av Richard som vän, militär och far. Det är hjärtligt, fyllt av minnen som får folk att skratta och tårarna att rinna. En av männen från Richards patron håller ett mäktigt tal om en av deras räder och målar upp bilder om hur Richard blev vän med bybor i Afghanistan, hur han läste god natt sagor för barn på plats och målade upp en sagovärld i en värld annars fylld av krig. En annan berättade hur han i enbart kalsonger en natt räddade livet på två av sina kamrater. Richards mamma höll ett rörande tal om hur hon alltid haft svårt för hans yrkesval men alltid varit så stolt över honom som människa. Varenda ord var fyllt av kärlek till mannen hon uppfostrat. Hon avslutade med att se åt vårt håll och säga hur tacksam hon var över att jag hjälpt honom föra vidare en del av honom i våra barn. Det var inte förrän det var Angelas tur som luften kändes extra tung. Man kunde höra en nål falla och Angela fick sansa sig lite extra. Hon såg ut över havet av människor och hennes hjärta blir överöst av känslor. Varenda ansikte var där för kärleken till mannen hon levt med och nu skulle leva utan. Hon såg sorgen som reflekterades i deras ögon och kände hur varje blick lämnade intryck i henne. Det var inte förrän hon mötte blicken på mannen i svart som hon tog ett djupt andetag och började tala.
Precis som Richard alltid sa.. Så har jag svårt för att hålla det kort. Att hålla saker inom ramarna och inte lägga hjärtat på bordet var aldrig riktigt vår grej.
Hon hör lätta skratt ifrån delar av publiken.
Men jag skulle aldrig vilja ha oss annorlunda. Precis som i sitt yrkesval.. Så tvekade aldrig Richard på vad han ville göra. Varken när det kom till oss eller till honom själv. Richard var från första ögonblicket så säker på sitt liv i militären att inget annat skulle kunna passa hans vardag. Hans sätt att behöva betyda, komma till användning och förmåga att arbeta var det som gjorde hans kunskap så bred, hans lärande så viktigt och hans fokus så klart. Men han var också det enda i min vardag som gjorde mitt liv klart. Han gav mig fokus när jag såg suddigt. Han gav mig säkerhet när jag fumla. Han gav mig perspektiv när jag gick vilse. Ric.. Han kunde röra min hand i ett rum fyllt av människor och få mig att känna som att vi var dem enda personerna på plats. Han fick saker i min vardag att bli väsentliga på sätt jag aldrig tidigare varit med om. Ric må ha varit var den mest utmanade, envisaste jäveln men herregud vad rätt han alltid var på det. Jag lät honom givetvis inte alltid veta det, men.. Han hade mer rätt än fel. Richard gav mig ett liv jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. När vi gick in i detta.. Så visste jag redan vilket liv han hade valt att leva och trots att jag försökte förneka det så drog Richard in mig i sitt magnetfält. Jag visste att jag skulle få ångra mig om jag inte tog min enda chans till att få leva ett liv med honom – oavsett hur det skulle utspela sig. Det var för sant för att stå emot. För mig blev det episkt – det där förhållandet man nästan drömmer om – Disney sagan och visst .. Trots att verkligheten är någon helt annan så är det så han fick mig att känna. Han gav mig den overkliga verkligheten av att konstant känna mig älskad. Vi pratade ofta om att denna dagen skulle kunna komma och tack vare det hade vi förmågan till att inte lämna saker osagt. Vi sa, kände och gjorde. Vi skapade, älskade och levde. Han gav mig möjligheten och motivationen till ett liv jag aldrig annars hade fått möjligheten att känna till. Jag är honom förevigt tacksam för det.
Hon ser åt hans fotografi på kistan.
Tack älskling för att du fick mig att skratta samtidigt som du tog mig på djupaste allvar. Jag har älskat varje sekund av livet med dig och jag kommer i resten av mitt liv vara tacksam för vad du gett mig och för vem du har gjort mig till. Tack för våra barn, för de människor du introducerat i mitt liv och för det drömhus du fått att kännas som ett hem. Min värld kommer vara vackrare för att du tog del av den. Jag är så stolt över dig Ric och jag ser så fram emot att få möta dig sen.
Snyftningarna sprids genom raderna och Angela ser hur Andrews ansikte är begravt i hans händer medan Danny ligger tryckt mot sin farmors famn – alla med högljudda tårar. När en av officerarna börjar läsa ur bibeln och honnörs låten “Taps” börjar spelas av orkestern i bakgrunden går rad efter rad fram för att lägga blommor på kistan. När Danny lagt den sista rosen på kistan står församlingen upp i en tyst minut. Orgelns toner fyllde kyrkan och Angela lutar sig över kistan och lägger sina läppar mot den. Hon står där och andas ett par andetag innan hon tar sina tre barn i sina händer och för dem långsamt åt sidan. Framför dem lyfts blommorna försiktigt av och i en nästan koreograferad rörelse viks flaggan i en ceremoniellvikning och passerar varje medlem av Richards trupp innan den lämnas över i Angelas händer. Precis när kyrkan blir helt tyst ställer sig truppförbandet intill kistan tillsammans med Richards bror Wyatt, hans far Kyle och hans vän Stanley. I ett gemensamt svep lyfter de kistan och går med raka ben och rörelser ut i en känslofylld kyrka.
Angela hör Dannys och Antwons högljudda gråt och ber hennes mamma ta Sophie så att hon kan ta hand om sina pojkar. De tar ett första steg efter kistan. Hon känner hur varje steg är som att gå på lava. Hennes kropp brinner och hennes sinnen börjar bli dunkla.
- Vänta..
Innan Angela hinner säga mer viker sig hennes ben och hon faller rätt in i någons famn.
Hon behöver luft, säger en mansröst hon inte känner igen. Ta med dem andra vidare så tar jag hand om henne.
Hon känner hur någon lyfter henne och kroppstyngden trycker ned henne mot den betryggande bröstkorgen. Doften av trä och citron når hennes näsborrar och hon tar ett djupt andetag.
Bra, säger mansrösten. Precis så ska du andas.
En sval hand smeker hennes kind och nedför hennes nacke och hon ryser. Precis då sätts hon ner och ligger halvt kvar i knät på någon som satt sig ned på ett trappsteg. Hon öppnar svagt ögonen.
Mannen i svart.
- Ursäkta mig, lade hon förvirrat fram.
När hon såg upp i främlingens ögon stirrade hans stora ögon in i hennes. Sårbarheten hon lagt märke till var starkare nu och hans ögonbryn rynkade sig i en orolig min. Det fanns mer än oro i hans blick. Hon kunde läsa tusen känslor i ögonen som talade men inte tyda orden som fulländade historien. Han såg matt ut - som att han inte sovit ordentligt på en lång tid. Hans hy var grå och skör. Hon ville nästan röra vid hans kind just för att se om han var lika skör som han såg ut. Han log ett gömt leende och började försiktigt flacka med blicken.
Angela påminde sig själv om att tala. De verkade tänka samma tanke för i samma ögonblick som hon ska börja tala rörde han på läpparna.
- Hur.. hann han påbörja.
- Ursäkta, men.. hann Angela säga.
De log bägge två.
- Jag är ledsen, fortsatte Angela.
Du har ingenting att be om ursäkt för, svarar han och smeker försiktigt hennes kind.
Angela lyssnade till ljudet av sitt hjärta och kände paniken i slagen som fortsatte öka. Hon tog ett djupare andetag och såg in i ögonen på främlingen som satt framför henne. Han verkade se känslorna i hennes ögon för han tar emot henne på nytt när hon faller ihop. Hennes kropp sviker henne och tårarna rinner för första gången längs med hennes kinder. Under gråten ekade onaturliga ljud in i hans skjorta under de ögonblicken som gråten blev som värst. Hon tappade andan och försökte gång på gång finna ett sätt att resa sig upp men kunde inte. Hon kände hur kroppens alla spänningar släppt och hur matt hon var och lät sin egen kropp falla tillsammans med de känslor som fallit på plats inombords. Alla känslor som hållits inne de senaste dagarna och som hållits undan för barnens skull och som inte framkommit även när hon behövt det kom äntligen till ytan.
När tårarna inte längre rann låg Angela lutad i trygghet mot mannen i svart. Hon mötte blicken på mannen som fortfarande var en främling vars famn ändå mottagit henne. Denna söndriga själ som han nu blivit en del av. Hon log åt hans ståtliga ansikte.
- Det känns som att jag känner dig, viskade hon svagt.
Han såg på henne med ett mer spänt ansikte men höll henne i lika stadigt grepp.
- Men gud vad konstigt sagt, fortsatte hon hulka ur sig. Herregud, här kan jag inte sitta. I din famn dessutom.. Nej men herregud vad knäppt. Nej men se på din skjorta..
Angela började dra sina händer över fläckarna på hans skjorta och han avbröt henne genom att ta ett grepp om hennes handleder och föra dem till hennes sida för att sedan varsamt smeka sin tumme över hennes kind.
- Det här behöver du aldrig be om ursäkt för, svarade mannen lugnande. Du får stanna här så länge du vill och behöver. När man är i sorg.. är man aldrig helt resonlig och idag är du helt och hållet resonlig.
Angela mötte hans blick och hon kunde inte förstå hur men glöden tändes i henne när hon såg på honom och hon kände sig något starkare. Han pekade åt någonting bakom henne. Hon följde det han pekade på och såg att skjutningspartiet tagit sin plats bredvid kistan.
- Jag.. hulkade Angela fram.
Hon tog ytterligare ett andetag och sansade sig innan hon tilltalade mannen på nytt.
Detta är inte likt mig, sade hon med bestämd ton.
Han svarade inte henne.
- Jag .. Jag vet inte vad som händer längre, skrattade hon försiktigt. Jag gråter i en främlings armar. Du måste tycka.. Hon tappade nu orken av ord och kunde inte tro sina öron när hon erkände för sig själv att det verkligen var vad hon gjorde.
- Jag vet inte riktigt vad som händer, fyllde hon i när hon fasansfullt kom på närvaron av sina barn.
Men gud, mina barn.. Såg dem? Är dem..?
Mannen i svart stoppar henne och pekar mot folksamlingen.
De är okej, svarar han. En av dina söner blev lite skärrad men dina föräldrar tar hand om dem.
Mannen såg in i hennes ögon med en blick som inte visade sorgsenhet, utan stolthet. Det såg nästan ut som att hans ögon log mitt i denna sorgsenheten.
- Situationen du är i kommer aldrig vara lätt, rispade han fram. Men lättare. Och du är redan på så god väg. Glöm inte bort att du också är människa. Någon måste ta hand om dig.
Hon tog mannens hand och skakade varmt om den.
Tack för.. Det här. För din vänlighet.
När du än behöver det ma’am, svarar han och nickar med ett mjukt leende.
Hon vänder tveksamt bort från mannen i svart utan att kunna återge den tacksamhet hon kände för hans omtanke. Hon känner hans blick i nacken när hon går mot graven och flocken av människor i väntan. När hon står med sin familj vänder hon tillbaka blicken åt mannen i svart och ser att han är som bortblåst.
Hennes mamma möter henne och omfamnar henne.
Är du okej? Vem var det där? Sa hennes mamma fundersamt.
Angela ser återigen åt hans riktning.
Om jag bara hade haft någon aning..
