Missnorman

Jag har nästan glömt bort att jag haft en blogg. Gud vad konstigt det kändes. Men livet har passerat, dagarna i olika hastigheter. Torsdagen var lika jobbig för oss alla. Vi hamnade alla i våra olika sängar med chocken ytterst och den tunga sorgen i hjärtat. Jag fick samtalet på natten och kunde inte sov inte på hela natten. Dagen fortsatte med en hel del samtal.. Många ledsna hjärtan. Förtvivlan. Den tomma känslan går inte riktigt att förklara, när man vet att det är försent. Dagen fortsatte i samma anda. Fram till jag och Danielle hamnade på bion.. Det kändes hemskt att gå ifrån det tomma intet till den enorma styrkan av känslor, men filmen fångade en totalt. Man log, man hänfördes.. Det kom till och med några  "sqeeeks" ur både mig och Danni..(mest pågrund av Cam Gigandet).. Men det som fick en att applådera till filmen, sjunga med i låtsarna och nästan resa sig ur sätet var Christina Aguilera. Rösten, framträdandet, dansen.. Arhh!!!  Med hjälp av Cher såklart. Hennes få framträdanden lyssnade man intensivt på.. Men hennes roll var perfekt, hon satte den klockrent och det var så härligt att få lära känna Cher litegrann.   Vilken film! När vi kom ur ur salongen dansade vi båda fortfarande till rytmen.. och man önskar man hade varit där! Helt klart sevärd film..Det är nästan en måste film.. Filmen hade ALLT den behöver.. Den hade skådespelarna... Den hade framträdandet.. Den hade musiken.. Den hade storyn.. Den är - Burlesque!

http://www.youtube.com/watch?v=7T5WSO115ZM&feature=channel

På fredagen låg samma moln över luften. Det kändes overkligt nästan, att finna den overkliga känslan när man vaknat. Sådant händer ju inte. Det finns inte. Men dagen fortsatte och jo, det hade hänt. Hälsningar stod över allt.. Ljus på skolan.. Minnesstunden fick sin spridning.. Dagens tyngd fick en liten lättnad när jag mötte mina vänner. Helen, Michelle,Johan, jag & lille Millesåklart gick och handla på Toppen inför kalaset. Vi fyllde vagnen och våra tre korgar. Haha, vi kan ha otroligt roligt ihop. och att vara ihop med sina vänner kan alltid göra det lättare. Speciellt med min fina Mille. Världens sötaste unge, som oavsett vad, kan få en att le. Efter packning och lite fix åkte jag och Helen hem till henne där hennes föräldrar bjöd på riktigt god mat. Efter att hennes hund ätit upp mina strumpor gick vi vidare och hämtade upp Danni och hamnade sedan hos Michelle där det blev en hel del dricka, en hel del skratt och en riktigt bra kväll. Vännerna får alltid en på bra humör.


Lördagen kom fortare än jag trodde. Jag somnade vid halv fem efter att ha pratat med Otto i någon timme.. Han bara frestar med den där El Macon hela tin, så jag frestade med min säng som är helt ny och perfekt för ens rygg, med dubbelmadrasser och ett mjukt skönt täcke, en mjuk kudde och är nybäddad.. Han själv som ligger i en minisäng blev.. ja.. avundsjuk. Han försöker köpa min ny.. kan ju bara säga lycka till(y)  När jag under lördagen gick upp vid tio lade jag mig i ett bad.. och fräschade upp mig på alla sätt man kunde och gjorde mig sedan i ordning. Vid två var jag på två gående ben påväg hem till Michelle där det var dags för lille Mille att ha kalas. Killen låg och skakade i hela kroppen, efter vad vi trodde var en förmodlig matförgiftning eftersom han kräkt, men när febern kom förstod vi att det antagligen var som han var sjuk. Men under dagen mådde han bättre och han lekte med sina nya leksaker och åt sin fina tårta och huset fylldes med folk. Alla våra förberedelser hade räckt perfekt, det blev till och med kakor över - vilket Michelle var så envis om att de inte skulle bli;) men de gick så bra och efter att alla gått var vi alla hungriga, så Michelles moster körde oss till byn där vi kunde gå på Konsum, Bella Donna och sedan Kina restaurangen. Jag kunde äntligen byta om från kärringaklänningen till ett par jeans och en tröja och kände mig som mig själv igen. Vi njöt av god mat, såg film och bara mös.. sedan spelade vi monopol där jag&&'nikki var de dåliga förlorarna och johan den självbelåtna vinnarn;D hahah. När tröttheten tog in begav jag mig ut.. och hem..

Söndag. Söndag. Söndag. Söndag. Kan ni tänka er vad jag har vaknat och börjat göra idag?
Jo.. Läxa. Jag satte mig rakt upp och gick in och redigerade en massa bilder. Det är nog den enda roliga läxan jag har. Jag ska fortsätta efter att ha packat och begett mig hem till pappa. Där ska jag sätta mig och studera så mycket matte som möjligt eftersom jag har Nationella på tisdag och onsdag.. så det är vad min onsdag går till.

I'll be in touch
L.

Jag känner mig inte riktigt i närheten av vardagen , ändå är jag med i verkligheten varje dag.

Idag har jag haft en rätt bra dag! Hela dagen i skolan var för långsam.. Jag räknade minuter och ville bara hem och sova, men lyckades inte somna innan det var dags för att åka hem till Michelle och vi lyckades äntligen se fantomen på operan! London känns allt närmare när man ser den.. Förra året fanns längtan för gran canaria.. Nu vill jag bara uppleva London och äntligen få se fantomen.. och det är ett löfte jag lovat att hålla för mig själv. Resten av dagen har jag bara slitit.. Vikt kläder och plockat undan och nu sitter jag och äter middag - haha,ja, nu mitt i natten.. men ibland blir det så.. Har ännu en dag imorgon så säger god natt' så får ni mer under dagarna=)

xoxo.
L.

Att ge sig själv tid är något av det svåraste att hinna med, men denna dagen blev just så. När jag vaknade imorse sved ögonen. Klockan var sex och jag skulle inte till skolan förrän vid tio. Jag vred mig i sängen och stängde ögonen för att hålla ute morgonens början. Jag hade inte sovit länge. Jag vaknade i natt, runt tre tiden och var ett hundra procent säker på att någon var på nedanvåningen. Jag satte mig upp och lyssnade och jag hörde det, tydligt. Det var någon som gick på nedanvåningen. Det var som att personen drog i något. Jag undrade varför pappa inte vaknat. Jag drog snabbt en filt om mig och väste på pappa. "Pappa! Vakna! Pappa! Det är någon på nedanvåningen". Då reagerade han. Jag kunde känna min puls nu, höra mitt hjärta och glömde nästan bort mina egna andetag. Pappa for ned på trappan och tusen tankar hann fara igenom huvudet under tiden. Tänk om där var någon som slog honom medvetslös eller hotade med vapen? Vad skulle jag göra då? I ren reaktion sprang jag efter honom. Han gick igenom huset. Ingenting var annorlunda mer än en tänd lampa, men vi kollade igenom överallt och det var ingen där. Pappa sa om och om igen att jag måste ha drömt det, men jag var så säker. När jag sedan lade mig i sängen kände jag att kroppen skakade. Och i timmar framåt låg jag med skakningar fram till sömnen äntligen tog över..

När pappa då kom upp vid sextiden och pratade med mig om drömmen i natt och om hur rädd jag varit, svarade jag omtumlat. Ögonen sved och jag var inte redo för att gå upp än. Han fortsatte prata med mig och jag svarade återigen med mumlande röst. När pappa väl gått kunde jag inte förmå mig att somna om så jag gick upp och gjorde mig i ordning. Det tog en halv timme, så snart låg jag i soffan och lät sömnen ta över återigen. Tur hade jag över att mamma ringde halv tio när jag skulle ta bussen tio.

Tanken på skola var illamående. Ångestframkallande. Jag hatar tanken på att göra något för att det är ett måste. Jag vill vara fri och kunna göra vad jag vill, så när jag kom hem bestämde jag mig för att göra det. Ja, efter hårfärgningen då också. Jag njöt redan där - när hon pillade och drog i mitt hår.. Masserade medan hon sköljde ur håret. Petra har varit min frisör sedan jag varit liten,liten,liten och hon vet precis hur jag vill ha det och än en gång blev det lika bra. Bild kommer lite senare, jag lyckades inte ta någon med lyckat ljus.

När jag kom hem borde jag ha känt mig trött, men tvärtom, jag satte på musik och började rensa i skafferiet. Det var oerhört lugnande. Jag vet inte varför, men varenda gång jag städar så känns det som att jag mediterar. Kroppen sansar sig och jag rör mig samtidigt som jag njuter av varenda ton i musiken. Jag höjer alltid extra högt när jag ensam. Jag tror jag är lite extra döv eftersom jag är ensam om att ha det så högt.. Men det är då det omfamnar mig. Flera gånger fann jag mig själv dansa till musiken, i alla olika sorters danser.. eller så fångade jag den med handrörelser.. eller så satt jag bara och tog in känslan. Rätt som det var hade jag fyllt en hel sopsäck av grejen ifrån skafferiet - grejer som skulle slängas. Jag torkade och tvättade och satte sedan in grejerna som blivit över. Rent och fräscht.

Trots att jag sedan jag vaknat känt en oerhört längtan efter en text jag ikväll ska läsa, har jag inte känt mig stressad till och gå till det stället, just för att läsa. Utan jag har tagit min tid till allt. Jag visste att jag ville lämna det bästa till sist. Fokusera och slappna av.

När skafferiet var färdigt såg jag på klockan. Hon var knappt tre. Jag såg in i tvättstugan och funderade en stund på om jag skulle.. och de gjorde jag. För er som inte vet så är nog tvättstugan den värsta delen i vårt hus. Vi har nog aldrig städat där - vi har allllltid fyllt med kläder - tillsammans med en jävla massa damm, verktyg, bortglömda kläder och en massa andra prylar som vi bara samlat på oss. Jag började kasta in tvätt i tvättmaskinen och kastade ut alla prylar på golvet i köket. Sedan var det bara att börja. Svabba och torka och sätta in. Eftersom vi har en gigantisk hylla med enbart verktyg kan ni tänka er vilken tid det tog.. tillsammans med en fylld korg med kläder, tillsammans med fyra småkorgar av bortglömda grejer, tillsammans med ytterligare en hylla som var fyllt av grejer som vi inte rört sedan vi var små,tillsammans med massa andra grejer som behövde tvättas.. När pappa kom hem halv sex var allt i en enda röra. Även jag. Det började nog ta på krafterna, men jag fortsatte. Han avbröt mig och sa åt mig att hoppa in i bilen. Vi åkte och bokade en tid till min handledarkurs. Jag fick inte tid förrän om en månad, men jag antar att det är bättre än inget. När vi gjort det åkte vi runt till olika affärer för att leta efter räkor, naturligtvis är det inga av våra affärer som har det, men det gjorde mig inte upprörd trots att jag var sugen på det. Jag älskade bilfärder och jag njöt när vi for igenom den mörka lilla byn.

Vi kom hem med Thaimat. Jag brukar klaga på pappa eftersom jag varit så trött på thaimat, men denna gången argumenterade jag inte. Vi hade en mysig kväll och jag tyckte att jag kunde ställa upp på det, han hade ju ändå försökt hitta räkor för min skull. Och det var inte dumt alls. Vi vräkte i oss maten bägge två, haha. Samtidigt som vi skrattade till two and a half men.

När jag äntligen fått lite ny energi satte jag på musiken igen och körde igång i tvättstugan. Jag trodde aldrig jag skulle bli färdig, men efter ytterligare 4,5 timme är jag äntligen färdig. Jag tog mig en välförtjänt dusch. Lät vattnet rinna länge, så pass länge att värmen började kännas numm. Nu ligger jag färdig i min säng och ska äntligen få min belöning.

Imorgon är det en ny dag &&' jag hoppas den blir lika nyttig som denna var.

Ta hand om er. och ge er tid till er själva.

Louise.

Idag saknar jag det ytliga jag faktiskt gillade av mig själv, håret.. Titta på det håret. Tänk att jag klippte av det. Ajajaj.. Nåja, ska färga det ljust igen imorgon.. Sen får vi bara hoppas på att de växer ut snabbt igen.

Den verkar inte räcka till.. Den verkar inte räcka till för att jag ska tillfredsställa allllla mina vänner på olika håll.
Och inte heller för er bloggen.
Förlåt, men jag får vänta till när jag är tillräcklig för alla. Vilket är jävligt svårt och vara.

Jag tycker att jag själv är en väldigt mogen själv. Jag är stor nog att ta hand om mig själv.. Jag kan tvätta, laga mat och göra allt som behövs för att bo själv.. Men sedan finns det de sakerna som man anser är så lätta - som lämnar spår man inte tänker på.. Som idag - utan att fråga - använde jag mammas silverputs till smycken som inte ens var i silver.. och nu är hela diskbänken förstörd. Den kostar tusentals kronor att ersätta.. Jag vet inte riktigt hur vi ska göra. Jag som trodde det var helt ofarligt... blev ju helt förstörd när jag såg mammas reaktion. Jag visste inte.. Men där visar också hur jag inte tänker på att jag behöver läsa instruktioner och ta ansvar.. Där inser man att man inte är helt och hållet redo, för det finns grejer man fortfarande inte kan ta ansvar för.. Och nu sitter man här och känner sig dum.. och de finns ingenting man kan förbättra. På sin ilska skar mamma sig i fingret när hon började på maten och när hon började gråta förstod jag att det var värre än jag anade.. Att höra henne gråta var nog det värsta jag varit med om på länge. Så från och med nu gäller det att verkligen tänka efter kring allt man gör.. och att ta ansvaret och om man inte vet - så fråga någon annan.. det är så det går till, oavsett hur mogen man är..

Förlåt mamsi.. var verkligen inte meningen. Hoppas vi kan fixa det..

Skolan är igång igen.. Det känns jättekonstigt. När vi idag kollade igenom ämnen till trean så var det som att komma till gymnasiet första gången.. Som att kolla igenom skolan, lärare och olika ämnen.. Spännande. Jag känner verkligen av nerverna redan. Nåväl.. Jag är megasjuk. Har legat med feber i natt och nästan gråtit så ont jag haft i kroppen.. Nu är febern nere och nu är det bara förkyldning och halsont som härjar.. Tror inte jag blir sämre än jag redan varit, så det är ju skönt.. men det gäller ändå att vila så jag ska snart lägga mig i badet med en kopp te och en bra bok. Men innan dess ska jag leta upp saker att sälja.. - Vad gör man inte för saker man älskar?

(Jag vill så gärna se fantomen på operan i år.. och jag vill så gärna åka till London innan sommaren, så jag ska se om det finns några skitsaker man kan sälja på loppis.. också söker jag ju jobb såklart. Håll tummarna!)

Mer uppdateringar när jag mår bättre:)

xoxo.
L.

Vad kan jag säga om de senaste dagarna?
Jag har spenderat dem hemma hos familjen Sunshine Forsén. Och vi vet alla hur det är när man kommer dit. Man känner sig fulländad, trygg, lycklig.. Det är som att det är där man hör hemma. Och det har bara blivit bättre av att två nya människor har funnit en plats i ens liv. Otto och Christopher. Christopher har jag inte träffat på många år, men det visar sig att allting händer för en anledning och det finns en anledning till att han kom till mitt liv återigen.. Och det som känns så bra är att vi alla passar ihop.. Både jag och Michelle känner det, att vi funnit folk som verkligen passar ihop med oss.. och vårt liv. Bäst av allt är att vi alltid hör ihop. Hon och jag. Vi matchar som handen i en handske.. Vi kan vara helt olika ibland, men vi lyckades ändå komplettera varandra. Hitta saker i varandra som ingen annan gör. Jag tvivlar aldrig på att hon inte känner mig. Och jag tvivlar aldrig någonsin på att hon älskar mig mindre. Och det är det som gör att jag vet att jag hör ihop med henne. Hon och lille Mille.. Och Nisan.. och Texas.. Och Nicole och Tore. Med dem allihopa. De är som den extra familjen jag alltid kommer ha en plats hos. Det går inte riktigt att beskriva den där känslan.. När livet är tillräckligt rikt av att ha varandra. Kärleken är för stark, men ändå inte så pass stark att den gör ont, utan bara att den fulländar.

De stunderna som jag älskar mest hos Michelle.. Som vi alltid har - är de stunderna då vi låter musiken ta över. Då musiken fulländar och säger tillräckligt och vi bara ligger där och lyssnar och känner. Det ögonblicket hon tar min hand vet jag precis vad som strömmar igenom våra hjärtan. De känslorna som gör oss till oss. Och de stunderna har vi haft dessa senaste dagarna och varenda dag har varit lika vacker.. Tack vare Åvalds nya musik, tack vare Milians existens och tack vare Michelles musik som alltid talar till oss på vårt egna sätt. Tack vare att vi hör ihop.. Så igår, när Michelle låg och höll min hand och hon spelade "You raise me up".. fanns där en bit i texten som fick mig att tänka på Michelle och det är just den delen där de sjunger.. "You raise me up to more then I can be". För det är precis vad du gör min älskade Michelle, du lyfter upp mig högre än jag någonsin hade kunnat ta mig själv. Du lyfter upp mig till där jag hör hemma. Du gör mig till så mycket bättre. Och att du existerar i mitt liv kommer jag aldrig kunna vara tacksam nog över.. Du är något av det vackraste jag har i mitt liv. Och jag älskar dig så mycket. Så därför tillägnar jag denna underbara låt till Michellis.. Du vet att jag älskar dig min ängel. Och vår resa till London kommer bli AWESOOOOOMEEEEEEEEEEE! WADDUP!



Och för resten av er måste jag verkligen tipsa om Åvalds underbara musik.. Jag har under få stunder i mitt liv upplevt sådant lugn av musik som jag gjort av hans musik. So here you go.. enjoy and listen.

Vaknar upp sent, It's a new daaaay and It's startiiing gooood!

Hela lördagen har nästan gått och jag är inte alls i ordning än, vilket jag inte riktigt ska bli heller eftersom jag blivit lite sjuklig. Hur som helst.. Har en riktigt bra dag. Vaknade upp och kände mig lättad och lite glädjefylld - de senaste dagarna har varit AWESOOOOOME!

Såå eeeh, nu blir de god mat och sedan ska jag lägga mig o läsa hela kvällen. Berättar kaaaanske om gårdagen senare;)

pussssssspussss

Jag börjar egentligen bli trött. Men hundra tankar snurrar i huvudet. Jag börjar förstå att jag själv är så ensam att närhet verkligen blivit ett behov. Har man en gång fått en kram så tar man nästan en till. Om man fått en beröring så ger man en dubbel så lång beröring tillbaka. Jag gör allt för att öka intresset hos en kille, just för att han ska bli så fysiskt intresserad att han berör en tillbaka.. Håller om en eller bara ligger nära en. Smeker en i håret eller bara ligger och ser på en. Just den närheten som man inte haft på sådan lång tid, att när man får den så blir man så desperat att man drar sig emot den för att den inte ska försvinna. Jag är så trött på att vara ärlig mot mig själv. Ärlig och insiktsfull. Jag inser allt detta och accepterar det.. Men sen då? Det ändras ju inte. Det sägs ju .. att om man slutar leta så kommer det. I slutändan står jag där och ser mig själv i spegeln och har påbörjat dagen precis på samma sätt som jag avslutade den - jag börjar den ensam och avslutar den ensam. När jag väl slutar försöka, ändras ändå ingenting.

När ska detta mönstret brytas?

Jag har inte uppdaterat kring hur nyår varit än, just för att jag ville spara det till när jag verkligen hade tid. Detta året kändes mer speciellt än andra. Planeringen hade vi verkligen satsat på och alla var delaktiga, det var nog det som kändes bäst, att alla var så involverade. Ett par minuter efter att jag vaknat ringde Josefin och stod utanför dörren. Snön låg utanför dörren och dimman hade börjat avdunsta. Lyckligtvis var rummet välstädat eftersom jag verkligen hade röjt häromdagen, så Josefins säng kunde bara läggas ut och bäddas. Vi bestämde oss för att få i något att äta innan vi började göra oss i ordning. Det var ändå bra med timmar tills det var dags, det var bara lunchtid. Mormor och morfar knackade på dörren strax efter att lille Hugo kommit. De bjöd på goa semlor som vi åt till varsen Chailatte.. Mmmmh, ljuvligt! När vi var färdiga så förberedde vi med drickan - vi kollade igenom vad vi hade och vad vi behövde. Eftersom vi fattades juice så körde mormor och morfar oss till konsum i hopp om att det fortfarande var öppet. Vi hade dubbeltur - konsum var öppet och bussen tillbaka gick fortfarande! När allting var inhandlat var det bara för oss att ta oss hem och börja göra oss i ordning. Vi taggade inte till riktigt. Vi lyssnade på lugn musik, vilket var ganska skönt ändå. Efter att ha känt sig så speedad i flera dagar behövde man koppla av lite grann för att orka under kvällen. När det väl närmade sig så tog vi två låtar för att sätta lite fart på oss. Vi möttes hos Danielle - snygga som satan alla tre - och mötte en trevlig taxichaufför som öppnade både dörrar och tog bagade. Service på nyår vettni!

När vi kom till Linus stod killarna redan vidgjorda i köket. Peter stod i sin härliga kockoutfit medan de andra grabbarna var fint uppklädda. Jag hällde direkt upp vars en sex on the beach åt mig, Josefin och Danielle. De smakade som de skulle, men såg ut som en blandning av spya och juice.. Haha! Nåja, det var nyår och bara att dricka! Peter stod vid diskbänken och jag kunde direkt känna hur det saftades i munnen! Efter att ha omfamnat alla och fått ett glas av Atzi(Ljuvlig champagne, rekommenderar jag varmt!) pekade Peter ut mot uterummet där förrätten stod redo. Vi "åh"ade och "ah"ade när vi såg de 12 tallrikarna med räkmackor - fint dekorerade. Jag kände mig så exalterad inombords. Maten skulle bli ljuvlig. Alla var delaktiga. Tolvslaget skulle bli magiskt. Och vi skulle alla vara tillsammans. Folk började anlända och drickan kom fram allt mer och mer. Precis innan det började snurra ordentligt i huvudet för både mig och Danni blev det tid för mat. Haha, tur det, annars vet man aldrig hur det hade gått;)

Mm.. Men vad kan jag säga? Peter är en fantastisk kock.. Mackan försvann ned i magen fortare än innan man hann blunda och varenda tugga var precis lika god.  Vi skålade och tackade Linus för att han bjöd in oss. Tackade Peter för maten och jag tackade killarna för deras oväntade engagemang. Timmarna rullade på och sedan blev det huvudrätten - Hasselbackspotatis, fläskfilé och bearneisesås med sallad. Mm.. Underbart. Det var en perfekt rätt och Peter hade naturligtvis gjort en under dekorering av hela rätten.

Vi åt, vi drack, vi skålade och vi skrattade. Vi njöt, precis som vi skulle. Och det som ständigt förvånade mig var att när jag väl gick för att ta disken - så fanns där ingen. Killarna skötte allt. Det var otroligt att se deras engagemang och att se deras entusiasm för denna kväll. De hade alla kommit överens utan klagomål och hjälpte till med nöje.

När efterrätten läggs vid våra händer är klockan redan elva. Tiden hade gått så fort och stämningen låg fortfarande väldigt lugn. Men det skulle ändras..

Linus och Peter ställer sig bredvid varandra och slår lätt i sina glas. Peter börjar med att tacka för ikväll och hoppas att alla har njutit av maten. Vi nickar instämmande - eller jag iallafall.. Linus tar över genom att tacka alla för att de har kommit. Han fortsätter med att lägga in att han hoppas att vi verkligen får fler år ihopa. Det börjar nästan brännas lite bakom ögat, men han fortsatte inte så det hann lägga sig. Då såg jag att han skaka, så jag vände mig lätt mott Kevin och vispade ur "varför skakar han?". När jag ser upp igen står Linus vid Helens sida och drar precis ut hennes stol.
- "Älskling?" säger han och ser på Helen.
Jag hinner bara höra hur alla drar åt sig djupa andetag innan jag ser att Linus går ned på knä. Bea skriker chockerat "Han friar!"
Jag följde därefter Linus med blicken och hinner precis höra.
- "Helen. Jag älskar dig. Vill du förlova dig med mig?"
Tårarna rinner nu nedför kinderna likt ett vattenfall, men jag log.
Folk börjar prata - de skriker "Vad fan händer?" och mitt i allt det svarar Helen lågt - jag kunde inte avgöra om det var åga chocken eller om hon grät - men jag hörde ett tyst "Ja". Jag tror vi jublade. Jag gjorde iallafall. Ph tappade hakan - han satt med öppen mun och såg sig omkring. Då hör jag hur Peter svagt ropar "Danielle". Varken hon eller jag reagerade på det, men när han med stadigare röst sade hennes namn igen vände jag mig mot henne. Och där stod han. Vid hennes sida med en röd ask i sin hand. Jag hörde Ph skrika "Vad fan är det som händer?" en gång till. Jag hörde aldrig riktigt vad Peter sa. Jag såg bara hans ansikte - så mycket känslor i hans ögon har jag nog aldrig sett förut. Det var inte förrän han satte på ringen på hennes finger som jag förstod vad som hände. Då jublade jag. Tror jag. Jag kramade om henne iallafall. Också torkade jag tårarna. Sedan vände jag mig om också var Bea borta.. så jag sprang och hitta henne. På toan. Vi grät. Sedan tog jag disken efter efterrätten och grät fortfarande glädjetårar - det var inte riktigt meningen, för jag visste att alla skulle tro att jag var ledsen, men det var tvärtom. Jag kände mig så lycklig. Deras lycka lade sig i mig och jag kände sådan frid och fröjd. Jag tror vi behövde det här allihopa. Säker lycka. Efter det kom Peter fram. Han skakade fortfarande. När jag kastade mig i hans armar och ropade "Grattis gubben!" så kände jag att han grät. Jag höll om honom hårdare och kände hans kropp skaka. "Jag var så rädd" sa han. "Nu är jag bara så lycklig". Jag kommer inte ihåg vad jag svara. Jag kommer bara ihåg hur fridfull jag kände mig - det var precis det här han behövde. Det var den här ängeln han väntat på. Efter det sprang jag fram till Danni. Hon satt vid Helen - lika chockade bägge två. Eller allihopa. När jag berömmt deras ringar såg jag mig förvånat om och såg en gråtande Emil. Josefin klappade honom på ryggen. Jag visste inte riktigt om han var riktigt glad för dem andra.. eller om han var hjärtligt ledsen för sin egen..

Chocken satt kvar en stund. Alla särade på sig och alkoholen började både bli stillastående medan vissa hällde i sig. Sedan kom tolvslaget. Vi sprang ut med champagne, cigarr och våra två stora bomber.. Jag ringde runt till de jag kände och hälsade dem ett gott nytt år precis innan vi började smälla. Det var inte riktigt som jag trodde.. Jag har aldrig spenderat nyår på riktigt med mina vänner, men jag har alltid förställt mig det. Jag har föreställt mig nedräkningen, omfamningarna och raketerna. Men det blev att paren stod på sina håll och kysstes den första minuten, medan singlarna slog några samtal.. Och jag stod och filmade raketerna. Tillslut tvingade jag dem andra att kramades men jag fick höra "oh, ska vi kramas nu också?" vid något tillfälle, vilket förstörde känslan lite. Men jag tänkte inte låta det förstöra någonting. När jag såg upp på regnet på himlen av de smällande fyrverkeriet lovade jag mig själv en förbättring i år. Jag visste inte vad den skulle innebära, jag kände bara att någonting skulle bli bra. Sedan började folk krama varandra - vi skålade och pussades på kinderna. Men sedan var det över. Raketerna blev färre och färre och tillslut tog vi oss in.

Därinne satt nog chocken kvar för en del fortfarande. Jag kände nämligen av att dramat började visa av sig. Allvarligt snack på olika håll.. Svartsjukedrama.. Lite dovt bråk.. och sedan fylla. När alkoholen sagt sitt så finns det ju ingen återvändo.

Ab gjorde oss sällskap tillslut. Han ringde och bad mig öppna dörren. Jag tog ett par steg utanför dörren och ropade "Gott nytt år!". Han svarade inte, utan gick bara fortare mot mig. "Hallå?" log jag. Då stannade han till precis framför mig och säger -"Jag har sparat något åt dig." Jag frågar förvånat "Vad?" när han tar mitt ansikte i sina händer och kysser mig. Jag hör fyrverkerierna omkring oss och omfamnar honom samtidigt som jag ler. Det var en av de bättre kysserna jag någonsin fått.

Kvällen fortsatte och dramat lade sig och tillslut satt vi samlade igen. Kevin, Jessica och Linus trillade in lite senare och gjorde vår kväll lite gladare. Sedan gick allting så fort. Trots att klockan var så mycket så kändes det som att den precis hade börjat. Folk började packa och dra sig hemåt och taxin hämtade oss, innan jag riktigt var färdig. Sedan var det slut.


Det blev en nyår med fantastiska vänner, med en perfekt nyårkyss, med underbar mat, med magiska ögonblick och med ett gemensamt avslut. Det kunde bara inte bli bättre. Känslan med att vi påbörjade något bra stod klart. Det nya året skulle vändas till det bättre och nu visste vi alla att vi skulle ha varandra att luta oss mot. Åren ska fortsätta, såsom 2011 - med nya äventyr och nya möjligheter.

Så jag hoppas ni alla hade en lika magisk kväll.. och jag hoppas ni får ett riktigt bra 2011!
GOTT NYTT ÅR!

Teen. That word.
Seventeen. Teen.

Tonåring. Bara ordet ger ångest.
Att vara tonåring är nog det svåraste jag "varit". Eller det är det svåraste jag gått igenom under tiden jag varit tonåring. Vi går ju alla igenom det.. Kroppsförändringen för det första.. De okontrollerade känslorna..  PMS:et.. Allt det fysiska som påverkar våra kroppar - Först och främst brösten, som jag fick redan i andra klass.. och menstruationen i fyran.. Kroppsförändringen som gjorde mig till kvinna innan jag skulle växa upp. I sjätte klass var jag färdigväxt och redan satt i kvinnokropp. Jag reagerade inte särskilt mycket på det, så kanske är det därför det kommer nu? Kanske är det därför känslor som legat långt inne kommer på plats och visar sina spår? För jag har aldrig varit med om denna emotionella berg och dalbana som jag sitter i nu.. Jag är så pass känslomässig att när det väl faller några få tårar så leder det till ett vattenfall av gråt.. och sedan blir jag kall som en sten och känner ingenting..Ibland får jag sådana j*vla utbrott som kommer ifrån ingenstans. Ibland förvånas jag över vad jag tänker och vad som kommer ur alla mina tankar.. Jag förstår inte vad som lett dit. Jag har haft stunder då jag varit medveten om mina känslor - det har jag även skrivit här - då jag varit så medveten om allt jag känt att jag till och med förvarnat min familj vissa dagar.. Men nu kan det komma ifrån ingenstans - om min bror frågar mig något .. eller om mamma säger något mitt under en låt - då ryter jag. Jag vet inte var det kommer ifrån och jag förvånas själv över det men jag säger ingenting. Jag bara frågar mig själv.. "Var kommer det här ifrån?"
Att vara förvirrad är ju en del av den man är när man växer upp.. Naturligtvis. Men varför ska allting vara så svårt?
Mina sömnproblem tillexempel.. Om jag hade fått sova i den tidsrytm som behövs så hade mitt liv underlättats något enormt. Jag hade haft mer energi på dagarna och antagligen hade min kropp känts sig så pass utvilad att den hade mått bättre. Nu har kroppen kontrollen över viljan och så har jag aldrig riktigt haft det förut.

Sen är det min känslovåg.. Varför ska man utsättas för ständiga tester som gör att man känner att man återigen måste kämpa och kämpa och kämpa? Kan man aldrig bara få slappna av? Vad är det jag gör som gör att jag ska utsättas för ständigt nya grejer som får mig att sättas på knä - av ren svaghet..? Varför kan det inte bara gå bra?

Sedan är det något jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt. Något som på sitt sätt är för personligt att dela med sig av.. Men som jag behöver.. reda ut. Min relation med min pappa. Jag förstår ingenting där. Vi har haft det upp och ned i ett par år nu, men ingenting vi inte löst och vi har ändå haft stunder som verkligen varit så bra efteråt.. Men nu verkar vi stå mitt emot varandra med en vägg emellan. Och hur vi än försöker så kan ingen av oss nå igenom den. Jag vill ingenting hellre än att vi bara ska fungera.. Att vi inte ska ryka ihop.. Att vi inte ska krocka.. Jag förstår inte varför vi utsätts för sådana utmaningar att vi ska behöva hålla oss ifrån varandra.. Jag förstår inte varför vi inte kan känna att det bara är bra. Vad är det vi ska behöva ta tag i? Vad är det vi kan göra?
Jag vet inte svaret på det. Jag har nog aldrig varit så rädd över att inte ha ett svar.. För jag älskar min pappa, men jag är rädd att vi en dag ska ge upp. Och hur många människor jag än förlorat.. så skulle jag ändå inte klara av att förlora honom. Aldrig någonsin. Och det skrämmer mig så mycket.. att det är en möjlighet.

Jag har gjort något för min egen del - jag har börjat ta tag i det jag själv kan göra, för det kanske underlättar i framtiden. Jag är inte säker, men det kan göra det. Jag har köpt hem pulver igen, för att köra på ett par veckor och bli av med sötsuget och för att kroppen ska känna av det. Det funkade förra gången och jag vet att det verkligen kan fungera igen. Så länge jag vill det - vilket jag verkligen vill - så kommer det gå. Sedan har jag tagit tag i en psykolog.. Och för alla er som tycker att psykologer är skrämmande, ber jag er att tänka om. Psykologer är inte till för sådana som sitter långt nede i skiten och tänker på att livet ska ta slut.. Så tänkte jag i början.. För att psykologer skrämde mig.. Men när vi sedan satt hos en psykolog för ett år sedan och jag fick prata ut om allt ifrån de mindre sakerna till de större så kände jag lättnaden på axlarna. Jag ville inte erkänna det för någon, speciellt inte för mina föräldrar, men det hjälpte. Det handlar om att be om en stöttande hand. Att be främlingar om hjälp kan vara ännu mer skrämmande, man kan undra hur man ska prata och hur en främling som en psykolog som bara analyserar ska läsa av en.. men när sitter där och går ifrån tre ord första gången till tre tusen ord den tioende gången så kommer det vara ett enormt framsteg, enbart inom dig själv, för det kommer ut så mycket mer än man är förberedd på. När du sedan fått ut tillräckligt ber du om en paus eller en avslutning och säger att du hör av dig igen om det skulle behövas. Det är så jag gjort. Livet blev så pass mycket bättre då att jag sa att jag inte behövdes läkas längre. Och jag är inte nere på botten nu. Jag är bara inne i en förvirrad period med så oerhört mycket känslor och med så mycket oro att det skrämmer mig. Jag undrar hur det ska sluta. Jag är så rädd att jag inte har ett svar - vilket jag ofta har på sådana här saker, men nu finns det så mycket som man verkligen behöver oroa sig över - och då behöver jag någon som bara berättar vilken väg jag ska gå. De ska inte säga till en hur man ska göra, för det kan inte dem avgöra, men de kan vara den här stöttande handen som visar vilken väg du är påväg inpå och vilken väg du borde vända dig till.. Där är en utomstående också bra, för den utomstående har inga personliga åsikter och ingen lojalitet och inga förgrunder.. Ingen vetskap eller ståndpunkt till någon, utan står istället neutral men med realistiska och känslomässiga svar som kan hjälpa en.

Så om ni är med om något, vad som helst och vet precis vad jag pratar om.. Så ring till någon, ungdomsmottagningen eller BUP i trelleborg. De har otroligt bra psykologer som ställer upp så pass mycket som ni själva behöver. Låt er inte skrämmas längre. Man är inte ett vrak för att man går till en psykolog, man hjälper bara sig själv läkas. Jag har den här enorma oron varje dag - min kropp är seg, min sömn är katastrof och min kropp reagerar med att låta magen röra runt som lava.. Oron kan tas bort. Ta reda på det som finns inom er själva först och se sedan vad andra kan göra för er.. För svaret finns alltid inom en själv.

Nummer till BUP (Barn och ungdomspsykiatrion Trelleborg):0410-558 50
Ungdomsmottagning Vellinge: Telefon tidbokning: 0410-359730

Om några dagar är det dags för mig att ha halv åtta hos mig..
Att jag inte är den bästa kocken i världen står ganska klart, men när jag vill något så vill jag verkligen göra det för att lyckas!  Bea bjöd på en oerhört god meny och en utsökt efterrätt.. Jag vet att mamma kommer hjälpa mig att verklig
Har ni några tips? Vad hade ni bjudit på om ni hade haft tre rätters middag? Tänk på att det är tre rätters middag:)

They built these tracks even before they knew there was a train in existance that could make this trip. They built it, cause they knew someday.. A train would come.

- And one day, a train will come for you to..

Utan att avslöja för mycket är livet tufft just nu. Dagarna går förbi med magknip och oro. Mycket ledsamhet. Men denna nyårn var så bra som den kunde bli.

Det var underbar mat. Det var fantastiska människor. Två magiska förlovningar. Och en rejäl smäll vid tolvslaget.
Kyssar och förälskelser. Vi bestämde oss alla för något när det nya året började.

Jag ger er något bättre imorgon. Nu är jag alldeles för trött.. och ringarna under ögonen ska inte bli mer lila.
God natt.