Det här med att vara kvinna.. må inte vara min grej. Speciellt inte under lingonveckan. Jag har en enorm smärtgräns och kan till och med tycka det är skönt med vissa smärtor, tex. när jag tatuerar mig(hoho).. Men finns det en smärta min kropp inte klarar av så är det den som dyker upp en gång i månaden. Det är då jag hamnar lite utanför kroppen och smärtan tar över och jag inte klarar av att göra någonting mer än att gnälla, vilja gråta och bara ha så ont.. Så här ligger jag nu och andas som om jag ska föda barn, gråter lite tårar då och då och lyssnar på det bästa från spotify. Dagar som dessa, är det värre med tankarna - jag blir en känslig, orolig och nervös själ. T.ex. över att jag förtillfället är arbetslös.. På en dag som idag är det nästan det värsta.. Eller faktumet att Lukas är kvar i USA, med inte helt rätt människor.. Eller när min väninna berättade att hon börjat kolla på bröllopsklänningar.
Jag har precis öppnat mitt hjärta och min famn och kan säga att jag för första gången är redo för att göra en annan människa till del av mig själv - jag är redo att börja träffa någon. Det var mitt största steg, att känna att jag kan släppa in någon . Men under tiden är nästintill alla omkring mig förlovade, har ett barn eller ett påväg. Deras framtid är satta och säkra och de har en bästa vän att dela sin vardag med.
Jag pratade med en av mina vänner häromdagen.. och jag frågade om hennes liv med hennes pojkvän och Hon pratade med enorma gnistor i ögonen och ett leende i ansiktet när hon sa "Han är min bästa vän. Han är verkligen min bästa vän. Det finns inte någonting vi inte vet om varandra. Och vi har ett fantastiskt sexliv.. Han kan få mig att skratta varje dag. Och jag kan gråta hysteriskt framför honom. Vi är verkligen bästa vänner.. Vi är så bra med varann."
Och det var i det ögonblicket som jag kände, att det var det jag var redo för. Jag är så redo för det. Och jag har ingen aning om hur man når det. Som många säger, så kommer det när det ska. Och det som är så bra med mitt liv just nu, är att jag fokuserar på allt jag är och har - mig själv. Jag tränar varje dag, jag äter rätt, jag sover rätt. Jag tar hand om mig själv och mår bättre varje dag. Jag ger äntligen mig själv det jag förtjänar.. och genom att ta hand om sig själv.. kan man ta hand om allt annat i sitt liv.
Men den här veckan, när jag äntligen har en ensam vecka, är det ändå en del av mig som önskar att jag haft en andra halva att spendera den med.
Men nu kan jag se fram emot, att den dagen det händer, kommer jag vara så pass fulländad av mig själv, att han enbart kan expandera min värld. Och det.. kan jag inte sluta vänta på.
'
'
