Missnorman

Åh.. Ni vet.. Det är mitt i natten.. Jag har just i detta ögonblicket sett färdigt exakt hälften av greys anatomy säsongerna och jag har förmodligen skrivit mer än på länge pågrund av de. Det är vad dem gör med en. Får en att skriva. Får en att säga vad man känner . Det är den bästa delen. Dem är inte qliche-aktiga. De är fånaktiga-lyssna-på-hjärtat-kind-of-people.

De är äkta.

Och vet ni någonting annat? Jag älskar sjukhus. Jag vet att det låter galet för många. Men jag är trygg där. Jag är bara trygg. Och det verkar som att jag är trygg där enbart för att min stora personlighet passar in där.

Min första gång på sjukhus var när jag bröt ryggen - om inget hänt innan,så kan väl de värsta hända. Anyway,väl på plats tog det evigheter i varje väntrum och medan jag låg bland gamlingarna med mormor och mamma vid sidan om mig dök ett par läkare upp tillsammans med sina lärlingar - lärlingar med samma nervösa ansikten som Grey och de andra. Hur som helst. Medan en av lärlingarna läser upp min skada och den ena doktorn pillar lite här och där,börjar jag prata - hög som ett hus efter både morfin,lustgas och allt det där.. "Mamma!! Ser du? Det är precis som på greys och Cityakuten! " Jag vet att jag fortsatte prata men minns inte riktigt vad jag sa.. mer än lite halvroliga saker som Vem av er är Mcdreamy? Är det som på tv,där alla ligger och är kära? Är det någon som är dark and Twisted som Meredith?"

Hahah.. Åh,jag önskar att jag kunnat minnas mer än deras skratt och läkarens stora leende då den seriösa skadan verkade obefintlig för mig som hade så roligt. Det är ju den bästa delen med att vara så hög - på det sättet - alla dina hämningar och uppfattningar släpper och du är faktiskt,rakt igenom rolig. Det är nästan så jag saknar de.. Hihi.

Och sen minns jag kvinnorna på röntgen avdelningen som jag inte kunde sluta skratta med.. Och jag minns min sköterska - som jag typ inte förstod(Vanja) eller något annat skoj hette hon.. Och varenda gång jag skulle gå på toa lade hon upp ett bäcken.. De är förmodligen det värsta man kan göra,och det gick ifrån att jag storböla till att gapskratta varenda gång. - även mitt i natten.. Och jag minns ambulansmännen som skrattade åt att jag var övertygad om att jag brukar bli likadan när jag dricker cider som när jag får lustgas(jo,säkert! Haha) och jag minns männen som gjöt min korsett - jag ville alltid skicka kakor till dem.. Jag tror jag skickade min mamma på det,för att jag tyckte så synd om dem som hela tiden hade mycket och jag minns att den ena av dem stod och prata med mig hela tiden.. Och jag fick en kram,när de blev klara .

Ser ni så många människors vardag jag blivit del av? Ser ni hur många människor som mött mig en gång får se hur stor personlighet jag har? Jag visar alltid det bästa av mig själv - visst är se lättare med morfin i kroppen,men jag menar.. Still;).

Jag tittar på dessa olika karaktärerna,i greys anatomy som .. Är deras patienter.. Den ena mer personlig än den andra och jag tänker - så passande en person som jag varit där. Det hade varit så roligt och se mitt egna kapitel från sjukhuset.

Men oavsett vad.. Så är jag ett ansikte de kommer ihåg och det är ett minne för mig att ta och tänka på - ett minne som också visar,mitt bästa jag.

Haha,It's so wierd och jag låter komplett självupptagen.. De är ju inte så jag vill ha det.. Men jag menar.. Dagen jag bröt ryggen blev jag en del av historiens experiment,en patient som en del skulle minnas och ögonblick som blev bra för både mig och dem. Jag var en del av en riktig - verklighets - anatomy - del. Och på mitt töntiga lilla sätt, that's pretty cool.