Ångestkänslan som kryper fram när man vill göra allt för dem som alltid har någon annan.
Någon påminde mig idag om hur det är att ha små vardagliga grejer i livet som gör en glad. Vissa blir glada över att komma upp till rummet för att se att sängen är nybäddad(även jag!).. Vissa blir glada över att diskmaskinen är tömd eller att en granne säger hej. Och just en granne kan göra så mycket för mig. Bor man i ett område där man ständigt är nära varandra är det viktigt för mig att få dem att känna sig lika bekväma som jag känner mig. Att bo i ett område där folk inte ens hälsar på varandra blir istället väldigt jobbigt. Men det som är så bra med Höllviken är att oavsett vart vi bott så har grannarna varit fantastiska. Vi har inte bara hälsat, utan småsnackat, skämtat och kommenterat. Och idag när jag kom hem provade jag på mina nya fantastiska skor och jag tänkte på senast jag fick hem mina skor.. Då tittade en av mina grannar ut genom fönstret och ropade "Det där var ett par jäkla skor duh! Jäklar vad coola. Hur går man i dem?" och sedan stod vi där och småskrattade och storskämtade. Grannarna på vår högra sida är ett par roliga jäklar - han är en gammal sjöman och hon är nog en gammal hemmafru;) haha. Nej,men dem är lika roliga varenda gång man möter dem - de frågar en alla frågar man kan ställa och är alltid lika intresserade. De frågar samma frågor om studenten varenda gång vi möts och jag märker att de är lika spända över studenten som jag. Det som känns så bra över en dag som studenten.. är inte bara det att jag kommer ta den, utan det är att jag vet att mina grannar kommer stå redo för att inspektera mig. Redo för att inspektera min outfit. Och de kommer säkerligen stå lika redo när jag kommer tillbaka för att gratulera. Det är så vårt område är. Och det är så ett område ska vara.
När jag är äldre och bor med min man hoppas jag att min kontakt med mina grannar är lika bra som våran.
Så tänk på det - gör inte bara dem en tjänst, utan gör dig själv en tjänst. Skänk ett leende, till en granne eller en främling. Det gör så mycket mer än man tror.. :)
Idag har jag haft en riktigt fin dag. Jag har fått gjort så mycket och jag har lärt känna några nya kollegor. Jag har sprungit omkring med ett leende på toppen och jag har fått så många kommentarer om att jag är en äkta glädjespridare. Till och med min bästa väns pappa stannade upp och sa "Du nu igen? Förföljer du mig?" och när jag svarade med ett leende svarade han "Kan man skina så mycket som du gör?". Jag märker att jag trivs. Mina kollegor är superroliga människor och jag har samtidigt fått lära mig en massa - jag tog slutligen kassan själv och efter lite nervösa skakningar i händerna började det sitta som på smort.
Men hur mycket jobbet än sitter i fingrarna.. Så sitter mina nya skor som bäst. Jag trodde aldrig att jag skulle äga ett "plagg" som detta, då jag anser att det är alldeles för mycket pengar att betala för sådana saker.. Men nu när dem sitter på mina fötter, bekväma, så fina och så fräcka.. så kan jag inte säga annat än att jag kommer spara så in i helvete i framtiden för att kunna köpa mig ännu fler. Ska man ändå ha ett par höga skor, så ska man bannomej köpa ett par som är bekväma och så snygga.. Och då kan man inte köpa annat än; Jeffrey Campbell!
Dessa har jag min pappa att tacka för! Tack tusen gånger om, nu har jag ett par perfekta skor till studentklänningen &'nu har jag ett par perfekta skor till hela sommarn!
Nu ska jag lägga mig medan leendet fortfarande ligger på läpparna. Imorgon är det en ny dag med ännu mer skola,jobb och slutligen kanske dagen får en prick över i:et med teater på kvällskvisten! De vore något!
Natti!
När jag är äldre och bor med min man hoppas jag att min kontakt med mina grannar är lika bra som våran.
Så tänk på det - gör inte bara dem en tjänst, utan gör dig själv en tjänst. Skänk ett leende, till en granne eller en främling. Det gör så mycket mer än man tror.. :)
Idag har jag haft en riktigt fin dag. Jag har fått gjort så mycket och jag har lärt känna några nya kollegor. Jag har sprungit omkring med ett leende på toppen och jag har fått så många kommentarer om att jag är en äkta glädjespridare. Till och med min bästa väns pappa stannade upp och sa "Du nu igen? Förföljer du mig?" och när jag svarade med ett leende svarade han "Kan man skina så mycket som du gör?". Jag märker att jag trivs. Mina kollegor är superroliga människor och jag har samtidigt fått lära mig en massa - jag tog slutligen kassan själv och efter lite nervösa skakningar i händerna började det sitta som på smort.
Men hur mycket jobbet än sitter i fingrarna.. Så sitter mina nya skor som bäst. Jag trodde aldrig att jag skulle äga ett "plagg" som detta, då jag anser att det är alldeles för mycket pengar att betala för sådana saker.. Men nu när dem sitter på mina fötter, bekväma, så fina och så fräcka.. så kan jag inte säga annat än att jag kommer spara så in i helvete i framtiden för att kunna köpa mig ännu fler. Ska man ändå ha ett par höga skor, så ska man bannomej köpa ett par som är bekväma och så snygga.. Och då kan man inte köpa annat än; Jeffrey Campbell!
Dessa har jag min pappa att tacka för! Tack tusen gånger om, nu har jag ett par perfekta skor till studentklänningen &'nu har jag ett par perfekta skor till hela sommarn!
Nu ska jag lägga mig medan leendet fortfarande ligger på läpparna. Imorgon är det en ny dag med ännu mer skola,jobb och slutligen kanske dagen får en prick över i:et med teater på kvällskvisten! De vore något!
Natti!
När regnet dunstat av kom solen fram och gav oss en lång,färgfylld och vacker solnedgång. Beroende på det tog jag en paus från ansvar och läxor och bestämde mig istället för att cykla genom Höllvikens olika hörn för att få fånga några fina ögonblick med kameran. Med en mysig tjocktröja begav jag mig ut och lät timmarna passera utan stopp.
Såhär blev resultatet..
Såhär blev resultatet..
När jag var liten var jag väldigt intresserad i pojkars liv. Jag var tidigt en av dem som alltid blandade mig killarna, oavsett vad dem gjorde.. Jag älskade att befinna mig i deras närhet, oavsett om det var genom att cykla med dem till skolan eller om det var på en fotbollsträning. Jag ville vara med så mycket som möjligt. Haha, och var jag förälskad fick pojkarna ett tiotal brev i månaden. Jag minns när jag och Lotta skrev brev till samma kille.. Vi köpte fina papper och kuvert som vi skrev på golvet i deras hall och som pricken på i:et sprutade vi parfym på för att det skulle lukta gott. Veronica, en av mammorna till en av pojkarna känner jag väl idag och hon har sparat ett dussintal av mina brev och har dem i sin klädlåda. Jag har inte kunnat förmå mig att åka och titta på dem.. Det räckte med Adams brev jag fick tillbaka - då jag lovade honom att köpa ett "gajmeboj" om han alltid skulle vara tillsammans med mig. Haha, åh, det är så sött att se på! Det var nog väldigt roligt och vara liten! Det fanns inga hinder!
När jag väl hade pojkvän som liten var jag lika gulligt naiv. Jag ansåg att jag stöttade min pojkvän genom att komma på hans träningar och jag minns sena sommarkvällar då vi slutligen satt tillsammans på konstgräset och pratade efter att träningen var slut. Jag minns sena sommarkvällar då jag stod i hörnan av fotbollsplanen och följde pojken jag tyckte om men en kärleksfull blick. Jag minns också alla stora fotbollsdagar - då det var matcher eller olika events på IP.. Jag var alltid på plats, antingen i en hörna någonstans eller uppe på läktaren. Jag minns även när jag spenderade så pass mycket tid på IP att jag blev inkallad på en av IP's största dagar genom att få stå i försäljningsbåset.
Men mest av allt minns jag när vi flertal stycken samlades under tidiga sommarkvällar för att spela fotboll och umgås. Vi tjejer satt ofta på sidan bredvid och mumlade och fnittrade medan pojkarna spelade sitt spel. Ibland kom jag ensam dit men kände mig lika bekväm för det.
Så när jag idag cyklar tillbaka till IP får man en känsla av nostalgi. IP är mer tomt än det var när vi var små, men längst nere på planen befinner sig killarna - (inte samma som killar som då men ändå).. De välkomnar mig med kramar och leenden när jag infinner mig på plats och plötsligt är även jag med i spelet - trots att jag förlorar och blir utsatt för (rövning) så har vi väldigt roligt och skrattar ständigt. Det är något väldigt speciellt att se solen gå ner och känna att värmen fortfarande håller sig stadig medan vi springer jämtes varandra och sparkar på en fotboll. Och det är något väldigt speciellt med att vara ensam tjej och ändå så accepterad. Jag har alltid haft lätt för att vara en av dem, jag har alltid haft lätt för att inte stå ut i den mängden - möjligen att jag suger på fotboll och att jag inte har en aning om reglerna i spelen dem kör, men vi har så roligt att inget av det spelar roll. (Och att dem får röva mig är dessutom deras höjdpunkt).
Sommaren är tidig och vi njuter lika mycket för varje dag som går av den. Det känns som att de sena sommarkvällarna kommer bli många och det känns som att vi kommer skapa ännu fler nostalgiska minnen.
När jag väl hade pojkvän som liten var jag lika gulligt naiv. Jag ansåg att jag stöttade min pojkvän genom att komma på hans träningar och jag minns sena sommarkvällar då vi slutligen satt tillsammans på konstgräset och pratade efter att träningen var slut. Jag minns sena sommarkvällar då jag stod i hörnan av fotbollsplanen och följde pojken jag tyckte om men en kärleksfull blick. Jag minns också alla stora fotbollsdagar - då det var matcher eller olika events på IP.. Jag var alltid på plats, antingen i en hörna någonstans eller uppe på läktaren. Jag minns även när jag spenderade så pass mycket tid på IP att jag blev inkallad på en av IP's största dagar genom att få stå i försäljningsbåset.
Men mest av allt minns jag när vi flertal stycken samlades under tidiga sommarkvällar för att spela fotboll och umgås. Vi tjejer satt ofta på sidan bredvid och mumlade och fnittrade medan pojkarna spelade sitt spel. Ibland kom jag ensam dit men kände mig lika bekväm för det.
Så när jag idag cyklar tillbaka till IP får man en känsla av nostalgi. IP är mer tomt än det var när vi var små, men längst nere på planen befinner sig killarna - (inte samma som killar som då men ändå).. De välkomnar mig med kramar och leenden när jag infinner mig på plats och plötsligt är även jag med i spelet - trots att jag förlorar och blir utsatt för (rövning) så har vi väldigt roligt och skrattar ständigt. Det är något väldigt speciellt att se solen gå ner och känna att värmen fortfarande håller sig stadig medan vi springer jämtes varandra och sparkar på en fotboll. Och det är något väldigt speciellt med att vara ensam tjej och ändå så accepterad. Jag har alltid haft lätt för att vara en av dem, jag har alltid haft lätt för att inte stå ut i den mängden - möjligen att jag suger på fotboll och att jag inte har en aning om reglerna i spelen dem kör, men vi har så roligt att inget av det spelar roll. (Och att dem får röva mig är dessutom deras höjdpunkt).
Sommaren är tidig och vi njuter lika mycket för varje dag som går av den. Det känns som att de sena sommarkvällarna kommer bli många och det känns som att vi kommer skapa ännu fler nostalgiska minnen.
Idag hade jag velat överraska dig med varenda lilla grej du behöver, varenda lilla grej du vill ha och idag hade jag velat visa dig hur mycket jag uppskattar att du är den mor du är.
Tack för allt du dagligen gör för mig, för all kärlek du förmedlar och för att du finns. Mitt liv hade aldrig varit som det är om inte det vore för dig. Du är min skyddsborg i alla lägen mamsi.
Du gör allt för mig och jag vill göra allt tillbaka.
Jag älskar dig mamsen!
Tack för allt du dagligen gör för mig, för all kärlek du förmedlar och för att du finns. Mitt liv hade aldrig varit som det är om inte det vore för dig. Du är min skyddsborg i alla lägen mamsi.
Du gör allt för mig och jag vill göra allt tillbaka.
Jag hoppas att jag kommer kunna göra det under den största delen av mitt liv!
Jag älskar dig mamsen!
När jag var liten uppfattade jag Melodifestivalen som stort och viktigt. Det var ett par gånger jag minns att vi samlade oss med ett par andra familjer under såkallade "Melodifestivalsfester." Men när man väl växte upp så har melodifestivalen blivit mindre och mindre viktig - särskilt eftersom våra bidrag varit komplett hopplösa. För mig har de på senare dar blivit komplett oviktigt.
Fram till Loréen kom på scen.
Loreen var tidigt ett starkt bidrag och hoppet har för första gången på länge funnits i Svenskarnas hjärta.
När Loréens vinst igår meddelas jublade vi i hemmen, på tvn och i Stockholm brann folket med glädje - folk badade i fontänerna, sprang längs torgen och jublade i sina bilar. Detta var nästan lika stort som jag minns fotbolls VM som liten.
Och idag vaknar vi och känner en sorts ny styrka och ny sorts glädje. Hur oviktigt melodifestivalen än är för folk - så är det något speciellt som händer när vi väl tar oss så starkt igenom det. Nu blev det historiskt. Och Sverige fick någonting att tro på. Det var allt länge sen och det var allt vad vi behövde.
Loreen, det tog ett decennie men du gav oss något historiskt och du gjorde det med ett riktigt bra nummer!
Grattis &' stort tack!
Fram till Loréen kom på scen.
Loreen var tidigt ett starkt bidrag och hoppet har för första gången på länge funnits i Svenskarnas hjärta.
När Loréens vinst igår meddelas jublade vi i hemmen, på tvn och i Stockholm brann folket med glädje - folk badade i fontänerna, sprang längs torgen och jublade i sina bilar. Detta var nästan lika stort som jag minns fotbolls VM som liten.
Och idag vaknar vi och känner en sorts ny styrka och ny sorts glädje. Hur oviktigt melodifestivalen än är för folk - så är det något speciellt som händer när vi väl tar oss så starkt igenom det. Nu blev det historiskt. Och Sverige fick någonting att tro på. Det var allt länge sen och det var allt vad vi behövde.
Loreen, det tog ett decennie men du gav oss något historiskt och du gjorde det med ett riktigt bra nummer!
Grattis &' stort tack!
(Bilder tagna från Weheartit.com!)
(Bilder från Bläck o blod) (Hos kära Jocke, en familjemedlem, som jag tatuerar mig hos!)
Precis i samma tillfälle som solen kommer fram verkar allting annat lätta tillsammans med ljuset.
Häromdagen fick jag veta fantastiskt nog veta att jag får en tatuering i studentpresent, vilket jag är så lycklig över.. Jag har känt en längtan länge och vill nu verkligen bara hitta plats oh rätt storlek. . Och det blir bara bättre.. Pappa betalar mina drömskor till studentklänningen.
Allting verkar reda ut sig. Bit för bit.
Samtidigt har jag accepterat mitt jag.
Adele är en kvinna vars röst hänförde mig i flera veckor och vars musik fortfarande berör mig.. Men hennes framförande och hennes personlighet har varit så oerhört smittsam. Hon har en sådan fantastisk humor och ett underbart skratt - och hon har lärt mig att man ska älska sig själv. Men hon har gått igenom mycket för att kunna inse det. Och man ser det. Man ser det i hennes ögon, i hennes blick. Det är så tydligt att det finns historier i hennes ögon.. Vissa historier som är sagda och vissa som föralltid hålls osagda. Hennes ögon är det starkaste där är. Så oavsett hur hon ser ut, kroppsmässigt, så säger hennes ögon allt om henne.. Men just nu beundrar jag varenda kurva på hennes kropp. Jag beundrar hur hon hanterar alla kändisar som säger att hon inte är perfekt - bara för att hon inte är en size 2. Hon visar hur fantastisk hon är precis som hon är och jag har kommit till just den delen. Vissa försöker sätta in grillar i mitt huvud.. De försöker övertyga mig om att min storlek har en betydelse för vem jag kan bli.. Och för vilka människor som ska finnas i det.. Det finns vissa personer som använts sig av det för att få mig att tro att jag är mindre värd. Och dessa personerna ska bara veta hur jag står över dem. Jag ler åt dem och säger "Din osäkerhet över din kropp och din osäkerhet över den du är kan du få leva med i resten av ditt liv, medan jag lever mitt liv utifrån den jag är och vet att jag kan vara."
Jag är trött på att klaga på livet. Jag är också trött på att kämpa för det som är dåligt för mig.
Jag vill börja leva som jag kan.
Allting verkar reda ut sig. Bit för bit.
Samtidigt har jag accepterat mitt jag.
Adele är en kvinna vars röst hänförde mig i flera veckor och vars musik fortfarande berör mig.. Men hennes framförande och hennes personlighet har varit så oerhört smittsam. Hon har en sådan fantastisk humor och ett underbart skratt - och hon har lärt mig att man ska älska sig själv. Men hon har gått igenom mycket för att kunna inse det. Och man ser det. Man ser det i hennes ögon, i hennes blick. Det är så tydligt att det finns historier i hennes ögon.. Vissa historier som är sagda och vissa som föralltid hålls osagda. Hennes ögon är det starkaste där är. Så oavsett hur hon ser ut, kroppsmässigt, så säger hennes ögon allt om henne.. Men just nu beundrar jag varenda kurva på hennes kropp. Jag beundrar hur hon hanterar alla kändisar som säger att hon inte är perfekt - bara för att hon inte är en size 2. Hon visar hur fantastisk hon är precis som hon är och jag har kommit till just den delen. Vissa försöker sätta in grillar i mitt huvud.. De försöker övertyga mig om att min storlek har en betydelse för vem jag kan bli.. Och för vilka människor som ska finnas i det.. Det finns vissa personer som använts sig av det för att få mig att tro att jag är mindre värd. Och dessa personerna ska bara veta hur jag står över dem. Jag ler åt dem och säger "Din osäkerhet över din kropp och din osäkerhet över den du är kan du få leva med i resten av ditt liv, medan jag lever mitt liv utifrån den jag är och vet att jag kan vara."
Jag är trött på att klaga på livet. Jag är också trött på att kämpa för det som är dåligt för mig.
Jag vill börja leva som jag kan.
Jag vill finna min glädje.
Jag vill leva mitt eget liv & bara som jag är! =)
Så ni andra.. som letar fel på mig.. Gör samma sak. Gör något av er själva istället för att se på mig.
Jag kommer att visa er precis vem jag kan vara.
Så ni andra.. som letar fel på mig.. Gör samma sak. Gör något av er själva istället för att se på mig.
Jag kommer att visa er precis vem jag kan vara.
(Titta på detta och få den bästa starten på dagen någonsin! Åh denna kvinna! Jag bara älskar henne!)
De senaste veckorna har jag spenderat många timmar på att titta igenom barndomsbilderna. För att hitta en bild till plaketet letar man efter någonting som beskriver en. . Och efter att jag tittat på alla dessa bilderna tän
ker jag ofta tillbaka till när jag var liten. Jag minns inte så mycket.. Men jag har hört att jag var en väldigt glad unge. Jag hade alltid ett skratt pågång och en glimt i ögonen. Jag glömmer aldrig historien jag fick höra om när jag sprang runt på stranden och knackade på folks kylväskor - en glad, social och matglad unge redan då;)
När jag ser på bilderna i de gamla fotoalbumen så har jag alltid ett leende - inte bara på läpparna, utan i ögonen. Jag skiner.
Men som jag minns det hade jag en väldigt bra uppväxt.
Kvällarna jag minns är dem vi hade i trädgården - med baren pappa byggde, tv'n ute och alla familjevänner. Det var varenda gång en stort match var på gång som vi samlades. Jag kunde ju aldrig sporten, det var jag för liten för, men jag älskade stämningen. Jag minns också Sjögränd, gatan jag bodde på, som en färgglad och lycklig gata. Vi barn var alltid ute - på lekplatsen eller utklädda för de olika högtiderna. Eller så band vi ett hopprep i lyktstolpen och hoppade hopprep. Varenda gång en ny familj kom till gatan välkomnade vi dem med ett leende och en kaka. Åh! Och såklart.. Varenda år hade vi kräftskiva och då spärrade vi av gatan - och då var verkligen alla med. Nu är vi bara ett par hus åt gången med ett par främlingar här och var. Vi var på något sätt väldigt nära. En väldigt kär gata. Vi hade en bra sammanhållning. Jag har ändå en del minnen och alla är bra. Men idag känns det annorlunda.
Kommer man till Sjögränd så är lekplatsen borta och det enda som finns kvar är rent ogräs. Gatan är fylld av parkerade bilar och gråa hus. Det finns inga barn som springer runt på gatan. Kräftskivan som hålls har än så länge varit regnig och fylld av några fåtal grannar - och dem flesta är nya dessutom. Inte för att det är något fel på dem, men .. stämningen förändrades. Stämningen blev annorlunda. Saker och ting är annorlunda.
Vi växte. Vi förändrades. Föräldrarna skildes. Familjerna flyttade. Och med vår förändring.. förändrade gatan sig.
Det är kanske en annan sak att se sin uppväxt från ett barns ögon. Och därför kanske inte heller glimten i mitt öga är detsamma. Jag har kanske sett för mycket. Upplevt för mycket. För mycket jag inte var redo för. Och jag fick väl aldrig riktigt chansen att anpassa mig - att säga hejdå till det som varit. Utan rätt som det är hände någonting - och tillsammans med alla förändringar, förändrades jag också.
Jag undrar var den är ibland. Glimten. Den innerliga glädjen. Jag vill så gärna kunna se mig själv i spegeln och bara se den där glimten i ögat. Jag vill känna glädjen spira och livets syfte lyfta mig. Men varje dag möts man av mörker i tidningarna.. Och under dagen möter man en gammal vän som inte ens säger hej längre.. Eller så ser man hur en vän sörjer sin bortgångne familjemedlem.. Eller så är det någonting i hemmet som man kämpar med. Det är alltid någonting som påminner en om hur hård fajten kan vara. Hur hårt livet kan vara.
Men jag är 18 år. Många säger att det tar sin tid för att finna sig själv och när man väl har gjort det så hittar man också glimten. När man har fått chansen att ta tag i allting som varit och släppa det så kommer hela ens inre göra det också. Jag har väl babblat en del om det här genom åren, men ärligt talat så vet jag ingen annan väg. Jag kan finna glädje och skämt och skratt. Guldvärda ögonblick givetvis. Men någonstans känner jag i ögonen en helt annan blick - en blick som säger att så många historier har utfärdats och att så många ska göras. Jag ser på denna lilla flickan på bilderna och undrar så.. "Vart tog hon vägen?" .. Jag saknar henne så. Jag vill nå henne. Jag vill bli henne.
Frågan är bara.. Hur gör man?
ker jag ofta tillbaka till när jag var liten. Jag minns inte så mycket.. Men jag har hört att jag var en väldigt glad unge. Jag hade alltid ett skratt pågång och en glimt i ögonen. Jag glömmer aldrig historien jag fick höra om när jag sprang runt på stranden och knackade på folks kylväskor - en glad, social och matglad unge redan då;) När jag ser på bilderna i de gamla fotoalbumen så har jag alltid ett leende - inte bara på läpparna, utan i ögonen. Jag skiner.
Men som jag minns det hade jag en väldigt bra uppväxt.
Kvällarna jag minns är dem vi hade i trädgården - med baren pappa byggde, tv'n ute och alla familjevänner. Det var varenda gång en stort match var på gång som vi samlades. Jag kunde ju aldrig sporten, det var jag för liten för, men jag älskade stämningen. Jag minns också Sjögränd, gatan jag bodde på, som en färgglad och lycklig gata. Vi barn var alltid ute - på lekplatsen eller utklädda för de olika högtiderna. Eller så band vi ett hopprep i lyktstolpen och hoppade hopprep. Varenda gång en ny familj kom till gatan välkomnade vi dem med ett leende och en kaka. Åh! Och såklart.. Varenda år hade vi kräftskiva och då spärrade vi av gatan - och då var verkligen alla med. Nu är vi bara ett par hus åt gången med ett par främlingar här och var. Vi var på något sätt väldigt nära. En väldigt kär gata. Vi hade en bra sammanhållning. Jag har ändå en del minnen och alla är bra. Men idag känns det annorlunda.
Kommer man till Sjögränd så är lekplatsen borta och det enda som finns kvar är rent ogräs. Gatan är fylld av parkerade bilar och gråa hus. Det finns inga barn som springer runt på gatan. Kräftskivan som hålls har än så länge varit regnig och fylld av några fåtal grannar - och dem flesta är nya dessutom. Inte för att det är något fel på dem, men .. stämningen förändrades. Stämningen blev annorlunda. Saker och ting är annorlunda.
Vi växte. Vi förändrades. Föräldrarna skildes. Familjerna flyttade. Och med vår förändring.. förändrade gatan sig.
Det är kanske en annan sak att se sin uppväxt från ett barns ögon. Och därför kanske inte heller glimten i mitt öga är detsamma. Jag har kanske sett för mycket. Upplevt för mycket. För mycket jag inte var redo för. Och jag fick väl aldrig riktigt chansen att anpassa mig - att säga hejdå till det som varit. Utan rätt som det är hände någonting - och tillsammans med alla förändringar, förändrades jag också.
Jag undrar var den är ibland. Glimten. Den innerliga glädjen. Jag vill så gärna kunna se mig själv i spegeln och bara se den där glimten i ögat. Jag vill känna glädjen spira och livets syfte lyfta mig. Men varje dag möts man av mörker i tidningarna.. Och under dagen möter man en gammal vän som inte ens säger hej längre.. Eller så ser man hur en vän sörjer sin bortgångne familjemedlem.. Eller så är det någonting i hemmet som man kämpar med. Det är alltid någonting som påminner en om hur hård fajten kan vara. Hur hårt livet kan vara.
Men jag är 18 år. Många säger att det tar sin tid för att finna sig själv och när man väl har gjort det så hittar man också glimten. När man har fått chansen att ta tag i allting som varit och släppa det så kommer hela ens inre göra det också. Jag har väl babblat en del om det här genom åren, men ärligt talat så vet jag ingen annan väg. Jag kan finna glädje och skämt och skratt. Guldvärda ögonblick givetvis. Men någonstans känner jag i ögonen en helt annan blick - en blick som säger att så många historier har utfärdats och att så många ska göras. Jag ser på denna lilla flickan på bilderna och undrar så.. "Vart tog hon vägen?" .. Jag saknar henne så. Jag vill nå henne. Jag vill bli henne.
Frågan är bara.. Hur gör man?
Stockholm var varmt, mysigt och vackert. Solen sken och uteserveringarna var fyllda med folk. Gränderna påminde lite om både London och Italien.. Gammeldags och fyllt av folk. Det var mitt första besök i centrala Stockholm och jag hoppas verkligen på att få återvända. Reglerna är så annorlunda från hur vi har det i Höllviken och jag fick lära mig så mycket mer. Kvällen var lång och mysig på Engelen som var fyllt av folk hela vägen uppifrån och ned. Under kvällens gång fick vi besök av pappas gamla vänner, arbetskamrater och folk jag inte mött sedan jag var en liten bebis. En av kvällens höjdpunkter var nog besöket vi fick av den fina Agneta Sjödin och den fantastiske Benny Rosenqvist. Efter att ha hört så mycket var det så kul för mig att äntligen få se dem. Benny har haft en stor påverkan på min pappas liv och han har framtagit så många bra sidor hos min far och en av hans böcker "Shoppa inte kärlek när du längtar" har varit en av mina favoriter.
Spelningen var en succe och de femtiotal människorna på plats applåderade, jublade och visslade. . Folk samlades allt mer och mer och till och med trappan fylldes vid ett par tillfällen. Ett par skivor såldes och vi vill absolut spela i Stockholm igen!
Turnen tar oss på allt fler och fler ställen. Det är så underbart för mig att få komma iväg och uppleva sådana saker jag annars inte fått uppleva.. Det är ännu mer underbart för mig att få kontakter, träffa människor och använda mig av fotograferingen. Det kändes så tråkigt att åka tillbaka.. Att få komma ut visar verkligen hur mycket man missar. Det finns så mycket att göra.. om ett par dagar är det vad jag kommer att kunna göra. Eller ja.. åtminstone efter denna sommarn.
Tack för denna roadtripen pappa. &Tack Mats&Rickard för en hel del skratt.
&' tack stockholm! Vi ses igen!
Spelningen var en succe och de femtiotal människorna på plats applåderade, jublade och visslade. . Folk samlades allt mer och mer och till och med trappan fylldes vid ett par tillfällen. Ett par skivor såldes och vi vill absolut spela i Stockholm igen!
Turnen tar oss på allt fler och fler ställen. Det är så underbart för mig att få komma iväg och uppleva sådana saker jag annars inte fått uppleva.. Det är ännu mer underbart för mig att få kontakter, träffa människor och använda mig av fotograferingen. Det kändes så tråkigt att åka tillbaka.. Att få komma ut visar verkligen hur mycket man missar. Det finns så mycket att göra.. om ett par dagar är det vad jag kommer att kunna göra. Eller ja.. åtminstone efter denna sommarn.
Tack för denna roadtripen pappa. &Tack Mats&Rickard för en hel del skratt.
&' tack stockholm! Vi ses igen!
För tre år sedan såg mitt liv så annorlunda ut. Jag satt med mina två dåvarande bästa vänner bredvid mig och såg Glee varenda söndag kväll. Jag var förlorad i mig själv men på något sätt ändå så säker på vem jag var. De två bästa vännerna är idag förlovade och jag är nästintill säker på att de spenderar kvällar tillsammans och ser Glee.
Glee som var en serie som var så oseriös. På samma sätt som vi var ungdomar på en skola, var dem ungdomar i en serie. Med karaktärer vars personligheter inte alls gick ihop. En serie som tog upp allt man kan sätta sig in i. En serie med musik som fick vem som helst att stanna upp.
Glee är på något sätt just det jag avskyr - det är karaoke. Det är folk i en studio som kan sjunga, men som kan redigeras och sjunga och kopiera varenda lilla låt som görs. Men någonstans på vägen märkte jag att det inte handlade om hur dem sjöng det i studion - utan hur dem framförde det. Varenda sång de framförde hade ett helt eget budskap. Och det var det som fick mig att fastna.
Jag har spenderat timmar med Glees musik. Timmar med glees avsnitt. Timmar på diskussioner kring allt som Glee kringgår. Glee var något oseriöst och nytt, men som genom dessa tre åren blivit en vän.
Jag ser nu på det nästsista avsnittet och kan inte hålla mig från tårar.
I tre år har Glee skapat unika karaktärer, unika historier, unika problem och lösningar, hopp och tro. Glee har visat hur annorlunda är möjligt och.. de har framför allt har fört ihop människor genom musik.
Jag har under dessa tre åren jag växt upp - haft Glee med mig minst en gång i veckan. Det är på något sätt en dag i veckan som blir väldigt viktig.
En dag i veckan varje månad, varje år i tre år, blir slutligen många viktiga dagar. Nu närmar sig slutet. Och varenda gång ett avslut kommer så känns det lika ledsamt, men vet ni vad? På något sätt känner jag samma fria känsla som jag känner inför studenten - att det är okej. Den där sista tåren säger att det är rätt.. att lämna det man varit bakom sig och att det är dags att bli det man vet att man önskar sig.
Glee lärde känna mig för tre år sedan. Vi har båda utvecklats. Tittar man på dessa karaktärerna känner man knappt igen dem från var dem började, men när jag ser på mig själv så känner jag fortfarande igen mig, men jag ser samtidigt någonting annat - en sorts annan glimt. Jag är inte rädd längre. Allt som är självklart, är tydligare än det någonsin varit.
Tack för tre år Glee. Jag kommer alltid minnas er.
Glee som var en serie som var så oseriös. På samma sätt som vi var ungdomar på en skola, var dem ungdomar i en serie. Med karaktärer vars personligheter inte alls gick ihop. En serie som tog upp allt man kan sätta sig in i. En serie med musik som fick vem som helst att stanna upp.
Glee är på något sätt just det jag avskyr - det är karaoke. Det är folk i en studio som kan sjunga, men som kan redigeras och sjunga och kopiera varenda lilla låt som görs. Men någonstans på vägen märkte jag att det inte handlade om hur dem sjöng det i studion - utan hur dem framförde det. Varenda sång de framförde hade ett helt eget budskap. Och det var det som fick mig att fastna.
Jag har spenderat timmar med Glees musik. Timmar med glees avsnitt. Timmar på diskussioner kring allt som Glee kringgår. Glee var något oseriöst och nytt, men som genom dessa tre åren blivit en vän.
Jag ser nu på det nästsista avsnittet och kan inte hålla mig från tårar.
I tre år har Glee skapat unika karaktärer, unika historier, unika problem och lösningar, hopp och tro. Glee har visat hur annorlunda är möjligt och.. de har framför allt har fört ihop människor genom musik.
Jag har under dessa tre åren jag växt upp - haft Glee med mig minst en gång i veckan. Det är på något sätt en dag i veckan som blir väldigt viktig.
En dag i veckan varje månad, varje år i tre år, blir slutligen många viktiga dagar. Nu närmar sig slutet. Och varenda gång ett avslut kommer så känns det lika ledsamt, men vet ni vad? På något sätt känner jag samma fria känsla som jag känner inför studenten - att det är okej. Den där sista tåren säger att det är rätt.. att lämna det man varit bakom sig och att det är dags att bli det man vet att man önskar sig.
Glee lärde känna mig för tre år sedan. Vi har båda utvecklats. Tittar man på dessa karaktärerna känner man knappt igen dem från var dem började, men när jag ser på mig själv så känner jag fortfarande igen mig, men jag ser samtidigt någonting annat - en sorts annan glimt. Jag är inte rädd längre. Allt som är självklart, är tydligare än det någonsin varit.
Tack för tre år Glee. Jag kommer alltid minnas er.
Jag vill verkligen inte hem,men dörren är stängd och bilen igång. Stockholms kvällsljus lyser och staden är i gung. Jag önskar att jag fått stanna längre.
Men ja kommer tillbaka!
Vilken kväll!
Tack Engelen!
&tack pappi,Mats&rickard!
https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140166.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140166.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140166.jpg%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140166.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140208.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140208.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140208.jpg%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140208.jpg" class="image">
https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140245.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140245.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140285.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_203140285.jpg" class="image">
And we're off to Stockholm!
Klockan 18.00 slår portarna upp
På Engelen i Stockholm.
Ses vi där?
För inte så länge sedan pratade jag ju om hur många människor jag haft i mitt liv. Hur många jag känt. Hur många som tillslut försvunnit.
Men som jag sa.. När en dörr stänger sig, öppnar sig en annan. Och nu har ännu en dörr öppnat sig.
För ett par månader sedan gick jag in i klassrummet, ofixad och utan förväntningar. Det var första mötet med min handledare och när vi varit utan kontakt i så lång tid förväntade jag mig väldigt lite.. Men när dörren väl öppnade sig såg jag snabbt upp och möttes av en helt annorlunda energi. In kommer en kille vars genuina leende möter mig och på bara ett ögonblick sade det klick. Utan en aning om vem vi var för varandra intresserade han sig, frågade om mitt projekt och ställde frågor. Förvånad satt jag förmodligen väldigt försiktig och med annorlunda ansiktsuttryck innan jag väl började öppna upp mig. När mötet var slut följde vi varandra så långt det gick innan vi gick- utan varken namn eller någonting annat.
Tre veckor gick och det var dags för sista mötet - och i det ögonblicket jag kommer in sätter jag mig ner utan honom i sikte. Men plötsligt öppnas dörren och redan då känner jag energin. Jag ser upp och möter hans blick. Båda ler. Plötsligt springer han fram och kramar om mig i samma ögonblick som han tjuter "Loouuiiiise".. Jag skrattade förvånat. Vi småpratade lätt och skämtsamt innan det var dags för redovisning, men när jag väl stod däruppe kunde jag inte titta på honom utan att le stort.
Det tog en sekund för oss att finna en avslappnad, äkta relation.
Vi har haft ett fåtal tillfällen då vi träffats, men igår var ett nytt tillfälle. Josefin som är min närmsta vän bjöd hem mig och erbjöd chansen att bjuda hem även min nye käre vän. Han medtog sig tre personer jag inte mött förut, men inte en enda sekund var jag orolig. Jag visste direkt att oavsett vem han tar med sig och oavsett vem han möter så är han alltid lika trevlig. Och så rätt jag hade.
Redan när kvällen börjat satt vi där, ett par främlingar, jag, Josefin och Lovisa och hade det så trevligt. Kvällen var ung, musiken var för ovanlighetens skull så bra och människorna var lika bra. Men när kvällen tog sig vidare och dessa fyra killarna kom så ändrade sig atmosfären. Min nye vän satte sig i mitten bland alla människor och trots allas olikheter kom han överens med var och en av dem.
Jag vet nu, att oavsett vart jag för med honom och oavsett vart han tar mig - är jag alltid trygg.
Min mamma och pappa har alltid sagt till mig att jag måste sluta söka mig till fel människor. Och jag har alltid undrat varför jag har blivit lämnad av alla dessa "fel" människorna.. Men jag inser ju att det är för att det ska finnas plats för sådana som Simon.
Jag har absolut lätt för att möta nya människor. Jag har absolut lätt för att prata mig in hos folk. Men det är så få människor jag lyckas skapa en relation med. En relation som dessutom säger något i sig självt.
Simon är den sortens vän som passar in i alla hörn och kanter, i mitten och uppe och nere. Han är så oerhört lätt människa att ha och göra med.. och samtidigt kan han sitta och ta fram sådana sidor hos mig som är mest bräckliga. Dem sidorna jag inte visar för någon. Han gör så mycket genom att göra så lite. En av dem sakerna som satt sig mest är den gången han tog min hand och sa "Louise, hur är det med dig? Vi har inte pratat om dig på väldigt länge. Berätta för mig." och jag kunde se i hans ögon att han brydde sig. Och , när han fick frågan att beskriva mig med ett ord igår så säger han exakt samma sak som jag säger om honom"Hon bryr sig."
Det är många människor i ens liv som kan bry sig om en, t.ex. när det händer någonting. Men det är få gånger man kan möta en vän och känna att denne bryr sig om en varje dag och inte bara när någonting viktigt händer.
Jag ger lätt människor för mycket. Många skräms av det.
Han är den första på länge som inte skräms av mig.
Så Simon, allting händer för en anledning. Jag är glad över att livet fann dig. &' jag är väldigt glad över att du finns.
Gårdagen var en av de bättre på länge. Varenda människa på plats gjorde kvällen så jäkla trevlig, stämningen var lyckligare, härligare och bättre än jag känt på länge, musiken var så bra, dansen var så impulsiv och så rolig. Vi var omkring 13 främlingar i ett rum. 13 främlingar som blev sådana vänner.
Josefin, jag kan inte tacka dig nog. Jag hoppas att du kände dig lika lycklig och lika trygg som jag.
Och oavsett vad som händer är du mer värdefull än alla människor som kommer och går.
&' Lovisa, du som alltid får mig att känna mig så sedd och så älskad. Stor eloge till dig. Jag kan aldrig krama dig länge nog!
Det var länge sedan jag kände att jag sken, men tack vare er.. Kände jag att glädjen glittrade i ögonen igår.
&' det var tack vare er.
Tack för en av de hittills bästa kvällarna i mitt liv.
Jag känner på mig att det kommer bli en väldigt unik sommar.
2012 - kom och ge mig det bästa avslutet du kan.
För inte så länge sedan kände jag att livet utöver studenten närmade sig. Vi är många som inte har en aning om vad vi ska göra. Jag har länge haft ett mål,men inte riktigt varit medveten om hur jag ska ta mig dit.
Dag efter dag passerade och plötsligt tog jag mitt första steg. Med cv efter cv åkte jag ut till olika affärer för att skaffa mig ett jobb. När jag väl hamnade på en intervju var jag lugn och glad,men med allt mer press kom nerverna fram. Jag höll mig dock så optimistisk jag kunde och efter bara några dagar ringde telefonen och mejlen trillade in.
När jag fått mitt jobb med start tre dagar efter studenten hade jag sommarjobbet förberett. Nu var frågan passionen.
Jag har i många år följt skådespelare som kommit långt. Skådespelare som jag funnit mig beundra så. Och senast idag hörde jag en av dem säga "jag gick inte färdigt high school."
Skådespelare är precis som jag - människor som har ett större budskap de vill förmedla. Jag har alltid drömt om att få stå framför kamerorna,jag har alltid sett mig själv sitta med intervjuarn och jag har alltid sett mig lika exalterad som fansen.. Samtidigt har jag känt att jag inte ska stå bland fansen,utan jag vill hjälpa till med att förmedla budskapet.
Jag har aldrig vetat riktigt hur. Jag har hört vissa som bara kontaktat en agent och kommit in i rätt spår. Medan vissa - som min vän Fanny - spenderat flera år på teatern. Skaffat en utbildning,erfarenheten och känslan av scenen. Hon har fått lära sig allt - sång,dans,musik och grundämnen. Hon repeterar idag för sin medverkan i Cats.
Varenda gång vi pratar säger hon samma sak ; Du borde stå med mig Louise.
Och hon har rätt.
Jag har alltid känt ett kall till att stå på scen. Jag har alltid känt ett kall till budskapet,till att få representera en karaktär och olika känslor och historier. Jag har aldrig riktigt sett mig som bra nog.
Och jag har dem senaste åren tänkt; jag är försent ute.
Men bara för att ta chansen tog jag mig runt på internet. Jag anmälde mig till olika teaterskolor och sånglektioner. Sånglektionerna var på sitt slut,men ja fick ändå chansen av att se hur det är. Och ni vet den dagen jag satt med en ful hatt på huvudet och skrev "Gissa var jag är?"
Då var jag på Malmös amatör teater forum. Deras teaterfestival var den dagen och jag var volontär som hjälpte till och fick se flertal framträdanden och lära känna människorna bakom det. Fet var fantastiskt och se att människor i 6årsåldern gav sådana framträdanden.
En av teatrarna handlade om hitlers sista dag i bunkern och det var ungdomar i min ålder som framträdde. De gav oss ett helt fantastiskt framträdande. Jag blev så oerhört tagen av pojken som spelade Hitler - han hade lärt känna sin karaktär så pass innantill att han kunde varenda ansiktsuttryck och fingerrörelse.
När jag pratat mig igenom dagen visste jag att det fanns klasser som var för mig. Jag anmälde mig till filmsceneri och ungdomsteater som är nu i sommar - men beroende på mitt nya schema är jag nu tvungen att återigen lägga detta ifrån mig.
Teater har varit min dröm och någon gång kommer jag ta tag i det.
Det jag tycker är så jobbigt är att behöva gå igenom just den här vägen - att börja på en amatörteater med framträdanden för småbarnsfamiljer är inte där jag vill ta mig in. Jag vill komma med i teatern där jag ständigt får utmana mig själv och använda mig av allt det jag vet att jag kan bli.
Istället har jag nu pratat med en gammal vän som har mycket kontakter inom teatern och jag har bett om hans hjälp. Det verkar som att vi kanske kan finna en väg in.
Ett av de sakerna jag pratat mycket om genom åren är min vikt. Ibland har mycket hänt,ibland har lite hänt. Jag tänker inte säga mer om vikten nu. Inte mer än det här - anledningen till att jag inte sökt in till teatern är för att jag fysiskt inte känt mig bra nog. Anledningen till att jag vid hundratalstillfällen inte gjort någonting är för att jag inte ansett mig fysiskt bra,snygg eller smidig nog.
Just nu har jag accepterat vem jag är. Just nu har jag accepterat att jag inte är just så naturligt smal och vacker som vissa tjejer är.. Men å andra sidan har jag mycket som andra inte har. Positivt som negativt. Jag vet tillexempel att var jag än kommer så tror folk att jag är
Äldre än vad jag är. Vid spelningar med pappa har jag inget tvivel på mig själv - jag älskar hur jag mår och hur jag framstår för folket. Jag får så bra bemötanden och känner att jag utvecklas. Och jag får höra få men tillräckligt att jag är så vacker,att jag har en utstrålning,ett vackert leende och en unik personlighet. Jag säger aldrig någonsin såhär för att anse att det stämmer - jag säger inte heller det för att anse mig över andra - utan jag säger det för att jag accepterat att jag är den jag är. Jag har accepterar att människor tycker om mig som jag är. Och jag börjar också göra det.
Beroende på detta har jag fått en ny inspiration. Jag tränar och rör mig och har återigen börjat på pulver - bara för att få igång det. Och jag gör inte detta för att gå ned i vikt för att få andra nöjda. Utan jag gör detta för att jag känner en större längtan än förut. Jag vet inte hur länge det håller i sig. Men allt detta.. Är förändringar jag gör för mig.
Teatern. Jobbet. Träningen.
Tre nya saker som jag förut haft bortförklaringar från. Tre saker jag nu har gjort mig till del av.
Jag har börjat göra något av livet jag snart börjar leva. Och det känns så bra.
Det är inte förrän jag vaknar och fortsätter läsa om rättegången med Breivik som jag förstår vilken kompling mina drömmar har. Naturligtvis är det just det - känslan av att drunkna, hamna under vatten som så många av dem gjorde. Eller att bli skadad i huvudet - såsom de blev. Jag förstår ju nu. Att jag som inte ens var där blir hemsökt.
Och ändå finner jag ingen skräck av honom. Jag finner bara styrka från de som vittnar mot honom.
Men man blir påverkad.
Även jag, som inte ens kan föreställa mig det.
Och ändå finner jag ingen skräck av honom. Jag finner bara styrka från de som vittnar mot honom.
Men man blir påverkad.
Även jag, som inte ens kan föreställa mig det.
Jag fortsätter vakna i samma dröm. Jag hoppar på flaket. Alla vita klänningar är suddiga omkring mig. Alla skrattar. Jag hör dem och den dova musiken. Tills någonting händer. Allting går i slow motion. Jag hör bara ett horn som tjuter för en sekund sedan välter vi. Första gången hamnar jag under ytan,med flaket över mig i Malmös kanal. Andra gånger jag somnar om är det samma scenario men istället välter flaket på sidan och när jag håller mig med händerna i träsidorna tar inget emot när vi landar. Jag landar med huvudet som spräcks och för ett ögonblick ser jag mig själv på vägen innan jag vaknar med den största adrenalinkicken.
Två drömmar,samma scenario,samma kväll.
Studentnerver eller en varning?
Resten av natten är lång och sömnlös. Hjärtat bankar av rädsla. På något sätt är jag ändå alldeles för trött för att inte sova.
Du är något av det finaste jag vet.
Du är inte bara en eldsjäl,utan du är världens bästa mamma som ställer upp i alla situationer - även om det är i sista sekund. Du tar hand om mig och hjälper mig,även när jag ibland är dum. Du ger så mycket och ber om så lite. Du kämpar dagligen och gör det ändå med ett leende.
Många har kommenterat mitt leende.. Men varenda gång föreställer jag mig dig - dig och ditt leende. Du är inte bara en glädjespridare när du ler,utan du har en helt egen lyster. Du skiner och har en sådan otrolig utstrålning som får dig att stå ut - oavsett vem som är i rummet.
Du är så otroligt vacker Mamsi. Du är så otroligt underbar. Du är så fantastisk. Och du är en oerhörd inspiration för mig ibland.
Jag önskar att du får lika mycket glädje och lycka som du ger när du ler!
Jag älskar dig Mamsi.
❤
Idag blev en väldigt annorlunda dag.
En gammal vän tog kontakt och efter några få om och men satt en fika på sin plats och vi spenderade timme efter timme i solen på att bara prata igenom livet. Naturligt, lätt och eftertänkt lättade vi på hjärtat för varandra. Slutligen gick timmarna så fort att eftermiddagen tog sig fram och det märktes inte förrän vi blev avbrutna av att det brann inne i källaren på Starbucks. Utan problem tog vi oss vidare till nästa fik där vi båda log åt en söt Göteborgare, med den konstigaste tatueringen och fortsatte tala igenom livets alla upp och nedgångar. Det blev mycket skratt, en hel del fula ord, lite ledsamhet och slutligen en hel del styrka. När Malmös caféer började slå igen tog vi oss vidare till sista stället och satt där tills den absolut sista bussen gick.
En hel dag spenderades med en gammal vän och det var väldigt skönt och känna att det blev så lätt. Det var samtidigt väldigt skönt och ha en utståendes åsikt och öron, stöd och ärlighet. På samma sätt kändes det så.. rätt att träffas nu.. Man känner en helt sorts ny energi bland oss. Man ser inte bara utvecklingen i oss båda två, utan vi ser skillnaden och likheten i det som varit förut och styrkan i förändringen i det som är nu.
Det är första gången på länge som vi bägge två kände oss sedda av någon.
Ibland är det kanske inte fel att glida ifrån någon och faktiskt vara ifrån en tid. Ibland kanske det är vad man behöver för att finna varandra igen. Som vi gjort nu.
Nu får vi se vad kontakten vi har ger med sig.
Det känns nästan som folk säger - När en dörr stänger sig, öppnar sig en annan.
Och det är inte helt fel heller.
Det är dags att stänga dörren till det som är bakom en och öppna möjligheten till dem som finns framför en.
En gammal vän tog kontakt och efter några få om och men satt en fika på sin plats och vi spenderade timme efter timme i solen på att bara prata igenom livet. Naturligt, lätt och eftertänkt lättade vi på hjärtat för varandra. Slutligen gick timmarna så fort att eftermiddagen tog sig fram och det märktes inte förrän vi blev avbrutna av att det brann inne i källaren på Starbucks. Utan problem tog vi oss vidare till nästa fik där vi båda log åt en söt Göteborgare, med den konstigaste tatueringen och fortsatte tala igenom livets alla upp och nedgångar. Det blev mycket skratt, en hel del fula ord, lite ledsamhet och slutligen en hel del styrka. När Malmös caféer började slå igen tog vi oss vidare till sista stället och satt där tills den absolut sista bussen gick.
En hel dag spenderades med en gammal vän och det var väldigt skönt och känna att det blev så lätt. Det var samtidigt väldigt skönt och ha en utståendes åsikt och öron, stöd och ärlighet. På samma sätt kändes det så.. rätt att träffas nu.. Man känner en helt sorts ny energi bland oss. Man ser inte bara utvecklingen i oss båda två, utan vi ser skillnaden och likheten i det som varit förut och styrkan i förändringen i det som är nu.
Det är första gången på länge som vi bägge två kände oss sedda av någon.
Ibland är det kanske inte fel att glida ifrån någon och faktiskt vara ifrån en tid. Ibland kanske det är vad man behöver för att finna varandra igen. Som vi gjort nu.
Nu får vi se vad kontakten vi har ger med sig.
Det känns nästan som folk säger - När en dörr stänger sig, öppnar sig en annan.
Och det är inte helt fel heller.
Det är dags att stänga dörren till det som är bakom en och öppna möjligheten till dem som finns framför en.
Jag älskar hur färgerna lyser i träden vid regnet som det gjorde igår. Jag cyklade igenom vågor av ösregn och varenda träd lös som om det vore blixtar. Det är underbart. Jag blev blöt som inget annat men jag fann det så roligt att jag skrattade likt Allie i the notebook. Idag är vädret komplett tvärtom. Man hade aldrig kunnat ana att regnet var framme igår. Himlen är blå och molnfri. Fåglarna sjunger i olika toner. Barnen leker på andra sidan gatan, någon klipper gräsmattan och någon har musiken på
Högsta volym i trädgården! Inte nog om det så är all grönska grönare än innan och alla blommor mer färgglada än förut.
Sommaren är påväg. Och det känns.
Snart är den här.
Det är verkligen någonting med det ögonblicket man ligger i sängen och tänker igenom allt det som varit del av ens liv.
När man tänker igenom de människorna som kommit och gått.
När man tänker sig igenom alla upp och nedförsbackar och man slutligen stannar upp och säger ;
Vad hände?
Livet är så kort. Vi säger Föralltid.
Men menar bara "tills någonting händer."
"Tills vi inte orkar mer."
Det finns många tillfällen då jag vill sätta mig ned med en penna och ett papper och bara skriva. Tillfällen då jag vill skriva ut en historia och skicka den i ett kuvert. Och det finns tillfällen då jag vill slå upp min dator och skriva långt och kreativt här och just till er. En av dem dagarna är idag. Mitt hjärta skriker, mina fingrar kliar och jag längtar efter att ha någonting nytt att berätta för er. Men på något sätt hålls allt inom mig. Just där jag vill få ut sitter fast någonstans inom mig och jag kan inte få ut det.
Just nu är jag så uppe i verkligheten att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Jobbet kommer närmare och jag vill egentligen bara ta tag i sommarjobbet och få det överstökat. De ständiga läxorna, måstena och kraven är så långt ifrån vem jag är att jag inte kan ta tag i det. När studenten är så pass nära, man fått tag i jobbet och skoltröttheten tar över - då finner man ingen vilja att göra någonting åt det. Man låter det gå nedåt. Jag vet att det är jättedåligt, men vi är många som är just där. Vi ska komma ut i en verklighet och börja jobba, betala räkningar och dra in egna löner som är stora nog att både föda oss, leva åt oss och samtidigt kunna spara för oss. När man väl börjat jobba vill man inte mycket annat och man vill kunna göra så pass mycket att man gör så pass bra ifrån sig att man kan få ännu mer. När det sedan är gjort vill man naturligen föra sig vidare. Jag drömmer fortfarande om den där första dagen i London, då jag på egen hand får ta mitt ansvar - då varken min pappa eller mamma har någonting att säga till om. Dagen då deras åsikt inte blir min egen. Då jag tar min vilja och längtan till helt nya höjder.
Det är oerhört viktigt att våga bryta sig loss. Att sluta leva beroende på vad folk förväntar sig av en och istället göra det du kan förvänta dig av dig själv. Det är oerhört viktigt att inte vara så rädd för vad man drömmer om, för att den enda som hindrar dig från att uppnå det är du själv. Det spelar ingen roll vad någon annan tycker är bra nog. Det handlar om vad du tycker är bra nog.
Det är oerhört viktigt att gå sin egen väg. Att finna passionen i det man gör. Att älska livet man kämpar för. För.. hur kan det annars vara värt att kämpa för?
Jag vet om att många anser att betyg är avgörande. Men en oerhört vis människa sa en gång till mig "Ett par bokstäver på ett papper är inte avgörande för vem du är."
Och helt ärligt.. Det stämmer. Ett par bokstäver på ett papper visar inte vem du är kapabel till att bli eller vad du är kapabel till att uppnå. Utan bara ditt eget kall. Din passion. Ditt hjärta. Är avgörande för det.
Så var inte rädd för att följa din dröm.
Det spelar ingen roll om det handlar om att spendera resten av livet med mannen vid din sida eller om det handlar om att se världen. Varenda lilla grej är precis lika stor - för att det är viktigast för dig.
Beroende på att orden är få från mig, tänkte jag istället dela med mig av någonting. Jag har väldigt svårt för att visa texter skrivna av mig och detta var en väldigt liten och något snabbskriven text jag gjorde för en skoluppgift.
Jag hoppas att det iallafall ska vara lite roligare läsning..
(Tar ett djupt andetag. Tvekar. Trycker "Klistra in!")
En första dag i London
Bild tagen av; Louise Norman
Nadiné kände att hon inte passade in i livet hon hade. Hennes värld och vänner verkade inte skapade för livet hon ville leva och hon trodde att aldrig att hon skulle finna sin plats. Fram till den dagen hon tog sina första steg på Londons gator.
Hon hade hört historierna. Hon hade sett filmerna. London var konstens stad. Antikens älskare. Hon hade alltid älskat vad hon sett, hur vackra de majestätiska byggnaderna verkade vara, hur storstaden verkade så liten och kär och hur varenda människa verkade känna sig som hemma. Hon hade alltid lagt märke till det, men hon hade aldrig riktigt tänkt på det. Det var inte förrän senare dagar, när hennes vänner pratade om värme och solresor som hon omedvetet fångades av längtan till London. Hon kunde inte riktigt förklara varför hon var ointresserad av sina vänners längtan efter sol och värme, men hon kände sådant oerhört lugn av tanken på regn, en blå dörr, en sliten lägenhet och lyckliga människor. Innan hon visste ordet av det satt hon på planet med en packad väska och en enkelbiljett till London. Hon gav sig ut på helt okända vägar och kände ändå att hon för första gången någonsin var i helt rätt riktning. För första gången någonsin kände hon att någonting var rätt.
När hon tog steget ut på Gatwick Airport tog hon ett djupt andetag och förväntade sig att känna doften av ”utomlands” som annars brukar göra sig så bekant. Istället log hon när hon kände en blandad doft av fukt och motor, precis som hemma. Nytt, men bekant.
Men det var inte förrän hon tog sina första steg utmed flygplatsens utgång som hon såg det första av verklighetens London. De blöta vägarna fylldes av höga, röda bussar, små bubbliga taxi bilar och vackra byggnader. Överallt gick människor i kjol och kostym, höga klackar och putsade skinnskor. Regnet öste ner men ingen verkade spendera tid på att bekymra sig över det. Polismän stod klädda i samma utstyrsel som de bar i Sherlock Holmes serien från 1986 och synen av det gav henne ett stort leende. Hon hade aldrig upplevt någonting liknande då någonting är så antikt och ändå så levande.
Att gå längs gatorna i London är som att gå tillbaka till en annan tidsera. Auran är annorlunda, bilarna är annorlunda, byggnaderna är majestätiska och trafiken är absolut kaotisk. Musiker fyller ens öron i olika hörn och artister med olika gåvor fångar ens uppmärksamhet vart man än kommer. Dag som natt är London lika artistiskt och lika vackert. För henne kändes det till och med harmoniskt att stå vid ett rödljus i väntan på att det skulle bli grönt, istället för att det tryckte på tålamodet.
Varenda byggnad blev vackrare än den andra, men vackraste av allt blev folket. Vart hon än gick längs gatorna möttes hon av leenden och glada hälsningsfraser. "Hello miss, hello madame and hello my lady" var fraser som dagligen ekade i hennes huvud. Fraser hon bara hört på film.
Att sätta sig i en taxibil var som att skaffa sig ännu en bekant. Samtalsämnena med chaufförerna blev så långa och charmerande att konversationerna avslutades med ”vi ses” – precis som man säger till en vän.
Varenda förmiddag mötts främlingar, ungdomar, familjer och arbetskollegor på olika pubar runtom hela London för att påbörja vad som antagligen blir en sen kväll. Vart Nadiné än gick och vart hon än körde var det ständigt fullsmockat utanför barerna. De stod alla med öl i handen och diskuterade högljutt om livets olika intressen. Hade vi befunnit oss i Sverige hade barerna varit tomma och inte fyllda förrän långt inpå natten till helgens första dag. Det var underbart att se så mycket folk enade – en helt vanlig vardag.
När hon tagit sig förbi Londons centrala gator stannade taxin in på Kings Road. Gatan var fylld av reklamskyltar, fruktstånd och antiksäljande föremål. Balkongerna var fyllda av växter och hängd tvätt, men byggnaderna var lika majestätiska ändå. Den blåa dörren stod i väntan på henne. När hon tog sig in slogs hon av doften av gammalt trä och whiskey. Den ljusa trappan hade slitna märken av forna skor som pass
erat, väggarna hade märken av gamla hängande tavlor och allting såg ut att vara använt. Använt men hållbart. Hon kände att det bara var precis här hon skulle vara.
De första stegen var tagna. Den första resan var gjord. Det var nu det skulle hända. Det var nu någonting nytt skulle börja. Det var nu hon skulle gå sitt öde till mötes. Det är nu hon ska börja leva.
(Video från spelningen förra lördagen på Millennium! med Love Out Loud!)
Tre rätters, vitt vin, live musik, mingel & nya kontakter. Allt det där på en helt vanlig kväll - och jag fick en helt underbar kväll.
Igår hade Vellinge Kommun's högsta finansiella företag en "stjärnkväll" på Strandbaden i Falsterbo. Många klädda i frack och kavaj, finklänningar och smycken befann sig på plats för att dela ut priser till de företag som gjort mest skillnad.
Med känslan av att kvällen medförde någonting lite finare stod jag rak i ryggen och med ett stort leende när jag välkomnade folk och ledde dem till både fotografering och välkomstdrink.
När musiken kom igång var många snabba att hänga med. Bord efter bord sjöng med i allsång till klassikerna och applåderna var med efter varenda låt. Slutligen satt dem och höll händerna i luften till Saturday night fever. När music quizen var slut tog ett par damer och en herre plats bakom mig. Medan Love out Loud körde sitt blev det full "hallelujah"-känsla för var och en av oss. Musikerna var så jäkla bra, Sofie sjöng som alltid - som en helt egen Katie Melua och pappa fulländade med sin röst. Allt som allt blev det en klockren kväll och jag gick hem med en helt ny energi, bilder från kvällen från en fantastisk fotograf, uppmuntrande kommentarer från främlingar och kände mig helt på plats.
Som jag sagt innan så är det där här som gör mitt liv extra levande. Tillfälle att få vara med vid speciella events. Utan min far vet jag inte om jag hade kunnat vara del av det.
Mina tankar drar sig allt mer och mer in på management och event-leader..
Utan musiken, människorna och all den flödande energin vet jag inte vart jag ska bli av. Det är ett måste helt enkelt!
Så jag tackar Strandbaden för en oerhört trevlig kväll. Love out Loud för ett superframträdande och självklart tackar jag min pappa för att han tog mig med!
Sedan vill jag ge ett speciellt tack till Anna från OTM Foto som tog så fräcka bilder, minglade och pratade med mig och gav mig så många tips som jag kommer använda i framtiden!(Bilderna nedanför är tagna av henne.)
Tre rätters, vitt vin, live musik, mingel & nya kontakter. Allt det där på en helt vanlig kväll - och jag fick en helt underbar kväll.
Igår hade Vellinge Kommun's högsta finansiella företag en "stjärnkväll" på Strandbaden i Falsterbo. Många klädda i frack och kavaj, finklänningar och smycken befann sig på plats för att dela ut priser till de företag som gjort mest skillnad.
Med känslan av att kvällen medförde någonting lite finare stod jag rak i ryggen och med ett stort leende när jag välkomnade folk och ledde dem till både fotografering och välkomstdrink.
När musiken kom igång var många snabba att hänga med. Bord efter bord sjöng med i allsång till klassikerna och applåderna var med efter varenda låt. Slutligen satt dem och höll händerna i luften till Saturday night fever. När music quizen var slut tog ett par damer och en herre plats bakom mig. Medan Love out Loud körde sitt blev det full "hallelujah"-känsla för var och en av oss. Musikerna var så jäkla bra, Sofie sjöng som alltid - som en helt egen Katie Melua och pappa fulländade med sin röst. Allt som allt blev det en klockren kväll och jag gick hem med en helt ny energi, bilder från kvällen från en fantastisk fotograf, uppmuntrande kommentarer från främlingar och kände mig helt på plats.
Som jag sagt innan så är det där här som gör mitt liv extra levande. Tillfälle att få vara med vid speciella events. Utan min far vet jag inte om jag hade kunnat vara del av det.
Mina tankar drar sig allt mer och mer in på management och event-leader..
Utan musiken, människorna och all den flödande energin vet jag inte vart jag ska bli av. Det är ett måste helt enkelt!
Så jag tackar Strandbaden för en oerhört trevlig kväll. Love out Loud för ett superframträdande och självklart tackar jag min pappa för att han tog mig med!
Sedan vill jag ge ett speciellt tack till Anna från OTM Foto som tog så fräcka bilder, minglade och pratade med mig och gav mig så många tips som jag kommer använda i framtiden!(Bilderna nedanför är tagna av henne.)
Hela mina dagar kretsar kring rättegången för Anders Behring Breivik. Att läsa om skott som gått igenom halspulsåldern, huvuden och händer känns för mig overkligt.
Att höra vittnen beskriva hur han lugnt och kontrollerat, tömde och fyllde sitt magasin medan folk stod förfrusna i chock och sedan sköt dem. En efter en.
Att höra om männen i båtarna som begav sig ut för att hjälpa - som mötte en verklig mardröm.
Jag kan inte riktigt förstå hur en man som visat sig vara så intelligens - kan vara så okänslig. Jag kan inte riktigt förstå hur en man kan leva med ett sådant taktiskt beteende. Jag förstår inte alls hur hans hjärna fungerar, men jag kan säga att han snappar upp saker hundra gånger fortare än många av oss. Och det skrämmer en. Han är komplett medveten om vad han gjort. Så pass medveten att han verkligen trott att han gjort rätt. Men värst av allt är att han.. trots att han är så intelligent.. kallar dessa hjälplösa, mördade ungdomar för föremål. Rent ut sagt formulerar han dem som "Föremål för den extremistiske politiken". Han ser dem som ting - som pjäser i ett shackspel.
Allt det här .. är för mig inte verkligt. Jag ser det. Jag läser det. Jag föreställer mig det. Men jag kan inte förstå det. Jag säger till mig själv att jag inte kan förstå hur sådan här ondska kan få gå på denna planet.
Men sanningen är .. att jag förstår att det gör det.
Politik har alltid skapat krig. Politik har alltid skapat olikheter. Politik har alltid skapat orättvisor.
Jag är inte särskilt politiskt aktiv, men jag vet vad som står för vad och jag vet ärligt talat inte vad jag står för mest. Var och en har en poäng för sig självt. Jag som är en människa som har stor medkänsla för alla människor hade så lätt kunnat stå med i socialdemokraterna, men vad händer med ett land som leds av dem? Det är ju bara att se på Grekland nu som för in ett nazist parti för att få sitt egna liv tillbaka? Hur sjukt är inte det?
"För varje nyintagen invandrare, blir det ännu en greks arbetslöshet" fick jag höra någonstans. Det är galet.
Jag förstår medkänslan av att föra folk hit, till oss, i alla länder. Jag förstår att alla förtjänar en ny chans - särskilt dem i krig, naturligtvis ska dem få leva som vi. Jag är med till ett hundra procent. Men det krävs inte en dum människa för att förstå att någonting snabbt kan gå fel.
Och man behöver bara gå i Malmö för någon timme om dagen för att inse att något har gått väldigt fel.
Det är väldigt farligt att prata om politik. Jag diskuterar det aldrig. Jag tycker alla förtjänar rättvisa.
Men det är kanske just för att det är så farligt som man måste prata om det - man måste få säga det folk inte vill höra.
Många anser att man är rasist för att man säger att det finns brister inom invandringspolitiken. Många anser att man är rasist för att man är rädd för att gå ut om dagen. Jag säger fel om bägge två.
Det finns brister inom invandringspolitiken. Massvisa problem. Det är därför många har det svårt och det är därför många sliter för sin överlevnad - svarta som vita, unga som äldre, judar som muslimer.
Jag är inte heller rasist för att jag säger att jag är rädd för att gå ut om dagen.
Jag är mörkrädd mitt på ljusa dagen.
Jag är livrädd för främlingen som sitter på bussen, som flackar nervöst med blicken och skakar i händerna.
Jag är livrädd för mannen som ett par gånger i veckan läser koranen högt längst bak i hundra bussen.
Jag är livrädd för den vältränade blåögda mannen som går förbi mig - rädd för att han kan gå på samma skit som fick Anders Behring Breivik känslokall.
Jag är livrädd för mannen i den långa, stora rocken - rädd för vad som kan dölja sig därunder.
Jag är nästintill livrädd för att en helt normal människa i min närhet ska vara nästa Anders Behring Breivik.
Jag är nästintill livrädd för att stanna för länge i ett köpcenter - enbart för att jag är rädd över att nästa självmordsbombare kan slå till.
Det är inte konstigt att vi fasar för ondskan omkring oss. Det är faktiskt inte konstigt att människor känner rädsla för den muslimska religionen, då vi upplevt stora terrorattentat som märkt var och en av oss. Det är inte konstigt att vi är rädda för vardagen då terroristen i Stockholm mycket väl hade kunnat lyckas döda tusentals människor.
Det är inte konstigt att vi fasar för den helt normala främlingen intill oss, då denne kan bära på samma ondska som Anders Behring Breivik som faktiskt lyckades.
Vit som svart, kristen som muslim. Ondskan har visat sig i totala motsatser. Motsatser vars utgång varit detsamma.
För mig är Breivik och Al Quaida precis lika illa.
För mig kommer de aldrig få förståelse.
För mig kommer hatet aldrig bli mindre.
För mig kommer kärleken övervinna det.
För mig.. kommer livet aldrig bli helt säkert.
Att höra vittnen beskriva hur han lugnt och kontrollerat, tömde och fyllde sitt magasin medan folk stod förfrusna i chock och sedan sköt dem. En efter en.
Att höra om männen i båtarna som begav sig ut för att hjälpa - som mötte en verklig mardröm.
Jag kan inte riktigt förstå hur en man som visat sig vara så intelligens - kan vara så okänslig. Jag kan inte riktigt förstå hur en man kan leva med ett sådant taktiskt beteende. Jag förstår inte alls hur hans hjärna fungerar, men jag kan säga att han snappar upp saker hundra gånger fortare än många av oss. Och det skrämmer en. Han är komplett medveten om vad han gjort. Så pass medveten att han verkligen trott att han gjort rätt. Men värst av allt är att han.. trots att han är så intelligent.. kallar dessa hjälplösa, mördade ungdomar för föremål. Rent ut sagt formulerar han dem som "Föremål för den extremistiske politiken". Han ser dem som ting - som pjäser i ett shackspel.
Allt det här .. är för mig inte verkligt. Jag ser det. Jag läser det. Jag föreställer mig det. Men jag kan inte förstå det. Jag säger till mig själv att jag inte kan förstå hur sådan här ondska kan få gå på denna planet.
Men sanningen är .. att jag förstår att det gör det.
Politik har alltid skapat krig. Politik har alltid skapat olikheter. Politik har alltid skapat orättvisor.
Jag är inte särskilt politiskt aktiv, men jag vet vad som står för vad och jag vet ärligt talat inte vad jag står för mest. Var och en har en poäng för sig självt. Jag som är en människa som har stor medkänsla för alla människor hade så lätt kunnat stå med i socialdemokraterna, men vad händer med ett land som leds av dem? Det är ju bara att se på Grekland nu som för in ett nazist parti för att få sitt egna liv tillbaka? Hur sjukt är inte det?
"För varje nyintagen invandrare, blir det ännu en greks arbetslöshet" fick jag höra någonstans. Det är galet.
Jag förstår medkänslan av att föra folk hit, till oss, i alla länder. Jag förstår att alla förtjänar en ny chans - särskilt dem i krig, naturligtvis ska dem få leva som vi. Jag är med till ett hundra procent. Men det krävs inte en dum människa för att förstå att någonting snabbt kan gå fel.
Och man behöver bara gå i Malmö för någon timme om dagen för att inse att något har gått väldigt fel.
Det är väldigt farligt att prata om politik. Jag diskuterar det aldrig. Jag tycker alla förtjänar rättvisa.
Men det är kanske just för att det är så farligt som man måste prata om det - man måste få säga det folk inte vill höra.
Många anser att man är rasist för att man säger att det finns brister inom invandringspolitiken. Många anser att man är rasist för att man är rädd för att gå ut om dagen. Jag säger fel om bägge två.
Det finns brister inom invandringspolitiken. Massvisa problem. Det är därför många har det svårt och det är därför många sliter för sin överlevnad - svarta som vita, unga som äldre, judar som muslimer.
Jag är inte heller rasist för att jag säger att jag är rädd för att gå ut om dagen.
Jag är mörkrädd mitt på ljusa dagen.
Jag är livrädd för främlingen som sitter på bussen, som flackar nervöst med blicken och skakar i händerna.
Jag är livrädd för mannen som ett par gånger i veckan läser koranen högt längst bak i hundra bussen.
Jag är livrädd för den vältränade blåögda mannen som går förbi mig - rädd för att han kan gå på samma skit som fick Anders Behring Breivik känslokall.
Jag är livrädd för mannen i den långa, stora rocken - rädd för vad som kan dölja sig därunder.
Jag är nästintill livrädd för att en helt normal människa i min närhet ska vara nästa Anders Behring Breivik.
Jag är nästintill livrädd för att stanna för länge i ett köpcenter - enbart för att jag är rädd över att nästa självmordsbombare kan slå till.
Det är inte konstigt att vi fasar för ondskan omkring oss. Det är faktiskt inte konstigt att människor känner rädsla för den muslimska religionen, då vi upplevt stora terrorattentat som märkt var och en av oss. Det är inte konstigt att vi är rädda för vardagen då terroristen i Stockholm mycket väl hade kunnat lyckas döda tusentals människor.
Det är inte konstigt att vi fasar för den helt normala främlingen intill oss, då denne kan bära på samma ondska som Anders Behring Breivik som faktiskt lyckades.
Vit som svart, kristen som muslim. Ondskan har visat sig i totala motsatser. Motsatser vars utgång varit detsamma.
För mig är Breivik och Al Quaida precis lika illa.
För mig kommer de aldrig få förståelse.
För mig kommer hatet aldrig bli mindre.
För mig kommer kärleken övervinna det.
För mig.. kommer livet aldrig bli helt säkert.
Jag hade en av de roligaste kvällarna på länge i lördags. 28+ började med det nya bandet och stjärnskottet - Love Out Loud med medlemmarna Sofie Alven, Anders Norman, Rickard Björklund, Mats Elofsson & Martin Jönsson!
De var så löjligt bra och fick varenda människa på plats att skrika av belåtenhet. Folk kom slutligen upp i dans och applåder och det var absolut en av de bästa spelningarna jag någonsin hört! Sofie är en fantastisk sångerska, artist ocn hon och pappa har ett helt sjukt bra samspel!
När natten närmade sig kom allt fler personer på plats och jag hade en roligare utekväll än jag någonsin haft. Att slippa ungdomar och få hopa sig bland äldre, goa människor är något av det bästa jag gjort.
Vi dansade tills fötterna värkte, minglade bland olika människor och drack så mycket drinkar vi kunde!
Det var en jäkligt bra dag! & jag kan bara hoppas att jag är på plats resten av sommaren - det vet jag iallafall att Love Out Loud kommer att vara. På varenda 28+ från klockan 20.00! MISSA INTE DET!
Vi ses den 2 Juni!
De var så löjligt bra och fick varenda människa på plats att skrika av belåtenhet. Folk kom slutligen upp i dans och applåder och det var absolut en av de bästa spelningarna jag någonsin hört! Sofie är en fantastisk sångerska, artist ocn hon och pappa har ett helt sjukt bra samspel!
När natten närmade sig kom allt fler personer på plats och jag hade en roligare utekväll än jag någonsin haft. Att slippa ungdomar och få hopa sig bland äldre, goa människor är något av det bästa jag gjort.
Vi dansade tills fötterna värkte, minglade bland olika människor och drack så mycket drinkar vi kunde!
Det var en jäkligt bra dag! & jag kan bara hoppas att jag är på plats resten av sommaren - det vet jag iallafall att Love Out Loud kommer att vara. På varenda 28+ från klockan 20.00! MISSA INTE DET!
Vi ses den 2 Juni!
Äventyr efter äventyr har staplat upp sig och jag har haft en helg som jag alltid kommer att minnas!
Fredagen kunde inte komma fort nog. Redan vid elva satt jag i bilen med pappa, ordentligt vidgjord och redo att arbeta för dagen. Tunga lyft och olika rundturer specifierar vår eftermiddag - fram tills alla bandmedlemmar började dyka upp. Danskar, norrlänningar och skåningar samlades på skeppsbron för att fullända ett band. Och ett bra band blev det allt.
Under pappas releasefest föll några droppar från himlen, men folket var där - samlade och glada. Med goodiebags, drinkar och live musik blev det en riktigt lyckad kväll. Pappas tredje album är ute nu - Just Another Mile och görs med danmarks bästa musiker! Köp den!
Tack till alla som kom &' tack till alla er som kom fram och minglade med mig. Det var verkligen oerhört roligt och träffa var och en av er!
Sådana här events är för mig extra härliga. Det är ett unikt event och ger en tillfälle att träffa så många bekanta och kära. Det är samtidigt oerhört roligt att få se pappas utveckling och att få se hur många som följer honom.
Så tack för allt ert stöd! Nu satsar vi på en oerhört bra sommar!:)
Fredagen kunde inte komma fort nog. Redan vid elva satt jag i bilen med pappa, ordentligt vidgjord och redo att arbeta för dagen. Tunga lyft och olika rundturer specifierar vår eftermiddag - fram tills alla bandmedlemmar började dyka upp. Danskar, norrlänningar och skåningar samlades på skeppsbron för att fullända ett band. Och ett bra band blev det allt.
Under pappas releasefest föll några droppar från himlen, men folket var där - samlade och glada. Med goodiebags, drinkar och live musik blev det en riktigt lyckad kväll. Pappas tredje album är ute nu - Just Another Mile och görs med danmarks bästa musiker! Köp den!
Tack till alla som kom &' tack till alla er som kom fram och minglade med mig. Det var verkligen oerhört roligt och träffa var och en av er!
Sådana här events är för mig extra härliga. Det är ett unikt event och ger en tillfälle att träffa så många bekanta och kära. Det är samtidigt oerhört roligt att få se pappas utveckling och att få se hur många som följer honom.
Så tack för allt ert stöd! Nu satsar vi på en oerhört bra sommar!:)
Jag ligger nu hemma,trygg och varm i min säng.
Det har varit en lång dag och lång kväll. Fötterna värker,huvudet är trött och kroppen är äntligen avslappnad.
Imorgon väntar ett nytt äventyr.
Jag somnar med den vakande månen över mig. Den är stor,hel och lyser ljust genom min tunna rullgardin.
Jag längtar efter att sömnen ska ta mig med sig.
Natti
Känner känslan när det är fullmåne i London i natt..
Just exakt såhär.. Ser mitt liv ut i detta ögonblick.
Med ett helöppet fönster för att svalka min solbrända kropp går jag omkring i mitt lilla rum. Den första sparade buketten av rosor hänger på väggen och fångar ofta min Blick.
För ovanlighetens skull är det nystädat och med något av en doft från en parfym. Sängen är nybäddad och ser rent av mysig ut medan min byrå är fylld av alla mina viktigaste ting.
Fåtöljen är som vanligt fylld av grejer. Inför morgondagen har jag lagt upp mina nyinköpta kläder och smycken,de nya skorna och allt smink. Det är få gånger jag är såhär förberedd,men detta har jag länge längtar efter.
Imorgon är det dags för pappas releasefest. På skeppsbron kommer över 400 personer för att inviga pappas tredje album. På plats kommer det finnas mat,goodiebags,live musik och självklart en massa trevligt sällskap. Mig finner ni vid ingången. Och självklart kommer jag hålla igång med kameran så mycket som möjligt.
Vår dag börjar redan vid lunch tid imorgon.. Och kvällen kommer börja inpå innan vi tar oss vidare för att fira Zackerias tjugo års dag.
Hela helgen är fylld av planering och det är bara saker att längta efter.
För att påbörja fredagen på ett bra sätt har jag nu satt på Braveheart på Tvn. Ingenting kan få mig att må så bra som den filmen.
Klassikern!
Vädret håller verkligen igång en. Jag har gjort så många ärenden och känner ett ständigt sug efter att hålla igång mig.
Jag ber om att det håller i sig. Och jag ber om fler dagar med stjärnklara nätter,så att jag kan se ut genom mitt fönster och tänka på en annan del av livet.
Sov gott.
Louise
Det finns dagar då jag är väldigt ledsen. Det kommer antagligen inte som en chock för nån av er som varit del av mig så länge. Jag blir ledsen för att jag har en sådan oerhörd osäkerhet inom mig. Jag är väldigt rädd för hur saker och ting blir. Jag är väldigt rädd för att bli oviktig. Jag är väldigt rädd för att bli sårad.
Det finns hundratals anledningar till detta. T.ex. att jag har försökt vara bra nog för min pappa i hela mitt liv men inte riktigt kommit upp till måttet där många vill att jag ska vara. Eller att jag har lärt känna hundratals människor som slutligen lämnat en.
Och varenda gång tänker man "Varför?"
Jag vet verkligen inte vad det är jag gör fel. Senast igår fick jag samtalet som sa "Förlåt mig Louise, jag förstår att du är besviken. Jag ber om ursäkt för allt jag gjort. Det är inte ditt fel".. Den där bekräftelsen som sa "Det är inte ditt fel." Och jag tänker ändå hundratals tankar kring hur det kan ha blivit.
Vid vissa tillfällen den senaste tiden har min osäkerhet tagit vid igen. Jag har börjat tänka att jag är utanför, jag börjar analysera varför folk inte ringer. Som nu på valborg när jag visste att flera av mina vänner var ihopa hos en vän.. och inte ringde mig.. undrade jag allt mer. Ville dem inte ha mig där? Har dem tröttnat? Varför involverar dem inte mig? Sedan finns det vissa tillfällen då det går dagar innan man hör av någon. Då börjar jag analysera frågan kring om personen kommer lämna mig, om jag inte längre betyder någonting.. och allt det dära.
I slutändan vet jag egentligen att ingenting är fel i vår relation. Jag vet också om att mina vänner är dem sorts vännerna man inte behöver oroa sig för. Jag vet också om att jag är omtyckt, men att man ibland behöver lite tid, vilket är helt okej. Det är verkligen inte så att jag äger någon omkring mig. Det är inte deras skyldighet att ständigt vara nära mig, ringa mig eller tänka på mig. Det är inte deras skyldighet att få mig att känna mig trygg.
Det är min egen.
Men fan.. Visst måste man ändå få önska det?
Att man fått det där smset som sa "Jag tänker på dig." Eller "Jag älskar dig".. eller mest av allt, det jag absolut känner mest.. "Jag kommer aldrig lämna dig".. Egoistiska jag.
Att man ens vill be om sånt. Det ska komma naturligt.
Det är det jag måste lära mig.
Jag måste sluta söka bekräftelse. Men fan vad svårt det är..
Ensam är stark. Och stark håller jag på att bli. Jag ska bara trycka på den svaga punkten först.
Det finns hundratals anledningar till detta. T.ex. att jag har försökt vara bra nog för min pappa i hela mitt liv men inte riktigt kommit upp till måttet där många vill att jag ska vara. Eller att jag har lärt känna hundratals människor som slutligen lämnat en.
Och varenda gång tänker man "Varför?"
Jag vet verkligen inte vad det är jag gör fel. Senast igår fick jag samtalet som sa "Förlåt mig Louise, jag förstår att du är besviken. Jag ber om ursäkt för allt jag gjort. Det är inte ditt fel".. Den där bekräftelsen som sa "Det är inte ditt fel." Och jag tänker ändå hundratals tankar kring hur det kan ha blivit.
Vid vissa tillfällen den senaste tiden har min osäkerhet tagit vid igen. Jag har börjat tänka att jag är utanför, jag börjar analysera varför folk inte ringer. Som nu på valborg när jag visste att flera av mina vänner var ihopa hos en vän.. och inte ringde mig.. undrade jag allt mer. Ville dem inte ha mig där? Har dem tröttnat? Varför involverar dem inte mig? Sedan finns det vissa tillfällen då det går dagar innan man hör av någon. Då börjar jag analysera frågan kring om personen kommer lämna mig, om jag inte längre betyder någonting.. och allt det dära.
I slutändan vet jag egentligen att ingenting är fel i vår relation. Jag vet också om att mina vänner är dem sorts vännerna man inte behöver oroa sig för. Jag vet också om att jag är omtyckt, men att man ibland behöver lite tid, vilket är helt okej. Det är verkligen inte så att jag äger någon omkring mig. Det är inte deras skyldighet att ständigt vara nära mig, ringa mig eller tänka på mig. Det är inte deras skyldighet att få mig att känna mig trygg.
Det är min egen.
Men fan.. Visst måste man ändå få önska det?
Att man fått det där smset som sa "Jag tänker på dig." Eller "Jag älskar dig".. eller mest av allt, det jag absolut känner mest.. "Jag kommer aldrig lämna dig".. Egoistiska jag.
Att man ens vill be om sånt. Det ska komma naturligt.
Det är det jag måste lära mig.
Jag måste sluta söka bekräftelse. Men fan vad svårt det är..
Ensam är stark. Och stark håller jag på att bli. Jag ska bara trycka på den svaga punkten först.
The Lucky One var en film jag förväntade mig väldigt lite av. Nicholas Sparks, som är den mest fantastiska författare jag känner till, sviker mig aldrig. Det vet jag. Men denna filmen har stått utanför mitt schema, jag har inte vetat, jag har inte gjort mig intresserad och jag har samtidigt hållt ögonen öppna.
Att smälta att Zac Efrons var huvudrollen var svårt när han sprang omkring i sina militärkläder, sköt av sitt gevär och fångade känslan av nattkriget som varje dag pågår för någon. Men för varenda minut som filmen gick fick man en större koppling. Plötsligt hade jag glömt att han var Troy från high school musical och istället såg jag en kille som funnit sig själv, i sin kropp, i sitt uttryck, sitt talesätt och framför allt i sina ögon. Man märkte att han som person genomgått en omvandling och skapat en helt annan atmosfär i sig själv. Och jag som i många år känt en speciell koppling för de hemmafruarna som har sina män i krig, fick mig idag en tankeställare när Zac med ett oerhört starkt skådespeleri visade hur hemmalivet för en soldat kan se ut.
Det som är så extrordinärt med denna filmen är att det har samma syfte som Nicholas Sparks resterande filmer. The Notebook, Dear John.. Dessa filmer där ödet för dem alla ihopa.
Vi tänker att det är på film, men det hade så mycket väl kunnat vara så. Vem vet.. För någon kanske det är så.
När dessa två rollerna tar sig ihop känner man en sorts vibration. Här har vi Taylor Schilling som spelar Beth, totalt självmedveten, med en karaktär som egentligen är alldeles för ung men som redan lever livet av en kvinna, en mor och livspassare. Hon ser ständigt bortom allt det hon borde göra för sig själv och låter rädslan hon lever med ta över henne. Hon tar ansvar för allting hon har och hur modig hon än är mår hon aldrig bättre. Fram tills det ögonblicket Logan kommer. Man märker en tydlig skillnad i hur hon är - hon är osäker i denna nya miljö han befinner sig i, hon är osäker i vibbarna hon känner från honom och hon är så rädd över attraktionen hon känner. Den ständiga förundran kring hur han är, hur han gör det, hur han ser ut. Det är ständigt något med honom som tar fram allt det hon är rädd för i sig själv. Och där börjar läkandet. I några smärtfyllda stunder ser vi hur två främlingar håller sig urvägen, tills de ögonblicken de två bara kan förstå varandra, i de ögonblicken de måste lära sig se bortom det som är bekvämt men som kanske är tryggt. Då de börjar hantera all den smärtan som finns inom en, då de på något sätt genom en främlings närvaro börjar ta tag i sig själv. Jag kan ju säga det, att kemin mellan Zac och Taylor är fantastisk. Taylor är nog en av de bättre skådespelerskorna jag sett i mitt liv. Hennes sätt att fånga sin karaktär säger så mycket, i hur hon står, rör sig, talar, ansiktsuttryck och framför allt hennes ögon. Hennes ögon säger så mycket trots att hon själv inte säger någonting. Och genom dessa två olika människorna lyckas de finna varandra. Genom dessa olika stadiena.. Att bortse från sin egen rädsla.. Att ge chansen.. Att sluta tänka.. Att börja se bortom det obekväma.. Att bli trygga.. Att bli vänner.. Till att bli kära.
Det som är så fantastiskt med dessa filmerna är att det inte handlar om just en av dem - det handlar inte just om Logan och hans liv. Det handlar inte heller om just Beth och hennes liv. Det handlar om hur varenda människa i deras liv fulländar varandras. Varenda karaktär i bakgrunden blir viktig och varenda historia är det som gör att historien får liv. Allt får liv. Det är fantastiska skådespelare som verkligen har lyckats fånga sin egen karaktär och de har verkligen lyckats skapa connection genom dem.
En av de scenerna jag måste höja är.. den första kyssen. Det är inte en självklar kyss, med tungor och längtan. Det är istället ett klick, en nyckel som vrids om. Ett ögonblick där all den där rädslan och främligheten kommer fram, men också där allting där blir självklart. Det var oerhört rätt att få se en kyss som inte var just gjord för en film, utan som istället visar hur det kan gå till. Man kände extra mycket under det ögonblicket.
Sedan måste jag ge märkelse till ..all the love scenes.. Trots att vi ser så många av dem så blir det i vissa av dem speciellt. Här fick vi äntligen se.. hur kärleken utspelar sig. Kropparna talar helt och hållet för sig själva.
Ni vet hur en konstnär ser ut när han målar en tavla? Han sveper sin hand vid vissa tillfällen och lägger det i en vinkel som är så försiktig, men som ger så mycket. På något sätt är det så man ser dem. Deras rörelser, hur deras händer är som silkesfingrar längs varandra hud, hur kropparna passar ihop, varmt intill varann, med läppar som är lätta i trycket, men så tunga för hjärtat. De smeker varenda del av varann och får det att kännas rent av naturligt, lätt, tryggt. Dem älskar. Om och Om igen och varenda gång är det så lätt, så försiktigt och ändå så hett. Deras känslor går naturligt ihop med deras sätt. Det är fantastiska scener att se. Jag passar på att lägga in ett quote ifrån boken, som jag tycker passar så bra in; "She was struck by the simple truth that sometimes the most ordinary things could be made extraordinary, simply by doing them with the right people..."
(Där är några scener med extra dramatik i och självklart behövs det, men för mig blev det lite för mycket fiction och lite för mycket förutsägbarhet. Men det är det enda jag tyckte var ett minus av filmen och det var ändå bara en sekund av filmen så det går att bortse. )
Det som gör denna filmen är alla karaktärers små historier. Var och en av dem har ett eget syfte och tack vare allt som händer märker man hur de läker, hur de slutar säga emot sitt öde och börjar leva det. Hur de slutar leva i rädslan och vågar göra sig av med den. Det blir inte alltid lätt, det finns ständiga motstånd. Men på något sätt är detta inte den vanliga historien om hur en kvinna finner en man och lever resten av livet med honom. Utan det handlar om hur man börjar gå utanför sina egna gränser. Det handlar hur var och en av dem hittar sig själva under tiden de hittar sitt em. Platsen de hör hemma på.
Jag är oerhört upplyft av denna filmen. Den hade äkta, jobbiga tillfällen där man satt så att tårarna flödade och sedan fanns det stunder då man bara skrattade. Samtidigt fanns det tillfällen då man inte kunde sluta titta, fascinerad och på något sätt i beundrans värld. Detta var ännu en fantastisk film gjord tack vare världen från Nicholas Sparks och jag tycker var och en av er ska se den.
Syftet med filmen stod verkligen för sig självt.
"Många är så rädda för sitt öde. Jag valde att leva genom det. Och jag fann min plats."
Filmen får 4/5.
Att smälta att Zac Efrons var huvudrollen var svårt när han sprang omkring i sina militärkläder, sköt av sitt gevär och fångade känslan av nattkriget som varje dag pågår för någon. Men för varenda minut som filmen gick fick man en större koppling. Plötsligt hade jag glömt att han var Troy från high school musical och istället såg jag en kille som funnit sig själv, i sin kropp, i sitt uttryck, sitt talesätt och framför allt i sina ögon. Man märkte att han som person genomgått en omvandling och skapat en helt annan atmosfär i sig själv. Och jag som i många år känt en speciell koppling för de hemmafruarna som har sina män i krig, fick mig idag en tankeställare när Zac med ett oerhört starkt skådespeleri visade hur hemmalivet för en soldat kan se ut.
Det som är så extrordinärt med denna filmen är att det har samma syfte som Nicholas Sparks resterande filmer. The Notebook, Dear John.. Dessa filmer där ödet för dem alla ihopa.
Vi tänker att det är på film, men det hade så mycket väl kunnat vara så. Vem vet.. För någon kanske det är så.
När dessa två rollerna tar sig ihop känner man en sorts vibration. Här har vi Taylor Schilling som spelar Beth, totalt självmedveten, med en karaktär som egentligen är alldeles för ung men som redan lever livet av en kvinna, en mor och livspassare. Hon ser ständigt bortom allt det hon borde göra för sig själv och låter rädslan hon lever med ta över henne. Hon tar ansvar för allting hon har och hur modig hon än är mår hon aldrig bättre. Fram tills det ögonblicket Logan kommer. Man märker en tydlig skillnad i hur hon är - hon är osäker i denna nya miljö han befinner sig i, hon är osäker i vibbarna hon känner från honom och hon är så rädd över attraktionen hon känner. Den ständiga förundran kring hur han är, hur han gör det, hur han ser ut. Det är ständigt något med honom som tar fram allt det hon är rädd för i sig själv. Och där börjar läkandet. I några smärtfyllda stunder ser vi hur två främlingar håller sig urvägen, tills de ögonblicken de två bara kan förstå varandra, i de ögonblicken de måste lära sig se bortom det som är bekvämt men som kanske är tryggt. Då de börjar hantera all den smärtan som finns inom en, då de på något sätt genom en främlings närvaro börjar ta tag i sig själv. Jag kan ju säga det, att kemin mellan Zac och Taylor är fantastisk. Taylor är nog en av de bättre skådespelerskorna jag sett i mitt liv. Hennes sätt att fånga sin karaktär säger så mycket, i hur hon står, rör sig, talar, ansiktsuttryck och framför allt hennes ögon. Hennes ögon säger så mycket trots att hon själv inte säger någonting. Och genom dessa två olika människorna lyckas de finna varandra. Genom dessa olika stadiena.. Att bortse från sin egen rädsla.. Att ge chansen.. Att sluta tänka.. Att börja se bortom det obekväma.. Att bli trygga.. Att bli vänner.. Till att bli kära.
Det som är så fantastiskt med dessa filmerna är att det inte handlar om just en av dem - det handlar inte just om Logan och hans liv. Det handlar inte heller om just Beth och hennes liv. Det handlar om hur varenda människa i deras liv fulländar varandras. Varenda karaktär i bakgrunden blir viktig och varenda historia är det som gör att historien får liv. Allt får liv. Det är fantastiska skådespelare som verkligen har lyckats fånga sin egen karaktär och de har verkligen lyckats skapa connection genom dem.
En av de scenerna jag måste höja är.. den första kyssen. Det är inte en självklar kyss, med tungor och längtan. Det är istället ett klick, en nyckel som vrids om. Ett ögonblick där all den där rädslan och främligheten kommer fram, men också där allting där blir självklart. Det var oerhört rätt att få se en kyss som inte var just gjord för en film, utan som istället visar hur det kan gå till. Man kände extra mycket under det ögonblicket.
Sedan måste jag ge märkelse till ..all the love scenes.. Trots att vi ser så många av dem så blir det i vissa av dem speciellt. Här fick vi äntligen se.. hur kärleken utspelar sig. Kropparna talar helt och hållet för sig själva.
Ni vet hur en konstnär ser ut när han målar en tavla? Han sveper sin hand vid vissa tillfällen och lägger det i en vinkel som är så försiktig, men som ger så mycket. På något sätt är det så man ser dem. Deras rörelser, hur deras händer är som silkesfingrar längs varandra hud, hur kropparna passar ihop, varmt intill varann, med läppar som är lätta i trycket, men så tunga för hjärtat. De smeker varenda del av varann och får det att kännas rent av naturligt, lätt, tryggt. Dem älskar. Om och Om igen och varenda gång är det så lätt, så försiktigt och ändå så hett. Deras känslor går naturligt ihop med deras sätt. Det är fantastiska scener att se. Jag passar på att lägga in ett quote ifrån boken, som jag tycker passar så bra in; "She was struck by the simple truth that sometimes the most ordinary things could be made extraordinary, simply by doing them with the right people..."
(Där är några scener med extra dramatik i och självklart behövs det, men för mig blev det lite för mycket fiction och lite för mycket förutsägbarhet. Men det är det enda jag tyckte var ett minus av filmen och det var ändå bara en sekund av filmen så det går att bortse. )
Det som gör denna filmen är alla karaktärers små historier. Var och en av dem har ett eget syfte och tack vare allt som händer märker man hur de läker, hur de slutar säga emot sitt öde och börjar leva det. Hur de slutar leva i rädslan och vågar göra sig av med den. Det blir inte alltid lätt, det finns ständiga motstånd. Men på något sätt är detta inte den vanliga historien om hur en kvinna finner en man och lever resten av livet med honom. Utan det handlar om hur man börjar gå utanför sina egna gränser. Det handlar hur var och en av dem hittar sig själva under tiden de hittar sitt em. Platsen de hör hemma på.
Jag är oerhört upplyft av denna filmen. Den hade äkta, jobbiga tillfällen där man satt så att tårarna flödade och sedan fanns det stunder då man bara skrattade. Samtidigt fanns det tillfällen då man inte kunde sluta titta, fascinerad och på något sätt i beundrans värld. Detta var ännu en fantastisk film gjord tack vare världen från Nicholas Sparks och jag tycker var och en av er ska se den.
Syftet med filmen stod verkligen för sig självt.
"Många är så rädda för sitt öde. Jag valde att leva genom det. Och jag fann min plats."
Filmen får 4/5.
Det är någonting med Höllvikens höjdpunkter. Från alla håll och kanter håller folk kontakt, i förväntingar om att alla ska kunna göra någonting tillsammans. De tidigare åren har vi av ren vana möts upp vid Maj-bålet, välkomnat sommaren och haft en stor grillfest vid stranden. Då har ingen bestämt någonting, utan det har varit ren tur att alla möts upp där för att sedan bege oss vidare för att göra någonting. Tidigare år har vi inte riktigt haft åldern inne och vi har spenderat tiden på att ringa brandkåren när skogen tagit fyr, ambulansen när ungdomar spyr och föräldrar när folk inte kan gå. Men vi är inte heller riktigt kvar i den åldern. Nu är vi någonstans förväntade på nytt - vi förväntar oss nyheter då någon ska fixa något för alla.
Jag gör allt jag kan för att involvera mig i det.
Men det är inte så lätt.
När planerna ständigt går i stupet tar folk den sista utvägen - Lund. Tusentals ungdomar mötts upp för en galen dags fest. Jag såg bilderna på avstånd, med fullständig kaos, där folk blir ovänner, fyllda med sprit och omgiven med musik. Dock syntes glädje också enorm glädje, grillning och sommar på flera håll. På ett sätt är det naturligtvis ett nöje. En festival är alltid trevlig,men den har också alltid samma innebörd. Och att använda valborg som ett tillfälle att supa sig full är inte riktigt min grej längre.
Så efter att veckorna gått och jag försökt få ihop någonting stod det väldigt still. Men jag bestämde mig för att försöka göra någonting. Någonting skulle iallafall inte bli ingenting. Eller?
Jag lade upp nötter, popcorn och choklad i skålar. Köpte hem lite läsk och blandevatten så att folk som skulle komma skulle kunna njuta. Jag satt själv länge innan folket började anlända. Och med folket menar jag två personer. De resterande hade tagit sig till en annan fest - en fest hos min barndomsvän. En fest som det visade sig.. att jag inte var välkommen till.
Jag blev väldigt förvånad och satt under hela kvällen ovetandes om till varför. Som vanligt, för folket i Höllviken, verkar det som att de söker efter en anledning till att inte vara nära mig. Jag vet verkligen inte varför. Är det verkligen så att jag kan vara så hemsk? Någonting måste ju vara fel om det här blir utvägen för var och en!
Jag gör så gott jag kan, jag menar intet ont. Jag.. har alltid försökt vara en bättre vän. Jag har ärligt talat, inte gjort någonting fel. Så jag förstår inte.
Men bakom ryggen kom alla svar. Det fanns ingen ordentlig anledning. Sanningen är att personens tjej inte tycker om mig. Sanningen är att hon inte tycker om någon tjej som varit del av hans liv.
Vad ovanligt att det är så va? Jag förstår mig inte på nån av er - jag har haft ett dussintal vänner nu, som valt bort mig för att deras fucking flick/pojkvän velat det. OCH HUR KAN NI LÅTA DEM VÄLJA ÅT ER!? Jag förstår att ni älskar er partner, men heeeeelt ärligt. Om er partner älskar er så mycket, HUR KAN DEM BE ER RADERA MÄNNISKOR SOM ÄR DEL AV ER OMGIVNING? Jag blir så frustrerad på det. Redan där - när dem ber er välja bort någon, visar dem att dem inte vill ert bästa. När ni väl gjort det - har hon/han fått dig att göra val nr 1. Och sedan kommer det fan bara få påföljder!
Ni får ursäkta mitt utbrott, men jag har hållt inne detta länge nog. Det är oerhört sorgligt att människor ska bli påverkade så. Att vänner man känt i flera år inte står upp för sig själv, för mig och för dem. Att människor är så pass svaga att de lämnar en person utanför.
Så slutligen satt jag där, ensam i min stol, med en drink i handen och såg solen gå ned.
Lyckligtvis, tycker jag om att vara själv. Ensamheten låter för många hemskt, men för mig är det en underbar tid att bara vara för mig själv. Jag tar vara på de få ögonblicken så länge jag kan göra det.
Bara för att göra något extra begav jag mig ner till Millennium som varit som ett andra hem genom barndomen. Och där möttes jag med öppna armar. Gamla familjevänner, vänners familj, personalen och min familj talade med mig tills de begav sig hem. Men sen satt jag där igen, omgiven av folk som ändå har varandra.
Och förstå mig rätt, självklart är man glad för att andra har personer i ens liv. Men ibland önskar man att man själv haft det.
Hade livet gått som jag vill.. så hade jag idag haft en pojkvän att göra middag till. Jag hade dukat ute på bordet, med tända ljus och findukning, lite goda drinkar och goddoftande mat. Vi hade suttit där i ett par timmar och njutit av solen, värmen och slutligen mörkret. Vi hade pratat genom livet, skrattat och pussats. Vi hade sedan avslutat med en bra film, tända ljus och en liten efterrätt medan timmarna utanför pågick. Slutligen hade vi lagt oss ned, med kroppsvärmen intill och låtit kärleken säga sitt.
Men livet kan inte alltid gå som man vill.
När det gäller sådana här tider är jag istället väldigt engagerad. Jag ringer runt, skriver på facebook, kontaktar folk, pratar med min mor.. Uppdaterar och fokuserar. Allt för att alla ska få det bra. Men i slutändan är det jag som sitter själv, i slutändan har alla någonting och utgår från att jag inte ska vara med. Det blir jag som sitter utanför planen och jag som försöker ta mig in.
Man börjar bli ganska trött på det. Man börjar bli trött på att försöka bli accepterad. Trött på att vilja vara del av någon. Especially of those who leave..
Kvällen blev naturligtvis inte helt katastrofal. När jag tog mig hem från Millennium och stjärnorna lyste klart på himlen stod några av mina vänner utanför dörren och med ett par pojkar och en flicka spenderade vi en kort tid i mitt vard
agsrum, med musik, skratt och lite sådär sprit. Kvällen slutade ändå i tid och jag har hunnit både plocka undan, göra mig i ordning och har nu myst ned mig.
Tack vare att dem kom gick ju kvällen från nedstämd till lite bättre. Valborg är valborg och det är överskattat. Folk letar efter en ursäkt att festa - medan jag kommit så pass långt att jag letar efter en anledning till att göra någonting tillsammans.
Resten av det som händer nu, kommer jag lära mig av.
Dennes förlust, blir min "vinst".. och min vinst blir min styrka.
Jag förstår ju, att när en person väljer bort mig för sin flickvän
eller pojkvän, så ger den mig äran till att skaffa ett bättre liv
med bättre plats för vänner. För det där är ingen vän.
Man lär sig av detta. Man lär sig av allt. Och jag måste lära mig att sluta förlita mig på att andra känner samma kärlek för mig, som jag känner för dem.
Jag hoppas allt är bra för resten av er. Att Valborg vart galen och glädjefylld, med vänner och faktiskt - alkohol. Det är som en del av traditionen.
Nu är det här.
Valborg.
Maj.
Sommarn.
Du är så välkommen.
Jag gör allt jag kan för att involvera mig i det.
Men det är inte så lätt.
När planerna ständigt går i stupet tar folk den sista utvägen - Lund. Tusentals ungdomar mötts upp för en galen dags fest. Jag såg bilderna på avstånd, med fullständig kaos, där folk blir ovänner, fyllda med sprit och omgiven med musik. Dock syntes glädje också enorm glädje, grillning och sommar på flera håll. På ett sätt är det naturligtvis ett nöje. En festival är alltid trevlig,men den har också alltid samma innebörd. Och att använda valborg som ett tillfälle att supa sig full är inte riktigt min grej längre.
Så efter att veckorna gått och jag försökt få ihop någonting stod det väldigt still. Men jag bestämde mig för att försöka göra någonting. Någonting skulle iallafall inte bli ingenting. Eller?
Jag lade upp nötter, popcorn och choklad i skålar. Köpte hem lite läsk och blandevatten så att folk som skulle komma skulle kunna njuta. Jag satt själv länge innan folket började anlända. Och med folket menar jag två personer. De resterande hade tagit sig till en annan fest - en fest hos min barndomsvän. En fest som det visade sig.. att jag inte var välkommen till.
Jag blev väldigt förvånad och satt under hela kvällen ovetandes om till varför. Som vanligt, för folket i Höllviken, verkar det som att de söker efter en anledning till att inte vara nära mig. Jag vet verkligen inte varför. Är det verkligen så att jag kan vara så hemsk? Någonting måste ju vara fel om det här blir utvägen för var och en!
Jag gör så gott jag kan, jag menar intet ont. Jag.. har alltid försökt vara en bättre vän. Jag har ärligt talat, inte gjort någonting fel. Så jag förstår inte.
Men bakom ryggen kom alla svar. Det fanns ingen ordentlig anledning. Sanningen är att personens tjej inte tycker om mig. Sanningen är att hon inte tycker om någon tjej som varit del av hans liv.
Vad ovanligt att det är så va? Jag förstår mig inte på nån av er - jag har haft ett dussintal vänner nu, som valt bort mig för att deras fucking flick/pojkvän velat det. OCH HUR KAN NI LÅTA DEM VÄLJA ÅT ER!? Jag förstår att ni älskar er partner, men heeeeelt ärligt. Om er partner älskar er så mycket, HUR KAN DEM BE ER RADERA MÄNNISKOR SOM ÄR DEL AV ER OMGIVNING? Jag blir så frustrerad på det. Redan där - när dem ber er välja bort någon, visar dem att dem inte vill ert bästa. När ni väl gjort det - har hon/han fått dig att göra val nr 1. Och sedan kommer det fan bara få påföljder!
Ni får ursäkta mitt utbrott, men jag har hållt inne detta länge nog. Det är oerhört sorgligt att människor ska bli påverkade så. Att vänner man känt i flera år inte står upp för sig själv, för mig och för dem. Att människor är så pass svaga att de lämnar en person utanför.
Så slutligen satt jag där, ensam i min stol, med en drink i handen och såg solen gå ned.
Lyckligtvis, tycker jag om att vara själv. Ensamheten låter för många hemskt, men för mig är det en underbar tid att bara vara för mig själv. Jag tar vara på de få ögonblicken så länge jag kan göra det.
Bara för att göra något extra begav jag mig ner till Millennium som varit som ett andra hem genom barndomen. Och där möttes jag med öppna armar. Gamla familjevänner, vänners familj, personalen och min familj talade med mig tills de begav sig hem. Men sen satt jag där igen, omgiven av folk som ändå har varandra.
Och förstå mig rätt, självklart är man glad för att andra har personer i ens liv. Men ibland önskar man att man själv haft det.
Hade livet gått som jag vill.. så hade jag idag haft en pojkvän att göra middag till. Jag hade dukat ute på bordet, med tända ljus och findukning, lite goda drinkar och goddoftande mat. Vi hade suttit där i ett par timmar och njutit av solen, värmen och slutligen mörkret. Vi hade pratat genom livet, skrattat och pussats. Vi hade sedan avslutat med en bra film, tända ljus och en liten efterrätt medan timmarna utanför pågick. Slutligen hade vi lagt oss ned, med kroppsvärmen intill och låtit kärleken säga sitt.
Men livet kan inte alltid gå som man vill.
När det gäller sådana här tider är jag istället väldigt engagerad. Jag ringer runt, skriver på facebook, kontaktar folk, pratar med min mor.. Uppdaterar och fokuserar. Allt för att alla ska få det bra. Men i slutändan är det jag som sitter själv, i slutändan har alla någonting och utgår från att jag inte ska vara med. Det blir jag som sitter utanför planen och jag som försöker ta mig in.
Man börjar bli ganska trött på det. Man börjar bli trött på att försöka bli accepterad. Trött på att vilja vara del av någon. Especially of those who leave..
Kvällen blev naturligtvis inte helt katastrofal. När jag tog mig hem från Millennium och stjärnorna lyste klart på himlen stod några av mina vänner utanför dörren och med ett par pojkar och en flicka spenderade vi en kort tid i mitt vard
agsrum, med musik, skratt och lite sådär sprit. Kvällen slutade ändå i tid och jag har hunnit både plocka undan, göra mig i ordning och har nu myst ned mig. Tack vare att dem kom gick ju kvällen från nedstämd till lite bättre. Valborg är valborg och det är överskattat. Folk letar efter en ursäkt att festa - medan jag kommit så pass långt att jag letar efter en anledning till att göra någonting tillsammans.
Resten av det som händer nu, kommer jag lära mig av.
Dennes förlust, blir min "vinst".. och min vinst blir min styrka.
Jag förstår ju, att när en person väljer bort mig för sin flickvän
eller pojkvän, så ger den mig äran till att skaffa ett bättre liv
med bättre plats för vänner. För det där är ingen vän.
Man lär sig av detta. Man lär sig av allt. Och jag måste lära mig att sluta förlita mig på att andra känner samma kärlek för mig, som jag känner för dem.
Jag hoppas allt är bra för resten av er. Att Valborg vart galen och glädjefylld, med vänner och faktiskt - alkohol. Det är som en del av traditionen.
Nu är det här.
Valborg.
Maj.
Sommarn.
Du är så välkommen.
