Sluta önska bekräftelse..
5kommentarer
Det finns dagar då jag är väldigt ledsen. Det kommer antagligen inte som en chock för nån av er som varit del av mig så länge. Jag blir ledsen för att jag har en sådan oerhörd osäkerhet inom mig. Jag är väldigt rädd för hur saker och ting blir. Jag är väldigt rädd för att bli oviktig. Jag är väldigt rädd för att bli sårad.
Det finns hundratals anledningar till detta. T.ex. att jag har försökt vara bra nog för min pappa i hela mitt liv men inte riktigt kommit upp till måttet där många vill att jag ska vara. Eller att jag har lärt känna hundratals människor som slutligen lämnat en.
Och varenda gång tänker man "Varför?"
Jag vet verkligen inte vad det är jag gör fel. Senast igår fick jag samtalet som sa "Förlåt mig Louise, jag förstår att du är besviken. Jag ber om ursäkt för allt jag gjort. Det är inte ditt fel".. Den där bekräftelsen som sa "Det är inte ditt fel." Och jag tänker ändå hundratals tankar kring hur det kan ha blivit.
Vid vissa tillfällen den senaste tiden har min osäkerhet tagit vid igen. Jag har börjat tänka att jag är utanför, jag börjar analysera varför folk inte ringer. Som nu på valborg när jag visste att flera av mina vänner var ihopa hos en vän.. och inte ringde mig.. undrade jag allt mer. Ville dem inte ha mig där? Har dem tröttnat? Varför involverar dem inte mig? Sedan finns det vissa tillfällen då det går dagar innan man hör av någon. Då börjar jag analysera frågan kring om personen kommer lämna mig, om jag inte längre betyder någonting.. och allt det dära.
I slutändan vet jag egentligen att ingenting är fel i vår relation. Jag vet också om att mina vänner är dem sorts vännerna man inte behöver oroa sig för. Jag vet också om att jag är omtyckt, men att man ibland behöver lite tid, vilket är helt okej. Det är verkligen inte så att jag äger någon omkring mig. Det är inte deras skyldighet att ständigt vara nära mig, ringa mig eller tänka på mig. Det är inte deras skyldighet att få mig att känna mig trygg.
Det är min egen.
Men fan.. Visst måste man ändå få önska det?
Att man fått det där smset som sa "Jag tänker på dig." Eller "Jag älskar dig".. eller mest av allt, det jag absolut känner mest.. "Jag kommer aldrig lämna dig".. Egoistiska jag.
Att man ens vill be om sånt. Det ska komma naturligt.
Det är det jag måste lära mig.
Jag måste sluta söka bekräftelse. Men fan vad svårt det är..
Ensam är stark. Och stark håller jag på att bli. Jag ska bara trycka på den svaga punkten först.
Det finns hundratals anledningar till detta. T.ex. att jag har försökt vara bra nog för min pappa i hela mitt liv men inte riktigt kommit upp till måttet där många vill att jag ska vara. Eller att jag har lärt känna hundratals människor som slutligen lämnat en.
Och varenda gång tänker man "Varför?"
Jag vet verkligen inte vad det är jag gör fel. Senast igår fick jag samtalet som sa "Förlåt mig Louise, jag förstår att du är besviken. Jag ber om ursäkt för allt jag gjort. Det är inte ditt fel".. Den där bekräftelsen som sa "Det är inte ditt fel." Och jag tänker ändå hundratals tankar kring hur det kan ha blivit.
Vid vissa tillfällen den senaste tiden har min osäkerhet tagit vid igen. Jag har börjat tänka att jag är utanför, jag börjar analysera varför folk inte ringer. Som nu på valborg när jag visste att flera av mina vänner var ihopa hos en vän.. och inte ringde mig.. undrade jag allt mer. Ville dem inte ha mig där? Har dem tröttnat? Varför involverar dem inte mig? Sedan finns det vissa tillfällen då det går dagar innan man hör av någon. Då börjar jag analysera frågan kring om personen kommer lämna mig, om jag inte längre betyder någonting.. och allt det dära.
I slutändan vet jag egentligen att ingenting är fel i vår relation. Jag vet också om att mina vänner är dem sorts vännerna man inte behöver oroa sig för. Jag vet också om att jag är omtyckt, men att man ibland behöver lite tid, vilket är helt okej. Det är verkligen inte så att jag äger någon omkring mig. Det är inte deras skyldighet att ständigt vara nära mig, ringa mig eller tänka på mig. Det är inte deras skyldighet att få mig att känna mig trygg.
Det är min egen.
Men fan.. Visst måste man ändå få önska det?
Att man fått det där smset som sa "Jag tänker på dig." Eller "Jag älskar dig".. eller mest av allt, det jag absolut känner mest.. "Jag kommer aldrig lämna dig".. Egoistiska jag.
Att man ens vill be om sånt. Det ska komma naturligt.
Det är det jag måste lära mig.
Jag måste sluta söka bekräftelse. Men fan vad svårt det är..
Ensam är stark. Och stark håller jag på att bli. Jag ska bara trycka på den svaga punkten först.
5 kommentarer
Elin
02 May 2012 23:06
Känner igen mig i vad du skriver. Jag måste också lära mig att sluta söka bekräftelse. Men det är svårt. Man vill så gärna att folk ska säga "jag tycker om dig" eller iaf säga något som visar det, som "ses ikväll?" eller "hur har din dag varit?". Men det betyder ju ännu mer när man inte behövt fiska efter att få den bekräftelsen. Tror det är något som man bara måste lära sig med tiden. Att slappna av och låta andra upptäcka att man e värd uppskattning.
Louise
02 May 2012 23:42
Du har så rätt Elin. Det är precis det.. Det ska vara naturligt. Det ska komma från hjärtat och inte för att man behöver det.
caroline
03 May 2012 08:15
Alla söker väl efter bekräftelse?Du verkar helt normal:)
Anonym
03 May 2012 13:35
Louise är helt normal och fantastisk. Ibland behöver man lära sig att inte söka bekräftelse hos fel människor. Det finns människor som lyfter sina vänner och vänner som trycker ner sina medmänniskor... Det gäller att våga välja bort de som inte lyfter...
Louise
03 May 2012 18:43
Tack till er båda.. Det känns bra och få veta att jag inte är onormal..
Och ja.. Det är rätt, men jag känner inte att jag sökt det hos fel människor. Men jag kanske har fel.. vi får se=)
Kommentera