Missnorman

Hon sipprar på kaffet och känner hur värmen sprider sig utmed själen. Morgonen är för en gångs skull lite molnig och solen visar tacksamt nog lite frånvaro medan värmen hänger kvar. Hon behöver tiden till att vara inomhus och göra ingenting. Varje dag har det gått i ett och de konstanta försöken i att distrahera huvudet från vad hon inte kan göra någonting åt har gjort veckodagarna lite extra långa. Idag lyckades hon få ro på det enda sättet hon kan - med kroppen i havet och huvudet under vattenutan medan andetagen fyller lungorna. Det finns ingenting mer lugnande för kropp, sinne och själ som att få njuta av havet på dess varmaste dagar. Nu är hon mör och huvudet tungt. Hon hade behövt gråta. Det är inte så att hon inte försökt, men varenda känsla har legat gömd bakom en vägg som inte gått att rubba - kanske för att det känns som att om hon tillkännager den så kommer hon inse att det kommer bli jobbigare för henne än vad det blivit än.

Det är fem dagar sedan de pratade sist och hon vet inte om han på något sätt bryr sig. Om och om igen gör konversationerna om i huvudet och hon försöker greppa vid minsta lilla som går att finna. Till viss del vet hon att så fort hon hör hans röst, ser hans ansikte eller känner av hans energi så har hon full tillit till vad de är igen. Hon har aldrig upplevt något liknande. Det är precis som att han satte sig in i hennes liv och gav klarhet i allt och ingenting har någonsin känts så normalt. Samtidigt har ingenting varit mer skrämmande och ingenting mer obekant. Det enda hon någonsin har vetat är hur man går in i relationer med killar som inte vill gå fram och där känslor inte varit en delaktighet i allt. Nu är känslorna på insidan, utsidan och någonstans mitt emellan och hon vill ingenting annat än att göra allt av det. Jobbigt då att han satte stopp för det. Han som ville gå all in. Som såg på henne på ett sätt som fick henne att tappa bort sig i meningen. Han som hon hela tiden vill hålla om och känna doften av. Vars hand hörde ihop så fint med hans. Vars konversationer aldrig hade ett stopp från när de startade. Han som var lika mycket för mycket som hon. Tills det blev för mycket för han. Tills han blev livrädd för allt vi är och som varken överger det eller agerar på det. Och nu står vi och stampar på oklar mark. Den enda marken jag inte vill vara på med honom. Fem dagar har passerat och jag har inte hört ett ljud av honom. Jag accepterar och respekterar till fullo att hans liv har annat. Men det är så jobbigt i slutändan, för varje dag längtar jag efter att han ska få bli del av mina dagar. Så nu får tystnaden gärna komma till ända. Jag måste få veta. Är kärleken äntligen menad att få hända?

Sophie's fnitter sprider sig som en melodi i luften och hon kramar sin dotters hand lite extra.  Doften av sand når henne och hon tar ett djupt andetag för att få in den bekanta doften. På så många vis så känns det som att komma hem varenda gång man tar sig upp för den lilla kullen för att sedan mötas av kritvit sand och ett kristallklart hav. Hon ler varmt för sig själv och känner hur lugnet återigen sprider sig inombords.

- Mamma, mamma! ropar Sophie och pekar på hunden som springer längs med strandkanten.

- Gå du, säger hon och släpper sin dotters hand.

Sophie rusar snabbt iväg men stannar halvvägs till för att ta av sig skorna. Hon skrattar och slänger dem slarvigt åt mitt håll.

- Unge, fnittrar hon för sig själv.

Hon ser på när Sophie springer längs med strandkanten i tappra försök att leka med hunden som nu hoppar mellan hennes ben. 

- Ta det försiktigt, ropar hon svagt. Du kommer bli blöt.

Vågorna når gott och väl upp till Sophie's knän när de når land och hon plaskar förtjust.

- Såja.. skrattar hon frustrerat. 

Längs med stranden har folk börjat ta sig ned för dagen. Sommaren är ovanligt tidig och det varierande mellan regniga dagar och sol börjar se sitt slut. Det här är oavsett årstid hennes favoritställe. Ingenting är mer läkande för henne än att få sitta i ett med vågorna. Det är något speciellt med havets förmågor. Det är som att i varje våg ut tas det lite negativ energi och i varje våg som kommer in lämnas ny energi. Hon har suttit här i alla möjliga väder. Regn, storm och sol. Den senaste promenaden hon tog var innerligt den bästa hon varit med om. 

Himlen hade i början av kvällen varit brinnande röd och övergått i orange och svagt rosa när hon nått stranden. När hon gått en stund och nått bryggan sitter hon och fokuserar på det glasklara havet och färgspelet på himlen som passerar sig. I nästa sekund slår vågorna mot kanten och varma vindar tar fart tillsammans med nätta regndroppar. Det var inte förrän hon vände sig om en stund senare för att se en helt genomgrå himmel bakom sig - och en jätte regnbåge som lyste upp mörkret med all sin färg. Hon minns att hon kvävde ut ett glädjetjut av det som pågick framför henne och att hon lovade sig själv att föreviga den bild som var framför henne. Magi. På ena sidan pågår en solnedgång fylld i sina mest pragmatiska färger och på andra sidan kom mörkret och på vägen enades dem i ett. Lite som livet. Det går upp och ned och är både ljust och mörkt och tillsammans kan det skapa något magiskt. 

Det hade gått lite över ett år sedan Richard's död och Angela hade på något sätt hela tiden behållt fotfästet.

De säger att sorg tar tid och trots att hon är förberedd på att de ska komma i vågor så har det på många vis gått bättre än väntat ändå. Hon vet inte om det beror på att hon kanske inte till fullo inser att han aldrig kommer komma hem igen. Istället är det fortfarande som under hans turer - han kommer trots allt tillbaka. 

Det är oftast inte henne själv det är jobbigast för. Det är reaktionerna på medmänniskorna hon möter. Häromdagen hade Sophie mött en av sina kamrater från förskolan på sommaravslutningen och då kamraten nyss förlorat sin mormor i cancer pratade barnen obekymrat om deras bortgång och att de egentligen skulle varit här, men att de inte kunde på samma vis.  

Sophie så kvickt och lättsamt som alltid, sa så berörande "Min pappa är också död. Han sitter på ett av molnen och tittar på oss idag. Vilket tror du han sitter på?" 

Medan de båda barnen börjat titta upp så tog resterande föräldrar något så när förskräckta andetag i en reaktion på det berörande talesättet. Sympatiblickarna tar nästan aldrig slut. 

Inte för att man inte uppskattar dem, men för att de tillslut är allt folk verkar se hos en.

Alla förutom en. 

 

Angela hade inte hört av Dale på veckor. Tystnaden från honom kunde nästan påverka henne mer än tystnaden från RIchard och på många sätt kunde det irritera henne. Hon gjorde allt hon kunde för att skaka av sig känslorna det skapade inom henne, men det gick inte. Hon såg på klockan och undrade vart han befann sig nu. Vad han gjorde och hur han mådde. Och varför han bara inte svarade henne. Hon visste att han brydde sig. Det var det tydligaste i världen. Men han blev alltid onåbar och det var precis som att när han hade kommit som närmast var han tvungen att ta sig ännu längre bort. Hon kunde inte i sin vildaste fantasi förmå sig att förstå, hur något som var så lätt för henne, var så svårt för honom.