Missnorman

Hon sipprar på kaffet och känner hur värmen sprider sig utmed själen. Morgonen är för en gångs skull lite molnig och solen visar tacksamt nog lite frånvaro medan värmen hänger kvar. Hon behöver tiden till att vara inomhus och göra ingenting. Varje dag har det gått i ett och de konstanta försöken i att distrahera huvudet från vad hon inte kan göra någonting åt har gjort veckodagarna lite extra långa. Idag lyckades hon få ro på det enda sättet hon kan - med kroppen i havet och huvudet under vattenutan medan andetagen fyller lungorna. Det finns ingenting mer lugnande för kropp, sinne och själ som att få njuta av havet på dess varmaste dagar. Nu är hon mör och huvudet tungt. Hon hade behövt gråta. Det är inte så att hon inte försökt, men varenda känsla har legat gömd bakom en vägg som inte gått att rubba - kanske för att det känns som att om hon tillkännager den så kommer hon inse att det kommer bli jobbigare för henne än vad det blivit än.

Det är fem dagar sedan de pratade sist och hon vet inte om han på något sätt bryr sig. Om och om igen gör konversationerna om i huvudet och hon försöker greppa vid minsta lilla som går att finna. Till viss del vet hon att så fort hon hör hans röst, ser hans ansikte eller känner av hans energi så har hon full tillit till vad de är igen. Hon har aldrig upplevt något liknande. Det är precis som att han satte sig in i hennes liv och gav klarhet i allt och ingenting har någonsin känts så normalt. Samtidigt har ingenting varit mer skrämmande och ingenting mer obekant. Det enda hon någonsin har vetat är hur man går in i relationer med killar som inte vill gå fram och där känslor inte varit en delaktighet i allt. Nu är känslorna på insidan, utsidan och någonstans mitt emellan och hon vill ingenting annat än att göra allt av det. Jobbigt då att han satte stopp för det. Han som ville gå all in. Som såg på henne på ett sätt som fick henne att tappa bort sig i meningen. Han som hon hela tiden vill hålla om och känna doften av. Vars hand hörde ihop så fint med hans. Vars konversationer aldrig hade ett stopp från när de startade. Han som var lika mycket för mycket som hon. Tills det blev för mycket för han. Tills han blev livrädd för allt vi är och som varken överger det eller agerar på det. Och nu står vi och stampar på oklar mark. Den enda marken jag inte vill vara på med honom. Fem dagar har passerat och jag har inte hört ett ljud av honom. Jag accepterar och respekterar till fullo att hans liv har annat. Men det är så jobbigt i slutändan, för varje dag längtar jag efter att han ska få bli del av mina dagar. Så nu får tystnaden gärna komma till ända. Jag måste få veta. Är kärleken äntligen menad att få hända?