Glad mors dag mamsen.
Tack för allt du dagligen gör för mig, för all kärlek du förmedlar och för att du finns. Mitt liv hade aldrig varit som det är om inte det vore för dig. Du är min skyddsborg i alla lägen mamsi.
Du gör allt för mig och jag vill göra allt tillbaka.
Jag älskar dig mamsen!
Euuuphoooooriiaaaa
Fram till Loréen kom på scen.
Loreen var tidigt ett starkt bidrag och hoppet har för första gången på länge funnits i Svenskarnas hjärta.
När Loréens vinst igår meddelas jublade vi i hemmen, på tvn och i Stockholm brann folket med glädje - folk badade i fontänerna, sprang längs torgen och jublade i sina bilar. Detta var nästan lika stort som jag minns fotbolls VM som liten.
Och idag vaknar vi och känner en sorts ny styrka och ny sorts glädje. Hur oviktigt melodifestivalen än är för folk - så är det något speciellt som händer när vi väl tar oss så starkt igenom det. Nu blev det historiskt. Och Sverige fick någonting att tro på. Det var allt länge sen och det var allt vad vi behövde.
Loreen, det tog ett decennie men du gav oss något historiskt och du gjorde det med ett riktigt bra nummer!
Grattis &' stort tack!
Summer night
Vändning
Allting verkar reda ut sig. Bit för bit.
Samtidigt har jag accepterat mitt jag.
Adele är en kvinna vars röst hänförde mig i flera veckor och vars musik fortfarande berör mig.. Men hennes framförande och hennes personlighet har varit så oerhört smittsam. Hon har en sådan fantastisk humor och ett underbart skratt - och hon har lärt mig att man ska älska sig själv. Men hon har gått igenom mycket för att kunna inse det. Och man ser det. Man ser det i hennes ögon, i hennes blick. Det är så tydligt att det finns historier i hennes ögon.. Vissa historier som är sagda och vissa som föralltid hålls osagda. Hennes ögon är det starkaste där är. Så oavsett hur hon ser ut, kroppsmässigt, så säger hennes ögon allt om henne.. Men just nu beundrar jag varenda kurva på hennes kropp. Jag beundrar hur hon hanterar alla kändisar som säger att hon inte är perfekt - bara för att hon inte är en size 2. Hon visar hur fantastisk hon är precis som hon är och jag har kommit till just den delen. Vissa försöker sätta in grillar i mitt huvud.. De försöker övertyga mig om att min storlek har en betydelse för vem jag kan bli.. Och för vilka människor som ska finnas i det.. Det finns vissa personer som använts sig av det för att få mig att tro att jag är mindre värd. Och dessa personerna ska bara veta hur jag står över dem. Jag ler åt dem och säger "Din osäkerhet över din kropp och din osäkerhet över den du är kan du få leva med i resten av ditt liv, medan jag lever mitt liv utifrån den jag är och vet att jag kan vara."
Jag är trött på att klaga på livet. Jag är också trött på att kämpa för det som är dåligt för mig.
Jag vill börja leva som jag kan.
Så ni andra.. som letar fel på mig.. Gör samma sak. Gör något av er själva istället för att se på mig.
Jag kommer att visa er precis vem jag kan vara.
Smiling eyes
ker jag ofta tillbaka till när jag var liten. Jag minns inte så mycket.. Men jag har hört att jag var en väldigt glad unge. Jag hade alltid ett skratt pågång och en glimt i ögonen. Jag glömmer aldrig historien jag fick höra om när jag sprang runt på stranden och knackade på folks kylväskor - en glad, social och matglad unge redan då;) När jag ser på bilderna i de gamla fotoalbumen så har jag alltid ett leende - inte bara på läpparna, utan i ögonen. Jag skiner.
Men som jag minns det hade jag en väldigt bra uppväxt.
Kvällarna jag minns är dem vi hade i trädgården - med baren pappa byggde, tv'n ute och alla familjevänner. Det var varenda gång en stort match var på gång som vi samlades. Jag kunde ju aldrig sporten, det var jag för liten för, men jag älskade stämningen. Jag minns också Sjögränd, gatan jag bodde på, som en färgglad och lycklig gata. Vi barn var alltid ute - på lekplatsen eller utklädda för de olika högtiderna. Eller så band vi ett hopprep i lyktstolpen och hoppade hopprep. Varenda gång en ny familj kom till gatan välkomnade vi dem med ett leende och en kaka. Åh! Och såklart.. Varenda år hade vi kräftskiva och då spärrade vi av gatan - och då var verkligen alla med. Nu är vi bara ett par hus åt gången med ett par främlingar här och var. Vi var på något sätt väldigt nära. En väldigt kär gata. Vi hade en bra sammanhållning. Jag har ändå en del minnen och alla är bra. Men idag känns det annorlunda.
Kommer man till Sjögränd så är lekplatsen borta och det enda som finns kvar är rent ogräs. Gatan är fylld av parkerade bilar och gråa hus. Det finns inga barn som springer runt på gatan. Kräftskivan som hålls har än så länge varit regnig och fylld av några fåtal grannar - och dem flesta är nya dessutom. Inte för att det är något fel på dem, men .. stämningen förändrades. Stämningen blev annorlunda. Saker och ting är annorlunda.
Vi växte. Vi förändrades. Föräldrarna skildes. Familjerna flyttade. Och med vår förändring.. förändrade gatan sig.
Det är kanske en annan sak att se sin uppväxt från ett barns ögon. Och därför kanske inte heller glimten i mitt öga är detsamma. Jag har kanske sett för mycket. Upplevt för mycket. För mycket jag inte var redo för. Och jag fick väl aldrig riktigt chansen att anpassa mig - att säga hejdå till det som varit. Utan rätt som det är hände någonting - och tillsammans med alla förändringar, förändrades jag också.
Jag undrar var den är ibland. Glimten. Den innerliga glädjen. Jag vill så gärna kunna se mig själv i spegeln och bara se den där glimten i ögat. Jag vill känna glädjen spira och livets syfte lyfta mig. Men varje dag möts man av mörker i tidningarna.. Och under dagen möter man en gammal vän som inte ens säger hej längre.. Eller så ser man hur en vän sörjer sin bortgångne familjemedlem.. Eller så är det någonting i hemmet som man kämpar med. Det är alltid någonting som påminner en om hur hård fajten kan vara. Hur hårt livet kan vara.
Men jag är 18 år. Många säger att det tar sin tid för att finna sig själv och när man väl har gjort det så hittar man också glimten. När man har fått chansen att ta tag i allting som varit och släppa det så kommer hela ens inre göra det också. Jag har väl babblat en del om det här genom åren, men ärligt talat så vet jag ingen annan väg. Jag kan finna glädje och skämt och skratt. Guldvärda ögonblick givetvis. Men någonstans känner jag i ögonen en helt annan blick - en blick som säger att så många historier har utfärdats och att så många ska göras. Jag ser på denna lilla flickan på bilderna och undrar så.. "Vart tog hon vägen?" .. Jag saknar henne så. Jag vill nå henne. Jag vill bli henne.
Frågan är bara.. Hur gör man?
Stockholm
Spelningen var en succe och de femtiotal människorna på plats applåderade, jublade och visslade. . Folk samlades allt mer och mer och till och med trappan fylldes vid ett par tillfällen. Ett par skivor såldes och vi vill absolut spela i Stockholm igen!
Turnen tar oss på allt fler och fler ställen. Det är så underbart för mig att få komma iväg och uppleva sådana saker jag annars inte fått uppleva.. Det är ännu mer underbart för mig att få kontakter, träffa människor och använda mig av fotograferingen. Det kändes så tråkigt att åka tillbaka.. Att få komma ut visar verkligen hur mycket man missar. Det finns så mycket att göra.. om ett par dagar är det vad jag kommer att kunna göra. Eller ja.. åtminstone efter denna sommarn.
Tack för denna roadtripen pappa. &Tack Mats&Rickard för en hel del skratt.
&' tack stockholm! Vi ses igen!
Goodbye Glee
Glee som var en serie som var så oseriös. På samma sätt som vi var ungdomar på en skola, var dem ungdomar i en serie. Med karaktärer vars personligheter inte alls gick ihop. En serie som tog upp allt man kan sätta sig in i. En serie med musik som fick vem som helst att stanna upp.
Glee är på något sätt just det jag avskyr - det är karaoke. Det är folk i en studio som kan sjunga, men som kan redigeras och sjunga och kopiera varenda lilla låt som görs. Men någonstans på vägen märkte jag att det inte handlade om hur dem sjöng det i studion - utan hur dem framförde det. Varenda sång de framförde hade ett helt eget budskap. Och det var det som fick mig att fastna.
Jag har spenderat timmar med Glees musik. Timmar med glees avsnitt. Timmar på diskussioner kring allt som Glee kringgår. Glee var något oseriöst och nytt, men som genom dessa tre åren blivit en vän.
Jag ser nu på det nästsista avsnittet och kan inte hålla mig från tårar.
I tre år har Glee skapat unika karaktärer, unika historier, unika problem och lösningar, hopp och tro. Glee har visat hur annorlunda är möjligt och.. de har framför allt har fört ihop människor genom musik.
Jag har under dessa tre åren jag växt upp - haft Glee med mig minst en gång i veckan. Det är på något sätt en dag i veckan som blir väldigt viktig.
En dag i veckan varje månad, varje år i tre år, blir slutligen många viktiga dagar. Nu närmar sig slutet. Och varenda gång ett avslut kommer så känns det lika ledsamt, men vet ni vad? På något sätt känner jag samma fria känsla som jag känner inför studenten - att det är okej. Den där sista tåren säger att det är rätt.. att lämna det man varit bakom sig och att det är dags att bli det man vet att man önskar sig.
Glee lärde känna mig för tre år sedan. Vi har båda utvecklats. Tittar man på dessa karaktärerna känner man knappt igen dem från var dem började, men när jag ser på mig själv så känner jag fortfarande igen mig, men jag ser samtidigt någonting annat - en sorts annan glimt. Jag är inte rädd längre. Allt som är självklart, är tydligare än det någonsin varit.
Tack för tre år Glee. Jag kommer alltid minnas er.
Stockholm.. Du har fått en plats i mitt hjärta!
Jag vill verkligen inte hem,men dörren är stängd och bilen igång. Stockholms kvällsljus lyser och staden är i gung. Jag önskar att jag fått stanna längre.
Men ja kommer tillbaka!
Vilken kväll!
Tack Engelen!
&tack pappi,Mats&rickard!
http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140166.jpg">http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140166.jpg">http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140166.jpg%3C/a%3E">http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140166.jpg" class="image">
http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140208.jpg">http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140208.jpg">http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140208.jpg%3C/a%3E">http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140208.jpg" class="image">
http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140245.jpg">http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140245.jpg" class="image">
http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140285.jpg">http://missnorman.blogg.se/images/2012/pic_203140285.jpg" class="image">
Stockholm!
And we're off to Stockholm!
Klockan 18.00 slår portarna upp
På Engelen i Stockholm.
Ses vi där?
It takes a lot of crystals to make something shine
För inte så länge sedan pratade jag ju om hur många människor jag haft i mitt liv. Hur många jag känt. Hur många som tillslut försvunnit.
Men som jag sa.. När en dörr stänger sig, öppnar sig en annan. Och nu har ännu en dörr öppnat sig.
För ett par månader sedan gick jag in i klassrummet, ofixad och utan förväntningar. Det var första mötet med min handledare och när vi varit utan kontakt i så lång tid förväntade jag mig väldigt lite.. Men när dörren väl öppnade sig såg jag snabbt upp och möttes av en helt annorlunda energi. In kommer en kille vars genuina leende möter mig och på bara ett ögonblick sade det klick. Utan en aning om vem vi var för varandra intresserade han sig, frågade om mitt projekt och ställde frågor. Förvånad satt jag förmodligen väldigt försiktig och med annorlunda ansiktsuttryck innan jag väl började öppna upp mig. När mötet var slut följde vi varandra så långt det gick innan vi gick- utan varken namn eller någonting annat.
Tre veckor gick och det var dags för sista mötet - och i det ögonblicket jag kommer in sätter jag mig ner utan honom i sikte. Men plötsligt öppnas dörren och redan då känner jag energin. Jag ser upp och möter hans blick. Båda ler. Plötsligt springer han fram och kramar om mig i samma ögonblick som han tjuter "Loouuiiiise".. Jag skrattade förvånat. Vi småpratade lätt och skämtsamt innan det var dags för redovisning, men när jag väl stod däruppe kunde jag inte titta på honom utan att le stort.
Det tog en sekund för oss att finna en avslappnad, äkta relation.
Vi har haft ett fåtal tillfällen då vi träffats, men igår var ett nytt tillfälle. Josefin som är min närmsta vän bjöd hem mig och erbjöd chansen att bjuda hem även min nye käre vän. Han medtog sig tre personer jag inte mött förut, men inte en enda sekund var jag orolig. Jag visste direkt att oavsett vem han tar med sig och oavsett vem han möter så är han alltid lika trevlig. Och så rätt jag hade.
Redan när kvällen börjat satt vi där, ett par främlingar, jag, Josefin och Lovisa och hade det så trevligt. Kvällen var ung, musiken var för ovanlighetens skull så bra och människorna var lika bra. Men när kvällen tog sig vidare och dessa fyra killarna kom så ändrade sig atmosfären. Min nye vän satte sig i mitten bland alla människor och trots allas olikheter kom han överens med var och en av dem.
Jag vet nu, att oavsett vart jag för med honom och oavsett vart han tar mig - är jag alltid trygg.
Min mamma och pappa har alltid sagt till mig att jag måste sluta söka mig till fel människor. Och jag har alltid undrat varför jag har blivit lämnad av alla dessa "fel" människorna.. Men jag inser ju att det är för att det ska finnas plats för sådana som Simon.
Jag har absolut lätt för att möta nya människor. Jag har absolut lätt för att prata mig in hos folk. Men det är så få människor jag lyckas skapa en relation med. En relation som dessutom säger något i sig självt.
Simon är den sortens vän som passar in i alla hörn och kanter, i mitten och uppe och nere. Han är så oerhört lätt människa att ha och göra med.. och samtidigt kan han sitta och ta fram sådana sidor hos mig som är mest bräckliga. Dem sidorna jag inte visar för någon. Han gör så mycket genom att göra så lite. En av dem sakerna som satt sig mest är den gången han tog min hand och sa "Louise, hur är det med dig? Vi har inte pratat om dig på väldigt länge. Berätta för mig." och jag kunde se i hans ögon att han brydde sig. Och , när han fick frågan att beskriva mig med ett ord igår så säger han exakt samma sak som jag säger om honom"Hon bryr sig."
Det är många människor i ens liv som kan bry sig om en, t.ex. när det händer någonting. Men det är få gånger man kan möta en vän och känna att denne bryr sig om en varje dag och inte bara när någonting viktigt händer.
Jag ger lätt människor för mycket. Många skräms av det.
Han är den första på länge som inte skräms av mig.
Så Simon, allting händer för en anledning. Jag är glad över att livet fann dig. &' jag är väldigt glad över att du finns.
Gårdagen var en av de bättre på länge. Varenda människa på plats gjorde kvällen så jäkla trevlig, stämningen var lyckligare, härligare och bättre än jag känt på länge, musiken var så bra, dansen var så impulsiv och så rolig. Vi var omkring 13 främlingar i ett rum. 13 främlingar som blev sådana vänner.
Josefin, jag kan inte tacka dig nog. Jag hoppas att du kände dig lika lycklig och lika trygg som jag.
Och oavsett vad som händer är du mer värdefull än alla människor som kommer och går.
&' Lovisa, du som alltid får mig att känna mig så sedd och så älskad. Stor eloge till dig. Jag kan aldrig krama dig länge nog!
Det var länge sedan jag kände att jag sken, men tack vare er.. Kände jag att glädjen glittrade i ögonen igår.
&' det var tack vare er.
Tack för en av de hittills bästa kvällarna i mitt liv.
Jag känner på mig att det kommer bli en väldigt unik sommar.
2012 - kom och ge mig det bästa avslutet du kan.
The untold story
För inte så länge sedan kände jag att livet utöver studenten närmade sig. Vi är många som inte har en aning om vad vi ska göra. Jag har länge haft ett mål,men inte riktigt varit medveten om hur jag ska ta mig dit.
Dag efter dag passerade och plötsligt tog jag mitt första steg. Med cv efter cv åkte jag ut till olika affärer för att skaffa mig ett jobb. När jag väl hamnade på en intervju var jag lugn och glad,men med allt mer press kom nerverna fram. Jag höll mig dock så optimistisk jag kunde och efter bara några dagar ringde telefonen och mejlen trillade in.
När jag fått mitt jobb med start tre dagar efter studenten hade jag sommarjobbet förberett. Nu var frågan passionen.
Jag har i många år följt skådespelare som kommit långt. Skådespelare som jag funnit mig beundra så. Och senast idag hörde jag en av dem säga "jag gick inte färdigt high school."
Skådespelare är precis som jag - människor som har ett större budskap de vill förmedla. Jag har alltid drömt om att få stå framför kamerorna,jag har alltid sett mig själv sitta med intervjuarn och jag har alltid sett mig lika exalterad som fansen.. Samtidigt har jag känt att jag inte ska stå bland fansen,utan jag vill hjälpa till med att förmedla budskapet.
Jag har aldrig vetat riktigt hur. Jag har hört vissa som bara kontaktat en agent och kommit in i rätt spår. Medan vissa - som min vän Fanny - spenderat flera år på teatern. Skaffat en utbildning,erfarenheten och känslan av scenen. Hon har fått lära sig allt - sång,dans,musik och grundämnen. Hon repeterar idag för sin medverkan i Cats.
Varenda gång vi pratar säger hon samma sak ; Du borde stå med mig Louise.
Och hon har rätt.
Jag har alltid känt ett kall till att stå på scen. Jag har alltid känt ett kall till budskapet,till att få representera en karaktär och olika känslor och historier. Jag har aldrig riktigt sett mig som bra nog.
Och jag har dem senaste åren tänkt; jag är försent ute.
Men bara för att ta chansen tog jag mig runt på internet. Jag anmälde mig till olika teaterskolor och sånglektioner. Sånglektionerna var på sitt slut,men ja fick ändå chansen av att se hur det är. Och ni vet den dagen jag satt med en ful hatt på huvudet och skrev "Gissa var jag är?"
Då var jag på Malmös amatör teater forum. Deras teaterfestival var den dagen och jag var volontär som hjälpte till och fick se flertal framträdanden och lära känna människorna bakom det. Fet var fantastiskt och se att människor i 6årsåldern gav sådana framträdanden.
En av teatrarna handlade om hitlers sista dag i bunkern och det var ungdomar i min ålder som framträdde. De gav oss ett helt fantastiskt framträdande. Jag blev så oerhört tagen av pojken som spelade Hitler - han hade lärt känna sin karaktär så pass innantill att han kunde varenda ansiktsuttryck och fingerrörelse.
När jag pratat mig igenom dagen visste jag att det fanns klasser som var för mig. Jag anmälde mig till filmsceneri och ungdomsteater som är nu i sommar - men beroende på mitt nya schema är jag nu tvungen att återigen lägga detta ifrån mig.
Teater har varit min dröm och någon gång kommer jag ta tag i det.
Det jag tycker är så jobbigt är att behöva gå igenom just den här vägen - att börja på en amatörteater med framträdanden för småbarnsfamiljer är inte där jag vill ta mig in. Jag vill komma med i teatern där jag ständigt får utmana mig själv och använda mig av allt det jag vet att jag kan bli.
Istället har jag nu pratat med en gammal vän som har mycket kontakter inom teatern och jag har bett om hans hjälp. Det verkar som att vi kanske kan finna en väg in.
Ett av de sakerna jag pratat mycket om genom åren är min vikt. Ibland har mycket hänt,ibland har lite hänt. Jag tänker inte säga mer om vikten nu. Inte mer än det här - anledningen till att jag inte sökt in till teatern är för att jag fysiskt inte känt mig bra nog. Anledningen till att jag vid hundratalstillfällen inte gjort någonting är för att jag inte ansett mig fysiskt bra,snygg eller smidig nog.
Just nu har jag accepterat vem jag är. Just nu har jag accepterat att jag inte är just så naturligt smal och vacker som vissa tjejer är.. Men å andra sidan har jag mycket som andra inte har. Positivt som negativt. Jag vet tillexempel att var jag än kommer så tror folk att jag är
Äldre än vad jag är. Vid spelningar med pappa har jag inget tvivel på mig själv - jag älskar hur jag mår och hur jag framstår för folket. Jag får så bra bemötanden och känner att jag utvecklas. Och jag får höra få men tillräckligt att jag är så vacker,att jag har en utstrålning,ett vackert leende och en unik personlighet. Jag säger aldrig någonsin såhär för att anse att det stämmer - jag säger inte heller det för att anse mig över andra - utan jag säger det för att jag accepterat att jag är den jag är. Jag har accepterar att människor tycker om mig som jag är. Och jag börjar också göra det.
Beroende på detta har jag fått en ny inspiration. Jag tränar och rör mig och har återigen börjat på pulver - bara för att få igång det. Och jag gör inte detta för att gå ned i vikt för att få andra nöjda. Utan jag gör detta för att jag känner en större längtan än förut. Jag vet inte hur länge det håller i sig. Men allt detta.. Är förändringar jag gör för mig.
Teatern. Jobbet. Träningen.
Tre nya saker som jag förut haft bortförklaringar från. Tre saker jag nu har gjort mig till del av.
Jag har börjat göra något av livet jag snart börjar leva. Och det känns så bra.
Utöya
Och ändå finner jag ingen skräck av honom. Jag finner bara styrka från de som vittnar mot honom.
Men man blir påverkad.
Även jag, som inte ens kan föreställa mig det.
Nerver eller varning?
Jag fortsätter vakna i samma dröm. Jag hoppar på flaket. Alla vita klänningar är suddiga omkring mig. Alla skrattar. Jag hör dem och den dova musiken. Tills någonting händer. Allting går i slow motion. Jag hör bara ett horn som tjuter för en sekund sedan välter vi. Första gången hamnar jag under ytan,med flaket över mig i Malmös kanal. Andra gånger jag somnar om är det samma scenario men istället välter flaket på sidan och när jag håller mig med händerna i träsidorna tar inget emot när vi landar. Jag landar med huvudet som spräcks och för ett ögonblick ser jag mig själv på vägen innan jag vaknar med den största adrenalinkicken.
Två drömmar,samma scenario,samma kväll.
Studentnerver eller en varning?
Resten av natten är lång och sömnlös. Hjärtat bankar av rädsla. På något sätt är jag ändå alldeles för trött för att inte sova.
Mamsi
Du är något av det finaste jag vet.
Du är inte bara en eldsjäl,utan du är världens bästa mamma som ställer upp i alla situationer - även om det är i sista sekund. Du tar hand om mig och hjälper mig,även när jag ibland är dum. Du ger så mycket och ber om så lite. Du kämpar dagligen och gör det ändå med ett leende.
Många har kommenterat mitt leende.. Men varenda gång föreställer jag mig dig - dig och ditt leende. Du är inte bara en glädjespridare när du ler,utan du har en helt egen lyster. Du skiner och har en sådan otrolig utstrålning som får dig att stå ut - oavsett vem som är i rummet.
Du är så otroligt vacker Mamsi. Du är så otroligt underbar. Du är så fantastisk. Och du är en oerhörd inspiration för mig ibland.
Jag önskar att du får lika mycket glädje och lycka som du ger när du ler!
Jag älskar dig Mamsi.
❤
Old friend
En gammal vän tog kontakt och efter några få om och men satt en fika på sin plats och vi spenderade timme efter timme i solen på att bara prata igenom livet. Naturligt, lätt och eftertänkt lättade vi på hjärtat för varandra. Slutligen gick timmarna så fort att eftermiddagen tog sig fram och det märktes inte förrän vi blev avbrutna av att det brann inne i källaren på Starbucks. Utan problem tog vi oss vidare till nästa fik där vi båda log åt en söt Göteborgare, med den konstigaste tatueringen och fortsatte tala igenom livets alla upp och nedgångar. Det blev mycket skratt, en hel del fula ord, lite ledsamhet och slutligen en hel del styrka. När Malmös caféer började slå igen tog vi oss vidare till sista stället och satt där tills den absolut sista bussen gick.
En hel dag spenderades med en gammal vän och det var väldigt skönt och känna att det blev så lätt. Det var samtidigt väldigt skönt och ha en utståendes åsikt och öron, stöd och ärlighet. På samma sätt kändes det så.. rätt att träffas nu.. Man känner en helt sorts ny energi bland oss. Man ser inte bara utvecklingen i oss båda två, utan vi ser skillnaden och likheten i det som varit förut och styrkan i förändringen i det som är nu.
Det är första gången på länge som vi bägge två kände oss sedda av någon.
Ibland är det kanske inte fel att glida ifrån någon och faktiskt vara ifrån en tid. Ibland kanske det är vad man behöver för att finna varandra igen. Som vi gjort nu.
Nu får vi se vad kontakten vi har ger med sig.
Det känns nästan som folk säger - När en dörr stänger sig, öppnar sig en annan.
Och det är inte helt fel heller.
Det är dags att stänga dörren till det som är bakom en och öppna möjligheten till dem som finns framför en.
