Missnorman

.. Is all around.

Trots att jag har sett en film hundratals gånger, kan den påverka mig med exakt samma effekt, om inte med mer varenda gång jag ser en. Love Actually är en av de filmerna.

Jag har suttit med världens finaste tjej och sett Love Actually för hundranågontinggången.. och vi är båda två lika ivriga, fnittriga, ledsna och glada varenda gång vi ser den. Man finner verkligen själv med en riktig "feeling-good-emotion" flera gånger och det är just det denna filmen är gjord för. Den är gjord för att ta det positiva från det negativa. För att finna glädjen i det sorgsna. För att finna hoppet i det hopplösa.

Att filmen utspelar sig i Londons vackra stad har jag förut inte satt mig in på, men när de flertal gånger befann sig på bekanta platser kände jag direkt det ovanliga bandet.

London var verkligen ett ställe som förändrade mitt liv. Jag kan inte förklara för er hur det var att gå längs Londons gator och bara beundra vägarna, byggnaderna, fordonen och poliserna som stod i sina gamla uniformer - nästan som att de var perfekt inklippta i byggnadernas skepnader. Till och med staketen var beundransvärda. Att se lägenheterna som utspelar sig i filmerna är någonting som ständigt tar mig till drömmarna om en lägenhet i London. Enkelheten, byggnadernas simpla byggen och känslan av att det ändå inte är komplett perfekt ger mig alltid extra stark längtan. Det var flera gånger när jag passerade små, vackra lägenheter som jag kunde föreställa mig själv stå i trappen med mina nycklar i hand. Det enda jag inte kunde föreställa mig var att verkligen gå in. Någonting jag hoppas att jag en dag inte ska behöva föreställa mig, utan faktiskt göra.

London i sig självt har en sådan harmonisk känsla. Jag kände mig så harmoniskt lycklig och fulländad i det ögonblicket jag vaknade till det ögonblicket jag såg ut genom fönstret och natten tagit sig grepp. Det finns säkert flertal ställen som får en att känna så, men London var inte en semester. Det var ett andra hem. Och jag minns den dagen vi satte oss i taxin och körde längs Londons regniga gator och pappa kommenterade "Vilket väder" till taxichauffören som svarade "Tycker ni? Nejdå, det är inte alls farligt".. Och jag log. Log för att det var exakt så. Såhär ska det vara. Perfekt. Folket längs gatorna gick ostört med paraplyer över huvudena, fint utstyrslade och kvinnorna gick oproblematiskt i sina höga klackar. Modet var lika intakt oavsett väder. London var bara så jag.

Det var inte förrän jag väl kom på tåget som jag började känna hur det gled ur mina fingrar. Jag var påväg från någonting som gav mig delar av mig själv jag inte visste att jag hade. Och när jag satt på planet och tårarna väl började rinna kommer jag ihåg hur pappa bad mig att inte gråta, då han trodde att jag inte var nöjd. Vad han inte förstod var hur starkt detta var för mig. Jag var inte otacksam. Jag var så oändligt tacksam. Det var väldigt mäktigta känslor att känna. Och trots pappas upprepande röst om "att jag kommer komma tillbaka hit".. Kunde jag inte hindra de starka känslorna som tog plats. London blev plötsligt några av de viktigaste ställena jag varit med om. Och jag fann delar av mig själv jag förut inte varit med om. Jag utvecklade någonting jag inte känt förut. En känsla jag inte ens idag, efter så lång tid, kan beskriva. Det ögonblicket jag vaknade kände jag en känsla jag inte riktigt förstod mig på.. En känsla som sa "Du har funnit din plats". Det är märkligt. Man tror inte det, att det kan finnas känslor i något som en stad. I byggnader och statyer. Men - Kärleken finns verkligen runtomkring - i allt, beroende på vad man själv ser. Jag fann min. Och jag fann de i London.

Jag vet att jag har tusen platser kvar att besöka. Jag vet att jag sannerligen kommer finna ställen som ger mig mer av mig själv. Jag vet att jag har lätt för att ta på mig mycket. Men jag har åkt till olika ställen och fascinerats och inspirerats, men jag har aldrig funnit delar av mig själv som jag gjorde där. Och därför är jag så glad att jag fick det. Nu är jag så glad att jag vet vad som väntar. Det finns en hel värld därute. Och det finns så många delar av mig därute. Delar jag glädjerikt ska finna.

Tack för att du gav mig den resan pappa. Tack för att du gav mig Londons artistiska gator, statyer, byggnader. Tack för att du gav mig Fantomen(Det som hände i mig under den teatern kommer jag föralltid vara tacksam för). Tack för att du fick mig att vakna med ett lugn och sådan glädje. Tack för att jag fick lägga mig med frid i kroppen. Tack för att du gav mig nya delar av mig själv. Tack för att du tog mig till London. Tack för att jag fick se vad som väntar.

(Mamma, jag hoppas att jag får ta dig dit en dag. Visa dig alla speciella platser, dela med mig av speciella känslor, ta med dig till The Phantom.. Jag hoppas vi kan åka dit en dag, som mor och dotter upplevelse. En dag!)

Nu lägger jag mig, med beundran för London. Med all kärlek till min bästa vän som ligger bredvid mig, talande i sömne och med en känsla av lycka. Jag är okej nu. Och vet ni vad? Det är helt okej att vara okej också.

Jag sitter här i min säng och svävar med Miley Cirus "The Climb" och känner hur livet är påväg framåt. Håret ligger långt och lent längs min bara rygg och rör sig i takt med min kropp. Jag ser rakt in i spegeln framför mig . . Och ler.

Vafan, livet har sina svårigheter och helvete vad jag har mått dåligt. Men det får väl vara slut med det va? Det är dags att göra någonting för sig själv nu och det är bara att ta sig vidare. Mitt liv kommer bli så jävla bra i slutändan. För att jag vet mina mål. Jag känner mina drömmar. Och jag börjar hitta mig själv.

Jag har alltid sagt det. Det kommer alltid komma flertal hinder i ens väg och man kommer få gå runt dem, över dem, möta motståndet och kravla sig uppåt.. Och det spelar ingen roll hur lång tid det tar eller hur svårt eller lätt det blir, för det man lär sig under den tiden är det viktigaste. Det är det som gör dig till den du är.  Och jag vet att jag är stark. Jag vet att jag alltid kommer ta mig framåt.

Efter att ha fixat med projektarbete, tvätt, fotbad och en hel del andra småheter under dagens gång.. tog jag mig en cykeltur genom Höllviken under nattetid. Höllviken var ovanligt upplyst. Trädgårdarna är upplysta av ljusslingor lika tydliga som älvor. Till och med skogarna lyser mer på grund av husens pyntningar. Adventsljusstakar står längs husens fönsterkarmar och stora stjärnor hänger i vardagsrums fönstren. Affärerna är pyntade med glittrande granar och byns träd är upplysta med ljusslingor. Julskyltningen var inte vad den brukar vara då stormen förstöre möjligheterna för en att gå ut. Jag inviger därför årets vinter utan snö, utan julskyltning men med dekorationer och värmekänslor. Det enda jag fann mig sakna idag var en pojke. När jag öppnade dörren föreställde jag mig hur det vore om min pojke låg i sängen, mötandes med ett leende som fått hela min kropp att pirra. Jag har aldrig varit med om det, men det betyder inte att jag inte kan föreställa mig det. Jag är väldigt självständig och medveten om att jag klarar mig själv. Det är få dagar jag verkligen känner att jag har någonting att sakna eller längta efter. Men idag gjorde jag det. Föreställde mig hur det vore att springa fram och lägga mig i min pojkväns famn, fnittra mig genom konversationer och diskutera ämne efter ämne. Hur det vore med en puss på pannan, hans hjärteslag mot mitt öra. Längtan efter att göra mitt hem till någon annans. Jag vet att det kommer. Jag oroar mig inte. Jag bara föreställer mig det. Längtar efter dagen det blir mitt. Det är julens värmande ande som får en in på dessa tiderna, då julen är en av de kallaste årstiderna - men kärlekens mysigaste tillfälle. Jul,Jul,Jul.. Har du några ovanliga julklappar åt mig i år?

Att vakna upp idag var till en början segt och på något sätt kände jag mig mer sårbar än någonsin. Att vakna upp utan vetskap, med rädsla och med sitt hjärta i öppet spel är det ren självklarhet att man känner sig osäker på nästa drag. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända. Jag har ingen aning om vad jag själv gör. Men jag vet om att jag inte tänker ge upp. Jag tänker inte låta min rädsla hindra mig. Jag tänker inte stå och vänta på tåget som aldrig anländer, men jag tänker vänta på ljudet av de visslande bromsarna. Om det blir så att tåget aldrig kommer fram så kommer det bli så att jag säger hejdå till det och går därifrån. Redo att finna ett annat tåg som kan föra mig framåt. Oavsett hur smärtsamt livet än är och hur många som än försvinner så har mitt liv fortsatt framåt. Men så länge jag har trott på något har det inte svikit mig. Så om jag forsätter tro, om jag fortsätter följa min hjärtas röst kanske jag hamnar rätt tillslut. Hearts way can't be the wrong way. :)

Vet inte riktigt vart huvudet är idag. Funderar på om jag stoppat det i sanden och gett upp eller om jag faktiskt rest mig upp, redo att göra någonting. Finna ett avslut. Bli av med alla suddiga tankar. Känns ungefär som att jag gjort av mina glasögon och som att ingenting blir självklart.

Trots det är jag flitig. Nu har jag gjort både historiearbete, projektplan och engelska på bara tre timmar. Jag kan inte sova då kroppen är någon helt annanstans. Att jag ska upp spelar ingen roll. Mr Sweeney Todd håller mig sällskap idag. Annorlunda och bra musikal det där.

Har inga hörlurar till imorgonbitti. Att klara sig i skolan utan musik är något av det värsta jag vet. Får hoppas dagen går fort.

Vill somna nu och vakna med ett fantastiskt stort leende imorgon. Snälla, låt mig vakna till något så bra som det var häromdan.

Så länge sedan jag spelade denna låten i mina hörlurarna. Blev påmind av LA.. Vilken låt...

Idag har varit en dag då jag smugit omkring i min lilla lya med musik och film, gjort mig lite mackor och njutit av en lugn dag utan besök. Kontakterna omkring mig har dock varit i fullgång och både telefonen och facebook har plingat till tusen. Det känns som att det kan bli någonting från gårdagen. En liten vändning. Tar inte ut någonting i förväg, bara är och låter det vara. Har roligt med det som finns.

Nu är det dock tomt igen. Tomt men inte tyst. Stormen utanför fönstret är starkt vinande och det är flertal gånger jag undrat om väggarna ska falla igen eller om fönsterna ska skaka sönder. Lamporna blinkar då och då så jag har istället tänt flertal ljus, städat och tvättat och ligger nu i en nybäddad säng och funderar på om en film är vad som står på listan..

Fann någonting som satte mig i en sådan chock att jag inte kunde sluta läsa det. Om och om och om igen. Visste inte vad jag kände av det. Vet inte det fortfarande. Men jag kan säga att det gav mig någonting nytt. Det gav mig hopp.

Bara sådär är Love Actually på tv, perfekt för mig som är i en emotionell härva. Jag är egentligen genomlycklig. Jag har faktiskt varit det hela dagen idag. Gått omkring i mitt tunna, svarta linne och skrattat i telefonen, lett åt gulliga och fina sms, roliga minnen och känslan av att jäklar.. Det var bra. Fel. Det är bra. Någonting kanske händer nu som är annorlunda. Jag känner mig annorlunda. Jag är nästan säker på att jag är mer säker i vem jag är.

Äsch. Vi struntar i de där komplikationerna. Vi ser vad tiden ger.

Ni anar inte hur det känns att lägga sig idag. Trots att jag har så onda fötter, så tung kropp och lurvigt hår lägger jag mig med en lycklig känsla i kroppen. Efter en helkväll på en 18-årsfest i stan har jag lärt känna så många människor, fått så mycket upplyftande kommentarer och dessutom haft en helrolig kväll på köpet. Jag kom dit, ensam och ovetandes, blyg och tillbakadragen och möttes av öppna famnar med människor som tog sig till mig som att de alltid känt mig. Det blev efter ett tag så oerhört lätt att slappna av och plötsligt stod jag och minglade med människor, dansade med främlingar och sjöng med till klassiker. Pojkarna var många och mitt leende var på helspänn. Och jag tänkte inte ens på det. När kommentarer som.. "Du har ett leende som får alla här inne att smälta.. och du vet inte ens om det".. sades fick jag ett leende som inte gick att ta bort.. Likadant var det när den främmande Alex går fram, ser mig i ögonen och säger "Det är någonting med dig som står ut. Trots alla vackra tjejer här så är det dig man lägger märke till. Och vet du vad? Man ser i dina ögon att du har personlighet. Jag tror det är därför".. Alla dessa kommentarer som sades gång på gång fick mig att hamna i något sorts trans som fick mig att tro att jag drömde. Glädjen har åtminstone varit lyckad och glädjefylld och att lära känna människor och att äntligen få vidga sina vyer är en fantastisk känsla. Man märker verkligen att det är nytt - det var så mycket olika människor och det var så mycket olika personligheter, men alla gick ihop. Bubblan idag är helt okej, min kväll har varit lyckad och jag tänker lägga mig så länge jag är i denna lilla bubblan medan vinden viner hårt utanför fönstret.

Blir en ordentlig uppdatering imorgon!

Puss på er!

Natten är mörk men min lilla lya är tänd med "Blind side" på tvn. Natten är lång och har varit fylld av något jag inte varit med om. Jag har varit våglig och oberydd. Jag har inte vetat vart min natt ska leda mig och jag började otaggad . Blev taggad. Hade roligt. Hade mindre roligt. Hade inte alls roligt. Blev återigen roligt när killarna mötte upp mig ett par minuter. Var glad en stund framåt. Sedan känns det som att gått nedåt. Allting som skulle vara bra blev dåligt. Allt som bad om blev det motsatta. Vet inte vad jag gjorde fel. Nu känner jag mig trött, väntar på en kväll som blir fylld av sömn och väntar på en dag som blir glädjefylld under morgondagen.

Känner mig blind trots att jag ser.
Vågar inte vara glad eller ledsen.
Väntar på att börja leva.

200 dagar kvar till studenten. Runtomkring mig ser jag människor som planerar kvällen. Så många som längtar och taggar. Kvällens fest på hipp är stor och planerad sedan länge. Det verkar som att det bara är jag som inte känner längtan eller intresse.. Jag antar att det bara är jag som ligger utanför. Jag ska med.. Såklart. Men jag gör det för att få träffa så mycket människor. För att jag innerligt längtar till den dagen jag tar studenten. Till den dagen jag kommer härifrån.

Fredag. Helg and pardy. It should be interesting!

You folks have a nice friday!

and now.. Let's see what this world will do for me.

Natten är halvvägs igenom. Inom två timmar kommer jag stå redo för att ta mig igenom en lång fredag. Sömnen är inte ens närheten så efter tre timmars försök satte jag mig upp och satte på Sweet home Alabama som nu ekar på tvn bakom mig. En film jag inte sett på så lång tid så att den är som ny och jag ler och skrattar precis som jag gjorde första gången jag såg den. Josh Lucas är ju så otroligt att se på. Hans ögon är något så genomträngande att jag smälter gång på gång. Han är lite grann som Ryan Gosling.. Man ser på honom så många gånger.. och ändå är han lika vacker.

Mina tankar är lugna idag. Lugna men på något sätt lite oroliga. Det känns som att jag är påväg ut ur en dröm och som att jag inte kan avgöra om jag drömmer eller om jag vaknat. Trots att det känns så så finner jag mig i ett oerhört lugnt läge. Paniken har kanske varit så stor del av mig så länge att kroppen inte längre reagerar på alla nya saker som dyker upp. På allt nytt kaos.
Under timmarna som gått ikväll har jag legat med "Les Miserables" låtar i hörlurarna. Jag finner mig själv med gåshud då och då. Jag har aldrig tagit till mig musikalen men efter att ha sett och hört om den överallt i London och den nu finns överallt på reklamskyltarna i Malmö känner jag mig tvungen att söka upp den.. Och jag kan inte förstå att jag inte gjort det innan. Det är samma teater folk som i fantomen på operan. Musikalen är så vacker. Musiken är lika kraftfull. Rösterna är makabra och ändå rena. Det är väl bättre att man tar det till sig förr eller senare.. Men jag kan säga såhär.. London ska jag till igen. Och jag ska dit under en längre tid. Jag ska söka upp alla musikaler där finns.. och dem finns i alla hörn. Jag hoppas det blir snart. Tiden var alldeles för kort senast jag var där.. och kostnaderna var alldeles för dyra(inte för att de lär ändras).. Men jag vill kunna åka dit för att kunna göra något. Uppleva. Åh, jag önskar ni kunde förstå.

Fantomen på operans ljuva musik rusar naturligtvis genom mina hörlurar. Fortfarande. Dagligen. Särskilt idag.. och det är lika underbart att lyssna varenda gång. Musiken är så pass ren att det känns som att kroppen sköljs av något rensande medel. Man blir fri.

Och imorgon önskar jag att jag vaknar(om jag nu sover en timme innan jag går upp).. och känner att det är en vändning. Att mitt liv börjar igen. Att jag blir fri och att mitt liv är betydelsefullt. Att det är lika vackert, fyllt av konst, känslor, musik och människor som det är i en musikal.

Fredag imorgon! Eller ja. .rättare sagt nu. Ha en trevlig fredag gott folk!

Det är med en trött kropp och ett härjat hjärta jag lägger mig i sängen efter en dag med en hel del händelser. Den började tidigt med möte tillsammans med mamma, där vi sprang på Sandi och Ahmed som förgyllade min dag den lilla stund. Efter det hade vi en riktigt mor och dotter dag. Mamma tog med mig till solariet, något jag glömt existensen av. Och efter tjugo minuters varm och härlig solning gick vi hem och pyntade min lilla stuga med en röd duk, lite grane utanför dörren, en tomte vid mitt nattabord, lite fina planterade blommor och en fin krans hängandes i fönstret. Att julen redan är kommen känns inte alls verkligt. Sommarn har inte varit somrig och därför känns det väl inte som att vintern borde komma nu. Men julen är min glädjetid. Av vackra färger, värme, av doften av tända brasor och gammal tobak. Tiden då det hänger apelsiner i fönsterna och folk handlar granar för att göra sitt hem juligt. Och det bästa av allt. Snön. Den dagen man vaknar och ser snön falla är den dagen jag känner mig som ett litet barn igen. Den glädjen kan ingen någonsin ta ifrån mig. Jag längtar efter att få göra någonting ovanligt i år. Detta året ska julen på något sätt bli speciellt. Men redan nu, ligger jag i min säng och har tänt ljus vid mina nya pyntsaker och känner lugnet rinna genom kroppen. Att en årstid som ska vara den kallaste av alla åstadkommer mer värme och glädje än andra är ändå märkligt. Men för mig är det bara självklart. December. Jul. Jag välkomnar dig.





Resten av min kväll spenderades med repning i Limhamn inför pappas spelning på onsdag med frälsningsarmen. Det var laddat, fyllt av både rock'nroll and blues. Kan jag tycka är en helt okej thanksgiving. Hoppas ni andra haft en fin thanksgiving.

Twi-day var en väldigt annorlunda upplevelse. För fyra år sedan hade det nog varit roligare, men det var ändå skönt att göra någonting annorlunda. Klockan 15.30 stod vi i kön utanför Royal som pressade in omkring fem hundra personer. Det var slutsålt i salongen. Och på något sätt hade jag lyckats få de bästa platserna.

Folk förstår sällan varför jag är så snabb på att skaffa biljetter till premiärer, men jag gillar när känslan är extra stor. Jag vill se filmer så fort som bara möjligt. Filmer är något av det jag älskar mest, jag vet inte riktigt varför.  Kanske för att en film inte bara blir en film, utan istället blir det uppskattat och så mycket mer. Och denna gången var det större än jag någonsin varit med om. När vi kom in genom dörren möttes vi av pass som hängdes runt våra halsar. Biljetterna jag bokat visade sig sitta på Royals-extra rad med nya skinn säten som satt högre upp än alla andras. Vi fick gratis popcorn, dricka och mat. Före varje film var det olika tävlingar som gav en biopoäng, biobiljetter eller olika twilight-filmer. Jag kunde varenda fråga men var inte riktigt på hugget. Tävlingar är aldrig något jag vinner ändå. Åldersgränsen på filmen var ändrad från 15 till 11, men dagens publik var uppe i 30-40 årsåldern.  Jag var förvånad över hur få ungdomar det var,men tyckte det skulle bli skönt utan allt skrik. Men jag var framför allt förvånad över hur många män som satt i publiken. Både uppe och nere vimlade det av män som satt i gäng i biosalongen. Det var nytt och det var uppmuntrande. Jag tror dock inte de arbetande var beredd på det. Från det ögonblicket de skulle introducera första filmen stod dem och skrek "TEAM JACOB!" och fick väldigt få skrik till svar. Det blev en lite bättre respons på Team Edward. Personalen på SF ville nog få igång ett litet twi-party.. men eftersom många var äldre så var vi inte särskilt fanatiska. Mitt huvud bankade och jag var förkyld och dålig och låg med jackan över kroppen. Att se Twilight(första filmen) igen var en jättekonstig känsla. Bara genom att se Breaking Dawns trailer kunde man verkligen känna att det är två helt olika filmer vi skulle få se. Jag kom dock in i samma twilight-trans som jag fick första gången jag såg den. Jag sov mig igenom New moon, bara för att inte sjunka lika djupt som jag gjorde senast jag såg den. När Eclipse väl var över kunde man känna fjärilarna bland publiken. Det gick igenom ett zurr av nervositet och efter den korta pausen satt folk med sina armar i luften och tjöt av längtan. Personalen gjorde en sista tävling innan de sa "Då är de dags.. Twilight Breaking Dawn Part 1".. Nu var det verkligen nervöst. Folk satt med sina hjärtan i händerna och man kunde nästan känna pulsen. En sista applåd tjöt över biosalongen innan ljuset släcktes och nedräkningen började på den vita duken.. I ett eko räknade vi ned "5 ... 4 .. 3 .. 2 .. 1.. " Nu satt hjärtat i halsen på mig och jag var mer nervös än någonsin. Plötsligt var det knäpptyst. Så pass tyst att man kunde hört en nål falla. Sedan började det.

(Spoilers!!!!!!)

Filmen började vackert och lika "twilightisk" som vi är vana vid. Vi får äntligen se vampyrerna använda sig av sina styrkor och snabbheter. Vi får äntligen se dem "vampyriska" i vardagslivet.  Humorn ligger som ett band genom filmen. När Bella kommer ut, osmidigt och dragande med sina bröllopsskor brister publiken alltid ut i garv. Klumpigheten hon har är något jag personligen älskar.. Och förstår mig på.  
Sedan krävs det inte myckt för att publiken ska förstå vad detta gäller.. Bella ser Edward och ger honom en blick så kärleksfull att publiken brister ut i något av ett "awh".. Det är tydligt att deras kärlek är vad som är viktigt i denna filmen.   Kristen har verkligen utvecklats. Hennes awkwardness är som bortblåst och istället ser hon komplett självsäker och lycklig ut. Ännu ett förtydligande är Edward och Bellas stund i hennes rum, när hon packar och han kollar efter kalla fötter.. Blicken hon ger honom är så tydlig att inte ens Edward ifrågasätter henne. Återigen ligger humorn bakom hörnet och Emmetts och Jasper bachelor call är en liten charmigstund som är extra viktig för twi-fansen. Och återigen .. får vi se lite mer vampyrism. Någonting annat jag själv uppskattar i den stunden, är stunden vi får se av Edwards flash-back.. Det ser lite cheesy ut, men är ändå så viktigt för historien.


Bröllopet är verkligen fantastiskt. Det är vackrare än någonting annat jag någonsin sett. Man kan tydligt se att Bella inte bara är den som är nervös, utan även Kristen själv. Hon har laddat upp för detta i 5 år och för henne är detta viktigt att göra så bra. Ögonblicket innan hon och Charlie går ut, är där ett ögonblick då Charlie står och observerar studentmössorna.. oh Renee kommer och syftar "ÅH! Så fyndigt!" För en twi-hard är detta återigen ett sådant inside joke som är extra viktigt för filmen. Att se Charlie uppklädd var lika charmigt för publiken som för Bella. Man fnittrar som en stolt dotter när man ser honom.. och när de äntligen påbörjar sin promenad ut mot Edward ser dem verkligen ut som far och dotter. Musiken är vacker och harmonisk och för ett ögonblick är man med i självaste bröllopet , med tårar i ögonen över den vackra bruden. Inzoomningen på Stephanie - författaren till böckerna, med tårar i ögonen ger ännu ett emotionellt ögonblick - särskilt för oss fans. . Bellas nervositet är nästan påtagande .. Men när hon möter Edwards blick är det som att allt förändras. Hans lycka är så skinande att publiken bara ler.  När "Flightless bird" börjar spelas i  bakgrunden, under tiden de avger sina löften. . hamnar alla riktiga twilight-fans i en riktig trans som tar dem tillbaka till Bella och Edwards första dans i twilight.. och sedan inser man .. Att detta verkligen är början på ett slut. Det är en sammanfattning av allting som laddats upp genom de senaste åren. Det är ett oerhört unikt och vackert ögonblick för twilight-fans som tagit del av denna långa resan.

Smekmånaden är absolut perfekt. Lika vacker,senuell,harmonisk och lycklig som den ska vara. De hade med Edwards portugisiska - som han talar utan svårigheter. Återigen får vi se Bella under ett mänskligt ögonblick då hon borstar tänderna, duschar och rakar benen.. innan hon äntligen ställer sig ute i havet med Edward.. och de ser verkligen ut att höra ihop. För första gången, utan hämningar, låter dem sig äntligen komplettera varandra. Det är försiktigt, det är sensuellt, det är fnittrigt, det är passionerat.. Sättet de rör varandra, deras kroppar slingrar sig.. Det är så självklart.. För oss som ser .. känner.. är det som att de alltid passat ihop. Allting känns i det ögonblicket, bara så rätt. Låten i bakgrunden är återigen så passande.. "I surrender who I've been.. For who you are. Cause nothing makes me stronger, then your fragile heart".. En låt för Edward.. Vi får se honom avsky sig själv i ett kort ögonblick när han lyckas förstöra hela sänggaveln, med Bella bara drar honom mot sig i ren tillit, ren vilja.

Det ögonblicket hon vaknar.. känner man hur perfekt hon känner sig. Hennes harmoni är perfekt och genom lycklig. Bill Condon(regissören) har verkligen lyckats i ögonblicket efter, då Bella står i badrummet.. med stängda ögon och minns, känner, föreställer.. Återupprepar natten som varit. Genom bilderna i huvudet, genom hennes lyckliga leende och hennes smekande hand.. får publiken uppleva hennes harmoni i ett vackert ögonblick.


Delen med La-Push som kommer in mitt under smekmånaden är något som nästan sätter hål på min bubbla. Det passar inte in med Jacobs och Leahs ilska och förstör lite av känslan, men vi är snabbt tillbaka hos Bella som vräker i sig jordnöttssmör och dålig kycklig. Att se Edward säga "Through sickness and health" medan Bella ligger böjd över toaletten får varenda kvinna på biosalongen att smälta.. Går det att älska honom mer?

Därefter går det bara nedåt. Det är inte dålig kycklig. Edward står fastfrusen. Återigen blir han mer av en vampyr medan Bella blir ensam och inte förstår. Sedan byter det.. Jacob..  Vi får följa Jacobs väg till the Cullens och för ett ögonblick tror publiken som inte läst boken att Bella verkligen är sjuk.. Tills hon reser sig upp med sin gigantiska, blåmärkta mage. För första gången talar Alice ut och att fostret inte är bra när Rosalie ryter till om att det är ett barn. Konflikterna är många, men man förstår att Rosalie är det som skyddar vad som än finns i Bella. Bella ser verkligen sjuk ut. Kristen har återigen utvecklat Bella. Hennes awkwardness finns inte ens mer. Istället är hon så sjuk att hon ser döende ut.. och hon har en blick som alltid ser lyckligt sorgsen ut. Kristens emotionella skådespeleri har definitivt tagits till ett steg längre. Vi ser henne bli sämre och sämre. Ögonblicket hon tar av sin badrock och publiken får se hennes beniga rygg.. beniga axlar.. och hennes ledsna ansiktet tillsammans med Edward som den brinnande mannen.. förstår vi hur illa det är och vi är flera i publiken som piper till.

När Jacob väl tar sig till sin flock och alla bilder utspelar sig i huvudet får vi för första gången höra hur vargarna hör varandras tankar i huvudet. För oss fans är det fräckt gjort, men för en ny publik är det förvirrande och lite cheesy..Men det fungerade.. Och att se Sam tvinga Jacob böja var något som fick mig att pipa till.. 

Jacobs tremannapack är precis som i boken. Seth är Seth, som tror på det goda och på rättvisan. Hans godhet är nästan överväldigande. Leah.. Är verkligen Leah. Vi får förstå henne samtidigt som vi får se hennes ilska. Småsaker från boken som att Esme kommer ut med mat.. är ett viktigt ögonblick för twi-fans.. Då Seth gladligen tar emot, medan Leah inte ens tänker se på Esme medan Jacob har svårt för att stå emot.. Det är detaljerat från boken och man får verkligen känna att Stephanie haft en större del i denna filmen.



När Bella berättar om sina olika namn ligger humorn återigen i luften. Den enda som inte skrattar åt Bellas fantasi är Edward.. How could he? Han älskar henne för mycket för att någonting någonsin skulle kunna vara dumt. Hoppet har kommit tillbaka lite.. När det plötsligt sveps under mattan igen.  De sista 35 minuterna i filmen blir skräckfilmsminuter. Bella bryter sin rygg på mitten och faller ihop med ett uttryck som får hela publiken att dra efter andan. Resten av minuterna är skräckminuter. Bella skriker smärtsamt, Edward står och ser hjälplös ut. Rosalies ljud av kniven får alla att tappa andan och Bella skrik av smärta tar återigen över. Ljudet av Edwards tänder är överallt. Allting är rent kaos och smärta är definitivt vad som tar över på både vita duken och bland människorna i publiken. Chocken är stor hos oss alla och får oss att under kommande minuter sitta storögda, tårögda och tysta.  Det kommer ett litet ögonblick av komplett frid i det ögonblicket Edward för första gången håller i deras barn. De ler.. Edward och Bella mot varandra. Frid. Reneesme.  Ett enda hjärtslag och sedan är det över. Bellas ljus i ögonen har totalt försvunnit och alla muskler i hennes kropp är som bortblåsta. Jacob ger upp. Hans koppling till Bella finns inte längre. Publiken gråter. Bellas död är överväldigande. Edward kan inte sluta. Rob ger verkligen sitt mest smärtsamma och mest målande skådespelande någonsin. Hans desperata försök att återuppliva Bella är så smärtsamma, så desperat och så psykiskt förstörande att varenda person i biosalongen är knäpptyst. Det gör ont för varenda människa att höra Edwards plågande "It should be working." "Please, please,please.. Come back to me.. Come back to me .. Please, please,please.. ".. Hans händer skakar, hans ögon är stora och glasklara.. Och Rob's röst är så desperat. Vi får verkligen se en Edward som är fylld av mer smärta än någonsin. Han är en brinnande man.

Ögonblicket efter var ett ögonblick jag inte förstod. En attack av vargarna. De är nästintill 10 vargar mot tre vampyrer. I det ögonblicket Sam hugger Edward och har sina tänder millimeter från hans ansikte trodde jag det var kört. Likväl när de hugger Alice och vi hör hennes lilla hjälplös skrik. Detta var något som inte följde bokens väg och fick varenda människa att sitta rakt upp i sätet.

The Imprinting scene .. var.. annorlunda. Obekväm. Många som tyckte det var konstigt. Den var gjord  så att man förstod. Det enda som kunde varit bättre var CGI-n. Den hade ett par ögonblick som var enbart .. konstiga.


Jag gick ut från filmen och kände enbart stor chock. Kristen och Rob har verkligen utvecklats och filmen har följt boken mer än någonsin. Men det fanns ändå ögonblick jag saknade, ögonblick som borde varit med. Och mitt hjärta var inte riktigt med som det varit förut. Kanske för att den är så annorlunda. Kanske för att jag är annorlunda.



Jag har varit del av denna världen i nästan 6 år och det har varit en jäkla resa. Den har gett mig så mycket mer än vad den ger andra. Det är märkligt.. Jag gillar alltid det som så många andra avskyr, som så få förstår sig på. Anledningen till att jag finner allting så speciellt är för att jag - personligen - tar mig snäppet längre. Jag läser böckerna, jag går med i forum, jag är med på de senaste nyheterna, jag är med på eventen, jag går till biblioteken. Jag gör allting till mitt. Och att så få personer förstår varför, gör det bara bättre. Jag har utvecklats genom åren.. och mycket tack vare världen av twilight, skådespelarna, musiken, filmerna, böckerna, skrivandet.. Och på grund av människorna de gav mig. Men precis som historien ändras, gör jag också det. Och jag ska inte säga att jag växt från det, det är bara det.. Att på något sätt lyckas man lämna någon del av sig själv när man är färdig med det. Det är okej och säga "Jag lämnar det här nu". För grejen är - att det ligger hela tiden någonstans i min ryggsäck, men jag lägger det i min "Finished" part. Lite där är jag nu.



Men för vem som helst av er säger jag bara.
Se den.
Den kommer påverka er, på ett eller annat sätt.

De senaste dagarna har varit fyllda av sällskap. In a great way. Sofie sov här under gårdagen och vi har spenderat natten med att se fantastiska filmer såsom "We were soldiers" och "Remember the titans".. Jag har äntligen fått tv som gör att man kan bläddra mellan allt ifrån nyheter till underbara filmer .. Och just nu ser vi Into The Wild och njuter av Kristens härliga klang. Mamma och mormor kom hit med en fin överraskning då de kom med en miniugn som passade in perfekt på diskbänken. Nu kan jag äntligen göra min lax och min kycklig ..och framför allt så kan jag äntligen baka! Så ikväll är vi ett par goa vänner som inviger ugnen genom lussebakning! Mums.. Jag längtar redan att få känna efter bara doften!

Ont om tid! Men nu beger vi oss till Sofie för att göra oss i ordning och sedan för en supermysig kväll med goa vänner!

I'll be seeing you!

Det är en helt normal dag i Höllviken. Vädret har varit mulet, himlen vit och vinden kall. Människorna har varit uppe tidigt för sina arbeten. Byggarbetarna har ätit lunch på Marnes, mammor tar en promenad med barnvagnarna längs gatorna, den gamle mannen är ute för att lägga ett tidigt bud på hästar eller en trisslott. Ungdomar flyger av bussarna till och från för att ta sig till och från skolan. Få som talar med varandra denna dag, ser så många som tittar ned i sina mobiler eller många som fokuserar på sin körning. Många som fixar med sina halsdukar eller dragkedjor istället för att se på människorna omkring sig. Också jag. Med ett trött och blekt ansikte, hörlurar i öronen och en lite ledsam blick på omgivningen, med tusen tankar som går omkring i huvudet. Inte jag heller pratar med någon idag. Jag ler knappt åt den sure busschauffören som släpper på mig på bussen. Bussfärden är långtradig men åtminstone enskild då jag sitter längst bak i bussen utan att någon tar hänsyn till vad jag gör. Dagen passerar rätt fort. Det är något över lunchtid när jag kommer fram till Malmö och går med mina släpande fötter mot skolan. Känner att sulan i skon är lite sne, behöver lämna in den till skomakarn. Är framme. Gör ett test. Psykologen frågar mig hela tiden om det är okej. Jag svarar att det är helt okej då jag egentligen inte bryr mig. Han får göra vad han vill - så länge han gör någonting. Han är den förste som faktiskt gör det. Han är bra Ingemar. Vi kommer någonstans med honom. Han ville inte ta mig i hand pga min förkyldning, lite som min far. Rycker på axlarna och går ut från skolan. Hemma. Drar av kläderna, slänger mig på sängen och låtsas att en varm famn möter mig. Kramar om min kudde och låtsas för ett ögonblick att det är en famn jag håller om, tryggt, varmt. Föreställer mig en puss på pannan innan sömnen tar in och jag famnar in i mörkret. Vaknar av ett samtal. Fumligt förstår jag att Josefin är påväg hit. Reser mig och tar ett ryck. Lägger undan alla kläder, lagar min rullgardin, bäddar sängen, drar ett drag med dammsugarn, dammar och slutligen tar jag och tvättar golvet. Det luktar inte längre vitlök och ser inte längre sunkigt ut. Istället luktar det en doft en blommor. När Josefin kommer är det kallt, fönstret har stått öppet ett tag men det var inte förrän jag kom tillbaka från duschen som jag förstod att jag vädrat alldeles för länge. Musiken gjorde våra ord idag. Jag strussade runt i rummet och försökte hela tiden hitta någonting att göra. Rastlösheten hade tagit till och för första gången förstår jag hur det är för dem som har för lite att göra. Slutligen lade jag mig bara i sängen och lät låtarna Josefin valde få mig att fokusera på annat. Försökte föreställa mig vad låtarna betydde, hur musikvideorna kunde se ut.. Pappa ringde när Josefin gick. Kom in på prat om att gå ned i vikt, om att jag måste börja må bra. Och det har varit så märkligt. Har känt så nu när jag varit sjuk. Mer sug efter att gå ut och springa. Äta frukter. Till och med citron med salt. Eller citronvatten. Hela tiden någonting fräscht. Kanske är dags nu? Förstod när jag prata med pappa att jag faktiskt vill. Jag vill inte göra det för att någon annan ska se mig. Tror det var den tanken som slog pappa lite idag.. Nu när alla mina tjejkompisar har någon.. Danni har Peter, Sofie har Emil, Bea har Ph, mina kusiner har haft sina pojkvänner under flera år.. Och nu när två av mina vänner är på dejt.. så blev det jag som satt hemma. Tror han känner att det är för att jag inte blir någons flickvän. För att ingen ser på mig på det sättet. För att jag blir allas vän. Och hur ont det än gör att erkänna det.. så är det nog så. Jag är inte vacker nog än.. och jag tycker inte det själv, jag tycker inte att jag är bra nog för någon och gör mig därför till allas vän. Om jag blir riktigt snygg, så kanske jag kan bli något för någon. Det är inte lätt att säga, men tyvärr är det så verkligheten är idag. Alla mina drömmar om att vara förlovad och förälskad vid 18 årsålder.. Att vara komplett säker på hela mitt livsmål.. Allt det är förstört nu. Det finns ingen chans nu. Så min enda chans att åtminstone bli något för någon - någonsin. Mörkret har lagt sig men kvällen är fortfarande ung. Hade jag inte haft den hosta jag har så hade jag begett mig ut för att springa en lång runda. Istället får jag försöka hitta någonting att göra som inte anstränger mig. Min hostmedicin är slut så attackerna är här hela tiden, långa och krävande. Men så fort dem inte är det längre, tänker jag låta kroppen springa. Och jag tänker låta mig själv sluta bära. Det måste hända någonting nu. Det måste.

... that you can fool others, sometimes even yourself, but God always knows your truth. Uncomfortable, painful, even scary at times, truth is always better than lies.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det är väldigt få människor som förstår är hur insatt jag är i den här världen. Jag föll för den i det ögonblicket jag av slumpen drogs med till Twilight - en film jag då inte ville se, pga att alla andra gjort det. Men när jag kom hem samlade jag ihop mina pengar och gav mig till närmsta bibliotek för att köpa hem böckerna. Jag läste bok på bok, skolkade från skolan och lade inte dem ifrån mig en enda minut. Jag kunde detalj på detalj och kände en brinnande passion skapas inom mig. Historier började rinna på mina papper och min dator började fyllas av dokument. Plötsligt slogs jag av en idé - som tokio hotel fan var jag ganska hektisk. Jag var med på alla forum och skapade fan-meetings och var en ledare för "The swedish tokio hotel mafia";) (I know).. Så en dag.. slog jag in ordet "twilight-forum" och fann mig själv bland främlingar som delade samma passion som jag. Det som var så skönt var att ingen visste vem jag var, ingen skulle riktigt förstå och ingen skulle riktigt bry sig. Jag berättade inte för någon om min hemliga sida, utan istället spenderade jag mina tomma timmar på forumet med många diskussioner, skrivandes texter och beskrev situationer som förändrat mitt liv. Jag fick bra gensvar. Många som gillade mina texter. Vissa gånger skickade folk mejl för att tacka för att jag satt ord på vad dem kände - eller för att jag satt mig emot vad andra tyckte. Det var alltid lika roligt att bråka med någon från "team jacob".. De kunde aldrig vinna en fight emot mig. Mina argument var inte aggressiva, bara komplett från hjärtat och det gjorde det svårt för dem att finna ord över mig. - Inte för att de gav sig, men det gjorde ju inte jag heller. New moon läste jag när jag behövde den som bäst - när Linus gjorde slut. Den satte mig i precis samma känsla som Bella var i och min depression var precis lika djup som hennes fram till det ögonblicket jag förstod att Linus tyvärr inte var min Edward och att mitt liv väntade på något mycket mer. Eclipse kom ut när jag var distanserad. Jag hade sett Twilight 14 gånger på bio, New moon 5 gånger och Eclipse.. 1 gång. Den tilltalade inte mig som de andra - trots att den utvecklade historien till något jag inte haft förut. Breaking Dawn.. Jag kan inte säga om den kommit ut när jag behövt den som mest eller minst.. eller om den bara kommit vid ett tillfälle som är. Kroppen är lugn, men bilderna i huvudet är i totalt uppror. Jag ser allting från filmen om och om igen, jag hör rösterna, detaljerna, saker från boken.. Allting är blandat och jag försöker sära på allting men det blir lika oklart. Jag har läst boken och visst därför vad jag skulle förvänta mig, men den gav mig ändå grej på grej som på något sätt förvånade mig. Kanske för att världen av twilight är så långt ifrån mig för tillfället. Jag har inte riktigt sett filmerna på ett år, förutom twilight för någon helg sedan.. och att se alla filmerna idag var en jättemärklig känsla. Dessa filmerna har gett mig en levande saga, fantastiska skådespelara , underbar musik, fantastisk miljö, personlig inspiration och.. så mycket mer. Dem gav mig även en vän. Och varenda gång jag sett en film har jag sett dem med denna personen i tanke, på hur vi ser på dem på olika sätt - jag särar på våra åsikter och såg dem genom oss. Jag gjorde hans åsikt till den viktigaste delen. Det var så mycket.. roligare.. att göra något för någonannans skull - även om jag aldrig sa det till honom. Men han gav mig en inspiration och en .. frihet av något slag. Han låste upp mitt lås och öppnade mina vinklar, fick mig att se saker jag inte ens visste jag kunde se, han fick mig att skriva saker jag aldrig annars hade skrivit, han fick mig att tänka på saker jag aldrig annars tänkt på. Och Breaking Dawn? Den såg jag bara för min skull. Och jag tror det är därför det är så svårt att göra min egen åsikt till min. Men som Edward sa i sitt tal.. "Jag har väntat.. i vad som verkar vara en väldigt lång tid.. på någon som gör mig till mer än vad jag varit".. Och jag kan säga.. Att det är vad dessa filmerna har gjort mig till. De har gett mig den största gåvan - delar av mig själv samtidigt som de gav mig delar av en helt annan värld.

Filmen börjar så lyckligt. Så lyckligt som jag alltid drömt om att få se den. Tårarna rann längs mina kinder tillsammans med mitt stora leende, enbart på grund av friden som gick från filmen över till oss alla. Att se att Kristen gått från den mest "awkwarda" tjejen till den mest självsäkra, vackra, lyckliga kvinna som finns är en fantastisk utveckling. Hon är avslappnad, så lätt, så lycklig och så säker på vem hon är. Hon ger Bella ett performance som är så annorlunda och som får en att innerligt le för de bådas skull. Precis som för Rob. Hans performance är ingenting annat än fantastiskt och hans blickar kan få vem som helst att smälta. Att få se Kristen och Rob som Edward och Bella, så innerligt lyckliga, så avslappnade, så trygga och kärleksfulla var något som fick varenda människa att känna värme. Något som gjorde filmen till mer.. "bra".. var att de äntligen gjorde en enorm skillnad på Bella och Edward - Edwards snabbhet, hans talanger. De visade så mycket mer av att han var vampyr och att hon var mänsklig. Filmen börjar med en frid som ligger som ett band genom filmen. Även i de svåraste och mest smärtsamma situationerna ligger bandet gömt men känt.  Filmen börjar vackert och så.. "Twilightisk" som vi känner igen den - men! Filmen vänder! Trots att jag visste vad jag skulle få se så var jag inte förberedd på den hemska slutscenen som på något sätt chockerade varenda människa i publiken och fick alla att hålla andan för ett par sekunder. Ännu värre blev det av Roberts fantastiska skådespeleri när han levererade en smärta väldigt få människor sett - någonsin - under en livstid. Hans skådespeleri blev så pass äkta att det satte ett litet ärr i hjärtat som föralltid kommer minnas med klarhet. Actionscenerna i filmen är fler än jag förväntade mig och fick mig faktiskt att hoppa ur sätet för ett ögonblick då jag nästan skrek "NEJ!" rakt ut. Jag trodde aldrig att filmen skulle få mig så spänd, men jag satt verkligen på tå. Filmen är inte bara fylld av lycka och sorgsenhet och skräck, den är fylld av så oerhört mycket humor. Bröllopet har de absolut mest charmiga delarna då man får se så många mänskliga sidor - även från de minst omänskliga. Talen är absolut något av det bästa i filmen då de alla får en att skratta rakt ut. Biosalongen var fylld av skratt under den största delen av filmen kan jag säga.. och även under smekmånaden då man ständigt får se Bella och Edward på sin mer fjantiga sida - vilket är så enormt efterlängtat. Där är två ögonblick av korta scener med mer spänning som bryter sig in under dessa fridfulla tiderna och passar inte alls in i den lyckliga schargongen. Men när spänningen väl är igång får den inget slut. Allting går fort och plötsligt är allting man sett från boken med på film. Det är en helt annan sak att läsa någonting - och att få se någonting. Så om fan av twilight måste ni förstå - är det mycket att ta in, då det aldrig varit på det viset tidigare i filmerna. Det fanns även repliker från boken som jag var så förvånad över att finna med. Som ni förstår - är filmen fantastisk och jag kan säga - att som twilight historia är det den bästa som har gjorts, men.. Den börjar som den vanliga twilight-historien vi så tryggt känner till.. och slutar med en helt annan story. Att få vänta ett år på uppföljaren är nästan ett straff, men något jag kommer att njuta av att få ta. Det slutar i en enorm spänning och har ändå inte lyckats klippa av sitt band med frid. Kanske för att man äntligen låter publiken se att Edwards och Bellas kärlek är äkta från början till slut.

Jag är nog fortfarande i någon sorts trans, så ta texten med en nypa salt. Jag förstår att den är krånglig - särskilt för dem som inte är sådana hardcore fans som jag är. Jag kommer antagligen skriva bättre imorgon, men kände att det verkligen kliade i fingrarna och att jag behövde få ut vad som fanns.

Klockan är fyra och min adrenalinkick har nyligen slagit in. Sofie ligger i sängen med ringaren i notre damm på så jag kanske får lägga mig bredvid henne och tänka lite innan jag somnar. Imorgon hoppas jag att jag känner mig fridfull. NU.. Nu känner jag mig på något sätt så.. makalöst.. sugen. Sugen på ännu en film. Som när man är sugen på droger. Haha, något åt det hållet.

Nåja, ska lugna kroppen nu!

Sov gott.

L.

Ligger under mitt tjocka täcke och fryser och snorar. Mysigt va? Med tanke på att jag för en gångs skull inte har igång någonting i bakgrunden överhuvudtaget njuter jag lite av tystnaden och de tända ljusen. Ingen musik. Ingen tv. Ingenting. Det är bara tyst, nedsläckt och tända ljus överallt. Supermysigt. När jag begav mig ut för att handla imorse var jag förberedd på att vara ute i sisådär en kvart, handla om det jag behövde och vila resten av dagen. Det jag inte visste var att de 15 minuterna skulle bli tre timmar. Gång på gång träffade jag på nya människor vars samtalsämnen aldrig tog slut medan jag svarade kortfattat och intresserat samtidigt som jag snörvlade, hostade i min arm och försökte hålla rösten i balans. Osminkad och med hängiga ögon gick jag omkring i byn och tyckte ändå det var rätt skönt att få luft, att få röra på benen, att få träffa lite folk man vanligtvis så sällan ser och det bästa av allt var att handla hem allt det jag behövde- juice på juice köpte jag tillsammans med en nyttig yoghurt som ska vara bra för magen. En clementin föll ned i matkorgen tillsammans med tre stora röda äpplen, två stora sura citroner, lite gott nyttigt bröd och bara för att jag skulle få njuta lite tog jag hem en julmust som jag ännu ej öppnat. Grannen gav mig medicin för att lösa upp snor i huvudet(haha, mysigt att få i detalj va?) och nu kommer mammas väninna över med lite nässpray och Sofie kommer med lite gott sällskap och gottigheter. Jag har en massa filmer lagda som jag ska se ifall jag inte kan sova i natt heller och gör jag inte det tänker jag ligga hemma och kura mig ordentligt fram tills det ögonblicket jag behöver vara i Malmö för Twi-day imorgon.

Mittt huvud dunkar och är tungt, näsan rinner och är täppt, halsen är torr och irriterande, öronen kliar, magen har fått träningsvärk av alla hårda nysningar, hostan är lite mindre men fortfarande lika jobbig och kroppen är allmänt trött - men.. Om man älskar någonting så finns det ingenting som hindrar en? Eller hur?  Jag mår ändå rätt bra, trots att jag är sjuk. Jag längtar efter imorgon mer än jag längtat efter någonting på länge. Vi får se om det kommer bli så bra som det känns just nu. Jag har alltid kommit tillbaka till en del av mig själv när jag läst böckerna, sett filmerna, skrivit om känslorna.. Så kanske jag hittar min passion genom filmerna imorgon. Vem vet.. Helt plötsligt kanske jag börjar skriva igen..  Det är så märkligt. Att en historia och ett par skådespelare.. kan ge så extra mycket. Jag vet att det även är det jag borde göra. Jag är bara rädd att verklighetens krav är för .. hårda.. svåra.. och att det kommer ta alldeles för lång tid innan jag väl är där. Hm.. Mumlar på och mumlar på. Vi får se hur det blir imorgon. Känslorna är många, jag är nervös, förväntansfull.. och jag längtar på ett sätt så fåtal människor gör. Och det är bara en som förstår hur.


Varenda gång jag blir sjuk så blir jag på något sätt så extra snäll. Jag orkar inte ställa till med något sorts problem, är klen och vänlig, liten och sjuklig. Haha, det är lite sådär halvkonstigt. Min ork säger bara till mig att älska mera. Jag älskar min familj tusen gånger mer och vill bara va med dem hela tiden, jag uppmärksammar mina vänner om hur mycket de betyder och gör allt för att visa att jag är snäll. Jag har inte ens orken att vara irriterad. Dock har jag idag för första gången irriterat mig på småsaker som vanligtvis inte betyder nånting för mig - typ bloggare som skriver om att de älskar twilight och att de längtar efter galorna osv.. Bloggare som älskar uppmärksamheten, rikedomen, att få träffa kändisarna men som inte bryr sig ett dugg om historien eller böckerna överhuvudtaget. Onödigt att irritera sig på, men det är väl enbart för att jag har så mycket passion som aldrig får komma ut!  Nåja, min konst kommer väl fram någon dag.. Jag vet att de står stilla för er nu också.. Att min kreativitet är låg och att jag skriver opassionerat och .. tråkigt.. Men .. hang i there.. Jag ska bara hitta mig själv igen.

 

And today, I miss being her

Ligger vaken sedan tre timmar. Fick åtminstone fyra timmars sömn och nu ligger jag med världens huvudvärk, fruktansvärd hosta och en kropp som värker. Näsan har börjat rinna också.. Fruktansvärt jobbigt, är så trött men kroppen vill inte sova. Vilar till film efter film istället. Kan säga såhär.. Att bo ensam när man är sjuk är det värsta som finns. Man vill bara ha någon som håller handen på ens panna och tar hand om en, men det är bara att vänja sig! Stannar hemma idag och vilar upp mig i hopp om att jag slipper må såhär på tisdag!


Mår ungefär såhär just nu, haha. .Bara medicinerna som fattas! Poh! Man ser i ögonen att jag njöt av medicinerna.. Haha.. Hoppas ni vaknar till en ny bra vecka.. till skillnad från mig!

Befinner mig hos världens bästa mormor och morfar och älskar att bara kunna vara hos dem. Dock mår jag mindre bra idag då jag inte sovit, kroppen har så ont, jag hostar lungorna ur mig och jag är allmänt skakig. Men som mamma sa.. "Du var alltid sjuk förr och har inte varit sjuk på ett tag nu så det kanske är dags".. Haha, verkar vara jag i ett nötskal. Menmen, ska ta min medicin och hoppas på att jag somnar djupt, har slocknat till några gånger under kvällen så jag vet inte om jag fått några smånapps som gett vad jag behöver.


Vi får väl se!
Sov gott.

Imorgon.. är det bara 2 dagar kvar!!

Ja, bloggen.. Bloggen,bloggen,bloggen. Bloggen verkar så oväsentlig just nu. Livets dagar är fylld av underbara stunder med glädje och minnen och i andra sekunden är det fyllt av dramatik, bråk och långa samtal. Idag har varit en av de längsta dagarna med en av de längsta samtalen som inneburit samtal på telefon, sms och även in real life. Kan ju säga att världens finaste killar, som verkar gå över eld och vatten för mig, löste situationen genom att bara vara dem - Äkta. Precis som man ska vara.

Igår hade vi en liten miini-night hos mig då Danni och Sofie kom över och vi gjorde en ny maträtt - spaghetti med en sås som bestod av bacob, champinjoner, vitlök, lök och matgrädde. Jag kan lova er att det var så pass ljuvligt att vi knappt sade ett ord medan vi åt. När vi köpt så mycket kräng man kan köpa, hyrt en kass film och myst i sängen i några timmar flummade vi till det på överenergi och hade både godisfighter, chipsgömmen och ja.. lite sådär läskfight. Det blev jävligt roligt och en minnesvärd kväll. I slutet av allting låg vi och kollade igenom gamla bilder på datorn och kom över så mycket minnen, vackra stunder och känslor som önskar att det vore så igen. En enda bild och en enda bokstav råkade finnas på en enda plats och för ett ögonblick kom jag över ett ögonblick av sorg och insåg att livet ibland inte går som man vill. När vi kom in på texterna fann jag så många texter som varit så långa och så inspirerande att jag undrade om det ens var jag som skrivit dem. Flera gånger gjorde det ont i kroppen då jag såg hur tydlig min inspiration en gång varit och hur den nu är som bortblåst. Så instinksfull, så djup i allt.. Så uttrycksfull och så.. inspirerad. Texterna är många, men de är ändå lika långa. Texterna är vackra och så förstådda. Men jag kan inte förstå vart allt det tagit vägen. Kom även över videor från bloggen, min första där jag satt osminkad och lycklig med en glimt i ögat. Jag kände knappt igen min egentligen smala kropp, mina blåa glittrande ögon, mitt vita leende, mina annorlunda uttryck och mitt blonda hår. Så annorlunda jag är nu. Direkt när jag hörde mig själv prata om pulvermetoden jag gick på, förstod jag att jag var så mycket lyckligare den sommaren än jag kunde ana. Så mycket säkrare i mig själv. Jag kunde till och med tycka att jag själv var riktigt söt. Det är jättemärkligt att fråga sig själv om jag är förlorad i mig själv eller om jag faktiskt är komplett medveten om vem jag är. Trots att allting är så förvirrat känner jag mig mer säker än någonsin. Säker i mig själv, säker i min kropp, i mina rörelser och i mitt tycke. Men i mej att livets .. "mening"(so to speak) inte känns komplett tydligt.. är jag kanske förlorad i min egen säkerhet. Jag kanske inte bara bryr mig längre. Antagligen därför jag också förlorat inspirationen i skrivandet, skolan.. och så mycket annat.


För att göra dagen annorlunda idag städade vi undan snabbt och köpte med oss goda räkmackor, kokade kaffe och köpte amerikansk juice som vi fikade upp vid hyddorna till en kall solnedgång, men som ändå blev så mysig.
Nu ligger glassplittret från min enda skål på golvet och gör ljud av sig .. Jättemärkligt att splittrat glas kan "klicka" när det redan är söndrigt men för att jag inte ska freaka ut innan jag somnar tänker jag ta in dammsugarn sådär mitt i natten och ta upp allt.

Jag hoppas att min inspiration kommer tillbaka snart. Jag hoppas att jag kan bli så jäkla lycklig. Jag hoppas jag kan finna min plats. Och jag hoppas jag kan finna mig själv.

Sov gott peeps.

Goooood morning world.

So.. De senaste dagarna har jag väl varit melodramatisk. Åt det extrema hållet. Men det har varit rätt skönt.. Jag har slutat tänka och bara låtit mig själv känna ut i fingertopparna. Det känns absolut löjligt vissa gånger, but at the same time.. It makes sence. Ibland måste man bara låta sig själv få uppleva dessa känslorna som hjärnan pratar om, så att man får dem ur systemet. Jag har en lång väg kvar, men det känns litegrann som att jag fått ur mig det mesta och som att jag under morgondagen kan börja litegrann på nytt. Livet är lite grått ibland och jag är inte den enda som känner så just nu, vi får väl se om det blir bättre när snön börjar lägga sig på marken, kaneldoften osar i byn, de tända brasorna tänds i husen och julmarknaden kommer till byn. Julen har alltid gett mig en varm, underbar stämning och eftersom jag förberett så mycket pyntning längtar jag mer än någonsin efter den underbara julen. Jag har bestämt mig för att ha lucia-morgon med töserna, då vi sover över dagen innan, pyntar och myser - och sedan går upp tidigt, ser lucia på tv och myser med varm choklad och lussekatter. Se.. Visst känns det redan bättre?

Bättre tider väntar. Därför är det helt okej att det inte är okej ibland.

Runtomkring mig har varenda sate klagat på livet. Jag tillsammans med dem. Jag kan inte riktigt svara på varför, men just nu verkar det som att alla är matta, trötta och bara inte trivs med livet. Jag vet inte om det är så att det ligger en oturs-förbannelse över livet för inte bara mig, utan alla.. eller om det är så att hösten för med sig lite mörkare tider. Nu ska jag vara riktigt taskig och säga att det känns skönt att inte vara ensam i detta. Det känns bra för att folk för en gångs skull kan förstå och de behöver inte längre tycka man är negativ. Dock känns det så jävla mycket sämre när konsekvenserna av det dåliga väntar.

Pratade med mamma om att jag tar medicin, sömnpiller.. Att jag pratar med folk som ska få mig att må bättre.. Och allt det hära.. Och att jag själv måste lägga ned ansvar.. och jag förstår henne. Jag tycker som henne, men helt ärligt.. Jag vill sååååå gärna lägga ned ansvar för det som är bra för mig - och det jag lägger ned energi på är det som inte är bra för mig. Det är bara trams och piss alltihopa. Haha, så onödigt skit. Jag vet inte ens vad det är jag vill förbättra. Vart jag vill komma. - Och nej mamsi, jag tycker inte du har fel och jag menar inte att lägga någonting på dig. Förlåt för att jag får dig att må sämre. Men jag behöver bara få kräka av mig. Jag har levt i 18 år med samma piss varje dag. Och de senaste 8 åren har jag ju levt med ännu mer piss. Jag kräker av mig bara för att det är skönt att bli av med det.

Idag har min ipod varit fylld med aggressiv musik, skitskönt att gå omkring i affären med boots, rockig musik i öronen, stora brillor i ansiktet och en skinnjacka och gå med en kaxigare attityd än någonsin. Tack gode gud att jag har kvar ipoden .. Utan musik hade jag aldrig klarat mig.

Nu väntar en lång morgondag med tvätt, anmälningar och en massa annat trams.

Sleep tight.

L


Bjuder på en riktigt sexig K-Stew då hennes attityd alltid är en bra inspiration!





Haha, bara för att hon är sååå braa!

and I am dying everyday til the day I find you.


Jobbig dag idag. Avstängd. Talar inte mycket. Njöt inte av gårdagen. Upplevde istället en nykter kväll med så mycket ångest och så mycket nedtryckande blickar.  Lager på lager läggs på. Känns inte bra. Håller mig inte uppe. Lyckas bryta ihop när jag behöver det som minst. Passar inte in. Är inte förstådd. Känns inte bra. Känns inte som man kan lita på dem som är ens vänner. Känns inte bra. Nä, inte alls.

Forget Everything I've said.

Trots den oturen som följt mig de senaste dagarna så har jag haft det rätt bra. Jag lyckades aldrig riktigt somna på torsdags natten ,utan höll mig vaken i tankar och distraherade mig med disk och städning. Slutligen var förmiddagen kommen och pappa hämtade upp mig och Josefin för att föra oss till den stora staden.

Påvägen in var det pirrigt men ändå inte nervöst. Jag har varit så säker på den här tatueringen under så lång tid att jag bara ville få den gjord. Eftersom jag funderat på det i flera år men känt tvivel, kändes det fantastiskt att vakna en dag och bara känna "Nu .. NU är det dags" och jag känner fortfarande att det är så. Så när vi kom till Jocces butik och hörde ljudet ville jag bara komma igång. Att möta Joccé är helt underbart. Han har en aura olik andra och får vilken främling som helst att känna sig trygg. Han har en underbar personlighet och en oerhörd värme mot alla. Jag önskar så ofta att jag haft bättre kontakt med vissa människor i familjen, särskilt honom då han alltid varit så vänlig och alltid brytt sig om en och varit intresserad av ens liv. Han erbjöd mig en chans att fotografera lite i hans studio.. En möjlighet jag verkligen tänker ta vara på!

Att göra en tatuering känns, men det var en annan sorts smärta än jag förvänta mig. Det var mer så att jag knep mig själv i handen och svor till då och då, men det var över snabbt och jag var så förvånad över hur bra det kändes.. och jag fick alla att skratta när jag sa "HA! Det där klarar jag lätt av!".. Haha!

Efter lite prat med Jocce och efter mycket tittande i spegeln begav vi oss ut på Malmös gator och åt Malmös godaste gyros. Det blev en oerhört mysig lunch och en fin runda i Malmö. Att Josefin passar så bra in med mig och min familj är något som ger mig en sådan stabil trygghet. Jag kan ha med henne överallt och veta att hon är bara så uppskattad. Och för mig.. är hon en sådan fantastisk vän.

När vi väl kramat om Josefin och sagt hejdå begav vi oss vidare för presenthandling.. En som gick lite mindre bra då pappa och jag är precis lika dåliga på smaker. Slutligen gjorde Filippa och Mikaela oss sällskap och valde någorlunda snabbt ut en present. Efter en kaffe och lite mys blev pappa ivägkallad på jobb. En runda till Tyskland väntade och jag kunde ju inte undgå chansen att följa med.

Snabbare än väntat satt vi i skåpbilen med leverans mot Tyskland. 18 timmars bilresa låg framför oss och vi fick en oerhört stor chans till att bara re-connecta. Långa stunder av lugn och musik tog över medan vi åkte över de långa vägarna. Men även så långa stunder då vi bara kunde prata igenom livet. Vi pratade igenom alla samtälsämnen vi någonsin kommit över - gällande både oss, människor i våra liv, året vi har upplevt, London, Turkiet, musiker, artister, filmer.. Allt. Friden låg som ett lugn innanför bilens dörrar och det var en oerhört mysig resa att få göra. För mig betydde det så mycket att bara få lite tid med min pappa, på egen hand. Mamma har berättat att vi gjorde så mycket ihop när jag var liten, så att få göra detta var något som gav en oerhörd betydelse - då jag inte minns det, men kan minnas detta. Timmarna gick fort i början och vi handlade med oss en massa snacks på båten så att vi skulle kunna hålla oss vakna under sentimmarna. Men när mörkret lade sig började kroppen vrida och vända sig och jag försökte finna några minuters vila. Problemet var att jag vaknade var femte minut så tillslut gav jag upp och vaknade till igen. Flera gånger när vi bägge två började bli trötta reste vi oss och gjorde konstiga rörelser till roliga ljud. Det fick oss att skratta lite mer än vanligt. Hela resan kändes så harmonisk och trygg och fick oss nära igen för första gången på länge. Vi stannade till på några stationer och fick i oss goa mackor och förde oss vidare med ny energi. Turen följde oss den sista vägen då det var tomt på AutoBahns vägar och båten gick inom några minuter  och vi tack vare det och Vip-hållet kom på minuten innan avgång. Slutligen stod vi vid Danmarks långa köer  - som rörde sig så mycket fortare än väntat och hamnade fortare i Sverige igen. Himlen började ljusna och dagen började på nytt och när klockan blivit 8 var vi äntligen hemma. Det var så skönt att få komma under sitt täcke, men samtidigt lite halvsorgligt att lämna sin pappa efter så fina timmar. Men man kan bara hoppas att vi får en sådan chans igen.

Nu är helgen kommen och efter fem timmars sömn är jag på gång igen.  Danni kom hit igår och låg och snackade lite innan vi bestämde oss för att åka på bio. Footloose stod på listan och efter en mysig körning till Malmö var filmen sådär halvbra men vi mötte två fina prickar i Malmö som åkte en runda hem med oss. När vi väl lämnat bilen åkte vi en runda genom byn med dunkande musik innan vi satte oss hos mig och gjorde ansiktsmasker och somnade till bra tv-serier.

Morgonen blev en perfekt uppvärmning då vi vaknade till och mös till det med en ansiktsbehandling till innan vi åt lite lunch och mös inför kvällens roligheter.

Efter lite komplikationer har jag nu fixat allt jag behöver och ska snart göra mig i ordning och fixa ärenden innan vi börjar göra vid oss för kvällens festligheter!

Cocktailparty och 20årsfest stor på listan.

Go helg!

'







(Nyvakna.. och ehm, ja, jag kan säga såhära.. Jag var allt annat än beredd på bilden då jag öppnade ögonen i det ögonblicket hon tog bilden.. hahah)
'

Att vakna till idag var mindre glädjande än jag trodde. Hela livet och framför allt hela veckan har jag längtat efter att få vakna upp till den dagen då jag äntligen ska tatuera mig. Men efter igårkväll är kroppen tung, huvudvärken enorm och kroppen trött efter alla tårar.

Dagen började riktigt bra igår.. Vid nio var min lilla lya fullt av folk - olika som lika och vi hade så otroligt trevligt. Det blev en lyckad, men kort förfest. Vägen in blev dock klyddig, jag glömde mitt leg men hade turen nog att få åka lite sådär snålskjuts med mina fina vänner för och fixa det. Nu fick jag åtminstone träffa världens finaste killar, även om det så var i fem minuter. Kan dock tänka mig att det var ett par jobbiga fem minuter för dem. Medan de andra stod i kö i ytterligare en timme lyckades jag komma in på 30 sekunder. Lite förtur och för mig kändes det som att kvällen verkligen börjat bra. Det fortsatte bra. Vi dansade i timmar, drack en go drink, ramlade runt bland alla människor och njöt av en utekväll. Och när det gäller utekvällar är man van vid att folk knuffas, det hände flera gånger igår så jag lade inte ned extra energi när det plötsligt knuffades till lite extra hårt. Vad jag inte visste var att det inte skulle sluta där.. Rätt som det är slår någon till min hand med en stenhård smäll - jag kunde lätt avgöra att den var avsiktligt lagd. Men eftersom jag stod mitt på dansgolvet där man knappt såg någonting pga tätheten bland människor var min första tanke att ta mina grejer och sen ta tag i personerna. Men det var när jag plockat upp mina nycklar och mitt kort som jag insåg att min mobil inte låg någonstans i närheten. Jag sökte igenom golvet så gott jag kunde och vänner som stod runtomkring gjorde samma sak. En vakt hjälpte till men förstod att chansen att finna den var liten. Resten av kvällen var jag som en tok - jag sprang runt till alla ställen jag varit på, knuffade undan människor jag kände och grät stora krokodiltårar av frustration. Det här är det sista jag behöver nu och även om det går på självrisk så är det en summa jag inte har råd att lägga vid det här tillfället. Allting jag någonsin skapat i den - borta. Bara allmänt att någon snor ens telefon är så fruktansvärt. Det är så onödigt och så jävla frustrerande. Telefonen var även avstängd två minuter efter att den försvunnit - märkligt nog eftersom jag hade 89% batteri kvar. Så min kväll fick ett abrupt slut, jag grät mig från början till slut och slutade inte förrän jag låg i sängen och tänkte att de blir bättre imorgon.

Men idag är bara lika jävligt.

Jävla onödiga människor . Jävla malmö !

Dimman har legat tjockt utanför fönstret idag och efter mitt korta läkarbesök lade jag mig ned bredvid Sofie som sov som en stock och lät timmarna passera. Dimman blev allt tjockare och dagen blev bara kallare. Trots att timmarna gick klagade jag inte på att få vila. Men slutligen fick jag mitt ryck då jag städade runt i huset, diskade och svabbade golvet. Nu är allting fint och sängen nybäddad med sköna lakan och kvällen nästintill förberedd. Det enda som fattas är folket, drickan och känslan. Eftersom dagen var dimmig satte vi på filmen som Sofie hela tiden velat se.. Twilight. Hon såg förändringen i mitt ansikte när man talade om det och frågade flera gånger om jag verkligen orkade och jag nickade flertalet gånger och försäkrade om att det var okej. Den har spelats om flera gånger under både natten och morgonen.. och när Sofie gått så satte jag mig för första gången på år och dar och såg igenom de två första filmerna. Något annorlunda. Men jag kom tillbaka till precis samma ställe som alltid.

Det är dock dags att lämna det bakom sig för tillfället, så jag har satt på så glad musik jag kan och försöker göra mig ovanligt snygg - idag är vi omkring tio personer som firar halloween och lov genom att ha en liten förfest här hemma och sedan bege oss vidare till Båten där det blir dans, alkohol och en hel del goa människor. Det är så blandat med folk, gamla som nya och det känns faktiskt riktigt spännande. Den här kvällen har planerats i flera dagar, så jag hoppas innerligt att det blir riktigt lyckat.

Imorgon är det dock - äntligen - dags för min tatuering, så idag tänker jag försöka hålla mig på så bra nivå som möjligt och ladda upp för imorgon. Det känns så bra. Ett hundra procent säkert . Och den här kvällen känns riktigt bra att ladda upp med.

Det blir en hel del annorlunda uppladdningar, som jag tror ni märkt. Blogg.se har äntligen gett ut en app så det går snabbt att ladda upp via mobilen - enda problemet är att den inte lägger upp när jag vill. . så igår när vi var ute och gick mitt i natten stod det att det laddades upp, men när jag kollade i eftermiddags så stod det att jag gjort det klockan 12 i förmiddags.. Så klockslagen kan bli fel ibland, men det är åtminstone ett lite mer effektivt sätt för mig att dela med mig.. Hoppas det blir lite mer uppdateringar för er som tittar in..

Hoppas ni får en bra lillelördag!

Louise

That it all were..