Mina känslor.. Gör jag vad jag vill med.

1kommentarer

Satte upp en bild på mitt kära collage idag, en liten bild på det stora collaget på väggen. En bild jag haft förut. En bild på en viktig person. Den fyllde den sista rutan av tomrumet jag hade på den stora tavlan. Struntar i andras åsikter. Struntar i vad som hänt och sagts. Accepterar att läget är som det är. Accepterar att denne inte finns. Accepterar att mitt liv fortsätter och hoppas på att dennes också gör det, lyckligt och drömvist. Sedan får du säga vad du vill. Jag tänker inte ändra mitt liv på grund av hur du känner. Jag har känslor och jag gör vad jag vill av dem. Och jag får minnas honom precis hur mycket jag vill. Ingenting du säger kommer ändra på det. Tänk på att du ändå fått som du vill. DU har kvar honom. Jag får lov att sakna honom. Det får du bara acceptera.




De senaste dagarna har varit ovanligt fina. Helgen var fylld av fina vänner. Mina barndomsvänner har ringt ovanligt många gånger och kommit hit på tidig julbakning - som dessutom misslyckades, men gav oss mysiga stunder. Världens finaste killar, Genc, Ahmed och Sandi kom hit på ett nattabesök. Som vanligt lyser hela min värld upp när dem kommer. Killar som får mitt liv att bli bekymmersfritt, äkta, lyckligt, musikfyllt, dansfyllt, lätt och säkert. Sällan man verkligen känner så. Vänner jag inte behöver tveka på. Lilla Josefin var även här, sovandes som lilla tingeling vid sidan om oss. Och underbara Sofie gladde oss med sin positiva aura och sprudlande personlighet.





Jag ska dock vara ärlig om att dagarna inte varit såsom de borde. De har varit långa och ångestfyllda. Så ångestfyllda att jag lyckats sova igenom 16 timmar i rad en gång. Så pass ångestfyllda att jag gråtit lite extra. Så pass ångestfyllda att jag gjort min oro dubbel och trippel. Det är småsaker som är extra stort för mig. Saknad jag inte längre vill känna. Längtan efter det som ska komma. Min tid har bara börjat.. Och ändå känner jag att den börjar ta slut.

Andra dagen var rätt bra, dagen i skolan då jag kramade om Julia, sprang bland lärare, skolsyster och skolpsykologen. Dagen jag var så pass trött att jag tog allting så oseriöst, då jag skrattade åt alla mina bekymmer och ansåg att det var oväsentliga problem som är lösbara. Och visst är dem det, lösbara. Men det gör dem inte lättare.

Känner att mina vänner är ovanligt fina. Många som ger uppmuntrande kommentarer, många som kommer hit för att lätta på hjärtat, många som lyssnar på när jag lättar på hjärtat. Många som förstår och tar hänsyn till mig. Många som förlåter och bara .. är. Vännerna är just nu så viktiga och så uppmuntrande att dem på något sätt räddar mig.


Precis som musiken. Nya musiker tar sig hela tiden in i mitt liv, i mina hörlurar och äntligen har jag också fått Spotify som kommer hjälpa mig genom dagarna. Brad Paisley är en ny favorit som idag fick mig att fälla krokodiltårar under tiden jag åkte i bilen med pappa.


Jag är medveten om att mitt liv är så bra. Jag har två fina föräldrar och en fin lillebror. Jag har ett fåtal nära vänner som är värda allt för mig. Jag har en liten lägenhet som är mysigare än någonting jag haft förut - som ger mig både frihet, ensamhet och möjligheter. Jag har närhet och kärlek på olika sätt. Jag är än så länge frisk och har en helfamilj - även om den är splittrad så är dem åtminstone vid liv. Jag har världens finaste mamma som är där i vått och torrt. Jag har världens finaste pappa som förstår mina speciella situationer. Jag har världens finaste mormor och morfar som har hjälpt mig mer genom livet än någon annan. Jag har världens finaste vänner som älskar mig som jag är. Jag är tacksam. Jag lovar er alla att jag verkligen är det. Det jag vill att ni ska förstå, är att trots att jag älskar allting omkring mig så högt, med hela mitt hjärta - så har jag ingenting som håller mig fast här. Jag känner att jag har saker kvar att åstadkomma. Jag känner att jag har människor jag måste finna. Saker att göra. Jag känner att jag måste finna mig själv. Jag kanske inte behöver åka iväg för att stanna borta, men jag kanske behöver åka iväg för att finna något jag kan föra med mig. Förstår ni?

Livets levs en gång .. Jag måste få göra vad jag kan av det.

Jag vill inte svika nån av er. Men jag vill inte heller svika mig själv.

Jag älskar er


1 kommentarer

Josefin

30 Nov 2011 23:51

Lilla tingeling sov väldigt gott! Det var en fin kväll. Som alla andra kvällar är tillsammans med dig Louise! Love you

Kommentera

Publiceras ej