Missnorman

Solen sken tidigt imorse och jag gick upp i tid för att kunna göra mig redo för gymmet, och i härliga träningskläder tog jag och Danni oss till det nya gymmet i Höllviken. Vi imponerades av det nya gymmet som var komplett folk tomt vid ankomst och helt förnyat i alla delar. Vi körde tjugo stenhårda minuter på rullbanden och både gick och sprang i uppförsbacke. Jag gav alla krafter jag hade. Därefter mös vi runt lite på de olika maskinerna för att se vilka vi skulle kunna vänja oss vid. Första träningen känns verkligen av men hur jobbigt det än var så ökade jag bara på takten. Efter nästintill en och en halv timme kände vi oss nöjda, avslutade med lite strecthing och åkte hem. Förmiddagen var fortfarande härlig då solen lös i det kalla klimatet och frosten började avta. Efter fyra påsar tvätt blev jag slutligen färdig, tog mig ett varmt, skönt bad och kände hur kroppen slappnade av efter det sköna träningspasset. Jag har ett årskort på Fitness 24 seven och kommer att spendera nästintill varje dag där. Även nätter jag inte kan sova, dagar då jag har tid över och efter jobb när man redan varit igång. Det känns verkligen as bra och jag känner att jag verkligen är villig att ge mycket. Så jag har mätt mig och vägt mig och efter nån vecka får vi se om de blir resultat:)





Idag sitter jag och funderar på livet bland mina vänner. Jag funderar på tider vi har haft och gått igenom, misstag de har gjort som förlåtits, misstag jag gjort som förlåtits. Tider som varit bra och dåliga, men slutligen blivit bättre. Medan det just nu är på en nivå jag inte känner till. Men jag är någonstans utanför och lyckas inte ta mig in. Det är väl också då man inser hur stark en vänskap är och hur länge man faktiskt ska kämpa för det.

Men som sagt. People always leave.
Det blir väl så att man klarar sig själv, som jag alltid fått göra tillslut.



Well, sorry för den negativa energin. Nu struntar vi i det och börjar om. Med träningen som en första rond:)
Sedan fortsätter vi med jobbet på Båten (där jag hoppas vi ses nån gång) och sedan får vi ta steg för steg.

---

---

Att jobba på nattklubb är mycket värre än man förväntar sig. Man märker ovanligt lätt hur fulla människor är och ursäkter olikt någonting annat kommer in som på rullband. Allting är komplett kaos och kläder både försvinner och ramlar ned. Men slutligen är det jävligt roligt. Kroppen går på ett adrenalin och samtidigt som det är stentufft har man as kul. Att jobba i team är hur härligt som helst,för man är ändå självständig. Att sedan möta trevliga leenden från kunderna då och då är också helt underbart. Och hur kaos allting än är så verkar allting lösa sig i slutändan och när man går ifrån jobb går man därifrån med en längtan till morgondagen.

Så med stenhårt jobb,utan någon sömn är jag på g idag igen och längtar efter ikväll då vi gungar båten för sista gången!

Nu är man laddad och förberedd på ett helt annat sätt och fått in en rytm som jag hoppas förbättras ikväll!

Så om inget annat ses vi ikväll och annars får ni ha en riktigt trevlig lördag!

Jag har gått längs vinterns mörka gator, med musiken som min enda vän. Jag har låtit arbetet tagit min tid med sig, samtidigt som allting blev gjort. Jag har njutit av omfamning och leenden, tack vare min bäste vän. Dagen har varit helt som vanligt, men ändå ovanligt speciell. Lukas gör mig glad på ett unikt sätt,  trygghet och glädjerent. Med torra skämt, en oförväntad omfamning och interna skämt under bion har jag det som bäst. Min fina Lukas som inte kommer stanna nära länge. Hur kan jag hindra honom? Han vill leva sina drömmar, precis som jag. Jag har inte sett det på det sättet förrän han berätta att han åker. Till andra sidan världen då. Jag har alltid kunnat lämna det som finns här. Men hur är det när det lämnar en först? Inte alls samma sak. När jag kom hem mötte jag mörker. Mörker som lös upp av trädens skuggor i blåsten och likt ett spökes rörelse blev det tydligare med ljusen. Ljusen som nu värmer mig.

Själen är splittrad. Jag har öppnat den vita rutan för att börja skriva och sedan hört själen skrika att jag inte kan. Delar av mig är upp och ned, trots att det borde vara självklart. Nya toner tog sig in i hörlurarna idag, tillsammans med min splittrade själ. Melissa Horn sjöng precis det jag tänkte eller rättare sagt känner.  Så jag låter henne tala för mig idag.

 

Jag ser folk som kämpar stenhårt för sina MVGn och som har sin framtid utstakad. Jag ser människor som läser på högskolan och läser ämnen som ger dem en höjdarframtid. Och trots att det skrämmer mig litegrann  så vänder jag ryggen till det. Skulle jag få några IGn i slutet av skolåret skulle det faktiskt inte röra mig i ryggen. Min kraft har inte legat i detta och jag har absolut inte satsat fullt ut på detta. Dumt, kanske.. och det kan bli så att jag kommer få kämpa hela mitt liv för att klara mig såsom mina föräldrar kämpar för oss.. Men samtidigt så kan jag inte tvinga mig själv, att under hela min uppväxt avgöra hur resten av mitt liv ska gå. Förstår ni vilken börda det är? Men som en av lärarna sa till mig "Du kan fortfarande göra vad du vill med ditt liv, så varför ska betygen avgöra det?" och det är faktiskt så. Skolan har aldrig varit någonting för mig. Det kommer aldrig att bli någonting för mig. Det sägs att betygen ska avgöra allt. Är det verkligen så? Har kroppens talang och en själs röst inte längre en talan?  Jag vägrar tro så.

Och jag verkar inte vara den enda som känner så. En flicka i min klass förklarade idag hur hon är kluven. Förvirrad. Vilsen. Hon vet inte vad hon vill göra med sitt liv. Hon vet inte vad hon vill arbeta med. Hon vet inte vad hon ska göra med sina betyg, oavsett hur bra eller dåliga dem är. Så är det inte dem som avgör, utan hennes inre röst.

Jag vet inte heller. Jag tror inte nån av oss vet egentligen. Jag tror att vi gör vad vi måste för att sedan göra vad vi kan, så att vi när vi börjat kan göra vad vi vill.

Det som håller mitt hopp vid liv.. Är en killkompis, jag beundrar mer än han vet om. Han som tog steget till och hoppa av skolan. Han gjorde det. Och bara veckan efter var han på bartender utbildning någonstans i Caribbean och upplevde fantastiska upplevelser, hade makalöst roligt och fick samtidigt erfarenhet och vänner för livet. Nu är han kökschef på en skidort - fortfarande utan utbildning, men med erfarenhet. Och han lever livet mer än någonsin. Han är lycklig. Han är min förebild just nu. Han har gett sitt liv den enda chansen man får.

Säg mig, ni äldre som arbetar idag.. Har ni samma drömmar idag som ni hade när ni tog studenten? Drömmer ni eller lever ni drömmen? Har ni lyckats åstadkomma? Och ni ungdomar idag.. Är ni lika rädda som jag, eller känner ni er säkra på den framtiden som väntar?

Är detta allt där är?

Aldrig.

 

Mitt liv är bra annorlunda. Dagarna är fyllda av ärenden jag försöker göra,bara
för att ha någonting att göra. Men när man gjort allt man behöver göra och klockan inte ens slagit lunchtid börjar man fundera på hur lite liv man har i all tid.

Nätterna är lika ovanliga som vanliga för mig. Vissa är extra långa och sömnlösa.. Medan vissa är som idag då
jag vaknar efter tre timmar.
Sofie sover stenhårt bredvid mig och det känns verkligen skönt med sällskap som hennes. Vi har så roligt hela tiden och varenda tanke vi har är lik sig. Det känns skönt att ha en vän som man kan både kräka av sig på,yttra sig hos,ha roligt med och samtidigt visa sidor ingen annan ser. Och det är märkligt.. Ibland läser hon av saker och ting utan att jag sagt nånting om det. Det är läskigt på ett fint sätt.

Natten har varit fin idag också.. Jag stod i det mörka köket en stund när jag tog mig några glasvatten och jag mötte inte bara en stjärnklar himmel,utan någon skickade en starkt fallande stjärna för mig. Det var med förvåning jag såg stjärnfallet och med handen på mitt nakna bröst som jag försökte önska mina mest impulsiva önskningar.

Livet är inte alls för händelserikt.. Iallafall inte just nu. Men jag glädjer mig ändå,litegrann av att ta det lugnt och låta livet ta mig med steg för steg. Jag känner inte längre att livet passerar och det är fint på dess sätt det med.

Jag önskar bara jag kunde höra hjärtat tala,för framtidens dagar.

Nu vet jag att resten av världen sover gott.. Medan jag ligger vaken i morgontimmarna. Det är en ny dag idag.

Vad tror ni den medför?

Min välgörenhetskonsert börjar äntligen komma igång. Musiker efter musiker tackar ja och jag har turen till att många av dem förstår precis vad jag är ute efter. Den 3 Mars kommer vi stå på Garaget(Bredvid Arena 305) och samla in kläder till hemlösa genom att föra ihop människor via musik. Det är fortfarande mycket som ska göras och ett fullt band är vad som fortfarande saknas. Annars vet jag att detta kan gå. Det är oerhört skrämmande att ta på sig en sådan uppgift, men när man har en sådan passion i sig är det någonting man måste göra för att inte ångra det resten av livet. Och redan nu är det något av det bästa jag gjort, då det förde mig till någon väldigt speciell. Det finns en mening med allt. Även detta.

Kära ni, här presenterar jag de fantastiska musiker som tackat ja till välgörenhetskonserten och som ni då har chansen att få se live i Malmö den 3 Mars.

Kära läsare, här presenterar jag en väldigt speciell kille som skapar
musik för samma anledning som jag lyssnar på det. Låten skrevs i ära till
hans mormor efter hennes bortgång. Daniel Leon!


Sedan presenterar jag någon ni är väldigt bekant med.. Självklart, min käre far.
Anders Norman.


Sedan välkomnar jag en tjej med en fantastisk röst, ett oerhört vackert yttre
och en oerhörd charm. Låten är skriven av min far till efter den fruktansvärda
attacken på Utöya i Norge och sjungs av ingen annan än; Sofie Alvén.

Sedan har vi en kvinna med en av de starkaste rösterna jag någonsin hört..
Jag hade äran till och träffa henne under en av pappas spelningar och
hon är inte bara stencool, utan hon är fantastiskt jordnära och sjunger
med en sådan kraft att varenda person i publiken blir tyst. Jenny Jonasson!

Sedan har vi en kvinna som faktiskt kontaktade mig i egen vilja till att medverka.
Jag kan naturligtvis aldrig säga nej. Jag har då inte hört mer än detta lilla på youtube,
då hon faktiskt sjunger sopran - Ingenting vi kommer att använda oss av på konserten,
men jag är säker på att hon är bra på annat håll också. Camilla Paulsson!

Uppdateringen blir liten nu för tiden, så är det när man är sjuk. Men livet känns rätt bra ändå. Jag har kommit på mig själv med att jag har gjort fel val i livet. Jag skulle naturligtvis inte valt Media. Jag skulle ha valt teater. Min passion, mitt hjärta och min själ brinner för allt vad det innebär. Så så fort skolan är över tänker jag söka in på teater och göra någonting av det jag alltid älskat.

Verkligheten är väldigt skrämmande för många. Det är särskilt skrämmande för oss ungdomar. Det har varit jätteskrämmande för mig som har varit så självmedveten, men inte självkännande. Hur ska man kunna välja in på ett gymnasie när man inte har en aning om vad man vill i livet? Det finns ingen som kan göra och säga rent av.. "Det här tänker jag studera så att jag senare kan göra.." osv.. Utan som jag sa, så antar jag att livet har en mening för allt. Inklusive detta.. Mediautbildningen har inte gett mig så mycket, men jag ska vara ärlig, jag har inte gett mycket heller. Det är inte konstigt.. Man lägger inte ned tid på någonting som inte spelar roll för en. Eller hur? Det är inte lätt för ungdomar idag ska jag säga er. Vi ska kunna göra val som avgör våra liv, vår framtid och vår familjs öde. Hur är det rättvist att lägga på en ungdoms axlar? Hur ska vi kunna veta? Så om vi gör fel.. Kommer vi inte kunna göra rätt? Om vi väljer fel, kommer vi få chans att välja rätt? Om vi gör ett misstag och inte inser det förrän det är försent - är vi körda då?

Det vägrar jag tro på. Och jag har alltid känt hur mitt ljus tänds när jag står på ett teatergolv, bland publiken eller på scen. Jag har alltid känt hur mitt hjärta brinner när jag ser både teater och musikal och hur jag har beundrat dem som får vara del av det och inte jag. Så en dag, lite försent, tänker jag börja bygga på det som har trappats upp inom mig. Tills dess tänker jag fortsätta beundra från publikens syn. Redan nu i Februari ska jag få beundra en kär vän i "Hairspray" uppsättningen. Det kommer bli fantastiskt roligt och jag är så glad att hon bjudit in mig. Men hon har alltid sagt det. "Jag förstår inte varför du inte går teater?" ... Jag har ett svar Fanny.. "Inte jag heller... "

Oavsett hur det skrämmande livet ser ut, så har jag äran till musik i mitt liv. Musik på ett väldigt speciellt sätt. Jag har en koppling till det jag inte kan förklara. Men musik, på alla sina sätt, är lika vacker - och därför tänker jag göra den här konserten.

Mer detaljer kommer.

Jag hoppas vi ses där..

---

---

Jag ligger i sängen med en skakande kropp,huvudvärk,en sårig hals och en mage som nu vänt sig in och ut. Jag vet inte om jag åkt på en kräksjuka eller om det är virus. Det kan bli dåligt med uppdatering då jag mestadels ligger och mår dåligt. Vi ser i dagarna!

Hoppas ni är friska och krya!
Kram

När solens strålar tog sig in genom mina fönstren tog jag det som ett tecken på att jag hade rätt i mina känslor. Det var någon däruppe som sa till mig att det är helt okej och att det kommer bli bra, om jag bara låter det va.. När jag trätt på hundarna deras koppel stod jag utanför dörren och tog ett fuktigt och renande andetag innan Hampus hämtade upp oss. Dagen började bättre än på länge och känslan i kroppen kändes underbar. Vi var många som komplimerade solens närhet. Det var så pass länge sedan Höllviken sett det ljuset och man kunde se på människorna i byn att de alla njöt.

Vägarna var fyllda av människor som tog promenader, Konsum var fyllt av folk som köpte hem en tidig lunch och olika rastplatser var fyllda med folk som rastade sina hundar.   Naturen var lugn och vacker och solen lös in i ett sådär mysigt lyster. Hundarna sprang runt lösa och fick stora lyckorus. De busade i en evighet innan vi satte oss i bilen hem igen.   Dagen började i perfekt tid, solen gav en perfekt värme och mina fina hundar gav mig mysigt sällskap. Lovet kom mot sitt slut och det var nog första gången på länge jag började känna av det. Verkligheten förde mig tillbaka väldigt långsamt, med sin hand om min och jag kände för första gången att det var okej att finna en rutin. Plötsligt slutade tankarna snurra, den innerliga rösten blev tyst och jag började för första gången på länge.. leva.











Jag slutade stänga av mig från omvärlden. Jag tog ett steg framåt. Jag satte på ljudet på min telefon och slog min första signal på länge. Det var en bra dag för det. Verkligheten erbjöd Mille By Night och det var när kvällen anlände som vi gjorde det också. Drinkar blandades, sminket sattes på, kläderna byttes och vi körde igång ordentligt. Efter mycket skratt, en hel del dans och mycket prat om skitstövlar började vi komma ur balans. Så vid nollslaget anlände vi till Millennium.. och när vi väl tagit oss in..



TOMT.


Å N G E S T T O M T  .

Där satt vi.. Sex tjejer och såg omkring på det tomma Millennium. Allt som allt var vi nog nio stycken som befann oss därinne och vi började bli riktigt oroliga eftersom klockan var efter tolv.But you know what? THIS IS A SITUATION! Så vi reste oss upp och rörde på benen, skakade på rumpan och drog upp händerna i luften. Kvällen hade bara börjat och vi bidrog.. Oh yeaaaaah! It's fistpump tiiiiimeeeeee!



Timmen senare öste det in folk och Millennium var plötsligt smockat av både gamla vänner, dagens goa vänner och lite sådär främmande människor. Drinkarna var goda, vi brudar var sexiga, killarna mingla och vi.. vi baaaara njöt. Musiken dunkade och så många mixtrade klassiker fick varenda en av oss att jubla "ÅÅÅÅÅÅÅH".. Kvällen spenderades på dansgolvet. Vi dansade på sprucket glas, på spillda drinkar och med kroppar intill varandra. Kvällen blev bara bättre och bättre och att dansa blev bara roligare och roligare. Jag har aldrig dansat så länge i heeeela mitt liv och det kändes helt jäkla underbart.

Timmarna gick fortare än väntat och det blev bara roligare och roligare per minut. Dramat låg för första gången på hyllan och jag gjorde allt jag kunde för att skjuta det från min närhet.  Min självsäkerhet var på topp och jag socialiserade mig, kramades, dansade, skrattade och hade det allmänt så jävla bra. Josefin såg på mig och undra vad som hänt.. Det var flera gånger hon jublade "ÄNTLIGEN! Jag har känt dig så jävla länge och bara väntat på att det här ska komma ut".. och jag kände vad hon menade. Jag var inte osäker på något sätt, jag tvivlade inte en enda sekund på mig själv, jag var trevlig och mer pratglad än jag varit på länge och kunde samtidigt ha attityd när jag behövde det. Jag bara kände stabiliteten i mig själv och det lyfte fram mig hela kvällen. I feelt like a nice bitch, sort of. Haha, lite bad får man ju va. Jag lever utan komplett osäkerhet just nu, njuter av att livet är som det är och älskar att ha dagarna som de är. Dagar som dessa är definitivt de bästa. Och jag kan säga..  Att för första gången någonsin har jag haft riktigt jävla roligt när jag gått ut. Millennium, for the first time, you succeeded! Yeaaaah Buddy!

När vi kom hem för nattamat var Josefin verkligen stolt över mig. Jag slutade inte babbla, hade inte tagit skit från någon, pratat med så många härliga människor, dansat varenda sekund och dragit mig från tjejernas drama och haft rent av roligt. Hon hade även märkt hur lätt jag hade varit mot människor omkring mig och hur jag verkligen hade trott på mig själv. Det var inte en enda gång jag inte kände mig snygg nog eller bra nog. Jag tror de som känt av min osäkerhet förr, såg och kände min självsäkerhet ikväll.    Det var inte förrän jag kom hem som jag förstod att jag förmodligen pratat mer än jag någonsin gjort sammanlagt, hahah, för jag kunde inte knipa igen och jag log och kände hur mina ögon glittrade. Vilken kväll vi haft. Åh, bra mådde jag! Sådana där kvällar får man hoppas på oftare! En lyckad förfest, en djävulskt lyckad utekväll och en allmänt bra dag! Och jag kan ju säga att jag var såhär glad....
(Gammal men gooo bild!)


Resten av livet har stått ganska stilla. Jag har haft så mycket att reflekterat över och har ändå inte tänkt ett dugg på det. Jag vet om att jag har så mycket att jobba på och jag har förstått att jag bär med mig mer från barndomen än vad jag trodde. Jag har aldrig känt att jag hör hemma i Höllviken och jag vet att jag än idag, inte gör det. Jag älskar min lilla by och detta kommer alltid vara mitt hem, men jag ska inte leva i mitt hem, jag ska leva på min plats - mitt hem är den jag är, vart jag än är. Så jag måste finna mig själv, släppa taget om barnet jag varit, hantera saker och ting som varit och våga vara ärlig.

Ärlighet är det viktigaste i världen för mig. Att vara komplett ärlig har jag aldrig haft svårt för, men jag har varit väldigt smart med hur jag använt mig av det. Jag har varit ärlig inom mig själv och alltid stått för mina egna fel. Men jag använder inte komplett ärlighet gentemot människor som jag ansett inte behövt det alltid, utan då har jag bortsett från vad jag ibland vet. Jag skippar gärna det för att inte såra någon pågrund av det. Även om det sårar mig.   Den senaste tiden har jag dock inte det. Jag har bara kastat ut det, för att jag behöver få ut det. Om jag inte gör det så, så gör jag inte det alls. Och ärligt talat, när man ibland finner någon tagen på sängen känner man sig extremt kunglig. Haha.

Jag har mycket smärta jag verkligen vill bli av med och det finns mycket bullshit jag vill få ur mig. Bullshit som min osäkerhet har skapat. Jag har alltid varit för snäll för mitt eget bästa.. och ja, människor har verkligen alltid sagt det till mig. Senast igårkväll. Men de senaste dagarna har jag funnit en balans då jag betett mig som vanligt, men samtidigt haft lager av attityd som varit nödvändigt. Jag trodde att attityd betydde att man är otrevlig,men det är det inte. Attityd är oomtyckt ärlighet. Det kanske inte är lätt och bra ibland, men på något sätt måste man ta det. Ärlighet framför ibland något som är dåligt, men de finns bra avsikter med det.    För vart hamnar man annars? Man hamnar på pallen då man vinner pris för att ta stryk, för att du alltid satt andra före.. och självklart är det en fin egenskap, men inte när det äter upp dig. Och det har ätit upp mig alldeles för länge. Jag måste våga stå upp för mig själv. Så att sätta folk mot väggen känns inte längre taskigt eller hårt, utan jag känner hur tyngden släpper från axlarna och hur självförtroendet sticker till taket. Man kan anse att man är snäll genom att gå omvägar från ärlighet, men i slutändan kommer sanningen alltid fram, så varför inte ta dig dit direkt och slippa all drama runtomkring det?


Så för var och en av er som jag är som jag.. Som verkligen ser ut och tar hand om andra, gör det. Men skydda dig själv samtidigt. Ta inte andras slag. Bli inte uppäten av andras problem. Var ärlig mot dig själv. Det är okej. Du är inte elak. Och i längdens namn är ärlig det bästa du kan vara. För det är då du tar dig till sanningen. Men mest av allt.. Sök inom dig själv. Det finns så mycket du inte är medveten om och det finns så mycket man måste våga gå igenom och hantera för att ta sig förbi det. Mitt kommer. Jag har inte bråttom. Jag tänker inte rymma från det bara.

Jag har lärt mig extremt mycket genom alla åren av ensamhet. Jag har lärt mig vad det innebär att bli sviken och lämnad, sårad och snackad om.. Och jag har lärt mig hur det är att känna sig svag i närheten av människor med styrka. Jag har också lärt mig hur det är att omge mig av människor med attityd, men också hur det kan äta upp denne.  Jag har lärt mig hur det är att vara ensam och jag ser en enorm skillnad på dem omkring mig som har svårt för att ens sova en natt ensamma och hur det är för mig som sover hundratals nätter ensam. Jag har lärt mig att ensam inte är svag eller dålig, utan stark och självgående. Jag har lärt mig att det inte är lönt att inte tycka om sig själv. Det ger mig ingenting mer än mer dåligt självförtroende. Jag har lärt mig att inte jag inte ska lita på människor, utan på mig själv. Jag har lärt mig att jag klarar mig, även när folk försvinner. Jag håller på att lära mig, att stänga av det jag inte ska ta. Det är inte lätt, särskilt inte när det gäller dem som betyder mest för en. Men då försöker jag ta till mig det jag ska ta till mig.  Men jag har också lärt mig allt det här genom det svåra sättet. Varenda gång har varit ett hårt slag och vissa gånger är fortfarande det så pass hårt att jag faller och emellanåt får jag ett panikartat slag av tårar. Och ibland står jag fortfarande rak. Att falla är naturligtvis okej, man måste få ramla för att ta sig upp igen. Det är en del av livets lärodomar. Alla mina sår och ärr kan jag fortfarande se på och lära mig av. Jag tycker om vem det gjort mig till.

Nu ska jag bara ta mig igenom de sista hindrena. Sedan ska världen få möta en människa de inte sett förut.


Sov gott.
Jag hör av mig snart.

New years eve Is over.. Äntligen. Julen har ännu inte kommit, snön har inte landat på våra vägar en enda gång och tiden har passerat fortare än man hinner med. Jag som vanligtvis älskar både jul och nyår kan inte känna mig mer bedrövad. Ingenting har varit som det ska vara och jag är glad över att det äntligen passerat. Jag hörde så många negativa röster på tolvslaget som bara sa "palla att folk är så blödiga för nyår".. "Nyår är så jävla överskattat" "Jävla pissedag".. och jag känner bara - för i helvete, vad fan firar du det för om du nu inte tror på det? Nyår är någonting för alla och på fullt allvar - så behövde jag en nyår som startade om på nytt för mig. 2011 har varit ett väldigt tufft år på många sätt och vis, både allmänt och privat. Särskilt privat. Men..  Life Is what you make it - precis så är det med nyår, man gör det till vad det är. Och trots att jag älskar min Josefin, som jag bugar och tackar för att hon tog mig dit, så är det inte vad jag fick.

Dagarna har gått i ett enda brus och jag har gjort allt jag kan för att separera alla de känslor och tankar som varit ett vitt ludder. Jag blir nästan galen av det, samtidigt som människor omkring mig tjatar och klagar och jag känner hur mätaren stiger samtidigt som jag på något sätt har jag lyckats hålla mig själv från att verkligen släppa loss. Det enda jag känner är ren bitterhet. Jag är så arg genom dagarna och stänger komplett av kontakten från alla människor, låter rockmusiken spela i högtalarna och känner attityden när jag tar promenader längs gatorna.

Jag tror att jag håller på att acceptera läget omkring mig. Jag är så opassionerad och så distanserad och känner inga kopplingar till vad jag än har omkring mig. Inte ens häromdagen när jag fick en kyss, istället brast jag ut i garv och puttade bort honom.. "Nana, no way. Det kommer inte att hända.. haahahah."   Utan skuldkänslor och med full attityd skiter jag kopplett i vilket. När det inte finns så finns det inte.

Ingenting är riktigt som det ska va, trots att allting är som det brukar va. Det finns fortfarande vissa människor som alltid kommer sätta pris på mitt huvud,just för att hitta en anledning. Och det finns vissa människor som aldrig kommer att bli nöjda. Vilket jag börjar acceptera. Jag har under den största delen av min uppväxt sökt bekräftelse och verkligen alltid gjort någonting i all välmening, men aldrig fått känslan av att det varit bra nog och än idag.. är det inte det. Likväl är det med mina vänner. De som ständigt klagar på saker jag gör istället för att tänka på att de gör likadant, får mig att känna mig så pissed off. Min ilska börjar ta över och mätaren kommer slutligen bli överhet. Jag känner att jag just nu borde slå sönder en boxningspåse, för annars lär någon annan vid fel tillfälle få en smäll denne inte borde få.

Jag tror att jag börjar lära mig, att det är okej att bli besviken på människor. Jag är inte längre naiv och lättpåverkad, utan börjar istället förstå att jag verkligen inte borde ta all skit jag får och måste hitta det där filtret. Filtret är väldigt svårt att finna och det är så svårt att inte ta på sig sådant man inte förtjänar, men när det gäller vissa människor tar det extra hårt och efter så många smällar i har det gjort så pass ont att jag verkligen inte kan hantera det. Jag är stark så ofta att jag ibland blir svag. Och just nu är jag svag. Jag är väldigt rädd, för att jag håller på att göra val som kommer påverka mig själv främst och kanske dem som är viktigast för mig. Men jag måste sluta.. acceptera det som skadar mig, bara för att det är bra för andra. Det är så oerhört svårt när det är människorna som betyder mest för mig.   Men för att det inte alltid ska göra ont för mig, måste jag välja det som på något sätt är bra för mig.

Jag vill inte vara bitter, jag vill inte vara ledsen, jag vill inte ständigt bli besviken och jag vill inte leva med rädsla. Jag vill leva med trygghet, kärlek, uppmuntran, glädje och lättsamhet. Och just nu är livet det totalt motsatta.

För att gör jag ingenting nu.. kommer jag aldrig kunna lita på någon igen. Och jag måste börja lita på mig själv först och främst, innan jag litar på någon annan. Så jag måste sluta svika mig själv genom att vilja det bättre för alla andra alltid.

Jag måste spräcka det jag själv står för. Välj alltid alla andra före. Och det kommer såra mig, jag kommer förlora några få som betyder så mycket, men framför allt.. kommer det vid något tillfälle, någon gång. Bli bra.


Så vad jag gjorde var att släppa taget om 2011. Jag rev ner julens pyntning, slängde ut den gigantiska granen och lade in grejerna i en påse i skåpet. Det tog sin tid och det barrade och rev och på något sätt tog det väl mina känslor med sig. Jag lade saker och ting på hyllan, kastade ut den onödiga energin och tog fram de nya sakerna på hyllorna. För att göra saker och ting lite bättre och för att föra fram lugnet, pyntade jag upp med fina rosor, gigantiska liljor och massvis med ljus. Slutligen kände jag känslan i rummet och lät lugnet bero. Jag är fortfarande långt ifrån människor och gör vad jag behöver. Ibland är tid vad man behöver. Och just nu är det väl vad jag behöver. Finna ro i kroppen.