Med solens varma strålar har mina kinder blivit röda idag. Om så bara för stunden känns det underbart att ge sig omkring utomhus i värme och att kunna ha tunna kläder. Dagen jag så länge fasat för, den dagen jag skulle få flytta hem, har kommit. Det var dock inte så illa som jag föreställt mig. Så fort man slutar tänka på saker man blir bortskämd av och börjar anpassa sig till vad som räcker inser man att det är bra nog. Jag är väldigt lyckligt lottad och har ett eget rum, en säng som är min, kläder att ta på mig, mat på bordet, tak över huvudet, en tv att se filmer och serier på och sedan har jag alla de där grejerna som gör mitt liv till mig. Kameran, fotografierna, texterna, böckerna, filmerna.. Musiken. Allt det där som gör mig till mig.
Det känns okej när jag nu sitter i min säng och ser solnedgångens färger röra vid mitt fönster medan fotbollsspelarna talar på tvn, min mamma pillar med saker därnere och min bror spelar dator i rummet intill. Överallt ligger mina packade lådor, hälften av dem här och hälften av dem i förrådet. Jag har allting jag behöver inom en arms avstånd och det är det viktigaste. Efter allt vi gått igenom genom åren så är det många saker innanför väggarna man aldrig talar ut om - så är det för oss alla. Familjen är prioritering ett, dem viktigaste vi har och de viktigaste vi alltid skyddar och tar hand om. Och hur saker och ting än har gått så har vi klarat oss, vi har kommit så långt och trots alla de fysiska och psykiska påfrestningarna sitter vi i slutändan tillsammans, hjälps åt och klarar oss. Vi skrattar fortfarande i ren glädje och somnar tryggt och tillsammans varje kväll. Så när jag tänker efter.. Så vet jag att det alltid kommer ordna sig. Det kommer alltid bli bra. Och det kommer det bli även nu.
Jag har varit oerhört osäker den senaste tiden, vilket låter lite märkligt att säga då jag nog aldrig varit så säker på vem jag är och på valen jag gör, men jag märker att när det gäller människor.. blir jag osäker på vad jag än gör. Jag vill så gärna göra rätt att jag ibland gör fel och det blir så skrämmande att osäkerheten gör att jag stänger av mig. Självklart är osäkerhet vanligt, vi har alla minst en osäkerhet i oss. Vi oroar oss lätt när en situation vi inte kan kontrollera dyker upp eller när man råkat göra någonting fel, när man råkat ta sönder någon annans grejer, när man säger fel saker. Mänskliga faktorer tyder på att vi gör mycket fel i ivrighet att göra rätt. På något sätt växer man ju på tiden och man lär sig självklart hur man gör av allt mer och mer. Det är mest den känslan av att man ger och ger och ändå blir inget mottaget, utan bortputtat. Ibland ångrar man så mycket man ger, för att man känner att det blev ingenting. Man känner sig världelös i en situation man vill göra nytta. Men det var någon som sa till mig, att jag måste sluta lägga mig i, sanningen kanske är så, men jag fungerar inte så. Jag mår bättre av att ge, jag mår bättre av att göra någonting istället för ingenting - och trots att det inte alltid blir så, trots att jag ibland inte kan ge allt eller påverka alls, så är det viktigaste att man försöker. Att man försöker så pass hårt att kärleken känns. Att kärleken är det som bär och inte vad som rinner ur. Vet ni vad som samtidigt är så skönt i denna osäkerheten? Det är att just det jag alltid trott på - det som alltid gjort mig osäker är nu det som ger folk respekt för mig. Igår mötte jag en kille som talade med mig om ett par killar jag umgicks medan för ett par år sedan och han sade.. "Dessa killarna talar med dem som är coola för stunden, sedan räcker inte det. Men det dem tror.. Är att det ger dem respekt, när skillnaden är att de förlorar respekten bland sin omgivningen och framför allt i sig själva. Och vet du vad grejen är? Att varje gång jag möter dig så känner jag en oerhörd respekt för dig, då du aldrig gjort någonting fel och ändå inte blir accepterad. " och efter ytterligare diskussion sade han "Ge det något år så kommer du se att du är den som har folks respekt, medan de kommer ha försvunnit". Och det är ord som dessa, som får mig att fortsätta som jag gör. Så hur fel jag än känner mig, så ger jag inte upp. Jag lägger mig aldrig ned. Jag kommer att fortsätta gå.
Jag försöker tro på mig själv. Men jag börjar bli trött. Jag börjar bli trött på att göra vad jag kan. Trött på att hjälpa, då jag aldrig gör det rätt. Många frågar mig varför jag vill resa, varför jag rymmer och för mig känns det verkligen inte som att jag gör det. Jag förstår att jag har saker här jag måste möta och att det finns knutar som måste lösas upp innan jag beger mig av. Men det jag vill när jag reser bort är och lägga bort den här osäkerheten i mitt sätt att hjälpa. Helt plötsligt kommer livet handla om mig och mina egna beslut och inte för andra, utan för mig själv. Och det kanske låter egoistiskt på sitt sätt. Men man måste lära sig att göra saker för sig själv, annars kommer man aldrig klara av att göra någonting för andra.. livet ut. Allting kommer att göras på egen hand och jag behöver det. Jag behöver min helt egna erfarenhet och ett ofarligt ansvar. Jag tror också att det är så.. som någon sa till mig häromdagen.. "
Om 4-5 år.. kommer alla att uppskatta dig. De kanske inte gör det nu. Men då.. Då kommer de att uppskatta dig likt aldrig förut".. och jag tror på det. Det är därför jag säger att jag inte rymmer, jag kommer att ta mig hit för att lösa alla hårda knutar. Men! Jag tror inte att tiden är kommen. Min tid bland folket är inte rätt. Den har aldrig riktigt varit det, vilket är helt okej. Det blir svårare för mig att passa in bland omgivningen jag har bara. Men samtidigt.. trots att vissa saker hänt den senaste tiden så känner jag hur flera knutar jag haft inom mig själv lösts upp. Jag känner hur människor som bara var bekant med mig förut, nu är närmare än någonsin och jag märker att människors syn ändrats. Inte bara negativt. Utan många har fått upp ögonen och ser på mig som att jag har växt. Jag känner verkligen att trots att det är hårt, så är det på något sätt rätt. Min instinkt är bara på helt rätt spår. Så jag avviker inte från vägen denna gången, jag svänger inte in på en omväg och jag stannar inte för att gå tillbaka. Jag fortsätter gå, med en fullpackad väska av det förflutna på ryggen och med en tom väska redo för att fyllas av det pågående och det kommande. Och det känns så rätt.
Nu har mörkret hunnit lägga sig under tiden jag skrivit, mamma har klickat igång så ska det låta på tvn och jag ska gå ned och mumsa i mig en sista chokladbit med henne innan det är dags för hårdträning och illamående. Ja, sommarn är ju snart här. Jag har äventyr att åka på.. Då ska jag inte bara se snygg ut, utan jag - som den person jag är - ska vara fulländad. Åh, vad bra det känns med tanken på det!
Resten av dagarna har varit fyllda av glädjerop och fester till och från. Emellanåt har det gått åt helvete, men vad är en utekväll utan drama? Jag har känt glädje, upplyftande känslor och kärlek bland mina medmänniskor och mer än det kan jag inte begära. Resten av dagarna får beskrivas i bilder, jag tror det kommer räcka här idag:) Men uppdateringar följer. Som varje gång.
Tack för att ni följer mig! Efter alla år.. Jag sänder en stor våg av kärlek till er därute. Livet är för kort. Vi har varandra. Finns det något viktigare?Stor kram till er! 
