Missnorman

Vädret går som vanligt fram och tillbaka i Höllviken. Men folk är ändå ute. För gamlingarna är det hårt spel som är igång. På bussen sitter två tjejer i one piece och Uggs trots att solen visar sig då och då. Bakom mig doftar en lång,vältränad kille min favoritparfym - one million - och jag hinner precis ta in doften ordentligt innan det är dags att gå på.

Och jag då? Vem är jag? Jo. Jag är en helt vanlig tjej påväg till en vanlig skoldag. Förberedd på vad man ska säga och göra. När du passerar mig lär du oftast inte lägga märke till mig då jag lätt smälter in,men om du gör så är det för att du antingen ser mig skina upp i ett leende eller för att du hör mig prata högt. Jag ber aldrig om uppmärksamhet,men ger gärna den vidare. Jag har gått ifrån att vara drottningen bland tjejerna till att vara något av det svarta fåret. Den alla hälsar på,men oftast inte den alla slutligen umgås med. Jag har alltid varit För mogen för min ålder. Växt upp för snabbt. Det är beroende på alla möjliga anledningar. Delvis för att jag fick ett uppvaknande när jag började högstadiet,delvis för att jag fick bröst när jag gick i andra klass och delvis för att jag fick min första "kvinnovecka " redan i fjärdeklass. Sedan ska vi ju prata om att jag är ett skilsmässobarn,sådär svårt insatt och påverkad av en relation som jag ibland önskar inte fanns alls. Jag fick där växa upp och börja tvätta,städa,diska och göra det man vanligtvis börjar göra under tiden man jobbar. Jobb har jag såklart. Inget seriöst så,jag är deltidsinsatt och Rings in när det behövs ungefär. Jag söker mig vidare dagligen. Vänner har jag haft många av. Jag är ingen svår människa att känna och för att vara ärlig,är jag en bra vän när du känner mig. Hade du varit min vän hade du vetat att jag gör allt för dig. Jag har alltid haft lätt för att träffa nya människor,jag anpassar mig väldigt lätt till olika typer och passar ihop med väldigt olika människor. Men med tiden verkar det ändå som att jag växer ifrån dem. Efter många år har gäng på gäng försvunnit. De har aldrig haft en anledning till varför,men sanningen är att de aldrig riktigt har brytt sig och när jag slutar ge dem allt som gynnar dem.. Då är jag inte lika rolig längre. Men sen är jag inte oskyldig. Naturligtvis gör jag tusentals fel och jag har upplevt så många seriösa samtal där jag fått sitta och erkänna vad jag gjort fel. Jag har inte svårt för det. Är jag uppväxt på något sätt så är det med vetskapen att även om man gör någonting fel och inte kan ta tillbaka det,så kan man åtminstone vara ärlig om det. Då har man möjlighet till förlåtelse.
Jag har dock mycket jag måste lära mig att förlåta. De människorna som utsatte mig enorm utfrysning och någon sorts mobbning under högstadiet kommer aldrig bry sig om vad de gjort och jag måste bara acceptera att det är som det är och att jag åtminstone kunde bli den jag är. Jag måste även förlåta alla de människor som lämnat mig. På något sätt. Det tar lång tid att jobba med och man känner till stor del en sådan skuld i sig själv.. Jag menar.. Vad gör jag som är så fel? Jag menar ju väl. Alltid.
Jag kan inte ta ett steg i mitt liv om jag vet att jag trampar på någon. Jag hade inte tagit ett beslut som skadat någon mer än i så fall.. Mig själv. Jag klarar inte det. Och dem som känner mig.. Dem vet det.
Det är få vänner jag nu känner till,få vänner som befinner sig i min närhet och det är som många säger.. Man behöver inte fler. Men i ärlighetens namn känns det inte rätt och gå runt och veta att det finns människor man är oense med utan anledning. Mestadels har folk ju växt upp idag och både hälsar och småsnackar. Vissa har gett mig ursäkter. Vissa säger att de inte förstår vad som kom över dem och att de vill be tusen gånger om ursäkt. Det som stärkt mig mest.. Är att få höra orden "Det är inte ditt fel".
Det man alltid undrar över,den skulden man känner,tillhör inte bara en. Man är två i en relation. Och på tal om relation.. Jag har varit singel i fyra år och det förhållandet jag kallade seriöst då kan jag inte ens tänka på nu. Det var 2 månaders tonårsförälskelse. Om jag ens kan kalla det det. Jag har sökt mig till en hel del killar. Det har varit mitt oerhörda sätt att söka bekräftelse och kärlek. Jag var väldigt ung när jag började söka mig bland pojkar. Jag har haft intresse för pojkar sedan jag gick på dagis. Ja skrev kärleksbrev och köpte godis. Jag älskade att visa dem all min kärlek. Men jag fick ju aldrig tillbaks. Och har fortfarande inte fått. Det lär väl ta sitt tag. Anledningen till att det tar tid för mig måste vara för att den jag ska finna är mäktigt speciell. Gunsan sa till min mamma .."louise är ju så himla speciell och annorlunda att hon skrämmer bort dem flesta.."(eller någonting liknande).. tänk då på den dagen jag finner någon som inte blir rädd. Nu på äldre dar finns det mycket man inser och hade jag tänkt igenom allt hade jag nog tagit tillbaks nästan allt jag upplevt. Sedan ska man ju inte säga så.. Man behöver ju uppleva allt och skaffa erfarenhet. Självklart.. Och det har jag. Det gör mig till den Jag är idag. På olika sätt. Men jag önskar till så stor del att jag upplevt vissa saker på annat sätt. Men bättre sent än aldrig. Nu vet jag det. Och nu vet jag vad jag söker och hur jag ska söka det.

Alla dessa upplevelser,från barndom och problem för ju en till vem man är. Så man ska utgå från det man upplevt istället för att tänka tillbaks på det. Det är det jag försöker göra.

Acceptera att livet är som det är.