Klockan är 21.22 och jag står på min egna "spot" inne i centrum och tar min dagliga bild. Den är vacker, fylld med färg och solen lyser som det starkaste klotet det är. Men när jag blundar är det starka ljuset en varm smekning på ansiktet. Havets bris är ljummen och värmen påkännelig.Jag står där. I centrum av Höllviken och centrum av mitt inre. I händelsernas och välmåendets center samtidigt. Mina sekunder av paus i verkligheten, där perspektivet alltid blir vackert. Jag hinner inte mer än och pausa i ett par sekunder förrän jag hör mitt namn. Människorna från andra sidan vägen har fångat min dagliga rutin och de ropar högljutt för att få min uppmärksamhet. När jag ser att det är människor jag inte brukar prata med, gamla bekantas föräldrar, så lyser jag upp. De omfamnar mig, klappar mig på kinden och tittar på mig med vänliga,mjuka ögon när de upprepade gånger säger "Alltså vackra, underbara Louise.Man kan enbart le av att se dig.Se de ögonen och se det ansiktet. Finaste tjejen". Mitt inre fylls, som ett glas med vatten och jag överröses av kärlek. Det är helt otroligt vad mycket det kan göra, att känna sig sedd av människor. Oväntade människor. Vi skrattar, ler och småskrattar och kramas tills jag fortsätter min promenad längs med byn. Där fortsätter det. På andra sidan staketet i byn står en av mina vänner och sträcker sina händer mot mig och omfamnar mig i omtanke. Shakespeare är fyllt med människor som hälsar från olika håll och kanter. Personalen skämtar, servitören lägger sig hand på mig av vänlighet och jag känner hur jag lyser där och då. Min utstrålning framkallas av alla de som ser mig och jag går som på moln. Jag blundar och stannar för ett ögonblick upp i min tacksamhet och tar in känslan av att vara sedd och älskad, som jag är. Det finns inget finare än människor som ser vem man är. Kvällen är fortfarande ung och när jag ser mina vänner gå längs med solnedgångensfärger över gatan samtidigt som jag beundrar pubarnas fyllda uteplatser, de vackra färgerna som reflekterar sig i byggnaderna och känslan av värmen i luften så känns det som utomlands. Vi frossar i det. Hur bra vi har det. Hur bra vi mår. Hur mycket så lite kan göra. Vi skålar, kramas, sprider ut oss och kompletterar varandras olikheter. Det fina med spontana utekvällar. Det slutar aldrig kännas bra.
Förrän jag för första gången, förmodligen någonsin, sitter där och känner mig själv dämpas.Energin försvinner. Jag har inte ens ork nog att försöka. Människor märker att jag är distraherad och det är som att ju mer de märker,desto mer stänger jag av. Jag hade i detta läget hellre gått hem och lagt mig i en trygg famn och bara stannat där. I samma ögonblick kommer Denise och ger mig den kramen som trycker ihop de delar som håller på att falla samman. För ett ögonblick plåstras jag om och känner att jag får syre i den energi som tagits bort.Tänk att en så liten gest kan göra så mycket.
Någonstans under kvällen plingar telefonen och i mängden notiser och sms, så vet jag med hela min instinkt att det jag ska få läsa inte är från de jag har omkring mig. Jag vet av ren instinkt vem det är och ler redan innan jag öppnat upp appen. Den lilla rutan lyser upp och jag ler. Där är han. Som en litet meddelande i en vardag gör han min dag varje dag och den lilla gesten av hans vänliga ord, gör allt för att jag ska må lite bättre under dagen. Hans små meddelanden får mycket av min tid att kännas mindre ensam. Våra konversationer skapar så mycket omtanke, glädjande tankar och en lättnad av det objektiva, samtidigt som vi har förmågan att röra vid varandra i en verklighet där vi är främlingar. Det är något fint, att beröras av en människa du inte riktigt känner, trots att det känns som att man kan få se mer av någons inre genom det. Det är ingen hemlighet att detta påminner om någon jag kände mycket väl. En människa jag också har haft möjligheten att röra vid i en verklighet där vi är främlingar, men närmast vänner trots det. De påminner mycket om varandra och en del av mig har flera gånger gått igenom i huvudet hur han hade reagerat om jag berättat om denna nya människan, som har mer likheter med honom än han kan ana. Namnet på hans käresta, åldern, uttrycken, utseendet. Det är lite skrämmande ,att jag på en anonymsida skulle finna en människa att beröras av, med så mycket av hans likheter. Trots det känner jag inte alls att jag ersätter honom, för han berör mig på ett annat sätt. Han är också nåbar. Varje morgon på samma ställe ler vi främlingar åt varandra. Varje match söker vi efter varandras blickar trots att vi inte gör något åt det. Vi passerar varandra i verkligheten och önskar varandra gott på avstånd. Det är fint ändå. Denna delen av mig är en del jag beundrar mest, för hur många har möjligheten att uppleva detta? Det är precis som att dessa människor skapar mer färg än du annars ser. Som att känslan av det som skrivs, skapar mer känsla än vad som alltid syns. Det är något väldigt fint med det hela. Men det är också en väldig sorg att det inte blir mer än så. En sorg att det kan bli som det blev för mig och Han. Min Magiker. Där man förlorar någon på ett sätt som blir påtagligt, för det är varken döden eller valt. Det skapar förvirring. Varför ska man beröras så djupt inpå livet av en människa som ändå inte ska ta del av det? Varför ska man lida i resten av livet för någon som inte lider för dig? Jag är alltid mer förberedd på att det är så det ska bli. Nästan inställd. Den delen kommer nog alltid stå i vägen. Övergivnadsissues. Det är inga små problem det där. Det kanske tar en livstid att leva med, men för tillfället är jag bara tacksam för tiden jag har. För dessa morgonögonblicken, för när den färgglada rutan lyser, för de små meddelandena, för vänskapen, för omtanken, för vetskapen om att mitt liv rörts vid och formats av så väldigt speciella människor. Stänger jag mina ögon här och nu så känner jag för första gången på en väldigt lång tid, att jag är tacksam för allt här och nu. Så ibland måste man stänga ute det yttre och känna på det inre. Låt alltid det inre guida dig.
God natt bloggen. Så spännande det ska bli att få komma tillbaka.
