Missnorman

Kvällen blev bättre än planerat,hampe och Sofie gjorde mig sällskap och nu har jag fått rollen som en minirobot,hampe är lille Witwicky och Sofie är den snygge modellen! Jag fick bästa rollen måste jag säga!

Nu ligger vi och skrattar och pratar om olika saker.

Underbar kväll!

Nu kör vi.. Transformers - POW! I'm here!

Kommentera

Med dimman utanför fönstret lägger jag äntligen mig för att vila. Dagen har varit fylld av ärenden och så mycket har kommit till nytta.

Jah vaknade av mig själv,tidigare än jag skulle och hann både morna mig och äta frukost innan jag begav mig av. Provet gjordes fortare än beräknat och tärde inte särskilt mycket på mina nerver. Istället kändes det bra. När det visade sig att skoldagen var slut tog jag en lunch med Christopher. Men hans skola var fortsatt så jag fortsatte min dag ensam,runt i stan och plockade på mig ett plagg eller två och spenderade litegranna av de dära pengarna som precis kommit in på kontot. Onödiga men nödvändiga saker som p-piller köptes också tillsammans med några söta pumpor i choklad som står redo ifall någon knackar på dörren ikväll!

Att komma hem var dock skönare än jag trodde. Klockan är ändå 15.00 så det är helt okej att avsluta dagen när man hunnit göra så mycket och halva dagen gått.

Nu ligger en ny episod från vartenda tv program jag älskar redo för att ses. Så jag ska ta av mina obekväma kläder,sätta på min sköna,stora nya t-shirt och ta av mitt smink och bara ligga i sängen resten av kvällen.


Det är totalt tillåtet när det är dimmigt och ruggigt ute!

Mina dagar börjar bli något. Jag går upp, gör någonting av dagen och avslutar inte den innan någonting verkligen har gjorts. Idag var en dag fylld av nytta då jag fick ta ikapp sömn, fick arbetat lite, cyklat runt byn i höstvädret. Älskade att få vinden i ansiktet tillsammans med de färgglada löven som föll längs marken. Vädret var väl halvdystert och lite regnigt, men ändå mysigt och perfekt för mig att yra omkring i. När vi väl var färdiga fick jag både pluggat och extremt mycket hjälp av mamsi, som jag aldrig klarat mig utan.. och sedan fick jag avnjuta ett riktigt varmt bad som lugnade ned min kropp och gav mig gåshud från hårstårna och nedåt. När kvällen var kommen mötte Josefin mig utanför dörren och vi kunde under ett som vanligt fantastiskt samtal, komma fram till att jag mådde bra igen och att det var så glädjande för henne att känna att jag skulle klara mig. Naturligt och så oerhört lätt lyckades jag framföra allting på ett fat till henne och få henne att förstå fantastiska känslor som ingen förstått och jag tror jag fick henne att förstå världen som jag älskar så högt, som ingen annan gör. Och det är så skönt att så olika människor kan förstå så olika saker på ett sådant sätt som vi gör. När hon gått hämtade pappa upp mig så åkte vi direkt vidare för att se Tintin och det började bra när Breaking dawns trailer kom på vita duken.. Det var första gången jag såg den i en sådan version framför mig och jag tog nog lika många andetag där som jag gjorde första gången jag skulle se Fantomen. Så nära nu. Så nära.. bara 15 dagar. Tintin förde med sig mer än jag trodde. Inte bara humor, härlig brittiska och irländska, bra action och oerhört mycket charm.. utan den förde med sig ett ögonblick av tro och hopp, då Kaptenen med så få ord lyckades få mig i en smärtsam trans. Då han sade "You can let others call you a mistace, but you can never let yourself call you a mistace. If you hit a wall - you need to push threw. If something means something to you - you have to keep fighting for it. You cant stop fighting." Ett fint ögonblick som för bara en sekund fick mig att tro att det var ett meddelande, sagt just för mig, just i tid för att göra någonting, men jag väljer ändå att inte göra det. Jag vet inte om det är som jag gör ett misstag eller om jag väljer att göra någonting rätt.  Vanligtvis hade gjort exakt som han - aldrig slutat kämpa, aldrig slutat tro. Men efter de senaste dagarna verkar det vara tvärtom.

Jag fokuserar på livets gångar nu, på vad verkligheten vill ge mig. Börjar om i skolan imorgon och hoppas på att det går. Fortsätter med läkemedlena ihopp om att det ska hjälpa mig framåt. Fortsätter samtalen ihopp om att jag någon gång ska tala ut. Jag tatuerar mig i veckan för att ge mig själv de finaste orden jag alltid stått för, som gjort mig till vem jag är - och vem jag kan bli.

Livet har så mycket nedgångar och den senaste tiden har det gått längre nedåt än någonsin. Men jag vill inte vara kvar i mitt mörker, jag vill inte leva instängd och jag vill inte må dåligt. Jag måste släppa mig själv fri. Jag är så rädd för vad det innebär. Men det känns som att det är på tiden nu. Som att det är dags att låta sig själv känna frid. Sluta kämpa så mycket. Bara leva.

Bara leva.

Nu tänker jag fortsätta sakna min riktiga vän, Lukas, min bästa, närmsta vän som i mörka tider gett mig så mycket närhet, så mycket kärlek, så mycket förståelse, långa ovanliga meningar, fina blickar och igenom dessa ögonblick gett mig leenden. En fin vän som är här när jag än behöver det. En vän att hålla i.

Imorgon är en ny dag. En ny vecka med nya äventyr. Om de blir ba eller inte, det får vi se då.

Bilder från Lukas äldsta brors överraskningsfest i Falsterbo

Never ever look in the mirror to look back. It doesn't matter what's in the past, what matters is what you see."

Memories gone. I am falling behind. Standing, and with no bleeding tears.





















Bilder från de senaste dagarna som varit absolut fantastiska. Tjejerna har omgett min omgivning och hållt sig riktigt nära. Vi har haft mysiga kvällar med lussekatter och varmchoklad, god middag a'la italiensk spaghetti, morgonäventyr på Lockarp och spenderat en eftermiddag i sängen, tätt intill varandra. Vi har varit sex tjejer med totalt olika personligheter som bara konnektat på ett oerhört fint sätt. Vi har ständigt varit i full gång och skrattat åt vårt grisiga beteende och förvånat skrattat åt knarklyan - som ändå knappt använts.. Och det slutade inte där. För att hålla igång beställde vi biljetter till Paranormal Activity 3 som fick oss så pass skakiga att våra ben var som gele efter ett träningspass. Kvällen fortsatte med guppigt äventyr från Malmö och lämnade oss med mycket skratt, en grävd Ben&Jerry och en börjande fredag genom att vakna sent, städa och sedan mysa med roliga klipp på datorn. Med andra ord har livet hållt igång i ett riktigt bra tempo och inte en enda gång har livet på något sätt känts dåligt. Jag har inte ens tänkt på det som varit sämre, utan varit i nuet och njutit och till och med fått tjejerna att skratta åt alla gånger jag sa "Gud vad vi har det mysigt!! Åh, vi har ju det så jäkla bra" . De har alla hållt med såklart, men efter jag sagt det för femtioelfte gången började de skratta åt mitt lyckliga ansiktsuttryck som kom med det. Men så kändes det. Jag satt bara där. Och såg mig omkring, log och njöt. Fick hela tiden höra hur jag tar hand om alla. Sofie kallade mig "för tjejen som är känd för att ta hand om folk".. och jag kunde inte hjälpa och känna hur det gick in i hjärtat. Så många gånger jag särskilt, genom de senaste åren känt mig hemsk, när jag bara velat väl. Så många gånger det känts som att jag gjort fel när jag verkligen velat göra rätt. Funderar på det så fort någon försvinner. Vad gör jag fel? Och jag vet att jag ofta får höra .. att jag inte gör fel. Att det faktiskt inte är mitt fel. Och någon röst inuti säger att det är så också, men hur kommer det sig att det alltid slutar fel då?

Svaret lär jag inte få, men jag får försöka göra som min pappa och sluta omge mig med fel människor. Trots att det känns som att jag bara omgett mig med de jag väl litat på , men som i slutändan huggit mig i ryggen. Eller inte ens det, utan bara vänt den och gått.

En sak jag vet, är att jag måste sluta tro på andra. Sluta leva på dem. Sluta lägga tillit hos folk. Sluta tro så mycket. Jag kanske borde ge upp ändå, eller vet ni vad? Det har jag gjort. JAG GER UPP NU. Men jag håller hoppet vid liv. Jag ger upp om allting omkring mig , men ingenting i mig själv. Och det känns som ett jävligt bra steg.

Satt och tänkte på det för några dagar sedan.. När jag mötte Linus hade jag inte ens tanke på hur man håller någon ute. Det enda jag visste var hur man omgav sig av människor - och hur man släppte in dem. Det är läskigt när jag idag inte ens vet hur man släpper in någon. Det finns inte en enda kille i min verklighet som överhuvudtaget är intresserad av mig, eftersom, faktiskt, jag inte ens ger dem chans att visa ett intresse. Istället blir jag en av dem. En i gänget, en av kompisarna, en av de lätta tjejerna att umgås med. Jag vet inte annat så det skadar inte. Men det skadar att känna sig själv och att inte känna någon annan.

Jag har bestämt mig nu åtminstone, det blir en tatuering - People always leave. Exakt var har jag fortfarande inte svar på, men nacken är det som är mest sannolikt just nu eller längst ned på benet. Tankarna varierar, får prata med någon professionell först. Men jag vet att jag vill ha den, bära den med mig genom livet och påminna mig om hur många som försvunnit - på så många olika sätt, vad jag lärt mig av det, vem jag varit, vem folk fått mig att vara,vad jag lärt mig om livet och vem jag verkligen vill vara. Jag vill påminna mig själv om att jag är stark igenom allt och att om folk vill gå sin väg så låter jag dem göra det, jag tänker fortsätta gå ändå.

För att jag kan. Jag vet att jag kan. Och jag väljer att göra det.

Om livet ska vara såhär jävligt nu, så måste det vara så att jag får de värsta nyheterna först.. och att ett jävligt fint öde väntar längre fram. Jag tror på det. Jag måste tro på det. Man kan inte sluta tro. Man kan inte sluta tro.

Josefin gjorde mig sällskap när tjejerna gått idag. Det som var bäst ikväll var att ingen av oss knappt sa ett ord.  Vi åt våra vingar i tystnad, såg på datorn som hade igång eventet och lyssnade på musiken i bakgrunden. Skrattade åt vad människor skrev på våra mobiler, men pratade inte riktigt. Vi öppnade glatt dörren till mina grannar som kom utklädda och skrek "bus eller godis".. Tur jag hade som precis gjort min pumpa, som blev den sötaste jag sett! Vi råkade hänga med på en tur runt kvarteret och knackade på grannar, äldre som välkomnade mig till gatan med generösa leenden. Jag svarade med mitt vanliga och tacksamma leende. När vi kom in igen låg tystnaden som på ett fat igen. Vi satte på musiken och sade ingenting förrän det var absolut nödvändigt. Det var underbart skönt och känna att ingenting behövde sägas. Att bara känna att vi delade våra känslor och att vi var bestämda med att vi skulle överleva och fortsätta. Och att det i slutändan kändes bra. Inga tårar. Inga skratt. Ingenting, vi bara var. Och jag kan säga, att kunna ha en bästa vän som ger mig det.. är bättre än någon vän i världen.

Nu är jag ensam, med två hundar i sängen som snart blir hämtade. Dead by aprils aggressiva låt är på i bakgrunden och jag känner att jag skulle kunna slå på en boxningssäck till den musiken, men sömnpillan börjar hugga till så jag borde lyssna och lägga mig snart. Filmvalet idag står mellan Dear John och New Moon.. Filmerna ligger båda två framme, New moon ligger till och med i dvd:n.. Redo att skjutas in. Men jag vet inte riktigt om jag vågar. Så många känslor från förr och så många känslor som är bra idag, känslor som jag inte ens tagit fram. Samtidigt som de kan vara bra, så att jag får fram dem, klart och överstökat. Men kanske inte just idag. Vet inte om jag orkar just idag.

Har funderat på att smsa någon, flera gånger slagit in koden på telefonen men slutligen slängt den så långt ifrån mig som möjligt. Vem ska jag skriva till? Vad ska jag ens skriva? Nej, jag orkar inte prata med någon. Ska jag be någon sova här? Nej, kanske bra att sova själv. Kanske inte. Vara vaken hela natten? Försöka sova tidigt? Tankarna är skärrade och inte riktigt medvetna om vad de ska göra. Kanske därför jag bara ska vänta till pappa kommer och sedan lägga mig till en film i hopp om att jag somnar. Det funkar nog.

Det var superroligt att få komma ned till Millennium och se pappa, richard och mats sätta upp grejerna inför giget. Brukade vara med när de spelade hela tiden. Jag älskar att åka med, det är annorlunda liv med musiker och jag älskar att se människornas uttryck när de lyssnar eller uttrycken när de förstår att jag är "min pappas dotter" . Det är levande med musik, för alla människor i världen. Och det är därför jag älskar att det kan ha sådan stor del av mitt liv.

Halloween ligger runt hörnet och min pumpa är skuren och vidgjord, min uteplats är nykrattad och jag har köpt hem spindelnät som ska sättas upp imorgon. Halloween-mys är planerat på måndag med Jimmi och några andra. Vi får se hur många vi lyckas skrämma och om vi ska stanna här eller om vi faktiskt.. ska bli barn igen.. och köra på bus eller godis.. Vi får se vad sinnena säger oss!

Hoppas ni får en trevlig helg.. Jag kan nog hinna med lite fler uppdateringar!


L.

Just shout whenever ,and I'll be there.

Det är dessa dagar som är extra hårda. Då jag undrar hur du mår. Vad du gör. Hur livet går.
Jag vet att jag försöker övertyga mig själv om att jag förstår, jag vet att jag inte ens borde skriva så. Förståelsen är i rösten i huvudet, men saknaden hugger i hjärtat varenda sekund. Du är fortfarande min bästa vän. Den enda som förstår. Förr var det hårt att vara isär, nu är det svårare att vara utan exist. Jag undrar om du minns våra löften, alla våra saker. Om stjärnorna fortfarande talar för oss eller om du låter molnen ligga för. Försöker sluta göra saker för dig, men du var alldeles för länge anledningen för allt jag gjorde. Du gav mig förståelse för livet som ingen gjort förut. Jag låter dig va, jag låter dig leva såsom du behöver. Jag vill inget annat och det vet du. Jag vet att du inte slutat bry dig, jag vet att jag betytt så mycket för dig. Jag vet att allt inte var för intet. Därför ber jag fortfarande om ett ord från dig, en bokstav om ens så. Vissa dagar är det anledningen till att jag går upp, för att jag tror att den dagen kanske är just den dagen det blir så. Och även när de inte blir så så förstår jag varför. Men saknaden är alldeles för stor, jag kan inte undgå att få säga det. Jag lever utan dig men för dig. Låt mig sakna dig. Låt det vara okej. Det är vad jag ber om, i hopp om att det är okej. Jag vill dig inget illa. Du är det bästa livet gett mig. Låt mig sakna dig såsom jag älskat dig. Min bästa vän. Jag saknar dig. Låt det vara okej.

Dagen gick förbi och jag har varit i min helt egna ensamhet. Skönt, tyst och oerhört viktigt. Mina ensamdagar är de bästa. Svårt för många att förstå. Vanligtvis då jag brukar vara mest kreativ, men denna gången skrev jag på någonting nytt istället. Jag kom inte särskilt långt men tyckte det var skönt att påbörja någonting nytt som distraherar en då och då. Jag längtar efter att vakna imorgon, då ska jag äntligen städa hela min lilla lya och fixa inför när tjejerna kommer. Det ska bli rätt skönt med en tjejkväll. De senaste gångerna med Amanda och Julia har varit så makalöst bra och på ett naturligt sätt har vi kommit till ämnen som är jobbiga men viktiga. En del av sorgen. Det känns mekaniskt, vilket är jobbigt, men så skönt när vi fått det gjort. Och ännu skönare när vi gör det ihop.

Lite bilder kommer när jag vaknar upp imorgonbitti. Bilder från dagarna. Får se hur pass mycket det blir av texten.. Känner att det blir kortare och kortare. Bilderna har varit ett lättare sätt att uttrycka sig med den senaste tiden. Märkligt va?

Men är man amatör så är man..

Som avslutan på kvällen bjuder jag på två videos.
Eftersom jag saknar min person, blir det meredith and christinas "I'm your person". Cause I miss my person. Och eftersom Lisa Kudrow är absolut klockren i P.S.I love you, då hon är sådan person som ingen är men som alla tjejer vill vara, måste jag lägga upp den också.

Bli glada när ni vaknar imorgon, då har åtminstone halva veckan gått..

Jag har alltid varit lättpåverkad på olika saker i livet. Men filmer har alltid haft ett eget sätt att påverka mig. De har ett sätt att inte bara visa en scen, utan beskriva den med uttryck,musik,miljö och känsla. Jag har alltid varit den sortens person som undvikit komedi för att det oftast är gjort utan en grund, utan ett djup och det är inte riktigt vad jag klarar av. Jag finner ofta independent movies som talar för någonting, som för någonting med sig till mig, som påverkar mig som person och karaktär, som inspirerar mig till att ta olika steg i livet. Och idag har den filmen varit "Fried green tomatoes." Jag har sett den tiotalsgånger och finner samma känsla varenda gång. En riktig "feel-good" känsla som får mig att tro att jag kan övervinna nästan vad jag vill. Att jag kan ta mig precis så pass långt som jag vill komma. Att jag kan vara min helt egna person. Towanda - "The name for the assertive, warrior-like alter ego" som vi alla har inom oss!






Att vakna upp idag var inte alls illa. Jag fick mig en bra sovmorgon och kunde bara mysa upp mig framför lite tv serier innan jag satte mig med huvudet i boken. Dagen har gått förbi och jag känner att jag fortfarande fått in lika lite i huvudet. Men det spelar inte större roll. Mina tankar är på tävlingen och på vilka möjligheter där ligger.. och på hur liten chansen är, men att den faktiskt finns.

Idag trodde jag att det skulle bli en helt vanlig dag, men när jag väl vaknat till fann jag två mejl från främmande människor som ville hjälpa mig i mitt projekt med galan för de hemlösa. För er som inte vet.. så har jag varit med i tidningen i Höllviken och i Malmö angående mitt projekt och har fått stor respons. Ett av de mejlen jag idag fick var angående av kvinna som ville ställa upp och uppträda. Min kropp svarade ivrigt ja och jag hoppade för stunden upp och ned i iver och för första gången på länge.. såg jag mitt största leende på ansiktet. Det är här min passion ligger. I att göra någonting för andra. Och att få göra någonting såhär stort - ja, det är ännu bättre. Så min dag ska gå åt till lite telefonsamtal, sedan ska jag göra mig en gomiddag, plugga lite extra och sedan lägga mig i tid. Imorgon väntar en ny dag. Vi får hoppas den blir lika bra som denna..

Jag sitter just nu och läser igenom en text jag skrivit som en motivation för en tävling. Baserat på rubriken är jag säker på att ni förstår vilken tävling det handlar om. Den världen har varit distanserad så länge, jag har försökt hålla mig borta just för att den tar så mycket av mitt liv. Men samtidigt är den där, varje dag, i detaljerna och i ansiktsuttrycken jag gör, sakerna jag söker efter. Hade en period då jag klädde mig som Kristen, vardagligt med egentligen ganska fula kläder, färgdöda och håliga - men så Kristen att jag inte kunde motstå. Musikaliskt har de inspirerat mig så hårt, jag söker bara efter det som är betydelsefull musik.. Annorlunda. Artistiskt på sitt vis. Denna världen gav mig inte bara biopremiärer, twi-nights,twi-days,fan-forums,fan-events och fantastiska skådespelare och författare. Den gav mig ett mål. Den gav mig en bästa vän. Den fick mig att finna fler delar av mig själv. Naturligtvis vill man få chansen att tacka de som givit den världen till en. Och det som är det mesta fantastiska med det.. är hur världen förändras, när jag förändras. För ett år sedan hade jag varit ett av de skrikande fansen på Hovet i Stockholm.. Men idag är jag en av dem som inte ens vill stå där. Jag vill inte vara en av de i svimlet som de inte har en aning om. Jag vill vara en av de personer som verkligen uppskattar deras verk genom att se deras filmer och uppskatta vad de än delar med sig av. Så chansen är liten, men det fanns en chans.. och det var värt det. Det var åtminstone värt ett försök.

Dagarna går helt okej nu för tiden. Sömnmedlena hjälper en del och det verkar som att kroppen har lyssnat på just det här med att somna snabbt. Mardrömmarna är där då och då, men jag klarar av dem. Sätter oftast på tvn eller lite musik så lugnar sig pulsen igen. Jag ska börja träna imorgon. Ska köra ett stenhårt träningspass, ensam härhemma. Allt tröstätande måste jag sluta med. Mår verkligen inte bra av det. Aldrig gått så långt som jag kommit nu, så nu tar jag mig i örat och säger att det är nog. Hah, ni har hört det rätt många gånger va? Men jag har lovat mig själv att aldrig gå över gränsen. Jag är på gränsen nu. Så det är dags att backa nu. Alla säger det, jag vet det. Men jag måste få göra det för att jag själv vill det och inte för att alla andra vill det.

Sitter och funderar på att åka bort över nyår.. Hade velat ha med mig Lukas, men han har väl planer så det ryker. Bea är sugen på solsemester, medan jag vill sitta i en snöig håla någonstans med rykande raketer och härligt folk. London snurrar i mina tankar.. London,London,London.. över nyår. De vore väl något va?

Vi får väl se.

Filmerna ligger och väntar så jag ska ta av mig sminket och lägga mig ned i min underbara säng.
Det är så skönt och äntligen vara hemma!

Sov gott!

"When you lose something you cant replace.. When you love someone and it goes to waste.."
Lights will guide you home.






A second chance



En oslipad diamant! Wow!


"Come what may.. I will love you, until my dying day"
"

För att avsluta kvällen med ett skratt eller två, länkar jag er två videos som er skratta får.

Nu önskar jag er gott, att natten blir lång och att sömnen intar utan motgång.

Hahah, lite sådär halvrolig poetri bara för att göra det roligare..
Kvällen har varit supermysig, med go mat och lite olika tv program. Nu längtar jag efter att få vakna till ljudet av radion som är igång och mormor som tippar omkring .. Sov så gott. Fina ni är som hållt er kvar.. och kommer tillbaka så fort jag är igång!

Stor kram till er!

but to seek and melt all the barriers within yourself that you have built against it.

Att vakna den här morgonen var som att vakna från en tung operation. Ögonen låg svullet ihopstängda och det tog många hårda blinkningar för att få dem att se. Halsen hostade till, i en torr och svullen känsla. Jag hade ingen aning om vart jag befann mig, kroppen låg som en tung magnet längs sängen och det tog tid för mig att vakna till. Telefonen hade inte vibrerat en enda gång och ändå hade jag sovit igenom mer än halva dagen - och fått mig mer än 12 timmars sömn. Jag tror aldrig min kropp fått vila så pass länge. Meditationsmusiken sattes på och jag lade mig ned på kudden igen, bara för att få ett extra andetag och låta kroppen komma ur sin tunga trans. Nu är jag uppe, med ögongojset sittandes i ögonen och den stora lejonmanen i håret. Dagen har börjat och det gör ingenting att jag börjar lite försent. Jag ska nu göra mig klar, packa min väska och bege mig mot storstan där världens bästa morföräldrar väntar. Det blir räkfrossa och en helkväll framför tvn med olika program som morfar berättar om. Jag älskar att befinna mig hos mormor och morfar. Jag älskar doften när jag kommer innanför dörren, jag älskar när morfar slår över till ett helt random program som han kan allting om, jag älskar när de sitter och skålar smått med varandra . Jag älskar och känna deras kärlek. Jag älskar när mormor går och småpillar samtidigt som hon går fram och tillbaka till oss. Jag älskar och sova i deras bäddsoffa som alltid ger mig extra bra sömn. Jag älskar min mormor och morfar. Jag älskar dem mer än de vet om. Och att spendera dagar med dem kommer jag alltid älska mer än de förstår.


Det är lördag, det är helg.. Ta vara på det och gör någonting bra av det!

L.

Det har varit flertal gånger då jag varit inne, redo för att skriva igen.. Men så har jag tänkt "Äsch, varför? Det är bara bra om jag inte delar med mig av varenda detalj av mitt liv, om varenda dag eller varenda tanke. . Det kan vara bra för mig att inte göra det när jag egentligen behöver det" .. Så det har jag inte gjort. Hur bra eller hur dåligt det än varit.. och det har varit ganska skönt.. Man har inte analyserat lika mycket och lärt sig att det som man så gärna vill dela med sig av, kan vara bra att hålla för sig själv.    Det betyder dock inte att jag inte samlat på mig något. Jag känner att det ligger där, som på ett lager redo för att komma ut.

Dagarna har varit väldigt långa och många, ovanligt fina. Höllviken har varit levande och fyllt av folk. En morgon när solen lös och jag legat inne alldeles för länge sattte jag på mig mina fulaste kläder, min stora vinterjacka och gick ut i byn. Gömd bakom allt tog jag med min kamera och fotograferade folks vardag. Småsaker som plötsligt var så viktigt. Två flickor, förmodligen bästa vänner är ute en tidig morgon för att köpa oboy, jag gissar på en riktigt stor frukost med varm choklad i kylan.. samtidigt som ett par går förbi med en barnvagn, passerande ett äldre par som går arm i arm. Människorna är många och olika.. Att se de två personerna som fortfarande är unga, med nyskapat liv.. gå förbi de två äldre som levt ett helt liv ihop.. var på något sätt inspirerande. Och jag kom på.. hur folk inte uppskattar den tanken, att leva livet med någon. Att skapa sitt liv med någon. Att dela allt med någon och att göra allt med någon. Jag tror folk underskattar kärlekens vägnar.. och när jag såg dem, kom jag och tänka på att det alltid är det jag velat. Dela livet med någon.. och det kanske är därför livet är så tomt som det är, för att jag inte har det - än.

Solens strålar har nått Höllviken de senaste dagarna, förvånansvärt nog. Men kylan är påväg in så pass hårt att frosten ligger längs vägarna och fönstrena. Men folket är ute, mer än på länge skulle jag nog säga. Kvinnor är ute och söndagscyklar, flygplan cirkulerar, ungdomar som diskuterar, skrattar och pratar med handgester. Barn är ute och lär sig cykla, jag är ute och övningskör, gamla par är ute och går, hästar rider längs strandens kant, barnen leker på lekplatser.. Det är märkligt att hösten har mer liv i Höllviken än den här sommarn har haft. Byn känns ganska kall och stillastående, vinden är inte särskilt ihärdig med tanke på att kylan tagit över, men människorna gör allting levande och jag har i flertal timmar gått omkring och bara beundrat. Den lilla byn som på något sätt är gammeldags, söt och ändå hänger med i svängarna.





































'









Alla känslor känns förtillfället ganska stabila. Jag har varit så upp och ned gående den senaste tiden, utan att nå ett visst mål och har därför varit mer förvirrad och vilsen än någonsin. Men efter gårdagens begravning lärde sig kroppen att hantera dessa känslor på ett helt annat sätt. Jag tänkte på det i kyrkan, när jag satt med mina makabra liljor i famnen.. Dessa blommor har varit en liten knopp, med så mycket väntat innehåll.. och trots all den tiden det tar - så blommar de tillslut ut. Och så känns det nästan att vara på en begravning. Allting som legat inom en under den längre tiden släpps plötsligt ut.     Det var fint att få höra minnen, speciella låtar och danser som tillhörde henne. Folk ville nog skratta till vid olika tillfällen, i tal om saker hon sagt eller gjort, men just nu var såret så öppet att det gjorde lika ont varenda gång man mötte någons ögon. Det var som svårast när man hörde de fyra barnen hulka av gråt, men samtidigt.. Var allting frigörande. Och min kropp tillät sig att gråta på ett sätt jag inte gjort innan, den tillät sig att bli trött och färdig, den tillät sig känna det jag haft svårt att förstå. Och hur ledsen jag än var, hur ont jag än hade för Malin.. Så var jag där. Jag såg henne in i ögonen, jag fick hålla om henne, hennes familj.. Jag fick säga hejdå till hennes mamma och förklara att jag kommer ta hand om henne. Det är ovanligt att man får en sådan chans till att utge sina känslor, för så mycket kommer omedvetet.. och det är det som är det bättre. Jag vet inte om man säger att en begravning var bra eller fin, för det är inte riktigt rätt ord, men det var.. frigörande. Och jag är så tacksam, över att jag fick vara där.



Gitarren har stått i hörnet under ett par dagar nu, med fodralet om sig. Med allting omkring mig har jag inte ens tänkt på att jag haft det, men en vän berättade häromdagen hur hans två timmar av gitarrspelande är sådan terapi för honom. Allting lugnar sig och han blir klarsinnad. Jag försöker ta det rådet, men har svårt för att hitta tiden eller orken.

Att kroppen har tagit stryk känns mer än någonsin. Vissa gånger orkar jag inte ens ta steg när jag är ute och går, utan får stanna för att inte benen ska vika sig. Vissa gånger har jag trott att jag ska somna, just där på cykeln. Att vara så trött sätter en i en oerhörd obalans och vissa gånger har jag gnällt åt saker jag aldrig klagat på eller höjt rösten när jag inte ens varit upprörd. Det tar psykiskt på en att vara sådär, man börjar undra vad som är fel på en trots att jag vet att det inte är mitt fel alls.

Jag har fått tid till att vila, fått en paus från verkligheten och fått hjälp från så många människor.  Familj, lärare, psykologer.. Vänner. För att få bukt med problem som kan lösas, t.ex. sömnen, tas nu åtgärder som vi vet ska kunna ge resultat. Sen finns det andra saker, saker man inte kan utlova resultat på. Psykologiska saker. Känslomässiga saker. Saker som du går igenom och som ingen kan förstå, men det är också det som är grejen.. Det är inte heller någon som kan lösa det åt dig, de kan bara vara stödet åt dig. Och hur fel det än har känts, att släppa in folk innanför den väggen,så har jag gjort det för att jag vet om.. att det inte kan bli värre. Det betyder inte att det är mindre skrämmande, bara.. lite mer hjälpande.

Hur allting slutar vet jag inte än. Vilken väg jag just nu går på är jag inte heller helt säker på. Allting löses inte på en sekund. Allting blir inte okej för att man vill det. Och det är sorgligt nog.. så det är. Man får inte alltid vad man vill. Vad man behöver. Utan livet bara är. Och det är det man måste låta det vara. Jag går fortfarande upp på morgonen och gör någonting av dagen. Jag går fortfarande upp, tar ett djupt andetag av morgonluften och undrar vad som ska komma. Jag går fortfarande upp och älskar mina medmänniskor omkring mig. Jag går fortfarande upp.. och ler. Jag har inte gett upp om livet. Och jag tror inte att livet gett upp om mig heller. Jag måste bara påminna livet om var hoppet kom ifrån från början.



Jag känner mig inte lika svag som jag var för bara ett tag sedan. Jag känner mig nästan starkare. Jag låter nämligen tomheten och ledsamheten ha sin plats i min kropp, men jag låter inte den äta upp mig. Och jag tror att jag nästan är ett hundra procent säker på att jag kommer klara detta, att någonting gott kommer komma ur det .. och jag tror det är därför jag fortsätter.

Krafterna i kroppen är upprivna, men samlade på nytt. Det enda som krävs är att ladda upp dem. Och det är det som kommer göras nu.

Jag kan inte lova att skrivandet kommer bli positivt eller inspirerande direkt, haha, men .. jag kan lova att jag åtminstone är påväg i livet igen. Och jag hoppas ni följer mig för att se vart jag hamnar.

Nu skakar jag av köld. Jag har sovit borta och har därför inte haft på värmen, det är minusgrader ute och i min lillalya är det stenkallt. Så jag tänker lägga min kropp under två tjocka täcken och sova varmt. Ensamt men varmt. Och imorgon känns det som att jag kan vakna med nytagna krafter.

Sov gott.
Vi hörs snart.

L.

För att inte överrösta alla er andra med negativa tankar och alla jobbiga känslor, är det inte bättre att skriva på ett tag. Jag hatar att ta pauser, just för att jag förlorar så mycket på det. Men jag känner att jag inte ger er någonting just nu. Inspirationen är låg, hjärtvärken är oerhörd och orken låg. Det är inte så jag vill göra mig själv till. Jag vill visa inspirationen som jag hittade i mina bilder för några veckor sedan. Jag vill lära mig att gå upp på egen hand, med säkra steg och lära mig att leva utan tilliten till andra. Bara mig själv. Jag vill visa er att jag kan må bra. Och jag vill låta mig själv må bra.

Som min fina vän Josefin skrev till mig.. " Som du sa en gång till mig Louise, man kommer aldrig känna innebörden av lycka, om man inte upplevt sorg. Det är så sant. Jag älskar dig och önskar jag kunde göra mer för dig. Men jag finns här för dig. När som".. Och i de orden.. påminde hon mig själv om vad jag försökt påminna alla andra. Jag har alltid sagt åt andra att ta sig upp, att livet kommer fortsätta, att smärtan bara blir en del av en. Jag säger så mycket för att andra ska må bra. Jag har trott på att det fungerat. Men det var inte förrän jag fick den smärtan som jag har nu.. Som jag förstod hur svårt det verkligen är. Men så kom jag på mig själv med.. att jag borde vara glad över att jag har ont. Det innebär att det har gjort ont att förlora någon, för att personen betytt mycket. Det innebär att det känns sorgligt, för att det har varit så bra. Jag är så glad över att det gör så ont, för det innebär att det har gett mig lycka. Lycka, drömmar,mål, kärlek, tro, hopp, självkänsla och så mycket mer. Den personen fick mig att leva. Men jag måste ju inse.. att inte någon annan ska få mig att leva. Utan jag själv.

Så det är med sorgens ord jag säger att jag har ont, men det är med lyckans lättnad jag säger att dem är värda det. Och jag lovar er.. att jag kommer komma upp igen. Och jag kommer göra det snart.

.. means someone can help you find the way out.


Det känns rätt bra att lägga sig idag. Jag längtar lite att omfamnas av täcket i vetskap om att det inte behöver tas av då jag behöver det som mest. Det känns bra att veta att jag håller på att komma igång.

För er som inte känner mig, så ska ni veta att det för mig är svårt att be om hjälp. Att faktiskt erkänna att någonting är fel är för mig jätteläskigt. Jag tycker inte om känslan jag får när någon utvärderar mig, som att jag på något sätt är psykiskt sjuk bara för att jag inte mår bra. Jag tycker inte om att meddela människor omkring mig att jag inte mår bra, då jag ger dem en oro jag själv inte vill veta av. Det är jätteobehagligt att ha en sådan situation som jag har nu. Men jag har insett, att eftersom livet levs en gång.. så borde det levas. Om det är så pass illa, att jag känner mig så pass instängd och vilse.. så kan jag behöver be hjälp om vägen. Och att be om hjälp är inte fel. Det är helt och hållet på ens egna termer. Man får den hjälpen man själv vill ha. Det behövs bara att någon lyssnar ibland. Ibland behövs det att någon agerar.. som dem gör för mig nu. Saker och ting händer för att mitt välmående för en gångs skull ska tas tag i.. så att jag kan vakna under morgondagen och känna mig något bättre. Om detta mönstret fortsätter.. kommer det i längden ge resultat.

Och ja, det känns fortfarande skrämmande. Kanske mestadels för att jag inte har en aning om vad jag letar efter här.. eller vad jag vill att resultatet ska bli.. Men det känns som att någon har hört mig nu. Och som att någon kan lossa upp mina bojor och släppa mig fri. Att försöka är det bästa man kan göra.

Jag försöker nu . Jag har folk som försöker för mig nu.

Behöver du någon som gör det för dig också.. Behöver du bara säga det.

God natt.

L.

Bilder som skildrar mig från 2006-2011.

Försöker se något mönster. Försöker se när jag mått bra. Kommer ihåg alla stunder, då varenda bild tagits. Kommer ihåg att jag alltid sökt efter någonting mer. Det är lätt att sätta på ett leende, men det är svårt att sätta på känslor. Försöker påminna mig själv om vad det kan ha varit som fått mig att må så bra. Funderar på vad jag hade. Funderar på om jag är arg på livet, arg på känslor jag inte vet om. Funderar på om det ligger i barndomen - på skilsmässan. Känner ingenting över den, men vem vet hur mycket jag lade i kroppen över det när jag var 10? Funderar om jag är så pass rädd över att leva livet, för att jag blivit lärd att alltid fråga och vara extra försiktig. Funderar på om jag håller mig själv från att leva livet. Funderar på varför jag ofta har dålig självkänsla. Funderar på varför jag alltid glider ifrån människor. Funderar på varför alla alltid försvinner. Funderar allvarligt på vad som är fel. Och på hur jag kan ta bort det. Har inget svar. Vet knappt vem jag är. Genom alla åren har alla berättat för mig att jag inte har någon klädstil och de har komplett rätt. Jag har aldrig aft en fast klädstil. Jag har heller aldrig varit särskilt kvinnlig. Jag har hållt mig till rockigare hållet och jag ser mönstret i nästan varenda bild - även då jag hade en sommarklänning men kladdade ned kroppen med fejkade tatueringar bara för att bli någorlunda cool. Kommer även ihåg hur vissa karaktärer i böcker och filmer påverkat mig, då jag klät mig efter dem. Som dem. Funderar på hur mycket inspiration jag snott från andra människor, som att de varit så bra och jag inte bra nog. Funderar på så mycket som det inte finns svar på. Jag tror att det är största anledningen till att jag inte mår ett hundra procent bra, någonsin  - för att jag inte riktigt vem jag själv är som person. Jag vet inte riktigt vem jag är fysiskt eller psykiskt. Jag tror det alltid är därför jag söker efter någonting mer. Dumt. Det ska man ju inte behöva. Man ska väl inte heller veta vem man är när man är 18 år.. Men å andra sidan borde man väl inte heller analysera livet som jag gör vid den åldern heller.

Det känns lite sådär halvdumt. Jag är komplett medveten om att jag borde uppskatta livet. Älska det och leva det. Istället klagar jag alltid, sitter fast i en kedja och känner mig inlåst. Medan alla andra på något sätt lever sitt liv genom vardagliga vardagar och ändå mår bra. Det känns lite pinsamt.

Jag har alltid varit den som velat göra andra glada. Jag minns när jag var yngre och såg "Thanksgiving" på tv.. Då man förde samman alla sina nära och kära - främlingar som närmast, för att påminna varandra om livets mening. Tacka varandra för gåvan att man finns.. och jag minns att jag alltid sade att den dagen jag flyttade till Usa så skulle jag göra det! Jag skulle börja med riktig pyntning och göra så överdrivet mycket värme runtomkring den kalla vintern. Jag minns att jag alltid var den som arrangerade saker när vi var yngre - saker som Position X, fikor, pick-nicks, bowlingkvällar osv..  Det var alltid jag som gjorde allt för att gör andra glada. Det är den jag är. Så den jag är nu.. Den känner jag inte igen.

Jag brukade styra upp saker.. Jag brukade inte låta mig själv bli styrd. Särskilt inte av mig själv.

Tar ett par dagar ledigt nu. Samlar tankarna. Samlar känslorna. Går långa promenader och tar det lugnt. Jag måste sansa mig för att få reda på vad det är som kraschar alla tankar i mitt huvud. Jag hoppas att jag tidsnog rätt ut allting.. och att jag tidsnog.. funnit mig själv igen.

(Bilder längst ned för de som inte orkar läsa..)

Varenda dag som passerat den här veckan har inte haft ett namn. Jag har inte räknat dagen som kommer och inte varit medveten om vilken värld jag levt i. Dagarna har innehållit så pass mycket att jag glömt lägga märke till detaljer. Förr skrev jag så mycket, i så långa rader och med så starka uttryck. Förr kunde jag tala med självklarhet då jag visste vem jag talade till. Men min person är borta. Och jag har inte tänkt på det på hela dagarna. Jag har inte längre lagt märke till detaljer, personer, dofter eller händelser. Jag har varit där och efteråt påkommit mig själv med att det är något jag vanligtvis så intensivt brukar utgå från. Plötsligt stängde jag händelsen när det väl skett. Jag insåg att det är såhär det är att skriva för sig själv. Man letar inte inspiration för andra, utan man tar det man själv behöver för det.

Jag skulle så gärna vilja säga att verkligheten hunnit ifatt mig, men det skulle vara en stor lögn. Jag har hållt mig så långt ifrån dagarna som möjligt och funnit både arbete, skolan och människor som främlingar. Till och med aliens. Det känns som att man går emot sina värsta fiender när man går mot skolan. Ångesten har varit enorm, tryckt på mig, gett mig illamående och oro. Jag släppte den den här veckan och när det blev klart för mig att det var fredag så insåg jag att jag hade tagit en långhelg.

Jag har alltid känt såhär. Före andra. Redo för annat. Jag har alltid känt mig redo för ett annat liv. Jag har alltid velat mer.. och att sitta vid en bänk och lyssna på meningslös information är för mig så onödigt och hade jag fått.. så hade jag varit härifrån vid första plan. Om bara ett par månader är det så och jag vet därför att jag måste stanna kvar. Och min instinkt skriker till mig och stegen har tagits dit, men utanför skoldörren är panikkänslan som störst, som att den hugger mig med dova slag och jag kan av den starkaste känslan därför inte gå in. Jag önskar någon kan förstå det, men jag vet att slutordet bara blir "Du har så kort tid kvar, håll ut och gör vad du måste." Och jag tänker så, jag vill göra så. Självklart. Skulle aldrig få för mig att hoppa av. Men någonting tar kål på mig och jag letar efter det, som en nål i en höstack. Denna onda cirkeln som omringat mig precis som livet självt.

Döden har omsvept mig, återigen två gånger den här veckan. Så smärtsamt och så oerhört ledsamt. Men med självklarhet och med instinkt som får en att leva. Det är oerhört märkliga känslor, dödens känslor. Man vet om att det är sista gången man får se någon, höra någons röst, känna någons doft, se i någons ögon och trots att man slutar veta av någons existens, fortsätter denne leva som man själv gör. Man är rädd och man är sorgsen, men man är levnadsglad och förstår livets innebörd. Man förstår att man borde leva mer.

Trots att min vecka tagit avstånd från verklighet och betydelse, så har jag inte slutat leva. Jag har ständigt haft människor omkring mig, hittat på massvis med saker och haft oerhört roligt. Gamla vänner har gjort mig sällskap och fått mig att skratta till tårar, gett mig närhet jag inte fått på länge och gett mig liv på ett annat sätt ingen annan gör. Musiken har varit olik men så hjälpande. Jag har mått så bra med dem att jag velat vara med dem varenda sekund, så det har jag verkligen varit. Jag har sovit på deras soffa för att få vara med dem när jag vaknar. Jag har varit vaken nätterna långa, för att få va med dem tills dem går. Jag har velat leva när de har varit nära och i det ögonblick de kommit in genom dörren har jag varit vid liv och i det ögonblicket de gått har tystnaden tagit sin plats.

Jag lever två olika liv på två olika sätt. Jag lever verkligheten som är ett måste, ett påfrestande med skola och ansvar. Med människor som bara tvingar en och inte ger en välmående. Och jag har levt livet med människor som tar bort mig från ansvar och måsten, som ger mig levnad, glädje och musik. Jag lever med olika personligheter som krockar och inte går ihop, men som jag på något sätt lyckas finna mig själv i. Mitt liv innehåller så mycket som är annorlunda och jag kan inte ens förklara varför jag går ihop med allt.

Pappa har kommit hem från Nashville. Han har gett mig en gitarr och en amerikansk flagga som pryder både min hylla och min tröja.. Gitarren har jag plinkat på under kvällen men har efter tidiga förhårdnader lagt den åt sidan. Vår hälsning som jag längtat så mycket efter gick inte riktigt som beräknat, det blev istället höjda röster och många tårar från min sida. Min kropp spenderade dagen i sängen med långa tårar och ingen ork. Slutligen slutade allt med en kram men smärtan var inte mindre. Han förklarade att varenda människa i Nashville är precis som jag. Han sa att jag är pinnsmal jämfört med dem i Usa.. Han sa att det inte finns något ställe som är så mycket "hem" som Nashville kommer vara för mig. Han sa att jag skulle ta London och gånga det med tio. Jag log i tanken på vad han kan ha upplevt. Där är pappa en av de få som förstår, vad jag menar när jag säger komma härifrån. Jag menar inte att rymma, jag vill bara hitta min egen plats.

Jag älskar att leva på egen hand som jag gör. För mig spelar det ingen roll att jag inte har kontakt med omvärlden. För mig spelar det ingen roll att jag ligger en hel dag i sängen. För mig spelar det ingen roll om jag gör middag kl 15 eller kl 21. Jag älskar att jag inte behöver anpassa mig efter andra.. och jag älskar dagar som dessa då jag är medveten om att jag förr inte kunde göra vad jag ville, men att jag nu kan det. Det hjälper lite att jag är ensam, men att det känns som att jag har sällskap. För dagar som dessa, då jag gjort lite mysig kvällsmat, tänt ljus överallt och satt igång min favoritserie.. så känner jag mig inte ensam eller omgiven. Det känns bara bra.

Jag skriver inte längre för någon annan. Jag lever.. inte längre för någon annan. Jag blev rädd idag, när jag läste mina gamla texter och insåg att jag inte en enda gång tänkt på människan som varit mitt livs viktigaste människa. Det skrämde mig ännu mer när jag grät över livet med pappa och inte nämnde honom. Har jag glömt honom ? Eller stänger jag bara ute för att det gör ont att leva för honom när han inte vill?  Jag vet inte riktigt vad svaret är. Men som min pappa sa den dagen han försvann "Du måste sluta ge ditt hjärta till människor som försvinner. Om han är din bästa vän, så kommer han tillbaka. Om han inte gör det så är han inte den du vill att han ska vara." Och så är det.

Det är lite som att man vaknar på morgonen och låter dagen vara vad den vill. Vartenda erbjudande jag har fått den senaste tiden har jag tackat ja till. Jag har verkligen inte sagt nej till en enda gång och det har känts bra. Det känns som att man ständigt är på gång, rör sig och som att dagen får något att göra. Men guess what..? Det gör den inte. Den går bara i cirklar. Det är som att man går runt och runt och letar och hittar ingenting.

När jag känner så tänker jag på fantomen på operan. Jag tänker på att John Owen Jones som spelade min fantom slutar i Mars och att jag därför bestämt mig för att spara ihop till en London resa, själv eller med någon, bara för att se den en sista gång med John och en första gång med Peter Jöback. Jag ska , bara för att det får mig så välmående.

Min tavla på väggen är äntligen färdig. Den är fylld med bilder på folk jag har omkring mig just nu, texter från mina favoritböcker och filmer, bilder på skådespelare jag älskar och hyllar och även på musiker som förändrat mitt liv. Det fanns även en hörna med någonting mer, men det är borttaget och nu fyllt med bilder på mina pojkar - Sandi, Genc och Ahmed som gav mig dagar fulländade av välmående.

Det börjar bli riktigt kallt i Skåne. Regnar ständigt, med blåsande vind och kyla på ingång. Min värme i huset är påslagen tillsammans med massa ljus.. och trots att vi ligger sju människor i sängen och ser film så värms det inte upp. Nu är jag dock ensam och känner av kylan extra hårt. Ett extra element ska sättas på, trots att jag vet att det blir så äckligt varmt. Regnet drar på ordentligt därute och himlen är fylld av färgade moln, något åt det gråröda hållet. Igår var kvällen dock stjärnklar och jag satt hemma, redo med en varmchoklad, en filt och lite fika utanför dörren när jag kollade igenom meteorregnet. Jag förväntad ju verkligen mig en svärm, men så var det inte.. men när jag under en timmes tid sett 5 stjärnfall kände jag av magin det medförde. Någonting annat gav det åtminstone. Jag glömde önska mig någonting  -  jag är inte riktigt närvarande och glömmer bort detaljer som egentligen finns. Men det gör väl ingenting, det är väl inte sant ändå. Eller?

Helgen har varit festfylld och människomassiv och skrattfylld och jag längtar redan till nästa gång. Jag längtar framförallt efter grabbarna som gett mig så mycket glädje, så mycket musik, så mycket kramar och så mycket kärlek på så kort tid. Grabbarna som på något sätt blir som ens brödrar, beskyddande men älskande.

Jag vet inte riktigt vad som väntar nu. Jag sitter och kliar mig i ansiktet och försöker intensivt komma på mer att säga, då jag vet att jag har så mycket mer som ligger. Men jag har fått ut allt jag hittar och tänker därför lägga mig med mina tre böcker och börja läsa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken jag vill läsa så istället läser jag lite olika kapitel från varenda bok varenda kväll. Haha.. Fantomen på operan får stå på i bakgrunden, bara för att göra mig sällskap och harmonisk..

Gymkortet är köpt. Maten är inhandlad för ett par dagar. Middagen är äten. Duschen är tagen. Läxan ligger någonstans i garderoben och morgondagen väntar. Jag har ställt klockan på extra tidigt, bara för att få göra mig i ordning i lugn och ro och för att få läsa ikapp mig lite. Jag vet inte hur mycket jag missat och jag orkar inte oroa mig över det.

Tja, jag tror det mesta är sagt. Hoppas det är förståeligt. Jag blev så pass trött nu att jag bara kan lägga mig ned. Jag längtar efter täcket, jag fryser, vill läsa, lyssna på regnetsröst och höra min fantom sjunga för mig..

Mitt liv är magiskt ibland.. och det är den magin jag vill leva för. Den magin jag en dag ska hitta.

God natt

L.

A picture can say more then a thousand words.

Just one of those days with the best of the best.










Inspiration at home, just a sunday night




Gaming night at Steffie


Ahmeds morgon hälsning


One of those sunny days I find inspiration with my camera

and I end it with a reminder of London.. sittin at the restaurant, lookin out on the streets.. lovin where I'm at

Life changed direction. Och bara sådär vet jag precis vem jag är. Nu vet jag precis vem jag kan vara. Och jag vet nu, att jag trodde för mycket på någon - som jag alltid gör. Naiv och dum. Hah, nu kan jag gå med huvudet rakt och leva livet såsom bara jag ska. Jag kommer följa mina drömmar. Jag tänker inte sluta leva. Om det blir på egen hand, så blir det det. Jag har klarat mig ensam förut och jag kan göra det igen. Då kan jag göra det i framtiden. Om jag så hamnar i Nashville eller London, har ingen betydelse. Jag följer vägen mitt hjärta brinner för.

Vilken väljer du?

Sometimes I wonder where you are. Like days like these. I wonder If your watching the sky, remembering I am watching to. Wondering If you remember everything we have been and everything you've been for me. Reading our old messages, making sure you've been real, makes me realise how empty I was before I found you. And how empty I got once you disappeared. I am trying to remember to trust you, which I am able to once I read your words over and over again.. But then I remember It's been a while since I last heard just a word from you. Realising you wouldn't be able to do this, If you really hadn't decided to. I know I shouldn't be doing this to you. I know I shouldn't write. But I dont even know If your reading this.. or if you will. I don't even know If It will make a diffence. I guess I'm doing this for me. Hoping that you remember, that I once had a part in your heart.. as you still have in mine.

Sitter och funderar på vad jag ska skriva.. sådär, utan att riktigt komma någonstans. Försöker hitta den där positiva tonen alla frågat efter. Antar att det är extra svårt ibland, kanske lite extra idag. Min väns mamma gick bort idag, klockan 07.30 exakt. Efter mycket hopp och efter mycket kämpande fick hon äntligen vila. Det låter kanske hemskt att säga.. Men för mig är inte döden skrämmande. Den är tvärtom något som ger ro, lugn, avslappning. Jag vet att det inte är så för många och jag vet om att det är lätt att säga, men för mig finns det mer smärta i väntan på döden.. I den här vetskapen om att döden nämar sig, är det för mig svårare att hantera än när döden just tagit sig till. När döden tagit sig till och någon tar sitt sista andetag, så vet jag att oavsett vart dem tas, så kommer dem till ett ställe som är bättre än det dem hade förr .  Jag försöker verkligen tänka så, jag har alltid tänkt så. Så när jag hörde min vän säga "Jag har försökt tro på att det finns fler liv än detta och att hans död startade ett annat." Den tanken för mig, kan få mig att få ro. Om ett liv tas, så kanske ett annat väcks. Man vet aldrig. Döden är alltid smärtsam, aldrig lätt. Men döden medför sig en sådan påtaglig smärta, att den faktiskt är hanterlig. Märkligt att känna, men så är det, för på något sätt.. är det något man kan leva vidare med. Inte från - utan med, genom att bära med sig. Så för mig, som du undrade Elisabeth, är döden inte skrämmande. Oavsett anledning till varför folk gått bort omkring mig, så är det en smärta som är påtaglig. Hanterlig.   Sedan jag var liten har döden omgett mig. En väns mamma blev mördad när jag var omkring tio år gammal, familjemedlemmar dog när jag var mycket ung, min lärare gick bort veckan efter vi slutat.. Flertal har tagit sina liv.. Flertal har gått bort i cancer. Flertal har varit med om bilolyckor. Alla olika händelser - alla är lika brutala. Alla avslutar liv och självklart blir smärtan så outhärdlig, men den är så verklig att man på något sätt hamnar på en balans tillslut. En balans som ger accepterande. Oavsett anledning, måste man tro på att det finns någonting annat. Det är det som stärker min tro och gör att jag kan acceptera att det gått som det gått. Oavsett.

Så .. Man lever vidare. Såsom jag gjort i helgen. Jag har levt extra lyckligt och rört extra mycket , fysiskt på livet.
Och det är okej.. Det är okej att leva, även när någon stannar.

Jag sitter här i min säng, trött som ingen annan, i en blå t-shirt och blött hår efter jag duschat i min vask. Ögonlockarna stänger sig då och då.. Men det är inte riktigt dags än.





Fredagen var underbar, levande och påtaglig. Lukas och jag åt lunch på Café Mimmas i Vellinge efter en lång natt med film och mycket prat. Jag älskar dessa långa nattadiskussionerna man lyckas hålla ibland, då det flyter på i timmar och man inte ens vet om det. När dagen passerat stressade vi som vanligt oss igenom dagen och kom ändå försent till hans brors överraskningsfest. Momentet var åtminstone lyckat och Andreas gladde sig åt vår ankomst. När kvällen passerat och hela familjen Arkenstedt gjort sitt, tog vi oss in till Hipp. Första utgången i Malmö. Det var inte alls fel, men jag förväntade mig mycket mer. Och mycket mer skulle jag få..



Lördagen kom ikapp oss och efter en halv eftermiddag i sängen drog jag mig upp för en snabbstädning. När golvet glänste och det doftade blommor, drog jag på mig shorts på mina orakade ben och drog mig mot Lukas bil. The three musketeers väntade på oss framme i stan, som var bra underhållande en kväll som denna. Kvällen var varm och fylld med folk. Restaurangerna hade kö ut längs gatorna och caféerna var nästintill fullsatta. Solnedgången var fin, ljus, färgglad och härlig. Vi hann just komma in på bion när solen gick ned helt.



Efter en bra, äventyrlig film kom min kropp igång. Den dansade med till musiken som svepte bilen längs med gatorna. Lukas skrattade och suckade, så van, men ändå så golliii.

När Höllviken närmat sig stod folket redan utanför dörren. Musiken blev högre än förut och drickan stod framme. Vi blev så förvånade när klockan fortfarande var så lite och drickan nästan var slut. Efter ytterligare spel, mycket skratt, lite bra musik och en promenad satt man slutligen med två armar omkring en, med ögon hett stirrandes in i mina. Efter en lång natt, med mycket närhet och fnittriga fjärilar i magen vaknade man till en puss på pannan och en varm omfamning. Jag hade glömt hur det var, med sådan trygghet. Och jag vet inte hur länge jag slöt ögonen och bara var. När man reste sig denna morgonen vaknade man upp till en jäkla smärta, en bakfylla som inte bara kändes utan syntes. Och då skrattade vi allihopa, åt hur vilken lyckad dag vi haft. Beroende på hur jäkla bra vi har det.. är nästa fest redan bokad. Hah..

Nu har söndagen kommit.. och jag halvligger i min nybäddade säng och har på "Nights in rodanthe" i bakgrunden. En film jag fann häromdagen, som jag inte visste var gjord. Den var en typisk "Louise film" tyckte Lukas, men han visste inte min särskilda koppling och förstod därför inte tårarna såsom jag gjorde. Nu är kroppen slut, det syns när jag möter min bleka blick i spegeln framför mig. I ett försök till att somna har jag ännu en film redo och om inte det så ska jag föreställa mig gårdagens kväll en gång till, just för att inte känna mig ensam.




Hoppas på bättre uppdatering i dagarna.

L