Missnorman

Mina dagar börjar bli något. Jag går upp, gör någonting av dagen och avslutar inte den innan någonting verkligen har gjorts. Idag var en dag fylld av nytta då jag fick ta ikapp sömn, fick arbetat lite, cyklat runt byn i höstvädret. Älskade att få vinden i ansiktet tillsammans med de färgglada löven som föll längs marken. Vädret var väl halvdystert och lite regnigt, men ändå mysigt och perfekt för mig att yra omkring i. När vi väl var färdiga fick jag både pluggat och extremt mycket hjälp av mamsi, som jag aldrig klarat mig utan.. och sedan fick jag avnjuta ett riktigt varmt bad som lugnade ned min kropp och gav mig gåshud från hårstårna och nedåt. När kvällen var kommen mötte Josefin mig utanför dörren och vi kunde under ett som vanligt fantastiskt samtal, komma fram till att jag mådde bra igen och att det var så glädjande för henne att känna att jag skulle klara mig. Naturligt och så oerhört lätt lyckades jag framföra allting på ett fat till henne och få henne att förstå fantastiska känslor som ingen förstått och jag tror jag fick henne att förstå världen som jag älskar så högt, som ingen annan gör. Och det är så skönt att så olika människor kan förstå så olika saker på ett sådant sätt som vi gör. När hon gått hämtade pappa upp mig så åkte vi direkt vidare för att se Tintin och det började bra när Breaking dawns trailer kom på vita duken.. Det var första gången jag såg den i en sådan version framför mig och jag tog nog lika många andetag där som jag gjorde första gången jag skulle se Fantomen. Så nära nu. Så nära.. bara 15 dagar. Tintin förde med sig mer än jag trodde. Inte bara humor, härlig brittiska och irländska, bra action och oerhört mycket charm.. utan den förde med sig ett ögonblick av tro och hopp, då Kaptenen med så få ord lyckades få mig i en smärtsam trans. Då han sade "You can let others call you a mistace, but you can never let yourself call you a mistace. If you hit a wall - you need to push threw. If something means something to you - you have to keep fighting for it. You cant stop fighting." Ett fint ögonblick som för bara en sekund fick mig att tro att det var ett meddelande, sagt just för mig, just i tid för att göra någonting, men jag väljer ändå att inte göra det. Jag vet inte om det är som jag gör ett misstag eller om jag väljer att göra någonting rätt.  Vanligtvis hade gjort exakt som han - aldrig slutat kämpa, aldrig slutat tro. Men efter de senaste dagarna verkar det vara tvärtom.

Jag fokuserar på livets gångar nu, på vad verkligheten vill ge mig. Börjar om i skolan imorgon och hoppas på att det går. Fortsätter med läkemedlena ihopp om att det ska hjälpa mig framåt. Fortsätter samtalen ihopp om att jag någon gång ska tala ut. Jag tatuerar mig i veckan för att ge mig själv de finaste orden jag alltid stått för, som gjort mig till vem jag är - och vem jag kan bli.

Livet har så mycket nedgångar och den senaste tiden har det gått längre nedåt än någonsin. Men jag vill inte vara kvar i mitt mörker, jag vill inte leva instängd och jag vill inte må dåligt. Jag måste släppa mig själv fri. Jag är så rädd för vad det innebär. Men det känns som att det är på tiden nu. Som att det är dags att låta sig själv känna frid. Sluta kämpa så mycket. Bara leva.

Bara leva.

Nu tänker jag fortsätta sakna min riktiga vän, Lukas, min bästa, närmsta vän som i mörka tider gett mig så mycket närhet, så mycket kärlek, så mycket förståelse, långa ovanliga meningar, fina blickar och igenom dessa ögonblick gett mig leenden. En fin vän som är här när jag än behöver det. En vän att hålla i.

Imorgon är en ny dag. En ny vecka med nya äventyr. Om de blir ba eller inte, det får vi se då.

Bilder från Lukas äldsta brors överraskningsfest i Falsterbo