Missnorman

Jag lovade ett nytt inlägg efter två dagar.. och jag kan väl säga att det faktiskt är rätt tid för ett. Hela veckan har jag legat inne och varit sjuk .. Huvudvärk, hosta, ont i halsen, tappat rösten, varit förkyld och en massa.. Ingenting roligt direkt. .Däremot tror jag det varit bra för mig, att kroppen fått ta igen och att jag fått den vilan som länge varit behövd. Jag har även hunnit med mycket som jag inte gjort vanligtvis, t.ex  - mycket läsning, mycket skoluppgifter och samt mycket vila, vilket kroppen behövt. Jag fick även sett en film som jag velat se länge.
Och idag blev det en till .. Sex And The City 2.

Trots att jag var sjuk så ville jag inte behöva boka om och klydda, så jag tog en massa mediciner och sedan gick jag,Danni och Malin på bio. Vi fick ett varmt välkomnande med "röda mattan" utlagd samt champagne glas och lite cider. Så det började väldigt bra. Och ett par minuter senare var filmen igång och den härliga känslan när man ser Carrie, Samantha, Charlotte and Miranda fick en direkt att le. Filmen var inte lika bra som första, men medan alla kritiker har gett filmen "tummen nedåt" så ger jag den en full pott av tummar uppåt. Det var en bra efterföljare och naturligtvis var dem tvungna att lägga till några extra katastrofer för att filmen skulle bli underhållande. Det blev måååånga "OMG"s och "YOU'VE GOT TO BE KIDDIN ME"'s.. och det var flertal gånger man låg vikt av skratt och det var flertal gånger man ville sjunka genom stolen, men också ett par stunder då värmen kändes i hjärtat.  Carrie håller kvar sig i den jordnära tjejen med de vanliga kärleks problemen som hon hade
redan när vi lärde känna henne medan Miranda och Charlotte visar innerliga moderskänslor som vi inte sett förut medan Samantha - som vanligt- får oss att vika oss av skratt när hon inte låter någon köra med henne. Medan dessa fyra kvinnorna med en oerhörd karisma ger oss en otrolig underhållning så ger dem oss också stunder av instinkt. Det är en film med såklart överdrivet mode och en oerhört överdriven lyx,men det är också en film som visar vad som är viktigt... Och medan de får oss ungdomar att avguda deras kläder, så tror jag att de får dagens medelålderskvinnor att känna sig träffade. Jag satt själv(ovanligt nog) och lät tårarna rinna när jag hörde två av dessa kvinnorna erkänna hur mycket kraft deras barn tog av dem, i tanke på att vi barn inte alltid uppskattar våra föräldrar. Vi inser nog inte hur jobbigt det faktiskt är att vara förälder. Och jag har verkligen fått mer respekt för människor i fattiga länder. För människor som jobbar stenhårt och tjänar så lite men ändå är så tacksamma. Under ett par tillfällen i filmen fick man se ett par sekunders historier om Carrie´s butler som träffar sin fru var tredje månad.. och det är vissa personers verklighet. Och jag har en oerhörd respekt och ja.. medkänsla för dem som har det så, men dem är inte ledsna över det.. Dem är så tacksamma och har sådan värme i sina hjärtan att det nästan verkar osannolikt, men man ser det i deras ögon, det är äkta. Verkligheten är en hård plats.. och vi är många som blundar för den. Så trots att denna filmen visar hur det är att vara rik, med det absolut rikaste plagget, med de dyraste bilarna, the private-jets osv.. så lyckas dem fånga vackra stunder då de visar vad som är viktigt - familj, vänner, kärleken och lyckan. Gnistan som håller folk vid liv. Allt detta i ett. Hah..  Man började filmen med ett leende och avslutade den med ett..

Jag ligger hemma med huvudvärk, hosta, smärta i halsen, feber och nu har jag också fått magvärk ..
Det är en pina och jag mår inte bra överhuvudtaget, vilket är anledningen till att jag inte bloggat.

Helgen var bra, i fredags spenderade jag kvällen på Millennium med en massa goa vänner och det blev en väldigt bra kväll!

Sedan blev jag sjuk, jobbade ett par timmar och sedan har jag bara legat hemma..

Så jag tänker göra såhär istället, att jag inte uppdaterar under de dagar jag mår dåligt, utan istället får ni ställa frågor  - som jag haft innan - så får ni fråga vad som helst så svarar jag när jag mår bättre och jag skulle räkna med att ni har två dagar på er. .

FRÅGESTÄLLNING!!!!!!!
Under 2 dagar får ni ställa vilka frågor ni vill! B R I N G I T !
(Tryck på "kommentarer" och skriv era frågor där!)

---

---

If there is anyone who isn't easily scared, check out this movie; But I have to warn you .. what you are about to see is extremely disturbing.

---

---

When I went home from school after having a quick two hours lesson I saw the clowds shatter in the sky and the sun burning worm over the people on the streets. There was no sign of the fog that had been laying over Hollviken this morning. When I sat on the bus my book got heavy in my bag and reserved and as unclear as possible I picked up the book and put it on my lap. I don't like to read in public, since I don't like people inspecting what I read and what I like.. It's a bit to personal, which might be wierd to you, my readers, since I am so open about everything else - no matter how personal it is.. But mostly .. reading becomes to... personal. Normally I go over the story of the book in my head over and over again and I can see the pictures of what I read infront of me all the time.. and that Is why I cant share it, cause people don't see what I see. Or they mostly dont.
Danielle has been complaining on my behaviour all morning.
- How are you today? She said with an easy voice but with a touch to it. 
I knew she really was wondering over my behaviour.... But I answered her with an overeasy voice:
- I'm good. Just tired.
She knew it wasn't worth trying to get into my shell once I had shutten of so she turned around and walked on the bus. But It had continued all morning. She had a good day, which really made my happy. I feelt wormth inside me when I saw her eyes, they were literally sparkling with diamonds of happiness. All because she woke up next to her boyfriend. And that thought made me smile. I look foward to that feeling. When Danielle jokingly danced infront of me without me giving a response she gave me a hard look.
- Louise, come on, what's up with you? she said with a more angry tone.
I gave her a big smile.
- It's nothing, I promise sweetie. I'm just a bit off today.
- Arh, duuh, she said and made a "oh,really" face.
We smiled in chorus.
But I knew something was different today. I couldn't tell what, but it was something and at the same time as It felt scary.. It also feelt exciting. Cause I need that.. Something new. Something that is meant to happen.
Once I got home my dad and his girlfriend was on their way out, which feelt even better, cause I needed the privacy. I cuddled with our little puppys that we now have named .. Mowgli, Mallo and Molly. Two of them has opened their eyes now. It's extraordinary. I think these puppies are the only thing that is keeping me in reality in the moment.. Hah, and the explantion of that might be that these puppies are real, they have lives. And they are the sweetest thing on earth. I thought of going out on my back yard, to read in the sun, but I just didn't feel like it.. So I closed my door and stayed in my room. I read two chapters and then my phone was vibrating. I sighed heavily. I wonder what would happen If I through my phone in the ocean .. what would people do If they couldn't reach me?
I answered to a happy Danielle and listen to her and Peters chat. They suggested to go to the beach, but I strongly declined and after given them ten different excuses without them surrendering I gave up and told them I'd see them at my moms. (And It shows out.. that I went over there was the best I could do.)
I took my book with me, in case I would get some time over to read, which I by my instincts knew I wouldn't.
Peter and Danielle meet me halfway and then we walked to my mom. We started by making some coffee and bringing out some sap and then we took out some sun lungers. My mum asked us for help so the three of us gathered and we cut grass and we plucked some twigs and then we layed down - sweaty and tired - after only 45 minutes. We just enjoyed the rest of the day in the grass with the sun in our faces and music pumping around us.
Peter complained a couple of times, saying I didn't look happy and I compromised with a joke.
"So I have to be super happy while I do the dishes?" I said and gave him a sneaky smile.
- No, he said and I could feel what was coming. But I know you.
Inside I feelt weak, but with a big smile I hid it and said:
- Come on man, and then I punsched him easy on the arm.
I started dancing to a song to make him relax and by his face I could see that I got him.
When the sun had burned our cheeks and the colder wind was starting to blow I went in to clean up. When I was doing the dishes Peter came in behind me, so quiet I didn't hear him and when I just was about to turn around his face was close to mine and I breathed in loudly and jumped. He laughed at his succeded attempt to scare me while I laughed at myself.
What was with me today? I don't get scared so easy usually? And I usually hear things very clearly but now my mind were somewhere else and I had almost forgotten they were in the house.
When we walked to the bus Peter put on some music, which felt relaxing, now he didn't have to come up with a subject that involved us talking. But when we came to the bus stop I walked a bit a head of Peter and when he came to me, he looked at me in the way he always did when I had something on his mind.
- What Is It Peter? I asked tartly.
- Well, you look so happy, he said sarcastic.
I snorted.
- Well, something is it, he said when the bus stoped infront of us.
I didn't continue on our conversation on the bus, instead I looked outside and let my mind wonder into places I needed to go. And then my mind landed on someone important. Someones face came into my mind as a memory. It's wierd, It's a guy I don't know well but yet he is very close. And he means a lot for some reason, but we hardly speak. He has a girlfriend who doesn't like it.. For several reasons. .And I understand. But I still miss him. I told myself that the next time I saw him, I was going to go up to him and give him a hug and tell him I miss him.
I hadn't realised that we had stoped until Peter said:
- Ah, looks who's there!
I followed his eyes.. and right there, outside the bus, was the guy I just had thought about. The lurch in my stumic reminded me.
We went outside the bus and he saw us. I clenched my arms around my body as hard as I could and was thankfull for having my sunglasses on. Now I didn't have to look him straight in the eyes.
Peter went up to him and talked loudly and a lot while "the boy" just answered with a fue words as "aha" and a couple of smiles. And I just went blank. Everything I just thought about was gone and everything I had prepared myself for was gone. It was like he erased everything that I had in my mind while I was standing there. We didn't say speak, barely said hi.. But he looked at me, carefully with a gently smile and nodded. I tried to smile back but feelt that I only made somekind of a "smiley-face" because of my stumic twisting. After a fue minutes, their busses came and I gave Peter a hug and said goodbye. "The boy" had taken his bag and was on his way to walk on the bus when he turned around, meet my eyes and smiled goodbye. And then everything came back. I relaxed, I could breath again.. and I could think again. Now I was upset with myself for not doing what I had prepared myself for. I was so mad for not even have the currage to say hi to him! That is not normal! And because I was so ridicolous to think that I was brave enough to give him a hug? And to tell him I miss him? I walked home and feelt like I wanted to hit myself in the head several times. I had been longing to see this guy for a long time. And even though were not that close.. He is important and since we .. for several reasons. . cant talk, aren't allowed to talk really, It's horrible to see him.. But at the same time I am filled with so much joy that I don't think about it once I see him. I kind of.. haven't shown him who I am. Or I have, but not like everyone else around me seems me.. so .. he only me as... I don't really know who he knows me as, but he has seen more of my heartfelt pages.. More of my closed personality. . And then It clicked. This is what was going to happen. This is what was different today. This is what this day was for. And It was worht it. Maybe It sound ridiculous when a guy is someone who makes it different, but.. at least it was different and I finally got ride of confused feelings.
When I came home, the house was full of people. Dad's girlfriend and her kids were here and since I was filled with stumic pain and could feel tears burning inside the eyes, I knew It wasn't a good time for me to meet them so I ran up in my room and locked myself in until it was time for dinner. I relaxed and dryed out the three tears from my cheeks and went down with a smile.
It was barbequed hamburgers this time. I feelt my stumic rumble when I smelled the food.
- What have you done under your eyes? Said Filippa smilingly.
I stoped in chock.
- What? I answered in panic. What is there?
- You are so red! she said and looked at me.
- Oh, I relaxed. I have been exposed to the sun all day,thats all.
- Really? she said and looked confused.
I went inside and looked in the mirror. I saw nothing but a pale face and a bit of a sunburnt on my shoulders. My cheeks looked perfectly fine and there was nothing under my eyes. I went out again.
- What have you done there? my dad said and pointed at the same spot.
- What?! I said. There is nothing, I just checked. I have been laying in the sun all day, but thats all!
- Oh, he said and smiled. Laying in the sun is good, good Louise.
We all seemed to be hungry cause several of us didn't even sit down to eat, we just ate. When I was done I put my things in the dishwasher and went up to write. And now - two hours and thirtyfive minutes later I am finished.. And now I am going to go back to reality and I am going to take a shower, make my homework .. and read the book that right now is laying beside me.

I hope you enjoyed this post, cause I wanted to do something different..  So I wrote about myself in third person.. and I changed the language. .. And I know many people(at least, that I know) don't always like english or have a hard time understanding it.. but then there is always google - where you can translate everything just by copying!

Otherwise.. I'm just going to say,
Good night love!

När jag vaknade idag så kände jag att kroppen var i samma tillstånd som morgonen innan. Jag kände ett litet extra sug att ligga kvar under det varma täcket men insåg att ett par minuter inte skulle göra mycket skillnad.
"Det är väl bara att dra sig upp" suckade rösten i huvudet och sedan drog jag täcket av mig. Jag ångrade mig genast. Jag suckade högt och ställde mig upp. Mitt rum var stökigt. En handduk låg på golvet, bredvid gårdagens kläder och sedan låg lite filmer tillsammans med några väskor utslängda på golvet. Jag tog med mig plattången till toaletten, där jag på ett par minuter gjorde mig i ordning och fick lite tid över att sitta några minuter över min nya bok. Jag har inte hunnit bli trollbunden än, vilket jag inte har kunnat bli med de tre senaste böckerna jag läst, men jag hoppas på att det kommer lite längre in i historien. Dagen passerade och efter en någorlund snabb skoldag var det över och jag satt på bussen hem. Det är otroligt lätt att se människors ansiktsuttryck när de går på bussen och ser en. Antingen skiner de upp och sätter sig vid en eller så säger dem ett tyst hej med ögonen .. eller så ser man hur deras tankar går. "Örh, fan också" och sedan hälsar de genom en tuff nickning. Jag brukar ge ett gensvar genom stängda läppar och en nick. . Förutom när det gäller vänner som Jonas, då jag istället skiner upp och ger min goe vän en puss på kinden.
När jag väl kom hem så tvättade jag lite och gick rastlös omkring i huset. Pappa och Catty gjorde lunch så jag åt snabbt med dem och sedan ringde Danni. Hon var sugen på en glass så vi bestämde oss för att mötas på videobutiken och fem minuter senare satt vi och njöt av en go glass och värmen .. Värmen som äntligen kommit. Imorse var Höllviken täckt av gråa och vita moln och en någorlunda kall vind och lite fuktighet, men fram mot förmiddagen började det bryta upp och efter någon timme stekte solen på himlen. Vilket jag hoppas den ska göra ett par dagar nu. Eftersom Höllviken är en liten by så fick vi flertal avbrutna stunder av människor som skulle prata och sedan gjorde Peter oss sällskap. Han skulle äta middag så vi gick till BK där även jag tog mig en fiskburgare  - kanske inte det bästa valet med tanke på brödet, men det är åtminstone bättre än en cheeseburgare.
Efter att vi diskuterat olika filmer eller om att gå på bio, så blev slutresultatet bio. Varken Danni eller han ville egentligen se Robin Hood men Peter slutade inte envisas när jag väl sagt att jag ville se den. Så den blev det. En timme senare satt vi i biosalongen och bioduken fylldes av ett makabert skådespeleri, kraftfulla ljudeffekter likväl en välgjord film - bildmässigt. Peter sade innan filmen att folk sa att den påminde om Braveheart. Och jag förstår vart det kommer ifrån. Miljön, musiken och tron på frihet.. samt Russel Crows mystiske men samtidigt genomlysande karaktär som påminner om Mel Gibsons starka roll i Braveheart. Cate Blancett är kvinnan som spelar Marion och hon imponerade mig starkt. Jag har haft svårt för henne förr, men hon hade ett sätt som fick mig att se mig själv i henne. Hon hade en attityd och självständighet som gav henne styrka och rädsla tyngde inte hennes sinne, men det fanns en öm punkt, kärleken .. Mannen hon gift sig med efter bara en vecka hade försvunnit ut i krig och varit borta i 10 år, vilket innebar att hon varit gift med en man hon inte kände i 10 år.. och ensamheten hade nog börjat ta på henne, men hennes hopp om hans återkomst var väl det som höll henne uppe, hoppet om att få lära känna honom.. Men naturligtvis får kärleken en vändning när Robin kommer in i bilden.. Och trots att Marion försökte hålla honom på avstånd så fanns det ingen tvekan om att intresset fanns där vid första ögonblicket... Mark Strong spelar "skurken" i filmen och har även varit med i serien "Robin Hood" och spelat samma roll som han gör filmen. Och även han framger ett skådespeleri som "the bad guy" och han lyckas få en att hata honom, vilket visar att han har gjort sin roll till rättvisa.. Det finns så många skådespelare värda att nämna, men för att inte tråka ut er får ni se filmen själva och avgöra vad ni tycker om var och en av dem .. Det jag nästan älskade mest med denna filmen var humorn som lades in på flertal ställen. Ingen skrattade högt men man skrattade lite för sig själv och drogs sedan snabbt in i filmen igen. Flera gånger satt jag så spänd att min kropp påminde mig om att jag knep ihop min hand så hårt att det började krampa. Ljudeffekterna var mäktiga. De minsta sakerna i filmen fick en oerhörd stöt och filmen i sig självt blev bara mer magnifik av de fantastiska ljudeffekterna. Det går inte riktigt att förklara, men när man hörde en pil susa så kunde man känna hur den åkte förbi örat på en och vid vissa tillfällen tittade jag mig omkring och tänkte "vad var det där?" , för det var precis som att det hänt bredvid en. Direktören Ridley Scott har även lyckats med ett fantastiskt bildspel - han gör makabra scener med fantastiskt sceneri och med bildeffekter som ständigt imponerar en. Jag satt själv med ett snett leende på läpparna i fascination vid flera tillfällen. Medan Danni sov genom det mesta av filmen så satt jag spänd och indragen. Historien i sig självt var något jag inte sett förut - istället för att se det vanligaste av Robin Hood, mannen som hjälper de fattiga och hans klockrena och lätta sätt att rädda dem som behöver hjälp, så får man se en förhistoria på hur det såg ut innan historien om honom började. Om varför Robin Longstride blev Robin Hood. Och det är väldigt intressant att se hur en lite hemligt förvirrat Robin Longstride växer och det är intressant att se honom tackla familjeangelägenheter fram tills han finner sig själv.. men det mest intressanta är att se honom som ledare .. och när man väl ser honom med bågen så sitter man som mest stilla, i väntan på det spektakulära som enbart Robin kan ge. Och jag kan nästan säga, att de har lämnat det bästa till sist. Jag gillade filmen starkt och jag hoppas verkligen på en uppföljare!

Nu har jag precis kommit hem och adrenalinet ligger högt just . Filmen fick igång mig och hela min kropp. Jag vet inte vad det är med mig när det gäller sådana filmer, men gammeldags filmer med just.. kanske känslan av hopp, kanske just det att man får se någon som står ut och att det finns saker i livet som stärker en. Jag vet inte, men jag gillade den, mer än jag trodde jag skulle göra.. Så ja, jag rekommenderar den verkligen. Men om ni inte är "älskare" till filmer med mycket krig och våld och med mycket prat samt "gammeldags" innehåll, så rekommenderar jag den inte, får då blir det bara samma som för Danni - ni somnar. Men det är en lätt film att tycka om, speciellt pga ljudeffekterna och animeringen och skådespeleriet. Det gör det hela bättre.

Ah, det fanns verkligen en glimt i ögat i denna filmen.

Nu har tiden gått fort och klockan börjar närma sig halv tolv och eftersom jag ska upp om sex timmar så borde jag lägga huvudet mot min dunkudde i hopp om att somna.

Så god natt.
Sov gott.

Jag vaknade upp till ljuset som drog sig genom springorna av gardinen. Jag kände mig utvilad och pigg, vilket är väldigt ovanligt när man går upp klockan halv 6. Så jag satte mig upp och suckade imponerat ut"Huh" .. men jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle gå upp eller inte, så jag lade mig ned med öppna ögon och såg upp i taket fram tills klockan blev 6. Då gjorde jag mig snabbt i ordning och eftersom jag inte kände för att ta på mig någonting vidare så blev det istället ett par sköna mysbyxor och en bekväm tröja jag fått av pappa. Sedan mötte jag Danni vid bussen och dagen började. Danni fick några anfall på vägen in, haha, en biverkning av rökare när de inte rökt på en lång tid. Och jag älskar att retas med henne när jag vet att hon inte pallar, men naturligtvis snäste hon till när det började likna "a - real - pain - in - the - ass".  När klockan var 8 var vi framme i skolan och precis utanför klassrummet säger Danni "Jag lovar att vi inte har engelska idag" och precis när vi kommer in så får vi veta att vi har sovmorgon. Jäkla r*vhål.. Örh, vad det stör mig när lärare inte kan meddela tillräckligt snabbt. Vi suckade och satte oss vid bordet i aulan tillsammans med dem andra i klassen men vi orkade inte sitta särskilt länge så jag gick med Danni när hon skulle handla och sedan gick vi tillbaka. Efter en kort och skrattretande svensklektion gick jag och Danni till triangeln. Hon hade nämligen bestämt sig för att pierca sig, så vi gick dit för att boka tid. Jag började bli grinig eftersom jag inte ätit och när vi väl kom dit och fick en tid fyra timmar senare så whinade jag högt och Danni sa åt mig att åka hem, vilket jag självklart inte gjorde:) . Istället hittade vi ett nytt litet café där vi satte oss och tog en liten fika. Det blev en god räkbaguette och en juice. När vi äntligen fått i oss lite mat och energin började återvända så fick jag ett extra sug när jag såg "vampire diaries" böckerna i skyltfönstret. Jag tvekade ett par sekunder, bet mig i läppen och sade sedan till Danni att vi skulle gå in. Hon rullade naturligtvis ögonen åt mitt tråkiga intresse, åkte vi hem till min bästa mormor och mös. Vi satte på Skönheten och Odjuret och njöt av barnminnena samtidigt som vi njöt av några goda mackor och en god kopp varm choklad. Mormor var otroligt envis och lät oss inte plocka undan - men hon är alltid bäst, så tack mormor. Jag är så glad över att du finns!
När klockan blev halv två så var det dags för oss att dra oss tillbaka till studion, så vi tog bussen och när vi väl kom ut så insåg vi att det fuktiga vädret hade ändrats till sol. Vi log bägge två åt tanken av värme. Vi har ett jäkligt konstigt väder härnere. Vi hade ungefär en veckas värme och sedan dess har vi enbart haft regn, mulet och dimma.. Men idag sken solen genom några moln och gör fortfarande. Jag ser till och med lite blå himmel när jag ser ut genom fönstret. Väl framme i studion fick vi gå in efter ett par minuter. Danni fick lägga sig ned längs "sängen".. om man kan kalla den för det? Det ser ut som en läkarsäng ungefär och sedan förklarade han en massa saker om läkningen och att man inte skulle pilla o.s.v samtidigt som han rengjorde. Och sedan var det dags. Han tog fram en sorts sax som han drog ut skinnet med och sedan drog han fram den långa nålen som skulle igenom huden. Jag kände hur kroppen spände sig och i rättans sak stängde jag av hela mitt luktsinne och min andning. Danni låg cool lugn och rörde inte en min - antagligen för att hon gjort det innan. Hon rörde lite på ansiktet när nålen väl gick igenom, men mer än så var det inte. Efter två sekunder var det färdigt. Danielle reste sig upp och Robban(som arbetade där) gav henne några informations papper och sedan var det dags för oss att ge oss av. Efter en lång dag av klaganden och en hel del slagsmål mellan mig och Danni så behövde vi få komma hem och vila. Jag ville både vila, skriva och läsa.. Jag längtade mestefter att få skriva av mig, men sedan gick någonting fel.. Texten jag hade skrivit var oändligt lång och när jag väl tryckte på "spara och publicera" så loggades jag ut och hela texten försvann. Så ledsen och irriterad fick jag börja om och här är jag nu, och jag orkar inte skriva lika personligt som innan så därför blir det kanske lite mer komplicerat och lite mer tråkigt än det egentligen skulle varit.
När vi väl kom hem så kände vi ett extremt sug efter att fulländ vår dag - genom årets första glass. Varken jag eller Danni är fantaster när det gäller glass,men de senaste dagarna har vi haft ett enormt sug. Så idag var det rätt dag för det. . och ja, rätt dag var det. När vi väl kom in på videobutiken så fann vi den nya ben&jerry glassen som vi har letat efter i flera veckor! Så vi skuttade nästan över till kassan och sedan satte vi oss, ute vid bordet och glassen ... mm, den smakade himmelskt.
Efter att vi njutit i tystnad och efter att vi skrattat åt varandra och visat upp hur goa glassarna var så kom Frida körandes i en svart bil. Chockerat följde jag henne med blicken och såg henne skratta när min haka föll till marken.
"Vad är det för datum idag?" utbrast jag.
"Den 17:e, hurså?"
"FRIDA KOM JU HEM IGÅR"
Jag har inte haft koll på datumen eller tiden överhuvudtaget den senaste tiden, jag visste att hon skulle komma hem den 16e .. men att det redan hade varit hade jag totalt glömt bort.
Frida, Bella och lille Alfon kom ut ur bilen och jag halv sprang lite chockerat fram och förstod nog inte riktigt att frida är tillbaka. Frida har varit i LA och New York .. och när hon stod där så kändes det som att jag inte träffat henne på ett år.. och som att vi inte pratat på månader.. men ändå kändes det som att vi umgicks senast igår. En väldigt konstig känsla. Men lika glad som alltid log Frida upp och kramade en och berätta snabbt igenom sin resa - och jag förstod på det hon sa, att hon menade att jag inte skulle ge upp om mina drömmar.. och de.. det tänker jag inte. Hon berättade om Hollywood - and who doesn't wanna go there? Och LA.. Så mycket som inte går att förklara. Och NY... NEW YORK. Ja, det finns väl inte mer att säga? För dem två orden innehåller allt.
Efter att Frida glömt mig och gått ifrån mig tre gånger utan att säga hejdå kunde jag äntligen gå hem. Jag kände tröttheten ta över men tvingade mig själv att gå upp och skriva.. och sedan klockan 4 har jag suttit här och skrivit och klockan är nu 9 .. Det är 5 timmar. Men naturligtvis har jag haft uppehåll emellan .. Direkt när jag börjar skriva så ringer Lille och kvittrar i bakgrunden medan jag fyller i i dem rummen som behövs. Samtidigt som jag får veta att ett par "vänner" sitter och snackar skit bakom ens rygg.. Samtidigt som jag har två vänner som behöver hjälp. Samtidigt som min "msn-chatt" är i fullgång och fem stycken oranga rutor plingar hektiskt..
Sedan blev det tyst. Och sedan ringde min ängel. Min lille Michelle. Och hon bad mig gå ut med dem .. men naturligtvis kunde jag inte. Och två sekunder senare kom pappa upp och berätta att det var mat. Jag kände att magen kurra så med håret uppsatt lufsigt i en klämma tog jag mig ned. Middagen blev inte lika bra som jag hoppades. Johannes kom försent och de hamnade i en diskussion som jag visste att Johannes inte orkade med. Jag blandade mig och plötsligt satt pappa och jag och diskuterade ännu högre. Jag hörde mig själv sucka ännu högre inombords och kände ledsamheten ta över. Inte ens en enda dag kunde vi ha utan att bråka. Det tar kål på en.
Efter maten åkte Johannes hem till en vän och pappa gick ut för att övningsköra med sin flickväns dotter. Jag passade på att njuta av ensamheten. Jag plockade undan långsamt. Sköljde tallrikarna så noga jag kunde och delade in besticken i olika grupper. Gafflarna för sig själva, knivarna för sig själv och skeddarna för sig själva. Jag skrattade åt mitt patetiska sätt att försöka hålla mig underhållen istället för att möta de känslorna jag hade.
Jag blev klar för fort och bestämde mig för att baka. Efter tio minuter var jag klar med en tallrik av chokladbollar som smakade havre och kokos. Jag suckade igen. Kunde ingenting gå rätt till?
Så såg jag högen av tvätt som låg på golvet och jag kastade mig på det. Sedan delade jag in tvätten i olika högar och nu har jag fem högar som väntar på att bli färdigtvättade och upphängda. Vad jag inte anade var att jag egentligen inte har tid med det. Jag fick precis reda på att jag har en läxa som väntar så jag måste göra klart arbetet innan jag kan göra någonting annat.




Så till er säger jag.. Gå och gör någonting vettigt.
Det tänker jag göra.

Take Care
Louise

Jag har varit borta ett par dagar - bott hos Danni och jobbat för fullt! Och därför har det inte blivit några uppdateringar överhuvudtaget.. och nu har jag och pappa varit på bio och det blir lite tv nu!

Så uppdateringar får ni när jag känner mig lite mer skrivsugen .

xoxo,
L.

Så.. det finns olika bördor i livet. Jag har en som egentligen, bara de närmsta vet om. Den ligger i det förflutna, men det påverkar mig fortfarande . En del av mig har släppt det som har hänt, accepterat och jag antar.. förlåtit. Men samtidigt så tror jag inte att jag riktigt har förlåtit. Eftersom jag aldrig har fått höra "förlåt"..
Det är antagligen en väldigt bräcklig börda och ett känsligt ämne för vissa, eftersom jag inte kan diskutera någonting kring det med en av mina föräldrar utan att bli.. vad jag anser, attackerad... Och därför gör jag inte det. Kanske är det därför mina taggar åker ut ibland. Som en försvarsmekanism. För trots att alla säger "släpp det." eller "amen det är länge sedan nu".. så spelar det ingen roll för mig. Till och med min psykolog har sagt åt mig att släppa det, men det är inte lika lätt att vända tillbaka det blad som jag redan bläddrat fram. Ni förstår.. När det hände, så var det en hemlighet som bara jag förstod, tidigt..och genom att hålla det hemligt så blev det även en hemlighet för mig också, med känslor som byggdes okontrollerat, känslor som jag inte visste hur jag skulle hantera. Det var väldigt svårt och det var  under en lång tid. Vad dem inte förstod, när denna hemligheten blev del av mitt liv - vilket de efter ett tag förstod, var hur det påverkade mig. De tänkte mycket på sig själva och på den ena sidan av familjen, men jag tror inte de förstod situationen jag hamnat i. Och inte heller vågade jag erkänna att jag visste det själv, men jag visade det, på små sätt... Tillslut kom hemligheten fram och det var kaos, överallt omkring oss. Och det kom fram på helt fel sätt. Och jag kommer ihåg så många olika bilder ifrån den dagen. Och det var väl då de riktiga problemen inom familjen startade. Jag kommer ihåg att jag skrek rakt ut på en av mina föräldrar, ogenomtänkt och med en känsla av "nu kan jag äntligen få ut det, men samtidigt.. vad håller jag på med?"
Efter det var det väldigt upp och ned. Mycket som inte många såg, eller så var det för mycket som folk såg.. Det var många som förstod, medan de absolut viktigaste personerna inte kunde se det från ens synvinkel, trots att jag tror att de gjorde det innerst inne..
Sedan var hemligheten ute och det börjde bli.. bättre antar jag. För mig, som egentligen aldrig fick diskuterat detta ämnet, eftersom jag aldrig fick säga vad jag kände, fick mig aldrig en förändring. Eftersom jag inte fick vara ärlig utan att få tillbaka ilska, valde jag istället att göra som jag gjort innan - genom att dölja allt jag kände inom mig. Självklart kom det ut på senare tid. Genom oändliga bråk och smällda dörrar, av att ha sprungit hemifrån och  av många tårfyllda nätter.. och också av ilska och rädsla och en oerhörd förvirring.. Det var aldrig lätt, när man inte ville svika någon av sina föräldrar. På första tiden förstod jag nämligen min ena förälder - hur sviken och lurad hon/han blev och eftersom jag visste i hemlighet visste vad som pågick bakom hans/hennes rygg så gjorde det det hela värre. För det värsta som finns är att veta att någon skadat ens familj. Det finns inget värre i mina ögon...  På andra hållet började jag förstå min andra förälder, hur lycklig hon/han verkligen var och att det måste ha varit en hemlighet värd att dölja.. också börjar man respektera på båda hållen.
Och trots att det är så oerhört svårt och förvirrande och smärtsamt, så försöker man stå ut på båda hållen och gör det bästa av situationen. Utan framsteg såklart.. För ändå lyckades jag bli attackerad ifrån det ena hållet under ständiga tillfällen - och då blev det värre, när den ena personen inte förstod.. Jag tror personen förstod egentligen, innerst inne, men att hon/han inte vill höra några anklagningar på det eftersom det trackar ned på vad de har.. Men då undrar jag... Vad var viktigast? Att dölja det ni hade för alla eller att inse hur er hemlighet påverkade mig, jag är trots allt ditt barn?
Det har gått ett par år nu och ja, det ligger i det förflutna. Men jag har fortfarande taggarna ute. Och att den ena föräldern fortfarande inte förstår hur detta har påverkat mig.. känns väldigt ledsamt. För jag vill så gärna klara av det, jag vill så gärna kunna slappna av när jag är hemma och känna mig glad, för innerst inne är jag också det, jag är också glad för din skull, oerhört lycklig .. och det är fantastiskt att se alla förändringar och att se hur du på två sekunder kan bli lugn.. och att se dig skämta och skratta så mycket. Att se dig kärleksfull och kramgo. Det värmer i hjärtat, så oerhört mycket. Och jag vill visa dig hur glad jag är.. naturligtvis. Det vet du väl att jag vill? Jag älskar dig ju .. Men du måste försöka förstå mig. Jag känner mig ensam. Allting vändes ifrån ingenstans och plötsligt var allting lika bra som i ett paradis och familjerna fördes samman och allting ändrades.. Allting gick i era ögon plötsligt ifrån "fel" till "rätt".. och det vet jag, kärleken har inga gränser. Men för mig var det fortfarande fel. Ni tog inte hänsyn till mig och självklart är ni inte skyldiga mig det.. Men allting vände, så oerhört fort. För fort.  Den bördan jag hade inom mig började staplas inuti mig, som ett par böcker i en hylla och det var därför jag blev stel - det var därför taggarna åkte ut. För att det - när det gick bra för er- förändrades och för mig gick det för fort, jag hann aldrig proccessera det. Det gick ifrån en hemlighet till öppna dörrar. Och trots att jag vill kunna acceptera det, så måste jag få slappna av, ta det lugnt och andas innan jag tar nästa steg. Inte kastas in i ett rum där jag ständigt behöver ta nya andetag för att nå lungorna.

Jag vill ingenting illa. Och jag försöker lära mig och jag försöker släppa. Men jag tror inte jag kommer kunna göra det förrän jag blir förstådd.. och jag är ledsen, men jag tror inte jag kommer göra det förrän jag får höra .. ett förlåt.

Jag menar ingenting illa med denna texten, jag var bara tvungen att få den ur mig. Jag vet också att det är många som inte förstår, för att det ligger väldigt internt. Men den personen som är menad att förstå detta, kommer förstå det. Och jag hoppas den tar det på rätt sätt. För jag menar väl. Men det har varit för mycket. Och du måste förstå.

Jag älskar dig.

Det har stått stilla de senaste dagarna då jag har haft mycket att göra och därför inte bloggat!

I fredags hade jag och Danni en supermysig dag då vi åt räkor&kräftor med vitlökssås och vitlöksbröd! Arh, det var gott, de ska ni veta.. Gott, behövt och länge efterlängtat!  I tystnad satt vi och njöt av den goda maten och gick sedan en liten promenad med hennes vovve Knut. Men tiden går fort när man har roligt och därför fick vi springa till bussen och åka till Höllviken Centrum. Därifrån sprang vi i fullfart till Millennium för att krama om min mamma, som fyllde år(haha, får jag skriva ut din ålder mamsi?;)  

(Och eftersom jag inte hann blogga i fredags - så säger jag, Grattis i efterskott mamsi! Du är världens bästa mamma! Det är du verkligen!  Du är min bästa vän och ändå min mamma och jag vet att du alltid ställer upp.. och jg hoppas du vet detsamma. Och trots jobbiga stunder i livet så har du alltid ett leende på läpparna och ser alltid positivt på livet. Du förtjänar all lycka i världen mamsi. Och jag älskar dig. )

Efter att ha grattat henne i enbart två minuter så sprang vi till bussen för att hinna in till stan. När vi väl anlände så drog vi oss in till Hemmakväll - där vi nu är stammisar -haha och min favorit jobbade!  Och sedan drog vi oss till bion, och när vi står utanför så hör vi bara "Näämen" också står Matilda och skrattar bredvid oss. Hon hade sprungit runt och letat efter sin vän Filip, som precis kom hem ifrån LA och såg oss sitta där.. Och som vanligt började vi skratta åt ingenting. Haha!
När han kom och vi pratat ett par minuter så drog dem sig vidare medan Danni och jag fick sitta i en timme och vänta på att filmen skulle börja, men tiden gick fort och i nästa stund satt vi i biosalongen och såg trailers på sommarens alla bra filmer..
Dear John, Eclipse and more.. Två små flickor stod till höger om mig och försökte finna sina platser. Förvirrat tittade de på biljetterna och sedan över salongen. Jag reste mig försiktigt "Tjejer.. vill ni ha lite hjälp?" . Jag tittade på deras biljetter och såg att de hade splittrade platser. Usch, det är så tråkigt.. Hon tittade nervöst på mig "Jag vet. "  Sedan visade jag dem vart dem skulle sitta och den ena flickan satte sig i det ena hörnet och hennes vän i andra hörnet av salongen . Plötsligt reste sig den ena lilla flickan och gick över till sin vän på andra sidan salongen. När jag vände mig om så såg jag att hela den övre raden hade rest sig och höll på att flytta - och jag fick gåshud längs hel kroppen. Hela den övreraden flyttade för att dessa tjejerna skulle få sitta bredvid varandra, mycket gulligt gjort!
Och sedan började filmen .

The Last Song.
Jag vet inte om jag riktigt hade höga förväntningar på denna filmen eller om jag inte brydde mig om den skulle vara bra eller dålig. Jag förväntade mig en romantisk film, något likt "The Notebook" men fick en riktigt stark familjefilm.  Under första halv timmen av filmen så kändes ingenting personligt, ingenting mer än att jag gillade Miley Cirus utveckling - hennes stil, personlighet och hennes sätt att framhäva ilskna sidor som tonåringar vid något tillfälle haft, sätt att stänga av sig, ensamheten och ilska som ibland inte kan förklaras, utan som tonåringar ibland håller inom sig. När jag såg på Danni och sa "Just sådär kan min pappa göra" och då tittade hon konstigt på mig och sa "Han gjorde ju inget fel.. ? Det är hon som är konstig".. och då insåg jag hur annorlunda uppväxt alla har och hur saker uppfattas på olika sätt. Sedan skrattade Danni till vid ett par tillfällen och viskade "Det där är så likt dig Louise, det är så du!" och jag börjde känna igen mig själv i henne vid allt fler tillfällen. Miley hade en stark personlighet och hennes "disney-överdrivna -skådespeleri" är utan tvekan förbi. När man plötsligt börjar se hennes förändring - hur hennes stil förändras, mer färgglad och lite mjukare så börjar man också se hur denna förvirrade tjejen börjar finna sig själv - både genom kärleken och genom sin familj.. Och filmen börjar utvecklas. Och som en smäll slår känslorna ihop sig. Danni som jag aldrig sett gråta, Danni som framförallt inte gråter till filmer satt och snörvlade ohindrat bredvid mig. Tårarna rann plötsligt längs båda våra kinder och jag hörde snörvlanden ifrån olika håll i salongen. Denna lättaa film, som i början inte alls känts personlig träffade plötsligt mig med flera känslor på samma gång. Det var inte bara en kärlekshistoria, utan också ett familjedrama, en familjestärkare och en påminnelse.. Sevärd?
Utan tvekan.

När vi kom ut ifrån salongen så var stämningen lite tyngre än vanligt, men tårarna hade lättat lite på trycket. Utanför stod mina två vänner ifrån Göteborg - Kalle och Marcus. Eftersom de var påväg ned till Höllviken så kom de inom bion för att hämta oss. När vi kom till deras kalla stuga så tände dem en brasa och vi lade oss trötta i soffan och kurade ihop oss under ett par filtar. När inte ens hälften av filmen gått och klockan blivit halv tre så blev det dags för oss att åka hem. De körde oss och sedan lade jag mig och sov ut så länge jag behövde..

När jag vaknade på lördag förmiddag så hade jag sovit i 11 timmar - vilket visade att jag verkligen hade behövt sov ut. Jag gick upp och klappade på min dräktiga vovve, som för mestadels bara låg nu. Och sedan åt jag en snabb middag och sedan spelade jag tv-spel med min pappa, min lillebror och min pappas flickväns dotter under det mesta av eftermiddagen. När telefonen började vibrera och planer inför kvällen började skapas så fick jag springa in i duschen och göra mig i ordning. Efter att min mage länge kurrat så blev det äntligen mat - och god mat blev det - ugnsbakad oxfilé med gott tillbehör.  Strax därefter kom Marcus och Kalle hem till oss och pratade lite fram tills Danni kom. Då tog vi med oss en film och åkte sedan hem till Kalle för att starta brasan igen .. Mmm, extra mysigt!  Och sedan blev det en lugn kväll med lite dricka och kortspel. Haha, det var faktiskt riktigt roligt.. "Göteborgarna skojar en hel del förstår ni"... hahah. Och de skojar om allllllt de säger.  Peter kom någon gång efter midnatt och när jag skulle ta bussen hem så följde han mig till bussen - som irriterande nog hade slutat gå.. Gullig som han är, ringde han efter taxi och på ett par minuter var taxin där.. Tack Peter, för att du alltid ställer upp!

Sedan kom jag hem, till min otroligt sköna säng också somnade jag på ett par minuter.

På söndagen vaknade jag av att Filippa skrattade högt i rummet intill. Klockan var inte mer än halv 11, men jag antog att det var dags att gå upp ändå. Jag gick ned och åt en snabb lunch och sedan gick jag upp för att börja packa och plocka undan på rummet. När jag kom ned igen så hade dem bakat så det blev en god fika innan jag åkte hem till mamma. Precis när jag skulle åka hem till mamma så började Tindras värkar. Hon skakade och låg trött och hade ont.. Lilla Tindra.. Det var spännande och tråkigt att åka ifrån, men så är det.. När jag kom hem till mamma så åt vi middag - Håkan och hans flickor kom också över, så det blev gott och grillat och sedan började jag installera datorn så att jag och mamma skulle kunna se film, men det fungerade naturligtvis inte men det visade sig att det inte gjorde någonting eftersom mamma behövde hjälpa johannes med läxan. Tillslut var kvällen slut och jag lade mig för att läsa.. och sedan somnade jag gott.

Idag var det dags för skola. Och det är alltid ångest att gå upp så tidigt, men istället för att dra mig idag så drog jag snabbt av mig täcket och hoppade upp ur sängen. Det första jag gjorde var att sms:a pappa för att fråga om valparna. Han ringde upp och berättade att två valpar kommit ut och att det var en till påväg. Den ena valpen var död när den kom ut, men faster Emma fick liv i den igen, - tur nog! Så med ett leende kände jag en direkt längtan efter valparna. Jag drog på mig kläderna och gick sedan ned för att gör mig i ordning och äta frukost. Det var skönt att inte behöva stressa och att bli klar i tid. Dagen har gått långsamt. Jag har varit helt slut och off dessutom .. Trots det drog Danni med mig på shopping, men tur nog gick det snabbt och sedan gick vi vidare till sista gympa lektionen. Efter gympa lektionen där vi spelade en sorts fotbollssport, freesbee och brännboll som vi dessutom vann,var energin på topp. Men naturligtvis försvann den på bussen igen, där jag dessutom kommunicerade med 5 personer samtidigt - inte helt lätt kan jag säga er, haha, väldigt förvirrande.  När vi äntligen kom hem så tänkte jag och Danni göra kaffe - som visade sig vara slut. Så här satt vi, trumpna, tills hennes mamma ringde och berättade att hon hade lite kaffe kvar så hon åkte hem och hämtade och sedan tog vi oss en kopp. - Gott och behövt. Nu har jag precis tvättat två högar tvätt och är påväg ut för att lägga i ytterligare två. Jag är trött - igen, men har en hel del att göra - tvätta, läxa och hjälpa mamma med maten. Men det ska gå.

Jag hoppas ni haft en bra helg och jag hoppas ni fått en bra början på denna veckan .. Om ni vill kan jag göra den lite bättre genom att bjuda på två fina bilder på våra små valpisar.

So .. It's finally friday!
Dagen jag och Danni har planerat för hela veckan, dagen som man har längtat efter, längtan efter känslan man får när man är medveten om att det är helg.. den längtan som försvinner totalt när fredagen väl kommer. Haha, det är det som är så illa med oss.. Danni och jag måste ändra strategi, vi planerar, donar och fixar men när det väl kommer till de.. så .. blir det plötsligt inte detsamma längre!

Igår spenderades dagen först i skolan, med en lektion och sedan åkte jag hem igen .. och det hände inte särskilt mycket. Under eftermiddagen skulle jag åka och hämta ett par biobiljetter, så medan jag gick runt och lullade hemma så blev jag uttråkad och började tvätta - och städa, igen ..  Tur nog ringde Peter och började underhålla mig, tills jag lyckades övertala honom om att följa med mig in till stan. Så det blev lite quality time för oss där , vilket behövdes! Så vi gick en liten stund i stan och pratade igenom allt ifrån himmel och jord samtidigt som jag försökte vänja mig vid Peters nya ansikte - kortkort hår och glasögon .. men fortfarande lika stilig! Haha, he's the greatest! 

När vi väl kom hem så stod Danni utanför dörren, redo med packning för att sova hos mig. Pappa åkte nämligen till Ven igår, eftersom han hade spelning så vi hade huset för oss själva. Men med en dräktig vovve blev det väldigt lugnt. Danni hade ingen aning om att Peter var med mig, så nyklippt och överraskad log hon med hela ansiktet när hon såg sin pojke bakom busken! Haha,gullungarna.. Och det är det som är så fint med kärleken, lyckan .. Vi stekte hamburgare och åt gott och sedan planerade vi att se en film - men som vanligt när det gäller oss, så ändrades planerna. Simon ringde också bjöd dem med oss ned på Millennium, så vi bestämde oss för att åka dit en liten stund och det blev en trevlig snackstund med lite goa vänner. När Danni och jag väl kom hem så försökte vi anpassa oss i sängen, men när vi insåg att vi aldrig skulle klara av att dela på ett täcke under hela natten så låg vi skrattandes bredvid varandra, skrattandes åt egentligen ingenting.. Hahah!  Tillslut somnade vi.. Men jag vaknade till minut efter minut för att kolla till min vovve och sedan för att Danni tog sådan oerhörd plats. Hon rörde på sig och puttades och höll på så tillslut låg jag med halva kroppen utanför sängen och frös. Naturligtvis vaknar vi klockan 4 av att både våra telefoner vibrerar.. Vi blev inte chockerade när vi såg att det var Dannis pojkvän, Peter, som ringde.. Men eftersom vi både två var trötta så svarade vi inte. Ibland undrar man hur killen tänker, när han vet att vi har skola och när han vet att vi sover.. När alarmet ringde klockan 6 så var det svårare för oss att gå upp än vi trodde det skulle vara, så vi låg kvar en timme till.. och sedan en kvart till .. och tillslut drog jag upp mig ur sängen och tog en varm dusch, som behövdes då jag fick gåshud pga hur kallt det var. Trötta gick vi omkring och gjorde oss i ordning och tillslut tog vi bussen. På bussen fick vi en payback på Peter. Vi visste att han låg och sov så vi skickade tio kedje sms var och sedan ringde vi honom tills han stängde av mobilen.. Haha, Payback is a bitch Peter;)


Ikväll har vi planerat någonting riktigt mysigt, en riktig "Girls-night" som länge har varit behövd. Då bara hon och jag möts hemma hos henne för att äta räkor, kräftor, viktlöksbröd och vitlökssås. Efter det drar vi in till stan för att gå på bio.   Kan det bli mycket bättre?

I ett regnigt väder som det här , nej, kan det inte bli bättre..  Det är Maj månad och regnet har öst ned hela dagen och vinden har haft ett bra grepp om husen i natt. Så att bara njuta av en mycket god väns sällskap, med god mat och en riktigt bra film . . De .. Det är så bra!

Jag hoppas ni alla får en bra helg!
Ta och mys till det med era föräldrar eller era syskon .. och om inte det, så överraska flickvännen med en mysig middag!

I'll talk to you soon.
L.

Doften av kaffe slog till mitt luktsinne och när jag öppnade ögonen så sken några få men starka strålar in genom gardinen. Jag sträckte njutsamt på mig och tog på mig den turkosa tunikan som hängde på dörren.

- Mm, sade jag och doftade in lukten av morgonkaffe. God morgon.

Danni stod i köket i ett gult line och sina grå mjukisbyxor med texten "titta men inte röra". Hennes tjocka blonderade hår var uppsatt i en knut mitt på huvudet.

- Godmorgon, log hon.

Jag tog fram smöret och leverpastejen medan Danni räckte fram en kopp av kaffe. Vi njöt av frukosten i tystnad och sedan gick jag in i duschen medan Danni stod och sminkade sig och pratade om gårdagens äventyr. Jag "mm"ade vid de viktigaste tillfällena men njöt mer av det varma vattnet. När vi satte på NRJ - som vi gör varje morgon - så började vi vakna till och när vi stod bredvid varandra, vidgjorda och färdiga och såg oss i spegeln så skrattade vi åt varandra. Jag skrattade himlandes med ögonen och tog nycklarna.

- Kom igen nu snigeln, log jag.

Hon gick skrattandes ut genom dörren. Våra internskämt fanns fortfarande kvar, trots att vi skapade några av dem flera år  sedan ..

Några pianonoter började eka i bakgrunden, allt högre och högre ..

Jag stängde dörren med en smäll .. *BAM*

Yrvaket vaknade jag av mobilalarmet och tryckte snabbt på "snooze". Jag suckade när jag såg ut mot fönstret där det gråa vädret låg på himlen. Jag rös. Uhhh, jag vill verkligen inte gå upp. Bilder ifrån drömmen jag hade fanns kvar i huvudet. MMm! Tänk om Danni och jag verkligen haft en lägenhet.. Det är så mycket mer än man tror, men damn, vad mysigt vi hade haft. Och riktigt jäkla roligt. Jag kan bara se det framför mig och längtan är enorm.
När jag efter många om och men tillslut drog mig upp så tog jag på mig de nya jeansen pappa köpte igår samt den ny tröjan. Jag kände verkligen hur tröttheten låg i ögonen, så jag kan inte ha sovit gott. När skoldagen gått fortare än man trott så åkte jag hem för att se det sista avsnittet av andra avenyn. Jag kan skratta åt mig själv ibland. Jag tittar nämligen aldrig på Svt eller så och jag brukade göra narr av dem som såg svenska tv-serier, men när jag såg Andra Avenyn hos Matilda en gång så kunde jag inte sluta. Det började med att jag tittade på det då och då men tillslut kollade jag hela tiden och idag var det sista avsnittet, någonsin. Bra var det, mycket man var jäkligt nervös och chockerad över, men en bra känsla allt som allt.
Efter det tänkte jag lägga mig i trädgården och läsa en bra bok, men när jag väl kom ut och kände hur kallt det var så gick jag snabbt in igen. Jag klappade min lille vovve, som får valpar redan nu på fredag eller lördag och gick sedan upp för att ta en powernap. När jag väl vaknade så var det bara dags för mig att göra mig i ordning och sedan ta bussen in till stan.    Eftersom jag var av med min plånbok för någon vecka sedan så var jag tvungen att köpa ett nytt presentkort till Danni(det var hennes födelsedagspresent) men när jag sedan fick tillbaka plånboken så hade jag ju två.. så min mamma tyckte jag förtjänade några nya kläder så hon gav det ena till mig. Min garderob som enbart är fyllt av t-shirts och två par jeans samt ett par klänningar jag aldrig använder behövdes verkligen uppdateras .. och jag trodde att jag skulle visa några sura miner - eftersom jag alltid gör det när jag shoppar, men när jag varit inne på Gina med mamma och mormor och köpt ett par leggings, en tröja samt en sommarklänning så sa jag med glad min "Seee ,jag var inte sur idag! Framsteg va?". Mamma log med stora ögon "Näää du, jag vet".   Efter det blev det en snabb runda inom loppisen för att köpa lite billigt smink. Jag har mött folk därnere ifrån Höllviken, som gör allt för att gömma sig - de skäms över att handla på sådana ställen och jag tycker det är så roligt när man möter dem och kan lyckas ge dem ett sorts *smirk* som de alltid ser rädda ut för.. Jag skäms inte, tycker snarare att det är skitbra att handla för 50 spänn därnere istället för 150 kr på en snobbaffär när produkterna är exakt detsamma ...  Däremot är det obehagligt. För att folk inte ska utgå ifrån att jag är rasistisk så håller jag resten av åsikterna för mig själv.   Men tiden gick och klockan började bli mycket ,men mamma och jag bestämde oss för att äta gyros så vi gick in till Marathon och åt gott - och grisigt. Haha, mamma skrattade högt när de som jobbade där frågade om jag behövde bestick eller servetter.. Jag kanske är grisig när jag äter, det medger jag, det kan jag vara. .men shit, det var faktiskt inte lätt, det rann och allting ramlade ut hela tiden .. Haha.. Nåja, när vi väl ätit så tog vi oss hem och satte på en film mamma hyrt "All about Steve".. och det var en otroligt kass film. Sandra Bullock vann ju pris för världens sämsta skådespelerska för den filmen, samma dag som hon vann en oscar.. och Sandra brukar vara riktigt bra, men hela den här filmen var bara.. Konstig. Och hennes roll var ännu konstigare. Men vi såg klart den och efter det tog jag bussen hem, och nu ligger jag i sängen hemma hos pappa och känner att jag borde avsluta. Jag ska upp om 6 timmar så jag borde lägga huvudet mot kudden och försöka nanna..

Jag tycker resten av er ska göra samma sak.

Sov gott.

L.

 

Jag vet inte varför jag har varit så sur den senaste tiden. Jag har förstått att jag omedvetet har varit off - både emot vänner och mot familj. Det första jag gör när jag kommer hem är att låsa in mig på rummet, för att inte behöva småsnacka . Med sorgsenhet kan jag säga att det är det sista jag orkar med och jag har ingen aning om varför. Jag känner mig hemsk, emot min mamma speciellt, som alltid är glad och positiv och som vill små prata medan jag bara vill kunna komma in genom dörren och få sköta mitt eget och när man förklarar det och säger "Mamma.. inte nu bara.. " så värker det direkt i hjärtat, när man vet att det är hon som alltid ställer upp och som fixar det mesta av det jag behöver, men för att inte vara otrevlig och för att inte .. bryta ihop så vet jag att jag gör rätt när jag ger mig själv det utrymmet jag behöver. Omedvetet, har jag tydligen varit likadan emot mina vänner. Jag har inte haft humöret uppe som jag brukar och jag har inte varit taggad inför kvällarna som vi har planerat .. och omedvetet har jag tydligen inte riktigt varit med. Jag vet att jag har känt mig sliten och trött och... kanske ensam? . . Jag menar, det är inte lätt. Jag har.. någon sorts ilska inom mig som tar över till och från och det är då jag behöver ensamhet, men när det går över och jag ligger där i sängen, med täcket om mig och huvudet på kudden och känner hur tomt det känns och hur liten jag känner mig, så förstår jag att det kanske är två armar och en kropp intill mig jag behöver.. Och jag vet.. att man inte ska.. "Shoppa inte kärlek när man längtar".. och jag letar inte, utan jag vet att om det kommer så kommer det, men efter snart ett och ett halvt år av ensamhet så är det klart att... det omedvetet kanske påverkan beteende och humör... Och egentligen vet jag inte varför jag känner av det ,eftersom jag älskar att vara ensam, men det är olika sorters ensamhet.. Att gå omkring ensam hemma och ta en dusch med hög musik i bakgrunden och göra mat för mig själv och att sedan sätta mig ned i lugn och ro och sedan .. bara lalla för mig själv, då är ensamheten det bästa jag vet. Men när man går där.. så är det som att man gör sig i ordning för någonting som kommer och det hade varit skönt om man hade haft en pojkvän som hade kommit i slutet av kvällen, då när man är medveten och längtar efter att ligga intill honom igen..  . Jag låter som vanligt egoistisk nu eftersom det bara handlar om mig, för jämfört med vuxna så är det här ingenting. De jobbar ifrån klockan 7 på morgonen till 7-8 på kvällen och ska sedan hem och laga mat åt barnen, städa och tvätta.. Betala räkningar osv.. .. De har inte tid till sina favoritprogram, utan de får prioritera annat medan jag sitter och klagar på att jag känner mig sliten över ett fåtal prov och lite extra läxa?
Bortskämd..? Kanske.    Förvirrad? Utan tvekan.   Och det kan väl inte vara fel att be om något extra? Jag vet att jag själv alltid gör det, står och tittar ut i fönstret och väntar på något som inte kommer, men jag håller inte ögonen öppna helt heller, utan jag vet att om det kommer så kommer det kännas som elektricitet genom luften.
Och jag är inte deprimerad, inte överhuvudtaget och inte ledsen.. Jag är bara inte på rätt ställe. Och det är väl som skrämmer mig lite. Allt jag måste göra innan jag kan ta mig till det stället som väntar på mig. . och att jag inte vet om jag kan ta mig dit.

Jag har ett bra liv. Jag har en fantastisk familj som älskar mig och som ständigt frågar hur jag mår och som tar hand om mig och vars kärlek jag vet är oändlig.. , men jo .. Det har varit många nedförsbackar.. och det är barndomen som gör en till den man är, till stor del. . Och vår har varit jobbig.. Det är mycket som folk inte har sett och mycket som folk inte har förstått, även dem som har stått en närmst.. Och på dessa problemen, som enbart finns inom våra väggar, så ligger det vanliga tonårsproblem, killar och skolproblem .. och det är kämpigt och det lämnar spår och när folk som är nära inte ser, hör eller förstår så blir det ännu värre och tillslut stänger jag av mig ifrån de problemen som står mig närmast för att jag inte orkar hantera dem. Och det är ändå ens familj .. Man ska ta vara på sin familj. Problemet är inte det viktigaste att prioritera, men jag vet om att man inte alltid kan rymma, man måste möta problemen för att kunna lösa dem.. Och gör man inte det så kommer det alltid finnas en knut i vägen..  Men jag vet också om, att oavsett vad eller oavsett vart jag ska, så är "Jag älskar dig" alltid det sista jag säger till min familj innan jag går någonstans, eftersom man aldrig vet vad dagen kan ge.. och om det någonsin blir så att någonting händer - en olycka eller någonting annat, så är det dem sista orden som har räknats. Familjen är alltid viktigast och jag har en familj som älskar mig, en tonåring till lillebror som har det jobbigt med sitt just nu men som jag kommer göra allt för att skydda. Och jag har föräldrar som älskar mig, men som knappt kommer överens.. Och jag har väl insett den sista tiden att det tar mer på krafterna än man tror. Kommunikation är viktigt, men jag vet också att när det inte fungerar mellan människor så är det bättre att dem inte pratar alls.. Oavsett, så älskar jag dem, och jag vet att dem älskar mig. 

Jag har vänner som verkligen .. gör allt för mig. De älskar mig, för precis den jag är .. och de ställer upp när det än behövs. Jag har vänner som tycker om mig oavsett hur jag ser ut och jag har vänner som uppmuntrar mig och hjälper mig, när det gäller mål jag försöker nå och det finns människor som tror på mig. Det finns vänner som skulle springa till mig på två minuter så fort någonting skulle gå fel.. Det finns vänner som med ärlighet säger att jag är vacker som jag är. . och det finns vänner som ser vem jag är och som känner den jag är och därför ser de mer av mig än jag har förstått.. Och det är nog den största tryggheten som finns. Att känna hjärtat värmas av den kärleken. Att förstå, att det verkligen finns människor som älskar en. De vet om att jag är den sortens person som hellre tar på mig skuld än ger andra.. och en liten väckarklocka ringde igår och fick mig att inse att jag har varit för snäll och det är därför människor leker med mig.. Men hur gör man? När man hatar bråk och hellre tar på sig skulden än och låter bråket ta svängar? Hur gör man när man vet att de andra har gjort fel, men när man inte vill att dem ska må dåligt? Jo, man tar på sig skulden .. Hur gör man när man inte vill förlora någon men inte vill förstöra något för någon annan?Offrar sig själv och det är vad jag har gjort.. Och då är jag så fridfull när jag vet att det finns människor som står bakom mig, redo att fånga mig om jag faller, som lindar om mig om jag fryser eller sätter plåster på de små såren .. Och det är konstigt, det låter som att jag älskar mina vänner mer än min familj ,men .. Kärleken för ens familj är ogenomtränglig.. Den här kärleken, till mina vänner.. är något annat men lika stark. Viktig,..  obeskrivlig .. Man blir mer beroende av dem, än av sin familj. Och kanske, bara kanske, är det därför man drar sig mer till dem, för att dem ser lite mer än man vill att ens föräldrar vill ..

usch, det har varit svårt att skriva ut mycket av det här då det bara är procentdelar av vad som finns i mitt huvud, men för att trycket skulle släppa så var jag tvungen att dela med mig..  Nu ska jag packa och sedan är det dags för bytesvecka. I'll get in touch soon .

xoxo.
L.