Missnorman

Så.. det finns olika bördor i livet. Jag har en som egentligen, bara de närmsta vet om. Den ligger i det förflutna, men det påverkar mig fortfarande . En del av mig har släppt det som har hänt, accepterat och jag antar.. förlåtit. Men samtidigt så tror jag inte att jag riktigt har förlåtit. Eftersom jag aldrig har fått höra "förlåt"..
Det är antagligen en väldigt bräcklig börda och ett känsligt ämne för vissa, eftersom jag inte kan diskutera någonting kring det med en av mina föräldrar utan att bli.. vad jag anser, attackerad... Och därför gör jag inte det. Kanske är det därför mina taggar åker ut ibland. Som en försvarsmekanism. För trots att alla säger "släpp det." eller "amen det är länge sedan nu".. så spelar det ingen roll för mig. Till och med min psykolog har sagt åt mig att släppa det, men det är inte lika lätt att vända tillbaka det blad som jag redan bläddrat fram. Ni förstår.. När det hände, så var det en hemlighet som bara jag förstod, tidigt..och genom att hålla det hemligt så blev det även en hemlighet för mig också, med känslor som byggdes okontrollerat, känslor som jag inte visste hur jag skulle hantera. Det var väldigt svårt och det var  under en lång tid. Vad dem inte förstod, när denna hemligheten blev del av mitt liv - vilket de efter ett tag förstod, var hur det påverkade mig. De tänkte mycket på sig själva och på den ena sidan av familjen, men jag tror inte de förstod situationen jag hamnat i. Och inte heller vågade jag erkänna att jag visste det själv, men jag visade det, på små sätt... Tillslut kom hemligheten fram och det var kaos, överallt omkring oss. Och det kom fram på helt fel sätt. Och jag kommer ihåg så många olika bilder ifrån den dagen. Och det var väl då de riktiga problemen inom familjen startade. Jag kommer ihåg att jag skrek rakt ut på en av mina föräldrar, ogenomtänkt och med en känsla av "nu kan jag äntligen få ut det, men samtidigt.. vad håller jag på med?"
Efter det var det väldigt upp och ned. Mycket som inte många såg, eller så var det för mycket som folk såg.. Det var många som förstod, medan de absolut viktigaste personerna inte kunde se det från ens synvinkel, trots att jag tror att de gjorde det innerst inne..
Sedan var hemligheten ute och det börjde bli.. bättre antar jag. För mig, som egentligen aldrig fick diskuterat detta ämnet, eftersom jag aldrig fick säga vad jag kände, fick mig aldrig en förändring. Eftersom jag inte fick vara ärlig utan att få tillbaka ilska, valde jag istället att göra som jag gjort innan - genom att dölja allt jag kände inom mig. Självklart kom det ut på senare tid. Genom oändliga bråk och smällda dörrar, av att ha sprungit hemifrån och  av många tårfyllda nätter.. och också av ilska och rädsla och en oerhörd förvirring.. Det var aldrig lätt, när man inte ville svika någon av sina föräldrar. På första tiden förstod jag nämligen min ena förälder - hur sviken och lurad hon/han blev och eftersom jag visste i hemlighet visste vad som pågick bakom hans/hennes rygg så gjorde det det hela värre. För det värsta som finns är att veta att någon skadat ens familj. Det finns inget värre i mina ögon...  På andra hållet började jag förstå min andra förälder, hur lycklig hon/han verkligen var och att det måste ha varit en hemlighet värd att dölja.. också börjar man respektera på båda hållen.
Och trots att det är så oerhört svårt och förvirrande och smärtsamt, så försöker man stå ut på båda hållen och gör det bästa av situationen. Utan framsteg såklart.. För ändå lyckades jag bli attackerad ifrån det ena hållet under ständiga tillfällen - och då blev det värre, när den ena personen inte förstod.. Jag tror personen förstod egentligen, innerst inne, men att hon/han inte vill höra några anklagningar på det eftersom det trackar ned på vad de har.. Men då undrar jag... Vad var viktigast? Att dölja det ni hade för alla eller att inse hur er hemlighet påverkade mig, jag är trots allt ditt barn?
Det har gått ett par år nu och ja, det ligger i det förflutna. Men jag har fortfarande taggarna ute. Och att den ena föräldern fortfarande inte förstår hur detta har påverkat mig.. känns väldigt ledsamt. För jag vill så gärna klara av det, jag vill så gärna kunna slappna av när jag är hemma och känna mig glad, för innerst inne är jag också det, jag är också glad för din skull, oerhört lycklig .. och det är fantastiskt att se alla förändringar och att se hur du på två sekunder kan bli lugn.. och att se dig skämta och skratta så mycket. Att se dig kärleksfull och kramgo. Det värmer i hjärtat, så oerhört mycket. Och jag vill visa dig hur glad jag är.. naturligtvis. Det vet du väl att jag vill? Jag älskar dig ju .. Men du måste försöka förstå mig. Jag känner mig ensam. Allting vändes ifrån ingenstans och plötsligt var allting lika bra som i ett paradis och familjerna fördes samman och allting ändrades.. Allting gick i era ögon plötsligt ifrån "fel" till "rätt".. och det vet jag, kärleken har inga gränser. Men för mig var det fortfarande fel. Ni tog inte hänsyn till mig och självklart är ni inte skyldiga mig det.. Men allting vände, så oerhört fort. För fort.  Den bördan jag hade inom mig började staplas inuti mig, som ett par böcker i en hylla och det var därför jag blev stel - det var därför taggarna åkte ut. För att det - när det gick bra för er- förändrades och för mig gick det för fort, jag hann aldrig proccessera det. Det gick ifrån en hemlighet till öppna dörrar. Och trots att jag vill kunna acceptera det, så måste jag få slappna av, ta det lugnt och andas innan jag tar nästa steg. Inte kastas in i ett rum där jag ständigt behöver ta nya andetag för att nå lungorna.

Jag vill ingenting illa. Och jag försöker lära mig och jag försöker släppa. Men jag tror inte jag kommer kunna göra det förrän jag blir förstådd.. och jag är ledsen, men jag tror inte jag kommer göra det förrän jag får höra .. ett förlåt.

Jag menar ingenting illa med denna texten, jag var bara tvungen att få den ur mig. Jag vet också att det är många som inte förstår, för att det ligger väldigt internt. Men den personen som är menad att förstå detta, kommer förstå det. Och jag hoppas den tar det på rätt sätt. För jag menar väl. Men det har varit för mycket. Och du måste förstå.

Jag älskar dig.