Missnorman

GOTT NYTT ÅR!

Kan väl säga såhär.. Såhääääär ser jag ut för tillfället; --------------------------------------------------------------->

Det är helt galet. Det är strax 24 timmar till det är ett nytt år som börjar - och jag sitter verkligen med spraallllllliga ben i sängen. Joan Jett rockar i bakgrunden medan Bea och Josefin tullar om att det är BEAAAAAA!

Hahah! Jag har en sådan jävla bra känsla inför imorgon.. All planering har gått så jävla bra - kläder jag tycker om är inhandlade och ALLA.. Och då menar jag ju .. ALLLLLA är så ivriga inför imorgon! Det kommer bli så jävla bra.. och samtidigt har jag lyckats lämna allting bakom mig - fråga mig inte hur, men denna gången så lydde mina känslor mig och från och med imorgon börjar jag om ifrån början - ett nytt år med såååå många möjligheter.. woohooo!

NJUT.. DET ÄR 1 DYGN OCH 1 TIMME KVAR AV 2010.. WOHOHOOOOOO...
and btw..

Dagen har varit rätt tuff. Tagit mycket på krafterna. Efter en jobbig start tog jag mig igenom dagen med lite kroppsläkning - lugn musik, en bra film, fotbad och handbad. Det blev mörkt innan dagen hade börjat och snart åt vi en god middag. Pasta med laxsås. Sedan stod Danni vid dörren och det var bara att göra sig i ordning. Kvällen har spenderats på Millennium med goda vänner. Planeringen för nyår är överstökad och allting handlas hem imorgon.

Om bara ett par dagar börjar det nya året.
Välkommen 2011

Det är väl nu man ska ha tid till extra mycket? Såhär under lovet?  Särskilt kring bloggand och skrivande.. Men tiden rusar förbi och jag har haft lika lite tid som alltid. Istället för att hela tiden känna mig pressad sa jag åt mig själv att ge mig själv en liten paus. Tiden är knapp, skyldigheterna många och ärendena fler, men nu ligger jag äntligen i min säng med tid att uppdatera er som fortfarande följer.

Julen är redan förbi. Hoppsansa, var det inte precis man satt och fundera över julklappar? Nej, nu står de istället i ens rum, redo att användas och jag har fortfarande några kvar att dela ut. Julkänslan har varit svag i år? Eller? De jag funnit mig omkring har känt den lika lite som jag. Känslan på julmorgon var inte där, kanske beroende på att jag jobbade. Ändå var allt precis som jag önskat mig det varje år sedan jag förstod vad julen innebär - snön, julklapparna, kylan, maten, familjen, musiken, klädnad av granen.. Allt förutom att man inte är liten längre. I år har jag missat det jag gjort varje dag sedan jag var liten - julkalendern, julpyntningen och doften. När man kommer ned på julaftons morgon längtar man inte efter att få öppna klapparna under granen och inte heller längtar man efter kalle anka eller tomten.. Och inte heller slås man av doften av apelsin, kanel och varm choklad. Det är väl den tråkiga delen av att växa upp. Där måste jag förstå Peter Pan. För i den delen av mig själv hade jag älskat att föralltid få vara barn.

Julen har dock inte varit dålig. Jag har jobbat och skuttat med hundarna i den tjocka snön på jobbet. Sedan har jag samlat ihop allt det som behövts och förberett mig själv för en kväll där familjen Norman för första gången på.. jag skulle gissa..10? år är enade. Vi firade hos faster Anna i år och hon hade satt upp ett långt bord och gjort massor av god mat tillsammans med sin goa efterrätt. . Jag satt med mensvärk och satte huvudet i bordet flera gånger under kvällen. Värken gjorde mig tröttare och tröttare och tillslut frågade jag generat efter alvedon. Min faster gjorde det lite värre för mig. Hon drog in mig i ett rum och bad mig ta av mig kläderna. Det var nog det värsta man kunde göra inför en släkting i Normans - visa sig själv med tanke på att jag är större än dem alla(så känner jag på grund av mitt dåliga självförtroende). Men för att inte visa mig svag tog jag av mig och lade mig på sängen - redo att bli läkt. Hon satte nål efter nål i kroppen på mig. Den första i huvudet, de två andra på fötterna och fortsatte uppåt benen. Det stack till lite men var ingenting jag lipade över. De två sista satte hon i händerna. Hon berömde mig för hur duktig jag var och jag glömde lite fortare bort att jag låg i enbart trosor. Jag kände att min kropp började skaka. Jag kunde inte avgöra om hon såg det eller inte, men hon lade två filtar över mig och bad mig att bara slappna av. Ackupunkturen hjälpte. Mensvärken i ryggen lättade snabbt och kroppen kände sig allt lugnare. När hon slog upp dörren efter tio minuter hoppade jag till - precis som man gör i det ögonblicket man håller på att somna, men vaknar till. Hon frågade hur jag kände och jag svarade yrt att jag kände mig sömnig. Hon frågade efter smärtan såklart och jag svarade förvånat att den redan var bortglömd. Hon snurrade på nålarna. Det kändes ingenting men hon log och baserat på hennes uttryck kunde jag se att hon var riktigt nöjd med resultatet. - Åh, vad din kropp reagerar! Jag frågade oroligt vad hon menade och hon förklarade att kroppen visade sin reaktion genom nålarnas sätt att sätta sig. Jag frågade inte mer, utan lutade mig bakåt för att få njuta av de sista minuterna jag hade. De gick fort. Hon var snabbt tillbaka och de tio minuterna som gått kändes som två. Återigen var jag påväg in i sömn, men hon väckte mig i sista sekunden. Att nålarna försvann märktes inte. Jag kände mer hur kroppen var i balans och lugn, vilket var oerhört lättande. Anna jublade över min kropps reaktion.  - Du blöder till och med! log hon och pekade på mina ben. Jag tyckte att det var ett märkligt ställe att blöda på. Smalbenet, men å andra sidan, de gör man ju. Anna förklarade att varken Martina eller Amanda hade börjat blöda under deras ackupunkterer, men jag gjorde, vilket var positivt sade hon. Väldigt positivt och att det innebär att jag behövde det. Hon sa att jag skulle komma tillbaka fler gånger, för att få hjälp med de sömnproblem jag har idag. Jag tänker fortfarande på det..

Morgondagen gick lika fort. Pappa och jag fastnade i snön påväg ut till faster Emma. Jag fick hoppa ur medan pappa grävde sig loss. Jag fick gå de sista metrarna. Det kändes som att det tog en evighet. Jag sjönk långt ned i snön för varje steg jag tog och jag kände hur det samlades i fötterna på mig. Vinden yrde tillsammans med snön och varje steg blev allt jobbigare och jobbigare. Jag kom tillslut fram. Pappa kom loss vid nästan samma tidpunkt. Jobbet tog lite längre tid idag. Katterna dröjde ut på det. Men tillslut kom jag hem och försökte att undvika stressen. De gick väl inte riktigt eftersom jag var sen, men jag hann bli färdig i tid och tillslut satt vi i bilen med Håkan, mamma och lillebror påväg mot mormor och morfar. Vi blev lite sena på grund av vädret, men kom tillslut fram och hann se några minuter av Kalle Anka och hans vänner. Det var inte förrän jag såg lille Hugo och Johannes sittandes så nära tvn som man kunde komma som jag kände igen känslan. Julkänslan. Hugo skrattade uppmuntrat åt det tecknade på tvn och jag log åt tanken på att sitta med dem. Morfar kramade om mig. Sedan åkte vi vidare till Nonna där julen firades. Det blev lagom. Tomten kom till oss. Han kommer fortfarande eftersom vi hade lille Hugo. Det känns ändå rätt skönt eftersom det är en tradition. Han var roligare än många av dem vi haft och detta året listade Hugo inte ut att det var någon i utklädnad åtminstone.. Haha, oerhört slipad liten grabb.. Vi kom åtminstone hem i tid och jag hann göra det jag skulle för att vakna upp till en bra dag därefter.

Jag mös mig igenom dagen. Danni och jag hade pratat om att göra någonting, men vi visste att alla klubbar hade 18+ så det fick bli något hemma. Vi åkte in till stan på en shoppingtur och åkte sedan hem för att fräscha upp oss. Tur nog kom mamma och Håkan med ett förslag. Yatzi - i spel om pengar och lie vin. Vi tackade uppmuntrat ja och slog oss på kvällen ned vid bordet med familjen. Spelet gick väl sämre bra för någon av oss, bortsett från de två kungarna som har tur i spel - Johannes och Håkan. Jag blir alltid så nervös för jag vinner aldrig, så jag släpper inte loss riktigt, haha, men det kommer jag lära mig. Och roligt hade vi. Satan vad vi skratta.. och Håkan har pikar som bara går loss på alla. Tillslut började vinet kännas av. Eller egentligen inte. Det var inte förrän vi var påväg hem till Malin som vi kände att något i kroppen hängde. Vi började fnittra.. Hhaha, vilket vi alltid gör när vi druckit lite för mycket. Men efter en lång väg började det bli för kallt och tillslut blev vi tysta. När vi var framme hos Malin var det dags igen. Vi välkomnades av ett bord av yngre tjejer och killar. Det tråkiga var att festen tog slut innan den startade och vid det tillfället vi kom började folk gå. Haha, det hindrade inte oss dock och snart låg vi bägge två på golvet och skrattade så att tårarna rann. När jag fått ett glas whisky såg jag att en av tjejerna började filma och jag som inte riktigt var vid medvetande kunde inte hindra mig själv från att göra något galet - också började jag prata irländska. Eller nej, helt fel. Engelska med irländsk dialekt. Det var åtminstone underhållande, men det där sista glaset skulle jag nog ha undvikit .. för jäklar vad det var jobbigt hem senare. Hahaha, men det är stunder som ska göras - och roligt hade vi!!!

Morgondagen kanske borde varit mindre kul - men det var det ju inte. Jag sov så länge jag behövde och vaknade sedan och åkte och städa med mamma och mormor. Det tog väl lite längre tid än vanligt, men de gick åtminstone. Sedan var det bara att åka hem och göra sig klar för en släktmiddag. Jag orkade inte packa. Varje söndag likadant och under detta lovet ville jag bara slappna av. Så jag är kvar hos mamma ett par dagar till - vilket har underlättat. Det är så oerhört skönt. Ett ställe att va på, ett ställe att ha sina saker på och ja.. ni vet, det blir bara lättare. Det känns åtminstone lättare. Och nu har jag städat rummet och har alla mina julklappar på ett ställe - vilket känns suuuuveränt. och att behöva packa ned dem och ta med dem överallt.. urh, så jobbigt. Men jag fick ändå träffa pappa en stund, under middagen hos farmor och Per. Supermysigt. God mat och mycket prat. Man måste ta chansen med farmor när hon väl är nere, men jag är åtminstone stor nog att åka till Norge själv så det blir det också i sommar! Men middagen tog slut lite fortare för mig. Mina vänner hörde av sig och jag bestämde mig för att möta upp dem. Jag lyckades göra dem sällskap på Mille utan problem, dock stängde de tidigt och vi fick bege oss hem. Vi gick hela vägen från centrum till kämpinge. Buuuurh, ni kan bara tänka er hur långt det var..

Och nu har måndagen passerat. Jag har spenderat hela dagen i stan och jag har faktiskt haft det riktigt roligt. Kanske för att jag gått hem med mer grejer än jag kunde föreställa mig - men ändå. Jag har haft riktigt roligt när jag väl letat och shoppat. De känns riktigt bra! Shopping kanske ska bli mer av min grej ändå? Nu är garderoben förnyad och alla inköp inför nyår gjorda! Skönt och ha det färdigt i tid.. Känns som att det kan bli riktigt snyggt!

Nu ligger jag i sängen, klockan är snart halv tre och jag borde börja känna mig trött. Avatar pågår i bakgrunden samtidig som jag bara ville läsa klart "Lyckan ,kärleken och meningen med livet" medan jag har i skoluppgift och läsa en annan över lovet. Beslutsångest..


För att ni ska bli lite mer nöjda ska ni få bilder på allt ifrån julklappar till lillejul till shoppinggrejer till nyårsklänningen.. och kanske en video ifrån julafton om jag lyckas..

Lillejul @faster Anna

Matilda&pojkvän Pontus , Lillejul

Julafton @Nonna

Kusinvitamin'&lillebror, julafton

Jobb

Nonna, Julafton


Yatzi,vin & lite jägermeister! Satt fiiiiint! Haha, fast vi ser inte roade ut.. hahah


Smycke till nyår..

Julklapp ifrån Danni

Julklapp av mamsen

Julklapp ifrån Danni

Julklapp ifrån Maggan!

Julklapp ifrån pappi

Ny i garderoben!

Ny i garderoben!

Ny i garderoben!

Förtitt - en dålig bild på nyårsklänningen!



Nyårsskorna!

Smycke till nyår!

Shoppingdag med Danni!

Önskar jag er alla=)

Lillejulafton&Julafton är över', men snön ligger fortfarande tjock utanför fönstret och julkänslan är faktiskt kva.
Jag hoppas ni alla njuter, detta är en av de få magiska dagar vi har genom året.

Merry christmas to you all'<3

Idag har varit ännu en snöig och kall dag i Höllviken. Jag gick upp tidigt för att se det vackra månfenomenet och när jag sedan sprang ut i  ett par mysbyxor och en t-shirt slog kylan hårt emot mig. Men jag var bestämd och i en kvart stod jag och letade efter månen. Tillslut förstod jag att den antagligen kommit för långt ned i Skåne för att man skulle kunna se den.. Det sög ju ordentligt. Men lyckligtvis säger folk att det inte var mycket man missade, mer än att det som att ett moln gick över månen.. Har kollat andra fräcka videos på youtube och känner mig nöjd ändå:)

När kylan bitit tag i min kropp så fort så vaknade den till liv och jag lyckades inte somna om. Det var så tidigt på morgonen och jag visste att jag behövde sova ut, men eftersom jag väl var uppe så tidigt så kunde jag lika bra ta vara på det så jag satt i soffan och bara mös av några humoristiska program, vilket inte är likt mig, men jag kände för att skratta lite åt "How I met your mother" och "Two and a half men". När dagen gått kom tillslut stadsmissionen och hämtade de tolv påsarna av kläder jag samlat ihop - naturligtvis inte ensam, utan med er hjälp. Och tack vare er lyckades vi samla ihop tolv fulla påsar av kläder, filtar, strumpor, underkläder, täcken, vantar, jackor, tröjor, byxor.. Ja, allt man kan tänka sig och ALLT som behövs. Jag tackar er tusen gånger om för ert engagemang och för era bidrag. Ni kommer göra enorm skillnad. Mannen från stadsmissionen berättade att filtar, tröjor, skor,strumpor och dylikt kommer gå direkt till dagens uteliggare. Finare saker som fina väskor och finare typ av kläder hamnar i deras butik där människor med mindre pengar kan ta sig och köpa julklappar osv. Medan resten som täcken och sådant kan gå till deras härbergen. Det är fantastiskt. Vi hade en säck fylld med enbart strumpor och underkläder. Fyra påsar med filtar. En påse med skor och resten med kläder. Det är fantastiskt. Jag tackar er tusen gånger om och på grund av stödet ni visat kommer jag hålla på med det här ytterligare en gång då jag samlar ihop fram till i slutet på Februari. Med tanke på att det sjönk till -24 ikväll kan ni bara förstå vad hemlösa kan behöva idag. När jag och Lukas idag stod utanför bion i Malmö stötte vi på tre hemlösa.. och efter att ha stått ute i fem minuter kände jag hur mina fingrar var som istappar. Fruktansvärt.. Så jag är glad över att vi gjort skillnad. Vi kommer förbättra någons liv. Eller ja, någras. Ge er själva en applåd!







Resten av dagen har varit riktigt bra. Jag fick mig tid till ett bad och till att göra mig i ordning i lugn och ro. Sedan bjöd mammas pojkvän på fondue på Millennium - och åh, så gott. Jag åt tills magen höll på att sprängas, men jag åt ändå inte så pass mycket att det inte gick att njuta. Efter middagen hämtade Lukas upp mig så åkte vi till stan och såg "Tron Legacy" i 3D. Det var hans julklapp till mig. Perfekt:) Lite tid med luckyluke och en fräck film! Lukas är verkligen en kille som når alla mina sidor. Jag tänker inte när jag är med honom, utan jag slappnar av och det sjukaste av allt.. Är att vi verkligen alltid har likt roligt. Jag kan må hur som helst och se ut hur som helst med honom. Han är ändå alltid den som jag stannar i samma läge med.. Och idag var läget lika bra som det alltid är. Vi knuffades direkt när vi kom ut ur bilen och efter att jag träffat honom i huvudet med en snöboll fällde han mig och kastade snö över mitt huvud. Jag brast i skratt medan jag försökte springa ikapp honom. Vi kom då överens om att det var kvitt. Och så fortsatte det.. När vi skulle ta ut biljetterna försökte vi båda två ta över platsen med biokortet för att få båda ville få poäng och efter att vi knuffats i flertal minuter och personerna bakom oss började skratta fick lukas in kortet. När han var färdig stod det "Har ni fler biokort?" Jag skrattade och knuffade snabbt bort lukas och satte in mitt också. Bion var toppen. Vi komplimerade huvudrollerna - både en snygg kille och en snygg tjej och riktigt coola effekter. Nu är det bara min julklapp kvar till honom och jag tänker och tänker och tänker fortfarande.. Svårt! Det är ju Lukas man ska handla till.. Underbara lille killen..



Natten kallar. Månen lyser starkt utanför fönstret och talen 00.45 lyser starkt i huvudet på mig, men jag är inte i närheten av trött. Jag önskar jag vore med tanke på att det blir ytterligare en tidig morgon imorgon..

Uppdaterar då!
Pusspuss.

Louise.

Åh, vilka dagar som har gått förbi.

Helgen har varit super, en upplyftande helg med Josefin med både skratt och tårar, ärlighet och lögner. Det bästa av det hela är att vi läser varandra som piff och puff och vet precis hur den andra mår och varför. Det är aldrig jobbigt. Det är alltid lättast att vara ärlig.. och att aldrig behöva bortförklara sig. Och tillslut är det skönt och få svar på lögner som tillhör andra. Då står man åtminstone ärlig för sig själv.

Efter en helg där vi suttit och njutit av goa drinkar hos mig, följdes det av en kväll med några grabbar hos josefins morbror. Även där blev det lite gott vin och två av killarna tog ett snabbdopp i den kalla poolen. Slutligen tog kvällen slut, söndagen kom och Josefin och jag mös i sängen fram till hennes pappa kom. Då var det packning och städdags igen och jag landade hos mamma runt fyra tiden. Tvätten tog vi tillsammans och sedan fick jag njuta av ett varmt kurbad. Tände upp lite extra ljus och bara njöt. Det behövs verkligen mer än man tror. Det märks nu.

Det är måndag och sista skoldagen har passerat. Eller ja, för den här terminen. Jullovet har börjat och vanligtvis brukar min oro ligga långt bakom mig nu. Men för första gången känner jag mig fortfarande panikslagen, orolig och nervös. Jag vet att det kommer gå bra i vissa ämnen, men kommer det gå tillräckligt bra? Och i andra ämnen.. kommer det gå så pass bra att det är tillräckligt för godkänt? Med tanke på de fyra första veckorna jag missade hamnade jag bak mer än jag trodde.. samtidigt som andra saker ska göras och saker missuppfattas - lärare saknas och frågor ställs som man inte får svar på.. Stress blir en stor faktor och under tiden man som mest borde slappna av, ligger oron fortfarande kvar.

Den största frågan kvarstår - Har jag gjort tillräckligt bra ifrån mig för att klara mig?

Idag har jag försökt lägga det orosmomentet bakom mig och det funkar ett tag, för att sedan löpa ikapp i andra orosmoment. Efter skolans sista lektion med en frånvarande lärare tog jag en tur till stan med Danni och mormor för att leta efter jul-och nyårskläder. Jag var lite ivrig, för jag kände på mig att jag skulle hitta något. Men ack så fel jag hade.. När jag provade på den första klänningen trycktes mina bröst mot mina lungor och jag tryckte in luften i lungorna. För liten. Samma sak med klänning nummer två. Och tre. Och fyra. Då kände jag hur det brände i ögonlocken. Paniken steg. Jag önskade att jag hade kunnat trolla. För jag vet att det är nu det är december - det har nu gått tillräckligt många månader efter körtelfebern för att jag ska få träna, och jag har börjat. Varje dag har jag tränat på crosstrainern hos pappa och dragit ned på sötsakerna. Vissa grejer blir ju fel men då är det bara att ta ett träningspass under dagen igen. Det svåraste med det hela är att jag inte vet att det kommer gå på en kick. Jag vet att det kommer ta tid och det är det jag hatar - det är det jag inte klarar av. Att se mig själv i spegeln under en sådan pass lång tid. Jag får börja med hjälpmedel när jag får pengar efter jul - pulvermetoden igen. Jag längtar lite efter det eftersom jag tyckte om den så mycket också ska jag öka styrkan på träningspassen och lägga till Wiifit. Jag funderar på boxning också.. igen. Vi får se. En sak i taget.

Under alla dessa tankar fann jag mig tillslut en klänning.. eller mormor gjorde. Det var en sådan tur, för det var en av de absolut sista. De hade sålt som smör och denna storleken plus en till var dem enda kvar. Jag drog nervöst på den och kände den falla över min kropp. Den föll lätt över - även över brösten och jag jublade högt inombords. När jag öppnade dörren till omklädningsrummet log jag brett mot Danni och mormor.. "Den passar.. jaaaa! Den passar!"
Äntligen.. Jag såg mig själv i spegeln och erkände att jag kunde se hela bilden framför mig. Tights, ett linne under, massa blingbling och ett par fräcka nyårsskor.. De skulle bli riktigt bra. Jag kanske inte kunde gå ned i vikt, men jag kunde välkomna det nya året med ett jäkla sätt.. och ska ändra ångesten till styrka efter klockan slått 12. När vi gått igenom ytterligare affärer och jag fann mig en mysig kofta från Cubus bjöd mormor oss på fika. Hon sa att vi såg svimfärdiga ut, vilket antagligen stämde. Haha. Min goa mormor.
Tack snälla för allt. Du vet hur mycket jag uppskattar det.. Jag önskar bara jag kunde visa det!

Nu har dagen gått och efter en heldag i stan välkomnade jag och Danni dagen genom en avslappningsdag. Vi gjorde fotbad, manikyr och ansiktsmask. Åt nattamat och gick promenader och pratade ut om allt mellan himmel och jord. Jag tror det var skönt för oss båda, att få lätta på tankar som döljer sig långt inne. Att låta ångesten komma fram, samtidigt som vi har grejer som bara vi skrattar åt. T.ex. inspekteringen av månen.. Vi ser båda två saker som vi antagligen inbillar oss men tror så hårt på det att vi skrattar när vi sen ser på varandra. Och massa andra glyttiga grejer. Men bra har vi det, trots att vi försökte göra något annat av kvällen så njöt vi bägge två. Det blev en perfekt kväll.

Så nu väntar sängen och imorgonbitti väntar en kvick månförmörkelse.. Efter det är det en ny dag!

Sov gott.
L.

Lyckan som liten var oerhört stor.

Verkligheten var fantasin som fortfarande gror.

Men fortare blev man vuxen när föräldrarna skildes åt, förvirring och rädsla var det som tog åt.

Möblerna flög och huset blev tomt. Lillebror grät medan jag stod stum.

Chockerande nog gick åren förbi och en kvinnokroppsform började jag att bli.

Förvirrad och rädd stod jag i ensamhetens hörn. Väntan var lång men tillslut var den här, styrkan som idag mig bär.

Nu vet man vad livet ger och går istället med säkra steg.

Missa inte den totala månförmörkelsen.. Vi i Malmö kan se förmörkelsen klockan 08;44.

8.41: Den totala förmörkelsen börjar.
9.53: Den totala förmörkelsen slutar.

– Det är väldigt tjusigt att se på, månen blir vackert djupröd, säger Kjell Eriksson.


Månförmörkelse inträffar när Solen, månen och jorden ligger i rad (med jorden i mitten). Jordens skugga träffar månen som därmed blir förmörkad, helt eller delvis. Om jorden någon tid under händelsen skuggar hela månen från direkt solljus, inträffar en total månförmörkelse.  Till skillnad från solförmörkelser är månförmörkelser synliga från jordens hela nattsida samtidigt. Orsaken framgår om man tänker på att jorden har helt olika roller i de två typerna av förmörkelser. I ena fallet betraktar vi en måne som skuggas av den mycket större jorden, där vi själva befinner oss. I andra fallet skuggas en liten del av jorden av en måne, som nätt och jämt förmår täcka solskivan. Om man däremot befann sig på månen under en månförmörkelse, skulle man få uppleva en solförmörkelse orsakad av jorden.

När ingen del av kärnskuggan faller på månytan är den betydligt vitare och ljusare och så pass lite förmörkad, att det kanske inte märks vid en flyktig blick att en månförmörkelse pågår. Så fort kärnskuggan täcker en större del av månytan, blir skådespelet mer uppenbart, och därmed även njutbart.

En av de senaste totala månförmörkelserna, som var synlig från Sverige, inträffade 21 februari 2008 och totaliteten varade då mellan klockan 04.01 och 04.51. En månförmörkelse, som var partiell, inträffade i natten 16-17 augusti 2008 mellan omkring kl 21.30 och 00.40. Den 29 april år 2010 klockan 20.00 ca, inträffade den allra senaste månförmörkelsen. Nästa (totala) månförmörkelse som är synlig från Sverige äger rum den 21 december 2010.

Dagarna har snurrat förbi fortare än räknat. Fredagen gick väldigt fort. Jag somnade från morgonen och vaknade på eftermiddag och tog ett eftermiddags pass för att få igång kroppen. Efter en halvtimme på crosstrainern hamnade jag ändå framför tvn tills josefin kom. Vi njöt av fredagen med min favorit mat - vingar från Mille och tog sedan hem massa gottis. En killkompis gjorde oss sällskap efter ett tag och resten av kvällen njöt vi av riktigt kass musik med go dricka;) hahah! Roligt har vi haft.. Klippet nedan visar delvis hur vår kväll var.. Hahaha!




Nu är det lördag och dagen har redan gått förbi. Eftersom vi inte somnade förrän vid sex tiden sov vi till klockan 1. Nu har jag och Jossan sett "The town".. En film som jag dessutom VERKLIGEN rekommenderar. Nu tänker vi hitta på någonting ännu bättre:)

Hoppas ni har en bra helg.
Uppdaterar mer senare=)

xoxo.
Louise.



P.S:Ni som har personliga problem med mig kan sluta läsa min blogg här och nu. D.S.

Åh,men kolla! Underbart och vakna till detta.. Jag har äntligen sovit. Efter en vecka utan sömn har jag sovit stenhårt - jag vaknade inte ens till mitt alarm. Nu ska jag ta ett träningspass på crosstrainern och sen kommer Josefiiiin.. wiiiiie

Ytterligare en natt har jag legat sömnlös. Jag vet inte vad det beror på. Jag vet att jag haft det så sedan jag varit liten men man börjar verkligen bli trött på det. Jag börjar fundera på om jag borde börja gå på sömnpiller.. Bara under ett litet tag, för det hade hjälpt och fått mig in i en bättre rytm.

När klockan ringde imorse gjorde jag inget väsen av att jag inte sovit. Det var bara att dra på sig sina kläder och göra sig i ordning. Det var ändå rätt skönt att göra vid sig efter så många dagar. Det känns alltid bra när man inte varit vidgjord på ett tag och sedan fixar sig, då känner man sig extra fräsch. Det blev snabbt kallt när jag gick ut. Jag brukar inte frysa men det knottrade sig nu längs kroppen. Jag fick syn på bussen och sprang snabbt för att hinna innan den åkte iväg. Bussen var nystartad, doften var fortfarande fuktig och luften var kall. Jag burrade ihop mig med Sophie längst bak i bussen och vi diskuterade lektionerna jag missat de senaste dagarna. Lyckligtvis har jag inte missat någonting viktigt. De har varit omkring fyra stycken på lektionerna, så det lättade lite på mitt samvete. Det är konstigt att man slutar bry sig efter ett tag. Skolan är viktig och när jag väl satsar är jag duktig, men de senaste tre månaderna har ingenting känts viktigt för mig och med tanke på allt det som hänt runt omkring har skolan och hemuppgifterna känts oviktiga, varav skippade dagar också skett. Jag har ingen varnande frånvaro direkt, men jag har tillräcklig för att jag känner att det tar på mitt samvete, så egentligen är det väl för min egen skull. Men nu får man lov och sedan är det bara att köra på när man fått sin paus igen. Nästa år kommer bli bättre tror jag. Färre ämnen och lite roligare ämnen, men jag vet att psykologi och filosofi innehåller tuffa hemläxor.. Jag tror jag kommer kunna leva med det. Jag hoppas på det iallafall. Resten av dagen har gått rätt fort. Jag har gjort läxor och njutit av fantomen på operan i bakgrunden. Jag somnade under tiden jag gjorde läxa.. så det var nog mer rogivande än jag var beredd på. Haha..

Nu är dagen snart över och tjock snö har lagt sig på marken. Vinden drar lätt i snön utanför och jag ser hur det virvlar sig utanför fönstret. Det är vackert, snön. Hur det lyser upp i mörkret och får allt att se.. dramatiskt ut på ett lugnt sätt. Ambulansens sirener tjuter på långt håll. Det står aldrig om olyckor i Höllviken i tidningen så jag får gissa mig fram lite.. Jag kan gissa på att det är en halk-olycka. Obehagligt. Man vet aldrig om det är någon man känner. Nu kom grannarna hem. Jag hör deras bildörrar slås igen... En .. Två.. Tre.. Det måste vara Larssons i huset mitt emot. Det låter som att Conny har börjat skotta.
Jodå. När jag ser ut genom fönstret föser han upp snön på sin stora skövel.

Jag håller tummarna för att snön förvärras under natten. Det hade varit underbart att vakna till en stor hög snö utanför fönstret imorgon, då kommer antagligen bussarna ställas in också slipper jag skoldagen och får ett tidigt jullov. Men man vet ju aldrig. Oftast går det inte som jag vill.

Josefin kommer åtminstone imorgon, det kommer göra helgen lite bättre.
Mer uppdatering då.

L.

Detta kan jag inte vänta på att någon dag, äntligen få se: http://www.youtube.com/watch?v=lFhae3RDx0s

Min kropp har börjat säga ifrån, men när jag väl lyssnar så följer den inte med i mina val. Tröttheten tar så lätt över och när jag väl lägger mig för att vila vill den inte somna.. Så när jag hörde min pappa komma in imorse för att hämta hundarna förstod jag att klockan var 6 på morgonen. Det var dags för mig att gå upp och jag hade ännu inte somnat. Jag grät nästan, jag ville inte, jag kunde inte. Så kroppen somnade om efter en timme och med dagen har jag nog vilat ut lika mycket som jag behövde. Jag fick saker gjort. Jag plockade undan på mitt rum och rensade gamla papper. Postade post,tvättade kläder,lagade mat och bara gick för mig själv. Det är oerhört helande att gå i sina egna fotspår och bara höra sig själv och inget annat. De sista minuterna jag fick över ställde jag mig på crosstrainern och körde lite hårdare än jag gjort under gårdagen. Det började kännas mer i benen och kläderna började klibba sig på kroppen. Ingen musik triggade igång mig och ingen film tog min uppmärksamhet. Jag var helt inne i träningen och försökte övertyga mig själv om att jag kunde mer och för varje räknad minut gick det. Jag satte mig sedan ned och andades djupt innan jag tog mig en varm dusch. Oliver överraskade mig. Han berättade att han var påväg in till stan för att träffa mig. Jag log beundransvärt åt hans sprudlighet. Jag hörde att han såg fram emot det. Jag var snabbt i ordning och flög fram mot Malmö i den mörka eftermiddagen.

Att sedan se Oliver och känna hur min blick fick värme i sig när han log mot mig gjorde att dagen kändes bättre. Jag bjöd på middagen denna gången - jag hade tydligen gissat mitt i prick när jag tog honom till Subway och han nöjt förklarade att det var hans favoritmat. Jag log lite för mig själv. Det kanske bara var en gissning, men det var åtminstone rätt gissning. Han påpekade att jag verkade stressad, medan jag själv kände att jag bara njöt. Mina kinder blev lite röda när maten flög ned på mina ben och spred ut sig över kläderna. Jag suckade när såsen sprutade och gav mig fläckar över både panna, näsa och haka men skrattade bara med Oliver när han log åt min klumpighet. Resten av kvällen lade sig som snön på marken.. Det tog sin tid, det var kallt men också oerhört mysigt. Han såg på mig med samma blick som alltid och jag skrattade tillslut varmt till svar. Vi tog oss ut i kylan och njöt av en varm chailatte. Att det var sista dagen vi skulle se varandra tänkte vi nog inte riktigt på, vilket var rätt skönt ändå, för det var inte sorgsenhet utan ren glädje. När kylan bet för hårt på kroppen värmde vi oss på olika affärer. Tillslut kom vi fram till stationen där vi lyckades få fram ännu fler ögonblick som väldigt få har. Han överraskade mig med sina låtar och klumpen i halsen var snabbt framme. Oliver har ett sätt att få folk att se fel sida av honom. Han ger ett intryck av att vara en skrytare och lite av en lekare. Jag ser dem också och jag får framförallt höra om dem, men han vet att jag inte reagerar på det. Hans mur åker ofta ned och jag får se precis det inte många andra ser. Vem han verkligen är. När han spelade sina låtar såg jag ännu en sådan sida. Jag kände mig stolt över honom. Han rörde verkligen mig denna gången och när han mötte min blick visste jag att han blev rörd av min reaktion. Han kom snabbt in på annat spår och jag drog inte in på något för att ändra på det. Det är så vissa är. Även han. Och det är okej.  Tiden gick sedan fortare igen och plötsligt stod vi på stationen för att säga hejdå. Han är inte den som avslutar med ett långt tal och en lång avslutskram, utan han lättar på stämningen och säger "Jaja, gå på bussen nu, dörrarna är öppna".. Haha.. Men han förstod att jag skulle sakna honom så han tog mig i sin famn och satte sina läppar mot min panna. "Ta hand om dig."    "Jag tänker inte säga hejdå än" log jag tyst. Jag omfamnade honom lite hårdare och kände att han nuddade vid min panna med sina läppar igen. "Hejdå Louise".
Jag såg honom sedan gå iväg. Den gråa rocken med kepsen på huvudet. Det är inte förrän jag sitter på bussen som jag ser att jag gått på fel buss och springer ut igen. Jag hann inte ikapp honom innan han var borta, så de sista minuterna väntade jag själv och gick sedan på värmen i rätt buss. Och nu ligger jag här.. och är så nöjd med dagen som varit. Oliver gjorde den mycket bättre än jag kunde föreställa mig. Jag vet nämligen att väldigt få personer är vänner med oliver. Jag vet också att det finns dem som inte tycker om honom. Och jag vet att jag är en av de få som älskar honom.

Oliver flyttar till Finland på lördag.. Varav meningen var att det skulle kännas sorgligt idag, men det blev tvärtom. Idag är det sista gången jag ser honom på ett halvår. Jag är glad att han åker. Det känns som att alla andra åker innan jag själv gör det. Men man ska göra något av sitt liv och att avsluta det såhär är ändå super, för nu har vi haft en dag tillsammans som varit magisk, lugn och mysig.. och nu har vi ett minne bättre än dem flesta!

Så nu ligger jag i min säng och känner att tröttheten kanske kan ge med sig idag och låta mig vila. Så jag tackar för mig och sänder värme till er andra.

Sov gott. Med huvudet på kudden och kroppen under täcket kan det inte bli bättre.

God natt.
Louise.

De beiga väggarna omkring mig ger intrycket av dunkla rum. Inga tavlor eller speciella färger.. Jag väntar på att rummet ska eka i svar när jag talar, men ingenting hörs mer än ljudet av mina hundars andetag. Den nyliga renoveringen är det som får det att kännas tomt, det vet jag. Jag känner fortfarande doften av målarfärg när jag går in i rummet. Det är väldigt skönt på ett sätt, för det behövdes göras om. Förnyas. Men jag önskar att jag hade kunnat få göra något av det. Hänga upp tavlor eller texter.. och få det att kännas mer som mig. Men det kommer.. Om inte i ett rum här så i lägenheten jag skaffar.. eller än så länge drömmer om. Jag har börjat förstå att det inte kommer bli möjligt förrän något år efter att jag slutat skolan. För att vara hemsk och ärlig så ger tanken mig skälvningar.. Det är inte så att jag inte älskar min familj.. men jag har sedan så många år varit redo och det kanske låter bortskämt men tanken på att ha en garderob, ett ställe att ha alla sina smycken på.. Att inte behöva packa varenda vecka.. Att kunna göra vad man vill när man vill.. Sådant hjälper så mycket. Att varje söndag behöva packa sina väskor med allt ifrån kläder till smycken till smink till skolarbete till datorgrejer är så frustrerande för det finns alltid någonting man glömmer.  Att kunna sätta sig ned i sitt eget hem och bara ha sig själv på en plats är oerhört lockande.

Dagarna har passerat har jag förstått. När man vaknar har halva dagen gått och mörkret börja lägga sig. När vintern anlänt så känns det som att dagen inte hunnit få sig en början innan den tar slut. Det känns inte viktigt heller. Det känns bara som att jag missar något.

Trots att snön lagt sig i tjocka lager och isen fått en att falla flertal gånger så har jag inte riktigt förstått att det är jul. Att klä granen var inte lika lyckobringande som det brukar vara. Och att få höra att det är en vecka fram till jullov idag var inte glädjande,utan chockerande. Timmarna har känts så långsamma den senaste tiden, men ändå lyckas dagarna passera utan min vetskap.

Jag har kommit underfund med en hel del känns det som och ändå bara på ett par timmar.

Fredagen och lördagen gick snabbt. När planerna ställdes in kände jag att jag bara skulle låta det vara. Danielle gjorde mig sällskap och efter vår favoritmat fylldes vårt rum av nervositet i väntan på idol-resultatet. Att Jay vann var egentligen ingen chock, mer roligt. Det var bra med roligt. Roligt behövs. Och jag antar att det roliga höll kvar sig till på lördagen. Efter lite julshopping bestämde jag och Danni oss för att göra någonting annorlunda. Korken flög upp och mitt vin fräste sig över hela köksbordet. Vi skrattade samtidigt som vi torkade halva vinflaskan som sprutat ut sig över bordet. Vi kände att det båda skulle bli bra idag och efter att ha stärkts av våra horoskop var vi redo och taggade för en utekväll på Strandbaden. Människorna på bussen omringade oss i gäng medan Danni och jag satt med bara varandra. Vi skrattade åt den mobbade situationen samtidigt som vi kände att vi inte brydde oss. Att vi inte passade in gjorde oss på något sätt bättre. Det började snurra tillslut och det blev snabbt roligare. Vi drog oss ut i den mörka skogen och utförde våra nödvändiga behov innan vi ställde oss i kön. Det var lite knepigt att ställa sig i 16+ kön. När man alltid har äldre vänner och känner sig som en av dem, så var det inte passande att ställa sig i den andra kön. Men det gick fort och vi var snabbt inne. Intresset för Olle fanns redan där.Olle var en kille som vi pratat om ett par dagar, ifrån vår skola. Han hade kontakt med mig via facebook men jag var den som visste minst om honom.. Så det var första gången jag såg honom "live". Han såg bättre ut än jag förväntade mig och jag övergick snabbt i "flörting-mode". Det är ingenting jag normalt brukar göra, men när jag kände att jag för en gångs skull ville ha roligt så skulle jag verkligen ha det. Vi drog oss snabbt ut på dansgolvet och efter ett par minuter dundrade högtalarna om oss och folk dansade allt tätare och tätare. Vi skrattade när vi kände att vi var tillbaka på Gran Canaria. Det var klockrent att bara ha roligt - vi har det alldeles för sällan har jag förstått. Kvällen pågick och att dansa i 13 cm klackar skor var ett sämre beslut jag tog, men det gick. Efter möten med många människor blev det lite mera närhet. Det ledde naturligtvis till komplikationer.  En av tjejerna som mobbade mig under lågstadiet följde mig irriterat med blicken och försökte dra Olle ifrån oss. Jag skrattade högljutt åt henne och skrattade åt att jag hade rätt. Hade jag inte varit ett hot hade hon aldrig ens brytt sig, utan stått en bit bort och hånlett åt mig. Efter högljudda diskussioner kom vi på något sätt in på ett allvarligare spår och hon bad på ett oseriöst sätt om ursäkt för sitt beteende i 7,8,9 an. Trots att hennes attityd var något annat så tog jag ursäkten för vad den var. Jag har inte varit sur på henne ändå, men det var skönt att få komma underfund med att det egentligen inte var jag. Med tanke på hur många som lämnat mig har jag undrat om det verkligen varit jag eller på grund av andra.. Återigen har jag fått bekräftelse - det var aldrig jag, det var dem. Samtidigt glädjer det mig. Hade jag aldrig blivit den jag är nu, så hade jag inte stått med det liv jag har idag och jag vet att jag ofta klagar och har ett deprissivt beteende, men det är bara så jag är. Det betyder inte att jag inte är lycklig. Jag har många ljuspunkter. Punkter som bara jag känner inuti.. och på det får jag upprättelse. Jag får höra att det inte är jag och det släpper lite av bördan på mina axlar.

Söndagen var lika svår som den alltid är. Jag vaknade tidigt och gjorde vad jag behövde. För att sedan försöka kontrollera mitt humör satte jag mig ned med mina tavlor medan mamma åkte iväg. Penseln åkte fram och lasyren rann ut över tavlan medan jag föste penseln fram och tillbaka. Det var snart dags och packa - och flytta - igen. Jag lugnade ned tankarna på detta konstnärliga vis. Jag har aldrig kunnat rita eller måla på riktigt, men att måla tavlor svart är inte särskilt svårt. Jag bäddade ut tidningar under de blöta tavlorna och tänkte att de skulle få torka under veckan jag inte är här. Ett par minuter senar gnuggade jag bort den svarta färgen som satt sig på ben och händer. Vattnet var nästan skålhet mot min hud. Det gjorde inte så mycket. Det gjorde kroppen lite lugnare och lite varmare. Efter det visste jag att jag inte kunde rymma längre. Jag satte den tomma väskan på sängen och stirrade länge på den.
- Vad behöver jag med mig?
Tankarna stod stilla. Vad är det jag behöver?
Jag satte mig ned och såg mig omkring när jag såg sminkväskan.
- Ah!
Jag slängde ned den i väskan och reste mig för att plocka upp saker som små häften och böcker. Någon film åkte också i. Jag stängde igen väskan och bestämde mig för att det fick räcka och tog sedan tag i datorn och lade försiktigt ned den i datorväskan. Skolväskan var lika full som alltid så jag lyfte den i ett ryck och drog den med mig ut i bilen.
När jag kom hem till pappa ville jag bara lägga mig i sängen och göra klart läxan jag hade kvar, men när jag möttes av ett iskallt, släckt rum , fyllt av kläder kände jag stenen sätta sig i halsen. Något så litet kunde rubba min stämning och jag kände hur det brusade upp inombords. Jag började vaka av och an i rummet och satte tillslut på filmen jag skulle sett och började städa. Jag hann bara kasta ut resten av grejerna som fyllde garderoben innan pappa kom. Han tände lampan och satte på elementet. När han kände av min stämning smittade den snabbt av sig på hans. Jag kände hur jag såg ut, men kunde inte ändra på det för tillfället. Jag försökte lugnt förklara för honom att jag inte orkade med det. Det fanns inget rum för mina kläder heller som dessutom ligger nedknycklade på golvet.. Han började diskutera utan att jag riktigt hörde vad han sa och plötsligt drog han under kläderna som hängde på räcket på två olika håll. Sådär.. Nuuuuu fanns det ett mellanrum på tjugocentimeter till mina kläder. Ilskan brusade upp ytterligare en bit och stenen i halsen som hindrade mig från att explodera började röra på sig. Jag gick in på pappas rum och låtsades vika några strumpor för att behålla lugnet. När pappa började bli mer högljudd svarade jag med samma attityd och innan vi visste av det var vi satta i ett blåsväder. När han räckte fingret åt mig fick jag nog och smällde igen dörren. Det var lika förnedrande varenda gång. När vi än bråkar så är det antingen.. "Passar det inte så stick" eller "dra åt pipan".. Och det kändes så oerhört frustrerande. Jag blir lika ledsen varenda gång. Trots att det har med mig själv och göra till stor del också. Jag har börjat förstå att vem det än är som höjer rösten åt mig.. så förlorar jag respekten för den människan. Jag har börjat förstå att det gör att jag bli svart i ögonen och beter mig .. förjävligt. Men samtidigt som jag visar attityden - muren jag använder för att skydda mig, så känner jag en oerhörd ledsamhet för att jag ens ska behöva.. Speciellt mot min pappa. Min egen älskade pappa. Och det värsta är väl att jag inte riktigt förstår varför.. eller vad som hänt. Min pappa var min bästa vän och min ljuspunkt.. Men plötsligt började hans humör svänga om i rundeller och hans åsikter blev för ståndaktiga för att jag skulle kunna förstå dem. Med hans förändring, och med tanke på min utsatthet skärmade jag av mig. Jag känner mig inte insatt i en bubbla, men jag känner mig insatt i en verklighet som jag väntar på att någon ska komma in i. Det är väl som att jag hade kunnat gå i byn under en ljusdag och omringas av folk, men jag skulle inte ha märkt det, för jag känner mig så ensam att det lika bra hade kunnat vara tomt. När vi tillslut blåst av oss och en stark klippa stod emellan fick vi båda två medicin så det räckte. Jag tror tillslut att pappa började lyssna och förstå och även om det inte var genom mig så var det åtminstone äntligen tillräckligt för att han kanske skulle stanna upp. Tårarna hade börjat rinna längs mina kinder och jag stod återigen redo att gå med packningen i hallen . När jag tillslut började öppna munnen fann jag saker som rann ut som jag inte riktigt var beredd på. Saker som inte hade med honom att göra, utan mig själv. Det började rinna ur saker ifrån mitt självdestruktiva beteende och pappa började äntligen se sig själv i mig igen. Han förstod att vi kanske blivit så lika att vi krockar. Men jag vet också att vi är två om detta. Jag har saker dagligen som är normalt för en tonåring, svårigheter och saker som sårar mig.. och trots att jag har attityd mot honom så vet han att han också har det. Han klarar inte av när saker inte riktigt gynnar honom och hans ilska kan gå ut över mig. Om jag skulle komma till honom någon gång efter att han bråkat med sin flickvän så skulle jag fått smällar som inte var menade för mig. Det var egentligen som hans flickvän sa själv till mig en gång.. "Det är som att han pratar med en spegel".

Nu har jag förstått att även det gör jag. Jag ser mig omkring dagligen för att se vad det finns jag kan göra. Jag anpassar mig till vad andra vill och saker de vill göra, även om jag inte vill det själv. Jag går ut och accepterar att en kille kysser mig, om så ens för en kväll.. medan det jag egentligen tänker är.. "Varför anpassar inte ni er till mig? Varför frågar ni inte vad jag vill? Bryr ni er om mig? Kommer ni kämpa för mig om det är något, såsom jag kämpar för er?.. och  "Kyss mig om du vill det, men lämna mig inte efter det, för närheten är det jag saknar mest". Jag vet om allt detta. Jag har förstått att jag håller uppe en mur i sådant försvar, samtidigt som jag har svaga punkter som folk trycker rakt på och utnyttjar. Jag måste säga åt mig själv att det får vara nog nu. Jag kan inte göra gått för alla andra, om de inte gör gått för mig också. Jag måste sluta försöka. Det är svårare än man tror, för har man inte varit ensam så länge som jag, på ett sådant sätt som jag är.. så finns det ingen som kan förstå hur de än försöker. Så det är väl där jag måste börja sluta. Sluta be folk förstå.

Det är svårt att vara omtänksam. För man kan bli så omtänksam att man inte längre vill folk väl, utan istället gör det för att be om accepterande. Det är en oerhört skör linje. Båda tankarna är vackra. Men det handlar om att få veta att man är bra som man är.. och egentligen ligger det hos en själv och inte andra.

Så det första jag gjorde denna måndag morgon var att gå upp klockan sju när jag egentligen skulle upp tio. Gick ned i vardagsrummet och drog på mig rejäla träningskläder och satte på en inspirerande film såsom "Braveheart" och ställde mig på crosstrainern i 25 minuter. Skönt nog kändes inte det inte som att det tog fysiskt på kroppen under träningen, men svetten rann precis som den skulle. Det kändes som att det räckte som ett morgonpass och jag tog sedan ett glas vatten medan jag fylldes av Williams Wallace inspirerande tal. Resten av dagen har jag hållt mig aktiv. Jag kom hem och körde ytterligare en tjugo minuter. När det var dags för städning powerwalkade jag dit och städade sedan så jag svettades och powerwalkade hem. Det kändes skönt att hålla sig aktiv under en hel dag, men det kändes ändå inte som att kroppen påverkats.. Men det kanske jag inte vet förrän imorgon? Middagen njöt jag av - pastasallad med lax. Muuuums! Det kändes om att det var rätt att äta samtidigt som det var så gott att jag verkligen kunde njuta. Jag blev snabbt mätt och log för mig själv när jag kände att sötsuget satte sig in och jag stod emot..  Mot kvällen blev det svårare. Jag började gå fram och tillbaka till skafferiet men hittade ingenting att snutta på. Tillslut gick jag med på ett göra ett beskt te som jag ändå inte drack upp, men som höll mig borta från sötsuget.. och jag ler nu när jag lägger mig och känner hur tröttheten börjar ta sig in.

Det enda jag kan göra för att verkligen må bättre är att ta tag i mig själv. Det är det enda. Efter det kan jag börja ta tag i annat.. Så i minst tre månader nu kommer min fokus ligga på mig själv, min träning, kost och min skola. Vad det bidrar med får vi se i längden.. men en förändring kommer. Det vet jag.

"För att kunna älska andra måste du älska dig själv.."


Jag ber om ursäkt för mina dåliga uppdateringar men jag hoppas att ni förstår att livet utanför tar mer energi än man tror.. men detta kanske gottgör lite av dagarnas förlust. Mer kommer imorgon, så jag hoppas ni tittar in.

Sov gott.

L.

Jag har inte mer än en lillebror men det räcker gott och väl. Han är född 96 och är nu uppe i 14årsåldern.. Vilket betyder att han just nu är inne i trotsåldern.. Haha, han är verkligen typisk tonåring och en gnällig syster är väl inte det roligaste att ha omkring sig då. Vi står tyvärr inte varandra nära.. Kanske för att det är en sådan åldersskillnad eller för att vi är så olika.. Jag vet inte. Han vet iallafall att jag finns för honom när som helst var som helst. Det finns ingenting värre än att dagligen tänka på saker som kan hända honom.. En olycka eller ett bråk med fel personer.. Jag vet inte hur många gånger jag drömt om att min bror blivit kidnappad eller skadad.. När man vaknar mår så dåligt och känner sig hopplös och rädd.. Usch..

Min bror är oerhört klumpig eller bara väldigt oförsiktig. I flera år har han nu brutit både arm och haft hål i sin knäskål .. och ja, i år har han naturligtvis gjort det igen. Han bröt denna gången nyckelbenet och sitter nu med en mittella som han ska ha fram till det läker.. och det vet vi inte när det är än..

Haha, jag vet inte riktigt vad det finns att berätta om min lilla lillebror.. Vi har aldrig varit riktigt nära, men vi har haft så kul genom åren.. Kollar man på alla videos så finns det filmer när vi dansar ihop till "I'm a barbie girl".. Hahah. Han härmade mig och så hade vi det under åren som yngre, men jag blev snabbt äldre och det kanske ändrade det hela.

Men min lillebror kommer alltid vara min lillebror och även han kommer växa upp och kanske kommer vi nära efter tonåren igen.. Jag menar, livet är inte lätt för någon av oss.. Men syskonkärlek slutar ju aldrig existera.


Ja, mer än såhär kan jag väl inte säga..
Jag ger er istället en bild av lillebrorn min så får det räcka för ikväll=)

Sov gott.

När man verkligen känner att vintern tar över börjar kroppen kännas tung. Att då vakna klockan 6 på morgonen är ren pina. Det spelar ingen roll hur tidigt man lägger sig, tyngden på morgonen är alltid extra jobbig. Och idag var det jobbigare än jag trodde. Jag var uppe halv sex och har sedan varit i skolan fram till klockan 18 ikväll.. Så när jag kom hem hade jag knappt ork till middag, men efter en stund bestämde jag mig för att steka en halv påse carbonara bara för att få i mig mer energi. Det tog bort huvudvärken, men jag kunde inte förmå mig själv att inte ta ett bad. Så efter en liten middag och ett långt bad har jag äntligen blivit färdig. När jag sedan satte mig för att skriva var energin fortfarande låg så jag kurade ned mig under täcket och satte igång Eclipse. Och nu sitter jag och är färdig med allt extra material. Det var inte lika spännande förra gången. Jag antar att jag växer ifrån den passionen jag hade.. Vilket drar mig till dagens ämne.

Dag 04 – Vad är kärlek?

Jag drog upp kärlek häromdagen så tänker fatta mig kort.

Jag satt och kollade på Eclipse extra material precis och såg delen ifrån fan-eventet i Stockholm. Jag var ju där i somras.. med 10000 andra fans. Och när jag satt här ikväll och såg det på tvn.. så frågade jag bara mig själv "Vad i helvete... gjorde jag där? Vad .. tänkte jag på liksom? "
Och det är inte det.. att det har att göra med skådespelarna eller filmen eller böckerna.. men man åkte dit för att se skådespelarna - och jaa, det var skitfräckt att vara så jäkla nära.. och jag fick äntligen komma till Stockholm. Men att sitta där och skrika var ingenting som intresserade mig.. och därför passade man nog inte riktigt in bland de 9999 andra personerna som dessutom var yngre än en själv.. Och det är lite synd, för det är anledningen till att historien missuppfattas av folk.. På grund av publiken som syns.. Men så tänkte jag efter lite.. Det finns olika sorters kärlek. Det kanske har lite med åldrande och göra, men ändå inte.. Jag är snart 18 år och känner fortfarande passion för twilight.. - men det kanske är för att jag uppfattar historien på ett annat sätt än en 13åring..

Jag har varit helt förälskad i pirates of the caribbean och i olika skådespelare. Jag har varit helkär i Tokio hotel och deras musik.. och jag föll sedan för Twilight. Många himlar med ögonen när man nämner det och jag tycker det är konstigt, men är aldrig förvånad eftersom jag alltid har varit del av de ämnena som blivit störst och.. missuppfattats?  Eller vad man nu säger.. . Det kanske talar för sig själv för jag har aldrig brytt mig och jag tror det är för att jag aldrig betett mig som några av de mega hardcore-fansen.. men har ändå haft en extrem passion och för mig är det en sorts kärlek. Så kärlek kan vara mycket.. Det kan vara en hobby eller ett intresse.. Och det kan vara en relation.. och det kan vara kärlek till någon man beundrar.. Kärlek är något som alltid står ut extra och som alltid tilltalar en på en mer personlig plan. Så vad din omgivning än tycker om, gör inte narr av dem.. Tänk på vad du själv har passion för som folk kanske inte förstå.. och uppskatta det istället - för alla har något som är extra viktigt för en. Och det är vad kärlek är.. iallafall för mig.

Allt som allt, var det här som fan-eventet innehöll.. Skrik;

Du är världens bästa mamma &&' jag älskar dig alltid.
(så ha inte mer ångest nu;) hihi. Puss!)

Min bästa vän.. Jag tycker faktiskt att detta är extra svårt. Jag har bästa vänner och ändå på så många olika sätt. Jag har människor som känner mig, jag har människor jag umgås med, jag har människor jag håller nära mig och jag har människor som ser mig.

Jag tror att ni alla förstått att Danielle är min bästa tjejkompis. Hon är en av de som står mig närmst och en av de som jag spenderar mestadels av min tid med. För mig.. är hon allt det en bästa vän ska vara. Jag är trygg och ärlig mot henne. Ibland är vi på olika nivåer och  det kan göra det skrämmande och jag tror att det gör att vi drar oss ifrån varandra. Jag vet att jag flera gånger känt skuld för saker och ting som tyngt mig, vilket gjort att jag stängt av mig och det har skapat vibration i vår vardagliga relation, men i slutändan har vi varit ärliga mot varandra och kommit tillbaka precis till där vi var innan. och det är så det ska vara. Ärlighet och glöd.. Att vi kämpar för varandra visar att vi kommer vara värda det, igenom allt. "Den som inte tar några risker, kommer inte heller uppnå någonting under sitt liv"  - det passar in på oss. För vi kan vara olika och vi kan hålla saker och ting hemligt, men i slutändan har vi båda två axlar vi kan luta oss mot och tillslut öppnar vi upp oss. Vi tar risker, för ärlighet är alltid svårt, men det är där vår balans är så fin. För vi behöver inte oroa oss, vi behöver inte vara osäkra.. För allt som allt, så älskar vi varandra.. Och det är då vänskapen klarar sig genom allt. Och vi har sådana minnen.. Det är sedan jag träffat Danielle som jag börjat uppleva saker - börjat festa, börjat gå ut.. Varit på resa!! och bara.. gjort något av mitt liv och det har gjort att vi utvecklats och fått sååååå otroliga minnen som bara vi två kan dela!  Och det finns inte någon annan jag skulle vilja göra allt detta med, än Danielle.. Hon är verkligen allt det en bästa vän ska vara.


Men på ett annat sätt finns det andra.. och ibland känns det som att andra känner mig bättre eller det kanske inte känns så. De gör det. 

Michelle har alltid varit min ängel. När som helst och var som helst så är Michelle alltid den som kan se på mig och veta precis vad jag känner. Jag vet flera tillfällen då jag haft saker jag inte pratat med henne om som hon plötsligt kunde läsa av.. Det kunde vara en händelse eller en känsla.. också tryckte hon rakt på det. Och det är så konstigt, för Michelle är lite för bra för att vara sann.. ändå känner jag mig värd henne.. eller bara lycklig nog till och ha henne. She's my other half.. My person. Jag har aldrig problem med att vara ärlig mot henne och har aldrig svårt för att bara prata om vad som helst med henne.. och det bästa jag vet är att bara vara hos henne. För hennes aura är något av det starkaste jag varit med om. Så på ett sätt är Michelle en av de bästa och viktigaste människorna jag någonsin haft i mitt liv.. och jag vet att jag alltid kan vända mig till henne och jag vet att hon alltid - alltid, kommer hela mig. Så på ett annat sätt är hon plötsligt den närmsta jag har.. men jag vet inte om hon är min bästa vän, eller lite mer.. som min andra halva.

Och sen har vi Josefin.. Min kära, fina Josefin. Hon påminner mycket om Michelle. En dag med henne gör att man känner sig fulländad och läkt på ett sätt. Hon är.. så stärkande. Och vi pratar mer än andra. Vi pratar och låter saker som vanligtvis hålls så långt inne komma till ytan. Det är både smärtsamt och oerhört befriande. Vi finner hela tiden en sådan balans då vi mår på precis samma sätt och att ha en sådan vän gör att man ibland klarar sig igenom de jobbiga dagarna. Oavsett vad så känner vi aldrig oss dumma med varandra. Vi känner oss tvärtom lättade. Vi har en sådan dynamik så att orden inte riktigt räcker. Så.. Bästa vän? Det känns som att det inte heller riktigt räcker. Men hon är en av de få som vet saker om mig som inte andra gör och som förstår mig som ingen annan gör.. Så hon är viktigare än andra. Hon är den jag ringer så fort det är någonting.. och hon är den som får mig att känna mig starkare stunden senare. Så det känns, haha, som att jag kanske har fler änglar än bästa vänner.. Och det är det jag föralltid kommer uppskatta och älska Josefin för. 

En annan person som varit min bästa vän i flera år är min Peter. Min underbara, fantastiska Peter som jag önskar att jag kunde göra så mycket mer för. Vi har en speciell vänskap som består i allt. Det är som järn och hur många slag vi än får så är vi fortfarande lika starka. Vi har jobbiga tider, jobbiga stunder.. och jag tror att vi haft så många av dem att vi lärt oss stärkas av dem och inte falla ihop av dem. Det finns så mycket vi gått igenom som jag aldrig kommer gå igenom med någon annan och det har bara gjort att jag älskar honom mer. Peter har alltid hyllat mig och fått mig att må bra precis som jag är.. och han har tagit ont och vänt till gott. Han har räddat mig på så många sätt. Det är därför jag önskar att jag kunde rädda honom. Göra livet lite lättare. Jag vet inte hur många gånger jag har föreställt mig att jag offrat mitt liv för honom, för att få honom att förstå hur mycket han är värd. Jag hade inte tagit en kula för honom, jag hade tagit hundratals. Så jag antar att man kan säga att han är den bästa "kill-kompisen" .. Men det är också fel. 

För bästa vän som bästa vän.. Alla dessa människorna är de som känner de mer personliga sidorna av mig. Alla dessa människorna är de jag lutar mig mot när det är något. De är alla så olika och har så olika auror - vilket gör vår dynamik annorlunda.. Så de är alla mina närmsta, mina bästa vänner.. Men på olika sätt.

Jag borde inse, att jag verkligen är lyckligt lottad - för jag har de finaste vännerna i världen.







 

Igår berättade jag om kärlek.. och jag var så säker på att kärlek är någon eller någonting.. Men.. Jag har idag förstått att kärleken är jag. Allting kommer alltid komma tillbaka till mig. Jag söker det jag behöver, det jag letar och längtar efter, jag söker det som jag mår bra av.. Och det är det jag behöver sluta med. Kärleken kan inte komma så länge det är det jag behöver och söker efter, utan när jag gjort allting själv och tillslut är redo att inte ta allt ifrån någon och ge allt ifrån mig själv, utan istället dela på det. Istället finna varandra och inte söka upp varandra.

Allt detta på grund av en bok jag köpte idag. En bok där det stod "Kräftan" - Horoskop för 2011. Jag kunde inte förmå mig att se bort från den så jag visste att jag då inte skulle kunna gå ifrån den och efter ett draget exemplar hamnade den i min väska och nu i mina händer. Och att bara läsa kräftans profil sidor fick mig att se så många av de sidorna hos mig själv som jag blundar för. Så jag har förstått att allt det jag gör gör jag för en anledning, jag söker anledningar.. Jag söker anledningar till att höra av mig till folk.. Jag söker anledningar till att starta diskussioner.. Jag söker det som behövs för att någon ska se mig, bara för att jag behöver det själv.

So If you want love.. ýou need to love yourself' and without loving you.

Urdrag ur boken;
- "Kräftan är inte lätt att förstå sig på. Det beror på att den skiftande månen är den himlakropp som styr dig.

- Ibland finner folk att du, precis som krabban, har ett hårt skal men under skalet finns en känslig sida och en omhändertagande natur som ofta framhäver sig. Du ska inte dölja det genom en ogenomtränglig mask.

- Månen speglar också dina moderliga egenskaper och ofta är du den första som finns till hands när någon behöver något, vilket avslöjar dina empatiska egenskaper.

- Du styrs av vattnet och det gör dig anpassningsbar - ibland är du uttåtriktad men oftast lever du i en värld som domineras av känslor.

- Du har svårt för att lita på andra. Det kan vara svårt att uppfatta men egentligen föredrar du att umgås i mindre grupper där du fungerar som stöttepelare. Även om din personlighet är livlig tycker du bäst om att träffa människor en och en, på ett nära och medkännande vis. Du upplever ofta intensivt hur andra mår och iblan kan du bli alldeles för uppslukad av hur andra mår. Om du hamnar i ett sammanhang med ett negativt laddat umgänge kan det påverka dina känslor så mycket att din hälsa blir sämre.

- Det smartaste sättet att lära känna en kräfta på är genom att beröra deras känslomässiga sida. Kräftan älskar allt det som har med det förgångna att göra  - kära minnen, värme och närhet. Blommor, en liten gåva eller en middag med levande ljus slår ofta an på dina känslor - det betyder inte att du är lättköpt, men att du känner dig uppskattad samtidigt som du själv uppskattar personen som lagt ned tid.

- Antagligen är du en nattuggla eftersom månen syns starkast på natten.

- Under omständigheter då andra skulle gå under, är du en sådan pass stark individ att du har funnit konsten som klarar av sådana svårígheter. Det kan vara anledningen till ditt hårda skal, men ger dig en praktisk användning av din andlighet som gör att du klarar av andlighet, lidande, smärta och att komma ut på andra sidan klokare och berikad.

- Kräftan vill verkligen hjälpa andra - alla du egentligen kommer i kontakt med och du kommer tillslut få uppskattning.

- Kräftan lever med sådan intensitet i sina känslor och det är inte underligt att det ibland är svårt att kontrollera alla emotioner. Ibland är känslorna så djupa att du inte kan kontrollera dem eller veta vart du ska rikta dem, ta det då lugnt och ta kommando över de destruktiva känslorna.

- Om någon säger något i förbifarten så tar du det ofta personligt. Kräftan suger upp det som en svamp och låter det aldrig försvinna - det kan göra att all harmoni i situationer du upplever försvinner.

- Du är medfödd en modersinstinkt som andra känner starkt när de är i din närhet, samtidigt som du har en magnetisk dragning som människor inte kan rå för sig att påverkas av.

- "Att hitta en livspartner är högst upp på önskelistan hos kräftan, en riktig partner att ösa över all kärlek på".

Kärlek. Jag har i en och en halv timme legat i mitt badkar och försökt komma på exakt vad kärlek är för mig. Jag har försökt hitta en känsla eller en bild eller ett ansikte.. Men det finns ingenting, ingenting mer än mina minnen.. Mina erfarenheter. Så verkligen.. Kärlek?  Min första kärlek?
Det är kanske det man kallar sin första pojkvän.. Men jag har inte hittat honom än. Egentligen har jag det, men på grund av vad jag lärt mig med tiden så var det vad han var.. Min första pojkvän och inte min första kärlek.     Jag har alltid trott att kärlek varit det som håller livet ut. Jag har alltid varit den som tror att kärleken varar oavsett vad som händer. Kanske naiv.. kanske gammalmodig.. Kanske.. tror jag för mycket på det ikke existerande.. Men jag tror på det.. och det är väl därför man inte hittat den riktiga än.. Men jag vet ändå, att jag har haft tillfällen då jag verkligen trott på det.


Som yngre trodde jag att kärlek var när någon brydde sig om en. Så fort en kille vände uppmärksamheten åt mig och gav mig en uppmuntrande kommentar föll jag pladask.. Men genom åren har det naturligtvis ändrats och jag har utvecklats.
Den första jag träffade seriöst var Joachim. Det var bara ett få veckor, men satte ett spår som fortfarande visar sig. Jag kommer ihåg att jag aldrig förstod vad tjejerna pratade om när de pratade om fjärilar i magen.. Fram till jag mötte honom. Varenda gång jag såg honom kunde jag känna lyckan sprida sig ifrån tårna och upp och när han väl gick ifrån att vara den klara punkten - och hans läppar ändrades från ett streck till ett leende - fanns dem där. Fjärilarna. De lekte runt i magen och spred runt lycka, trygghet och nervositet på samma gång. Jag visste att jag hade rätt när hans läppar mötte mina. Joachim var min sol och han värmde mig allt mer varenda gång jag mötte honom. Joachim var den första killen som fick mig knäsvag och kanske är det därför han påverkar mig än idag. Vår historia tog sig en törn innan den fick sig en början, på grund av mig så jag har mig själv att skylla.. Och kanske är det därför det är annorlunda att se honom idag, för att han framför allt var den första jag träffade och för att det aldrig fick avslutas.. Inte på det sättet som det borde ha gjort iallafall.

Anledningen till att historien aldrig hann komma någonstans med Joachim var för att jag plötsligt träffade Linus. Det var inget tvivel. När vi såg varandra så visste vi på något sätt att vi hörde ihop. Och jag tror på det än idag, för det fanns ingenting hos Linus som inte var rätt för mig och det fanns inte någonting mellan oss som inte var äkta. Det var riktig glädje och det var ren lycka och det var romantik och det var allt ifrån de bra sidorna till de dåliga sidorna som hittades. Varenda gång han kysste mig slutade jag andas. Det var trygghet och det var.. någonting jag inte upplevt förut. Både en fysisk och psykisk attraktion jag inte varit med om. Jag älskade honom. Jag kommer ihåg att Joachim berättade för mig att man inte kan älska någon efter två dagar och kanske håller de flesta av er med, men ..  Jag kunde. Det gjorde jag.  Jag var ett hundra procent säker på Linus och det vi hade. Jag visste att om någonting skulle hända skulle jag stå vid hans sida och jag visste - att skulle han göra någonting dåligt mot mig så skulle jag älska honom högt nog för att få honom att inte må dåligt över det. Jag visste att jag skulle vänta om han skulle lämna mig och jag visste att jag lade märke till småtecken för att göra vår kärlek starkare. Men det tog också slut. Efter enbart två månader hade den lilla sagan börjat få sig flera slag och oro moment.. och vanligtvis tror man att en saga alltid har ett bra slut.. Happily ever after.. Men inte i denna sagan. Han hade ursäkter som jag inte ens själv tror att han trodde på. Jag tror bara det var en jobbig tid för honom och han blev mer självständig än han trodde han skulle bli. I 11 månader levde jag i smärta. Nätterna följdes av högljudda tårar och skrik. Flera gånger vaknade jag upp och trodde att det var en mardröm fram tills jag insåg att jag hade raderat hans nummer i ilska och att bilderna på min dator framförde sorg och inte glädje. Jag bröt ryggen och sommaren spenderades inomhus. Det var nästan lättande.. Det gjorde att jag kunde framkalla smärta utan och behöva förklara varför - och det var så skönt att ha en anledning för honom till och se mig, vilket han naturligtvis inte gjorde.. Jag kommer ihåg att jag gjorde smärtan större än den var. Jag trodde att om smärtan visade sig tydligt nog skulle jag ha rätt i om att det var riktig kärlek. När över ett år hade gått så mötte jag honom för första gången efter att vi gjort slut och på ett sätt så var det som att det var vi igen. Jag höll hans hand utan att det kändes konstigt och vi var båda tillbaka till där vi varit och det var där vi avslutade det och det var helt okej. Ingen smärta, inga konstigheter, bara ett avsked. Sedan dess har jag varit nästan säker på att han inte var min riktiga kärlek.. men kanske han egentligen var min första.

Jag har varit singel efter Linus. Det har gått nästan två år. Haha och nej, det är inte så att jag inte släppt Linus, för det har jag. Utan tvekan. Jag saknar honom inte ens. Livet har gått igenom så många labyrinter nu.. och det är så svårt och hitta ut ur den jag är i nu. Jag vet inte om jag ska springa på fler återvändsgränder eller om någon kommer slita tag i mig på vägen och kanske dra sönder mig.. eller om någon kommer hitta mig på vägen och ta hand om mig.. och jag vet inte om någon kommer hitta mig och ta mig i säkerhet.. och jag vet inte om jag kommer hitta ut.

I början av året hade jag en av de stunderna då jag upplevde det igen. Han var annorlunda. Han är egentligen fortfarande annorlunda. Jag blev generad så fort han såg på mig och jag kunde inte sluta le när han var i närheten. Och när han såg på mig så var det ren klarhet.. Jag var inte den enda som såg det. Och än idag.. finns det en person som ser det. Det är så konstigt att vara tveksam, när man varit så säker förut. Det är så konstigt att inte möta någon på halva vägen, men samtidigt så känns det så bra att vänta.. För tar tiden den tid den behöver.. Så kanske man kommer någonstans tillslut? 
Jag vet inte om det är försent nu. Jag vet att det egentligen inte är det.. För när det gäller någon man tycker om så mycket och kanske, älskar så mycket, så väntar man .. föralltid.. men jag börjar stänga av mig från honom. Jag börjar stänga ute. Och det är då det går fel. Men det vet jag inte om han förstår.. eller märker. Det är en väntefrågan på alltihopa. Och kärleken var väl det man väntade på föralltid.. ?

Så var ska detta sluta?
Alla säger - håll ut.. Och självklart gör man det. Vilket val har man? Jag kan inte puscha fram det, jag kan inte tvinga fram det.. och jag kan inte.. vilja ha det. Jag måste bara vänta. Så det handlar inte om vad man vill.. Det handlar om vad man är del av.. och vem man blir del av.. Det handlar om var man hör hemma - för när man väl tas in i den världen, så är det inte bara dess värld.. Utan det är min också.


Bjuder på en passande låt.. It must have been love.

Jag är ledsen för att jag inte håller vad jag lovar, men dag nummer två kommer imorgon.. är i Genarp och har inte riktigt tid till att skriva så mycket som jag vill=)

Sitter nu och myser med Josefin ute mitt i ingenstans, med cider, dooleys, mackor, nybakade lussebullar och mysig otänd brasa! Haha

Enjoy your weekend.

xoox L.

Jaaa.. Hörrnii, det var dags för en ny design eftersom det är vinter.
Sommarbilder passar inte riktigt in när det ligger en halv snö på marken och minusgraderna tar in. Och på grund av de svartvita bilderna fick det bli en svart bakgrund..

För deprissivt?
Naah, I kind of like it..

Om ni har något tips på vad ni skulle vilja se, så please do!
Så länge får snöflingorna falla:)

Occcch.. så länge delar jag med mig av idol-jays "Enter Sandman" .. JÄVLAR VAD BRA HAN ÄR!

Har mer av en dålig dag.  Har försökt underhålla mig själv men efter att ha städat hela huset och ha mitt eget rum kvar så ville jag bara slå bort alla grejer som låg i vägen. Nu vet jag inte riktigt var jag ska bli av.. Om jag ska sitta här och bara se ut.. eller om jag ska ta mig en dusch, göra mig i ordning och bege mig ut.. eller om jag bara ska..  jag vet inte vad.

Hoppas ni börjar helgen bättre än mig.

L.

Vem är jag?
Jag heter Louise och är 17 år. Jag bor i en liten by i Skåne, nära Malmö kallad Höllviken. Jag har både min pappa och mamma vid liv.. Det är inte en lika vanlig sak som man tror. Och jag har en lillebror på 14 år. Jag är singel och bor med mina föräldrar på olika håll - de är skilda sedan sju år tillbaka. Jag går i skola på Cybergymnasiet i Malmö och trivs väldigt bra. Jag satsar mer på skolan än någonsin och de flesta betygen ligger på VG nivå, förhoppningsvis får man något MVG men blir nöjd med enbart godkänd med tanke på resan jag haft under åren.

Vem var jag och vem har jag blivit?
Jag har haft en lång och komplicerad resa. Som liten var jag en sprallig glad tjej som älskade att stå i centrum. Jag har aldrig haft svårt för att vara social och var nästintill aldrig generad. Men när man började växa upp så började verkligheten dribbla in då och då.. Och plötsligt skildes mina föräldrar. Allting gick väldigt fort. Jag grät aldrig.. Jag grät nog en gång på grund av någonting annat, men jag kommer ihåg att det inte påverkade mig medan min bror var väldigt ledsen.. Det är nu på senare dagar jag förstått hur det påverkat mig. Under åren har jag förändrats väldigt. Redan som liten var jag tidigt utvecklat. Kroppen utvecklades fortare än alla andra. Jag fick bröst runt tvåan och menstruation när jag går i fyran. Även det var väldigt svårt att hantera, men det tänkte man inte riktigt på då för man förstod inte vad det innebar. Jag var en ganska ytlig tjej länge. Ledaren över de populära, den som kände alla, sminkade mig mer än andra och tyckte jag var bäst helt enkelt.. Men efter en hel del "girl-fights" fick jag mitt straff. När jag bytade skola och började 7an träffade jag på främlingar jag aldrig mött förut. Första dagen förstod jag att de flesta av dessa främlingarna inte ville mig väl och mobbningen började. Efter ett par dagar försvann alla mina vänner. Jag fick höra ursäkter som började med "Nä.. vi glider bara ifrån varandra" till "Vi kan tyvärr inte synas med dig för vi vill ha en chans att bli populära". Jag antar att jag ska tacka de som låtsades vara mina vänner i 8 år för att de stod bakom mig när jag väl blev utsatt för det här.. För hade dem gjort det så hade jag inte varit den jag är idag. Efter 3 års mobbning hade jag dragit mig till alla möjliga sorters umgängen. Jag var del av de mer kriminella, de som var med i den större delen av drogerna.. Och sedan drog jag mig till ställen som södra sandby, dalby, lund.. och ja, vem vet var. Jag kände plötsligt folk överallt och drog mig nära till minsta lilla människa som brydde sig om mig.  Jag kände inte att jag hörde hemma någonstans eller med någon, utan jag märkte istället att jag ofta tänkte på vilka som fanns omkring mig och vilka jag borde hålla mer avstånd ifrån. Och under sista halvåret i 9an gick det rätt bra. Jag fann balans kring människorna omkring mig - hade inga ovänner på skolan och hade inga jag skulle bli ledsen över att förlora.. Lite fel hade jag. Några dagar efter vår skolavslutning får man ett meddelande där det berättas att min mentor gått bort. Hon hade varit borta största delen av året på grund av cancer. Hon ringde mig ifrån sjukhuset ett par gånger men ville inte att jag skulle berätta för de andra eleverna så att det blev orättvist. Jag hade lovat henne att jag skulle klara provet i matte.. och det gjorde jag. Flera månader efter var det dags att välja gymnasie och jag satte mig på min gamla skola och skrev i boken till Danuta. Jag berättade för henne att jag lyckats välja. Min dåvarande pojkvän Linus åkte med mig när jag skrev ett brev till Cybergymnasiets rektor och beskrev åren på Sandeplan och anledningen till att mina betyg var som de var. Efter ett två minuters prat med rektorn sade han att jag var välkommen i Augusti - jag var alltså redan antagen. Sommaren efter 2009 när jag tog första steget in på skolan var skrämmande. Jag var en ny människa - inte längre ytlig, inte populär och inte mobbad, inte ensam men inte heller just fast umgänge.. Jag var mycket mer ödmjuk och hade mål på att rädda alla i världen.. Och när man tar steget in på en sådan ny skola med helt nya människor är det väldigt läskigt. Men lyckligtvis lyckades vår klass smälta ihop väldigt väl. Vi var tio personer som smälte ihop och blev väldigt nära. Efter bara ett par dagar överraskade vi en av tjejerna som fyllde år med mat och laserdome och ja.. allt möjligt. Och det kändes som att livet skulle fixa sig lite. Danielle och jag hamnade i samma klass - ännu en tjej ifrån höllviken och vi klickade av direkt. Vi har båda varit med om folket ifrån höllviken och vi har båda varit med om deras ytlighet och behandling och Danielle har även sett den gamla sidan av mig.. och jag vet att den Louise som fanns då inte finns idag. Nu har ytterligare ett år gått och inte mycket har förändrats egentligen. Man har siktat in sig mer på jobb och utbildning och tänker mycket mer på framtiden.. Medan det annars är likadant. Min hemsits börjar bli lite krånglig. Mina föräldrar pratar inte och det kan leda till komplikationer. Det är oftast jobbigt att sitta i mitten och inte veta om man kan be om olika saker och ting, för det kanske inte passar den ena.. Och så börjar man komma så pass långt ifrån tonåren att man börjar längta efter att flytta hemifrån. Jag har visserligen längtat efter det sedan jag var 13, men nu känner man verkligen att det hade varit så mycket lättare att få ha en egen lägenhet där man har alla kläder samlade på ett ställe - alla läxor på ett ställe utan och behöva flytta och packa papper varje vecka.. likadant med datorer och smink och småsaker.. Man börjar känna att man inte har ork och lust längre och på grund av det behovet av självständighet jag ändå har. . så vore en egen lägenhet perfekt. Men det är inte möjligt när man inte har fast jobb, ledsamt nog..

Jag har alltså fått en hel del erfarenhet.. och upplevt mycket och förändrats på många sätt och vis. Men jag kan erkänna att jag är stolt över den personen jag blivit på insidan. Den personen som bryr sig mer om andra än sig själv. Kan man ha det på sitt samvete så kan man dö lycklig när som helst.

Hur är jag?
Det kanske är lite mer av en komplicerad fråga, men jag fick väl med det viktigaste innan.. Men hur är jag? Mitt humör?
Oh.. Enligt min omgivning är jag ofta sprallig och glad och social. Det är bra. Jag vill ofta ge människor positiv anda och få dem att må bra. Oftast ser folk ett leende på läpparna som de kommenterar, medan jag mer känner mig irriterad och sviken och ensam och ledsen. Det är annorlunda att gå i skolan, bland främlingar och visa sitt riktiga humör.. Det kanske är därför man håller uppe en liten show - för att främlingar inte ska se in på skinnet?
För när jag sedan kommer hem så ändras humöret direkt och jag blir trött och kan bli irriterad och avstängd. Eller rent av deprimerad. Ibland är det skönaste som finns att lägga sig i sängen och inte prata med någon på en hel dag, och det tycker så många är .. såå jäkla konstigt, men det får dem gärna tycka. Det ligger inte i mitt intresse att få dem att tycka att jag är normal.
Jag är en väldigt självständig tjej som egentligen inte bryr mig ett dugg om vad folk tycker, men kan ändå anpassa mig inför vissa människor ibland. Jag kan ha ett skiftande humör - särskilt under kvinnoveckan, då har man ingen kontrollering över ilskan som bådar i kroppen. Mitt självförtroende är inte på topp. Jag lever med en släkt som har historia av anorexi, medan jag själv tycker jag lider av motsatsen.. Tröstätning. Och de som aldrig haft det förstår inte det - så när dem säger att man ska skärpa till sig och att det bara är att sluta äta och röra på sig, så förstår dem inte hur svårt suget är. Det är som ett beroende till en drog. På grund av det är mitt självförtroende inte på topp. Jag gick ned massvis i somras och trivdes bättre i min kropp än på länge och än så länge har jag tyvärr inte lyckats hålla kvar den formen jag hade då. Jag fick körtelfeber och blindtarmsinflammation och låg stilla hemma i två och en halv månad innan jag var igång igen.. Och jag fick inte lov och träna förrän i december - vilket är nu.. Så det är nu, efter ett halv år som det är dags att komma igång igen - och jag ska lyckas, minst till nästa resa. Men bara för min egen skull, inte andras.
Trots alla mina svaga punkter, mina negativa tankar, trots mina emotionella sidor.. så tror jag att jag är rätt stark. Jag har varit igenom mycket och kan ta mig igenom mer.. Ibland är hoppet lågt bara.
Men detta är jag, så gott som jag kan finna det. Är det något ni skulle vilja fråga om så vet ni vart kommentarsfältet ligger..

Nu kommer dag nummer två imorgon(lördag).. Titta in då!

God natt.

Jag såg en liten smart grej på en annan killes blogg.. Där han under 15 dagar har olika "teman".. under dagen så jag tänkte prova på det för att ge en klarare bild över mig själv. Detta är de femton olika alternativen:


Så jag tänker börja ett nytt inlägg och köra detta fram till.. dag 15 helt enkelt. Tycker ni det är en tummen upp idé eller en fiasko idé?
Lämna kommentarer härunder så jag får veta vad ni känner=)

Vilka dagar det har varit.. Igår var första gången på stadsmissionen. Det var helt okej. Det är väldigt kristet och vi började med gudsbön i kyrkan.. eller vad det nu heter. Och då är det sånger som ska sjungas och böner som ska bes och ljus som kan tändas. Och jag antar att det kan anses vara mysigt, men för mig som absolut inte tror på den kristna tron.. var det nästintill pina att sitta och höra hur jesus går med oss och bär oss och helar oss..  men jag såg istället mig omkring på de människorna som jag lätt kunde se ha det värre ställt.. och såg hur deras ögon glödde av tro när de såg på målningen på jesus och folket. När jag sedan följde en man som luktade rök och hade slitna glasögon på sig med många lager kläder så såg jag honom gå fram till krubban med gestalten av jesus som bebis.. och såg honom knyta sina händer och be och jag antar.. att vissa har inte annat än den tron. Tron på att någon är där och lyfter en igenom livet, om det så må vara jesus.. Så när vi fick gå fram och tända ljus så bad jag om något fint för dem omkring mig. Jag kommer inte gå på detta fler gånger. Det är inte min grej att sitta i kyrkan, jag är mer buddist än någonting annat.. när vi sedan kom ned och hade dukat upp och förberett maten så var det dags för dem i kyrkan att komma ned. Det var inte särskilda hemlösa som kom, utan det var folk som har det svårare ställt.. Som bor ensamma och har svårigheter som behöver socialkontakt och varm mat. Så det var väldigt lätt.. Förbereda.. välkomna... prata.. äta.. prata.. diska.. gå.
Det kanske inte är just det jag är ute efter att göra, men jag tänker ge det några chanser till och sedan se hur bra det känns för mig eller om min närvaro faktiskt känns.. onödig. Klädinsamlingen ändå är någonting jag kommer fortsätta med, för där vet jag att jag gör skillnad. Men jag gör ändå något av mig själv, vilket känns bättre än att jag ligger och gör ingenting.

Idag har det varit lite av en både bättre och värre dag. Jag vaknade tidigt av att Malloo slickade mig i ansiktet. När jag sedan såg mig i spegeln såg jag att mitt vänstra ögat svullnat upp. Jag tryckte på påsen under ögat och jämförde med det högra ögat som såg normalt ut. Vad i .. ?

När energin var tillbaka och vi njutit av maten i lugn och ro gick vi tillbaka till bussen. Den skulle gått tio över. Jag mötte Karro som stått där sedan tjugo i.. och utan buss. Vi stod flera stycken på skakande ben och undrade över vilka kylskador vi skulle få innan bussen skulle komma.. Flera på hållplatsen ringde skånetrafiken och efter ytterligare 40 minuter kom äntligen bussen och tog oss hem.

Dagen har gått fort. Jag somnade ovilligt framför datorn när jag kom hem. Det var inte riktigt meningen, men vaknade plötsligt av pappas röst utanför fönstret. Då var det bara att resa sig och följa med honom till toppen.
Vi hämtade mitt synpapper på vägen. Jag gjorde synundersökning igår och det gick super. Jag hade superskarp blick sa hon.. så nu är det bara hälsodeklaration och sedan är det riskettan nästa vecka. Shit.. det drar verkligen igång nu! Läskigt.. Jag hoppas verkliigen jag kan klara det!

Peter Jöback ekar nu i mina högtalare. Jag har skaffat mig en jullista på spotify och "Guldet blev till sand" var ett tvång att ha med. Barntiden var så mycket härligare som liten, särskilt juletiden.. Den var den bästa på året. Det kan nog bli rätt bra i år också.. Jag har jobb på julaftons morgon vilket jag ändå tycker är rätt mysigt, att mysa med vovvarna.. Tror dock inte jag kommer tycka det blir roligt att cykla ut i den snö som ligger på marken.
Sedan väntar kalle anka och company och hela mysiga familjen. Det kan bli bra.. men just nu vill man bara ta en sista minuten resa någonstans och uppleva ett äventyr.. Nåja.. Det kommer väl.

Ikväll väntar mat och någon bra film.. Skolan blir det inte imorgon, pga vädret som dessutom blir värre under kvällen. Nästan en halv meter snö ligger nu på marken.. underbart när man kan njuta inifrån.

Mer uppdatering kommer så fort jag fixat datorn..


Ta hand om er.. och klaga in på busskaoset ., njut av att det finns lite drama i vardagen.. och njut av att julen kommit tidigt!

Jag ligger i min nya säng i mitt nya rum.. Det är så himla skönt. Nytt och fräscht.. Det suger lite att vi ska flytta så snart. Vi har ju precis gjort om det.. Jag har bott här hela mitt liv men aldrig gjort mitt rum till mitt.. nu har jag chansen men kan inte eftersom vi snart flyttar.. Nåja, har åtminstone ett  "jag-rum" hos mamma.. Pappa kom precis hem. Han åkte in till akuten med johannes, som lyckats bryta nyckelbenet.. stackars liten. Alltid är det någonting.Förstår inte hur vi norman's lyckas..

Jag har lite bråttom nu.. Har inget antivirus program så måste bort från internet så fort som möjligt. Imorgon får jag blåsa datorn och starta om allt och hoppas på att det funkar..

Sov gott så länge.. så uppdaterar jag så snart som möjligt.

xoxo,
L.