Missnorman

Vem är jag?
Jag heter Louise och är 17 år. Jag bor i en liten by i Skåne, nära Malmö kallad Höllviken. Jag har både min pappa och mamma vid liv.. Det är inte en lika vanlig sak som man tror. Och jag har en lillebror på 14 år. Jag är singel och bor med mina föräldrar på olika håll - de är skilda sedan sju år tillbaka. Jag går i skola på Cybergymnasiet i Malmö och trivs väldigt bra. Jag satsar mer på skolan än någonsin och de flesta betygen ligger på VG nivå, förhoppningsvis får man något MVG men blir nöjd med enbart godkänd med tanke på resan jag haft under åren.

Vem var jag och vem har jag blivit?
Jag har haft en lång och komplicerad resa. Som liten var jag en sprallig glad tjej som älskade att stå i centrum. Jag har aldrig haft svårt för att vara social och var nästintill aldrig generad. Men när man började växa upp så började verkligheten dribbla in då och då.. Och plötsligt skildes mina föräldrar. Allting gick väldigt fort. Jag grät aldrig.. Jag grät nog en gång på grund av någonting annat, men jag kommer ihåg att det inte påverkade mig medan min bror var väldigt ledsen.. Det är nu på senare dagar jag förstått hur det påverkat mig. Under åren har jag förändrats väldigt. Redan som liten var jag tidigt utvecklat. Kroppen utvecklades fortare än alla andra. Jag fick bröst runt tvåan och menstruation när jag går i fyran. Även det var väldigt svårt att hantera, men det tänkte man inte riktigt på då för man förstod inte vad det innebar. Jag var en ganska ytlig tjej länge. Ledaren över de populära, den som kände alla, sminkade mig mer än andra och tyckte jag var bäst helt enkelt.. Men efter en hel del "girl-fights" fick jag mitt straff. När jag bytade skola och började 7an träffade jag på främlingar jag aldrig mött förut. Första dagen förstod jag att de flesta av dessa främlingarna inte ville mig väl och mobbningen började. Efter ett par dagar försvann alla mina vänner. Jag fick höra ursäkter som började med "Nä.. vi glider bara ifrån varandra" till "Vi kan tyvärr inte synas med dig för vi vill ha en chans att bli populära". Jag antar att jag ska tacka de som låtsades vara mina vänner i 8 år för att de stod bakom mig när jag väl blev utsatt för det här.. För hade dem gjort det så hade jag inte varit den jag är idag. Efter 3 års mobbning hade jag dragit mig till alla möjliga sorters umgängen. Jag var del av de mer kriminella, de som var med i den större delen av drogerna.. Och sedan drog jag mig till ställen som södra sandby, dalby, lund.. och ja, vem vet var. Jag kände plötsligt folk överallt och drog mig nära till minsta lilla människa som brydde sig om mig.  Jag kände inte att jag hörde hemma någonstans eller med någon, utan jag märkte istället att jag ofta tänkte på vilka som fanns omkring mig och vilka jag borde hålla mer avstånd ifrån. Och under sista halvåret i 9an gick det rätt bra. Jag fann balans kring människorna omkring mig - hade inga ovänner på skolan och hade inga jag skulle bli ledsen över att förlora.. Lite fel hade jag. Några dagar efter vår skolavslutning får man ett meddelande där det berättas att min mentor gått bort. Hon hade varit borta största delen av året på grund av cancer. Hon ringde mig ifrån sjukhuset ett par gånger men ville inte att jag skulle berätta för de andra eleverna så att det blev orättvist. Jag hade lovat henne att jag skulle klara provet i matte.. och det gjorde jag. Flera månader efter var det dags att välja gymnasie och jag satte mig på min gamla skola och skrev i boken till Danuta. Jag berättade för henne att jag lyckats välja. Min dåvarande pojkvän Linus åkte med mig när jag skrev ett brev till Cybergymnasiets rektor och beskrev åren på Sandeplan och anledningen till att mina betyg var som de var. Efter ett två minuters prat med rektorn sade han att jag var välkommen i Augusti - jag var alltså redan antagen. Sommaren efter 2009 när jag tog första steget in på skolan var skrämmande. Jag var en ny människa - inte längre ytlig, inte populär och inte mobbad, inte ensam men inte heller just fast umgänge.. Jag var mycket mer ödmjuk och hade mål på att rädda alla i världen.. Och när man tar steget in på en sådan ny skola med helt nya människor är det väldigt läskigt. Men lyckligtvis lyckades vår klass smälta ihop väldigt väl. Vi var tio personer som smälte ihop och blev väldigt nära. Efter bara ett par dagar överraskade vi en av tjejerna som fyllde år med mat och laserdome och ja.. allt möjligt. Och det kändes som att livet skulle fixa sig lite. Danielle och jag hamnade i samma klass - ännu en tjej ifrån höllviken och vi klickade av direkt. Vi har båda varit med om folket ifrån höllviken och vi har båda varit med om deras ytlighet och behandling och Danielle har även sett den gamla sidan av mig.. och jag vet att den Louise som fanns då inte finns idag. Nu har ytterligare ett år gått och inte mycket har förändrats egentligen. Man har siktat in sig mer på jobb och utbildning och tänker mycket mer på framtiden.. Medan det annars är likadant. Min hemsits börjar bli lite krånglig. Mina föräldrar pratar inte och det kan leda till komplikationer. Det är oftast jobbigt att sitta i mitten och inte veta om man kan be om olika saker och ting, för det kanske inte passar den ena.. Och så börjar man komma så pass långt ifrån tonåren att man börjar längta efter att flytta hemifrån. Jag har visserligen längtat efter det sedan jag var 13, men nu känner man verkligen att det hade varit så mycket lättare att få ha en egen lägenhet där man har alla kläder samlade på ett ställe - alla läxor på ett ställe utan och behöva flytta och packa papper varje vecka.. likadant med datorer och smink och småsaker.. Man börjar känna att man inte har ork och lust längre och på grund av det behovet av självständighet jag ändå har. . så vore en egen lägenhet perfekt. Men det är inte möjligt när man inte har fast jobb, ledsamt nog..

Jag har alltså fått en hel del erfarenhet.. och upplevt mycket och förändrats på många sätt och vis. Men jag kan erkänna att jag är stolt över den personen jag blivit på insidan. Den personen som bryr sig mer om andra än sig själv. Kan man ha det på sitt samvete så kan man dö lycklig när som helst.

Hur är jag?
Det kanske är lite mer av en komplicerad fråga, men jag fick väl med det viktigaste innan.. Men hur är jag? Mitt humör?
Oh.. Enligt min omgivning är jag ofta sprallig och glad och social. Det är bra. Jag vill ofta ge människor positiv anda och få dem att må bra. Oftast ser folk ett leende på läpparna som de kommenterar, medan jag mer känner mig irriterad och sviken och ensam och ledsen. Det är annorlunda att gå i skolan, bland främlingar och visa sitt riktiga humör.. Det kanske är därför man håller uppe en liten show - för att främlingar inte ska se in på skinnet?
För när jag sedan kommer hem så ändras humöret direkt och jag blir trött och kan bli irriterad och avstängd. Eller rent av deprimerad. Ibland är det skönaste som finns att lägga sig i sängen och inte prata med någon på en hel dag, och det tycker så många är .. såå jäkla konstigt, men det får dem gärna tycka. Det ligger inte i mitt intresse att få dem att tycka att jag är normal.
Jag är en väldigt självständig tjej som egentligen inte bryr mig ett dugg om vad folk tycker, men kan ändå anpassa mig inför vissa människor ibland. Jag kan ha ett skiftande humör - särskilt under kvinnoveckan, då har man ingen kontrollering över ilskan som bådar i kroppen. Mitt självförtroende är inte på topp. Jag lever med en släkt som har historia av anorexi, medan jag själv tycker jag lider av motsatsen.. Tröstätning. Och de som aldrig haft det förstår inte det - så när dem säger att man ska skärpa till sig och att det bara är att sluta äta och röra på sig, så förstår dem inte hur svårt suget är. Det är som ett beroende till en drog. På grund av det är mitt självförtroende inte på topp. Jag gick ned massvis i somras och trivdes bättre i min kropp än på länge och än så länge har jag tyvärr inte lyckats hålla kvar den formen jag hade då. Jag fick körtelfeber och blindtarmsinflammation och låg stilla hemma i två och en halv månad innan jag var igång igen.. Och jag fick inte lov och träna förrän i december - vilket är nu.. Så det är nu, efter ett halv år som det är dags att komma igång igen - och jag ska lyckas, minst till nästa resa. Men bara för min egen skull, inte andras.
Trots alla mina svaga punkter, mina negativa tankar, trots mina emotionella sidor.. så tror jag att jag är rätt stark. Jag har varit igenom mycket och kan ta mig igenom mer.. Ibland är hoppet lågt bara.
Men detta är jag, så gott som jag kan finna det. Är det något ni skulle vilja fråga om så vet ni vart kommentarsfältet ligger..

Nu kommer dag nummer två imorgon(lördag).. Titta in då!

God natt.