Missnorman

Morgonen började väldigt annorlunda. Jag kom på plats i radiobyggnaden vid tjugo över åtta och kände mig snabbt som hemma. I väntan tog jag mig en varm choklad och pratade med lite personer ifrån personalen. Vid halv nio tiden satt jag i radiostolen, väldigt nära mikrofonen och upplevde radio närmare än någonsin. Ebba Granat och Kalle(tror jag han hette) mötte mig i rummet och ställde gladligen frågor om mitt projekt och de kallade mig flertal gånger för en riktig "eldsjäl" vilket jag väldigt generat och motstridigt tog emot. Med oerhört mycket nerver, ingen förberedelse och spänning satt jag redo i stolen och hörde Ebba säga "Då kör vi. 20 sekunder." Jag erkänner att det tumlade om i magen. Jag visste inte då att det var en miljon människor som lyssnade, men att få höra det efter gjorde en nästan mer nervös. Det var verkligen tur att jag inte visste om det under tiden jag satt bakom micken kan jag ju säga!  Intervjun gick faktiskt bra. Saker man skulle tagit med glömdes bort och kom tillbaka när spänningen släppte, men nära och kära har komplemerat mig och uppmuntrat och försäkrat mig om att det gick fantastiskt bra och att jag lät jättefin i rösten! Tur var väl det då jag vanligtvis pratar alldeles för fort och alldeles för otydligt. Poäng till mig själv där!! De tjugo minuterna gick fortare än väntat och det flöt på väldigt bra. Nerverna var på spänn och man hann inte riktigt tänka på vad man ville ha med, utan körde på impuls och för att vara ärlig kom det viktigaste med och budskapt nådde fram.

Hör intervjun här:



För er som inte förstått så har jag fått komma dit för att berätta om projektet jag har nu på lördag, välgörenhetskonserten för att samla in kläder till hemlösa. Det är mitt projektarbete via skolan och någonting jag planerat att göra själv under en längre tid.

På scen befinner sig
Anders Norman
Daniel Leon
Sofie Alvén
Camilla Paulsson
och Jenny Jonasson

& självklart fullt band.

På plats kommer man kunna köpa sig en billig kaka och en kopp kaffe!
Vi har fantastiskt nog blivit sponsrade av Kakboden i Höllviken, tusen tack till dem!

Inträdet är gratis, det enda jag uppskattar är om folk tar med sig ett klädesplagg.

Tillsammans kan vi värma så många människor!

Efter intervjun på radion gick allting bara uppåt.
Dagen har varit allmänt fantastisk på alla sätt och vis då solen började visa sig bland molnen redan när jag kom ut från radiostationen. Sedan fortsatte det när killen i sätet framför vände sig om och sa "Hi! I'm Valentine. What's your name?"
"Louise"..
Han skakade min hand och sa:
"You are very beautiful. Your smile Is amasing".
Jag log vänligt och tackade så hjärtligt till både han och hans vän och de fortsatte därefter med sitt.

Jag å andra sidan levde vidare i den bra känslan som låg i kroppen. Jag kände mig glad och stark, jag gick med hakan högt men med ett vänligt leende på läpparna.

Plötsligt började telefonen gå varm. Tidning efter tidning ringde för en intervju. Trots att jag under så många månader mejlat alla möjliga tidningar, verkar det inte ha varit förrän idag som de tagit intresse. Kan det bero på medverkan i radio? Hm, vem vet! Oavsett ska jag skicka ett mejl och uppdatera Ebba om hur konserten gick och tacka för hjälpen!

När jag satt där tänkte jag på att det kanske inte är så dumt att jobba på radio ändå.. Det var oerhört glada människor i omgivningen, fotografer i närheten och olika sorters mediainriktade människor. Det är samtidigt ett ganska fritt arbete, så vem vet.. Man kanske sitter där en dag!

Sist men inte minst, skedde det bästa och jag kände plötsligt att mitt liv började fungera igen. Det var med ett studsande och skrikande glatt hjärta jag kände att fingrarna började skriva ohindrat igen. Bara sådär när någon viktig kommer tillbaka börjar livet fungera igen.

Och just nu fungerar verkligen livet för mig.

Bussturen hem blev härlig då mitt säte var helt sönder och gav mig tillfälle att ligga ned och blunda hela vägen hem tillsammans med mediatationsmusik. Slutligen vaknade jag till sen eftermiddag och en klarblå himmel som övergick i en vacker solnedgång under vägen hem.

Verklighetens mönster börjar arta sig och jag kan inte riktigt avgöra om jag haft en riktig turdag eller om det faktiskt börjar bli riktigt bra.

Vi håller tummarna för det andra va?

Ha en fin kväll.
På mig väntar räkor och vitlöksbröd tillsammans med de sista avsnitten av Prison Break! Mums!

Tidig morgon och jag sprang i regnet till bussen för att hinna i tid! Natten var sömnlös men vad gör det?

Nu kör vi..

Lyssna gärna! Tror vi börja senast 08.30 på radio P4 malmöhus!

Livet har sina stunder av erfarenhet och jag verkar bara uppleva mer och mer. Stunder passerar och vissa gånger väljer jag att gå förbi. Men denna gången stannade jag upp, tänkte ordentligt, såg på situationen och sa "Okej.. Okej, jag kan vara den bättre delen i detta och låta det passera. Göra det okej, för då löser det säkert sig." Men vet ni vad? När man står precis framför dörren och allting är svart på vitt, nedskrivit på papper och du plötsligt bara vet. Det är det ögonblicket du frågar dig själv "Ska du ta det? Eller ska du gå bort från det?"

Och såsom jag känner mig själv hade jag vanligtvis lagt min svans mellan benen och tyst sagt "Jag tänker ta det" .. men denna gången gick det inte. Denna gången kände jag det i hela kroppen, i djupet av mitt hjärta och i hela själen. Jag ska inte ta det. Jag ska inte låtsas som att jag ska behöva ta det. Jag behöver inte det. Så jag stod rakryggad. Jag valde. Det var förmodligen ett av de svåraste beslutet jag någonsin gjort och jag gjorde inte det glädjefyllt. Men jag hörde rösten. Rösten som sa det jag antagligen redan visste. Den rösten som alltid har rätt. Och jag gjorde detta för att det är det rätta att göra. Att stå upp för sig själv.

Det kommer konsekvenser av det. Och det kanske inte är dem lättaste att ta. Men om det är bäst för mig. Så gör det. Ta konsekvensen. Acceptera det. För i slutändan är det hur man själv känner sig som räknas.

Och jag känner mig starkare. Jag känner mig stolt. Jag känner mig inte ensam i en samling av människor.

Jag känner mig sedd för att jag för en gångs skull stod upp för mig.


Så kanske, kanske det absolut svåraste beslutet som andra inte vill att du ska göra, kanske det som behöver tas.

Och jag spenderar den med min familj!

Men som vanligt räddar mina vackra musikaler mig.. och jag bara drömmer.. och drömmer och drömmer mig bort..





'

Jag trodde aldrig att en fredag skulle sluta med att jag sitter hemma helt för mig själv och funderar på om jag ska sitta själv hela kvällen, supa ned mig totalt eller om jag ska gå och sätta mig på den musiklösa baren eller om jag ska ta en promenad. Människors egoism gjorde att kvällen jag planerat för att vi alla skulle vara samman, gick åt helvete och var och en av oss åkte tillslut på vars ett håll. Så har hela den här dagen gått. Allting går rätt åt helvete.

Jag hatar detta. Jag hatar att bo här. Jag hatar människorna här. Jag hatar livet här.
Jag har ingenting här. Det visar sig dagar som dessa.
Fan ta det. Fan ta livet jag har här.

London, hade jag varit hos dig nu hade jag kunnat gå på en pub och vetat att främlingar blivit vänner. Musikaler varit möjligheter och att jag under både en ensamkväll och en utekväll aldrig varit ensam.

Dagen gick från skrockfullt avstängd till ett påsatt leende och en början på dagen. När Josefin öppnade dörren och jag möttes av strålande sol,en ovanlig värme och massvis med kvittrande väsen fick jag en otrolig kick av glädje i kroppen. Samtidigt ropade nyheterna om den nyfödda prinsessan,slutsålda prinsesstårtor och en massa sevärdheter från kungafamiljens förflutna. Vanligtvis hade jag tagit Kameran i hand och begett mig till stranden eller byn eller kanske Collinsten för att fånga en solig dags ovanliga liv. Djuren var mer vid liv än på länge och jag kan lova att jag kände en bit av sommar. Jag tog djupa andetag och njöt av människornas vimmel,observerade hur lyckligt allt såg ut att vara. Hur vackra färgerna på både hus och buskar såg ut att vara. Dagen var verkligen annorlunda och efter 2011 dåliga sommar är dagar som dessa mer än behövda.
När vi fått i oss nybakta bullar och andra gottigheter samlade vi ihop oss. Att komma till Malmö är som att komma utomlands. Utan att överdriva och utan att dömma är Malmö ett land fyllt av invandrade som skriker från håll och kanter,bilar som spelar arabmusik och Möllan är som vanligt fyllt av polisbilar och polismän. Vi parkerade mitt emot två av dem som gripits under razzian och trots uppståndelsen är det en ren vana för alla de som befinner sig i Malmö. Människor går förbi utan att blicka extra,många drar dock upp sina luvor och blickar inte tillbaka. De småaffärerna som håller öppet har fyllda stånd med frukt och allting är slitet, skyltarna är textade med utländsk stil och för mig känner jag mig inte längre som i en säker by. Man påmindes av det när det visslades runtomkring och när blickar mötte min kropp istället för min blick. Det som är dumt med mig är att jag inte känner respekt för dem som behandlar och observerar en som svenskt skit,och jag istället får en hatisk blick mot den som kollar in. Det kan mycket väl gå inte gå bra en dag. Jag är inte på något sätt rasist. Jag tror på rättens möjlighet för alla människor som finns. Men sanningen är att Malmö inte är vad det borde vara. Och det är jag inte rädd för att säga.

Att möta Jocke är alltid lika kärt. Han gör bara med sin atmosfär allting så mycket bättre och ger ständig glädje till den som befinner sig i hans närhet. Men Jockes personlighet gör inte en tatuering mindre smärtsam. Det var med en tårfylld Josefin,en hårtknipande hand och en hel del "sug get" skrik som Josefin stod ut med 2,5 timmes tatuerande på revbenen. Jag gjorde allt för att underlätta men revbenen är ett sådant ställe som gör att smärtan inte går att förtränga och det var flera gånger det sökte henne. Slutligen var det gjort och både jag och Jocke var stolt över Josefins insats. Att Jocke sedan är en fantastisk människa gör allting så mycket lättare och Josefin var bara tacksam. Resultatet blev jättebra . Den gjordes i ära till hennes storebror,därav deras bokstäver och deras stjärnteckens blommor.

Jag blir allt mer sugen på att göra en tatuering till. Jag har alltid velat göra någonting med mitt stjärntecken och en fantomen på operan bild har ständigt ploppat upp i huvudet när tatueringstankar har kommit till.. Men jag vet forfarande inte vad och var jag vill, så jag väntar till den dagen jag vaknar och känner att "idag är de dags".. Precis som jag gjorde senast. Men kommer, det gör det.

Efter ytterligare en skakig stund satt vi i bilen ,avnjöt god husmanskost hos familjen Ask och begav oss slutligen hem. Zacke mötte oss upp oss ,med samma glädjerika leende och sin trygga famn. Vi har nu spenderat kvällen framför Transformers 3 och jag känner att kroppen börjar bli redo för att somna ner.

Det är otroligt hur fort en dag kan gå när man har någonting att göra och hur mycket det väl tar på en när det kommer.

Men att få fint väder ger verkligen något helt annat. Mer energi och vilja. Glädje och sällskapslängtan. Man känner att man verkligen vill komma ur sängen. Börja tidigt. Så vi får väl se hur vädret styr oss imorgon. Genom regnet som öser utanför verkar det som att det blir allt annat än fint..

Så länge säger jag Godnatt.. Och tack till er som låter mig komma här och röra om.

Det är en underbar dag. Jag vaknade av solens ljuva hand,fåglarnas vackra sång och av två vänners fina språng. Nu har vi fått oss en morgon promenad,en go frukost och är nu påväg mot tatueringsstudion.

Sådan här värme har Skåne inte känt av på länge och både Höllviken och Malmö är fyllt av folk.

Och inte bara av folk.. Men av glatt folk. Det är glädjens dag idag.

En prinsessa föddes! Välkommen till världen lilla prinsessan! Stor lycka till Viktoria och Daniel och stort grattis till kungafamiljen!

I hear everybody talking about school trips, prom.. and graduation.
I see girls buying dresses, hopefully more beautiful then the others..
I hear them talking to their dancepartners, more excited then ever.

Time Is going by so fast and I am just standing in the blurr of It all, watching, hearing, absorbing.

I went to prom in 9th grade. I went because It was my last chance to see my classmates. The people I had grown up with. The people I have known since I was six years old.. That's actually.. 9 years of our lives, together. And believe me, we have been the most special class and we have done everything and we have been through anything you can go through. We hated eachother and we loved eachother.  We bullied eachother. We cried together, we fought with one another. I even pressed charges once. But In the end.. We protected one another.  We laughed, we baked, we had trips, we had games. We had special breakfasts. We did everything a class could do. We knew eachother in a way no one else would. We have memories no one else Is going to have. And even though.. we didn't always get along. We have.. all those things to remember.. so .. there Is .. In some ways a huge amount of respect and love left inside each and every one of us. Cause we have been brother and sister. Special brothers and sisters. And nine years Is an incredibly long time. No matter what you go through.. You sort of cant push that aside.  And for this prom..  I hadn't seen any of them for a month, since I was home with a broken back, so once I came.. I remember being so surprised by everyonce reaction. Everyday In school I was worth as much as anyone. But that day I saw relief In peoples eyes. I heard the joy In their voices. I saw how that many of them actually cared. You could feel It when they touched you, you hear It as they spoke to you and you could see how they somehow, admired you. As I tumbled my way through with my partner at my hand, everyone waved and said my name. A fue huged me. I however.. was gently shy.. And not use to the attention I got. All the sudden I was something and someone everyone saw. And to me.. I was not only a family member. But I was someone everyone cared about. And to me.. That prom was worth It.



























(Brevet de gjorde till mig när jag bröt ryggen)











Haha, känner ni igen er tjejer? Åh! (Samma tjejer nedanför)






Och vår absolut sista bild..


I never really wanted to go to prom. Unless It Is with the most important people In your life. So that day was supposingly hard, but got, thanks to all of them, so easy.





This year Is really hard.
My class Is not a class. My classmates aren't classmates. My classmates aren't friends.
We are devided in groups, for different classes and we never - ever - see eachother.
We don't talk during our spare time.
So I wont go to prom, protending like It's one of the most beautiful days of my life.
I wont go on any trips with this people, cause I wont be knowing any of them.
To me, graduation, will not be like doing It with a family. It will be like doing It with 25 people that are strangers.
To me, It will be the day I have the focus on myself.
So this year, I wont go to prom.
I wont go on a trip with my class.
And I am not gong to protend like It's sad. Cause to be honest.. It's not.
This year I wont be saying goodbye to a family.
I won't even be saying goodbye to friends.
Instead I will say goodbye to everything I have been, everything I have been made to do, everything I have feelt bad about and I will say goodbye to everything I have hated every single day.
I will walk out from those stairs, not screaming and jumping for joy, but for Freedom.




Freedom.

Alone or not.
I have done It.
I will do It.

And will live every single day remembering that I can get through anything.
No matter if I am alone.

I AM STRONG.

När klockan slog sex var himlen fortfarande starkt blå och ändå fylld av tindrande stjärnor. Restaurangerna i Höllviken var öppna och fyllda med folk. Från Millennium osa det en god doft av vitlök från en av deras utsökta rätter medan Bella Donnas pizza doft slog en när man väl kom nära.

Idag var nog en av de dagarna vårkänslorna närmade sig som mest.

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_189913213.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_189913256.jpg" class="image">

Ligger och funderar på smärtsamma stunder i livet. Allt ifrån skilsmässan när jag var liten till stunder som fortfarande skadar dyker upp.

Jag är medveten om att jag och min far inte hittar tillbaka. Jag ligger och funderar på stunder jag saknar och stunder jag önskat jag inte sett.

Det jag lärt mig mest.. Är att en förälder bör alltid lyssna på sitt barn. Men jag har inte blivit hörd. Det finns saker som behövts sägas,då mitt ord har kastats under mattan.

Det skadar.
Ett barns röst måste få en talan. Ett barns röst måste få höras.

Jag har en smärta jag inte vill bära.

.. But I wish my body could say the same.

Nu när psyket har vänt riktning och jag tänkt in mig på ljusare tankar, verkar det som att kroppen inte hängt med riktigt. Efter en eftermiddagsträning på gymmet fick jag en enorm kramp i magen och låg kvar på golvet  i olika positioner för att dra ut magmusklerna. Timmen gick och jag hade fortfarande lika ont. Smärtan kan jämföras med när jag hade blindtarmsinflammation, så ni kan tänka er.. att jag hade ont. Det tog sin tid, men slutligen lyckades jag ta mig hem. Nu har det gått upp och ned i två dagar, men gör fortfarande ont och magen talar helt och hållet för sin själv. Så jag ligger hemma med tända ljus, nystädat hus och pyntade rosor.








Alla hjärtans dag har tagit sig vid och den tar inte mycket av min tid. För att vara ärlig så tycker jag det kan vara mysigt för dem som är ett par, att njuta av en extra gemensam dag och att dem som är singlar kan få gnälla öppet om hur ensamma dem är. Jag är varken ensam eller nere, min vän gymmet gjorde mig glad  - tills magen gjorde sitt - sedan gjorde min bästa vän Lukas min dag genom att hämta upp mig, köpa godis och lägga sig intill mig medan vi såg på en klassiker med Heath Ledger.











Madam tö ligger utanför fönstret och tar bort den is som frusit utanför dörren tillsammans med den vackra snö som legat på vägen. Solen tar sig in då och då, vilket ger livet lite trevligare känsla får jag väl erkänna. Bara den senaste veckan har jag sett två duvor falla till döden i min närhet, så att se dem flaxa livligt över en är det bästa
jag vet för tillfället.



























Studentmössan har kommit. Den satt på mitt huvud under gårdagen och en lärare gick förbi och kommenterade "gud, vad du glänser.. Dina ögon skiner". Jag log tacksamt. Det känns så skönt, att det faktiskt händer. Jag vet om att betygen inte är som dem ska. Jag kommer antagligen gå ut med några betyg för sämre, men känner att det är ämnen jag aldrig kommer använda igen, så livet går inte under.

Jag märker att vi är många som håller på att ge upp hoppet. Många talar om att vi inte ska "tappa greppet".. Men grejen är. . att vi redan är många som har det. Skolan är inte vad det brukade vara och de senaste två åren har gått åt helt fel håll. Detta sista halvåret borde vara det året vi känner att vi vill satsa allt, spara på allt, ge allt. Men istället känner vi att vi vill strunta i allt, putta bort allt och bara lägga av med allt. Vi är flera stycken som bara känner att det går inte, vi kan inte ge allt. Och vi vet inte varför. Jag säger ständigt "Gör vad du kan".. för att det är det bästa man kan göra, men för att vara ärlig.. Jag ger inte ens vad jag kan. Hur långt har det gått om man inte längre ger vad man kan?

Annars sitter jag och funderar på vad som händer efter.. Gäller fortfarande lovade löften? Är det lika lätt att uppfylla drömmen?
Jag sitter och söker igenom internet och finner flertal bra sätt, men det är några skrämmande "men" som kommer i vägen.

Jag undrar om det kommer bli lika lätt som jag vill att det ska bli.

Att gå längs Höllvikens gator är idag något likt en värld av Narnia. För tillfället är himlen i samma färg som färgen på snön och det ligger ett något dimmigt lag i luften. Det känns som när man står på toppen av en kulle med skidorna på. Man är fullt påklädd, det är iskallt och när man står däruppe är luften komplett klar, kroppen tar ett djupt andetag och känner kylan dras igenom kroppen, ned till ryggen och ned till tårna. Så är det nu. Nästan. När jag går längs gatorna hör jag nästan ljudet av Narnia, den fantastiska musiken och känslan när man gick igenom den där garderoben. Jag som älskar vinterland är lite löjligt fantasifull där. Men jag älskar det.









Dagarna som går är annorlunda. Mitt liv är annorlunda. Det börjar för någon anledning forma sig på ett sätt jag inte var beredd på och ändå känns det okej.

Jag stod i omklädningsrummet häromdagen och hade fångat på mig 30 olika plagg,och jag gillade vartenda ett av dem. Amerikanska flaggor, alla på olika sätt. As coola tröjor och as snygga byxor, allihopa så rätt för mig. Men efter att jag provat var och ett av dem.. och insett att inte nåt av dem sett bra ut på mig.. tog det inte lång tid innan alla ord jag någonsin blivit nedtryckt av drog sig in på mig. Smäll efter smäll blev bara tydligare och jag kände mig som den boxningssäck jag en gång varit. Slutligen kom det ögonblicket det slutade och det blev tyst och det enda som fanns var jag och min blick i spegeln. Och jag kände att jag inte var jag. Jag var distanserad och kände mig själv utanför, som att jag inte hörde hemma i denna kroppen. Och att känna sig så långt från sig själv är nog det värsta där är. Och det tog sin tid. Timmarna gick. Tårarna föll. Plagg efter plagg, fortfarande med samma tomma blick. Ut och in igenom affären. Mamma hållandes i handen. Sista affären. Och efter många om och men, åkte den sista tröjan på och de sista jeansen på .. och plötsligt såg jag mig själv i spegeln och plötsligt insåg jag.. att jag ser inte bortom mig. Jag ser mig. Tröjan satt som den skulle. Jeansen satt som de skulle. Och jag.. Jag såg glimten i ögat igen. Jag var svag. Jag föll samman. Jag kanske behövde det. Jag har tränat så hårt de senaste dagarna och kämpat så hårt för att känna att det blir bättre, men inte sett resultat av det och kanske därför, detta tog så hårt. Kanske detta tog så hårt för att jag skulle ta emot, fånga mig själv med samma kraft jag hade den dagen mobbningen blev som tuffast. Kanske, jag behövde detta för att ta steget bortom den jag varit och ta vara på den jag idag är. Den jag formas till att vara.



Innan har jag inte velat gå ned i vikt, jag har inte velat bli vacker för att någon annan ska se mig, jag vill inte gå ned i vikt för att få någon att älska mig. Men nu.. Nu gör jag det för att älska mig själv.

Make a plan.
Set a gole.
Work toward It.

Jag har insett, de senaste veckorna, att trots att jag varit mer ensam än någonsin, har jag haft människor närmare mig är någonsin. Det har funnits människor som alltid haft stor betydelse för mig, människor jag respekterat och älskat, vars liv jag varit delaktigt i och vars liv jag öppnat upp för dem. Men vid allt för många tillfällen har jag sagt att jag inte känner att jag hör ihop med dem. Ibland händer saker och ting som blir avgörande. Och ibland.. Blir det inte som man ville att det skulle göra. Men det är i dem avgörande stunderna det visar sig vilka som känner en.. och vilka som tror sig känna en. I slutet av detta.. oavsett hur det blir.. vaknar man vid något tillfälle till och säger "Okej. Då känner dem inte mig som jag trodde de gjorde" .. Sedan stänger man det kapitlet och påbörjar ett nytt.

Och i det nya kapitlet börjar jag känna något helt annat. Det är andra människor, vars leende jag ser på och känner mig lycklig av. Människor vars omfamning jag blir trygg och älskad av. Människor vars ord jag blir upplyft av. Människor som visar sig älska mig, som jag är. Som beundrar mig för den jag är. Människor som förvånar mig med saker de ser, människor som förvånar mig med allt de ger. Och det som förvånar mig mest.. är hur jag går från att vara tänksam och tveksam, till att vara säker och komplett trygg. Människor som gör mitt liv bättre.

Kanske livet innehåller färre människor, men bättre människor.

För första gången någonsin är jag medveten om att jag är mer ensam än någonsin, men trots det är jag mer trygg än någonsin. Och mindre ensam än någonsin. Känslan är oförklarlig, men absolut fantastisk.

Med livets nya kapitel handlar det inte längre om kvällar med mig själv, med te, böcker och ensamma stunder. Utan med eftertänksamma serier, morötter, musik och besök. Dagarna går undan med skoldagar, uppgifter och jobb. Och helgerna efternjuts av god mat, goda drinkar och gott humör.




Millennium förra helgen var helt fantastiskt. Mitt lilla "hus" var fyllt av pågar som kom på besök. Vi drack så att det var precis lagom tills vi skulle gå, musiken var i fullgång.. Det blev rent av allsång av killarna vartenda gång en backstreet boys låt kom på .. Westlife kom igång eller någon sorts disney låt. Haha, känslan var underbar och jag njöt av gott sällskap, levande musik och glada människor. Innan klockan slagit tolv sjöng Padde falsksång under fyllans slag och vi andra jublade uppmuntrande hela kvällen lång. Zacke uppmuntrade mig ständigt med fina kommentarer och fick mig att sjunka under jorden och gjorde mig samtidigt så mycket gladare. När alla bekanta och obekanta tagit sig till Millennium stod vi redo i baren, hällde i varandra ubåten och dansade vilt. Människorna omkring oss var glada och underbara, kramgoa och glädjefyllda. Musiken spelade allt fler mixade klassiker och vi for igång med både rejäla danssteg och fistpumps. Haha, allt som allt var kvällen verkligen lyckad. När klockan slagit halv fyra och termometer sjunkit till -16 stod jag ute i tights och klänning, i väntan på mina kära oplanerande vänner och bekanta töser. Kvällen var så allmänt lyckad och vi kände allihopa en lycka som bara väntas på att få upplevas. Och det ska upplevas igen!



&' det upplevdes igen. Efter en annorlunda förfest var vi äntligen ute på Malmös gator, ett gäng på elva personer, alla med glada miner och dansglada kroppar. Oförväntat for jag in i en killes kropp och fick en omfamning som inte bara fick mig att gråta, men skratta. Chockerad fortsatte kvällen och väl inne på Happy mötte vi massvis av bekanta, dansade så att vi svettades och bjöds på massvis med shottar. Drama utlovades såklart och efter många minuter i chock och ledsamhet togs jag tillbaka till banan och vi kom igång med danssteg ingen visste vi kunde utlova. Dansgolvet blev alltmer tomt vid kvällens slut, men det var inte förrän den sista minuten vi verkligen begav oss ut. Kyssarna blev uppmärksammade, danserna blev extrema, alkoholen perfekt och människorna var bäst. Allting går så smidigt, så glädjefyllt och slutar innan allt går över styr.







Som jag sa så formar livet sig.. och just nu kan det inte vara bättre.

Det finns saker jag saknar och det finns saker jag kommer att sakna. Och det är därför det kallas minnen. Så det är helt okej.

För nu har jag någonting nytt att älska, någonting nytt att skapa.. och nya minnen att minnas.

Jag är någonstans där jag ska vara.

Dagar som dessa är jag så trött på att vara jag. Dagar då jag är så jävla klumpig. Dum,korkad och rent jävla klumpig. Kan allting inte bara gå bra för en gångs skull? Nej,olyckor händer. Javisst. Men inte olyckor som har kostnader man inte klarar av. Jag blir galen. VARFÖR innehåller verkligheten bara sådana saker som kostar? Fan. Materiella ting kan dra åt helvete!

Dont let the fear of striking out,keep you from playing the game.

Jag pratade med min tjejkompis igår.. Om offringar man gör för den man älskar. Om greppet ens kärlek får för en.
Man säger ju alltid att när en person ber en välja mellan två saker så vet man att det är personen som ber en man ska lämna. Men när det är ens livs mest viktiga människa. Ens andra halva. Ens liv. Då går det plötsligt inte längre. Valet blir inte självklart.

Istället lever man i konflikt med sig själv. Ständigt rädd över valen man gör, ständigt gör man sig själv besviken. Man rättar sig efter vad någon annan vill och vi förstod.. Att det inte blir ett liv man själv vill ha. Det blir ett liv denne vill att du ska ha.

Men hur kan man leva i sådan konflikt med sig själv?

Det är inte bara tilliten som försvinner,för sin kärlek ,utan för aug själv. Och vet ni vad den värsta känslan är? Att man aldrig vågar bli komplett lycklig. Att man inte vågar leva komplett som man vill. Man vågar inte visa vem man är.

Frågan är då.. Är det verkligen äkta kärlek?

Ikväll är en av de kvällarna då jag sitter och pratar med en vän som förlorat sin far, samtidigt som jag sitter och vrakgråter till "US.Soldiers videos".. Och det var inte förrän jag tänkte på hur lika dessa krigen är varandra. Och hur väl familjerna kan förstå varandra.

Julia, min helt fantastiska vän, som rakryggad och vacker tar sig igenom varje dag, lever med en smärta man aldrig kommer ta sig igenom. En smärta som kommer bäras med en under de tuffaste perioderna och de mest betydelsefulla stunderna. Hon har upplevt ett krig som blir allt vanligare bland vår vardag. Hennes pappa hade cancer. Att få beskedet cancer.. är nästan samma känsla som när man får beskedet om att man ska kriga i Afghanistan. Dem flesta vet att chansen till överlevnad..inte är stor. Först och främst.. har båda familjerna lika mycket väntetid, från det ögonblicket man påbörjar behandling.. till när de åker i bilen mot flygplatsen. Båda familjerna väntar på beskedet om dagen dennes älskade stupat.

För mig är det så svårt, då jag för någon anledning alltid burit med mig känslan från soldaternas familj. Jag har alltid varit så nära våra krigande soldater, på ett sådant långt håll och jag kan hysteriskt gråta över den tomheten av tusen känslor man bär med sig. Att vara en dotter till en far som är iväg.. i inte bara ett par dar, utan månader och år måste vara den mest skrämmande känsla man har. Likväl en förälder, flickvän eller syster. Bror eller någonting annat.  Att varje dag veta att den dagen kan vara den dagen man får hem en vikt flagga. Precis lika läskigt är det att sitta vid sin älskades sida och se hur krigets mönster tar sig in på kroppen, hur organen sviker, hur kroppen blir smalare, hur kraften försvinner och hur glöden rinner. Att varje dag se hur någonting äter upp en är det mest hjälplösa där är.

Och när det väl kommer. Det ögonblicket när flaggan viks. Det ögonblicket de tar sitt sista andetag. Blir allt något.

Kriget är inte slut. Det visar sina spår överallt och varenda bild är lika självklar. Men känslorna är något nytt. Något jag inte känt till.

Och nu sitter man här bredvid och man krigar mot ett krig som inte har ett slut, med ett krig som inte förstör din kropp, med ett krig som inte äter dig, men ett krig som fullständigt fulländar dig.

Hur låter man ett krig bli ett av en, utan att det spränger en?

Jag sitter här bredvid, och tar mig genom sten och is. Gravar och bevis. Jag talar till stjärnorna som tindrar klart. Ger mitt fulla stöd till vännerna jag har. Pratar var dag. Lättar på tyngden som alla har. Försöker skildra på tyngden och tomheten.

Hur gör man det?

Döden är inte skrämmande. Men vet ni vad den är? Tyst.

Oavsett hur mycket man försöker, medför den ingenting.

Att försöka laga döden medan man lagar sig själv. Det måste vara en omöjlighet.
Men vi gör det. Vi lever vidare.
Vi klarar det.


S, J, M.
Jag tänker på er. &' jag finns alltid för er.

Ibland går dagarna förbi utan att man finner ett ord att säga trots att livet är fullt av händelser. Ibland krävs det att man håller sig utanför rutorna och låter sig själv vara, njuta av livets bra dagar och låta sig ta tillfällena när det behövs. Jag har ständigt bloggen med mig, ser saker jag kunnat uppdatera, bilder jag kunnat lägga upp, videos från den härliga fredagen.. Men det har varit rätt skönt och hålla sig själv utanför. Och inte tänka för mycket.

Och jag tänker inte göra det nu heller. Jag ville bara berätta att jag lever och att jag mår bra, jag är starkare än någonsin och min kropp tar börjar ta mer fysiska övningar än psykiska och jag känner att jag börjar lappa ihop mig själv bit för bit. Jag har kära människor att finna, en särskilt fantastisk människa att ta tillbaka, jag har ett liv att leva här under tiden jag kan det och jag har ett liv jag ska påbörja.

Höllviken tar mitt hjärta mer och mer för varje dag. När jag kommer in på Konsum möts jag av en annan sorts familj - de arbetande, Anders som har känt mig hela mitt liv småpratar alltid medan han ler under mustaschen, den nya tjejen som alltid är intresserad av hur dagen gått, kommenterar hur fin jag är elller frågar hur kvällen ser ut. Eller de andra två tjejerna som alltid allmänt pratar och småskrattar och gör min dag lite bättre. Likadant med Peter på videobutiken som jag känt sedan barnsben som både skämtar, gör narr och bjuder på lite saker då och då. De gamla paren jag brukar fotografera som nu hälsar på mig alltid och människorna som omedvetet ser mig och både ler och observerar mig. Och tjejen som jobbar på det nya gymmet, hon skiner alltid upp när hon ser mig och småsnackar innan jag beger mig in i omklädningsrummet för att byta om. Folket på Millennium, som jag också på ett sätt växt upp med, som bemöter en med samma leende varenda gång man kommer ned. Det finns ständigt människor omkring mig som omedvetet gjort mina dagar något bättre, främlingar som bekanta. Trots att åren i Höllviken har varit tuffa och trots att det finns några människor med mindre välvilja, är Höllviken fylld till största del av glädje, kärlek och omtänksamhet. Folk tar hänsyn till varandra, ler åt varandra, nickar åt varenda främling och vi gör att inte bara vi blir bättre, utan byn blir bättre.  Och trots att byggnaderna ständigt blir "uppdaterade" och "mer modemedvetna" finns fortfarande charmen kvar och de gamla byggnader vi har kvar är det som påminner mig om det som var. Och det är det jag alltid kommer älska med det här. I guess .. It's home.

Jag känner studenten närma sig och erkänner att det är naturligtvis lite läskigt. Jag vet att detta alltid är mitt hem, men det betyder inte att det är här jag hör hemma. Så det gör ingenting att det är läskigt, för jag vet att oavsett vad jag finner så kommer det bli rätt för mig.. och.. samtidigt finns det alltid ett Hem för mig.

Jag tror det blir okej. Jag känner mig okej nu.

De gamla fina paret som alltid är på promenad.


En av Höllvikens vackra solnedgångar




Två av Millenniums härliga anställda



Och som jag sa.. Höllviken blir lite modefierat. Jag gillade verkligen det vi hade..
2002


2012


Men vi har fortfarande charmglimtar av det förflutna kvar..




Nu är kroppen helt slut och det är en dag till imorgon, så kanske får ni någonting fint då. Vi får väl se.

Natti

Det är Goa bekantskaper som infinner sig i mitt hem idag.. Både saknade gamla gudingar och nya bekantskaper! Klockan är inte tolv och Snygge Padde börjar redan sluddra;) kvällen blir bra och snart är det dags för utgång. Vi ses i dimman!

Välkommen hem älskade Zacke!

Att vakna tidig morgon är det värsta som finns. Min kropp var för första gången i djup sömn och vaknar först fem minuter efter att alarmet börjat ringa. 06.30. Bah. Vill inte vill inte. Täcket skriker värme. Golvet skriker kyla. Är så trött att inte ens smink åker på,utan lite gammal mascara åker på. Gör ett prov på femton minuter under tiden jag hostar och snörvlar,läraren kommer med kaffe,lägger handen på pannan och säger att jag inte mår så bra. Jag bad om att få göra ett muntligt förhör. Han sa en annan dag.
Ah,prisa gud! Det finns underbara lärare. Men inte nog med det. Fick ju sitta i 50 minuter och vänta på nästa lärare. Slutligen satt vi och prata svengelska. Killen framför mig frågade mig om mitt projekt och var så oerhört imponerad att han gav omedvetna komplimanger. Jag log nog sådär halvgenerat. Inte för att han märkte det. Vi pratade vidare och kom in på hans projekt. Det första han sa var "Jag tänker aldrig någonsin skaffa ett jobb där jag behöver gå i kostym".. Mitt stora leende blev svar nog. Jag gillar killen redan! Det visar sig att killen är sportintresserad. Han har alltid velat bli idrottslärare eller sjukgymnast - någonting där han inom sport kan hjälpa folk läka och så att han kan informera allmänheten. Jag blev allt mer och mer imponerad. Hade jag av första intrycket fått gissa,hade jag inte gissat på sport. Han kom in i slitna jeans,en snygg tröja och ett par stora kängor. Han hade sovit två timmar sa han,men jag tyckte han såg mäktigt snygg ut för det. Haha,återigen.. Inte för att han märkte att jag kolla.
När vi var färdiga med Isabel gick vi ut gemensamt och han påpekade att jag var lik någon.. Enda skillnaden var att hon är otrevlig.. Jag,sa han, är väldigt trevlig. Erkänner att jag smålog men gav en comeback om att jag säkert kan va otrevlig men han svarade bara "Du?" och tittade på mig och log. "De tror jag inte". Haha. Erkänner väl att små främlingar kan göra ens dag ändå. Vi skildes åt efter lite prat om min brutna rygg och nu sitter jag på en iskall buss och längtar efter att få komma hem. Beroende på att jag inte mår alltför bra tänker jag skippa träningen idag så att jag kan gå ut ikväll.. Men det tas igen på senare dar!

Det är fredag! Heeelg! Njut och ha det bra mina kära vänner.

Hahahah,och jag bjuder på en grinig,ball ögd tjej idag!

.. Hade jag vanligtvis sagt, men när jag kom möttes jag av mörker och ett iskallt hem. Efter det väntade läxa som var omöjlig att ta in och jag undrar hur länge jag ska ta plats bland verkligheten jag inte riktigt hör hemma i.
Annars känns verkligheten ganska bra. Att få ha hemma Zacke och spendera tid ihop innebär att jag kommer få spendera mer tid med en människa som på väldigt långt avstånd, verkligen har brytt sig. Samtidigt hoppas jag att jag bit för bit kan få återgälda Lukas för allt han gör för mig.

Sängen är kall, men den kallar. Imorgon är jag tillbaka i verkligheten då jag har både prov och redovisning och därefter blir det ett långt härligt träningspass på gymmet för att ta ut all ilska från kroppen. Bra terapi det där!

Men sedan är det ju helg trots allt.. och under helgen får man ju tillfälle för ett och annat, och redan imorgon väntar Mille by night med ett gäng goa killar!

I'll see yaa tomorrooow, when It's pardeey tiime.

Natti natti

Att vakna på hotellet var lite mindre roligt när näsan var heltäppt och halsen halvt svullen,men Goa skratt kom fram ändå och vi snoozade på grund av det lite för länge. När man drar bort gardinerna möts man av den vackraste synen.. Lager med snö och rent av vitt överallt. Allting lyser vackrare än allt annat. Nu när vi kör lägger man verkligen märke till hur vackert är.. Gamla byggnader och hus vars belysning snöatsöver lyser varmt igenom och stora gröna granar böjer sig i form efter lagerna med snö. Istappar hänger längs husens toppar och här.. Här är det fortfarande jul på riktigt.

Det är otroligt att allting kan vara så olikt Skåne. Och att allt verkar vara så mycket mysigare på andra ställen. Jag har aldrig sett såhär mycket snö bortsett från när jag åkte skidor.. Så att få Zacke att lämna ett sådant här ställe förstår jag är svårt.. Men nu sitter han i bilen med frukost i handen och har riktningen mot Skåne. Det ska bli skönt att äntligen få ha honom trygg och nära.

Men jag vet. Hade jag fått chansen , ' hade jag nog också stannat.

Nu är vi åtminstone påväg hem och har fått tillfälle till att komma bort från verkligheten och livet, människorna och all dess innebörd. Ibland kan en liten tur som denna räcka för att man ska komma bort från allt och skapa lite styrka inom sig själv.

Också fick jag ju tillfälle att spendera tid med mina fantastiska pojkar. Och mycket tid,har vi äntligen framför oss.

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_187395061.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_187395066.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_187395071.jpg" class="image">

Vi är lite mer än halvvägs igenom. Vi har passerat vackra snöbelagda landskap som glittrat av solen, vi har åkt igenom snöblask och åkt igenom Stockholm och vinkat av Globen. Nu är vi i Uppsala och äter lunch på Ikea med 40 mil kvar att köra.

Musiken är mysig,skämten är många, videoklipp spelas och vi njuter av att bara spendera tid ihop. Eller ja,jag iallafall.

Nu har jag fått mig två timmars sömn och lite ny energi så den sista resan under mörkrets väg ska bli supermysig:)

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_187277018.jpg" class="image">

Då kör vi en oväntad roadtrip till Norrland med stop under natten på något mysigt hotell.

Skönt och komma iväg och bara njuta av bra musik och härligt sällskap.. Sen älskar jag ju att åka bil.. Men jag tycker lite synd om Lukas som behöver köra den;) hahah!

Roaaaadtriiip!

Det finns dagar då vi rent av utflippat skrattar och stojjar om saker som ingen skulle förstå. Eller då vi rapar och fiser på ett sätt vi inte längre lägger märke till. Oavsett vad vi gör är vi lika bekväma och hur knäppa vi än är lyckas vi skratta på vårt helt egna sätt. Vi gör saker mot varandra som ingen annan förstår och vi pratar om saker och ting på ett sätt jag aldrig pratar med någon annan. Och idag har vi haft just en sådan dag.

Då det börjat med att jag haft mina väggar och du utan att säga någonting om det rentav tar ned dem genom att sitta med ditt världssöta uttryck då du säger "oh jag bara babblar jag".. Också ser du sådär oskyldig ut att jag bara vill fnittra. Och sedan är vår dag igång.. Och på ett par timmar har vi skrattat, ironiskt gjort narr av varandra och slutligen sett en film som påverkar oss båda. Och nu.. Nu sitter vi som vanligt med musik som är så viktigt för oss båda. Vi behöver inte säga någonting. Utan det räcker med att vi ser på varandra för att Veta exakt vad vi känner.

Och det finns dagar.. Då jag undrar hur en sådan liten kropp kan ha ett sådant stort hjärta. Men jag inser att det inte är kroppens storlek som avgör storleken på ett hjärta,utan känslorna i det. Och känslorna du har i ditt är.. Något jag inte finner ord för.

Just nu sitter du och skriver i vår bok.. Vår bok som är fyllda av sidor med våra känslor.. Vår vackra bok som kommer följa oss livet ut. Oavsett var vi är har vi alltid boken för att påminna varandra om hur mycket vi älskar varandra.

För dig Josefin.. Dig älskar jag på ett sätt jag inte älskar någon annan.

Och jag kommer alltid älska dig. Mer än du vet om.

Mitt hjärta. Min tingeling.
Varje dag,varje sekund,livet ut.