In the land with the music, the friends and the snow
0kommentarer
Att gå längs Höllvikens gator är idag något likt en värld av Narnia. För tillfället är himlen i samma färg som färgen på snön och det ligger ett något dimmigt lag i luften. Det känns som när man står på toppen av en kulle med skidorna på. Man är fullt påklädd, det är iskallt och när man står däruppe är luften komplett klar, kroppen tar ett djupt andetag och känner kylan dras igenom kroppen, ned till ryggen och ned till tårna. Så är det nu. Nästan. När jag går längs gatorna hör jag nästan ljudet av Narnia, den fantastiska musiken och känslan när man gick igenom den där garderoben. Jag som älskar vinterland är lite löjligt fantasifull där. Men jag älskar det.
Dagarna som går är annorlunda. Mitt liv är annorlunda. Det börjar för någon anledning forma sig på ett sätt jag inte var beredd på och ändå känns det okej.
Jag stod i omklädningsrummet häromdagen och hade fångat på mig 30 olika plagg,och jag gillade vartenda ett av dem. Amerikanska flaggor, alla på olika sätt. As coola tröjor och as snygga byxor, allihopa så rätt för mig. Men efter att jag provat var och ett av dem.. och insett att inte nåt av dem sett bra ut på mig.. tog det inte lång tid innan alla ord jag någonsin blivit nedtryckt av drog sig in på mig. Smäll efter smäll blev bara tydligare och jag kände mig som den boxningssäck jag en gång varit. Slutligen kom det ögonblicket det slutade och det blev tyst och det enda som fanns var jag och min blick i spegeln. Och jag kände att jag inte var jag. Jag var distanserad och kände mig själv utanför, som att jag inte hörde hemma i denna kroppen. Och att känna sig så långt från sig själv är nog det värsta där är. Och det tog sin tid. Timmarna gick. Tårarna föll. Plagg efter plagg, fortfarande med samma tomma blick. Ut och in igenom affären. Mamma hållandes i handen. Sista affären. Och efter många om och men, åkte den sista tröjan på och de sista jeansen på .. och plötsligt såg jag mig själv i spegeln och plötsligt insåg jag.. att jag ser inte bortom mig. Jag ser mig. Tröjan satt som den skulle. Jeansen satt som de skulle. Och jag.. Jag såg glimten i ögat igen. Jag var svag. Jag föll samman. Jag kanske behövde det. Jag har tränat så hårt de senaste dagarna och kämpat så hårt för att känna att det blir bättre, men inte sett resultat av det och kanske därför, detta tog så hårt. Kanske detta tog så hårt för att jag skulle ta emot, fånga mig själv med samma kraft jag hade den dagen mobbningen blev som tuffast. Kanske, jag behövde detta för att ta steget bortom den jag varit och ta vara på den jag idag är. Den jag formas till att vara.
Innan har jag inte velat gå ned i vikt, jag har inte velat bli vacker för att någon annan ska se mig, jag vill inte gå ned i vikt för att få någon att älska mig. Men nu.. Nu gör jag det för att älska mig själv.
Make a plan.
Set a gole.
Work toward It.
Jag har insett, de senaste veckorna, att trots att jag varit mer ensam än någonsin, har jag haft människor närmare mig är någonsin. Det har funnits människor som alltid haft stor betydelse för mig, människor jag respekterat och älskat, vars liv jag varit delaktigt i och vars liv jag öppnat upp för dem. Men vid allt för många tillfällen har jag sagt att jag inte känner att jag hör ihop med dem. Ibland händer saker och ting som blir avgörande. Och ibland.. Blir det inte som man ville att det skulle göra. Men det är i dem avgörande stunderna det visar sig vilka som känner en.. och vilka som tror sig känna en. I slutet av detta.. oavsett hur det blir.. vaknar man vid något tillfälle till och säger "Okej. Då känner dem inte mig som jag trodde de gjorde" .. Sedan stänger man det kapitlet och påbörjar ett nytt.
Och i det nya kapitlet börjar jag känna något helt annat. Det är andra människor, vars leende jag ser på och känner mig lycklig av. Människor vars omfamning jag blir trygg och älskad av. Människor vars ord jag blir upplyft av. Människor som visar sig älska mig, som jag är. Som beundrar mig för den jag är. Människor som förvånar mig med saker de ser, människor som förvånar mig med allt de ger. Och det som förvånar mig mest.. är hur jag går från att vara tänksam och tveksam, till att vara säker och komplett trygg. Människor som gör mitt liv bättre.
Kanske livet innehåller färre människor, men bättre människor.
För första gången någonsin är jag medveten om att jag är mer ensam än någonsin, men trots det är jag mer trygg än någonsin. Och mindre ensam än någonsin. Känslan är oförklarlig, men absolut fantastisk.
Med livets nya kapitel handlar det inte längre om kvällar med mig själv, med te, böcker och ensamma stunder. Utan med eftertänksamma serier, morötter, musik och besök. Dagarna går undan med skoldagar, uppgifter och jobb. Och helgerna efternjuts av god mat, goda drinkar och gott humör.
Millennium förra helgen var helt fantastiskt. Mitt lilla "hus" var fyllt av pågar som kom på besök. Vi drack så att det var precis lagom tills vi skulle gå, musiken var i fullgång.. Det blev rent av allsång av killarna vartenda gång en backstreet boys låt kom på .. Westlife kom igång eller någon sorts disney låt. Haha, känslan var underbar och jag njöt av gott sällskap, levande musik och glada människor. Innan klockan slagit tolv sjöng Padde falsksång under fyllans slag och vi andra jublade uppmuntrande hela kvällen lång. Zacke uppmuntrade mig ständigt med fina kommentarer och fick mig att sjunka under jorden och gjorde mig samtidigt så mycket gladare. När alla bekanta och obekanta tagit sig till Millennium stod vi redo i baren, hällde i varandra ubåten och dansade vilt. Människorna omkring oss var glada och underbara, kramgoa och glädjefyllda. Musiken spelade allt fler mixade klassiker och vi for igång med både rejäla danssteg och fistpumps. Haha, allt som allt var kvällen verkligen lyckad. När klockan slagit halv fyra och termometer sjunkit till -16 stod jag ute i tights och klänning, i väntan på mina kära oplanerande vänner och bekanta töser. Kvällen var så allmänt lyckad och vi kände allihopa en lycka som bara väntas på att få upplevas. Och det ska upplevas igen!
&' det upplevdes igen. Efter en annorlunda förfest var vi äntligen ute på Malmös gator, ett gäng på elva personer, alla med glada miner och dansglada kroppar. Oförväntat for jag in i en killes kropp och fick en omfamning som inte bara fick mig att gråta, men skratta. Chockerad fortsatte kvällen och väl inne på Happy mötte vi massvis av bekanta, dansade så att vi svettades och bjöds på massvis med shottar. Drama utlovades såklart och efter många minuter i chock och ledsamhet togs jag tillbaka till banan och vi kom igång med danssteg ingen visste vi kunde utlova. Dansgolvet blev alltmer tomt vid kvällens slut, men det var inte förrän den sista minuten vi verkligen begav oss ut. Kyssarna blev uppmärksammade, danserna blev extrema, alkoholen perfekt och människorna var bäst. Allting går så smidigt, så glädjefyllt och slutar innan allt går över styr.
Som jag sa så formar livet sig.. och just nu kan det inte vara bättre.
Det finns saker jag saknar och det finns saker jag kommer att sakna. Och det är därför det kallas minnen. Så det är helt okej.
För nu har jag någonting nytt att älska, någonting nytt att skapa.. och nya minnen att minnas.
Jag är någonstans där jag ska vara.
Dagarna som går är annorlunda. Mitt liv är annorlunda. Det börjar för någon anledning forma sig på ett sätt jag inte var beredd på och ändå känns det okej.
Jag stod i omklädningsrummet häromdagen och hade fångat på mig 30 olika plagg,och jag gillade vartenda ett av dem. Amerikanska flaggor, alla på olika sätt. As coola tröjor och as snygga byxor, allihopa så rätt för mig. Men efter att jag provat var och ett av dem.. och insett att inte nåt av dem sett bra ut på mig.. tog det inte lång tid innan alla ord jag någonsin blivit nedtryckt av drog sig in på mig. Smäll efter smäll blev bara tydligare och jag kände mig som den boxningssäck jag en gång varit. Slutligen kom det ögonblicket det slutade och det blev tyst och det enda som fanns var jag och min blick i spegeln. Och jag kände att jag inte var jag. Jag var distanserad och kände mig själv utanför, som att jag inte hörde hemma i denna kroppen. Och att känna sig så långt från sig själv är nog det värsta där är. Och det tog sin tid. Timmarna gick. Tårarna föll. Plagg efter plagg, fortfarande med samma tomma blick. Ut och in igenom affären. Mamma hållandes i handen. Sista affären. Och efter många om och men, åkte den sista tröjan på och de sista jeansen på .. och plötsligt såg jag mig själv i spegeln och plötsligt insåg jag.. att jag ser inte bortom mig. Jag ser mig. Tröjan satt som den skulle. Jeansen satt som de skulle. Och jag.. Jag såg glimten i ögat igen. Jag var svag. Jag föll samman. Jag kanske behövde det. Jag har tränat så hårt de senaste dagarna och kämpat så hårt för att känna att det blir bättre, men inte sett resultat av det och kanske därför, detta tog så hårt. Kanske detta tog så hårt för att jag skulle ta emot, fånga mig själv med samma kraft jag hade den dagen mobbningen blev som tuffast. Kanske, jag behövde detta för att ta steget bortom den jag varit och ta vara på den jag idag är. Den jag formas till att vara.
Innan har jag inte velat gå ned i vikt, jag har inte velat bli vacker för att någon annan ska se mig, jag vill inte gå ned i vikt för att få någon att älska mig. Men nu.. Nu gör jag det för att älska mig själv.
Make a plan.
Set a gole.
Work toward It.
Jag har insett, de senaste veckorna, att trots att jag varit mer ensam än någonsin, har jag haft människor närmare mig är någonsin. Det har funnits människor som alltid haft stor betydelse för mig, människor jag respekterat och älskat, vars liv jag varit delaktigt i och vars liv jag öppnat upp för dem. Men vid allt för många tillfällen har jag sagt att jag inte känner att jag hör ihop med dem. Ibland händer saker och ting som blir avgörande. Och ibland.. Blir det inte som man ville att det skulle göra. Men det är i dem avgörande stunderna det visar sig vilka som känner en.. och vilka som tror sig känna en. I slutet av detta.. oavsett hur det blir.. vaknar man vid något tillfälle till och säger "Okej. Då känner dem inte mig som jag trodde de gjorde" .. Sedan stänger man det kapitlet och påbörjar ett nytt.
Och i det nya kapitlet börjar jag känna något helt annat. Det är andra människor, vars leende jag ser på och känner mig lycklig av. Människor vars omfamning jag blir trygg och älskad av. Människor vars ord jag blir upplyft av. Människor som visar sig älska mig, som jag är. Som beundrar mig för den jag är. Människor som förvånar mig med saker de ser, människor som förvånar mig med allt de ger. Och det som förvånar mig mest.. är hur jag går från att vara tänksam och tveksam, till att vara säker och komplett trygg. Människor som gör mitt liv bättre.
Kanske livet innehåller färre människor, men bättre människor.
För första gången någonsin är jag medveten om att jag är mer ensam än någonsin, men trots det är jag mer trygg än någonsin. Och mindre ensam än någonsin. Känslan är oförklarlig, men absolut fantastisk.
Med livets nya kapitel handlar det inte längre om kvällar med mig själv, med te, böcker och ensamma stunder. Utan med eftertänksamma serier, morötter, musik och besök. Dagarna går undan med skoldagar, uppgifter och jobb. Och helgerna efternjuts av god mat, goda drinkar och gott humör.
Millennium förra helgen var helt fantastiskt. Mitt lilla "hus" var fyllt av pågar som kom på besök. Vi drack så att det var precis lagom tills vi skulle gå, musiken var i fullgång.. Det blev rent av allsång av killarna vartenda gång en backstreet boys låt kom på .. Westlife kom igång eller någon sorts disney låt. Haha, känslan var underbar och jag njöt av gott sällskap, levande musik och glada människor. Innan klockan slagit tolv sjöng Padde falsksång under fyllans slag och vi andra jublade uppmuntrande hela kvällen lång. Zacke uppmuntrade mig ständigt med fina kommentarer och fick mig att sjunka under jorden och gjorde mig samtidigt så mycket gladare. När alla bekanta och obekanta tagit sig till Millennium stod vi redo i baren, hällde i varandra ubåten och dansade vilt. Människorna omkring oss var glada och underbara, kramgoa och glädjefyllda. Musiken spelade allt fler mixade klassiker och vi for igång med både rejäla danssteg och fistpumps. Haha, allt som allt var kvällen verkligen lyckad. När klockan slagit halv fyra och termometer sjunkit till -16 stod jag ute i tights och klänning, i väntan på mina kära oplanerande vänner och bekanta töser. Kvällen var så allmänt lyckad och vi kände allihopa en lycka som bara väntas på att få upplevas. Och det ska upplevas igen!
&' det upplevdes igen. Efter en annorlunda förfest var vi äntligen ute på Malmös gator, ett gäng på elva personer, alla med glada miner och dansglada kroppar. Oförväntat for jag in i en killes kropp och fick en omfamning som inte bara fick mig att gråta, men skratta. Chockerad fortsatte kvällen och väl inne på Happy mötte vi massvis av bekanta, dansade så att vi svettades och bjöds på massvis med shottar. Drama utlovades såklart och efter många minuter i chock och ledsamhet togs jag tillbaka till banan och vi kom igång med danssteg ingen visste vi kunde utlova. Dansgolvet blev alltmer tomt vid kvällens slut, men det var inte förrän den sista minuten vi verkligen begav oss ut. Kyssarna blev uppmärksammade, danserna blev extrema, alkoholen perfekt och människorna var bäst. Allting går så smidigt, så glädjefyllt och slutar innan allt går över styr.
Som jag sa så formar livet sig.. och just nu kan det inte vara bättre.
Det finns saker jag saknar och det finns saker jag kommer att sakna. Och det är därför det kallas minnen. Så det är helt okej.
För nu har jag någonting nytt att älska, någonting nytt att skapa.. och nya minnen att minnas.
Jag är någonstans där jag ska vara.
Kommentera