Missnorman

Åh, jag vet inte riktigt vad som händer med dagarna. Trots att jag har så mycket tid med mig själv så har bloggen försvunnit totalt ur min existens..

Jag har nya vänner som jag alltid avslutar dagarna med.. Genc dans och Achmeds röst ger ett lugn i kroppen som gör att man känner sig fulländad när man träffat dem.. och Steffie, hon gör ens dag genom att vara den hon är.

Solen har börjat skina, så det har varit mycket plats i solen.. men som vanligt börjar det dra över moln över Höllviken igen så snart kan man väl ligga inne och mysa till en film igen..

Jag får uppdatera i dagarna.. Just nu.. är livet bara som det är. Normalt.

Man går till skolan, man gör sina läxor, jag går på möten, jag äter och rör mig, sover och träffar mina vänner.. Det är så normalt som det kan bli.

Det ända som känns annorlunda är hur nära framtiden känns..
Hur jag redan nu kan planera, att jag ett år från nu, inte längre sitter här..

Hoho, spännande..

Sov gott.

L.

Ni vet de där dagarna då alla ens vänner skriver långa sms om hur rolig kvällen ska bli.. eller då de sitter och diskuterar outfits och shoppingrundor.. eller då de just skryter om hur rolig en kväll varit.. Det är de tillfällena jag känner att jag inte alls hör hemma bland dem.

Det är så hemskt att säga, för jag älskar mina vänner och ja, jag är så otroligt glad över att jag hör dem. Men jag har alltid haft tillfälliga vänner. Vänner som för en eller annan anledning försvunnit och de flesta av dem har inte riktigt haft en anledning, medan vissa säkerligen har dem.. men det kanske är därför jag antingen ger för mycket av mig eller alldeles för lite av mig.. för plötsligt är dem borta.. och jag vet att jag idag, försöker ge så mycket jag kan av mig själv medan jag samtidigt håller mig på ett sådant extremt avstånd.

Jag vet inte vad jag gör fel eller vad som blir fel, men plötsligt .. så finns inte längre samhörigheten.

Hur länge ska jag vara den som försöker..? Och hur länge ska detta pågå?

Handlar det om alla andra eller enbart mig själv?

Så många frågor vars svar jag inte vet hur jag ska finna.

Påväg till påskmiddag hos farfar.. Hoppas ni alla har en mysig påsk! Njut av vädret och era nära och kära!

xoxo.
L.

People die. Life change.

Or does it?

I see life.

I go up, every morning and meet the same faces on the bus every day - with the same expression - on the way to the same place as always, their school and their jobs.

I see people and I wonder how they feel about going to a job they hate everyday instead of living a life in a special way before they die.

I know life is impossible without money, and for that you need a job and for that you need knowledge.

But is that all there is?

School - job - money - death.

What about life?

What about interest?

What about gifts?

What about the special thing every single person has, what about the mark wer are supposed to leave in this world?

Why live a life if it is not fullfilled?

I think about Amanda, 17 years old... and no longer alive.

Abbreviated on life, dreams, interest.. Shorten for her purpose.

Everyday I wonder, If she would have survived... would she countinued a normal life with knowledge that hers or anybodyelses life could end tomorrow?

I see the pictures of Amanda, with the wide smile - always giving so much for herself and .. I feel good knowing that she lived a life with so much happiness.

But I wonder If she got to do everything she wanted to ..

Because I see people around me, everyday ..

People that are depressed, people that have secrets, people that are cheating against their loved once, people who are lying, people who are lonely. Everyday I see people who feel that they do not belong..

They haven't found their purpose.

And all these people.. what are they supposed to do?

Are we going to go to school and get knowledge everyday when we can die tomorrow?

Are we supposed to put our dreams on hold, until we are old enough?

What if we die before that!
What if, we die!

What if you, me, or somebody else dies before that!

What are we gonna do then?

I know what we are gonna do ..

We do what we always do ..

We countinue living.

We don't see the porpuse, it effects us.. but yet we move foward.

And I cant deside.. If that is a good thing or a bad thing.

I just wonder what is worth the most..

I don't know.

I don't know what to do.

Because no matter what, life continues..

Time passes, even by the times it seems like it goes to slow, or even the times when it feels like it's running away.

It passes at the moments we think is impossible, when the world is stoping.

Because in that moment, It Is only Impossible for you..

The others, keep moving. The earth keep spinning.

The sun always comes back. The stars always bright on us. And the moon are always there, clear .. or hidden behind the clouds.

We are all living souls, we are different, we get brought to this world as an original , we live as only we can, and we die as ourselves.

There is only one of you, and there is only of me.

We are all uniqe.. We all have a purpose.

These five steps come to me all the time.

Denial. Anger. Bargaining. Depression.

and last.

Acceptance.

It's always there.

And why?

Obviously.. because everything is supposed to leave a mark, a reminder, a change.. Maybe.. It's supposed to give us a purpose.

 

Skrivet av; Louise Norman

Nu ligger jag i sängen ,efter att ha spenderat en hel dag med mig själv. Och vet ni vad jag gör?
Lyssnar på Tokio Hotel.

Och när jag ligger här och lyssnar så vet jag att dem räddade mig, under sådan lång tid. Jag hade en passion för dem som jag hade för väldigt få saker.  &' efter alla år lyckas jag på två sekunder, finna tillbaka till den känslan jag hade när jag förälskade mig i detta bandet, den känslan man hade så fort en ny låt kom ut, när man höll deras nya album i handen.. Eller när man bidrog till deras skapande. Det bästa ögonblicket jag var med om var när en tjej som var på koncert i Tyskland ringde mig under min favorit låt."By your side".. Jag och mamma satt i soffan och det ringer.. och trots allt brus och allt skrik hör jag Bills genomskärande röst och på mindre än ett ögonblick rann tårar längs mina kinder medan jag log brett. Och jag kände känslan - jag kände hur ögonen glittrade, jag kände hur jag älskade det.. Min gnista var vid liv.  Mamma grät också, hon grät av lyckan hon såg när jag kände så mycket.. Så mycket på grund av ett band, en grupp.. Fyra människor. Jag hamnade aldrig på en av deras koncerter,trots tre bokningar och trots så många år av kärlek.. stod jag aldrig framför dem, inte ens när dem besökte Sverige... Och ja, jag ska inte säga att det inte är ledsamt. För jag önskar att jag hade fått stå där, men nu kan jag älska dem, på mitt eget sätt, som jag alltid gjort och kanske avsluta mitt kapitel med dem en dag när jag springer på deras spelning igen...  Men jag kan ju säga såhär, vad folk än säger.. Så har jag en koppling till dem som jag aldrig haft med ett band förut.. och när jag lyssnar på texterna än idag, så förstår jag precis varför.

För mig, är dem föralltid heliga. 

Jag såg en intervju på tv igår, om en kvinna som varit kidnappad under 6,5 år. Hennes barn var då 13 och 16 år gamla. De två första dagarna var fyllda av hopp, men de följande var ren tortyr. Efter 1 år kom första livstecknet i en video. Sedan var det tyst. Ytterligare ett år senare kom ännu en. Och ett och ett halvt år senare kom det sista livstecknet. sedan var det tyst.

När hennes dotter kom upp på scen och berättade hur hon levde vidare.. Hur hon fasade varenda dag för vad hennes mor utsattes för, fasade för tanken på att hon var död och fasade för tanken på vad som skulle hända så visste hon att hon aldrig skulle kunna gå vidare. En av hennes vänner hade sagt.. "Detta är inte som döden, då man inte vet" och just i det ögonblicket hade hennes värld rasat. Hon visste inte hur hon skulle gå vidare. Hur lever man vidare utan ett livstecken från sin mor?

Hon var tvungen. Det var vad hennes mor hade velat.
Men trots när hon försökte, när hon gick och mötte pojkarnas blickar och kom in i tonåringarnas problem så var hennes känslor så distanta att hon inte kunde finna någon att ta nära sig. Så så fort hon mötte blicken på pojken som såg henne, såg hon bort igen. Hon gav upp direkt.

Efter ett x-antal år kunde hon inte sitta och försöka leva sitt vardagliga liv, så hon började slåss för sin mor. För sin mors frihet. Och plötsligt fann hon passionen i livet. Då hittade hon någon, någon hon hade möjlighet att älska. Någon hon hade möjlighet att fortsätta se på.

Jag har lite av den känslan hon har.. När jag ser en kille, vars blick möter min och får mig att rodna.. så ser jag bort och låter chansen försvinna. Jag ger upp. Anser att jag direkt inte är bra nog för honom.

Och hur mycket han än ockuperar mitt huvud senare, så är det inget jag gör åt. Frågan är varför?
Jag har allt. Ett liv som jag borde vara mer tacksam över. Men jag vågar inte göra det till det bättre.

Så när jag ser denne någon, så ser jag bort.
Varför?

Det är oerhört irriterande och veta hur genomskinlig man är för sin omgivning. Hur de läser av en och lyckas lirka en runt sitt lillfinger på grund av det. Det är så oerhört irriterande att veta att man vill så väl, men att det ses som det motsatta. Det är jätte,jätte,jätte svårt att ha en omgivning man inte vet om man passar in i .. och det är ännu svårare att fortfarande vara sjutton när man enbart umgås med äldre.

Jag har sedan mina föräldrar skildes tagit hand lite om mig själv - jag har fixat och donat i huset, tvättat mina kläder, bott ensam hemma.. och ni vet, donat.. och inte bara dessa lätta grejer - utan det har varit psykiska påfrestningar som fått en att växa.. och när man då är mer mogen än de människorna i ens ålder.. och mer omogen än de äldre man umgås med.. så blir det en sådan knäpp kombination att det kraschar. Det är så fruktansvärt svårt.

Så försöker man göra det rätt för sig, man försöker vara bra nog, man vill så gärna vara alla till lags.. Man vill så pass mycket att man skrämmer iväg folk. Så har jag alltid varit.. och jag undrar hur länge jag kommer vara.

Hur slutar man?

Sov gott.

L.

Vilken galet bra avslutning på helgen.. Efter en packnings&städningsdag ringde mina goa vänner och bjöd med mig på grillning hos Helen och Linus. Blev riktigt god mat, en massssa skratt.. och ja.. Ni kan ju bara se bilderna för och förstå hur kvällen blev..

Haha.. Natti;)

Ah, helgen har varit bra. Fredagen var en stressdag, med mycket press och olycka. Men efter mycket hjälp blev det så bra och vi kom tillslut hem i tid för att kunna börja göra oss i ordning. Strandbaden var mindre roligt, men åtminstone värt ett försök. Nu vet man att det inte blir mer av det.

Lördagen har varit bra. Vi vaknade efter många timmars sömn och jag har mått bra hela dagen. När Josefin gått tog jag med datorn ut på verandan och satte mig i solstolen och började skriva. Timmarna gick och solen värmde längs hela kroppen. När jag äntligen blev färdig med den första texten satte jag datorn ifrån mig och lade filten över en liten del av min kropp och sov ytterligare ett par minuter. När eftermiddagen sedan tog sig in så satte jag mig i vardagsrummet och fortsatte på det jag skrivit. Timmarna gick och texten blev allt längre och längre. Jag kände mig allt mer och mer tillfredsställd och efter en hel dag av skapelse är jag komplett och fullständigt färdig.

Jag lät mig själv njuta av det jag kämpat för och belönade mig själv med en roadtrip med familjen som slutade med en glass och en liten godispåse.

Nu ligger jag i sängen och har skrivit ytterligare fyra timmar.. Det är otroligt. Skapelse är på gång.. och själen är i full glöd.

Nu väntar dock en lång natt med en bra film och sedan en jobbig söndag med framkallad ångest.

Sov gott mina kära läsare.

Vi hörs snart...

... to reality.

Det är så konstigt ibland.. När dagarna går förbi och man känner glädje över nyinköpta klädesplägg eller ett roligt samtal.. och man plötsligt får den där lilla örfilen.

Ja, ni vet i det ögonblicket ni känner hur det stelnar till och hur ni påminns om vilka ni är, om vilka känslor ni är vana vid. Ni har glömt bort dem, om så för bara några dagar.. och nu.. Nu är dem tillbaka. På grund av en enda person. Eller på grund av ett enda ord.

Det finns vänner till mig som inte riktigt vet när jag reagerar på ett sätt som inte alls har med dem och göra egentligen ,utan helt och hållet mig själv. Ett av de ögonblicken hände nyss.. Jag ringde .. och han sa "Du vet att jag sa att livet hade något som gör det mycket, mycket bättre?" Jag svarade tyst "Ja".. och han fyllde med hes röst.." Jag är med henne nu.." och jag förstod vad han mena. Och jag kände direkt av den där saknaden jag så länge rymt från. Eller jag kanske inte borde säga rymt från, utan jag kanske borde säga.. den där saknaden jag inte haft på ett tag.

Och jag kom på.. Att jag är inte den där för någon. Jag har aldrig varit.

Och jag vet att så många av er himlar med ögonen nu. Jag är bara 17 år.. Jag är ung och har hela livet framför mig. Men den större delen av mitt liv går ut på kärlek, går ut på att finna den andra delen av sig själv.. och när man påminns om hur länge man varit ensam .. och hur länge man kan vara.. Puttas man rakt in i väggen och överväldigas för ett ögonblick.

Det blir bättre sen.. Ja.. Det blir bättre sen..

För er som ville tog jag ett par snabba bilder idag på kläderna jag och Helen köpte igår.. Ni får se när man är vidgjord och smyckad på fredag, men här har ni åtminstone en liten förhandstitt..

Lägger mig i sängen och har Harry Potter-maraton.. Har inte bestämt mig för hur morgondagen ser ut..

G'night.

När timmarna började närma sig lunch gäspade hon missnöjt. Hon hade slumrat till och hennes buss skulle gå om tjugo minuter. Hon reste sig hastigt från sängen och drog på lite rouge på kinderna innan hon tryckte på den tjocka halsduken runt halsen. Vädret var fortfarande underbart. När hon kollade på klockan såg hon att det var en kvart till bussen gick, så hon lättade på stegen och bestämde sig för att ta bussen från en busshållsplats längre bort. Medan hon gick hörde hon dundret från bilarna, alla de pratande individerna och naturens sång, medan andra örat fylldes av Orchards music - med mjuka toner från alla möjliga instrument.

När hon kom till busshållsplatsen såg hon en kvinna hon snabbt kände igen. Hon stannade till och var inte riktigt säker på vad hon nu skulle göra. Kvinnan hon såg var mamma till en pojke som nyligen avslutade sitt liv.. Det har varit så svårt för oss alla och hur mycket man än velat och hur mycket man än tänkt på dem.. så har man inte velat påminna.. Men istället för att springa vidare så tänkte jag på vad jag hade velat.. också gick jag fram och gav henne en kram. Jag iaktog hennes reaktion och trots att det är så svårt, så tror jag att det är glädjande för henne att få känna värmen och omtanken. Vi pratade länge, till och med hela vägen in på bussen. Det kändes bra. Som att en viss börda och nervositet man haft lagt sig. Och tankarna ändras på ett sätt, man får så mycket mer.. Respekt. Man känner så mycket mer styrka i familjen. Och trots att det är svårt - alltid, att påminnas dagligen och att leva med den.. sorgen.. så är det människor i omgivningen som gör så mycket. Och hur svårt det än är för oss att veta hur vi ska bemöta, hur vi ska göra.. så tror jag inte att det någonsin finns någon som har emot en kram.

Medan hon fortsatte med lugna steg igenom den stora staden njöt hon på ett väldigt annorlunda sätt. Hon brukade inte njuta av Malmö, speciellt inte på grund av all bullrande trafik.. Men nu beundrade hon de höga byggnaderna och de mysiga gatorna. Hon lade märke till alla småbutiker som hon vanligtvis inte ser och tog sig tid på att titta runt. Hon lyfte upp sin kamera för att ta en bild på en vacker byggnad när kameran lyste "Inget minneskort". Hon suckade besviket och lade ned den igen.

Mindre än en timme senare hade Helen gjort henne sällskap. De vandrade igenom affärer och provade efter många tittningar vars två plagg. Och jodå.. Visst fanns det en match. Hon hittade en klänning och jag fann ett linne att ha till på fredag. När vi sippat igenom fler affärer tog vi bussen till Entré och det tog inte lång tid förrän vi stod på Newyorker och drog på oss plag.. Eller inte jag.. Men Helen. Haha, efter att jag funnit ett plagg kommer Helen med fyra.. och det räckte inte.. När jag stod i omklädningsrummet kom hon med tre till.. och bara ett till som jag skulle prova. Men övning ger färdighet. Efter många provningar fann jag ett par jeansshorts och en bulero som jag kunde ha över linnet jag hittat. Perfekt outfit till på fredag - lagom varm,bekväm och välkomnande våren. Jag log nöjt till Helen många gånger om. Var det någon som kunde så är det hon.. Magikern, min egen stylist som även ska fixa mitt smink på fredag... Nu är det bara håret som ska fixas.. Hmmm.. Där tror jag Steffie är magiker number 1 alltså. Haha, får se hur de blir dedär..

När vi väl var färdiga såg jag att Helen gick med tunga steg och trötta ögon, så vi gick emot bussen och fick äntligen hem henne. Det tog inte lång tid innan Helens ögon slocknade, så jag mös av bussturen hem med musik i öronen.

Väl hemma var det inte prat om att ta det lugnt, utan det blev en fortsatt resa till salongen där mamma och jag gjorde en timmes städning. Det är inte lätt, när man väl kommer igång är det supersvettigt. Så när jag kom ut därifrån och hade börjat komma igång, var adrenalinet långt ifrån nere..

Hon såg sig om i sin garderob och drog en "Oh-goood".. blick över sin garderob. Hälften av pappas garderob hängde på mitt ställe samtidigt som skräp låg över golvet. Så efter att ha sparkat undan allt som behövts och tryckt bort pappas kläder så långt hon kunde, drog hon ned varenda plagg hon ägde på golvet och hängde och vek det tills varenda lilla del blev sorterad. Och efter bara ett par minuter stod hon och beundrade sin någorlunda rensade och rena garderob. Men hon kunde ju inte sluta där..

Hon drog ut byrån, soffan och sängen och satte dem i mitten av rummet. Tvn föll från byrån med en hård duns i golvet och både pappa och lillebror kom farande i oro. Sedan fortsatte hon möbleringen. Byrån hamnade i mitten av rummet, och sängen i samma hörn - bara det att hon lade den på ett annat håll också fick soffan sättas intill. Det blev trångt.. Men ändå mysigt. Men för tomt. Så hon sprang ned i tvättstugan och sökte tills hon fann en kort och någorlunda ren matta som hon lade i mitten av rummet. Och det blev nästan perfekt. Fortfarande mycket space, men så vände hon på den tanken och kom på att så mycket rum kan få henne mer avslappnad - mer.. nåbar.. Det får den trånga känslan av stress och ångest att försvinna.

Så för att fullända all den fiffighet hon använt sig av under dagen bestämde hon sig för att sätta på ett meditationsprogram och långsamt låta sin kropp koppla av och somna in..

Sen kommer det ju en dag imorgon också..

Så sov gott.
Vi hörs då:)

Louise.



(Före - ursäkta röran!)


(Efter)

Den ljusa springan trängde in genom gardinen och lade sig starkt över hennes ansikte. Hon suckade och vände sig ljudligt om tills hon låg med huvudet intill väggen och med täcket över huvudet. Hon blundade, men visste att det var försent. Den lilla strimman av ljus hade fått dagen att börja. Hon reste sig och drog upp rullgardinen. En gigantiskt skinande sol kom henne till mötes. Hon cheesade med ögonen och suckade högt trots att hon kände sig glad inombords. Det var sol. Och klockan var bara sex.

Hon öppnade fönstret och möttes av den varma brisen samtidigt som solens strålar värmde i ansiktet. Fåglarnas kvitter sjöd över sjögränd i en mjuk stämma samtidigt som växternas färg började komma fram. Blommorna börjar blomma, träden börjar knoppra och gräsmattorna börjar bli gröna. Vårt gigantiska träd ser till och med extra grönt ut.

Våren är kommen.

Hon log.

Äntligen.

Nu börjar hennes dag och hon har fullt med planer.

Dem får ni veta mer om senare..

L.

Idag fyllde min fina tjej 18. 18 fria år.

Min lilla favorit tjej.. Som aldrig tvekat på att ställa upp, som aldrig klagat på den jag är och som aldrig tvivlat på mig. Hon är the one and only true friend i alla lägen. Vi har sådana lägen som inga andra har - då vi sitter i timtal och låter varenda känsla komma fram, antingen i glädje, ilska eller .. tårar. Vi har de vackraste ögonblicken man kan tänka sig, då vi stärker varandra och låter varandra vara precis dem vi är .. och vi älskar varandra igenom allt.

Sen är det ju också det.. Att Josefin är som ingen annan. Haha, nä, den lilla rackarn.. Som är så stark i sig själv.. i det hon tror på.. i sin vilja och framför allt i sin kärlek. Hon vet precis vem hon är.. och hon vet vem jag är.

Vissa vänner kommer föralltid vara oersättliga.
Hon är en av dem.
En av dem jag föralltid kommer bära med mig.

Grattis på födelsedagen hjärtat..
Jag älskar dig.

Att skriva är som att spela på ett piano. Fingrarna sjuder mjukt över tangenterna och skapar en historia på sitt helt egna sätt.

Lördagen var riktigt bra. Jag somnade runt midnatt på fredagkvällen och sov ut till halv tre dagen efter. Sömnen var behövd och när jag vaknade upp, så pass utvilad såg jag ut på den soliga dagen och log. Det är en dag som denna man egentligen vill ligga i syn mysiga lägenhet och göra frukost på sängen och bara se filmer hela dagen. Men istället drog jag på mig lite kläder och slängde iväg ett sms till Bea. Vi tog en fika på Mynta och pratade igenom dagarna som gått. Under fredagen var Bea och Steffie på Mille och de hade roligare än de någonsin haft där. Jag lyssnade med längtan i hjärtat. Bara ett par månader till.... 

Bea och Steffie hade tänkt på mig, på hur jobbigt det måste vara och se alla ens vänner gå ut medan man själv måste hem och lägga sig eller sitta vid datorn. Och det är det. Så fruktansvärt jobbigt. Går inte riktigt och beskriva den känslan när alla andra kan gå vidare medan man själv måste säga hejdå och gå hem.. Det är oerhört genant.. och på något sätt förnedrande. När man sitter på puben med sina vänner - trots att man inte dricker - så kommer ägarna fram och säger inför alla att man måste gå. Då skrattar alla och jublar högt åt hur pinsamt det är. Det tar också så oerhört mycket av det sociala.. Det gör att man förlorar så mycket av sina vänner, man hinner inte vara med.. Man "hinner" aldrig visa vad man går för. 17 är nog den värsta åldern där är. Ärligt talat.. Och dem flesta står ju inte ut - de skaffar falskleg eller smyger in med polarna, men gör man som jag och bor i en småstad där ens pappa dessutom är "kändis".. så spelar det ingen roll om jag har falskleg eller inte - för alla vet vem jag är.. och den risken går inte och ta.  Men det är bara en liten tid kvar.. och har jag stått ut i 3 år, kan jag stå ut i fyra månader till ..

Nu är det söndag. Helgen är redan förbi och det är dags och packa. Jobbiga söndagar. Jag avskyr dem. Veckan går alldeles för fort.

Får väl se vad nästa vecka medför..

Hoppas ni haft en bra vecka.

L.

Har ni tänkt på hur många människor som ser er i vardagen, om så för en sekund - men som inte kan få er ur huvudet?
Jag tänkte på det idag. Jag observerade varenda människa som passerade mig och fann mig att tänka på hur de går - vart de kan bo - vad de gör om dagarna - varför de hade sådana kläder osv.. Jag fann mig att försöka läsa av deras personligheter baserat på det lilla jag såg. Och plötsligt insåg jag att de kanske gjorde precis samma sak.

Tänker ni på hur många som går, cyklar, kör och åker förbi er varje dag? Som kanske ser er - om just för en sekund och redan där blir en bekantskap?
Har ni tänkt på hur många som ser oss, utan att vi vet om det?

Är det inte rätt läskigt ändå? Att vi inte vet vilka som ser oss?

Det är så skrämmande ibland.. Men också kan det vara oerhört charmerande.

När jag gick på bussen idag lyssnade jag på "Chasing cars" i hörlurarna - vilket är en ganska .. nedstämd låt.. men när dörrarna öppnas skiner busschauffören upp och säger "Heeeeeeeej! Välkommen! Det är duuuuu - glada flickan!". Jag log försiktigt och förvånat åt honom och svarade osäkert "Jassåå..?" och då svarade han mig med att han ser att jag alltid ler. Och till svar - log jag. Stort. Brett. Denne glade busschauffören hade på mindre än trettiosekunder gjort min dag bra - genom att observerat mig utan att jag visste om det. Så när jag skulle gå av bussen och jag såg honom sitta framme i mörkret med sin tidning vinkade jag och sa "Hejdå, ha en jättebra kväll". Han svarade glatt. "Åh! Snäll flicka! Tacktacktack! Detsamma." När jag hörde hur glad han var hoppade jag av bussen och log brett för mig själv. Jag mötte två tonårstjejer som snedade konstigt på mitt stora leende. Där visste jag att det inte var deras sista tanke om mig. När jag två timmar senare kommer tillbaka till bussen är samme man kvar .. och när han ser mig öppnar han dörren och jublar "Kompis!!! Välkommen". Jag log ett snett leende åt honom. Han frågade om jag haft en bra kväll och jag svarade ödmjukt "Ja".. När jag skulle lägga fram pengar för och betala lade han handen på pengarna och sade.. "Nej"..  "Du.. Du kan bara gå på. Du är så snäll. Du är trevlig. Du har åkt innan. Varsågod". Denne gamle man hade en sådan glädje över kvällen - fråga mig inte varför.. och varenda människa som gick på bussen - vuxen som ung, mötte han med samma glädje. Och inuti mig kände jag en oerhörd värme - detta var en människa som jag framöver framför allt kommer att komma ihåg och tänka på.. och alla de människor som möter honom dagligen på bussen..  Alla dem kommer göra det också.

Tänk på det.. När ni är ute. Ni är alltid observerade. Positivt som negativt.

Ha en supermysig fredag kväll.

Louise

Trots att dagen började med bravader så har den övergått till skinande solsken och massa skratt. Efter en kort skoldag mötte Steffi upp mig och åkte på några ärenden. Under dagen har vi åkt omkring och gjort massa olika småsaker och sedan hämtat upp Bea efter jobb. När vi sedan suttit hos frisören ett par timmar åkte vi till stranden och fotograferade - blev en massa fina bilder.

Nu är jag äntligen hemma, helt färdig och redo för att sova. But it ain't gonna happen. Jag ska ta ett långt bad och sedan verkar det som att Steffi och Bea kommer kidnappa mig.. Vi får väl se vart det slutar!

Hoppas ni har en trevlig helg:)

Det är så svårt och få ned saker och ting man tänker när man inte kan vara helt öppen med dem. Det.. är liksom.. så personliga grejer att ni hade trott jag var galen. Dagarna är fyllda med ilska nu för tiden. Hela vägen in till stan diskuterade jag högljutt med en tjej, bråkade nästintill och fyllde min åsikt med allt hat i kroppen jag hade. Dessa flickvänner de finns.. Ja, jag vet att du läser. Och fyfan vad jag tycker synd om din pojkvän. Du skadar honom. Något så fruktansvärt. Jag hade skämts ända in i själen om jag hade varit du.

Det är det jag inte förstår i vissa förhållanden. De får ha varandra, men inte tjej eller killkompisar.. Så man måste offra alla dem närmsta man har - bästa vännerna. För att tilliten inte är stark nog.. Är det verkligen ett förhållande alls då?

Idag vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Dagarna går skit och jag har gått med oro i magen under både nätter och dagar. Men inte längre. Jag är så trött på att be om ursäkt, när jag egentligen inte behöver de. Jag är så trött på allt folk kräver, på hur mycket de tror och hur de gör en liten sak till tusen gånger större. Gör man fel så erkänner man, ber om förlåtelse och går vidare. Men nej, inte i denna byn.. Här ska det förstoras och förvärras och ta en oerhörd tid för att man ska förlåta.

Hur som helst.. Tar mig dagen till och va för mig själv, känner att de behövs. Ska låsa in mig på rummet utan telefon eller någonting annat och bara se på film efter film efter film.

Får väl se hur de blir.

Hör av mig i helgen..

Trevlig helg.

L.