Fullspäckad dag
0kommentarer
När timmarna började närma sig lunch gäspade hon missnöjt. Hon hade slumrat till och hennes buss skulle gå om tjugo minuter. Hon reste sig hastigt från sängen och drog på lite rouge på kinderna innan hon tryckte på den tjocka halsduken runt halsen. Vädret var fortfarande underbart. När hon kollade på klockan såg hon att det var en kvart till bussen gick, så hon lättade på stegen och bestämde sig för att ta bussen från en busshållsplats längre bort. Medan hon gick hörde hon dundret från bilarna, alla de pratande individerna och naturens sång, medan andra örat fylldes av Orchards music - med mjuka toner från alla möjliga instrument.
När hon kom till busshållsplatsen såg hon en kvinna hon snabbt kände igen. Hon stannade till och var inte riktigt säker på vad hon nu skulle göra. Kvinnan hon såg var mamma till en pojke som nyligen avslutade sitt liv.. Det har varit så svårt för oss alla och hur mycket man än velat och hur mycket man än tänkt på dem.. så har man inte velat påminna.. Men istället för att springa vidare så tänkte jag på vad jag hade velat.. också gick jag fram och gav henne en kram. Jag iaktog hennes reaktion och trots att det är så svårt, så tror jag att det är glädjande för henne att få känna värmen och omtanken. Vi pratade länge, till och med hela vägen in på bussen. Det kändes bra. Som att en viss börda och nervositet man haft lagt sig. Och tankarna ändras på ett sätt, man får så mycket mer.. Respekt. Man känner så mycket mer styrka i familjen. Och trots att det är svårt - alltid, att påminnas dagligen och att leva med den.. sorgen.. så är det människor i omgivningen som gör så mycket. Och hur svårt det än är för oss att veta hur vi ska bemöta, hur vi ska göra.. så tror jag inte att det någonsin finns någon som har emot en kram.
Medan hon fortsatte med lugna steg igenom den stora staden njöt hon på ett väldigt annorlunda sätt. Hon brukade inte njuta av Malmö, speciellt inte på grund av all bullrande trafik.. Men nu beundrade hon de höga byggnaderna och de mysiga gatorna. Hon lade märke till alla småbutiker som hon vanligtvis inte ser och tog sig tid på att titta runt. Hon lyfte upp sin kamera för att ta en bild på en vacker byggnad när kameran lyste "Inget minneskort". Hon suckade besviket och lade ned den igen.
Mindre än en timme senare hade Helen gjort henne sällskap. De vandrade igenom affärer och provade efter många tittningar vars två plagg. Och jodå.. Visst fanns det en match. Hon hittade en klänning och jag fann ett linne att ha till på fredag. När vi sippat igenom fler affärer tog vi bussen till Entré och det tog inte lång tid förrän vi stod på Newyorker och drog på oss plag.. Eller inte jag.. Men Helen. Haha, efter att jag funnit ett plagg kommer Helen med fyra.. och det räckte inte.. När jag stod i omklädningsrummet kom hon med tre till.. och bara ett till som jag skulle prova. Men övning ger färdighet. Efter många provningar fann jag ett par jeansshorts och en bulero som jag kunde ha över linnet jag hittat. Perfekt outfit till på fredag - lagom varm,bekväm och välkomnande våren. Jag log nöjt till Helen många gånger om. Var det någon som kunde så är det hon.. Magikern, min egen stylist som även ska fixa mitt smink på fredag... Nu är det bara håret som ska fixas.. Hmmm.. Där tror jag Steffie är magiker number 1 alltså. Haha, får se hur de blir dedär..
När vi väl var färdiga såg jag att Helen gick med tunga steg och trötta ögon, så vi gick emot bussen och fick äntligen hem henne. Det tog inte lång tid innan Helens ögon slocknade, så jag mös av bussturen hem med musik i öronen.
Väl hemma var det inte prat om att ta det lugnt, utan det blev en fortsatt resa till salongen där mamma och jag gjorde en timmes städning. Det är inte lätt, när man väl kommer igång är det supersvettigt. Så när jag kom ut därifrån och hade börjat komma igång, var adrenalinet långt ifrån nere..
Hon såg sig om i sin garderob och drog en "Oh-goood".. blick över sin garderob. Hälften av pappas garderob hängde på mitt ställe samtidigt som skräp låg över golvet. Så efter att ha sparkat undan allt som behövts och tryckt bort pappas kläder så långt hon kunde, drog hon ned varenda plagg hon ägde på golvet och hängde och vek det tills varenda lilla del blev sorterad. Och efter bara ett par minuter stod hon och beundrade sin någorlunda rensade och rena garderob. Men hon kunde ju inte sluta där..
Hon drog ut byrån, soffan och sängen och satte dem i mitten av rummet. Tvn föll från byrån med en hård duns i golvet och både pappa och lillebror kom farande i oro. Sedan fortsatte hon möbleringen. Byrån hamnade i mitten av rummet, och sängen i samma hörn - bara det att hon lade den på ett annat håll också fick soffan sättas intill. Det blev trångt.. Men ändå mysigt. Men för tomt. Så hon sprang ned i tvättstugan och sökte tills hon fann en kort och någorlunda ren matta som hon lade i mitten av rummet. Och det blev nästan perfekt. Fortfarande mycket space, men så vände hon på den tanken och kom på att så mycket rum kan få henne mer avslappnad - mer.. nåbar.. Det får den trånga känslan av stress och ångest att försvinna.
Så för att fullända all den fiffighet hon använt sig av under dagen bestämde hon sig för att sätta på ett meditationsprogram och långsamt låta sin kropp koppla av och somna in..
Sen kommer det ju en dag imorgon också..
Så sov gott.
Vi hörs då:)
Louise.
(Före - ursäkta röran!)
(Efter)
När hon kom till busshållsplatsen såg hon en kvinna hon snabbt kände igen. Hon stannade till och var inte riktigt säker på vad hon nu skulle göra. Kvinnan hon såg var mamma till en pojke som nyligen avslutade sitt liv.. Det har varit så svårt för oss alla och hur mycket man än velat och hur mycket man än tänkt på dem.. så har man inte velat påminna.. Men istället för att springa vidare så tänkte jag på vad jag hade velat.. också gick jag fram och gav henne en kram. Jag iaktog hennes reaktion och trots att det är så svårt, så tror jag att det är glädjande för henne att få känna värmen och omtanken. Vi pratade länge, till och med hela vägen in på bussen. Det kändes bra. Som att en viss börda och nervositet man haft lagt sig. Och tankarna ändras på ett sätt, man får så mycket mer.. Respekt. Man känner så mycket mer styrka i familjen. Och trots att det är svårt - alltid, att påminnas dagligen och att leva med den.. sorgen.. så är det människor i omgivningen som gör så mycket. Och hur svårt det än är för oss att veta hur vi ska bemöta, hur vi ska göra.. så tror jag inte att det någonsin finns någon som har emot en kram.
Medan hon fortsatte med lugna steg igenom den stora staden njöt hon på ett väldigt annorlunda sätt. Hon brukade inte njuta av Malmö, speciellt inte på grund av all bullrande trafik.. Men nu beundrade hon de höga byggnaderna och de mysiga gatorna. Hon lade märke till alla småbutiker som hon vanligtvis inte ser och tog sig tid på att titta runt. Hon lyfte upp sin kamera för att ta en bild på en vacker byggnad när kameran lyste "Inget minneskort". Hon suckade besviket och lade ned den igen.
Mindre än en timme senare hade Helen gjort henne sällskap. De vandrade igenom affärer och provade efter många tittningar vars två plagg. Och jodå.. Visst fanns det en match. Hon hittade en klänning och jag fann ett linne att ha till på fredag. När vi sippat igenom fler affärer tog vi bussen till Entré och det tog inte lång tid förrän vi stod på Newyorker och drog på oss plag.. Eller inte jag.. Men Helen. Haha, efter att jag funnit ett plagg kommer Helen med fyra.. och det räckte inte.. När jag stod i omklädningsrummet kom hon med tre till.. och bara ett till som jag skulle prova. Men övning ger färdighet. Efter många provningar fann jag ett par jeansshorts och en bulero som jag kunde ha över linnet jag hittat. Perfekt outfit till på fredag - lagom varm,bekväm och välkomnande våren. Jag log nöjt till Helen många gånger om. Var det någon som kunde så är det hon.. Magikern, min egen stylist som även ska fixa mitt smink på fredag... Nu är det bara håret som ska fixas.. Hmmm.. Där tror jag Steffie är magiker number 1 alltså. Haha, får se hur de blir dedär..
När vi väl var färdiga såg jag att Helen gick med tunga steg och trötta ögon, så vi gick emot bussen och fick äntligen hem henne. Det tog inte lång tid innan Helens ögon slocknade, så jag mös av bussturen hem med musik i öronen.
Väl hemma var det inte prat om att ta det lugnt, utan det blev en fortsatt resa till salongen där mamma och jag gjorde en timmes städning. Det är inte lätt, när man väl kommer igång är det supersvettigt. Så när jag kom ut därifrån och hade börjat komma igång, var adrenalinet långt ifrån nere..
Hon såg sig om i sin garderob och drog en "Oh-goood".. blick över sin garderob. Hälften av pappas garderob hängde på mitt ställe samtidigt som skräp låg över golvet. Så efter att ha sparkat undan allt som behövts och tryckt bort pappas kläder så långt hon kunde, drog hon ned varenda plagg hon ägde på golvet och hängde och vek det tills varenda lilla del blev sorterad. Och efter bara ett par minuter stod hon och beundrade sin någorlunda rensade och rena garderob. Men hon kunde ju inte sluta där..
Hon drog ut byrån, soffan och sängen och satte dem i mitten av rummet. Tvn föll från byrån med en hård duns i golvet och både pappa och lillebror kom farande i oro. Sedan fortsatte hon möbleringen. Byrån hamnade i mitten av rummet, och sängen i samma hörn - bara det att hon lade den på ett annat håll också fick soffan sättas intill. Det blev trångt.. Men ändå mysigt. Men för tomt. Så hon sprang ned i tvättstugan och sökte tills hon fann en kort och någorlunda ren matta som hon lade i mitten av rummet. Och det blev nästan perfekt. Fortfarande mycket space, men så vände hon på den tanken och kom på att så mycket rum kan få henne mer avslappnad - mer.. nåbar.. Det får den trånga känslan av stress och ångest att försvinna.
Så för att fullända all den fiffighet hon använt sig av under dagen bestämde hon sig för att sätta på ett meditationsprogram och långsamt låta sin kropp koppla av och somna in..
Sen kommer det ju en dag imorgon också..
Så sov gott.
Vi hörs då:)
Louise.
(Före - ursäkta röran!)
(Efter)
Kommentera