Missnorman

Ah, Helen Sjöholm.. Hon sjunger för mig idag! Med känsla och starka toner, med ansiktsuttryck och mening. Bara texten får mig att rysa, har alltid gjort och kommer antagligen alltid att göra. Den har en starkare mening för mig nu,än innan, den passar väldigt bra in och när jag lyssnar till texten tror jag extra mycket på varenda ord, just idag. Men jag förknippar inte bara den med dagens problem, utan jag också ett minne. Ett starkt minne som gång på gång värmer i hjärtat när jag än hör den här låten. Jag lärde mig den här låten när jag var väldigt liten, jag älskade den redan innan jag fyllt två. Och när dagen äntligen kom då hon och Peter Jöback spelade på Malmös stora scen, tog min pappa mig på sina axlar och trängde sig igenom 25000 människor för att få mig att stå längst fram när just hon sjöng den här låten - och jag kan föreställa mig hur jag satt där ,omedvetet insugande, som för att hon bara sjöng för mig.. Jag känner mer av det magiska ögonblicket nu än då, så tack för det minnet pappa, tack för ett sådant magiskt ögonblick! Det kanske är just därför, jag så lätt hamnar i precs samma ställe varenda gång jag hör dessa låtarna - för att de gett mig sådana magiska ögonblick.   Jag har kvar video från mormor och morfar, när jag är tre år gammal, håller händerna för ögonen och sjunger med till varenda ord. Mm, jag älskar känslan när jag hör dessa låtarna. De tar mig tillbaka till fina minnen och till nya som är extra starka. Extra viktiga. Extra fina. Så jag har under de sista minuterna av kvällen cyklat en lång runda med "Du måste finnas" i öronen, sjungit med i alla toner och funnit exakt samma känsla som hon förmedlar i varenda ord. Vid orden "DU måste finnas! DU MÅSTE! Jag lever mitt liv genom DIG" tog jag i extra hårt, nästan för att skrika ut den underbara känslan av sanning den gav. Förr grät jag av den stärkelse hon hade i sin röst, nu ler jag mer åt kraften det ger mig. Musik är verkligen någonting speciellt och det finns alltid någon låt, ofta så många olika låtar, olika stilar, som på ett eller annat sätt kan fullända en situation och hela varenda söndriga känsla du har i kroppen. Så jag håller kvar i känslan jag har nu, i väntan på att bästa Lukas ska komma hit.. sedan får vi se vad kvällen för med sig. Det jag vet, är att vi båda iallafall mår bra och att vi båda två kommer ha roligt - som vanligt.

Sov gott.. Tänk.. När ni vaknar imorgon är det fredag!

Som min vän Josefin sa idag, under ett långt smärtsamt, tårfyllt samtal.  "Jag mår faktiskt bra. Jag mår faktiskt riktigt bra. Men jag saknar honom ändå. Jag tänker på honom varenda dag, varenda minut och helt ärligt.. så bär jag honom med mig.. men jag lever ändå. Och det skulle du behöva. Ett levnadsschema eller en levnadsblogg. Om hur man lär sig leva, genom att må bra, även när det är smärtsamt."

Utan att jag förstår varför, brukar jag under de dagar jag har liten inspiration finna något som ger störst. Den här dagen har inte varit särskilt givande, men så kommer jag över en film och hamnar plötsligt på ett ställe som får mig att minnas varför jag är jag. Som påminner mig om att det är anledningen till att jag vill vara annorlunda. Och just den här filmen, påminde mig om det, om varför det är okej att inte vara omtyckt, om varför man ska stå ut för andra - för att det är då man står upp för sig själv. Att man ska våga vara annorlunda. Den påminde mig också om hur man kan älska för högt. Och det påminde mig, om hur jag blev den jag är och varför jag kommer hålla mig till den jag är. Detta är en fantastisk film, upplyftande och så oerhört glädjande att den får en att sitta med tårarna rinnandes medan man ler och känner sig så stolt. En film jag bara måste rekommendera till alla.

Lördag

Att vakna på lördag morgon var inte riktigt som jag trodde. Jag sov ovanligt djupt när ett par fingrar knipprade på ett fönster i min dröm. När ljudet blev allt tydligare och jag slutligen vaknade,  förstod jag att det var på mitt eget fönstrer. Med täcket runt kroppen reste jag mig och mötte lilla Meja. "Sover du?" frågade hon förvånat. "Ja" log jag. "Men klockan är ju 11" påpekade hon. "Haha, ojdå.. Ja, då är det dags att gå upp" skrattade jag tröttsamt. "Ja, bra, för det är ridning om en timme." Mitt löfte om att följa med till hennes ridlektion var som bortglömt, men jag svarade glatt "Ja, självklart! Då ses vi snart" också stängde jag dörren och sprang runt för att göra mig i ordning. Jag hann både plocka undan, äta frukost och göra mig i ordning innan det var dags att åka. Kameran åkte med för och fånga den ovanliga morgonen. Väl på plats gick jag omkring till varenda häst jag fann för att klappa den om mulen, leta efter bekanta namn eller bara minnas lite. Tre av dem mindes jag tydligt , Silver, Toby och Prince. Hästar som tillhört mina vänner som liten. Prince stod mot en betongvägg, fastspänd i ett rep med bakdelen emot mig. Han reagerade inte när jag sade hans namn, utan fortsatte se in i väggen. Det gjorde lite ont i mig, för jag vet att dem har det bra, men att vi använder dessa djuren som cirkusdjur.. när jag vill se dem fria någonstans, såsom det ska vara. Såsom det var i Ronja rövardotter. Silver var obekväm med alla hängande barn och hade öronen bakåt och nafsade på min arm när jag klappade hans hals. Toby däremot var nyfiken som alltid och framhävde huvudet varenda gång jag kom fram, som att han ville bli klappad. Jag kände fjärilarna i magen när jag hjälpte Meja med sin häst, Herbert. Det var så jag kände när jag red när jag var liten. Jag litade aldrig på hästarna, så att se hur dessa småtjejerna tryckte på hästarna i bestämda rörelser fick mig att förstå varför jag aldrig fortsatte att rida. Jag vågade aldrig göra som de gjorde, haha. Ta kontrollen. Att komma ut i ridhuset gav mig ännu mer minnen, med bångstyriga Lisa som alltid slängde av mig och gamla Freja som alltid gick rakt in i väggen istället för att svänga. Hah.. När Henke skulle gå fick jag ta över bredvid Meja, gåendes bredvid, hållandes i repet. Det var rätt roligt, att vara nära ett sådant magnifikt djur igen. Jag har inte ridit sedan olyckan och inte haft behov av det, men det var ändå bekvämt, att få vara med där. Herbert var tung men jag var bestämd och förvånad när jag inte alls fann mig nervös. Sedan tog barnen över när de sprang en snabb runda galopp som jag själv skulle vilja älska att göra igen. Men när jag gör det, om jag gör det, så vet jag inte när .











Förmiddagen började gå förbi, det var vackert väder och folket var ute i Höllviken. När Henke bjudit på lunch sprang vi på mamma och hennes pojkvän, som jag stannade kvar i byn med. Vi hälsade på farbror Jonas som var inne i sin lille affär och fortsatte sedan hemåt för våra ärenden, ärenden som behövdes inför kvällens fest.  Fest som jag inte var riktigt sugen på, men som var distraherande och fyllt av nytt folk - folk som jag i för sig inte tog mig tid alls till att lära känna. Istället sprang man på gamla vänner och ett ex, i talan om knark och ledsamhet.. och när det var överstökat hade kvällen övergått till ett hångelparty som jag vägrade vara kvar på. Efter nattamat och kärlekssnack med Matte, drog jag mig hemåt och sov lyckligtvis länge.

Söndagen har varit lite för gnällig och matt, men saker har gjorts tack vare mormor,morfar och mamma. Dagarna passerar rätt fort och jag har lyckligtvis haft saker och ting omkring mig som distraherat mig, vilket jag behövt och imorgon börjar verkligheten som jag känner mig distanserad från, men som jag kanske för en gångs skull, kan klara av. Jag kanske kan börja bli lite normal.. Haha.

Får hoppas det blir lite mer inspiration genom dagarna.. Känns som att det är den som får mig att må bra.

Folk har bett mig skriva mer positivt.. och ja, jag vet om att det inte har varit mycket positivt här och det är ett mönster jag försöker bryta. Men det är inte ett mönster jag vill bryta för andras tycke, utan för min egen skull - för att jag faktiskt, är komplett ärlig..


L.

Friday

Så jag drog av mig täcket och trots de svidande ögonen rullade jag upp rullgardinen och bestämde mig för att göra något av dagen. Jag cyklade någonstans och hamnade på ett ställe jag förut inte varit på. Kameran var framme, skogen var tom och det enda som fanns var jag, kameran och musiken. Vinden var svag, till och med nere vid stranden, men vågarna lät ändå av sig. Skillnaden mellan stranden och skogen var oerhörd. Skogen var hög och färgfull. Stillastående och mysig. Den lilla ängen som vanligtvis är fylld av solstolar eller cyklar, var nu grön av högt gräs som inte varit rört på länge. Man kunde se på flertalställen hur gångarna fyllt sig av högt, grönt gräs. Så pass fint att jag valde ojämna, leriga,klumpiga omvägar för att inte trampa i det - även om de blir nedtrampat till sommarn igen så tyckte jag att naturen skulle få njuta lite av sin frihet när människan för en gångsskull inte var där och vandra. Stranden tycker jag nästan om mest på hösten. Havet är i sitt fullaste liv, stränderna är tomma och ändå är det fullt av liv. Fåglarna omgiver stranden hela tiden, denna gången flög de dock högt. Två hästar sprang förbi i ett ögonblick i full galopp och en liten hund viftade förbi mig med sin rosa boll. Lite men levande liv. Ingen som behöver prata. Vissa som bara går och tittar. Ett par som står och njuter av sensommarsolen. En helt vanlig dag, med människor och djur och natur som på något sätt fulländar en bild av en dag. Så mina bilder..   De blev inspiration för dagen.









































































&' bara för att få in känslan ,ta ett glas vin, pussa på din älskling.. och be om en liten dans.  Det är lördag, dagen har varit oerhört fin och mycket har gjorts. Efter lite vilan har jag nu ett glas vitt i hand och myser till denna underbara låt. Jag hoppas ni har en lika fin lördag och att ni kanske, har någon att dansa med.


Have a wonderful saturday.. I'll.. be seeing you

art jag än befinner mig.. och vad som än händer finns det alltid en sorts musik som på alla sätt kan få mig lugnare än en stilla natt. En musik som används så försiktigt och som ändå är så levande. En musik som använder sig av alla instrument, i gåvan av att göra dem levande. Det handlar inte om vem som är bäst eller vilket instrument som är proffsigast, utan det handlar om hur man gör det mest levande. Det handlar om att skapa den riktiga känslan. Och för mig, skapar irländsk musik den känslan för mig varenda gång.

Varenda morgon när jag vaknar så påbörjar jag dagen med en låt. Och jag vet att just den där första låten kan bestämma hur hela min dag ska bli. Så denna morgonen valde jag vist. Jag var uppe vid sex, jag frös och kände att jag inte ville annat än och ligga hemma - så för att göra en bra dag för mig själv, mjuknade jag upp med lite irländskt soundtrack från filmen Braveheart, som introducerade mig för den irländska musiken - flöjten och säckpipan från början..


När skoldagen närmade sig bestämde jag att det var dags att vakna till.. och med en random sökning hamnade jag tillslut på en klassiker.. "Whisky in the jar. "



Bussturen in blev lite vackrare när jag fortsatte med den irländska musiken i öronen. Morgonen var så pass kall att frosten låg nära. Fåglarna flög tidigt över de jordiga åkrarna och rådjuren var framme på en tidig frukost. Jag finner mig så fascinerad varenda gång jag ser dem, bara ett par meter från motorvägen.  Mina händer formade sig snabbt efter musikens känsla. Folket på bussen såg nog förvånat på mig när jag slöt mina ögon och lät kroppen röra sig i takt. Men jag brydde mg inte. Musiken kan göra hela min dag och irländsk musik.. Den.. den kan jag lova, väcker mig till liv.



Och nu när kvällen närmat sig.. och eftermiddagen passerat.. har jag fortfarande musiken kring mig. Låt på låt spelas och jag känner mig ständigt levande på nytt. Lugn som taktisk, varenda låt medför något. Och det är det den irländska musiken alltid stått för. Det är just därför jag önskar att jag en dag.. sitter där och lyssnar.   På en pub någonstans i det gröna Irland och hör folk spela just för att det är roligt, tillsammans med publiken som sjunger och dricker med medan de skålar med sina guiness. Det är detta musiken är till för. För att göra omgivningen och vardagen levande. Jag önskar att det vore något som varenda land kunde se.. och jag hoppas att den irländska musiken sprider sig så pass långt att varenda pub i världen en dag.. sitter med levande pubar.









Jag antar att det inte blev mycket för mig att säga idag. Istället tar musikens ljud mina ord och talar för allting jag står för. Känslan av frihet. Känner ni det?

Har svårt för ord. Hittar inte rätt känsla. Har haft lite mer ensamhet än vanligt, låst in mig helt och hållet. Pratat kort med folk omkring mig och låtit verkligheten passera utanför. Kroppen mår fysiskt inte bra, jag lyckas ständigt hålla mig vaken om nätterna och lyckas vara påväg att fastna igen.

O.C. har ockuperat min tv och jag har funnit mig förvånad av hur mycket jag har glömt. Och hur lätt jag fastnar igen.

Men just nu ockuperas jag av min lilla favorit, som på något sätt alltid får mig lugn. Så sensuell och så vacker, men så naturlig. Kvällen borde vara sen, men för mig känns den ung.

När jag låg i min nybäddade säng efter att Amanda och Julia hade gått och städningen i huset var färdig, fick jag ett samtal av en väldigt nära vän. Det jag inte visste var att samtalet skulle vända upp och ned på hela min värld. Min ilska tog över så pass hårt att kroppen skakade och jag blev ett enda ilsket vidunder. Efter många samtal, högljudda toner och slutligen ledsamma svar satt två tjejer hemma hos mig i starka diskussioner. Det vi trodde vi alla hade rätt om, visade sig vara något vi alla hade fel om. Förklaringarna blev allt fler och fler och efter ytterligare samtal, höga toner och förklaringar blev missförstånden från de senaste dagarna allt tydligare och tydligare. Slutligen satt vi alla tre och suckade högljutt, ihopfallna och trötta. Trötta på allt skitsnack, trötta på allt drama, trötta på alla rykten, trötta på alla missförstånd och på som förstört runtomkring. Vi sade några få ord och kände att allt vi riktigt haft de senaste dagarna, började lägga sig under hyllan. Rätt som det är fick jag en idé, just för att ändra den här sorgsna tystnaden, bad jag tjejerna om en middag för att få en lösning. För att hitta en rättning. Rättningen kom när vi satte oss ned, fem tjejer och lagade mat gemensamt, spelade lite spel, ringde härliga samtal som fick många att sätta i halsen av skratt, pratade och umgicks.. som vi alla fann samma plats som vi haft förut. Vi vet om att vi aldrig kommer komma riktigt nära. För mycket har hänt för det och som lärdom av det så är det så att vi vet alla om att vid vissa tillfällen glider man isär. Vissa gånger går det att reparera och vissa gånger går det inte. Vissa gånger, måste någonting sådant här - ett stort dramatisk bråk- ske för att vi ska kunna börja arbeta på rehabiliteringen. Och vissa gånger.. går det inte alls. Det som glädjer mig, är att trots allt som hänt och trots att vi alla har känt som vi har gjort, så har vi alla kommit överens om en sak - oavsett hur det går i framtiden, så går vi alltid till varandra först. Och i slutänden.. hur det än varit, så har vi kämpat för att få det bättre. Så efter en dramatisk eftermiddag med känslorna uppe i hettans luft, slutade kvällen med en lugn, mysig återförening.

Söndagen har fyllt min lilla lya med familjen, då mormor och morfar gett mig ett nytt bord(Tack mormor och morfar!!) och de satt upp nya hyllor medan pappa köpt en massa basvaror som fyllt mina skåp.







Mitt nu dramatiska liv, verkar plötsligt lite lättare, lite mindre smärtsamt och jag hoppas på att jag ska våga vara lycklig innan någonting nytt kommer igen. Det börjar bli bra, det ligger på en strecka nu och snart kanske jag kan våga böja den uppåt. Men för nu.. är det bara en tre saker som fattas.

Min glass, The OC och min M.

Så två av sakerna tänker jag unna mig innan jag somnar och det andra tänker jag bara sakna.

Sov gott.. och tack för en fin helg.

L.

 

Min dag idag var ändå rätt fin. Efter jag vilat och värmt mig under ett varmt täcke sprang jag mot bussen och åkte till mamma för att tvätta den stora tvätthögen jag haft under sängen. Lyckligtvis missade jag bussen, haha, men jag lät inte det besvära mig, istället njöt jag av musik i mina öron medan jag satt på busshållsplatsen i en halvtimmes väntan. Slutligen kom jag fram och drog av den tunga påsen och fick i mig lite mer pasta innan jag lade mig i ett varmt bad. Jag älskar känslan när kroppen omsveps av en värmebölja och får gåshud när håret blöts bit för bit. Vattnet blev kallt snabbt idag så istället för att fylla på gick jag upp och fixade med mammas dator medan hon packade ned varenda matbit hon fick tag på. (Tack världens bästa mamsi) samtidigt som mina grannar smsade om middag. Jag log lite över hur bra det kändes. Att vara på egen hand men ändå vara omsvept av så fina människor som alltid har en i åtanke och som alltid ställer upp - som min lilla mamma. Så tack min fina mamma, för all mat och tack Jenny&Henke för god mat jag redan mumsar på:)

Kvällen är halvt förbi, men jag är fortfarande inte fokuserad på vad jag ska göra. Jag ska nog lägga mig i sängen och se "The Blindside"( en underbar film som jag rekommenderar till alla)..  och sedan leta efter lite chickflicks som jag och töserna kan se imorgon..

Hoppas ni haft en fin torsdag.

Louise :)

Så imorse satte jag klockan på 07.00 just för att vakna extra tidigt, trots att jag inte började förrän vid lunchtid. Anledningen till att jag skulle gå upp så tidigt var för att jag ville hinna ta en lång, lugn, mysig morgonpromenad, kanske bära med mig kameran och bara njuta av en härlig morgon som skulle följas av en god, varm frukost och lite mys i sängen innan jag skulle bege mig upp. Men icke.. Zeus hade andra planer. Precis när jag tagit på mina träningskläder och är påväg ut hör jag världens högsta smäll utanför som följdes av lite muller. Jag öppnade dörren och hann bara se den (faktiskt ljusa himlen) i två sekunder innan det öste ned spöregn. Ah, där kom de grå molnen.. Jag suckade, tog av mina kläder och lade mig i den varma sängen igen. Jag som faktiskt hade bestämt mig och nästan längtat när jag lade mig igår. Nåja, jag har alltid chans till de i eftermiddag.. Men icke! När jag väl kom hem från skolan idag hade det fina vädret jag åkte in med i förmiddags gått över till gråhet och duggregn. Jag suckade - igen - men tänkte, det finns faktiskt fler dagar!

Så nu har jag laddat upp med en hel säsong av Vampire Diaries, lite gott te och en bok. Det är inte så pjåkigt va?

Näärå!

Livet hade kunnat vara sämre.

Så med denna bilden säger jag "Det gick snett idag, men jag mår bra ändå"..


Nåja.. Ha en bra dag.. Ladda upp nu! Imorgon är de helg:)

Stegen var svåra att ta idag, trots att jag hade mina nya höga skor. Ångesten var olidlig vid skolan. Jag ville verkligen inte. Jag ville verkligen inte. Men jag gick ändå, motvilltigt. Jag lyckades undvika alla den första timmen, men sen mötte jag ansikten jag inte ville se. Jag övervägde att vända men insåg att de redan sätt mig så jag gick fram ändå. Jag var förvånad över att jag inte kände mig ledsen, nedstämd eller orolig i magen. Istället kände jag mig avstängd. Inte för att det skulle vara bättre. Dagen gick åtminstone fort. Min lärare skulle någonting så jag fick gå hem 45 minuter tidigare och det gjorde jag med tacksamhet eftersom jag kände mig ovanligt frånvarande.

När jag kom hem satte jag på "Snälla bli min" i repeat och kände då den där klumpen i magen. Maggio har aldrig varit min favorit, som så många andras, men detta är en låt jag funnit mig att älska. Men när jag lyssnade idag, om och om igen på repeat.. Kände jag att den inte längre tillhör mig. Den tillhör en historia som hamnat nära mig och passar in när jag just nu pratar med en pojke om att han känner just sådär, som hon sjunger. Denna låten har blivit hans och hennes fall. Och därför vet jag att jag nu inte kan lyssna, för den knippas med det.

Dagen har varit tung idag. Känner mig återigen ensam i världen. Månen har lyst som vanligt, som ett stort klot och fått mig att känna mig som hemma. Sängen väntar, med antingen en film, musik eller sömn. Just nu är jag inte alls villig till någonting. Just nu.. är jag bara där ingen annan är.

De dagarna jag stänger av från verkligheten gör jag verkligen det helt och hållet. Jag håller det nedrullat på mitt rum, låser dörren och svarar bara på de viktigaste samtalen jag får. Utan förståelse till varför, lyckas jag alltid göra en massa nytta under dessa dagar. Kanske för att jag inte bryr mig om vad som väntar utanför, utan låter livet av ansvar och prestationer stanna utanför. Som idag, då täcket länge omfamnade mig och jag sedan mötte en dag som inte kändes välkommen. Då stannade jag upp i mitt kök, med lugn musik och gjorde lite frukost. Resten av dagen blev mer detaljrik än jag förväntade mig. Texter skrevs, lådor tömdes och rensades, läxor gjordes, böcker lästes och filmer sågs. När mer än halva dagen passerat hade köket städats, sängen bäddats med nya lakan, toaletten städats, golvet tvättats och naglarna målats. Mörkret hann lägga sig och jag hann göra lite mer läxa än nödvändigt innan mamma kom på besök med mat. Mat som skulle vara de närmsta dagarna, god spaghetti och lite nya småsaker som fyllde på min lillekyl. (Tack mamsi). Mamma påpekade hur det luktade som mig, det log jag lite åt eftersom jag fortfarande inte kände det men tror att det blir så om ett litet tag. Just nu puttrar tekokarn i köket, ljusen är tända och datorn ekar av mysig musik. Verkligheten, vänner, skolan, jobb,ansvar och livet ligger långt från mig nu. Och vore det inte för dessa dagar, hade jag aldrig klarat av att leva varenda dag som jag gör. Dagar då jag bara låter mig va.










Jag vet inte riktigt hur kvällen fortsätter, men telefonen ligger avlagd på sängen medan jag satt mig på andra sidan rummet, bakom en vägg vid mitt skrivbord, med nykokat te och Avatar på svagt i bakgrunden. Håret är nu uppsatt i en hög knut för att låta nacken andas för första gången på ett par dagar. Jag känner att fingrarna har en ljummen känsla i sig.. Kanske.. Kanske det blir någonting av det. Jag älskar att jag har denna möjligheten. Denna lägenheten, som ger mig en chans att försvinna in i mitt helt egna jag.



Är verkligheten densamma för er? Eller är det bara jag?

L.

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/1180426/missnorman?claim=f7zm9by2jcv">Follow my blog with Bloglovin</a>

.. you kick it in the balls and remember the good times.

---

När jag kände det fuktiga håret på den blöta kudden rös jag till. Det var inte förrän ljud omkring mig tillklarnade som pappas röst hann ikapp mig "Louise.. Det är dags att vakna gumman". Han upprepade orden återigen innan jag hann börja röra på mig. "Du har sovit i en och en halv timme gumman. Klockan är lite över tre." Då öppnade jag båda mina ögon och sträckte på kroppen som legat i djup sömn. "Är den? Ja,okej. Jag ska strax." Jag började lägga märke till saker och ting omkring mig - rösterna från tvn, vars språk jag för en gångsskull förstod. Jag drog händerna över ansiktet och kände rysningen dra sig över kroppen när skillnaden från värmen under täcket nådde luften ovanför. När vi äntligen vaknat till, tog jag den efterlängtade duschen och gjorde mig i ordning lite slarvigare än vanligt innan vi drog oss ned. Regnet drog fortfarande ned utanför hotellet och pappa tog upp sitt lilla paraply som knappt räckte för oss bägge två, så jag gav upp och lät regnets droppar finna mina kläder och delarna av min nakna hy. Vi dividerade lite om vad vi skulle, men bestämde oss för att ta någonting att äta. Vi letade efter restauranger som stod ut men kom efter en snabb diskussion överens om att ta oss en bit pizza på pizzahut. Pizzan var lika smarrig som alltid, om inte godare och vi kände värmen passa in i kroppen efter den fuktiga luften. När vi kände oss mätta och färdiga drog vi fram kartorna som inte riktigt beskrev gatorna som de skulle och efter någon timmes promenad bestämde vi oss för att ta en taxi. Jag ställde mig på vägkanten, drog handen långt upp i luften och ropade "Taxi!" Jag erkänner att jag var lite löjligt glad när jag fick tag på min första taxi och kände mig barnsligt lycklig över att jag fått uppleva den där barndomsdrömmen.







Vi kom snabbt igång med taxi chauffören och frågade efter det bästa shoppingstället. Han förklarade att många ställen stänger inom en timme, men att han kunde ta oss till Carnaby Street som var fyllt av fina restauranger. Utan att ha en aning om vart vi riktigt befann oss och om vilket ställe som var bäst, nickade vi nöjt och sade "Take us there!" i kör.



Carnaby Street var något likt en gränd. Det var litet, någorlunda tätt och fyllt av barer och cafeér. Jag hade inte kallat det en gata fylld av shoppingaffärer - men de finaste fann där. G-Star, Thomas Hilfiger, Dior, Chanel osv. Jag behövde inte ens se på affärerna för att veta att jag inte behövde gå in där. Musiken från affärerna krockade och det var som att man valde vilket ställe man skulle gå in på baserat på vem som hade bäst låt. Tillslut gick vi förbi en färgglad, stor skoaffär. Jag var förvånad över att jag drogs in med tanke på att skor är vad jag avskyr mest. Men jag fastnade snabbt för de olika paren av skor. Efter jag dragit fram flera olika par och funderat i en längre stund kände jag snart en blick som observerade mig.. och när jag vänder mig till vänster står en välbyggd mörk kille framför mig och ler "Hello". På blicken han gav mig såg jag att han skrattade åt att jag hade beslutsångest. "Hi" log jag till svar. "You look confused" skrattade han. "I am.. Haha, well.. Yes, I really am actually." Han tittade på de tre paren jag ställt fram och jag fortsatte genom att fråga "Which once do you like the most?" Han tittade på mig, nedifrån och upp med en glad blick och drog snabbt fram händerna till det svarta paret "These!" Jag jublade! "Ah, perfect!" De svarta var de första jag hittat - de första som tilltagit sig mina ögon och de första jag tagit fram och egentligen dem jag ville ha mest, så när han svarade de svarta tog jag ett lättat andetag och slängde iväg dem andra. Han sprang iväg för att finna skorna i min storlek och efter en lång väntan kom han äntligen tillbaks. Mitt första riktigt köp var gjort och jag fick med mig någonting hem som ingen annan skulle ha, skor som ingen annan kan köpa.. Så kom jag på - inkl jag. Skulle dessa gå sönder skulle jag inte kunna skaffa nya. Tanken slog mig och jag blev nästan lite nedstämd när jag såg ned på mina fina, fräcka skor som jag redan älskade. Nåja, jag skulle få ta hand om dessa väl! (Men jag visste redan då att detta var skor jag aldrig skulle sluta använda)..   När ett par timmar passerat hade mitt skoskav blivit så pass stort att jag fick svårt för att gå. Jag tog därför på mig de nya skorna och kände hur jag gick ännu säkrare steg än förut. Vi kom fram till restaurangdelen och satte oss på en bar, vi funderade gång på gång vad vi ville ha och jag sade att jag så gärna ville prova på fish&'chips när jag väl var här. Efter att vi gått in och ut genom tre restauranger hamnade vi på en liten, mini restaurang där vi fick i oss mat. Well, nästan iallafall. När jag fått i mig en tredjedel av fisken insåg jag att den var iskall. Efter ytterligare en tugga sade pappa till servitrisen och istället för att ta oss en ny gick vi därifrån. Lite besviket, men åtminstone för halva priset. Servitriserna och kockarna var lika trevliga och ursäktande som vanligt, så utan problem drog vi oss vidare och sökte efter mat någonannanstans. När vi gått i en längre stund såg vi den röda skylten med "Ripleys, believe it or not". Jag hade aldrig hört om Ripleys och hann aldrig riktigt fråga pappa vad det var innan han sa "Hääär! Här ska vi in!" Jag gick efter honom och mötte i ingången stora elektroniska gubbar, med konstiga uttryck i ansiktet och olika rörelser. Jag förstod snabbt att det här var ett ställe för någonting som var annorlunda. När betalan var gjord åkte vi upp i en hiss med en röst som snabbt fick mig att skratta. Han välkomnade oss till Ripleys värld och förklarade hur allting var taget direkt ur verkligheten. Lamporna blinkade i hissen och det kändes nästan som att man var med i en sci-fi, humorristisk film. Väl uppe var rundturen otrolig. Stället var gigantiskt och gjort på stort allvar. Detaljerna var fantastiska och mycket var humoristiskt och allting historiskt. Man undrade så många gånger hur det var möjligt och hur det var gjort. En otroligt rolig sak att göra och förståeligt att det är en turistattraktion. Det är oerhört underhållande. Man undrar verkligen hur verkligheten är ibland. Och ibland är det verkligen otroligt.  Tiden gick därinne, man tänkte inte på det, men timmarna passerade snabbt och när vi väl kom ut hade mörkret lagt sig. London var fortfarande fullt av lika mycket folk och natten var precis lika levande som dagen. Folk satt uppe på statyer, trappor och längs gatorna. Trafikens kaos var fortfarande lika stor men var trots det lika vackert. När vi inte ville hem riktigt än bestämde vi oss för att gå lite till innan vi väl hamnade i China Town. Väl där dog ju min kamera såklart, så bilderna därifrån blev det inga, men jag kan ju ta och tala om att det inte var lika fräckt som jag trodde. Det var fyllt av kinesiska människor och kinesiska restauranger - och jag som inte är särskilt förtjust av kineser fann ingenting speciellt tilltalande. Men vi satte oss ned på en nattöppen restaurang och åt ris med kycklig doppat i någon sorts karamellsås. Det var litet och mättande. När vi gått lite till men fann att vi kroppsmässigt var så färdiga, kom vi överens om att sätta oss i en taxi till hotellet. Min kropp var nästintill kollapsad när vi väl satte oss i hotellets bar och tog vår sista drink. Internet bjöd dem på i en halvtimme så jag tog en tillfälle att lämna ett meddelande till verkligheten och såg mig sedan omkring. Jag insåg att på hela tiden jag varit här så hade jag inte tänkt på någonting jag haft därhemma. Jag insåg att jag inte kände saknad till någonting och kände hur rädd jag blev när jag förstod att jag inte skulle ha allt det här hemma. Jag stängde mina ögon och drog in känslan jag kände när jag rörde med händerna längs skinnfåtöljerna vi satt i. Lyssnade på tystheten omkring mig, trots att det var så fyllt av folk och kände återigen doften av gammalt trä dra sig igenom mina näsborrar. Och detta minns jag än idag. Doften, känslan av skinnfåtöljerna. Så varenda dag en dag i Sverige passerar minns jag känslan av att vara där - där jag var mest levande.






(Hologram, as fett gjort!!)


Haha, världens fulaste kvinna & pappsen!


Me without legs:(


The London Bridge gjord i tändstickor!





Vi kom upp på rummet och hann bara se de sköna sängarna innan vi tackade för en underbar dag. Jag vet inte hur många gånger både pappa och jag sa "Vi är i London! Vi är i London.. Fattar du?" och med den känslan.  Av att jag.. var här.. somnade jag gått och behövde inte längta efter en morgondag. Jag njöt av var jag var just nu.

Det är strax midnatt. Mina ögon är lite hängiga efter alla tårar till World Trade Center filmerna. Jag har funderat på en till, men fann att jag inte kunde ligga stilla längre. Min hjärna började fungera, ordentligt, tänka, filosofera, räkna och tänka. En vän frågade om bekräftelse och vi dividerar nu om våra olika insidor - om vilka vi är nu och vilka vi vet att vi vill vara. Jag känner att jag kommit ganska långt. Jag söker efter något som inte går att söka efter, men bortsett från det så har jag blivit medveten om vem jag är, bestämd om vad jag kan göra, bestämd om att jag kan sätta ned foten, bestämd om val jag gör och saker jag gör. Jag känner mig lika självständig som alltid, men det känns ändå som att väggarna är nere och taggarna vända inåt. Jag vet inte om det bara är nu, när jag sitter vid mitt skrivbord och jag har tänt ljus och satt på mysig musik. Jag vet inte om det är för att hjärtat idag varit komplett öppet, som det alltid är på denna dag eller om jag faktiskt kan vakna morgon och känna samma sak. Jag tänker inte tänka på det än. Istället har jag dragit fram matteboken och efter mycket sökande fann jag en penna och ska nu börja räkna. Ja, tre minuter över tolv - på natten. Ibland gillar jag mitt nattajag, för jag gör åtminstone någonting nödvändigt.

Sov så gott.

L.

Jag kommer ihåg på morgonen, när jag hörde min familjs gälla andetag från nedanvåningen. Av den chockerade rösten hörde jag att någonting inte var helt okej. Så jag sprang ned och hann inte ställa frågan.. "Vad är det?" innan jag såg bilden på tvn. Då det norra tornet blev träffat. Röken välde ut. Chocken redan där, var enorm. Jag kommer ihåg hur jag lade min hand på soffkanten för att stödja mig.. och ser i samma ögonblick hur ett andra plan flyger in i det södra tornet. Det är med chockerade hjärtan vi sträcker våra händer mot tvn, som att vi på något magiskt sätt ska kunna hindra dem från att träffa tornen. Men försent. Den andra smällen. Människorna på tvn skriker. Jag hör en reporter som skriker om och om igen att det andra tornet har blivit träffat. Man börjar höra paniken i hennes röst. Och det är tillsammans med världens som man sjunker ihop som en liten sten på golvet och ser hur en händelse förändrar en hel värld. Folk hoppar ur fönsterna, folk ringer i panik om hjälp, de viftar med sina tröjor ut genom fönstrena. De ser världen nedanför. Och vi står och ser rakt upp på dem. Hopplösheten började rinna igenom. Världen hade stannat upp. Plötsligt faller byggnaderna. The south tower först. Skriken blir till hjärtkrossad panik. En större rädsla. Bilderna på tvn blir allt värre. Folk springer, med ett moln av rök bakom sig, men trots allt det som händer bakom så är det paniken i människornas ansikten som lämnar kvar minnen. Byggnaden faller ihop, som ett korthus, smidigt och för världen - långsamt. Vi såg chockartat på tvn. Händerna hade flugit upp i mitt ansikte, framför mina läppar för att hålla in det gälla skrik jag kände. Trots att det var så mycket ljud, var allting dovt. Jag minns inte om vi sade någonting i familjen eller om reportern sade något mer. Jag minns bara den klara bilden av hur allting hände.. och hur tom man kände sig när första tornet fallit. Det var som att man såg på hur världens hjärta förstördes. Och när vi trodde den största chocken kommit, faller det norra tornet. Jag undrar om inte mitt gälla skrik kom även då. Jag kom och tänka på hur min pappa berättat att han varit där, att det var så mäktigt när man stod högst upp. Min första tanke var tacksamhet till att han inte var där nu. Min andra tanke var "Jag som en dag skulle stå där" och min tredje tanke var på människorna som just nu hade stått där. Rädslan sjönk som en sten i bröstet. Uppdateringarna blev fler och fler. Ovisheten var fortfarande stor. "Varför? Hur?Vem?"

Då fick jag se den luddiga bilden av pentagon och hörde en reporter skrika "They just struck the Pentagon!" Vi såg den brinnande byggnaden och då började man undra.. När skulle det här ta slut?

När jag kom ned till byns mittpunkt, Millennium vid det tillfället så var restaurangen som så ofta är musikfylld och fyllt av glada människor och stoj, så tyst att jag inte visste om det var någon där, förrän jag kom in på uteserveringen och ser alla sitta vända mot tvn på väggen. Deras ansikten säger alla samma sak. Jag kramade några, utan ett riktigt hej. Sedan satt vi där. Med samma hopplöshet i kroppen som förut. Jag hörde någon mumla om att man borde vara där, hjälpa till. Jag tänkte samma sak. Hade jag varit i närheten av New York.. Då..

När man gick längs Höllvikens gator den dagen så var varenda andetag lika svårt för alla att ta. Allas ansikten såg lika bedrövade ut. Molnet som lagt sig efter tornens kollaps omringade inte enbart New Yorks gator,utan omvärldens. Vi kunde känna detta tjocka, smutsiga molnet omfamna oss tillsammans med New York borna. Fram till jag såg på tvn och hörde en man säga "I'm still here! I'll make it. I'm still here!" Mannen var nedblodad, med ett hack i pannan och med söndriga kläder, men han reste sin hand och sa "I am still here!" Det var första gången jag grät ordentligt, när han sade dem orden. Det var en sådan inspirerande sak att höra. Jag hörde folk ropa "God bless you" och hörde hur folk gick från hopplösa, till hoppfulla och framförallt.. Enade.

Världen satt enad med hjärtat i hand.

Och det är dem, oss, er, de som förlorade sina liv och deras familjer som vi ärar idag. Vi ärar de brandmän och polismän som sprang in i byggnader medan alla andra sprang ut. Vi ärar de arbetande i World Trade Center. Vi ärar passagerarna i planen. Vi ärar passagerarna på Flight 93, som genom sitt mod, vägrade låta kaparna klargöra sin operation och räddade liv, genom att offra sina egna. Vi ärar denna hemska dag, för att aldrig glömma. Detta hände. Detta hände. Och detta förändrade mänskligheten föralltid.

9/11 är ett datum, som förevigt kommer minnas av världen och av mänskligheten.

Rest in peace .

Helgen passerar alldeles för snabbt. Jag hann inte ta ett andetag innan både fredagkvällen passerat tillsammans med hela lördag för och eftermiddag. Gårdagen var lyckat, så pass lyckat att vi inte började lägga oss förrän klockan närmade sig sju och vi dessutom trängde ihop oss med extra gäster. Idag har vi lyckats sova oss igenom dagen och det är inte förrän nu som jag gjort mig färdig - och trots att jag planerat att ta igen med en riktigt fin film och lite gottis, så ändrade jag på planerna när Jude Law hörde av sig;)   &' när som helst knackar det på dörren så musiken är igång, drickan levereras och människorna är på g.. Den här helgen blir allt annat än lugn..

Skönt med något annorlunda!

Ha en bra helg!


L.

Jag antar att det största överraskningsmomentet är över. För ett par dagar sedan klargjorde jag den lilla överraskningen jag hemlighållt, den lilla överraskningen som antagligen varit så mycket större för mig än för er. Men det hände. Och jag har inte varit mer harmonisk på länge, om ens någonsin.   I lördags, tog jag mitt första - riktiga - steg ut i det verkliga livet. Jag gick ifrån att sitta komplett fast till att röra mig åt ett håll och bara fortsätta rakt fram. Jag flyttade hemifrån.

De av er som känner mig, vet om att jag pratat om att flytta hemifrån sedan jag var tio och de av er som verkligen känner mig, vet om att jag varit redo för det sedan jag var 14. Och efter fyra år, av klagomål och hemmafighter och de här - breaking free - moment har det äntligen hänt. Bara sådär vände livet totalt på klacken och förde mig med sig, medan jag såg ned på mina fötter med tårar i ögonen utan och förstå hur jag kunde röra mig. Och sen var jag här.     I min lilla stuga. I min lilla etta på 50 kvadratmeter, med ett litet kök, en minitoa som jag jobbat stenhårt med att måla, ett stort vardagsrum som äntligen fått sin soffa, min stora säng.. och det bästa av allt.. Mitt första riktiga skrivbord. Det första riktiga skrivbordet som jag just nu sitter och skriver på. Skrivbordet som jag suttit och skrivit på de senaste nätterna och dagarna. Skrivbordet som för tillfället är fyllt med bilder som ska upp på min anslagstavla.

Min lilla lya är dagligen fylld av musik. Om inte av min egen, så av mina vänners. Och många tittar förbi, bara för att se sig omkring och säga "Louise.. Det här är klockrent.. Det här är ju skitbra".. också ser jag mig omkring och känner bara... "Ja.. Ja.. Det är så jäkla bra... Jag kan inte få det bättre. Och jag förstår inte hur"

Jag har flyttat hemifrån. Men jag är ändå kvar i byn jag växt upp i och i byn som jag kallat för "hem". Så jag är trygg. Fortfarande på samma ställe, men säker. Och det blir bara bättre. Jag bor intill mina föräldrars närmaste vänner.. vilket innebär att jag har folk som alltid ställer upp.. Likväl som jag har ägarna till den lilla lyan - precis i väggen intill. Så jag vet, att oavsett, så är jag trygg med människor jag alltid når.

Jag hade visserligen aldrig fått chansen, om inte det vore för min far - som jag är så oerhört tacksam till. Men jag vet om att jag aldrig fått detta om jag faktiskt inte gjort mig förtjänt av det. Och jag vet- jag vet att jag har det. Efter alla år kan jag säga att detta är något jag med säkerhet säger att jag förtjänar.

Det är så mycket planerat. Det är så mycket man ska skaffa. Plötsligt är det superroligt att gå i mataffärerna. Man går inte längre förbi hushållssakerna, utan man stannar upp och lägger i småsaker i korgen som helt plötsligt kostade mer sammanlagt när man kom upp till kassan. Men saker som man är så glad över att packa upp när man kommer hem. Saker man hittar olika ställen till.

Det är så spännande att man inte vill gå hemifrån. Jag längtar hem så fort jag går utanför dörren. Hade jag kunnat så hade jag legat dagligen i antingen min nya soffa eller min stora säng och bara pillat med foton och saker som behövs på lite olika saker. Lagat lite mat och provat på sådant jag aldrig gjort förut - som att micra vitlöksbröd.. Haha.. Internskämt.

Jag hade min första sovöverkompis här igår. Min lilla Josefin.. Och vi påbörjade dagen ganska tidigt, med en fika med Beafis och åkte sedan vidare till toppen för att handla hem lite nödvändiga småsaker. När räkorna sedan lagts fram kom jag på att jag inte hade någon ugn, men var övertygad om att de gick att värma i mikrovågsugnen.. Så där lade jag dem.. i ett par minuter..  Josefin skrattade ljudligt när jag tog fram två mjuka, hala bröd som böjde sig av ens rörelse. Och trots att det var segt, så var det ätbart. Vi fortsatte kvällen med skratt, trots att vi förberett oss på att vara så ledsna som bara vi kan vara, så skrattade vi mer än vi någonsin gjort. Vi kollade på film efter film och hamnade tillslut på en gammal familjefilm från 2002 som innehöll en heldel  "behind-the-scenes-footage" av totalt galna saker som tyvärr måste censureras här. Slutligen låg vi på youtube och låg halvvikta på golvet när vi kollade igenom videos som vi idag förstått egentligen är supertråkiga. Vi hade en galen kväll och efter lite opererade fötter, god mat, ett grönt operationslakan och en stor säng låg vi bredvid varandra i min stora nya säng och höll varandras händer medan vi såg på Dear John. Jag hörde henne snyfta och kände tårarna som rann längs hennes kind och visste, att nu var vi bägge två på samma ställe. Där bara hon och jag hamnar. Så märkligt, men så mäktigt. En vänskap olik andras.

När vi vaknade på morgonen mös vi runt och jag märkte snabbt, att Josefin redan kände sig hemma. Det är inte svårt. Det är annorlunda, att åka hit och inte "hem,hem".. men samtidigt förstod jag att detta är förändringen jag väntat på. Förändringen som jag hela tiden velat få ett tecken på.. Den där knuffen i baken.. Har jag äntligen fått och varenda gång jag tar nyckeln i hålet och hör min dörr låsas upp.. så känner jag det. Förändringen. Också öppnar jag dörren till något som är något nytt i en gammal värld. Och minns, att detta är vägen till allt det nya i mitt liv. Här.. börjar mitt nya liv. Här.. hittar jag hem.

Dagarna går förbi i ett hast. Kvällarna slutar med svår magkramp och en genomtrött Louise. Väggarna blir målade, dörrarna monterade, sakerna har blivit packade och städningen är nu det enda som är kvar. Igår kväll gick jag igenom bilder jag ska sätta upp i mitt rum - i ramar, på den gigantiska anslagstavlan. Mixade bilder. Gamla bilder. Gamla vänner. Gamla minnen. Jag funderade och funderade. Ska jag verkligen ha dessa på väggarna för att jag glädjes åt hur de en gång var en del av mitt liv? För att jag älskar dem? Det känns märkligt att sätta upp bilder av forna tider som idag inte har något kvar. Jag fortsätter tänka och har ännu inte kommit fram till något. Bilderna ligger i en mapp. Vi får se hur många som kommer fram ur skrivarn idag.


Jag erkänner - Allt det här tar så mycket mer på mig än jag trodde det skulle göra.

Den här veckan har jag levt med den värsta pms:en någonsin. Jag har haft humörsvängningar jag omöjligt kan kontrollera, lyckas inte fokusera när jag behöver det, har ovanligt ont i kroppen och uttrycker mig med fruktansvärda ord.

Energin från London är knappt kvar. Jag försöker leta och snappa upp den och vid de få tillfällena då jag passionerat berättar för någon lyckas jag, men när det går en hel dag har jag svårt för att få upp känslan jag hade.

Men jag kan åtminstone berätta att jag är lyckligare än jag varit på länge. Det jag inte förväntade mig få förrän om två år, får jag nu om en dag. Saker jag har planerat går att genomföra.. och det verkar som att mitt livs viktigaste människa snart gör mig sällskap. Så livet är inte så dåligt ändå. Jag ska bara lära mig att njuta av det.. och efter söndag, lovar jag att jag kan.

Lördagen är lika fullsmockad som alla andra dagar den här veckan. Mamma och jag ska storstäda och rengöra stället totalt.. och efter det ska vi njuta av goda kräftor och vitlökssås medan mina vovvsingar springer mellan benen på oss. Det börjar närma sig ordentligt resultat. Och det känns underbart. Men det tar oerhört mycket på en och jag hinner knappt gå upp innan dagen är slut och jag somnat i soffan två minuter efter jag kommit hem.

Jag har så mycket mer att berätta. Så mycket mer om London ni ska få veta, få se. Och ni vet den här lilla överraskningen? Den dära lilla nyheten jag pratat om? Den kommer imorgon. Vissa av er vet redan, men många av er som inte har en aning.. Många ledtrådar har jag dock lagt ut.. Men håll koll! Imorgon, imorgon, imorgon får ni veta!

Ha en underbar helg.


Louise

Ända sedan jag varit liten har jag älskat varenda del av den amerikanska militären. Jag har alltid burit med mig någonting som påmint mig om just vad det militära står för. Jag har alltid haft en oerhörd kärlek till det militäriska. Jag vet inte riktigt varför. Jag vet inte mer än att jag vet att det står för mer än politik och dess krig. Jag vet att när det väl kommer till de militäriska grupperna och dessa krig så handlar det om överlevnad - och att ingen lämnas bakom.

Mina vänner har alltid på någorlunda sätt förstått varför jag älskar Usa, landet i sig självt. Men de har aldrig förstått vad jag har sett i den amerikanska flaggan jag har på mitt rum, eller brickorna jag emellanåt bär kring min hals. De har flertal gånger kommenterat bilderna jag har på mitt rum eller bär på mina tröjor.. och sagt att de inte förstår varför jag älskar det. Och sannerligen nog, kan jag inte förklara det för dem.

Sedan jag var liten har jag varit uppväxt med krigsfilmer. Jag har spelat datorspel - battlefield, ghost recon, day of defeat osv. som har lärt mig om historien bortom krigen. Filmer som Black Hawk Down, Pearl Harbor, We were soldiers, Taking Chance and  Saving private ryan osv.. har lärt mig så mycket mer om bortom kriget än jag någonsin annars hade kunnat förstå.  Jag glömmer aldrig när jag såg "We were soldiers" första gången. Jag var väldigt liten och grät tidigt hysteriskt under filmen, men förklarade för mina föräldrar att jag ville se klart den. Efteråt var jag så svårt tagen att jag sprang ut ur huset,  in i stigen och ställde mig och grät så att grannar kom ut. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kände första gången han knackade på dörren för att lämna brevet till den fallnes familj. Och jag minns fortfarande deras ansikten. Och jag kommer ihåg.. hur jag i det ögonblicket insåg att varenda soldat som lämnar sitt liv för krig, inte har en rädsla i själen, trots att de har den största rädslan att möta. Och jag kunde se.. i dessa kvinnornas ansikten, i dessa barnen.. hur rädda de var.. Hur rädslan var allt de omedvetet bar på. Hur rädslan av att förlora tagit greppet om dem.. och hur de i ögonblicket av en bil från det militäriska institutet fick dem att bli totalt medvetna om beskedet de skulle få. Den delen har föralltid satt sig.. i mitt hjärta. Rädslan är större för de som inte kunnat följa med. För de som inte kunnat uträtta kriget och för dem som förlorat så många de älskar. De är alltid förberedda. De förstår valet. Men de kan aldrig föreställa sig det. Och en dag.. Händer det.

Jag kan än idag se mig själv i varenda soldatisk familj. Jag kan förstå rädslan som pågår bakom en människas ögon varenda dag.. och jag kan förstå hur rädslan tappar sitt grepp i det ögonblicket människan står framför en igen.

Jag ser ofta på de vackra videorna som görs i ära till de soldater som än idag är ute och krigar.       För landet, för presidenten och för de som styr landet kanske de anser att dagens soldater slåss för dem. Men där ute.. Slåss de för männen som står vid varandras sida och för familjerna som finns när de kommer hem. Det handlar om så mycket mer än krig. Det handlar om kärlek för de viktigaste omkring sig.

Sedan jag var liten har jag känt samma känsla för det militäriska. För alla de som någonsin varit del av ett krig och för de som stupat. För alla de som värvar. Och för alla dem som kämpar. Jag känner fortfarande samma känsla och jag vet att det är en känsla som igenom livets alla perioder kommer stå kvar. Jag vet inte hur det skapas eller varför. Jag bara vet.. Att det är någonting jag förstår. Och jag hoppas att jag en dag kommer kunna göra något så bra, så att även jag blir värdig en soldats begravning. Det är den största äran man kan få.

En annan sak jag insett.. Är att gammal som ung, barn som vuxen, kvinna som man.. så förstår sig alla på en militär. Så förstår sig alla på innebörden av vad det innebär att åka till krig. Det är ingenting man någonsin ursäktar eller skäms för. Det är någonting man är stolt över och någonting man ärar genom att alltid vara ärlig.

Vill skänka en tanke till alla de gossar och töser.. som någonstans, just nu, krigar för att överleva för personen bredvid sig.. och för oss här hemma. Ni ska veta att bönerna är med er och att folk vakar över er. Jag hoppas ni kommer hem snart.