Everyones voices in my head
0kommentarer
Lördag
Att vakna på lördag morgon var inte riktigt som jag trodde. Jag sov ovanligt djupt när ett par fingrar knipprade på ett fönster i min dröm. När ljudet blev allt tydligare och jag slutligen vaknade, förstod jag att det var på mitt eget fönstrer. Med täcket runt kroppen reste jag mig och mötte lilla Meja. "Sover du?" frågade hon förvånat. "Ja" log jag. "Men klockan är ju 11" påpekade hon. "Haha, ojdå.. Ja, då är det dags att gå upp" skrattade jag tröttsamt. "Ja, bra, för det är ridning om en timme." Mitt löfte om att följa med till hennes ridlektion var som bortglömt, men jag svarade glatt "Ja, självklart! Då ses vi snart" också stängde jag dörren och sprang runt för att göra mig i ordning. Jag hann både plocka undan, äta frukost och göra mig i ordning innan det var dags att åka. Kameran åkte med för och fånga den ovanliga morgonen. Väl på plats gick jag omkring till varenda häst jag fann för att klappa den om mulen, leta efter bekanta namn eller bara minnas lite. Tre av dem mindes jag tydligt , Silver, Toby och Prince. Hästar som tillhört mina vänner som liten. Prince stod mot en betongvägg, fastspänd i ett rep med bakdelen emot mig. Han reagerade inte när jag sade hans namn, utan fortsatte se in i väggen. Det gjorde lite ont i mig, för jag vet att dem har det bra, men att vi använder dessa djuren som cirkusdjur.. när jag vill se dem fria någonstans, såsom det ska vara. Såsom det var i Ronja rövardotter. Silver var obekväm med alla hängande barn och hade öronen bakåt och nafsade på min arm när jag klappade hans hals. Toby däremot var nyfiken som alltid och framhävde huvudet varenda gång jag kom fram, som att han ville bli klappad. Jag kände fjärilarna i magen när jag hjälpte Meja med sin häst, Herbert. Det var så jag kände när jag red när jag var liten. Jag litade aldrig på hästarna, så att se hur dessa småtjejerna tryckte på hästarna i bestämda rörelser fick mig att förstå varför jag aldrig fortsatte att rida. Jag vågade aldrig göra som de gjorde, haha. Ta kontrollen. Att komma ut i ridhuset gav mig ännu mer minnen, med bångstyriga Lisa som alltid slängde av mig och gamla Freja som alltid gick rakt in i väggen istället för att svänga. Hah.. När Henke skulle gå fick jag ta över bredvid Meja, gåendes bredvid, hållandes i repet. Det var rätt roligt, att vara nära ett sådant magnifikt djur igen. Jag har inte ridit sedan olyckan och inte haft behov av det, men det var ändå bekvämt, att få vara med där. Herbert var tung men jag var bestämd och förvånad när jag inte alls fann mig nervös. Sedan tog barnen över när de sprang en snabb runda galopp som jag själv skulle vilja älska att göra igen. Men när jag gör det, om jag gör det, så vet jag inte när .
Förmiddagen började gå förbi, det var vackert väder och folket var ute i Höllviken. När Henke bjudit på lunch sprang vi på mamma och hennes pojkvän, som jag stannade kvar i byn med. Vi hälsade på farbror Jonas som var inne i sin lille affär och fortsatte sedan hemåt för våra ärenden, ärenden som behövdes inför kvällens fest. Fest som jag inte var riktigt sugen på, men som var distraherande och fyllt av nytt folk - folk som jag i för sig inte tog mig tid alls till att lära känna. Istället sprang man på gamla vänner och ett ex, i talan om knark och ledsamhet.. och när det var överstökat hade kvällen övergått till ett hångelparty som jag vägrade vara kvar på. Efter nattamat och kärlekssnack med Matte, drog jag mig hemåt och sov lyckligtvis länge.
Söndagen har varit lite för gnällig och matt, men saker har gjorts tack vare mormor,morfar och mamma. Dagarna passerar rätt fort och jag har lyckligtvis haft saker och ting omkring mig som distraherat mig, vilket jag behövt och imorgon börjar verkligheten som jag känner mig distanserad från, men som jag kanske för en gångs skull, kan klara av. Jag kanske kan börja bli lite normal.. Haha.
Får hoppas det blir lite mer inspiration genom dagarna.. Känns som att det är den som får mig att må bra.
Folk har bett mig skriva mer positivt.. och ja, jag vet om att det inte har varit mycket positivt här och det är ett mönster jag försöker bryta. Men det är inte ett mönster jag vill bryta för andras tycke, utan för min egen skull - för att jag faktiskt, är komplett ärlig..
L.
Att vakna på lördag morgon var inte riktigt som jag trodde. Jag sov ovanligt djupt när ett par fingrar knipprade på ett fönster i min dröm. När ljudet blev allt tydligare och jag slutligen vaknade, förstod jag att det var på mitt eget fönstrer. Med täcket runt kroppen reste jag mig och mötte lilla Meja. "Sover du?" frågade hon förvånat. "Ja" log jag. "Men klockan är ju 11" påpekade hon. "Haha, ojdå.. Ja, då är det dags att gå upp" skrattade jag tröttsamt. "Ja, bra, för det är ridning om en timme." Mitt löfte om att följa med till hennes ridlektion var som bortglömt, men jag svarade glatt "Ja, självklart! Då ses vi snart" också stängde jag dörren och sprang runt för att göra mig i ordning. Jag hann både plocka undan, äta frukost och göra mig i ordning innan det var dags att åka. Kameran åkte med för och fånga den ovanliga morgonen. Väl på plats gick jag omkring till varenda häst jag fann för att klappa den om mulen, leta efter bekanta namn eller bara minnas lite. Tre av dem mindes jag tydligt , Silver, Toby och Prince. Hästar som tillhört mina vänner som liten. Prince stod mot en betongvägg, fastspänd i ett rep med bakdelen emot mig. Han reagerade inte när jag sade hans namn, utan fortsatte se in i väggen. Det gjorde lite ont i mig, för jag vet att dem har det bra, men att vi använder dessa djuren som cirkusdjur.. när jag vill se dem fria någonstans, såsom det ska vara. Såsom det var i Ronja rövardotter. Silver var obekväm med alla hängande barn och hade öronen bakåt och nafsade på min arm när jag klappade hans hals. Toby däremot var nyfiken som alltid och framhävde huvudet varenda gång jag kom fram, som att han ville bli klappad. Jag kände fjärilarna i magen när jag hjälpte Meja med sin häst, Herbert. Det var så jag kände när jag red när jag var liten. Jag litade aldrig på hästarna, så att se hur dessa småtjejerna tryckte på hästarna i bestämda rörelser fick mig att förstå varför jag aldrig fortsatte att rida. Jag vågade aldrig göra som de gjorde, haha. Ta kontrollen. Att komma ut i ridhuset gav mig ännu mer minnen, med bångstyriga Lisa som alltid slängde av mig och gamla Freja som alltid gick rakt in i väggen istället för att svänga. Hah.. När Henke skulle gå fick jag ta över bredvid Meja, gåendes bredvid, hållandes i repet. Det var rätt roligt, att vara nära ett sådant magnifikt djur igen. Jag har inte ridit sedan olyckan och inte haft behov av det, men det var ändå bekvämt, att få vara med där. Herbert var tung men jag var bestämd och förvånad när jag inte alls fann mig nervös. Sedan tog barnen över när de sprang en snabb runda galopp som jag själv skulle vilja älska att göra igen. Men när jag gör det, om jag gör det, så vet jag inte när .
Förmiddagen började gå förbi, det var vackert väder och folket var ute i Höllviken. När Henke bjudit på lunch sprang vi på mamma och hennes pojkvän, som jag stannade kvar i byn med. Vi hälsade på farbror Jonas som var inne i sin lille affär och fortsatte sedan hemåt för våra ärenden, ärenden som behövdes inför kvällens fest. Fest som jag inte var riktigt sugen på, men som var distraherande och fyllt av nytt folk - folk som jag i för sig inte tog mig tid alls till att lära känna. Istället sprang man på gamla vänner och ett ex, i talan om knark och ledsamhet.. och när det var överstökat hade kvällen övergått till ett hångelparty som jag vägrade vara kvar på. Efter nattamat och kärlekssnack med Matte, drog jag mig hemåt och sov lyckligtvis länge.
Söndagen har varit lite för gnällig och matt, men saker har gjorts tack vare mormor,morfar och mamma. Dagarna passerar rätt fort och jag har lyckligtvis haft saker och ting omkring mig som distraherat mig, vilket jag behövt och imorgon börjar verkligheten som jag känner mig distanserad från, men som jag kanske för en gångs skull, kan klara av. Jag kanske kan börja bli lite normal.. Haha.
Får hoppas det blir lite mer inspiration genom dagarna.. Känns som att det är den som får mig att må bra.
Folk har bett mig skriva mer positivt.. och ja, jag vet om att det inte har varit mycket positivt här och det är ett mönster jag försöker bryta. Men det är inte ett mönster jag vill bryta för andras tycke, utan för min egen skull - för att jag faktiskt, är komplett ärlig..
L.
Kommentera