Jag sitter och suckar åt frånvarorapporten jag fick i mejlen.. Ja,jo, närvaron har väl inte varit på topp de senaste månaderna. Vinterperioden har gjort en så deprimerad. Att jag inte sover gör det hela lite värre, plus alla läkartider och psykologbesök. Jag känner mig frånvarande när jag är i skolan. Jag lyssnar inte, orkar inte vara seriös längre och spyr på bara tanken av att gå upp. Skolan har blivit oinspirerande och tråkig.  Ärligt talat så tror jag att anledningen till att dagens ungdomar mår så dåligt, är på grund av pressen från skolan. Jag ser själv min bror, som nu är lika orolig som jag var.. Han undrar hur det kommer gå för honom i framtiden om han inte klarar ett ämne, om han aldrig kommer få jobb eller ha en bra framtid.. Precis där var jag. Är fortfarande till en viss del. Men om man pratar med vuxna idag så säger de allihopa att de inte visat sina betyg en enda gång när de sökt jobb, utan de berättar att det handlar om kontakter och viljan. Och då börjar man undra.. det är inte så att vi slappar i skolan , utan vi kämpar dubbelt så hårt för att vi måste.. gVarför? För att kunna läsa vidare? Fine, vill man göra det så.. Men om inte? För att bli allmänbildad? Ah, det finns andra sätt.. Betyg är inte så avgörande längre. Kanske därför jag känner av att skolan inte är värd så mycket längre.

Nu sitter jag och studerar till ett svenskt prov.. Ett av de tre jag har i denna månaden och sedan har jag kvar tre stora uppgifter som ska göras ordentligt och skickas in i vissa tider, inklusive en novell på minst 12 sidor. Nä, man har inte alls och göra.. och inte bara det.. utöver det har man lektioner att gå på dagligen, inklusive jobb för att överleva samtidigt som man ska hinna med saker på fritiden.. Känns verkligen bra än så länge.

S U C K.

Studenten är efterlängtad.




Min dag har inte känts tillräcklig, förrän jag förstod varför. Jag har sådan oerhörd längtan efter något vissa dagar. En längtan efter att något ska förgylla dagen.. och det är otroligt.. För.. de senaste dagarna har det funnits de som har lyckats göra det. Och det är enbart, mina vackra vänner.

Det finns dem jag växt upp med, vänner som livet gått upp och ned med, vänner som jag tagit mig igenom allt med, som minnen skapats med, && som de nu bara finns minnen av. Det finns de vänner som håller sig till och från i livet och det finns de vännerna som finns hos en dagligen. Det viktigaste är inte att de finns där hela tiden, utan att man vet att oavsett hur lång tid det går, så står man kvar på exakt samma punkt som man startade och älskar varandra lika mycket som man alltid gjort. Jag har inte tänkt på det på det sättet på en väldigt lång tid, men jag fick mig en liten påminnelse idag..

En av mina äldsta vänner, en gammal kärlek & en bästa vän sedan en lång tid tillbaka skrev någonting som satte sig rakt i hjärtat.. &&' påminde mig om just varför jag alltid älskat honom så högt.
" Ibland glömmer vi småbarn att föräldrarna alltid finns där för att stötta en. Vi kan gå runt och tro att det inte finns en enda människa i hela världen vi kan prata med när vi har problem.. Men denna låten visar verkligen att du som förälder bryr dig om din underbara dotter och att du finns där för henne.. Hur mörkt än allting verkar. Louise har haft det väldigt svårt i vissa stunder, och jag, som hennes vän, har känt att jag inte alltid nåt fram till henne. Hon har varit jätteledsen till och från. En dag för ett bra tag sedan när jag kom till er, så mötte Louise mig i dörren med tårar i ögonen och gråten i halsen. Jag frågade vad som hade hänt. Hon sade inte ett ljud, men drog med mig in i din lilla studio och satte på låten. Hon var så otroligt glad och hon kände sig så älskad. Det är just den dagen jag tänker på när jag hör denna låten. Den går rakt in i hjärtat."
Detta var hans ord, när han gav sin förklaring till varför låten "My little girl" var hans favoritlåt.. och jag togs tillbaka till de ögonblicket han beskriver. Och inte bara det. Till alla de hundratals ögonblick då jag gråtit inför honom, fallit ihop inför honom.. Det ögonblicket han skickade ut folk för att leta efter mig när jag var ledsen och han för långt borta. Jag tas tillbaka till alla de ögonblick då Adam suttit vid min sida i skolan när alla andra vägrat göra de. Jag tas tillbaka till alla de stunder han omfamnat mig med en lika trygg famn som han alltid haft. Jag tas tillbaka till de stunder vi skrikit, gråtit, bråkat, älskat, beundrat, skrattat, pratat och skapat stunder som andra inte tagit del av. Stunder som vi föralltid kommer minnas. När han flyttade och jag började om på nytt, gled vi isär på ett sätt.. Kontakten blev mindre.. och jag visste att jag skulle sakna honom, men det skulle inte vara över på grund av det. Att våra liv skulle bli olika, var en självklarhet, men det var också okej. När jag nu ser tillbaka på alla våra stunder.. så förvånas jag över hur tydligt Adam har sett mig, hur mycket han älskat mig och hur mycket han egentligen ställt upp för mig. Det känns fruktansvärt, att behövas påminnas,men jag anser att det är bättre sent än aldrig.. Och det är inte bara det att jag påminner mig själv eller Adam om hur mycket vi älskat varandra.. utan jag har även fått lära mig att även han, älskat mig, mer än jag trodde. Och det är värt mer än allt guld i världen.

Jonas måste jag också få nämna.. Han har varit en bästa vän på så många sätt igenom åren. Han har ringt, bara för att höra hur det är med mig.. och han har åkt till mig för att ge mig en kram. Han har kommit med blommor varenda år under varenda födelsedag.. och han har kommit till mig på två minuter när någonting varit fel. Han känner inte efter, han sitter inte och letar efter den djupaste punkten inom en, utan han är den som sätter sig och pussar en på pannan och kramar om en tills tårarna slutar rinna. Han trycker inte heller på, utan tar vad han får och får en att må bättre. För han bara är där. Som en riktig vän. Han är den riktiga vännen, man alltid kan räkna med. Och för det, kommer jag alltid ha en plats i mitt hjärta för dig Jonas.. Alltid<3

Sedan finns de vänner som läkers ens själ dagligen. Josefin är den vännen för mig. För hon är den som ser rakt igenom mig och läser av varenda känsla lika tydligt som jag läser av hennes. Hon är den som oavsett vad, jag alltid kunnat vara ärlig mot och hon är den, som oavsett vad, alltid gett ärlighet tillbaka. Hah.. Jag vet inte hur många gånger vi suttit och sett på varandra med tårar i ögonen och låtit det varit tillräckligt.. haha, vi är så blödiga vi två.. Men det är det som gör oss till oss. Vi finner inte ursäkter för situationer och ber inte om ursäkt för reaktioner eller känslor, utan vi sitter där och håller varandras händer och känner en helt annan gemenskap, en sammansvetsning av två olika människor med ett hjärta. Och att veta att jag alltid har en plats hos henne.. är som att veta att jag alltid har en plats där jag hör hemma, en plats hos någon jag älskar. En plats där jag alltid kommer vara trygg.


Sedan har vi änglarna i våra liv. Jo, jag tror på dem. Jag vet att jag har dem i mitt liv. Michelle har alltid varit min. Hon har i alla situationer enbart behövt ge mig en blick för att jag ska veta exakt vad som är rätt och fel. Hon har i alla situationer sett rakt in i mina ögon och sett sidor hos mig själv som jag själv ännu inte funnit. Hon har varit den som med ett ord kan rädda min värld för ögonblicket. Våra liv har också gått upp och ned, men de stunderna är också så få att jag inte tror att de lämnar sår, på grund av stunderna vi dagligen har som gör våra liv till de bättre. Alla måste gå igenom tuffa tider, men vi har så många bra stunder, nej, fantastiska stunder, som gör att de inte spelar roll. Vi vet att oavsett vad som händer och kommer hända, så kommer vår kärlek alltid stå igenom det. Och en vänskap så stålsäker är värd mer än pengar någonsin kan ge. Och det är värt mer än livet någonsin kommer ge mig. Min ängel. Det är du Michelle. Det har du varit sedan första gången vi träffades, är fortfarande och kommer alltid vara.

Sedan har vi de där människorna.. De avstängda. Du vet den där människan du alltid trott lite extra på, men som du fått ge extremt lång tid för att denne ska släppa in dig? Ah, just den människan.. Den människan som är min egen Chuck Bass. Oliver. Det är väldigt få som förstår kopplingen.. Men sedan första dagen jag mötte Oliver har han använt sig av samma talspråk, kroppsspråk och röst som Chuck Bass..och inte bara det.. utan han sårade mig, så klart.. Precis som Chuck sårade tjejer. Jag var väldigt ung och väldigt naiv, så det spelar ingen roll idag.. framför allt inte eftersom precis som Chuck, har han utvecklats. Och att se killen som ansåg att droger, sprit och tjejer var livet.. förändras till den känslosamme killen som uppskattar de minsta sakerna, får mig att förstå betydelsen vi har haft i varandras liv. Det får mig att förstå vad jag ser i just honom.  Och att få ett samtal ifrån honom är som att få just den där näringen du saknat under de närmaste dagarna. Han är den du alltid saknar, du alltid älskar att höra av och vars ord och röst du lever på under de kommande veckorna. Och på ett eller annat sätt, efter allting vi gått igenom, vet han och jag, precis vad vi har. Och vi vet exakt varför vi, efter såhär lång tid, älskar varandra. Och att vi - var vi än är i livet - alltid kommer göra det. Så när ni känner för att ge upp om någon, se in i den personens hjärta.. och känn efter. Om ditt hjärta svarar, vet du att det är någon som kommer ha den starka betydelsen i ditt liv.


Som om det inte vore tillräckligt.. så har vi den vännen som möter dig när du börjar om. Den som möter dig efter alla erfarenheter och förändringar och lär känna ditt nya jag. Och hur skrämmande det än är, så var det inte det med henne. Danielle och jag hittade en oerhörd balans direkt och vi fann de bättre sidorna i varandra. Vi lyckas komplettera varandra. Vi är inte rädda för att vara ärliga mot varandra och vi lär oss av varandra. När någonting är fel, så säger vi att något är fel. När någon är arg så.. eller nej.. Då skrattar oftast en av oss, speciellt jag.. Jag älskar att jävlas när hon är arg.. Hahaha.. Nej, men när vi känner någonting så lättar vi på det och pratar ut, för vi vet att oavsett hur illa en situation är.. så är vår vänskap för stark för att vi ska se bort från de. Vi kommer lösa det förr eller senare. Och inte bara det.. Men vi vet.. att när någonting tynger våra axlar, när tårarna bränner innanför ögonlocken och hopplösheten känns nära, så finns vi bara ett samtal bort. Vi är inte exakt de vännerna som gråter ut i varandras armar.. Utan vi är vännerna som pratar, lyssnar och svarar varandra. Vi ser varandra och finner just den där tryggheten som gör att den jobbiga situationen känns så mycket bättre. Danielle är en av de få jag kan gå till, som jag vet kommer lätta på de trycket och få mig att glömma det om jag vill det. Och hon är den som jag skapar alla de bra minnena , alla de galnaste och bästa minnena med. Hon är min riktiga bästa vän. En tjej som jag för resten av livet kommer ta med mig.. och en tjej som jag aldrig kommer lämna. &&' du vet det också Danielle.. Att du är en tjej jag verkligen älskar.

Jag är inte riktigt färdig än.. Jag har ännu en vän.. En som är värd mer än jag kan visa.
Den vännen som man på ett eller annat sätt, alltid varit rädd över att förlora.
En av mina närmsta vänner..  som med sina historier, med sina ögon och med sitt hjärta påverkat mitt liv mer än någon människa någonsin kommer göra. Han är en vän jag skulle ta en kula för, döda för och leva för.
Han är den vännen man önskar man hade kunnat göra tillräckligt för. Han är den människan man alltid kommer älska högre än man kan visa. Han kommer alltid ha större betydelse än han förstår.
Peter. Jag älskar dig.

Skänker en extra tanke till dig M. Du vet vem du är för mig.


Nu har jag nämnt, få av de vänner jag har i mitt liv. Att älska betyder väldigt mycket. Det är inte bara ett ord. Det är en känsla i hjärtat du finner, när du vet att en människa blivit för betydelsefull. Och alla dessa människorna är några av de få jag med mitt hjärta älskar. Varenda ord här är sagt ifrån hjärtat.
Och jag har fler vänner, så underbara och fantastiska vänner som på alla sina olika sätt räddat mig och gjort mig till den jag är. Jag har fler underbara människor som påverkar och ändrar mitt liv.. men ibland måste man bara ta sig tid och påminna just de där människorna om vad de betyder för en..

Och jag hoppas att ni andra också vet det.. för mina vänner,  alla ni som tagit ett steg in i mitt liv.. har aldrig tagit er ur det. Ni har föralltid satt spår i mitt hjärta. Och jag hoppas att var och en av er, vet precis vad ni betytt.. och vad ni betyder.


Sov gott.

Louise





Romantikens dag. Jag kan låtsas avsky den, som alla andra singlar. Vi sitter allihopa och finner olika smeknamn för denna jippodagen,i hopp om att det ska få oss att må bättre, just eftersom vi är ensamma. Men sanningen är att vi avgudar denna dagen och hoppas på att vi någon gång i livet ska uppleva vårt romantiska ögonblick, med just den där mannen som blir mannen i vårt liv. Det där ögonblicket vi alltid kommer minnas, som gör att vi återupplever det gång på gång och får oss att känna kärleken lika mycket varenda gång vi minns det. Men det ögonblicket kommer så sällan. Paren idag upplever planerade, romantiska dagar med röda rosor och choklad.. och jag säger inte att det är fel.. Men det där ögonblicket som gör alla hjärtans dag till alla hjärtans dag.. är inte de planerade gåvorna, det är det ögonblicket man överraskar sin käresta med något extra.. och ärligt talat.. vad har skapat dessa fantasierna? Dessa ögonblicken? Varifrån kommer dessa drömmarna?

Det enda jag kan minnas.. och det enda jag föralltid kommer uppskatta, är de ögonblicken som skapats på vita duken. De romantiska, omöjliga ögonblicken i filmerna som gör att vi alla smälter. De ögonblicken som skapar tron på äkta kärlek.

Så vad är alla hjärtans dag?
Jippo..? En chans att påminna sin älskling om hur viktig hon/han är.. en chans till en ovanligt romantisk kväll..? Eller är det rent av en dag då vi kan påminna oss själva om hur mycket vi älskar just den där personen i vårt liv.

Jag tror det är lite del av varje. Det kanske är skapat som ett jippo, men för varje individ är det chansen för var och en av oss att visa uppskattning för den speciella personen i vårt liv. Och för var och en av oss, är det vår chans att vänta på det där ögonblicket som gör just dagen så speciell.

Jag har inte upplevt det än. Det där ögonblicket. Det är okej. Det gör väl att man både tror mer eller mindre på att det kommer.    Jag har min familj, som jag borde uppskatta lite mer.  Kanske inte just med gåvor som blommor eller choklad, just de sakerna som ändå vissnar och tar slut.. Utan ord  som är tillräckliga för att göra dem glada. Samtidigt som jag önskar alla de kärleksfulla paren en romantisk dag, eftersom det alltid förgyller förhållandet. Också vill jag skicka varma omfamningar till varenda person i min familj, särskilt er mormor och morfar. Jag hoppas ni känner värmen i omfamningen. Men mest av allt.. Vill jag påminna alla mina vackra vänner om att oavsett hur dagarna ser ut så tänk på att var och en av er är viktig. Påminn er själva om att ni gör skillnad. För det lovar jag, att det gör ni. För någon gör ni skillnad. Precis som mina vänner.. Lukas, Michelle, Josefin,Danni..Peter.. Var och en av er gör skillnad. Så se omkring er och se på människorna ni har nära er och tänk på vilken skillnad ni gör, genom att enbart finnas. Tänk på att oavsett hur ensamma vi är, så har vi varandra att stärka och trösta. Vi har varandra att älska. Och det är värt allt.

Men jag har en annan sak, en mer personlig sak att tacka för.. och det är alla de filmer som jag växt upp med. Alla de filmer jag sedan liten sett och fått en fantasi av, en dröm av.. och alla de filmer som lärt mig innebörden av kärlek av. Jag vill tacka alla de historier som skapats och de ögonblicken som man föralltid kommer komma ihåg. Det är där äkta magi skapas. Det är då det omöjliga blir möjligt. Jag vill tacka för det som skapat hopp.

Så se nedanför, tryck på länkarna och njöt av några av de mest historiska ögonblicken..

Oh.. and ah.. Happy Valentines day..


(Det var tänkt att det skulle ligga några videos här, men blogg.se vill inte samarbeta.. och de går därför inte att lägga upp.. suck.. Så länge lägger jag ut några länkar på härliga videos av de bästa filmögonblicken vi har.. Och ja, det är de romantiska ögonblicken såklart..)


http://www.youtube.com/watch?v=6jaenOVhtzM

http://www.youtube.com/watch?v=UAtLKq8xcgg

http://www.youtube.com/watch?v=3BY3GSdjITY&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=Llj7ovMzCAo

http://www.youtube.com/watch?v=zLKDPiIzBz8

http://www.youtube.com/watch?v=ZLRdT7nRht0

http://www.youtube.com/watch?v=cv5beH43A58&feature=related










Grattis på födelsedagen världens bästa morfar!

Tack för alla gånger du ställt upp, &&' för alla gånger du finns. Tack för att du alltid omfamnar oss med kärlek och glädje. Du har varit den bästa morfarn man kan ha, under varenda dag av mitt liv. & jag älskar dig lika mycket tillbaka! Alltid!

Att vakna upp idag var en av de jobbigaste grejerna jag gjort på länge. Jag ville ligga kvar i min varma säng och låta sömnen som infallit få en längre verkan, men det gjorde jag inte. Jag reste mig och mötte det ny vakna ansiktet i spegeln. Det såg nästan ut som när jag gick och la mig igår, bara att jag var blekare och att ögonfransarna spreddat sig. Jag gick in på toa och lade på nytt smink. Jag hade inte ens ork att ta av mitt gamla och sätta på nytt. Jag skrattade åt mig själv. Jag kommer aldrig orka en skoldag som börjar 8 och slutar 5.. Och efter det var det som att ödet tog sin påverkan och följde min tro.. för när jag lutar mig nedåt för och lägga ned min sminkväska hörde jag min byxor kracka. Jag tänkte "åh nej" och sprang till spegeln i mitt rum för att få synen på en liten del av min bara rumpa. När jag försökte tydliggöra hur stort hålet blivit genom att pilla hörde jag det spricka lite till.. Ja, jag har haft hål i byxorna länge.. precis mellan benen.. I know, låter fräscht, right?  Men det har aldrig blivit så stort.. och nu är det på en sådan gräns att jag inte kan gå utan och visa någonting.. så jag har fyllt i den där tanken att stanna hemma, åka och handla ett par nya jeans och sedan ta mig till sista lektionen på stadsarkivet. Det motsäger mig lite eftersom jag känner att min frånvaro börjar bli lite hög. Men så tänker jag också.. Att alla har de såhär någon gång.. Eller nej, för att vara ärlig så har inte alla de såhär, dem flesta är rent av as duktiga i skolan och gör allt de kan 24/7 medan jag går och gör det lite halvdant.. Men det är orken .. Jag sover så jävla dåligt, för lite pågrund av de jävla skoltimmarna.. Jag kan lova var och en av er, att skolan är något av de vanligaste sakerna som påverkar dagens undgomar till det sämre idag. Jag vet att jag kan, när jag vill och tycker det är roligt och är lite inspirerad. Nu känns varje morgon tung. Jag längtar inte efter att möta någon eller göra något. Det är fruktansvärt. Som att man tvingar sig själv till en arbetsplats man absolut hatar. Och jag veeeeet att så många har det så.. Så många står ut med det, men varför ska man behöva det? Varför kan man inte få göra något i sitt liv som är så pass inspirerande att man mår bra varje dag?

Det låter så dumt, för jag säger till alla andra att bara hålla sig samman och göra vad de måste för att kunna göra vad de vill.. Men här sitter jag själv och gör precis som de gjorde.. Jag motsäger mig själv. Jag vet vad som är rätt men hittar ursäkter för de. Ah.. Jag vet inte riktigt.

Men.. Man har en chans till livet. Varför spenderar vi största delen av våra liv på att utbilda oss, jobba och överleva? När man kan göra vad man vill med vad som helst och leva ett liv man hade älskat.

Jo, jag ska berätta varför..

Just för att verkligheten är RUBBAD!

Så nu ska jag sätta mig och ha den sista dagen jag frånvarar för i år.. (Jag kan inte lova, beroende på om jag skulle bli sjuk..) men inga mer ursäkter, inga mer "orkar inte".. Utan nu samlar jag mina sista krafter, köper ett par nya jeans och satsar stenhårt. Har en hel skoldag imorgon och veckorna framåt också. De ska nog kunna bli bra!

Det är okej att samla sig ibland.. eller?


Det är så konstigt att vara såhär oinspirerad. Jag är det inte egentligen. Jag har tusen saker att berätta om. Otto framför allt. Men jag känner inget behov, som att vardagen tar upp tiden så pass mycket att det inte känns lönt att blogga om min vardag. Varför skulle det intressera folk?

Om man vill följa bloggares vanliga jävla liv kan man börja följa blondinbellas tomma liv och Kenzaz modeblogg.. Finner ingenting i deras bloggar som är inspirerande eller givande, mer än några coola plagg som enbart sitter snyggt på just deras kroppar..

Jag själv sitter och är egentligen något av en fattiglus. Jag har stora hål i mina jeans och går hellre i en cool t-shirt från H&M istället för just ett dyrt plagg från en butik med ett visst märke.. Jag har hellre ett par converse istället för det senaste paret, men naturligtvis vill man ha det till en viss del också.. Jag avundas vissa grejer som jag ser på avstånd, ett par coola nitskor.. eller ett par fräcka ed hardy klackar.. Men det är inte sådant jag avundas så pass mycket att jag skulle kunna dö för det. Livet är vad det är. Deal with it. Jag har så jag klarar mig. Och om inte nu så får jag väl det jag behöver när jag har det fasta jobbet och den fasta inkomsten. Livet kommer, det har ju bara börjat. Eller hur?

Jag har börjat skriva en del privat, vilket kanske är anledningen till att jag inte sitter och öppnar upp mig på bloggen längre. Det går så ibland, när de finns grejer man inte kan dela med sig helt öppet av. Trots att jag mestadels gjort de. Men man får väl lära sig om vad man borde prata om och rent av hålla truten om.

Joakims bortgång är egentligen av de grejerna.. Man både pratar och pratar inte om de. Man pratar om det senaste man hörde från begravningen eller minnesstunden och om vem som sjöng i kyrkan.. Men inget om varför.. Eller hur. Det ligger tyst i bakhuvudet. Jag har funnit nätter då jag lagt mig och sett honom framför mig. Därför sov jag tillexempel med lampan tänd i natt, för när jag stängde ögonen så var jag rädd att hans ansikte skulle finnas i mörkret.. Det är konstigt att det påverkar en så mycket. Egentligen inte konstigt, men att det väcker så mycket känslor inom en.

Men mitt liv har ändå gått vidare. Jag har träffat Otto(bjuder på bild längre ned).. som jag mår så fruktansvärt bra med. Det tog sin tid och blev en hel del klydd under tiden. Inte för att jag inte förstod varför, de gjorde jag, men jag litade på min instinkt och eftersom detta är killen jag under första gången på två år kan se mig själv med, tog jag till styrka i den instinkten. Och nu verkar det bli bra. Det är så skönt, för jag är så avslappnad med honom. Det är som att jag känt honom hur länge som helst, men ändå är han en total främling. Vissa dagar är han en helt annan person än den jag lärt känna och till skillnad från så många andra jag känner så har han ett väldigt slutet skal runt sig som han lätt stänger in sig i.. Medan de flesta brukar öppna skalet och omsluta mig i det. Så det är helt nya processer i det hela.. Och vart vår relation tar oss är det bara och vänta och se på. Jag känner inget behov eller stress i det hela, utan tar varje dag för vad den är.

Det är skönt och vara så ärlig mot sig själv. Ärlighet leder längst.
Var sann mot dig själv.

Solen skiner för första gången på länge i Höllviken. Det ligger lite gråa moln på himlen, men det går inget. Temperaturen har börjat gå upp till plusgrader. Jag har till och med börjat använda min skinnjacka. Superhärligt. Jag längtar efter våren, då man kan använda lite lättare plagg, med lite mer färg. Jag har börjat känna att jag är lite trött på svart, men bara lite. Det är inte så att jag kommer gå i rosa direkt, men lite mer beige och brunt.. Jag ska försöka ta mig in i modet i år.. Helen kommer hjälpa mig nästa gång jag får lön. Då ska de shoppas allt som kan tänka sig behövas.. För ärligt talat - jag har ingenting jag är nöjd med..

Även där längtar jag efter jobb. Det är det enda som ger en möjligheter. De jävla pengarna. Studiebidraget räcker ju inte någonstans kan jag ju ta och tala om. Grymt irriterande. Hur ska ungdomar tänkas överleva samt ha råd till kläder, mat och liknande? Förstår inte hur regeringen tänker.. Enbart 500 till hade räckt så långt.

Men istället för att klaga på livet så blir jag bjuden på bio idag, av Lukas. En go vän. Jag har i för sig inte hört av honom på ett tag. Han jobbar ju. Och ja, trots att man känner sig besviken till och från så förstår jag honom, ärligt talat.. Har man ett jobb som kräver att man åker runt om i Sverige så är inte det första man tänker på och ringa sina vänner.. Det förstår ju även jag. Och när jag sa det till honom.. så sa han "Louise, att du är en vän jag aldrig glömmer bort trodde jag att du visste".. Och Lukas är inte sådan som snackar.. så jag visste att han mena allvar. Så han är ändå lite gullig.. och han bjuder trots allt på bio. De kommer bli trassligt med Trassel! Haha!

Nåja.. Nu fick ni en hel del uppdatering ändå. Det sumrerar väl inte det som hänt i livet de senaste veckorna, men det sumrerar saker och tankar jag burit på. Hoppas det duger så länge. Jag hör av mig vid bästa tillfällighet.

L.

photoshoot @Bea häromdagen..



Åh,just de.. Senaste inköpet - tröjan.. tvungen naturligtvis;)


Men jaa, okejdå.. Ni kan väl få en halvhärlig bild på oss(:
Såhär lång bloggtorka har jag nog aldrig haft..?

Det är egentligen jättekonstigt, för jag har så mycket och berätta om. Jag träffar någon.. och är lyckligare än på länge. Jag sover fantastiskt bra. Då och då iallafall. Jag har hundra tankar och känslor . Tiden är det väl sådär med, men den är tillräcklig för att blogga. Det är bara de.. att jag inte känner för det nu helt enkelt!

Nåväl ,kommer mer m tiden:)

xoxo.
L.