Missnorman

Att vakna upp idag var en av de jobbigaste grejerna jag gjort på länge. Jag ville ligga kvar i min varma säng och låta sömnen som infallit få en längre verkan, men det gjorde jag inte. Jag reste mig och mötte det ny vakna ansiktet i spegeln. Det såg nästan ut som när jag gick och la mig igår, bara att jag var blekare och att ögonfransarna spreddat sig. Jag gick in på toa och lade på nytt smink. Jag hade inte ens ork att ta av mitt gamla och sätta på nytt. Jag skrattade åt mig själv. Jag kommer aldrig orka en skoldag som börjar 8 och slutar 5.. Och efter det var det som att ödet tog sin påverkan och följde min tro.. för när jag lutar mig nedåt för och lägga ned min sminkväska hörde jag min byxor kracka. Jag tänkte "åh nej" och sprang till spegeln i mitt rum för att få synen på en liten del av min bara rumpa. När jag försökte tydliggöra hur stort hålet blivit genom att pilla hörde jag det spricka lite till.. Ja, jag har haft hål i byxorna länge.. precis mellan benen.. I know, låter fräscht, right?  Men det har aldrig blivit så stort.. och nu är det på en sådan gräns att jag inte kan gå utan och visa någonting.. så jag har fyllt i den där tanken att stanna hemma, åka och handla ett par nya jeans och sedan ta mig till sista lektionen på stadsarkivet. Det motsäger mig lite eftersom jag känner att min frånvaro börjar bli lite hög. Men så tänker jag också.. Att alla har de såhär någon gång.. Eller nej, för att vara ärlig så har inte alla de såhär, dem flesta är rent av as duktiga i skolan och gör allt de kan 24/7 medan jag går och gör det lite halvdant.. Men det är orken .. Jag sover så jävla dåligt, för lite pågrund av de jävla skoltimmarna.. Jag kan lova var och en av er, att skolan är något av de vanligaste sakerna som påverkar dagens undgomar till det sämre idag. Jag vet att jag kan, när jag vill och tycker det är roligt och är lite inspirerad. Nu känns varje morgon tung. Jag längtar inte efter att möta någon eller göra något. Det är fruktansvärt. Som att man tvingar sig själv till en arbetsplats man absolut hatar. Och jag veeeeet att så många har det så.. Så många står ut med det, men varför ska man behöva det? Varför kan man inte få göra något i sitt liv som är så pass inspirerande att man mår bra varje dag?

Det låter så dumt, för jag säger till alla andra att bara hålla sig samman och göra vad de måste för att kunna göra vad de vill.. Men här sitter jag själv och gör precis som de gjorde.. Jag motsäger mig själv. Jag vet vad som är rätt men hittar ursäkter för de. Ah.. Jag vet inte riktigt.

Men.. Man har en chans till livet. Varför spenderar vi största delen av våra liv på att utbilda oss, jobba och överleva? När man kan göra vad man vill med vad som helst och leva ett liv man hade älskat.

Jo, jag ska berätta varför..

Just för att verkligheten är RUBBAD!

Så nu ska jag sätta mig och ha den sista dagen jag frånvarar för i år.. (Jag kan inte lova, beroende på om jag skulle bli sjuk..) men inga mer ursäkter, inga mer "orkar inte".. Utan nu samlar jag mina sista krafter, köper ett par nya jeans och satsar stenhårt. Har en hel skoldag imorgon och veckorna framåt också. De ska nog kunna bli bra!

Det är okej att samla sig ibland.. eller?