Missnorman -

30 Mar

18:54

Present

Medan jag just nu är ockuperad av det nuvarande så saknar jag inte mitt förflutna och oroar mig inte för framtiden. Istället tar sig lite nya människor in i livet och när man ser den närmaste som en läroguide så är det olikheter alla lär en - och just nu så är det att njuta av det som är.

Trots att det snöar i slutet på mars så är värmen inomhus allt man behöver..

Så glad påsk kära vänner.. Ta hand om era kära och varandra.

26 Mar

23:59

Amazing feeling

Det är en fantastisk känsla att gå i en butik och få på sig ett par byxor av en mindre storlek. Också att komma hem och höra att mamma tycker den nya tröjan sitter för stort - vilket innebär en storlek mindre till. Och det känns rent jävla underbart att spendera 3,5 h på gymmet och bara kötta ut alla frustrationer, svettas ut all ilska och samtidigt bränna vad man behöver och känna att kroppen äntligen får ta ut all den ängslighet den kan bära på. Bäst av allt är när styrketräningen börjar ta emot - och när kroppen därefter börjar kännas mer fit. Känner att jag äntligen kan börja bära mig själv på ett nytt sätt .. och min fina vän sa idag till mig att jag beter mig på ett nytt sätt. Att jag verkar gladare, att jag skiner lite och att jag måste våga tro på mig själv bara. Och nu när det då kommer in en påg i ens liv som gör alla ens osäkerheter spritt språngande nakna, så måste jag tro på mig själv ännu mer och hitta den punkten som jag hittade på bara vara - så jag måste ifrågasätta vad som får mig att känna såhär, komma ihåg att skina och slutligen hoppas på att ingen av oss förlorar i det spel han spelar. Oavsett så är jag glad över att veta att jag blivit stark nog att klara mig.

Om det är något jag klarar, så är det att åtminstone må riktigt bra i mig själv.

2013 är ett år där jag tar hand om mig själv. Precis som jag ska resten av livet.

26 Mar

17:14

Sådana unika vänner som behövs

Vissa dagar har man sådana dagar då man behöver möta lite speciella vänner - vänner som är utöver ens vardag och som man kan prata ärligt med utan att behöva tänka på något och man vet att man alltid får ärlighet och värme tillbaka. En av dem mötte jag idag. Världens bästa Sofie!
Tack för att du är du hjärtat.. Du gör livet bättre!

26 Mar

16:13

Sådana unika vänner som behövs

24 Mar

22:42

Och med tal på saker man kastar åt helvete..

Igår bestämde vi oss för att göra något annat än att sitta i soffan,vid datorn eller på en pub i Höllviken. Så vi var snart på Big Bowl i stan och kom ned till en folkfyllda barer,rökrum,barbord och bowlingbanor. Det är en underbar stämning på ett ställe som Big Bowl - ett ställe jag skulle kunna tänka mig att sitta på en lördagkväll. Lite annat än dem jäkla nattklubbarna.' Vi hamnade naturligtvis bland air-hockeyn,motorcyklarna och bilarna - på sådana ställen kan man bara ha roligt.

När vi väl kom till vår bana välkomnades vi av vår grannbana... Där tjejen kastar sitt klot rätt upp i luften.. Och studsar sönder banan(haha,nästan iallafall).. Och inte bara en .. Eller två.. Eller tre gånger.. Utan - h e l a - tiden.. Man började tycka synd om tjejen för hon hade ingen jävla aning om vad hon gjorde.

Jag å andra sidan som inte spelat bowling sedan första året på gymnasiet förväntade mig ett fiasko - och surprise surprise.. Mitt sikte har blivit bättre genom åren och hade det inte varit för mina "försök-kast" så hade jag haft flertal striktes.. Men med mina spärrar tog jag mig till tredje plats - och det var inte illa beroende på vilka mina motståndare var,men med tanke på Ph&Eddie's tävlingsanda så var det inte en mening med att försöka ta sig förbi dem,trots att det inte var allt för långt ifrån;)

Det har blivit en bättre helg än förväntat. Men impulsivt är alltid bäst. Mer av det.

24 Mar

22:21

Resultat

För ett år sedan hade jag varit fullt upptagen med att analysera sådant som andetag,hjärtslag,ögonblick och blickar. Jag hade varit så enormt naivt upptagen av allt det nya att jag analyserat sönder en bild och uppfattat en egen bild av en situation som inte stämmer. Sedan hade jag betett mig som en hjärtbrusten,ensam och utnyttjad tjej.

Men efter den långa resan man upplever under sin soul-searching så hittar man många pusselbitar som faller på plats. Jag har haft så bråttom att mina bitar har kastats åt helvete,men när dem väl började hamna på plats så började min balans i kroppen och sinnet göra det också. Idag mår jag så bra som man kan må, och följer strömmen som tar mig dit jag ska.. Inga destruktiva tankar längre.

Utan nu är det bara att njuta av dem tillfällena man får vara en liten apa. Det är allt annat än fel det.

Låt livet ta er vart ni vill & kom ihåg.. Be your own master.

22 Mar

15:47

Fredags.. K U L

HAHAHA , banaaanaaaa

22 Mar

14:21

Men när solen lyser..

Snön smälter.. och man kopplar in mobilen i högtalarna och spelar de bästa acoustisca låtarna, så blir livet plötsligt lite bättre.

22 Mar

11:21

World'st greatest workout music

Det finns inget bättre än musik som dånar i hörlurarna och tar sig in i kroppen under träning - det är då du motiveras till att ta i hårdare, springa fortare eller rent av ler i dem ögonblicken du tar i mest. Musik, så mycket liv det tillför.

21 Mar

23:32

The Intouchables

Under min första dag på hemmakväll, ringde telefonen flera gånger och frågade efter en film kallad "oväntad vänskap"(The intouchables). En film som jag mycket väl hade hört om - då det är precis den sortens film jag gillar - men någonting med denna filmen fick mig att undvika den. Medan den gick på top listan på bio.. likväl på recensionerna.. och den var på allas läppar. Min farfar - som inte är den sortens människa som tar sig ut för att gå på bio, såg denna nio gånger. Och hur mycket man än undviker något så dyker det upp ett tillfälle tillslut. Och ikväll dök den upp framför mig och vilken fantastisk förvåning jag fick.

Jag förväntade mig en långdragen oscars-liknande film, där budskapet är komplicerat och filmen alltid lite annorlunda. Men denna historien - och filmen, är simpel. Fylld av en sådan enorm humor och jag skrattade flera gånger rakt ut och log i värmen mellan dessa två fantastiska människorna. Jag trodde det aldrig, men verkligen - vilken film. Det är inte heller en typisk "feel good" movie, utan du känner att det är på riktigt - både historien, människorna, livsstilen och deras kemi. Det är något utöver en vanligt bra film. Verkligen - på så många sätt, så bra. Men anledningen till att den är bäst.. är för att den hela tiden får dig att skratta.

Om du bestämmer dig för att se the intouchables så kan du vara förberedd på att vara underhållen från första minut, till sista och samtidigt känna hur du ler i hjärtat.

21 Mar

14:57

Babaom.

The big Bang. Det ögonblicket du sitter i vardagsrummet och musiker omringar dig och du känner dig som mest vid liv.. Så förväntar man sig inte att hjärtat ska slå ett extra slag och bli lika tungt som en sten. Din andning blir tyngre. Tårarna samlas och halsen blir tjock. Du sätter dig ner och känner känslan överta kroppen - när du tror att det är en hjärtinfarkt,men förstår att det är saknad. Förtvivlan. Tomhet. Lidande. Smärta. Övergivnad. Alla dessa känslorna som drar sig som trådar från hjärtat och ut i kroppen är känslorna från ett brusten hjärta.

Detta händer på de minst oväntade tiderna. Som häromdagen då jag satt på bussen med hörlurarna spränga av musik och överraskades av en låt jag inte hört på länge - Paradise,som fick omvärlden att se lite mjukare ut. Tills du fastnar så hårt i dagdrömmen att du känner hjärtat sjunka bit för bit - tills kroppen är övertygad om att du har brustit igen.

Likaså när man drömt en djup dröm och vaknar mitt i uppståndelsen - så överöst av de tydliga känslorna att hjärtat slår extra fort,dina sinnen är dova och känslorna tydliga. Det är då man ligger kvar och kramar kudden extra hårt.

Och här sitter jag nu i vardagsrummet och har dansat,njutit av min smoothie och förberett mig för vardagens tuffa pass - men blir istället påmind om ett ärr i hjärtat och en bit som fattas.

Fan. Var är du?

21 Mar

11:15

When you Open the door..

And you See this..

Thank you dear friend. ❤

21 Mar

01:18

Surprise,surprise..

Medan jag gick längs den snöfyllda vägen och halvlyssnade på Lukas prat om någon Lamborghini.. Så ser jag plötsligt ett hjärta i papper liggandes i snön och jag stannar upp och storler. Medan jag fortsätter gå i min egen värld - komplett upptagen av det tecken livet just gett mig så sätter jag mig i bilen och tittar upp och för syn på en 5:a med ett litet hjärta ovanför sig. Jag ler igen.

Sedan jag läste Agneta Sjödins bok så har jag börjat se saker som uppenbarar sig. Små tecken,en siffra,symbol eller tex.. Ett hjärta.

Jag läste idag om en man i tidningen som kört ute på motorvägen som sedan fångat Jesus på baksidan av en lastbil - och får många så är det ingenting mer än lite smuts och tramserier,men för mannen i sätet var det en uppenbarelse och det har fått honom att se fler saker i vardagen.

Någonstans känns det som att man dagligen gör förbi tecken - tecken som kan skickas från mästare som guidar en genom livet eller tecken som är minnen från det som varit förflutet eller skall komma i framtiden. Det viktiga är att man följer det. Vågar man det vågar man öppna dörren för uppenbarelse.. Och när man upplevt det,så är det som att känna något nytt tilltala livet.

Som Agneta gjorde i boken,skall jag också göra.
Skriva ned saker som är viktiga för dig. Symboler,tecken.. Vad du nu kallar dem - det är vad du ser dem som,som kommer guida dig och du kommer inse att det kan uppenbara sig på oväntade platser och vågar du följa det så kan det ta dig till ställen,människor eller förbereda dig för en situation.

Jag kan ta ett perfekt kortfattat utdrag från Agnetas bok: Karaktären i boken träffar en ny man. Han är den första sedan uppbrottet från hennes förra kille,och hon tvekar. Hon är fortfarande så brusten. Men han är manlig,het och någonstans kan hon inte motstå. Men i taxin hem lyser trafiksignalerna rött in igenom fönstrena,som en varningsskylt som säger "stopp".. Och när de närmar sig hemåt stryker sig en svart katt mot henne ben som för att säga "tänk efter" och sedan tjuter en polisbils signal av - som ett sista tecken på att hon inte borde".
Vissa kallar det slump,men när man ser det från ett sådant perspektiv kan man plötsligt börja fråga sig själv om det kanske är guider som dagligen leder en genom livet.

Så öppna ögon och öron mina vänner.. Man vet egentligen inte vad man missar.

20 Mar

11:40

Mitt gedigna vinterland

Jag älskar mina filmkvällar där jag kan ligga i min säng i lugn och ro och se sådana filmer som tar sig in på min top 10 lista. Typ som Fight Club gjorde igår. Men det finns inget mysigare än när man vaknar och ser ett tjockt vitt lager av snö utanför fönstret tillsamans med vita stora flingor som faller mjukt mot marken. Kära Skåne,Höllviken och vårt södra lilla landskap som alltid har vintern i en extra lång tid eller en vår som medför regn och ruskigheter och någonstans får man sluta klaga och börja njuta. Så jag satte på en kanna te,fyllde på en kanna kallt vatten,ett glas med yoghurt & kanel,lite citronvatten och en macka.. Tände lite ljus och satte mig under min fina nya filt och började njuta av en film jag inte sett på en väldigt,väldigt lång tid - Forrest Gump. Och jag är redan rörd och värmd i hjärtat.

Ibland är sådana här dagar precis vad man behöver och idag är en perfekt dag för det.

20 Mar

10:25

Mamma & världens bästa Håkan

Jag har glömt berätta om det härligaste ögonblicket vi hade på länge, när Håkan kom hem då de hade 8-årsdag. Det är det som är det bästa.. 8 år av fortfarande lika mycket skratt och Håkans sätt att visa kärlek - ja men hoooneey. Haha:)

När Håkan kommer hem och drar fram en glödlampa till mamma och jublar "Grattis på 8-årsdagen" så står vi alla som frågetecken och skrattar. Men när han sedan går tillbaka till bilen och kommer tillbaka så överraskar han oss båda när han drar fram kudden mamma velat ha - den här lilla skönheten! Håkan.. Det bästa som hänt min älskade mamma!

19 Mar

20:12

Fight Club

Att jag har väntat 20 år på att se Fight Club är helt jävla otroligt. Trots att jag hållt filmen bland mina fingrar och haft den nerladdad genom åren har jag aldrig satt på den. Men det finns en anledning för allt - och jag lovar, att det är för att man ska se den när livet behöver det. Om det är något jag behövt den senaste tiden så är det något som fångar mitt intresse och håller det. Överraskar mig, visa lite stake, var ärliga och tål vad det är.

Jag ser mina vänner genom livet som lever sina svenssonliv och inte för att det är fel - ibland avundas jag tanken på att ha en partner att komma hem till, en man som lagar mat, en man att älska med och en man att vakna bredvid. Men när jag hör deras drömmar så är jag jävligt glad över att jag fortfarande har chansen till äventyr.

Vissa människor lever sina liv i sina trygga små comfortzones och de håller sig där - låter rädslan och tveksamheten forma deras liv och de accepterar att vad de verkligen vill, ska dem inte uppnå. Vi har väl alla den där extra rösten inom oss som önskar att man kunde åka till det där landet, eller den rösten som skulle vilja bosätta sig andra sidan jorden eller kanske man vill skaffa sig ett jobb man inte är kvalificerad för, kanske man vill hoppa fallskärm(vilket ska göras, by the way).. eller min största dröm, att få ta mitt körkort och köra genom världen. En världen runt resa. En dröm, en galensap och en omöjlighet enligt många. Men det finns inget jag önskar mer. Men där är hela tiden människor som säger och tänker "åh, nej men det kan jag inte. Jag lever bra såhär och kan inte förstöra det liv jag har. En bra bil, min sambo, en fet lägenhet med allt det senaste - du vet, den nyaste tvn, senaste mobilen och alla dem där prylarna som gör en insatt i dagens mode. Men om du stänger av tvn i ett par dagar, lägger datorn i en låda, stänger av telefonen och likaså - lås in den någonstans. Skit i nyheterna - allt den negativa informationen ger en negativt tänkande. Vafan, information om misshandlade djur eller avlidna människor i masskrock och inte på tal om alla jävla våldtäkter vi läser om. Är det information som får dig bättre? Och när du har gjort allt det.. Vad händer då? Tror du att du vågar prova?

Prova och se vad som börjar hända med dig om du lägger allt det du är beroende av, ifrån dig. Se vilka röster som tar sig fram, och vilken enorm energi din kropp framför - vissa kallar det rastlöshet och överskottsenergi, men ärligt.. Om du inte har tid till att kolla facebook för hundrade gången eller spela ett spel på telefonen, kan du inte hitta någonting annat att göra? Något som inte innebär teknik? Var har allas fantasier tagit vägen?

Jag ser på min farmor och hennes man som rest runt i säkert över 20 år - de har bara varandra och teknik är ingenting viktigt, utan enbart nödvändigt för dem för att hålla kontakt med familj och vänner. Men resten av tiden har dem bara varandra - så om du ser på ditt liv och stannar upp. Vilken människa i världen vill du ha vid din sida?

Precis som Peyton frågar Lucas "När alla dina drömmar går i uppfyllelse, vem står bredvid dig?"

Känn i hjärtat. Vem är den första du vill gå till när något händer?

Sluta vänja dig vid livet - sluta acceptera att livet inte är som du drömde om att det skulle vara. Var i nuet och gör det till vad det är. Att göra det till vad det är innebär inte att du ska acceptera det som det är - utan det innebär att DU för dig själv ska forma ditt liv, genom att ändra på skit du inte mått bra av, rensat dig från människor som suger ut allt du har och att säga sanningen till alla de patetiska människa du jämt och ständigt anpassar dig för. För i helvete. Du har ett liv.. och jag är säker på att det livet du har nu - formar det nästa och det du haft före så varför inte satsa allt på den jävla tråden ditt liv hänger på och satsa stenhårt på att göra det till precis det du vill?

Låt säga att du sitter på en fet trea i Stockholm. Du har ett suveränt jobb och en jävla massa pengar, en snygg och kär till flickvän - som tillfredsställer dig så att livet ändå består. Ni gör planer för livet - och ni har det bra, och du börjar känna att du hamnat rätt. Du börjar hitta människor som är rätt för dig och du inser att du kanske egentligen har det jävligt bra.

- Men hela tiden i bakhuvudet har du den rösten som säger åt dig att vänta på saker du ska göra, hela tiden tänker du på situationer och upptäcker saker du skulle vilja. Men du trycker bort dem. Väntar. Väntar. Väntar.

Dina egna önskemål är nämligen inget att prioritera. Du måste ju prioritera allt det andra runt omkring, för visst är dem mycket viktigare?

Eller?

Ja men om du får cancer? Eller om du inser att din fallskärm inte vecklas ut när du hoppat eller om du blir påkörd av en bil och skadas så hårt att du inte kan använda alla delar av din kropp? Vill du fortfarande vänta? eller på hela vägen när - hade du velat tänka - vilken jävla tur att jag gjorde allt jag ville.

Eller vill du kanske vakna upp under 30årskrisen med två barn i 8 och 6 års åldern(kanske yngre, eller kanske enbart något påväg) och inse att du inte längre är attraherad till din partner? Eller kanske kärleken mellan er slocknat för att ni tröttnat på livet ni båda ANPASSAT er för? Eller ska du gå i tystnad och hela tiden tro att saker blir bättre, så att du slipper såra den du älskar, kanske barnen ni för med er och alla i omgivningens skull. Kanske, det är bättre att ditt lidande stannar för sig självt - eller kanske, som får min far - vaknar du en dag och inser att detta aldrig var livet du velat ha.

Tänk om du vågat erkänna det för dig själv tidigare.

Och som mina kära vänner på BV sa. "Louise. Sluta oroa dig - det kommer alltid finnas en lösning på allt. Det är bara att göra det."

och Fight Club fick mig att inse, att det är just precis så.

Det är inte bara ännu en höjdpunktsfilm för Edward Norton(som är lika äckligt bra som i AHX) och Brad Pitt(som alltid lyckas bli sin roll) utan det är en film som håller en i ett jävla punggrepp och har ett budskap som går rakt igenom. Attt hålla en tittare så insatt i en film och göra det så jävla underhållande, briljant och samtidigt jävligt välspelad - är väldigt, väldigt ovanligt. Vissa säger att filmen är en hyllning till alla massocistiska män därute som längtar efter att få ut sin vrede, men jag tror det är en jävla hyllning till alla dem som någonsin önskat mer av sig själva - en hyllning till friheten. Filmen har en råhet och en lite "Tim Burton" wierdness i sig, men som ändå inte tar över och som lyckas göra att filmen känns mer badass. Budskapet tas fram lite mer brutalt och samtidigt på ett så jävla briljant sätt att du som tittare garvar inom dig. Humorn är klockren. Samtidigt visar den hur normaliteten i vardagen kan göra en person helt jävla galen - och i sanningens namn, så är det så det är för många som lever i tysthet(Kan ta ett exempel på den tv-reklamen som sänds just nu för eftersändningar, där vi först får se en man i sina unga år som funnit kärlek i en annan man och de reser till Paris och lever på varandras näring, energi och kropp. Men i sin 40årsålder sitter han i sitt hus i Sverige med sin tråkiga fru och anpassar sig till vad som anses vara - normalt, istället för att lyssna på sig själv. ) Också.. Briljant! Vi människor kan vara rena jävla våghalsar eller rena jävla mesar. Och jag tror att en film som fightclub kan tillbala alla människor som har lite extra kraft i sig. Ett litet jäkla alterego. Detta är definitivt en film som kommer finnas på tv-skärmen fler gånger. Ärligt talat, så är det en av de bästa filmerna som någonsin gjorts.

Ja, jag är så jävla mäktigt imponerad. Fight Club.. Vilken jäkla film!

18 Mar

00:40

Time

"Ibland önskar jag att jag kunnat förstå. "

"Förstå vad?"

"Förstå hur du klarar att hålla dig borta så länge."

Han satt tyst och tog in mina ord. Kvällen var fortfarande varm. Himlen må vara svart och månen må sitta längst upp på himlen, men sommaren var påväg in och för ett ögonblick funderade jag på vilka äventyr som väntade. Oavsett vad jag föreställde mig - så visste jag att det aldrig blir som man tror.

"För mig.. så är det som att öppna en bok och lägga den ifrån sig efter att man läst ett kapitel. Jag klarar inte av att vänta ens ett par dagar när jag väl börjat.. Men du.. Du hade säkert kunna låta månader passera, innan du läser nästa för att sedan lägga den ifrån dig igen.. och där emellan läser du säkert dussintals tidningar".

Han skrattade åt mitt påstående.

"Du vet att jag gillar att läsa va?"

"Mm.."

Jag visste att det var mer än ett påstående. Jag känner honom, mer än någon annan. Men det verkade som en bra jämförelse för oss -- han fanns där helt plötsligt, som kapitel av ens liv. Och varenda gång tog det stopp efter en tid. Försvann som att han enbart varit en skepnad som rört vid ens liv.

Men när jag såg åt sidan så satt han där. Jag log åt honom, lite mjukt. När jag såg på honom kände jag hur hjärtat värmdes.Jag kunde se på honom att det inte var lätt och jag hade vetat det hela tiden. Jag kände mig hemsk som ens drog upp det. Men en del av mig kunde inte ens hindra sig. Jag ville ha svar. För mig var så många dagar en plåga. Dem kvällarna hjärtat brast och man lade sig med det falska hoppet om att morgondagen kan vara den dagen han finns igen. Eller den dagen du iallafall får ett tecken av honom. Flera gånger vaknade man lika tjock i halsen och gråten på lut. Vissa dagar var förödelsen så stor, och hans tystnad så hög.. att jag inte ville möta världen. Det var dem dagarna jag lade täcket över huvudet och låg i min dvala. Det är inte förrän man ligger sådär som man förstår hur ledsen man verkligen klarar av att vara. Men värst av allt, var den dagen jag insåg att det gått så pass lång tid att jag glömt allt om honom. Hur mycket jag än sökte i mitt hjärta, min hjärna och i alla mina minnen så kunde jag inte minnas. Alla våra fantastiska konversationer var som raderade ur sinnet och hans röst som bortsprungen. Likväl små saker som minnen av hans kläder, ögon och doft. Små saker som var hans signatur. Jag fann ingenting. Och jag undrade om det var ett straff eller en välsignelse.

Och precis som senast, dök han upp precis efter det och påminde mig om sin existens igen. Alla gånger väcks jag till liv igen och alla gånger stärks jag likt ett batteri som fylls på av energi. Den sortens livsglädje ger han mig.

Jag såg att det tog emot, men han började röra på läpparna.

"Jag ber dig inte att förstå"..sade han försiktigt. "Inte heller att förlåta mig, men jag ber dig.. att vänta. En dag kommer du att förstå".

Hans ord högg till i bröstet på henne. "Förlåta honom?" Hon var hela tiden övertygad, om att det var något hon gjorde och att det var det som skrämde honom, hon hade bara inte förstått vad. Och visste han inte, att det inte fanns någonting i världen hon inte skulle förlåta honom för. Inte ens förlorad tid.

Hans vita converse lös till hans bruna ben, även såhär i natten. Hans slitna jeans var uppvikta och skjortan hängde sådär halvsexigt öppet över hans nakna bröst.

Hon lutade sig mot hans axel. För att ta vara på ögonblicket - och tiden - ville hon hålla sig så nära hon kunde, medan det fortfarande fanns chans för det.

"Det finns ingenting att förlåta" sade jag.

Tystnaden tog över igen. Gräset hade börjat sticka på den nakna delen av deras ben och hon lutade sig fram för att dra ut filten under dem. Hon kände hur han lade sin hand på hennes rygg. Hon stannade upp, förvånad och märkbart berörd av hans beröring. Med lätta drag drog han handen över hennes rygg och när hon lutade sig tillbaka, kände hon hur hans hand rörde sig med tillsammans med ryggen. När hans hand nådde hennes axlar tryckte han henne emot sig. När hennes blick väl nådde hans ansikte såg hon till sin lättnad att han inte såg henne i ansiktet, utan han såg upp mot stjärnorna. Hon följde hans blick och såg upp på den stjärnklara sommarhimlen. . och bara sådär mindes hon allting de två någonsin rört vid. Hennes hjärta log igen och hon förstod, att oavsett vad som händer, oavsett hur lång tid som går, så finns han i hennes hjärta.. Och även om hon inte skulle tro de, så skulle hon bära med sig honom. Föralltid.

16 Mar

01:32

The small and better things in life

Idag vaknade jag med orden från gårnattens långa konversation. Konversationen med orden "shit vad du är söt" fortsatt med "sitter och smälter till din röst.." I fortsatt prat om musikaler,dans & livet. Ett sällsynt tillfälle. Och det gjorde att dagen började på sin bästa sida - jag öppnade ögonen med ett leende och längtade efter att påbörja dagen.

Solen lös utanför fönstret,vinden hade lagt sig och mina vänner värmde hjärtat. En del dag åkte vi runt till köpcentrenas största ställen och jag som avskyr att gå i affärer,har börjat njuta av att gå och titta timme efter timme. Utan stress eller behov njöt vi av varandras sällskap och fick nytta gjort samtidigt.

När kvällen tog sig in strömmade killarna in i lägenheten och satte upp sina datorer. Hela kvällen har varit lugn och mysig.. Killarna kunde inte undgå att mysa med oss också,fram tills de fann ett spel som fick dem att skrika,skratta och få panik samtidigt. Stackars Bea som precis lagt sig,lade sig när ljudnivån är som högst & jag ligger i soffan och njuter av grabbarnas småsnack,sjuka skämt & sjuka spelsätt.

Känner ändå att min plats i livet är bättre än någonsin. Min uppfattning om att jag inte passat in har varit fel.. Jag hade en plats i detta livet hela tiden - jag skulle bara acceptera den.

När man inte förväntar sig någonting av livet levererar det som bäst!

God natt världen.. Hoppas livet öppnar lika många dörrar för er som för mig!

14 Mar

23:34

And here It Is.

Det stora avgörande ögonblicket som fick vaggarna att svaja.

De senaste tre månaderna har jag bara väntat på att få hem min bäste vän. Det finns ingen som lämnat ett sådant tomrum - och tydligt försvinnande i vardagen som han. Min biokompis. Min vardagliga glädje. My best friend.
Men 3 månaderna gick ändå fort förbi och jag klarade mig bra. Mitt liv ordnade upp sig och jag har längtat efter att få dela med mig och få ta del av hans resa och utveckling.

Men samma dag som han kommer hem svajar min osäkerhet. Jag som så gärna vill träffa honom får jämt och ständigt pressa fram ett försök till att få honom att träffa mig.
Frågorna som går runt i huvudet klyddar ihop sig och skapar ett stillsamt panik.
- Har han inte saknat mig? Vill han inte ses? Bryr han sig inte? Är jag kanske ersatt och mindre viktig?

Sanningen är förmodligen inget av det. Min bästa vän har varit en bästa vän på de sättet att han fått mig att skratta varje gång vi talas vid. Likväl som jag mått bra av våra fika-bio-snacka-stunder.. Som faktiskt aldrig går in på djupare ämnen. Trots att jag ibland vill få fram något viktigt och ger ett försök i ett tappert oros samtal,så övergår konversationen snabbt till lättnad. Vi är olika på det sättet. Jag behöver prata. Han behöver inte det. Vid något tillfälle kan jag se på honom och veta hur han mår och har det ändå.

Men när han kom hem idag var jag livrädd. Trots att någon annan fått övertyga honom om att träffa mig,så stod han åtminstone utanför dörren och till mitt tjutande jubel! Där och då vill jag ju veta allt - men osäkerheten är som en skärande bris i luften - och mycket av det som kommer ut är väl rent allmänt pladder. Och där sitter jag hjärtbrusten och undrar - min älskade vän,ser du inte mig? Ser du inte vilken del du är av mig? Är jag inte detsamma för dig eller är det bara min egen osäkerhet som får mig att tvivla?

För sen är det ju så. För mig finns det ingenting bättre än när du ger mig en puss på pannan.. Och det var det sista du gjorde innan du gick idag.
Och där och då,ler hjärtat igen.

12 Mar

23:06

"Kräftan är i personligheten ett mörkt rum, tills man tänder ljuset."

Och denna lilla mening lyckades tända någonting väldigt starkt inom mig. Berörd och sann kände jag att ingen kunnat säga det bättre.

För länge sedan hade denna mening varit det centrala i mitt liv. Jag hade varken hittat in eller ut, kände mig inte hemma bland mina vänner och fann ingen plats i vardagen. Jag kommer ihåg en vän till mig, som såg in i min sargade själ och sa "Louise.. Du är så oerhört inlåst i dig själv." och jag kommer ihåg att just det citatet gjorde väldigt ont. För det var sant. Men sanningen är också att kräftan är det motsatta - vi är sociala varelser och vi trivs som bäst i ett hav av människor, älskar dem närmast oss och vi lever på dess bekräftelse och närhet. Men när jag gjorde min innerliga resa, fann jag ljuset inom mig och mötte min kropp och själ på en ny nivå och då mötte jag också den personen som undhållit sig i alla år och jag kände att jag sträckte ut handen, puttade undan det som varit i vägen och släppte den personen fri. Livet var och är på många sätt fantastiskt. Jag andas med en ny styrka och känner dofter på ett nytt sätt. Mina ögon uppfattar färger, liv och tecken på ett helt nytt sätt och mitt hjärta.. tar äntligen till sig livet på det mest genuina sättet som det ska.

Men såsom kräftan på många sätt är sagd, så har hon ett skal som hon bär med sig vart hon än åker - ett skal som är hennes hem, trygga boning och hennes fantastiska fristad. Men på så många sätt är detta skal och hem också hennes undanflykt. På något sätt lyckas hon dra sig undan från alla levande ting - sådana som kallas vänner, nära och kära. Och när hon är inne i sitt skal, så finns det ingenting som kan få henne att komma ut. Och jag har länge hört mitt skal ropa på mig, såsom vågorna ekar ut ur ett snäckskal. Jag har sett inom min väg och varit så nära på att gå tillbaka. En del av mig har omedvetet redan halva foten inne. Jag har inte tänkt på det, men märker det när min mor påpekar att jag inte hör av mig till mina vänner och jag märker det när jag ser en väns namn på displayen och jag känner att jag inte vill svara. Men på något sätt är den andra foten mer villig än den andra och jag är fortfarande ute bland verkligheten, ler åt främlingar, suger in solen, den kalla atmosfären, talar med vänner och bestämmer träffar. Men jag förstår vad min mor menar. Jag öppnar fortfarande dörren för vissa och håller den stängd för andra. Jag vet fortfarande inte varför. Men jag känner att dörren snart stängs för alla och likt en snigel drar jag mig in i mitt hus för att stanna där tills jag funnit trygghet.

Jag trodde detta mönstret var som försvunnet, men ett sargat hjärta har kvar sina ärr och ibland visar de sin påverkan.

För likt Gayan sa till mig, så måste jag tillåta mig själv att känna när jag ska känna, ta en paus när det behövs och sedan gå och må bra i livet igen. Man ska kunna göra lite av varje - och sanningen är ju att jag gör det. Jag mår bra när jag står på tångens frysta topp och tar in doften av kyla, känner solens värme mot ansiktet samtidigt som brisen biter i kinden. Jag klappar på hunden som hoppar förbi mina fötter och ler åt människorna som passerar en bit bort. Jag skrattar när jag hoppar bland sand, is och tång och sjunger för mig själv. Ensamma ögonblick som jag mår bra av. Eller, såsom en av mina kära medmänniskor yttrade.. "Jag älskar ditt sätt att njuta av det lilla och nära".. såsom att lägga mig i ett bad efter att ha gått en lång promenad, med lite meditationsmusik och en bra bok. Eller såsom jag njuter nu - med en klassiker på tvn, datorn uppslagen och bloggen som mitt förstaval, olikt igår där jag igår skrev ner mina första sidor av resan från och på Bara Vara. Jag skapar och kanske, det är detta jag måste få tillfälle till att göra - skriva ner allt som finns inom mig, så att jag kan få plats till att ta in nytt.

Så kära människor därute, ni som lever med mig, förstå mig, ge mig tid och förlåt mig för mitt omedvetna beteende. Förstå att en resa behövs göras ensam för mig ibland och att det inte är någonting gentemot er. Utan kräftan behöver finna sitt inre rum, så att de får balans och harmoni, utifrån vilket de kan fungera och inte vara offer för sin personlighets ebb och flod.

För att ni ska förstå mig bättre, behöver ni enbart läsa texten härnedanför. Den beskriver mig så precist som någonting kan.

Kräftan Representeras av havets ombytliga tidvatten, känslornas ebb och flod.

Kräftan styrs av månen.

Nyckelord: ”jag känner”.

Element: vatten.

Kräftmänniskor är till sin läggning passiva, mottagliga, känslomässiga, moderliga och omhändertagande. Kräftan symboliseras av det långsamma kräftdjuret, som helt identifierar sej med sitt hem, vilket hon/han alltid bär med sej, ständigt beredd att krypa in i det när något hotar. Kräftor känner sej lika mycket hemma på land (fysiskt plan), som i vatten (känslomässigt plan). De saknar vitalitet, tycker inte om fysisk ansträngningar, är lite tröga och kan vara lata. Hon/han löper därför risk att få problem med cirkulationen senare i livet. Kräftan är väldigt tillgiven och styrs av sina känslor. Hon/han är empatisk, söker medkänsla och förståelse, men har svårt att se sin egen självcentrering. Kräftan blir olycklig om hon/han inte får vara med dem/de hon älskar och behöver komma i första hand. Kräftan är mycket tillgiven och trogen med benägenhet att inte släppa greppet om den hon/han älskar. Kräftan lever genom sina känslor och är mycket hemlighetsfull. Mycket försiggår i det undermedvetna. Det kan vara svårt att få ett direkt rakt svar från en kräfta, som ofta glider iväg, precis som kräftdjuret gör när något närmar sej. En kräfta som är i känslomässig obalans kryper in i sitt skal och kan inte nås förrän hon/han har kommit ut igen. Kräftan är mycket intuitiv och har svårt att skilja mellan tankar och känslor. Hon/han är utlämnad åt sina humörsvängningar, ena dagen upp, andra dagen ned, vilket gör att andra uppfattar henne/honom som obeslutsam och undanglidande. Kräftan är mycket mottaglig för sin omgivning, vilken hon/han omedvetet känner in. Kräftan är det mest feminina av stjärntecknen. Hon/han har ett ständigt behov av trygghet och ett tryggt hem. Kräftan är mycket konventionell och försiktig, absolut ingen äventyrare eller risktagare. Hennes/hans känslomässiga osäkerhet är mycket stor, tills hon/han kan lämna sin självcentrering och gå utanför sej själv. Månen, som styr kräftan, kan inte lysa av sej själv, utan enbart reflektera solens ljus. På samma sätt är personligheten ett mörkt rum, tills man tänder ljuset. För att bli harmoniska och balanserade, behöver kräftorna finna sitt inre rum (centrum), utifrån vilket de kan fungera och inte vara offer för sin personlighets ebb och flod. Kräftans typiska utseende: under medellängd, små händer och fötter, milda ögon, vit hy, runt ansikte med tendens till dubbelhaka, liten uppnäsa, breda höfter, tung och brydsam eller vaggande gång.

12 Mar

02:09

En kvinnas hjärta

Att stänga igen en bok efter att ha sträckläst den i tre dagar är en känsla som är väldigt vacker. Nästan underbar. Den här boken som har en massa kapitel, var ett enda stort kapitel för mig. Flera gånger trodde jag att Agneta skrivit saker direkt ur mitt huvud. Så att slå ihop boken.. Är samtidigt en väldigt tom känsla.

Historien om en tjej som känner alldeles för mycket,som blir lämnad gång på gång och vet inte varför,inte hittar en plats i vardagen,som söker och söker och söker och hamnar i säng med mer än en kille som får kroppen att njuta men hjärtat att värka och den tystheten,tomheten och frågan om "vem gjorde du det där för?" som har varit min fråga en gång för mycket .

Agneta skriver varmt,hjärtligt och mycket detaljerat. Hennes olika karaktärer fångar snabbt upp en varm plats i hjärtat och du längtar hela tiden efter mer.

Historien tar med dig på nedgångar och det oerhört svåra sättet till att hitta upp i den mörka tunneln. Då världen stannar upp och du inte vet mer. Men när hon väl vaknar upp och står i en storstad som rycker med henne till olika hörn,människor & kanter pga livets olika tecken börjar hon snart finna en puls för livet igen & som läsare börjar man snabbt tro på det omöjliga. - Ödet.

I en kvinnas hjärta ler du åt makabra ögonblick,gråter med smärtan,charmeras av charmörerna,älskar alla hennes olika läromästare och hänförs av de olika sätten livets tecken tar sig in i hennes liv. Kärleken blommar och du känner hettan i passionen och den fantastiska levnaden som pulserar i Marias kropp,själ och hjärta. Slutligen känner du hur en människa finner sig själv igen och hur kärleken äntligen handlar om hur man älskar sig själv.

För alla som någonsin sökt inom sig, är detta en bok att läsa . Du kommer förstå ödet på ett nytt sätt,se saker i ett nytt perspektiv och framför allt få en inspiration till ditt eget liv.

Jag har själv inspirerats och redan skrivit ner sidor av mitt liv och ska fortsätta med listor för livet och hoppas att jag en dag ser och känner så mycket tecken omkring mig - så att också jag kan hamna rätt en dag.

Agneta bemästrar denna bok på ett fantastiskt sätt. Hon lyckas få en att tro på styrkan inom en människa och får en att förstå hur mycket man missar av livet tills man öppnar ögonen och öppnar hjärtat. Man börjar också tro på att allt händer för en anledning och att du ska ta emot ett tecken när du får det. Eftersom Agneta själv säger att Maria är den karaktär som är mest lik henne själv,kan jag bara tänka mig hur stark och känslosam och oerhört levande hon själv blivit. Och det är då man lyckats . Lyckats med sitt sätt att leva.

Tack Agneta för underbar läsning! Det var länge sedan jag blev så tagen av en bok och det var fantastiskt att äntligen känna igen sig själv.. & se svar på många av dem tankarna man själv haft..

Boken får 5/5

10 Mar

12:51

Thailand,Bali,Italien..

Varje dag vaknar jag av att kroppen skriker - skriker efter att få komma iväg. Värme. Levande växter,grönska.. Vänliga,varma människor.. Sol. Blått hav. Levande vatten. Jag behöver något nytt. Och överallt ser jag att människor reser omkring mig. Så är det ett mål jag skaffat mig så är det isåfall,att resa. Efter denna viktnedgången på 6 månader & en hel sommar med jobb,så ska det bli min fristad. Thailand några månader. Eller en resa till Indien.. Full Bara-Vara resa. Kanske man har turen till att kunna hitta något som gör att man kan stanna kvar. Eller bo någon annanstans. Men varje dag känner jag att det borde vara något annat än det jag har här. Jag är klar med allt det tekniska - jag vill ut och leva med kroppen.. & Thailand vore ett perfekt ställe för det.

10 Mar

01:01

Ibland blir inte allt som mam vill

Efter att jag läst dem första tre kapitlena i Agnetas nya bok var jag som tagen. Det var länge sedan jag satt ner med en bok i min famn och sträckläste,men den här ville jag inte lägga ned. Samtidigt kom en inspiration tillbaka som inte funnits där på länge - den inspirationen som gör att minnen som är långt borta kommer tillbaka,historier,ögonblick,texter som skrivits - saker som upplevts. Det kändes nästan som att mina fingrar var reda för att gå ut och springa - så pass mycket ord ville få komma ut. Jag var för första gången redo att skapa - skapa sådant som skrivs ned innan hjärnan hunnit uppfatta att orden är där. Jag ville,jag ville så gärna. Hela min kropp skrek "stanna hemma. Tänd ljus. Ät god middag. Ha en bra film i bakgrunden. Sätt på datorn och skriv Louise. Skapa historien du inte hittat." Men ibland går det inte som man vill. Och efter att planer gått upp och ned ett tag så satt mina kära vänner på plats - vi åt middag och skrattade,spelade musik & spel. Och när man sitter där och skrattar åt småsaker och finner en gemenskap i gamla och nya minnen så är det inte så fel det heller.

Men längtan har dragit i mig ikväll.. Och nu ligger jag i min sköna säng,med tvn på lågt ljud och boken uppslagen igen.. Redo för att ta mig in i en värld som får mig att känna mig som hemma igen. Och jag hoppas att imorgon är en sådan dag,där jag ska få skriva igen. Jag har glömt.. Vilken oerhörd påverkan en bok har på mig. Eller kanske inte bara en bok,men en historia som når sig in på en. Och det var precis vad jag behövde.

Så god natt världen. Jag hoppas ni kan finna samma inspiration i ert liv som jag.. Och jag hoppas ni får ta vara på dem ögonblick ni har.

07 Mar

23:30

The Impossible.

För 9 år sedan snart, fick världen uppleva modernaturs chanslösa kraft. En kraft vi intet anade - på ett ställe som för många är paradis, ett ställe där givmildhet, vänlighet och värme är den större källan och ett ställe som många av världens människor älskar att besöka.

Det är nästintill 9 år sedan, den stora tsunamin drog in över stora delar i indiska oceanen. 225 000-300 000 människor miste livet, och över fem miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly. Och därbland talas inte om dem som blivit skadade.

Det är en händelse så stor att alla världens människor blev involverade och det är en så fruktansvärd händelse att alla minns den än idag - och jag är en av dem som minns det som att det vore igår.

På den tiden flyttade Filip till och från sin far hela tiden,som då bodde i Thailand. Vid annandag jul var han där. När tvn slogs på och de overkliga bilderna av den största kraften i vattnet slog till, minns jag att förödelsen och hjälplösheten var lika stor som rädslan. Detta är en dag lika stor som dagen Pearl Harbor blev attackerat, de två tornen blev attackerade och det är en händelse vars förödelse fortfarande visar sig i människors ögon.

Det är en händelse som fortfarande känns i människors hjärtan.

Jag minns att vi satt i soffan och jag kommer ihåg hur människor från alla håll och kanter åkte ned för att hjälpa till - vissa för att leta efter sina nära och kära. Om jag känner mig själv rätt, så kanske jag hade gjort samma sak vid en äldre ålder. Men då satt vi stilla. Lunarstorm, som man hade på den tiden, var fyllt av skräckfyllda inlägg och jag minns att jag och lotta, som då inte pratat på en lång tid, talade timme efter timme medan gråten var längs kinderna på oss - Filip hade inte hörts av och efter bilderna vi såg, kunde vi bara förmoda det värsta. Jag skrev inlägg efter inlägg på hans linje, lika livrädd över varje dag som gick utan svar. Jag minns när vi satt vid tvn och människor skulle ringa in för att skänka pengar - jag tror vi höll flera dagar då "kända ansikten" tog emot samtal via tvn för att samla in ännu mer pengar, samtidigt som det visades bilder från denna overkliga dag. Jag minns att vi råkade skänka en större summa än vi skulle, men vi gjorde det gärna med tanke på den lilla skillnad det kunde göra. Hemma satt vi i våra soffor medan vissa låg i bråte, smutsigt vatten, ruttnade i värmen eller letade efter ett sätt att överleva. Filip och hans familj överlevde. Om jag minns rätt.. så var de ute med en båt längre ut när det skedde.

För mig är det fortfarande overkligt och se bilderna. För mig är det fortfarande en hollywood film. Hur kan ett sådant ställe, som är fylld av människor som inte höjer på sina röster, som inte tror på ont .. Ett ställe som är fyllt av vackra ting, levande varelser och värmens människor. För mig är det fortfarande så ofattbart. Men varenda gång det kommer på tal blir hjärtat också fyllt av samma hjälplöshets känsla som då, och detta för att man vet att det hänt och att man inte kan förhindra det.

För människorna som är en del av Thailand, såsom min mamma och Håkan är känslan ännu starkare. Det hörs och syns när min mamma talar om det och för dem som är där - så är det en dag som har hänt, en dag som förändrat, förberett och påverkat framtiden. Det syns var tioende meter då det står skyltar med instruktoner för folk att ta vägen ifall någonting skulle hända - sådana som högst uppe har sirener som skulle skicka de högsta ljudvågorna för att skicka ut en varning om det behövts. Det är en dag som hände. Och det är en dag som kommer att ha påverkat världen föralltid.'

The Impossible visar ännu en sida av denna händelse. Av denna katastrof. Av denna stora förlust. Den visar en sida från en familj som berättar sin sida av det - en av alla dessa tusentals människor. Men det är en annan historia än den historien jag läste i en bok en gång och det är en annan historia än den såg på dokumentärerna. Det berättas hela tiden olika historier och oavsett vilka perspiktiv vi tas med i, så påverkas vi på samma sätt.
Denna filmen tar med en på den fruktansvärda vågen då man inte hittar upp, eller hamnar i en sådan omöjlig situation att man omöjligt kan sätta sig in i den - så hjälplösa situationer att det gör ont i en. Vi får se en kraft och ett oerhört brutalt sätt att ta oss igenom allt som vågen tar med sig, men det bäst av allt - är att trots att det här är en händelse som river på gamla minnen och upplevelser och känslor, så tar det med en på det thailand representerar mest - vänlighet. Små glimtar av vänlighet, värme, kärlek och glädje. Små glimtar där man slutligen känner det lilla hopp som behövs.

Ibland behöver vi påminna varandra om hur lite det krävs för att ge vänlighet. Och ibland behöver vi påminna varandra om hur mycket det kan göra. Vi behöver lära oss att uppskatta det vi har, tacka livet för vad det ger oss, ta vara på vad vi har och behandla den bredvid oss på det bästa sätt vi kan. Det krävs inte mycket för att göra livet bättre. Oavsett vilken dag det är, så måste ni minnas det.

Och minns ni inte det, så kan ni se på en film som denna, för att påminnas om hur en våg av livets mening kan skörda med sig allt i världen och skapa mer smärta än man trodde man kunde överleva, för att sedan se hur människans styrka, medtanke och hopp bygger upp livet igen. Då kommer ni veta, att ni klarar allt.

07 Mar

13:25

Afterwork

När restaurangerna börjar öppna för Afterwork,solen står på,folk är ute och går i tjocktröjor och djurens röster hörs tydligt. Då.. Då börjar det likna sommar.

Imorgon är första dagen för AfterWork.. Och jag längtar efter doften av god mat, sällskapet av en god vän ,en corona i handen med utsikt över Malmös central medan live-musiken gör det hela lite bättre. Det här är vad man väntat på.

Välkommen våren.. Imorgon firar vi dig.

& för alla er som kan,vill & känner för det .. Välkomna till och göra oss sällskap på Skeppsbron kl 16!

05 Mar

23:10

Moriskan - Anders & Dan Reed

Detta var återigen en kväll då inspirationen försvann beroende på att kameran inte ville fånga det jag såg. Istället njöt jag bland publiken och förvånades av hur jävla bra pappa och bandet var som förband - inför en ny publik rockar man alltid loss på ett nytt sätt och denna publiken åt upp det - och atmosfären var något helt nytt. Ännu bättre blev det när Dan Reed tog sig in på scen. Det är få röster jag hört som lyckats få mig att njuta så mycket - men han lyckades. Jag lyssnade också på texterna, grät en liten tår vid något enstaka tillfälle, skrattade med publiken när de jublade, applåderade efter varje låt och log åt hur ödmjuk denna fantastiska man var. Att se Dan Reed live var en absolut höjdpunkt. Ett tips till er alla. Så ja, det här var en höjdarkväll! Men så är denna kvällen också en sådan kväll, då man tittar och utan att veta om det.. finner att kameran kanske ändå, lyckats fånga några av de få ögonblicken man behövde - och här har ni resultatet..

Enjoy!

05 Mar

22:25

Folk å Rock

Det är en magisk känsla och stå på en plats och fånga ögonblick få människor upplever, särskilt när jag är en av dem som är med behind-the-stage .. precis som jag vill. Men känslan när man står där och kameran fångar för mycket färg, gör bilderna suddiga och ingenting blir som man vill, då blir man något mer ledsam. Men till min förvåning blir saker bättre dem dagarna jag sitter i min säng med mina sista minuter över och redigerar och fixar och plötsligt ser ett resultat som beskriver exakt hur kvällen är. Och det är då jag älskar att stå bakom kameran igen. Det är då jag känner inspirationen. Det är då jag älskar de ögonblicken jag är med, på de ställena få är med. Så see the pictures and enjoy.

Det här var en kväll vi alla älskar - även Tony. Trots att jag känner hjärtat knaka i tanken på att han en gång stått på en scen inför tusentals människor och varit en av de största, så är han den som njuter av de mindre gigen där han delar scen med dem som känner honom och kan dela med sig av ögonblick få känner till. Och Tony må ha gått igenom enormt mycket, men trots det, sitter magin av musik fortfarande i honom.

Adde är även ny favorit - inte bara för att han är en av världens få äkta musiker, vars band Crazylixx, förmodligen är några av de få som lyckas få tillbaka gammal rock till dagens hörlurar, men så är han också en av de bättre gitarrister världen har skådat. Publiken jublar flera gånger under kvällen då han tar till extra knep eller kör sina solon - även Tony njuter de gånger han och Adde leker på scen. Det är få gånger Tony är så pass imponerad att han kör lite extra på scen, men det finns inte någon som inte blir imponerad när Adde tar på sig gitarren. Jag längtar efter varje gig pga hans nya sätt att lyfta upp musiken.. och publiken.

Pappa är också lika bra. Han njuter lika mycket varje gång och man ser hur det glänser i både hans ögon och leende. Musiken är hans grej.

03 Mar

22:50

Destroying walls and building them.

Att spendera hela dagar med att springa ärenden,rensa lådor,springa upp och ned för trappor,fika på golvet och att sitta ute på balkongen med solens värme på kinden medan lägenheten är upp och ned i renoveringsprojektet är något av det mysigaste jag gjort på länge. Det är inte bara det att jag spenderar timmar med vänner,upplever roliga och mysiga stunder - såsom när vi idag stod tillsammans i rummet och sjöng på alla låtar vi någonsin känt till. Det är också känslan när man river av alla tapeter,som lager av sig själv. Ibland går det bara att riva av visa lager,medan vissa sitter hårdare än betong. Men man sliter och sliter och slutligen går det. Det är när man ser resultatet som det känns så glädjande.. Särskilt när man vet att man varit där för att hjälpa till.

Det känns också lika underbart och slita på kroppen och samtidigt längta efter att gå upp tidigt nästa dag,så att man kan slita ut sig på nytt.

Men mest så längtar jag efter att se hur lägenheten slutligen blir.

Det kommer ta tid,men det innebär bara mer tid att spendera ihop tillsammans. Och mer än någonsin,uppskattar jag tid med dem jag har nära.

Tack för idag kära ni!

03 Mar

10:47

Den underbara känslan

Som man känner när vår,sol & sommar närmar sig.

Jag älskar och vakna lite tidigare än vanligt för att se solen utanför fönstret,en blå himmel & blommande blommor i en vad på rummet. Att veta att vi är snäppet närmare varmare och skönare tider är den bästa känslan på länge. Och jag älskar att spendera den tiden på att göra något annorlunda - och på en dag som idag blir det en hel dags renovering på Linus&Helens nya lägenhet!

Jag älskar sådana spontana dagar! Underbara dag! Välkommen!

https://cdn1.cdnme.se/1431576/6-3/pic_51330e15e087c36d4ea5aeaf.jpg">https://cdn3.cdnme.se/1431576/6-3/pic_51330e15e087c36d4ea5aeaf.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/1431576/6-3/pic_51330eafe087c36d1e2daa27.jpg">https://cdn2.cdnme.se/1431576/6-3/pic_51330eafe087c36d1e2daa27.jpg" class="image">

02 Mar

17:40

Dear friend

En dag som idag då min bror och hans vänner sitter runt bordet och spelar upp dessa getvideos som går runt(haha) så tänker jag på alla dem gångerna vi skrattade åt sådant som inte var roligt. Skämt som var roliga för oss och ögonblick som blev något av de bästa vi delat.

Ögonblick som passerar där du fortfarande är med - och jag ler åt tanken av vad våra konversationer kunnat vara.

Jag må ha släppt mig själv fri käre vän,men det betyder inte att jag inte saknar dig. För det gör jag. Jag saknar dig. Jag saknar din närvaro i mitt liv.

Men oavsett vart du är just nu,så värmer hjärtat av att veta att vi haft fler ögonblick som varit bra än dåliga. För att vara ärlig så har allt varit bra - för du var en sådan bra del av mitt liv. Och för det kan jag se tillbaka och le åt tanken av dig.

Och jag hoppas,att det är så jag kan se tillbaka i resten av mitt liv.

02 Mar

01:23

Jag önskar ni vore starkare

Är det någonting jag önskar Höllviken så är det att ni är starkare. Mindre beroende på andras förflutna,kontakter & åsikter. Jag önskar att ni kan hälsa på en människa utan att er flickvän blir arg. Jag önskar att man kan gå ut utan drama. Nu har man än en gång gått hem utan att avsluta en bra dag med en bra kväll. Ni är fruktansvärt svaga . Jag hoppas ni växer en dag. Som människor. För er egen skull.