Missnorman

För 9 år sedan snart, fick världen uppleva modernaturs chanslösa kraft. En kraft vi intet anade - på ett ställe som för många är paradis, ett ställe där givmildhet, vänlighet och värme är den större källan och ett ställe som många av världens människor älskar att besöka.

 

Det är nästintill 9 år sedan, den stora tsunamin drog in över stora delar i indiska oceanen. 225 000-300 000 människor miste livet, och över fem miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly. Och därbland talas inte om dem som blivit skadade.

 

Det är en händelse så stor att alla världens människor blev involverade och det är en så fruktansvärd händelse att alla minns den än idag - och jag är en av dem som minns det som att det vore igår.

 

På den tiden flyttade Filip till och från sin far hela tiden,som då bodde i Thailand. Vid annandag jul var han där.  När tvn slogs på och de overkliga bilderna av den största kraften i vattnet slog till, minns jag att förödelsen och hjälplösheten var lika stor som rädslan. Detta är en dag lika stor som dagen Pearl Harbor blev attackerat, de två tornen blev attackerade och det är en händelse vars förödelse fortfarande visar sig i människors ögon.

 

Det är en händelse som fortfarande känns i människors hjärtan.

 

Jag minns att vi satt i soffan och jag kommer ihåg hur människor från alla håll och kanter åkte ned för att hjälpa till - vissa för att leta efter sina nära och kära. Om jag känner mig själv rätt, så kanske jag hade gjort samma sak vid en äldre ålder. Men då satt vi stilla.   Lunarstorm, som man hade på den tiden, var fyllt av skräckfyllda inlägg och jag minns att jag och lotta, som då inte pratat på en lång tid, talade timme efter timme medan gråten var längs kinderna på oss - Filip hade inte hörts av och efter bilderna vi såg, kunde vi bara förmoda det värsta.  Jag skrev inlägg efter inlägg på hans linje, lika livrädd över varje dag som gick utan svar.   Jag minns när vi satt vid tvn och människor skulle ringa in för att skänka pengar - jag tror vi höll flera dagar då "kända ansikten" tog emot samtal via tvn för att samla in ännu mer pengar, samtidigt som det visades bilder från denna overkliga dag. Jag minns att vi råkade skänka en större summa än vi skulle, men vi gjorde det gärna med tanke på den lilla skillnad det kunde göra.  Hemma satt vi i våra soffor medan vissa låg i bråte, smutsigt vatten, ruttnade i värmen eller letade efter ett sätt att överleva. Filip och hans familj överlevde. Om jag minns rätt.. så var de ute med en båt längre ut när det skedde.

 

För mig är det fortfarande overkligt och se bilderna. För mig är det fortfarande en hollywood film. Hur kan ett sådant ställe, som är fylld av människor som inte höjer på sina röster, som inte tror på ont .. Ett ställe som är fyllt av vackra ting, levande varelser och värmens människor. För mig är det fortfarande så ofattbart. Men varenda gång det kommer på tal blir hjärtat också fyllt av samma hjälplöshets känsla som då, och detta för att man vet att det hänt och att man inte kan förhindra det.

 

För människorna som är en del av Thailand, såsom min mamma och Håkan är känslan ännu starkare. Det hörs och syns när min mamma talar om det och för dem som är där  - så är det en dag som har hänt, en dag som förändrat, förberett och påverkat framtiden. Det syns var tioende meter då det står skyltar med instruktoner för folk att ta vägen ifall någonting skulle hända - sådana som högst uppe har sirener som skulle skicka de högsta ljudvågorna för att skicka ut en varning om det behövts. Det är en dag som hände. Och det är en dag som kommer att ha påverkat världen föralltid.'

 

The Impossible visar ännu en sida av denna händelse. Av denna katastrof. Av denna stora förlust. Den visar en sida från en familj som berättar sin sida av det - en av alla dessa tusentals människor. Men det är en annan historia än den historien jag läste i en bok en gång och det är en annan historia än den såg på dokumentärerna. Det berättas hela tiden olika historier och oavsett vilka perspiktiv vi tas med i, så påverkas vi på samma sätt.
Denna filmen tar med en på den fruktansvärda vågen då man inte hittar upp, eller hamnar i en sådan omöjlig situation att man omöjligt kan sätta sig in i den - så hjälplösa situationer att det gör ont i en. Vi får se en kraft och ett oerhört brutalt sätt att ta oss igenom allt som vågen tar med sig, men det bäst av allt - är att trots att det här är en händelse som river på gamla minnen och upplevelser och känslor, så tar det med en på det thailand representerar mest - vänlighet.  Små glimtar av vänlighet, värme, kärlek och glädje. Små glimtar där man slutligen känner det lilla hopp som behövs. 

 

Ibland behöver vi påminna varandra om hur lite det krävs för att ge vänlighet. Och ibland behöver vi påminna varandra om hur mycket det kan göra. Vi behöver lära oss att uppskatta det vi har, tacka livet för vad det ger oss, ta vara på vad vi har och behandla den bredvid oss på det bästa sätt vi kan. Det krävs inte mycket för att göra livet bättre. Oavsett vilken dag det är, så måste ni minnas det.

 

Och minns ni inte det, så kan ni se på en film som denna, för att påminnas om hur en våg av livets mening kan skörda med sig allt i världen och skapa mer smärta än man trodde man kunde överleva, för att sedan se hur människans styrka, medtanke och hopp bygger upp livet igen. Då kommer ni veta, att ni klarar allt.