Missnorman

Det är så konstigt att vara såhär oinspirerad. Jag är det inte egentligen. Jag har tusen saker att berätta om. Otto framför allt. Men jag känner inget behov, som att vardagen tar upp tiden så pass mycket att det inte känns lönt att blogga om min vardag. Varför skulle det intressera folk?

Om man vill följa bloggares vanliga jävla liv kan man börja följa blondinbellas tomma liv och Kenzaz modeblogg.. Finner ingenting i deras bloggar som är inspirerande eller givande, mer än några coola plagg som enbart sitter snyggt på just deras kroppar..

Jag själv sitter och är egentligen något av en fattiglus. Jag har stora hål i mina jeans och går hellre i en cool t-shirt från H&M istället för just ett dyrt plagg från en butik med ett visst märke.. Jag har hellre ett par converse istället för det senaste paret, men naturligtvis vill man ha det till en viss del också.. Jag avundas vissa grejer som jag ser på avstånd, ett par coola nitskor.. eller ett par fräcka ed hardy klackar.. Men det är inte sådant jag avundas så pass mycket att jag skulle kunna dö för det. Livet är vad det är. Deal with it. Jag har så jag klarar mig. Och om inte nu så får jag väl det jag behöver när jag har det fasta jobbet och den fasta inkomsten. Livet kommer, det har ju bara börjat. Eller hur?

Jag har börjat skriva en del privat, vilket kanske är anledningen till att jag inte sitter och öppnar upp mig på bloggen längre. Det går så ibland, när de finns grejer man inte kan dela med sig helt öppet av. Trots att jag mestadels gjort de. Men man får väl lära sig om vad man borde prata om och rent av hålla truten om.

Joakims bortgång är egentligen av de grejerna.. Man både pratar och pratar inte om de. Man pratar om det senaste man hörde från begravningen eller minnesstunden och om vem som sjöng i kyrkan.. Men inget om varför.. Eller hur. Det ligger tyst i bakhuvudet. Jag har funnit nätter då jag lagt mig och sett honom framför mig. Därför sov jag tillexempel med lampan tänd i natt, för när jag stängde ögonen så var jag rädd att hans ansikte skulle finnas i mörkret.. Det är konstigt att det påverkar en så mycket. Egentligen inte konstigt, men att det väcker så mycket känslor inom en.

Men mitt liv har ändå gått vidare. Jag har träffat Otto(bjuder på bild längre ned).. som jag mår så fruktansvärt bra med. Det tog sin tid och blev en hel del klydd under tiden. Inte för att jag inte förstod varför, de gjorde jag, men jag litade på min instinkt och eftersom detta är killen jag under första gången på två år kan se mig själv med, tog jag till styrka i den instinkten. Och nu verkar det bli bra. Det är så skönt, för jag är så avslappnad med honom. Det är som att jag känt honom hur länge som helst, men ändå är han en total främling. Vissa dagar är han en helt annan person än den jag lärt känna och till skillnad från så många andra jag känner så har han ett väldigt slutet skal runt sig som han lätt stänger in sig i.. Medan de flesta brukar öppna skalet och omsluta mig i det. Så det är helt nya processer i det hela.. Och vart vår relation tar oss är det bara och vänta och se på. Jag känner inget behov eller stress i det hela, utan tar varje dag för vad den är.

Det är skönt och vara så ärlig mot sig själv. Ärlighet leder längst.
Var sann mot dig själv.

Solen skiner för första gången på länge i Höllviken. Det ligger lite gråa moln på himlen, men det går inget. Temperaturen har börjat gå upp till plusgrader. Jag har till och med börjat använda min skinnjacka. Superhärligt. Jag längtar efter våren, då man kan använda lite lättare plagg, med lite mer färg. Jag har börjat känna att jag är lite trött på svart, men bara lite. Det är inte så att jag kommer gå i rosa direkt, men lite mer beige och brunt.. Jag ska försöka ta mig in i modet i år.. Helen kommer hjälpa mig nästa gång jag får lön. Då ska de shoppas allt som kan tänka sig behövas.. För ärligt talat - jag har ingenting jag är nöjd med..

Även där längtar jag efter jobb. Det är det enda som ger en möjligheter. De jävla pengarna. Studiebidraget räcker ju inte någonstans kan jag ju ta och tala om. Grymt irriterande. Hur ska ungdomar tänkas överleva samt ha råd till kläder, mat och liknande? Förstår inte hur regeringen tänker.. Enbart 500 till hade räckt så långt.

Men istället för att klaga på livet så blir jag bjuden på bio idag, av Lukas. En go vän. Jag har i för sig inte hört av honom på ett tag. Han jobbar ju. Och ja, trots att man känner sig besviken till och från så förstår jag honom, ärligt talat.. Har man ett jobb som kräver att man åker runt om i Sverige så är inte det första man tänker på och ringa sina vänner.. Det förstår ju även jag. Och när jag sa det till honom.. så sa han "Louise, att du är en vän jag aldrig glömmer bort trodde jag att du visste".. Och Lukas är inte sådan som snackar.. så jag visste att han mena allvar. Så han är ändå lite gullig.. och han bjuder trots allt på bio. De kommer bli trassligt med Trassel! Haha!

Nåja.. Nu fick ni en hel del uppdatering ändå. Det sumrerar väl inte det som hänt i livet de senaste veckorna, men det sumrerar saker och tankar jag burit på. Hoppas det duger så länge. Jag hör av mig vid bästa tillfällighet.

L.

photoshoot @Bea häromdagen..


Åh,just de.. Senaste inköpet - tröjan.. tvungen naturligtvis;)


Men jaa, okejdå.. Ni kan väl få en halvhärlig bild på oss(: