Missnorman

Jag sitter och suckar åt frånvarorapporten jag fick i mejlen.. Ja,jo, närvaron har väl inte varit på topp de senaste månaderna. Vinterperioden har gjort en så deprimerad. Att jag inte sover gör det hela lite värre, plus alla läkartider och psykologbesök. Jag känner mig frånvarande när jag är i skolan. Jag lyssnar inte, orkar inte vara seriös längre och spyr på bara tanken av att gå upp. Skolan har blivit oinspirerande och tråkig.  Ärligt talat så tror jag att anledningen till att dagens ungdomar mår så dåligt, är på grund av pressen från skolan. Jag ser själv min bror, som nu är lika orolig som jag var.. Han undrar hur det kommer gå för honom i framtiden om han inte klarar ett ämne, om han aldrig kommer få jobb eller ha en bra framtid.. Precis där var jag. Är fortfarande till en viss del. Men om man pratar med vuxna idag så säger de allihopa att de inte visat sina betyg en enda gång när de sökt jobb, utan de berättar att det handlar om kontakter och viljan. Och då börjar man undra.. det är inte så att vi slappar i skolan , utan vi kämpar dubbelt så hårt för att vi måste.. gVarför? För att kunna läsa vidare? Fine, vill man göra det så.. Men om inte? För att bli allmänbildad? Ah, det finns andra sätt.. Betyg är inte så avgörande längre. Kanske därför jag känner av att skolan inte är värd så mycket längre.

Nu sitter jag och studerar till ett svenskt prov.. Ett av de tre jag har i denna månaden och sedan har jag kvar tre stora uppgifter som ska göras ordentligt och skickas in i vissa tider, inklusive en novell på minst 12 sidor. Nä, man har inte alls och göra.. och inte bara det.. utöver det har man lektioner att gå på dagligen, inklusive jobb för att överleva samtidigt som man ska hinna med saker på fritiden.. Känns verkligen bra än så länge.

S U C K.

Studenten är efterlängtad.