Positivity
0kommentarer
När jag vaknade på fredagsmorgonen trodde jag aldrig att jag skulle känna mig så glad över att åka till skolan. Men solen sken och två äldre damer ställde sig intill mig och såg förvirrat från himlen och ned på marken. Jag hade för första gången glömt mina hörlurar, vilket jag över några få sekunder förbarmat mig över - tills de två damerna började prata med mig.
"Ursäkta oss! Vi måste få ställa en fråga"
De två damerna stod bägge två i långa, vita kappor med ros-blommiga knippörhängen och pärlhalsband som låg utanför tröjorna tillsammans med deras tunna sjalar. De hade vita ballerina skor som matchade resten av outfiten och som pricken över iet, var båda vithåriga.
Med skakiga röster beskrev dem hur de hade tagit bussen från trelleborg - de ville göra någonting annorlunda - ett äventyr så de ringde inte hemtjänst(fnitter) och tog istället bussen. Jag skrattade tillsammans med de två äldre damerna och fortsatte lyssna på deras glädjande mini-runda. "Vi skulle hamna i skanör men när vi hamnade i denna lilla byn så valde vi att stanna. Och nu har vi gått här i fyra timmar och tittat lite. Väldigt fin by, här är så mysigt. Här var mycket för oss!" De såg på varandra och skrattade glädjande och jag log kärt åt de två damerna. "Och nu ska vi tillbaka till Trelleborg också undrar vi.. Hur.. tar vi oss hem?" Jag skrattade och frågade hur de planerat att ta sig hem. "Buss" ekade dem. "Ah, om ni går dit bort" sade jag och pekade på andra sidan vägen.. "Så kommer 182 om exakt.. 22 minuter och tar er till Trelleborg Övre." De två damerna såg nöjt på varandra och började ivrigt tacka i mun på varandra "Åh, men tacktacktack unga dam, tacktack, vilken fantastisk kvinna! Vi tycker det är så svårt med sådana här saker de har börjat med nu och vi var tvungna och köpa ett kort med pengar på för att få åka och ni vet.. såhär var det inte när vi var unga, men vilken fantastisk kvinna du är! Tacktacktack för hjälpen!" Jag log åt dem och fnittra
de åt deras härliga iver. "Och vilket leende, vilket leende du har flicka lilla! Tack så mycket." Med knådiga steg vände de sig om och tackade återigen för hjälpen. Jag log hejdlöst när jag mötte busschauffören som såg förvånat på mitt leende. Jag satte mig längst fram och när bussen började köra fick han stanna upp för de äldre damerna som med långsamma steg var påväg över övergångsstället. De två damerna stannade upp för att se på bussen och lyckades på något sätt få syn på mig - som fortfarande log - också reste de sina händer i en tacksägelse och log. Jag log hela vägen in på bussen och kom på - att om jag hade haft hörlurar så hade jag aldrig hört dessa damerna fråga mig om någonting och jag hade då inte fått mig dag så positiv.
När dagen gått förbi och jag gick in en runda på hemmakväll blev dagen bara bättre när mannen bakom kassan började småsnacka. Som stammis vet jag att de känner igen mig, men detta var en kille som börjat precis innan sommarn kom igång och som jag bara mött ett fåtal gånger. Men precis när jag ska vända mig för att gå säger han "Du är jättefin i brunt! Du passar i det!" Jag drog förvånat mina fingrar i mitt blåsflummiga hår och log tacksamt för svar. Att vara ihågkommen efter en hel sommar - med en annan hårfärg - känns jäkligt bra.
När kvällen passerat och jag handlat och donat inför kvällens gäster, hamnade jag under stunden inne på grannarnas golv. Wilmer och jag byggde en komplicerad, stor tågbana och han log ivrigt när tåget började köra ohindrat. Meja hämtade ut oss och efter en stund sprang jag runt på gatan med tre fina små barn som ivrigt klängde på olika ställen. Jag kände att den härliga kvällsvärmen, solnedgången och dessa fina barnen var det finaste slutet på min kväll. Men när kvällen kommit och jag sagt hejdå till barnen, kom Amanda och Julia och gjorde mig sällskap. Vi drog alla upp högar av kräng och skrattade åt mitt soffbord som var fyllt av läskflaskor, chips och godis. Inte för att vi klagade. Efter oerhört mycket skratt, oerhört mycket snack, olika spel, lite dricka och en skräckfilm hade hela kvällen passerat och vi var alla så färdiga av skratt att vi somnade fortare - men senare än beräknat. Tiden gick oerhört fort och vi som trodde klockan precis varit tio över tio, blev så förvånade när vi kollade på klockan och såg tiden "03.48." Morgonen blev lång och mysig och vi pratade, kramades och plockade undan efter gårdagens myskväll och lovade oss själva att detta var något vi skulle göra varenda månad - minst en gång i månaden.
Lördagen hade börjat, fredagen hade varit helt underbar och perfekt på alla sätt och jag kände mig bättre än jag gjort på länge.
Frågan är... Kommer känslan hålla i sig?
To be continued;)
"Ursäkta oss! Vi måste få ställa en fråga"
De två damerna stod bägge två i långa, vita kappor med ros-blommiga knippörhängen och pärlhalsband som låg utanför tröjorna tillsammans med deras tunna sjalar. De hade vita ballerina skor som matchade resten av outfiten och som pricken över iet, var båda vithåriga.
Med skakiga röster beskrev dem hur de hade tagit bussen från trelleborg - de ville göra någonting annorlunda - ett äventyr så de ringde inte hemtjänst(fnitter) och tog istället bussen. Jag skrattade tillsammans med de två äldre damerna och fortsatte lyssna på deras glädjande mini-runda. "Vi skulle hamna i skanör men när vi hamnade i denna lilla byn så valde vi att stanna. Och nu har vi gått här i fyra timmar och tittat lite. Väldigt fin by, här är så mysigt. Här var mycket för oss!" De såg på varandra och skrattade glädjande och jag log kärt åt de två damerna. "Och nu ska vi tillbaka till Trelleborg också undrar vi.. Hur.. tar vi oss hem?" Jag skrattade och frågade hur de planerat att ta sig hem. "Buss" ekade dem. "Ah, om ni går dit bort" sade jag och pekade på andra sidan vägen.. "Så kommer 182 om exakt.. 22 minuter och tar er till Trelleborg Övre." De två damerna såg nöjt på varandra och började ivrigt tacka i mun på varandra "Åh, men tacktacktack unga dam, tacktack, vilken fantastisk kvinna! Vi tycker det är så svårt med sådana här saker de har börjat med nu och vi var tvungna och köpa ett kort med pengar på för att få åka och ni vet.. såhär var det inte när vi var unga, men vilken fantastisk kvinna du är! Tacktacktack för hjälpen!" Jag log åt dem och fnittra
de åt deras härliga iver. "Och vilket leende, vilket leende du har flicka lilla! Tack så mycket." Med knådiga steg vände de sig om och tackade återigen för hjälpen. Jag log hejdlöst när jag mötte busschauffören som såg förvånat på mitt leende. Jag satte mig längst fram och när bussen började köra fick han stanna upp för de äldre damerna som med långsamma steg var påväg över övergångsstället. De två damerna stannade upp för att se på bussen och lyckades på något sätt få syn på mig - som fortfarande log - också reste de sina händer i en tacksägelse och log. Jag log hela vägen in på bussen och kom på - att om jag hade haft hörlurar så hade jag aldrig hört dessa damerna fråga mig om någonting och jag hade då inte fått mig dag så positiv. När dagen gått förbi och jag gick in en runda på hemmakväll blev dagen bara bättre när mannen bakom kassan började småsnacka. Som stammis vet jag att de känner igen mig, men detta var en kille som börjat precis innan sommarn kom igång och som jag bara mött ett fåtal gånger. Men precis när jag ska vända mig för att gå säger han "Du är jättefin i brunt! Du passar i det!" Jag drog förvånat mina fingrar i mitt blåsflummiga hår och log tacksamt för svar. Att vara ihågkommen efter en hel sommar - med en annan hårfärg - känns jäkligt bra.
När kvällen passerat och jag handlat och donat inför kvällens gäster, hamnade jag under stunden inne på grannarnas golv. Wilmer och jag byggde en komplicerad, stor tågbana och han log ivrigt när tåget började köra ohindrat. Meja hämtade ut oss och efter en stund sprang jag runt på gatan med tre fina små barn som ivrigt klängde på olika ställen. Jag kände att den härliga kvällsvärmen, solnedgången och dessa fina barnen var det finaste slutet på min kväll. Men när kvällen kommit och jag sagt hejdå till barnen, kom Amanda och Julia och gjorde mig sällskap. Vi drog alla upp högar av kräng och skrattade åt mitt soffbord som var fyllt av läskflaskor, chips och godis. Inte för att vi klagade. Efter oerhört mycket skratt, oerhört mycket snack, olika spel, lite dricka och en skräckfilm hade hela kvällen passerat och vi var alla så färdiga av skratt att vi somnade fortare - men senare än beräknat. Tiden gick oerhört fort och vi som trodde klockan precis varit tio över tio, blev så förvånade när vi kollade på klockan och såg tiden "03.48." Morgonen blev lång och mysig och vi pratade, kramades och plockade undan efter gårdagens myskväll och lovade oss själva att detta var något vi skulle göra varenda månad - minst en gång i månaden.
Lördagen hade börjat, fredagen hade varit helt underbar och perfekt på alla sätt och jag kände mig bättre än jag gjort på länge.
Frågan är... Kommer känslan hålla i sig?
To be continued;)
Kommentera