Missnorman

Stegen var svåra att ta idag, trots att jag hade mina nya höga skor. Ångesten var olidlig vid skolan. Jag ville verkligen inte. Jag ville verkligen inte. Men jag gick ändå, motvilltigt. Jag lyckades undvika alla den första timmen, men sen mötte jag ansikten jag inte ville se. Jag övervägde att vända men insåg att de redan sätt mig så jag gick fram ändå. Jag var förvånad över att jag inte kände mig ledsen, nedstämd eller orolig i magen. Istället kände jag mig avstängd. Inte för att det skulle vara bättre. Dagen gick åtminstone fort. Min lärare skulle någonting så jag fick gå hem 45 minuter tidigare och det gjorde jag med tacksamhet eftersom jag kände mig ovanligt frånvarande.

När jag kom hem satte jag på "Snälla bli min" i repeat och kände då den där klumpen i magen. Maggio har aldrig varit min favorit, som så många andras, men detta är en låt jag funnit mig att älska. Men när jag lyssnade idag, om och om igen på repeat.. Kände jag att den inte längre tillhör mig. Den tillhör en historia som hamnat nära mig och passar in när jag just nu pratar med en pojke om att han känner just sådär, som hon sjunger. Denna låten har blivit hans och hennes fall. Och därför vet jag att jag nu inte kan lyssna, för den knippas med det.

Dagen har varit tung idag. Känner mig återigen ensam i världen. Månen har lyst som vanligt, som ett stort klot och fått mig att känna mig som hemma. Sängen väntar, med antingen en film, musik eller sömn. Just nu är jag inte alls villig till någonting. Just nu.. är jag bara där ingen annan är.